Adoptioner Bistånd Fadderskap. Nr

Transkript

1 Adoptioner Bistånd Fadderskap Nr

2 Kontakter Eva har ordet Innehåll Kontoret Vårt kontor finns på Energigatan 11, Kungsbacka. Tel: Fax: Telefontid: mån, ons, fre: kl Tis, tor: kl Har du frågor om adoption? Ring, faxa eller skicka e-post till kontoret där Maria Berg, Helle Holst-Nielsen, Anna-Lena Rolof Rundberg, Berit Sandegren, Anna-Karin Stahre, Lena Sundvall, Ann-Charlotte Särnbratt, Christina Thierry- Carstensen, Lia Vinitskaia, Lina Vikterlöf och Katarina Nilsson arbetar. Har du frågor om uppföljningsrapportering? Ring, faxa eller skicka e-post till kontoret där Ulla Karnbrant Reis och Helena Lagerberg arbetar. E-post: Hemsida: Medlem i föreningen blir du genom att sätta in 425 kronor på pg: Styrelsen Eva Jonasson-Melin, ordförande, tel: Stefan Landelius, viceordförande, tel: Johan Persson kassör, tel: Erna Lagerfors sekreterare, tel: Margareta Wilholm, ledamot, tel: Nataliya Hulusjö, ledamot, tel: Francisca Herodes ledamot, tel: Anna Söderström ledamot, tel: Christina Norman suppleant, tel: Om du har frågor eller funderingar som du vill att styrelsen ska ta upp, kontakta någon av ledamöterna/suppleanterna eller skicka e-post till info@bfa.se Fadderbarnsverksamheten Föreningen har en omfattande fadderbarnsverksamhet i Bolivia, Burma, Burundi, Kongo Kinshasa, Kenya, Indien, Nepal, Polen, Sri Lanka, och Vietnam. Fadderbarnsverksamheten samordnas av Erna Lagerfors, tel: Bidrag till fadderarbetet kan sättas in på plusgiro: Biståndsverksamheten Föreningen har biståndsprojekt i Bolivia, Indien, Kongo, Namibia och Sri Lanka. Biståndsverksamheten samordnas av Margareta Wilholm, tel: Bidrag till biståndsarbetet kan sättas in på plusgiro: Redaktionen Ansvarig utgivare: Eva Jonasson-Melin Redaktör: Nataliya Hulusjö Redaktion: Ulla Karnbrant Reis och Anna-Karin Stahre. Grafisk formgivning: Nataliya Hulusjö Tryckeri: Tabergs tryckeri AB Tidningen Barnen Framför Allt utkommer med fyra nummer per år. Vill du skriva en artikel i tidningen? Skicka e-post till redaktion@bfa.se Vill du/ni annonsera i tidningen? Skicka e-post till redaktion@bfa.se Omslagsfotot Tomten på besök i Litauen. Foto: Amanda Claesson. BFA är en ideell förening De flesta familjer som adopterar tänker nog inte på vilken typ av organisation BFA egentligen är. Som sökande måste man vara medlem i föreningen, men vad betyder det? Många tror, att man anlitar en adoptionsbyrå och tänker att det är ett vanligt företag. Men BFA är en allmännyttig ideell förening som enligt stadgarna har tre syften: att lämna internationell adoptionshjälp, att vara intresseorganisation för adoptivföräldrar i Sverige och att förmedla hjälp till behövande, företrädesvis föräldralösa barn. En allmännyttig förening får inte vara vinstdrivande och bygger därför sin verksamhet till stor del på ideella insatser. Frivilliga insatser i BFA BFA startade som en biståndsförening och av tradition är därför bistånd/fadder en viktig del av föreningen. Den verksamheten hanteras helt av ideella krafter och har vuxit under de senaste åren. Nu har BFA 90-konto och fadderprogramet stöder över barn. Syftet med biståndsprojekten är att stödja barn, vilka på olika sätt befinner sig i en utsatt situation. Projekten ska genomsyras av demokratiska värderingar och mänskliga rättig heter med fokus på barn och kvinnor. Tack och God Jul, Margareta, Erna, medlemmar i gruppen och fadderadministratörer! En annan betydelsefull verksamhet är alla medlemsaktiviter. I dag består de i huvudsak av sommarträffen, medlemstidningen och viss utbildning. Sommarträffen har vuxit de senaste fem åren och är nu en aktivitet för deltagare och har blivit ett måste för många medlemmar i BFA. Fem familjer arbetar tillsammans med träffen och gör en fantastisk ideell insats. Tidigare har BFA också haft julfester och julgransplundringar på flera håll i vårt land, men tyvärr har vi inte kunnat arrangera det på något år i brist på just medlemmar som tyckt det var trevligt och givande att ställa upp. Tack och God Jul, sommarträffsfamiljerna! Medlemstidningen har en redaktör och en redaktionsgrupp. Tidningen är en viktig länk för att sprida information om våra olika verksamheter. Tack och God Jul, Nataliya och redaktionsgruppen! Andra medlemsaktiviter är utbildning och stödfamiljer. Till flera av BFA:s länder och utlandskontakter finns stödfamiljer, som adopterat från det aktuella landet och som kan dela med sig av kunskaper och erfarenheter till nya adoptivföräldrar. Bli en aktiv medlem Det är medlemmarna som bestämmer vilka aktiviteter som BFA ska genomföra. Annica Schröder designade smycken som nu säljs med överskott som går till bistånd. De används också som gåvor i olika sammanhang. Christian Hedlund startade och driver BFA:s Facebook. Tack och GOD JUL! Tänk efter vad du kan och vill bidra med! Eva Jonasson-Melin, ordförande AdoptionsNytt 4 Barn söker föräldrar 5 Min oförglömliga resa till en annan 6 verklighet än den jag lever i En fullspäckad Östeuropaträff med 12 intressanta talare Faraja Mihigo Consolee gifter sig 14 Fadderverksamheten i Kolkata har 17 svårigheter Presentation: Kerstin Glenstedt Stolt 17 När vi upptäckte att vi verkligen gör 18 skillnad Getter som ger hopp 22 Barnen Framför Allt, BFA, är en ideell organisation för adoption, fadderskap och bistånd. Adoptionsdelen (BFA-A) är auktoriserad att arbeta med adoptioner från Bolivia, Bulgarien, Kenya, Indien, Litauen, Polen, Ryssland, Slovakien, Sri Lanka, Thailand, Tjeckien, Taiwan och Ungern. Biståndsdelen arbetar för att hjälpa barn i de länder föreningen har kontakt med. Medel för biståndet kommer bland annat från medlemsavgifterna som oavkortat går till bistånd, men även donationer och hjälpinsamlingar ger intäkter till biståndsverksamheten. Adoptioner Bistånd Fadderskap 2 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

3 AdoptionsNytt Barn söker föräldrar Här kan du läsa om våra adoptionsländer. För senaste nytt kontakta BFA:s kontor eller besök Bolivia Vi väntar på förnyat avtal i Bolivia, tills dess kan vi inte skicka nya handlingar till landet. För nya familjer avvaktar vi avtalet. Sex barn anlände Två barn anlände Två barn anlände Medgivandekrav: 0-3 år. Bulgarien Väntetid i landet: cirka 36 månader för ett barn 0-3 år. Kan bli kortare vid högre medgivande och om man är öppen för barn med särskilda behov. Väntetid i Sverige: ingen. Sex barn anlände under Sex barn har anlänt under Två familjer har barnbesked och ytterligare en familj ska hämta hem sitt barn innan jul. Medgivandekrav: 0-36 månader (högre är önskvärt och möjlighet att ta emot barn med särskilda behov). Indien Den indiska centralmyndigheten CARA lanserade sommaren 2011 nya riktlinjer för nationell och internationell adoption. Sedan februari 2012 ska familjens ansökan registreras i CARA:s databas. Databasen har öppnat igen för registrering av ansökningar från familjer som är öppna för barn med särskilda behov. Intresserade familjer kan kontakta Katarina Nilsson via katarina.nilsson@bfa.se. Processen, där CARA bestämmer till vilket barnhem (var som helst i Indien) familjens ansökan ska skickas, är relativt ny. Därför kan vi i dagsläget inte säga hur lång väntetiden blir. Generellt kan sägas att väntetiden kommer att bli kortare för de familjer som är öppna för äldre barn (fem år och uppåt), syskon och barn med särskilda behov; detta i jämförelse med de familjer som inte är öppna för särskilda behov, syskon och äldre. Enligt de nya riktlinjerna ska 80 % av barnen, som är legalt fria för adoption, adopteras till inhemska familjer. Barn med särskilda behov, äldre och syskon är inte inkluderade i denna kvot. NRI (Non Resident Indian), OCI (Overseas Citizen of India) och PIO (Person of Indian Origin) prioriteras före de så kallade helt utländska familjerna. Dock räknas de fortfarande som internationella adoptioner. Kravet på äktenskapets längd är två år. En familj som registrerats enligt de nya rikt - linjerna har anlänt med sitt barn till Sverige. Kenya Väntetid i landet på barnbesked: cirka 5-6 månader. Väntetid i Sverige: ingen. Vistelse tid i Kenya: cirka nio månader. Tio barn anlände Tretton barn har anlänt hittills i år. Sju familjer befinner sig i landet. Medgivandekrav: månader. Litauen Väntetiden i landet: cirka 12 månader. Väntetid i Sverige: cirka sex månader. Tolv barn anlände under Elva barn har hittills anlänt under En familj har fått officiellt barnbesked. Två familjer är matchade med barn. Medgivandekrav: lägst 0-36 månader. Polen Väntetiden i landet: 1-2 år; varierar beroende på hur högt medgivande familjen har och vilka förutsättningar man har att passa in på flera adoptionsmyndigheter i Polen. Väntetid i Sverige: cirka månader. År 2012 anlände 14 barn, varav två syskonpar. Tretton barn har anlänt till elva familjer under Medgivandekrav: 0-24 månader. Ryssland I nuläget är det adoptionsstopp i Ryssland i väntan på diskussioner om bilateralt avtal mellan svenska och ryska myndigheter. Under 2012 anlände 14 barn till 11 familjer. Under 2013 har 14 barn kommit hem. Fem familjer är matchade med barn. Vi startar inte upp fler familjer. Slovakien I dagsläget sätter vi inte igång några nya familjer till Slovakien. Centralmyndigheten i Bratislava har begärt ett bilateralt avtal med Sverige. Myndigheten för inter nationella adoptionsfrågor (MIA) har kontaktat Social departementet i frågan och Socialdepartementet kommer att undersöka möjligheten till detta. En sådan process kan dock ta tid och BFA planerar en resa till landet i början av nästa år för att diskutera en övergångslösning för de familjer som har sina handlingar i landet. Sju barn anlände 2012 från Slovakien. Två barn har kommit hem i år. Sri Lanka Samarbetet med Sri Lanka kommer troligen att avvecklas och vi håller på att omplacera de fem familjernas ansökningar. Inga nya ansökningar tas emot. Taiwan Väntetiden i utlandet: cirka 1-1½ år. Väntetid i Sverige: cirka månader. Ingen väntetid för familjer som kan tänka sig barn över fem år. Under 2012 anlände 20 barn till 17 familjer. Tretton barn har kommit hem i år. För närvarande har vi 16 barn utsedda till 13 familjer; ytterligare två familjer reser i december för att hämta sina barn. Thailand Thailand har kvoterat hur många ansökningar organisationerna får skicka årligen. Under 2010 och 2011 tog adoptionsmyndigheten inte emot några nya ansökningar på grund av de långa väntetiderna i landet. Myndigheten öppnade upp igen för nya ansökningar 2012 och vi fick skicka två ansökningar. Vi får även skicka två ansökningar under 2013 kvoten är fylld. Familjer och ensamstående som är öppna för barn med särskilda behov kan skicka sin ansökan utanför kvoten. Det gäller främst hiv-positiva barn, barn med hjärtproblem, Hepatit B, Talassemi, hörseloch synskador men även syskongrupper och barn över fyra år. Har ni frågor kring detta kontakta Anna-Karin på kontoret. Väntetid i landet: cirka tre år. Medgivandekrav: 0-24 månader. Tre barn anlände Tjeckien Väntetid i Sverige: drygt 18 månader. Medgivandekrav: lägst 0-24 månader, men då barnen som kommer är mellan två och fyra år, önskar man ansökningar med högre medgivande samt ansökningar från familjer som kan tänka sig barn med särskilda behov. Väntetid i utlandet: månader. Längre väntetid för låga medgivanden. Tolv barn till nio familjer anlände under Femton barn har anlänt under 2013 och en familjer är i landet för att hämta hem sitt barn. Ungern Lägsta medgivandeålder: tre år, ett barn eller syskonpar. Fyra familjer har anlänt med sina barn 2012; barnen har varit 3-7 år. Sex barn till fem familjer har anlänt Väntetid i Sverige: cirka 1 år. Vi söker framförallt familjer som kan tänka sig barn i åldern 5-7 år. För syskonpar behövs högre medgivandeålder. Text: kontoret Våra utlandskontakter ber oss ibland att söka efter familjer till barn som är i extra stort behov av en familj. Här berättar vi kortfattat om vilka barn det är som vi för närvarande söker familjer till. Denna information är även för er som vill adoptera men inte är medlemmar hos BFA. Ni kan anmäla intresse för äldre barn och/eller barn med särskilda behov. Mer information om detta finns på Bulgarien Bulgariska myndigheten sammanställer listor över barn med speciella behov och alla länder som samarbetar med landet får ta del av dessa. Barnen på dessa listor har under senaste året fått allt allvarligare diagnoser och det är svårt att hitta familjer till dem. Våra kontaktpersoner i Bulgarien har informerat oss om att det finns många familjer även från andra länder som vill ansöka om barn med lättare speciella behov. De familjer som är intresserade av dessa barn skickar nu sina ansökningar direkt till Bulgarien och i ansökningshandlingarna fyller de i vilka speciella behov de kan tänka sig och matchas därefter med ett barn. Detta innebär att barn med lättare speciella behov numera inte kommer ut på listan som skickas ut av myndigheten utan matchas direkt med intresserade familjer. Väntetiden varierar beroende på graden av speciella behov och det finns fortfarande väldigt många SN-barn i Bulgarien som söker föräldrar. Alla familjer som är intresserade av att ställa sig på Bulgariens ordinarie väntelista och ansöka om ett barn med speciella behov är välkomna att kontakta Helle via helle@bfa.se Litauen Pojke född Prematur och med synnedsättning. Sen i utvecklingen. Kontakta: Katarina via katarina@bfa.se eller Ann- Charlotte via ann-charlotte@bfa.se Polen Pojke född maj Frisk. Flicka född Risk för FAS. Taiwan Pojke född juli God hälsostatus. God utveckling. Pojke född oktober Blind från födelsen, väntar på hornhinnetransplantation. Utvecklingsförsening. Pojke född God fysisk hälsa, diagnostiserad med mild utvecklingsstörning och ADHD. Pojke född augusti Inga kända hälsoproblem. Pojke född augusti Mild utvecklingsstörning, epilepsi. God Jul och Gott Nytt År, Flicka född december God hälsostatus. Syskonpar: flickor födda 2003 och Flicka född augusti 2003 diagnostiserad med amblyopi (en sorts synnedsättning) som behandlas, och viss födoämnesallergi; i övrigt god hälsa. Flicka född januari 2005, god hälsa och utveckling. Pojke född december Med utvecklings - försening samt hörselnedsättning. Tuff social bakgrund. God utveckling sedan dess han placerades i fosterfamilj. Pojke född Diagnostiserad med ADHD, liten till växten. I övrigt inga kända hälsoproblem. Pojke född Inga kända hälsoproblem, uppväxt i fosterfamilj. Pojke född Inga kända hälsoproblem, med god utveckling. Kontakta Lina eller Katarina för mer information. Text: kontoret önskar kontoret och styrelsen! 4 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

4 Adoptioner Adoptioner Min oförglömliga resa till en annan verklighet än den jag lever i Snön ligger som ett täcke över Natiskais gator. De annars gråa husen ligger omsvepta i vitt skimmer. Över gatan går de barnhemsplacerade barnen på väg till godisaffären. En pojke skyndar sig över med alldeles för liten jacka, halva magen blottas. I grannens trädgård står en stor, brun hund. När barnen går förbi skäller den högt, väldigt högt. Barnen hoppar till och skrattar. På den annars folktomma gatan hörs ljudet från en moped. Det är några ungdomar som kör runt, runt i den lilla byn. I hopp om att något ska hända, i hopp om att någon ska ta dem därifrån. Ge dem nya vägar att köra på. Text: Hanna Stahre ačiū!» flämtar kvinnan med tårfyllda ögon. Irisen är blå som det allra klaraste vatten. Tänk Ačiū, att man kan ha så blåa ögon i ett annars så grått samhälle. Jag befinner mig i den lilla byn Natiskai i Litauen. Tillsammans med organisationen Litauenhjälpen och en grupp ungdomar har vi åkt från Karlshamn till Litauen för att sprida julglädjen. Vi ska dela ut julklappar till barn och gamla människor. Natiskai är vanligtvis ganska folktomt. Ja, de flesta flyttar härifrån, berättar kvinnan till mig. Hennes son har nyligen flyttat till Norge i hopp om framtid. Hon tittar med tårar i ögonen på sina paket, och över vår givmildhet som kommer och besöker henne i hennes annars alldagliga vardag. I det gråa huset som ser ut att kapitulera. Eller ska vi kalla det skrymsle? Ruckel? Det känns som om det är första gången hon ler på väldigt länge. För i juletider ska människan vara glad. Solidaritet och medmänsklighet är julens främsta punkter. Ja, och jultomten då förstås. Men jultomten är med. Han står i sitt virkade skägg, röda kläder och stor säck med julklappar och lägger till små «God jul!» på blekingska när det är dags. Engelskan har glömts bort, men vad gör det? Kvinnan kan nog ändå inte engelska. «I Litauen är universitetet endast till för dem med toppbetyg eller rika föräldrar», berättar Kerstin Lindqvist för mig när vi åker i minibussen söderut mot Natiskais barnhem, minibussen som följt med oss i alla väder för att hinna ge så många julklappar till så många människor som möjligt. «Och hur lätt är det att få högsta poäng på sina prov när man har fullt upp med att passa sina småsyskon, när man har en alkoholiserad pappa eller en psykiskt sjuk mamma?», undrar Kerstin. För hon, om någon, borde känna till de Litauiska barnens situation. Kerstin Lindqvist är nämligen grundaren av Litauenhjälpen, en hjälporganisation som startades i syfte för att hjälpa våra litauiska grannar på andra sidan Östersjön. Hanna bär julklappar. Foto: Amanda Claesson. Luciasång med studenter från Klaipeda. I sängen ligger en sjuk pojke. Foto: Kerstin Lindqvist. Natiskais är inte särskilt stort. Ungefär som ett litet samhälle i Sverige som består av hus, en skola, mataffär och en kyrkogård. Ungefär vad som behövs för att kunna klara av att leva innan man begravs på kyrkogården. Natiskais barnhem ligger mitt emot mataffären. Den gråa byggnaden smälter in bland de andra byggnaderna och gör sig därför inte särskilt märkvärdig alls. Någonting man kanske annars bara hade åkt förbi, omedveten över vad som fanns innanför väggarna. Men i dag är det vi ungdomar som ska träffa barnen och bjuda dem på kalas. Några minuter tidigare hade vi sprungit runt i mataffären och letat efter festligheter. Vi hade slängt i chips, godis och tårtor i vagnen. Jag hade smugglat in några block, 6 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

5 Adoptioner Adoptioner Flicka på barnhem visar bilder på sin familj. Foto: Hanna Stahre. skrivhäften och pennor med rädslan att de presenterna vi hade med oss inte räckte. Tänk om inte alla får pennor? På barnhemmet känns plötsligt det vi hade köpt så litet. I de långa, dunkla korridorerna blir vi små. Och våra kakpåsar ännu mindre. När barnen smyger fram och sätter sig runt det bord vi smyckat med godsaker blir vi som små myror. Det känns plötsligt enfaldigt, där vi sitter med våra röda tomteluvor i hopp om att sprida glädje. Barnen slår sig ner och jag försöker uthålligt kommunicera med en flicka med cendréfärgat hår och pepparkaksbruna ögon. Hon sitter sammanbitet och skakar på huvudet åt allt jag ihärdigt försöker få fram. Det är svårt, så otroligt svårt att kommunicera med ett barn som har något svart i blicken, någonting svårt som egentligen är omöjligt att förstå eller nå fram till. Jag pekar och viftar med händerna på allt ätbart. Jag försöker få henne att äta lite. Men hon vill inte. Tillslut tar hon en godisnapp och smakar försiktigt på den. Jag proppar i flera nappar i min mun, försöker förklara för barnen via kroppsspråk att det är gott. Men den söta, mjuka nappen ger mig kväljningar. Jag tappar genast suget på allt det söta. Det är för sött och det passar inte in här. Det, som hör hemma i Sverige i en skål vid tv-bänken en fredagskväll, blir för sött och obekvämt här. Vad firar vi ens? Plötsligt pekar en av oss ungdomar och säger till en av föreståndarna att det är min födelsedag. Just, det. 18 år. Genast skiner flera av barnhemsbarnen upp och de vill sjunga födelsedagssången på sitt språk litauiska. Jag hade haft många tankar innan jag reste över hur min 18 årsdag skulle bli. Jag blev obekväm av tanken på att jag inte skulle få fira den med familj och vänner. Men när de stod där framför mig, skrattandes och leendes med ögonen kunde jag inte komma på ett bättre firande. Jag blev alldeles varm i hjärtat. För vad är bättre än att få ett barn med svartblick att kunna le? Efter födelsedagsfirandet delar vi ut julklappar och barnen skiner upp, springer runt i rummet och vill prova sina nya kläder. Vissa är så stora att de nästan drunknar i dem men de skrattar bara åt det. En sjuttonårig tjej knackar mig på ryggen. Hon som innan vid kalasbordet mest satt och himlade med sina övermålade ögon ler mot mig och ger mig en kram. Hon ser så glad ut. Det känns på något sätt som om jag känner henne. Även om vi lever så olika så är vi av samma skrot och korn. Vi är lika gamla, men det känns som om jag fått uppleva så mycket mer än henne genom att ha en familj som älskar en. Det är orättvist. När barnen går och visar oss sina rum berättar socialarbetaren på barnhemmet att de trivs bra där men att den stora längtan efter att ha en riktig familj med föräldrar eller en förälder inte går att undvika eller springa ifrån. De behöver en stabil grund och en trygg framtid. På barnhemmet får man bo på tills man är 18 år. Har man inte fått en förälder till dess är man som gott som myndig och vuxen. Men det som bekymrar mig är vad sjuttonåringen ska göra om ett år när hon ingenting har? Identitetskriser hemma i Sverige är förmodligen inte alls lika starka som de är här. Utan kännedom om vad man egentligen tillhör och passar in. *** Det är tidig morgon den 13 december. Lucia nalkas och kommer med ljuset. Hon ska komma med hälsning om julfrid och ljus i sin krona. Vi sitter på hotellets inglasade veranda tillsammans med några universitetsstudenter från Klaipeda och dricker te runt det stora, runda bordet. Ur högtalarna spelas julmusik och verandan är så där mysigt varm, isolerad från den virvlande kylan utanför. Vi ska tillsammans med studenterna öva på lucialåtar - på svenska. Dessa studenter pluggar nämligen svenska. Antagligen ska de arbeta senare i Sverige. «I Litauen finns ingen framtid för oss», berättar Viktorija Goryte, student från Klaipedas Univeristet, till mig när vi en halvtimme senare sitter i bilen på väg till ett ålderdomshem. «I Litauen är det väldigt svårt att hitta något bra arbete. Studenter får inte de jobb som de egentligen borde få efter sina studier. Lönerna är även väldigt dåliga och låga. Politiker säger att de inte kan göra så att lönerna blir högre samtidigt som de själva har väldigt höga löner. Detta resulterar till att massa emigrerar och kvar finns de fattiga och pensionärerna». *** Ett känslomässigt besök hos en äldre litauisk man. Foto: Hanna Stahre. 8 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

6 Adoptioner Adoptioner Natten går tunga fjät runt gård och stuva kring jord som sol n förlät skuggorna ruva. Tyst, tyst glider vi in på golvet in i pensionärshemmets vardagsrum. Ljuset lyser på våra ansikten, så oskuldsfullt i det annars mörka mörkret. Håret hänger ner på våra axlar och glittret är knutet hårt runt våra midjor. Våra röster låter som änglaröster. Tja, nog är det inte min röst så jag håller mig till en ganska låg stämma. Det är litauerna som sjunger så fint. Och svenskan låter som rinnande vatten. Man märker på den klingande svenskan att det är flitiga studenter som går på universitetet. Överallt, längst väggarna, sitter pensionärer på stolar. De tittar på oss med ögon som ler. Längs väggen sitter även ett par 40-åringar. Försatta på ålderdomshem. «De har ingen annanstans att ta vägen så de bor bland pensionärerna», förklarar Kerstin Lindqvist senare för mig när jag frågar. Vad märkligt. Nästa hem vi ska lussa hos är hos en autistisk pojke. Miljön vi befinner oss i känns vara tagen ur en vacker vintersaga. Det är snöflingor som yr runt oss, hus begravda i snömassor och en sol som lyser stark. Luciamorgon när den är som bäst. Inne i huset fångas däremot inte samma saga. Där ligger en pojke och skriker. Han skriker och skriker i sin säng. Han är rädd för oss. Mamman håller i hans hand och han ligger där i sin säng och vill knappt titta på oss. De höjer rösterna och alla ler mot honom, men det är så svårt att stå där och sjunga. Jag vill låta honom vara. Vill inte höra honom skrika. Till slut tystnar han och det känns som om han koncentrerar sig på vad vi sjunger, även om han inte förstår ett ord. Jag tänker: «detta ögonblick varar bara nu, men jag ska minnas det för alltid». Jag tar fram min kamera, knäpper på utlösaren och kortet fångar in den lille killen som nyfiket tittar på oss med en mor som håller honom tryggt i handen. *** Så har det gått en vecka och det är dags att åka hem. Lämna de utsatta, ensamma och fattiga människorna i Litauen. De människor som ingenting äger. De människor som bara existerar och inte orkar lägga en tanke på morgondagen. Då som påstår att dessa människor är lata, vet ingenting. De här människorna är ju nämligen de mest starkaste i världen. De kämpar sig upp om morgonen trots det liv de befinner sig i (hur många hade klarat det?). De uppskattar när någon kommer och besöker dem. De gråter när de får en julklapp. De tittar på en som om man var den mest hjälpsamma människan i världen. De har hjärtan av kärlek och värme. De ser på människor på ett sådant sätt som ingen annan människa i hela världen hade gjort. De uppskattar det som så få andra sätter pris på medmänskligheten. Detta var inte bara en resa för dem. Det var även en resa för mig. En oförglömlig resa som fick mig att inse att det finns en annan verklighet än den jag lever i. En verklighet utanför min verklighet. En verklighet där människor lever kvar, försöker och sliter för sitt bröd på bordet. Fattigdomen finns runtom oss hela tiden, även om vi kanske blundar. Vi blundar för att inte känna av livets orättvisor. Vi som har det bra behöver inte veta hur de har det. De på andra sidan Sverige, Östersjön, världen. För även om vi blundar när vi går förbi en tiggare så finns de där hela tiden ändå. Även om jag sitter i mitt rum just nu och skriver detta reportage så finns de där. De finns där hela tiden, även om jag kanske inte varje sekund tänker på dem. De lever sitt liv, precis som jag lever mitt, men med helt andra förutsättningar. Jag har fått många frågor besvarade på min resa, men sitter fortfarande med en obesvarad fråga. Gud, statsministern, alla världens presidenter: Vad har de gjort för att förtjäna detta? Med dragspel och julklappar besöker vi äldre människor på den litauiska landsbygden. Foto: Amanda Claesson. På besök hos äldre dam i Natiskai. Foto: Hanna Stahre. 10 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

7 Adoptioner Adoptioner En fullspäckad Östeuropaträff med intressanta talare Text: Helle Holst-Nielsen Lördagen, den 28 september var det åter dags för Östeuropaträff anordnad av BFA-A i Folkets Hus i Göteborg. Vi var 94 förväntansfulla personer som såg fram emot vad denna dag hade att erbjuda oss. Inbjudna till träffen var våra kontaktpersoner från Polen och Litauen Grazyna Kubka och Asta Gasparaviciute som inledde dagen med att berätta om adoptionsprocessen i respektive land. Både Grazyna och Asta har lång erfarenhet av att arbeta med adoptioner och BFA-A har också många års gott samarbete med dem båda. Vi fick alla en klar bild av hur en adoption kan gå till från Polen och Litauen och vilka barn som kan komma ifråga för internationell adoption. Goda råd från en erfaren BVC-sjuksköterska Nästa inbjudna gäst och föreläsare var Lisa Ernstson, barnsjuksköterska på BVC Humlan, Amadeuskliniken i Halmstad. Hon har stor erfarenhet av adopterade barn, dels genom sitt arbete som barnsjuksköterska i 15 år på BVC där hon har träffat fler än 100 barn, och även som storasyster till två adopterade systrar från Indien. Lisa föreläser dessutom tillsammans med MIA, samarbetar med Socialstyrelsen samt har skrivit flera artiklar i ämnet och är initiativtagare och medförfattare till Rikshandboken för adoptivbarn på BVC. Hon har rest mycket och besökt många barnhem i bland annat Tanzania, Kenya, Sydafrika och Namibia. Lisas föreläsning handlade om hur de adopterade barnen kan må fysiskt och psykiskt när de kommer till BVC. Barnen går på BVC när de är mellan noll och sex år. Lisa rekommenderade att familjerna tar kontakt med BVC samtidigt som de får sitt samtycke till adoption från sin kommun. Det finns en speciell blankett för detta ändamål från Socialstyrelsen. Syftet med detta är att BVC tidigt får information om den familj som ska adoptera och att en första kontakt etableras. Familjen kan få träffa sin BVCsjuksköterska, få information om deras verksamhet och diskussioner kan påbörjas om hur BVC kan stödja familjen efter att de har kommit hem. Lisa hävdar att adoptivbarn är överlevare. De har alla minst en separation bakom sig och har många erfarenheter i sin ryggsäck både medvetna och omedvetna. Hon pratade mycket om anknytningen och sade bland annat att om barnet en gång har knutit an till någon, till exempel en vårdare, är det lättare för det att i framtiden fortsätta knyta an till nya personer. De flesta barn knyter an inom 6-8 månader, för andra tar det längre tid. Det är därför också viktigt att inte lämna barnen på förskola för snabbt. Tidigast start för ett biologiskt barn att börja förskola är vid cirka 12 månaders ålder. Lisa är väldigt bestämd på att inga adoptivbarn bör starta förskolan under sitt första år i sin nya familj. Beroende på sin ålder har barnet oftast ingen aning om att NU kommer en livsavgörande förändring när det hämtas av sina adoptivföräldrar. Även om barnet är lite äldre kan man inte begära att det ska förstå att det aldrig mer kommer tillbaka till sin invanda miljö, doft, trygghet, kompisar, Lisa Ernstson. Foto: Lena Sundvall. skötare, etc. Det är ett stort arbete som kräver mycket energi att lära om, vilket gör att barnet kan bli mycket trött. Även frustationen över att inte förstå och kunna göra sig förstådd tar kraft. Lisa pratar om barnets inre och yttre resa. Det finns många minnen som kan vara svåra att sortera och förstå. Många gånger poppar de upp när barnet sover och det kan leda till mardrömmar. Lisa säger att nyfådd är lika med nyfödd. Oavsett barnets ålder vid ankomst är familjen nyfödd. Det finns rädsla och oro hos både barnet och föräldrarna; alla kanske är lite avvaktande till en början och man ska även möta övriga familjens, släktens och vännernas förväntan. Det bästa är att ta det lite pö om pö och framförallt lugnt. Och det är okej att inte älska eller tycka om sitt barn i början, det kan ta sin tid. Lisa avslutade sin föreläsning med att ge flera olika exempel på hur barnen kan må när de kommer till sin nya familj i Sverige, hur de utvecklas, vilket stöd de behöver samt vad BVC kan hjälpa till med. Bättre inblick i världen av de medicinska diagnoserna Efter lunch var det dags för BFA-A:s konsultläkare Mattias Eknefelt att föreläsa om olika medicinska diagnoser. Mattias är barnläkare på en barnmottagning i centrala Jönköping samt medicinskt ansvarig för barnhälsovården och konsultläkare för blivande adoptivföräldrar i Jönköping. Han är även handledare och föreläsare på utbildningar för blivande och färdiga läkare. Asta Gasparaviciute och Grazyna Kubka. Foto: Lena Sundvall. Mattias egna definition på SN-barn (SN, special needs) är barn som har behov av särskilda föräldrar. Mattias föreläste och visade bilder på olika diagnoser som kan förekomma hos SN-barn, till exempel utvecklingsförseningar, ADHD, FAS, hydrocephalus (vattenskalle), hjärtfel, klumpfot, ryggmärgsbråck och Hepatit B. Han beskrev också vilken hjälp, behandling och prognos blivande förälder till dessa barn kan räkna med. Det är vanligt att barnhemsbarn är överdiagnostiserade, vilket kan bero på både kunskapsbrist och önskan om mer resurser till barnhemmet eftersom resurserna ges utifrån hur många barn med diagnoser man har. Mattias tycker att det är viktigt att tänka på att ju fler special needs ett barn har desto svårare kan det vara. Han ställer upp det som att 1+1>2. Många av barnen på barnhemmen får diagnoser som mental utvecklingsförsening, vilket till stor del kan bero på att de inte får stimulans. I princip har alla barnhemsbarn någon form av utvecklingsförsening och det är mycket svårt att veta om det är något mer än bara understimuleringen som orsakar detta. Mattias avlutade med att säga att han som konsultläkare för BFA-A aldrig i sina utlåtanden ger några rekommendationer om hur familjerna ska göra. Det viktigaste att tänka på är att det är ett barn man adopterar och inte en diagnos. Avslutningsvis efter en lång och mycket givande dag fick vi träffa två familjer och deras barn som är adopterade från Slovakien och Ryssland, familjen Forslund och familjen Arvidsson. De berättade öppenhjärtligt sina historier och visade foton från sina adoptionsresor. Vi var nog många som fick torka en liten tår under berättelserna. En mycket uppskattad insats, speciellt från de familjer i publiken som har sina resor och upplevelser framför sig. Mattias Eknefelt. Foto: Lena Sundvall. 12 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

8 Bistånd och Fadderskap Bistånd och Fadderskap Faraja Mihigo Consolee gifter sig Text: Margareta Wilholm I alla kulturer i världen är äktenskapet en förening mellan två människor som hoppas att det varar livet ut. Men sederna är olika i olika kulturer. Dessutom finns det olika sätt att fira bröllop i olika delar av den kristna världen. Jag har sammanfattat det som Mihigo Rumaza Nakatale Emmanuel (FEPAM:s Coordinator and Sponsorship Director Manager) har berättat för mig om sin dotter Farajas bröllop. Detta är också en berättelse om hur Fulirufolket firar bröllop. Det gifta paret efter vigseln. Foto: Mihigo Rumaza Nakatale Emmanuel. Faraja och hennes bror Bugashane Elie är de två ungdomarna som från början fick möjlighet att delta i FEPAM:s program för unga akademiker som sponsras av BFA-Bistånd. De är en sorts pionjärer. Nu har Faraja avslutat sina studier i ekonomi, tack vare den ovillkorliga hjälpen från hennes sponsorer från BFA-Bistånd och särskilt Isabel och Maria Borras. Brodern Elie sponsras fortfarande då han har två år kvar av sina studier i medicin. Olyckligtvis är Faraja arbetslös efter sin examen. Det rika landet med till exempel stora mineraltillgångar har en svag politisk ledning. Det finns inte kraft att skapa nya jobb åt unga akademiker. Unga män söker sig därför till gruvorna för att gräva sig till pengar. Men säkerheten vid gruvorna är mycket dålig och den sortens jobb är förenad med stora risker. Marc ber om Farajas hand Faraja är en av de speciella flickor som gjort sitt bästa för att lyssna till sina föräldrars uppmaningar att leva kyskt för att få den man hon ville ha, nämligen Marc Bahati. Han är student vid samma universitet där hon studerade. Ungdomarna har varit vänner i nästan fem år. För några år sedan avled Farajas mamma plötsligt och lämnade efter sig åtta barn i åldrarna 9-23 år. Det var ett oerhört svårt slag för familjen. Strax efter att detta hänt beslöt Marc att föra hem Faraja. I enlighet med traditionen tog han då det första steget mot äktenskapet. Han gick till Farajas far och talade om att han ville att Faraja skulle bli hans hustru. Överraskningen var inte alltför stor och fadern samtyckte genom att uppmana Marc att be sina föräldrar komma och bekräfta frieriet. För att skynda på tilldragelsen kom Marcs föräldrar redan samma dag och gav Faraja lilla hemgiften/ brudpriset. Att hon tog emot gåvan var tecknet på att Faraja samtyckte till att gifta sig med Marc och ingen annan. De äkta makarna efter den borgerliga vigseln. Foto: Mihigo Rumaza Nakatale Emmanuel. Samtidigt diskuterade föräldrarna den stora hemgiften som ett pris eller en mängd gåvor, vanligtvis mätt i antalet nötboskap. Slutligen enades man om att brudgummens familj skulle skänka brudens familj fyra kor, två getter, två hackor, en filt, en lampa samt kläder för en person som skulle representera Farajas avlidna mor på bröllopet. Den dagen brudpriset bestäms är en stor dag i flickans hem. Hennes släktingar manifesterar sin glädje genom att dansa, äta och dricka. Kongolesiska seder vid bröllop 1. När två ungdomar bestämt sig för att ingå äktenskap går den unge mannen till flickans far och anhåller om hennes hand. Om fadern då samtycker uppmanar han den unge mannen att hämta sina föräldrar för att man ska kunna diskutera de praktiska detaljerna, bland annat hemgiften/brudpriset. När svärföräldrarna anländer ger de den blivande bruden den lilla hemgiften (en liten gåva). I och med detta betraktas de unga som förlovade. 2. Det andra steget är den borgerliga vigseln som är den officiella i Kongo därför att fästfolket efter den ceremonin är man och hustru till sin död. Det tar femton dagar innan äktenskapet är legaliserat. 3. Det sista steget är den kyrkliga vigseln som genomförs efter den borgerliga. I Kongo Kinshasa kan ingen vigas av en präst eller en pastor utan att först officiellt ha blivit sammanlänkade av en statlig eller kommunal tjänsteman. I kyrkan är ritualen olika beroende på om man är katolik, protestant eller bekänner sig till exempelvis baptisterna. När det var dags att överlämna den lilla hemgiften gav Faraja en kyckling och en höna som symboler för att Marc Bahati officiellt var erkänd av sin svärfar. Han och hans vänner festade på kycklingen. Hönan gav Marc till sin far som tecken på att Farajas och Marcs familjer blev släkt och var förenade. Faderns välsignelse Efter den borgerliga vigseln gick Faraja tillbaka till sin egen familj för att invänta sin fars välsignelse. Under en och samma dag fick hon uppleva sin borgerliga vigsel, faderns välsignelse och släktingarnas fest. Efter den borgerliga vigseln kom Marcs familj till Farajas hem för att officiellt ta med henne till sitt hem enligt kongolesisk sed. Brudens far hällde några droppar juice i ett glas och hällde drycken över dotterns huvud med orden: Farväl, Faraja, gå till dina svärföräldrars hus! Föd tvillingar, döttrar och söner!. 14 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

9 Bistånd och Fadderskap Bistånd och Fadderskap När Marc och hans familj kom till Farajas hem överlämnade de det sista av hemgiften. På eftermiddagen och kvällen var det fest i en hall som hade hyrts för tillfället. Släktingar, medlemmar i baptistkyrkan och faderns (familjens) vänner var gäster vid denna familjeceremoni. Brudparet var hedersgästerna. Resan till det nya hemmet Två dagar senare hyrde brudens far en båt för att transportera fyrtio personer, utvalda att föra hans dotter till Marcs familj där paret vigdes i en katolsk katedral i Birava. (I byn lever en annan kongolesisk folkgrupp som heter Bash. I hela landet finns det upp till 600 folkgrupper.). Delegationen leddes av en man och två kvinnor. De hade två lådor Coca Cola och två måltider med kasavabröd och kött: en mindre för brudparet att äta i deras rum Den nya familjen som inviger bröllopsfesten. Foto: Mihigo Rumaza Nakatale Emmanuel. och en större för Marcs föräldrar och släktingar. Efter ceremonierna i kyrkan fortsatte festligheterna för det unga paret. Mat och dryck saknades inte då även gästerna hade med sig förning. Köper man verkligen bruden? Folk från andra platser tror att afrikaner säljer sina döttrar för nötboskap och pengar. Det kan ju delvis vara sant men för fattigt folk som Farajas pappa gick tre fjärdedelar av hemgiften åt till festen och gåvor till bruden. Gåvorna var sådant som behövs för att starta familjelivet. Tillsammans med övriga gåvor från släktingar och vänner är detta vad bruden för med sig som grundplåt och i Farajas fall översteg det priset för de fyra korna mm som betalades som hemgift. I de flesta länder i Afrika är hemgiften mycket viktig om man vill få en flickas hand. Fadderverksamheten i Kolkata har svårigheter Adoptionsmyndigheten i Indien, CARA, införde för en tid sedan regeln att indiska föreningar som ägnar sig åt internationella adoptioner inte får ta emot bidrag från utländska organisationer med motsvarande verksamhet. Barnen Framför Allt är en förening vars främsta syfte är internationella adoptioner. Detta betyder att vår samarbetspartner i Kolkata, ISSA, i nuläget inte kan ta emot bidrag från BFA-Bistånd/Fadder. Den nya regeln drabbar våra fadderbarn i Nava Joti Mominpur, Nava Jyoti Thakurpukur, Loreto School och Children Left Behind, men också annan verksamhet som BFA-Bistånd/Fadder stöder via ISSA. För närvarande ackumulerar vi faddrarnas pengar (samt andra pengar som är avsedda för insatser i ISSA:s regi). Vi vet tyvärr inte hur länge den nya bestämmelsen kommer att vara, men vi vill försäkra er att både ISSA och BFA- Bistånd/Fadder gör ansträngningar för att lösa situationen. Vi vill dock understryka att den nya regeln endast rör verksamheten i Kolkata som genomförs genom ISSA. Organisationer som inte är involverade i internationella adoptioner, såsom Annai Home, CASP och de klosterskolor där vi har fadderbarn, är inte berörda. BFA-Bistånd/Fadder PRESENTATION Kerstin Glenstedt Stolt Ny medlem i BFA:s Bistånds- och faddergrupp mobil: e-post: Kerstin.Glenstedt-stolt@sca.com Jag heter Kerstin Glenstedt Stolt och är 56 (snart 57) år. Jag har två barn: en biologisk son, Erik, på 23 år och utflugen samt en flicka, Linn, adopterad från Hanoi, Vietnam som snart fyller 16 år. Vi bor i Mölnlycke. Jag jobbar på SCA, som numera är ett hygienföretag och inte ett skogsbolag. Min arbetsuppgift är att se till att våra produkter är säkra för konsumenterna att använda. Jag har ingen större erfarenhet att jobba med biståndsarbete, mer än att jag för länge sedan läste u-landskunskap och nu också ställer upp som volontär på Erikshjälpen. Det ger mig en tillfredsställelse att hjälpa till med det lilla jag kan. När jag läste i tidningen att BFA-Bistånd/ Fadder sökte medarbetare tyckte jag det verkade spännande att hoppa på. När nu barnen är stora, behövs man ju inte i hemmet lika mycket längre. Jag ser fram emot att bli biståndsarbetare i BFA. Vietnam ligger mig extra varmt om hjärtat. Kerstin Glenstedt Stolt. Foto: Erik Lövgren. 16 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

10 Bistånd och Fadderskap Bistånd och Fadderskap När vi upptäckte att vi verkligen gör skillnad Att som fadderadministratör resa till det land man koordinerar fadderverksamheten i och samtidigt få träffa både barnen man arbetar för och de kontaktpersoner man arbetar genom är verkligen en fantastisk upplevelse. I somras åkte jag och min familj till Sri Lanka på semester. Under våra veckor där passade vi på att besöka både barnen på flickhemmen Lourdes Girls Home och Good Sheperd Convent men också ett stort antal fadderbarn som bor hemma hos sina föräldrar. Möten som vi önskade att alla våra fadderfamiljer i Sverige någon gång skulle få uppleva. Text: Gunilla Landelius, fadderadministratör för Sri Lanka Alla samlade på Lourdes Girls Home. Foto: Stefan Landelius. 18 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

11 Bistånd och Fadderskap Bistånd och Fadderskap Plötsligt står vi där mitt i en annan verklighet och inser att det vi gör här hemma verkligen gör skillnad! Föräldrar och barn bekräftar att pengarna når fram, betyg och studieresultat visas upp och förklaras, skolböcker och skolväskor plockas fram. Barnen berättar om sina planer och sjunger sånger för oss. Vi berättar om Sverige, svenska traditioner och hur det är att gå i svensk skola. Barnen lyssnar och frågar, vill lära sig mera. De undrar över om det verkligen kan växa någonting överhuvudtaget i fadderlandet Sverige för snön verkar ju täcka det mesta?! Hur överlever man i kylan? Och den här sporten ishockey finns den där vi bor?! Jag försökte besvara frågorna så gott jag kunde samtidigt som jag matades med hemgjorda lokala bakverk och flera sorters bananer i värmen. Svetten lackade och när de såg att jag behövde vätskepåfyllning högg en av fadderpapporna ner en King coconut, skar av toppen och serverade mig den ljumma genomskinliga drycken i ett litet glas. Livet bland palmer, bananträd och risfält är lika naturligt för dem som björkar, äppelträd och potatisåkrar är för oss. Skillnaden är att det på Sri Lanka är solklart att man odlar det mesta själv för att hålla kostnaderna nere. Det som vi här hemma planterar och skördar i våra trädgårdar för att det känns bra är en förutsättning för överlevnad för många av våra fadderfamiljer på landsbygden på Sri Lanka. Det kom tydligt fram att barnen förstår att deras fadderfamiljer i Sverige bryr sig om dem och följer deras utveckling. Många av barnen bär på drömmar om att bli sjuksköterska, lärare och läkare för att få hjälpa andra och för att kunna försörja sig själva och sina familjer. Skolan tar en mycket stor del av barnens tid och det läggs ner många timmar efter skolans slut på att göra hemläxor och förbereda sig inför prov. Klarar man inte en årskurs flyttas man inte upp till nästa. Våra kontaktpersoner intresserar sig för barnens skolresultat och uppmuntrar och stöttar så ofta och så gott de kan. När vi besökte flickhemmet Good Sheperd Convent i Sri Lankas inland följde vi även upp det projekt som BFA-Bistånd har finansierat där. För ett par år sedan började brunnen med dricksvatten på flickhemmet att sina. Det gick inte att lita på tillgången och om det fanns vatten så var trycket så lågt att man fick bära upp vattnet ett hundratal meter uppför berget till huvudbyggnaden. Detta blev en ohållbar situation och BFA-Bistånd bestämde sig för att hjälpa till med kostnaden för en ny brunn och en pump.syster Therese Marie, som är ansvarig nunna, läste på om brunnsborrning, begärde in offerter från brunnsborrare och startade upp ett projekt. Brunnen borrades och blev 70 meter djup. Hundra meter nya ledningar drogs. En elektrisk pump installerades. Hon lyckades även förhandla till sig två stora vattentankar i plast, vilka i dag fungerar som varmvattenberedare, tack vare att solen värmer tankarna på dagtid. Barnen och nunnorna är lyckliga över hur den nya brunnen har underlättat för dem i deras vardag. Nu kan man planera matlagningen, disken, tvätten av kläder och morgonduschen samt vara säker på att det verkligen blir av! På Sri Lanka finns det fortfarande barn som väntar på att få en svensk fadder. Är ni intresserade eller känner någon som är intresserad av att bli fadder till ett barn är ni välkomna att På Sri Lanka driver BFA-Bistånd/Fadder just nu fyra olika fadderprogram: Lourdes Girls Home Good Sheperd Convent Salvation Army Rita Kohomban, Smyrna Church flickhem som drivs av katolska nunnor flickhem som drivs av katolska nunnor ansvarar för 25 barn som bor hemma hos sina föräldrar, huvudsakligen på landsbygden runt omkring Colombo ansvarar för 25 barn som bor hemma hos sina föräldrar i södra Sri Lanka och i Colombos slum höra av er till Gunilla Landelius, fadderadministratör för Sri Lanka (gunilla.stefan@telia.com). Fadderskapet behöver inte vara personligt. Det kan lika gärna tillhöra en grupp kollegor på jobbet, syjuntan, skolklassen, gamla barndomsgänget eller vilken konstellation som helst som med 150 kronor i månaden vill vara med och göra skillnad. Syster Therese Marie visar oss den nya brunnen. Foto: Stefan Landelius. Hemma hos ett av våra fadderbarn. Foto: Stefan Landelius. Flickorna på Good Sheperd Convent spelar cricket en stund efter skolan. Foto: Stefan Landelius. King Coconut just nertagen från palmen av en av papporna till våra fadderbarn. Foto: Stefan Landelius. 20 Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

12 Bistånd och Fadderskap Bistånd och Fadderskap Getter som ger hopp Du vet väl att du kan ge ditt fadderbarn i Uvira, östra Kongo Kinshasa en get i julklapp, eller köpa ett gåvokort för 400 kronor och på så sätt ge en ensam stående kvinna en get? Vår getspecialist Manasseh har gett oss en färsk rapport om getterna som fadderbarnen och de ensamstående kvinnorna fått. Vem vill du stödja under det nya året? Text: Margareta Wilholm En av våra getter. Foto: Margareta Wilholm. FEPAM:s getflock är nu så stor som 65 stycken. Åtta killingar har fötts och överlämnats till fadderbarn som ännu inte fått någon get. Reglerna är sådana att när man har överlämnat en killing till någon som ännu inte fått en get får man behålla de övriga, på så sätt kan man få en liten flock. Om getterna får bra bete kan de få två killingar per år. Våra getter betar bland träd och buskar i sluttningarna ner mot Tanganyikasjön. En get kostar ju 400 kronor men hela summan går inte åt inköpet. Manasseh lägger undan pengar till Getfonden, med hjälp av vilken man nu kan behandla och ge medicin åt de sjuka djuren. Några familjer har slaktat sin get. Det kan bero på att man helt enkelt har behövt pengarna eller maten men det kan också ha varit på grund av en fest, då man enligt traditionen gärna ska bjuda på getkött. Om man vill sälja sin get tjänar man 50 US-dollar för en killing och US-dollar för en vuxen get. Men man tjänar alltid bäst på att behålla geten, det är ju förhållandevis lätt att förmera kapitalet. När Manasseh köper getter är han väldigt noga med att välja starka exemplar. Han köper därför vuxna getter. Ensamstående kvinnor får getter genom gåvokorten. Manasseh säger att det är ett mycket lyckat projekt. Det rör sig ofta om äldre, ensamma kvinnor som helt enkelt har sin get som sällskap och familjemedlem. De kan sälja killingar och tjäna en slant och ändå ha kvar sin vän. Manasseh ser många fördelar med projektet. Geten ger hjälp till självhjälp. Den hjälper till att reda ut problem genom att till exempel stoppa en nedåtgående ekonomisk spiral. Att äga en get ger hopp om en bättre framtid. Och redan första dagen kan man förbättra sin lilla jordlott med gödsel. Däremot producerar getterna mjölk enbart till sina killingar. Familjerna hjälper varandra att vakta djuren, vilket alltså bidrar till sammanhållning. Men han ser också nackdelar. Getter kan bli sjuka och det är inte alltid medicin hjälper. Det händer därför att en get dör eller blir stulen. I vår kultur är det välstånd att ha en get; det ger status till individen och familjen, avslutar Manasseh. BFA-Bistånd/Fadder har många järn i elden. I våra projekt värnar vi om barn som behöver stöd för att få en så gynnsam uppväxt som möjligt. Vi vill att barnen ska ges förutsättningar till ett bra liv där de som vuxna kan försörja sig själva och en familj samt vara goda och inspirerande föredömen för nästa generation. Att hjälpa andra kostar pengar men vi vet att våra medlemmar gärna stöder goda projekt. Du kan alltid välja att bli fadder i våra kontaktländer, men du kan också välja att stödja något/några av de projekt som BFA-Bistånd/Fadder sponsrar. Listan nedan innehåller ett urval av våra projekt. Tveka inte att kontakta oss om du saknar något eller vill veta om allt annat våra medlemmar stöder! Vi berättar mer än gärna! FEPAM:s skola i Uvira, Kongo Kinshasa. Lärarfortbildning i FEPAM:s skola, Uvira, Kongo Kinshasa. Biståndsverksamhet genom FEPAM i Burundi. Jonathan i Burundi i hans akademiska studier för att bli läkare. Massajflickorna i Kenya. Tukwathela soppkök i norra Namibia. Thuong i Vietnam som äntligen fått chans att igen gå i skolan. De nya nio funktionshindrade barnen från Than ba i Vietnam. Annai Homes projekt för byggande av toaletter och matsal. Fadderprojektet i Burma. Fadderprojektet i Polen. Fadderprojektet i Sri Lanka. Get-projektet i Kongo Kinshasa, Burundi och södra Indien. Datautbildning vid de skolor vi stödjer. Välj det projekt du vill satsa på och ge ditt stöd via ett engångsbidrag eller månadsvis. Skriv projektets namn i meddelandefältet när du betalar. BFA-Bistånds/Fadders 90-konto är plusgirot Barnen Framför Allt nr Barnen Framför Allt nr

13 Avsändare: B Barnen Framför Allt Energigatan Kungsbacka Sverige Porto betalt Port Payé Vill du bli nästa REDAKTÖR för BFA:s medlemstidning? Att arbeta som redaktör för BFA:s medlemstidning är både roligt och berikande. Man är som spindeln i nätet som kopplar samman kontoret, styrelsen och medlemmarna. Man får den första inblicken i de många upplyftande projekten som föreningen engageras i. Man får också inspiration om framtida goda gärningar där man själv kan vara involverad. Man får en meningsfull fritid! Vill du bli nästa redaktör för BFA:s medlemstidning? Eller kanske bara ingå i redaktionen? Kontakta Anna-Karin på kontoret (anna-karin@bfa.se). EurAdopts internationella konferens om adoption i Stockholm 2014 I april 2014 arrangerar de europeiska adoptionsorganisatio nernas paraplyorganisation EurAdopt en internationell konferens med huvudtemat: Adoption for the right reasons: an option for permanency. Konferensen vänder sig till både beslutsfattare och yrkesverksamma inom adoption och barnrättsfrågor. Deltagarna kommer från såväl Europa som från ett stort antal länder runt om i världen. Programmet kommer att utgöras av tre delar: Del 1 som fokuserar på god praxis inom internationell adoption med betoning på barnets bästa. Olika experter utgår från 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner för att belysa risker och utmaningar inom området. Del 2 som fokuserar på post adoption services (PAS) och belyser den adopterades och adoptivfamiljens behov av stöd. Del 3 som berör inhemsk adoption i relation till långvariga familjehemsplaceringar. Konferensen är öppen för allmänheten och vi välkomnar alla intresserade. De fyra svenska adoptionsorganisationerna (BFA-Adoptioner, Familjeföreningen för internationell adoption, Barnens Vänner och Adoptionscentrum) står som med arrangörer. Datum: den april Plats: Piperska Muren i Stockholm. 24 Barnen Framför Allt nr