Wåra Rötter. Tjust Släktforskarförening Nummer Årgång 28. Gunnebo bruk 250Sidan. Välbesökt månadsmöte i januari. Veckokursen 2014 i Gamleby

Transkript

1 Wåra Rötter Tor Wiklund 49 år som pressfotograf sid. 3 Välbesökt månadsmöte i januari sid. 4 Veckokursen 2014 i Gamleby sid. 15 Tjust Släktforskarförening Nummer Årgång 28 Gunnebo bruk 250Sidan år8

2 Tjust Släktforskarförening Ordförande: Hans Wiberg tel: e-post: Sekreterare: Valdy Svensson Tel e-post: Kassör: Ann Persson Tel e-post: Föreningens adress: Tjust Släktforskarförening c/o Stadsbiblioteket Box Västervik Postgiro: Föreningens org. nr: Ordföranden har ordet Jag har precis avslutat steg 3 i en utbildning för studieledare i släktforskarförbundets regi som har varit något av det bästa som jag fått vad gäller släktforskning. Hoppas nu att jag kan förmedla den kunskap som jag och övriga som gått den utbildningen fått. Det finns hopp för släktforskningen i framtiden om dessa kurser fortsätter. Jag ska försöka omsätta den kunskap jag fått till de deltagare som jag för tillfället har när jag nu fått så många ingångar till lite udda källor. Vad gäller föreningsarbetet så rullar det på med läskurser och skrivarkurser och nybörjarkurser. Det vi kan se fram emot nu är att årsmötet avlöper smärtfritt. Vi håller som bäst på med att försöka sätta ihop ett höstprogram, vi är tacksamma om ni du kan komma med förslag på ämnen som vi ska ta upp på våra möten. Själv ser jag fram mot en tidig vår då jag är nördig i två skilda fritidsysselsättningar, nämligen golf och släktforskning. Ha en skön vår så återkommer jag i nästa nummer. Hans Wiberg Elisabet och Kent Rohnitz Ullevi 11, Gustafsborg Gamleby Thomas Hedfors Frälsegården Gladhammar Västervik Nya medlemmar Sven Göransson St Gertruds väg 81 D Västervik Lola Eriksson Dalhem, Kastanjegården Gamleby Thomas Nyberg Kungsvägen Ankarsrum Gudrun Karlsson Dalhem, Hållerstorp Gamleby Medlemsavgift 150 kr./år Familjemedlem 50 kr./år Internetadress: Margareth Lundmark Järövägen Gunnebo Ulla Gustafsson Klövervägen Gamleby Susanne Elmehed Kedjegatan Gunnebo Redaktörer för Wåra Rötter: Hans Wilensjö Kristinebergsgatan 2 T Västervik Mobil: e-post: hasse@wilensjo.se Eva Johansson Helgerum Berggård Gunnebo Tel e-post: eva@evagun.se Thomas Pettersson Ripvägen Kil Ulf Rosander Björkvägen Gamleby Sven Andersson St Gertruds väg 81 C Västervik Anita Jonsson Skolgatan Västervik Carina Gustavsson Ingaborgsstigen Västervik Annelie Karlén Ternefors Markörgatan 9 B Västervik Richard Nilsson Hanna Paulis gata Hägersten Ingela Johansson Dröpstad, Tallhaga Ankarsrum Barbro Karlsson Slånbärsstigen 6 B Gamleby 2 Tor Wiklund Kolsebro Ekdalen Åtvidaberg Tel e-post: torwiklund@gmail.com Wåra Rötter nr kommer i juni Wåra Rötter 1/2014 Material senast 15 maj 2014 Omslagsbild: Gunnebo bruk fyller 250 år. Läs om brukets kättingsmeder på 1890-talet. Upplaga: 600 exemplar Utgivning: 4 gånger per år Tryck: Östkustens Tryckeri AB, Västervik Nya tidskrifter har kommit under vintern, finns i forskarrummet och på hemsidan: tjustanor.com INNEHÅLL I DET HÄR NUMRET Sid. 2 Ordförande har ordet. Nya medlemmar. Sid. 3 Tor Wiklund - 49 år som pressfotograf. Sid. 4 Hans Wiberg - visade hur man söker i arkiven. Sid. 5 Vad släktforskar du om. Sid. 6 Finlands och Rysslands gemensamma historia. Sid. 7 Moderns död ändrade planerna. Sid Kättingsmederna i Gunnebo. Gunnebo bruk 250 år. Sid. 12 Kursledare utbildas i flera steg. Resa till Krigsarkivet. Sid. 13 Besättningen mördades av sjörövare. Sid. 14 Boktips till släktforskare. Sid. 15 Veckokursen på Gamleby Folkhögskola vecka Sid. 16 Program våren Inbjudan till Årsmöte Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera innehållet. Citat ur Wåra Rötter får göras om källan anges. För återgivande av signerade artiklar samt illustrationer krävs tillstånd av författaren/illustratören/fotografen. Författarna är själva ansvariga för innehållet i artiklarna. Redaktionen ansvarar inte för insänt material.

3 Potatisplockarbilden från boken väckte minnen Förre pressfotografen och släktforskaren Tor Wiklund arbetade under 49 år på Västerviks-Tidningen. Tillsammans med sin tidigare arbetskamrat Eva Johansson har han gjort en bok med många gamla bilder från tidningstiden. Boken presenterade de på månadsmötet den 11 december. Tor Wiklund och Eva Johansson visade ett fint bildspel från boken som de berättade till. Många i publiken kände igen både sig själva och hur det tidigare såg ut i Västervik. Boken heter Tor Wiklund - 49 år som pressfotograf. Tor Wiklund har haft en stor förmåga att fånga de fina ögonblicken, vilket gör bilderna så intressanta. Maj-Britt Nilsson i Almvik, plockade potatis på åkern i september 1970, och Tor Wiklund dokumenterade. Bilden finns med i boken Tor Wiklund - 49 år som pressfotograf. Potatisplockning En bild som jag personligen fastnat för är den med potatisplockning. De flesta som läser denna tidning minns säkert höstens potatislov från skolan. Det var som regel inget lov utan här var det barnarbete i stor utsträckning. Framförallt vi som var uppväxta på landet och hade föräldrar som arbetade inom jordbruket eller hade eget päralann som det hette på den tiden. Ofta var det grått, kallt och fuktigt. Ibland regnade det denna sena vecka på hösten. Men upp ur jorden skulle potatisen oavsett väder. Ryggen värkte efter några dagar och inte var det idé att ens klaga för då fick man reda på att när du blir i min ålder ska du veta va en ondrygg innebär, gnäll inte unge de ä bare o plocke på. De oändligt långa potatisfårorna tog aldrig slut och de fina hemflätade potatiskorgarna av eneträ, blev bara tyngre och tyngre ju längre veckan led. Bondens slit Tor Wiklunds bild här säger så mycket om det slit som förr var nödvändigt för överlevnaden på landsbygden. Hon håller potatishackan med ena handen och ska till att flytta potatiskorgen. Här var det inga hjälpmedel för att lyfta upp tunga potatiskorgar på hästvagnen för att sedan ännu en gång lasta om potatisen och bära in dem i källaren hemma på gården, eller till en potatisstuka så att man kunde nå maten även fast det var djup tjäle i backen. Enda fördelen med potatisveckan var raggmunken och saltfläsket som mättade de hungriga potatisplockarungarna efter en ledig vecka från skolan. Min äldsta syster fick alltid i smyg order av min far då han kastade de största och finaste potatisarna på henne och med mild ton sade gå du hem och riv lite pära och ta det sista saltfläsket ur saltkaret också. Om en månad slaktar vi grisen. Sådana minnen väckte denna bild. Efter mötet kunde boken köpas. Föreningen bjöd på luciakaffe och lottdragning skedde. Tor Wiklund hade skänkt en bok som utlottades på en inträdeslott. Hans Wilensjö Nya mantalslängder på Arkiv Digital I vinter har en lång rad nya mantalslängder från Tjust fotograferats av Arkiv Digital. Det är mantalslängder från Tjust fögderi, serie FIaa:1 och framåt som nu finns tillgängliga för de flesta socknar. Den äldsta är från 1761 och den yngsta från Nya är också mantalslängder från Västerviks rådhusrätt och magistrat och Annat nytt i vinter på Arkiv Digital är vissa generalmönstringsrullor och rullor från flottan. Loftahammars C:7 har ersatts med en ny så har du haft problem att hitta vad du sökt där kan det vara idé att titta igen. Tor Wiklunds och Eva Johanssons bok rymmer nästan 300 bilder från 49 års arbete som pressfotograf. Wåra Rötter 1/2014 3

4 Visade hur man söker i arkiven Hur man använder SVAR:s nya hemsida, med sökningar i de olika arkiven, visade Hans Wiberg vid det mycket välbesökta månadsmötet den 15 januari. Han gick också igenom användning av Arkiv Digital. Straffångar blev det första exemplet, hur man finner dessa och ofta med bilder, samt vad för straff de fått. Alla har vi ju inte straffångar i våra familjer, men otilllåtet sängalag kan ju vara mera intressant då de flesta av oss forskare hittar så kalllade oäkta barn. Publiken i Utkiken var eniga om att det inte finns några oäkta barn. Men de nitiska prästerna, som ansåg att barn födda både för tidigt efter ett ingått äktenskap eller med fader okänd, plitade noggrant ner ordet oäkta i födelseboken vilket sedan följde det stackars barnet för all framtid. Sökning i dokument Hans Wiberg redogjorde för hur kyrkböckerna är uppbyggda med husförhörslängder, vid senare delen av 1800-talet ersatta med församlingsböcker. Födelse, vigsel, in- och utflyttning samt dödböcker visades. Andra användbara dokument är framförallt bouppteckningar där man kan finna mycket intressanta uppgifter och med hjälp av register hittar man snabbare. Generalmönsterrullor är också ett hjälpmedel, men kräver mycket bläddrande om man inte vet hur man söker. Andra hjälpmedel är cd-skivor som Dödboken Den kommer i en ny och uppdaterad version till höstens släktforskardagar i Karlstad. Utvandring togs också upp liksom släktforskning i våra grannländer som Finland, Norge och Estland. Omkring 60 medlemmar lyssnade intensivt när Hans Wiberg gick igenom släktforskningens mysterier. Foto: Tor Wiklund. Wåra Rötters redaktör Hans Wilensjö passade på att diskutera släktforskning med Catharina Bellner och Bo Johansson vid mötet. Foto: Tor Wiklund. Ny släktforskningsbok Gamla böcker scannas Arkiv Digital På Arkiv Digital visade Hans Wiberg olika praktiska färginställningar och hur man klipper och skriver in de hittade källorna samt även hur man kan kopiera en upphittad sida om man vill spara detta till sin forskning. Kanske sin egen födelsenotis i födelseboken, om man är född före 1943 som exempel, då 70-årsgränsen gäller för oss släktforskare. Sedvanligt kaffe och lottdragning fick avsluta kvällen. 4 Wåra Rötter 1/2014 Hans Wilensjö Nu finns en ny grundläggande handbok för släktforskare. Den heter Vägen till dina rötter, är skriven av Ewa Nilsson och utgiven av Sveriges Släktforskarförbund. Eftersom boken är nyskriven tar den upp hur man släktforskar digitalt i dag. De olika kapitlen handlar inte bara om kyrkböcker, utan också om källkritik och källhänvisningar, emigrantforskning, bouppteckningar och andra juridiska handlingar, hur man kan presentera sin forskning och mycket annat. Boken säljs i Rötterbokhandeln. Snart ska gamla böcker bli tillgängliga som e-böcker genom Kungliga Biblioteket. Det kan få stor betydelse för oss som släktforskar. Det är böcker som är så gamla att upphovsrätten inte längre gäller, det vill säga mer än hundra år gamla böcker. De ska scannas av och kunna lånas som e-böcker. Det finns en hel del böcker inom ämnena historia och genealogi som släktforskare har nytta av, till exempel gamla släktutredningar. I och med att en bok blir e-bok blir den också sökbar, och det är en stor fördel för den som letar efter ett namn eller en plats, som vi ofta gör.

5 Vad släktforskar du om? Frågorna: 1. Vad forskar du om? 2. Vad är din mest intressanta upptäckt? 3. Hur länge har du släktforskat? Ingela Brandel Sture Karlsson Tom Eliasson 1. Jag har påbörjat en släktöversikt på min fars sida och en motsvarande på min mors. Min mamma var lite mer spontant meddelsam kring sin barndom i Skåne, medan min pappa inte berättade särskilt mycket om sin uppväxttid i Jämtland. Så ofta jag nu ångrar att jag inte ställde mer frågor till dem, när de fortfarande var i livet. Nu får jag söka uppgifter på andra vägar. Släktforskningssajter som Riksarkivet, Arkiv Digital, Ancestry, m fl har öppnat upp en helt ny värld för mig. Och för varje nytt genombrott, exempelvis när jag hittat någon släkting jag sökt länge efter, blir jag lycklig. Sakta men säkert läggs pusselbit till pusselbit. 2. Att hålla på med släktforskning innebär verkligen en spännande resa. Hör och häpna, jag fann för en tid sedan en släkting, som bor i samma stad som jag. Genom en slump upptäckte jag att en av min fars kusiner flyttat från Jämtlands län till Västervik ungefär vid samma tidpunkt som jag själv flyttat hit. Han hade avlidit i slutet av 1980-talet. Jag bestämde mig för att ta reda på om han möjligen hade något barn boende här och vände mig till vår kyrkoherde. Den morgon, som telefonsamtalet kom och jag fick veta namnet på min fars kusins dotter, satte jag frukostmackan i halsen. Jag fick frågan, om jag kände till henne. Om jag gjorde...vi har varit anställda inom samma företag! Vi har träffats många gånger under årens lopp på konferenser och i utbildningssammanhang. Och det utan att veta att vi är släkt! Hennes farfar och min farfar är bröder. De föddes som barn nr 3 och 4 (med 1½ års mellanrum) i en niobarnsfamilj uppe i den jämtländska fjällvärlden. Gissa om vi hade mycket att prata om, när vi träffades!? 1. Min by där jag växte upp. Och byn där jag nu är bosatt. 2. När jag hittade var min farfar blev påkörd av tåget Samt hur folk har flyttat för sitt arbete. 3. Drygt 20 år, jag började alldeles för sent då det fanns väldigt få att intervjua. 3. Nyfikenheten på de som levt före mig, väcktes egentligen redan i samband med en släktträff i Jämtland på 1970-talet. En tid efter fick jag mig tillsänd från en äldre släkting en beskrivning av gården i Frostvikens församling, där min far föddes och namn samt födelsedatum på några personer. Mitt uppe i ett aktivt liv med familjebildning och jobb, kom dessa papper att hamna i en låda på vinden. Tiden gick och allt oftare var jag där i lådan och gluttade. Men, det är först sedan jag blev pensionär, som jag har börjat att släktforska i egentlig mening. Det är väldigt roligt, men inte jättelätt att söka kunskap om sina rötter. För min del handlar det om en stor släkt med utgångspunkt från gränslandet Sverige/Norge och även Finland (under den perioden när svedjefinnarna flyttade hit). Därtill har jag en något mindre, men ändå stor släkt, som härstammar från Skåne! Varje anfader och anmoder, som jag hittar, får mig att känna en sådan respekt för honom/henne. Oavsett vars och ens livssituation och tankar om framtiden, känner jag att de finns med mig i livet. De ger mig styrka och jag tänker att släktforskningen får bli mitt sätt att tacka dem. 1. Mina linjer bakåt på både mors och fars sida. Jag har nu kommit så långt som är möjligt i kyrkböckerna och andra källor. En linje går tillbaka så långt som till Sporadisk försöker jag nu bredda linjerna. Nordamerika blir spännande. 2. Jag kom till Västervik för första gången för cirka 20 år sedan. En stor överaskning var att min farfars far lämnade Hallingeberg för Norrköping i slutet på 1800-talet. Ödetorpet finns kvar och kan beses efter en skogspromenad på ca en kilometer. Jag har också upptäckt många avlägsna släktingar här i Västervik. Roliga upptäckter var ett slagsmål i Gunnebo i början på 1800-talet med åtföljande 3 månaders fängelse samt en borgmästare i Theux, Vallonien på 1400-talet. Intressantast är kanske Britta Kolmodin, född runt 1650 och syster till Israel Kolmodin ( Den blomstertid nu kommer ). Hon gifte sig med Johan Henriksson Schult som blev hammarsmedsmästare vid Ankarsrums Bruk under senare delen av 1600-talet. Jag satt själv där och jobbade under 15 år fram till 2005 (FHP). 3. Sedan Vill du vara med i enkäten? Kontakta Eva Johansson på e-post: eva@evagun.se. Tre medlemmar får i varje nummer svara på tre enkla frågor. Wåra Rötter 1/2014 5

6 Finlands och Rysslands gemensamma historia Sverige förlorade Finland 1809 och Ryssland tog över blev Finland självständigt. Text och foto: Hans Wilensjö Om Finlands sena historia och sin egen finska släkthistoria berättade Stina Palmberg-Eriksson på månadsmötet den 12 februari. Hon är museipedagog på Sörmlands museum. Hennes föredrag på sjungande finlandssvenska och med stor inlevelse fängslade publiken bröts Finland ur Sverige då ärkefienden Ryssland ville ha tillgång till Östersjön. Det var två helt olika system som skulle sammanföras, både politiskt och kyrkligt. Efter en tid krävde Ryssland att Finlands huvudstad skulle flyttas närmare S:t Petersburg och Helsingfors började byggas. Detta skedde runt Finlands befolkning fick tills vidare ha kvar sin egen lära och sina lagar. För finländarna i allmänhet betydde det inte särskilt mycket att de fick nya herrar De hade haft lika långt till makten i Stockholm, som de nu fick till S:t Petersburg. Finländarna kom till Ryssland I Finland ville man helst försöka undanhålla de unga männen från att bli uttagna till soldater, både tidigare till Sverige och nu Ryssland. De unga männen behövdes hemma för landets utveckling och inte i något annat land där de blev kanonmat i krig mellan stormakterna, eller då Krimkriget pågick för fullt. - Den mäktiga grannen i öster krävde mer och mer av den finska befolkningen och många såg en framtid i det blomstrande S:t Petersburg med följd att den välutbildade finska befolkningen sökte sig dit, berättade Stina Palmberg-Eriksson. Både drängar och pigor kunde ofta både skriva och läsa. Dessutom kunde många även både ryska, tyska, svenska och sitt eget modersmål finska. Ryssarna var oftast analfabeter då ingen organiserad skola hade införts i det ryska riket. Stina Palmberg-Eriksson, Jan-Olov Pettersson och Eva Johansson diskuterade finsk släktforskning efter föredraget. Många finländare från den tidigare svenska krigsmakten kunde göra militär karriär i Ryssland. De var välutbildade från sin tid i den svenska armén. Efter 1865 blev det betydligt större kulturkrockar med ryssarna och under den senare delen av ockupationen krävdes att skolundervisningen endast skulle ske på ryska. När nya ryska lagar skulle läsas upp i kyrkan, så sorgkläddes kyrkan i protest. Ryssarna var väldigt uppmärksamma på uppviglingar och protester mot regimen. Sådant straffades mycket hårt. Förvisning långt bort i Sibirien var inte ovanligt. Revolutionen kom i vägen Förtrycket och ändrade förutsättningar inom Ryssland gjorde att Finland efter oktoberrevolutionen kunde utlysa självstyre den 6 december Inom det självständiga Finland hade man svårt att hålla sams och 1918 utbröt ett inbördeskrig, som dock snart tog slut. När revolutionen utbröt befann sig Stina Palmberg-Erikssons farfar i S:t Petersburg och skulle ta tåget till Baku för att börja arbeta där som bruksingenjör. Men något tåg gick inte och hon konstaterade att det var tur att han inte kom iväg, för de finska ingenjörerna i Baku hade senare dödats av ryssarna. Hon berättade också om sin släkting Elsa Lindberg-Dovlette som blev persisk prinsessa. Vid förra sekelskiftet arbetade hon som översättare i S:t Petersburg och skickades till persiska ambassaden på ett uppdrag. - Där fanns den persiske prinsen Arfa Mirza Riza Kahn och det slog gnistor mellan dem. De levde ett internationellt liv och när de hade gift sig 1902 slog de sig ner i Monaco försökte Ryssland att återta sin lilla granne i väster och Finland fick lämna ifrån sig Karelen till Ryssland. Kriget slutade med att en halv miljon finländare fick lämna sina bostäder och mark i Karelen. De gårdarna ligger fortfarande i träda. Ordföranden Hans Wiberg tackade för ett intressant föredrag. Efter föreläsningen bjöds på hembakade fettisdagsbullar och sedvanlig lottdragning. Tips på hemsidor för släktforskare Här hittar du gamla flygfotografier, kanske på din släktgård. Du söker på ett geografiskt område och hittar du din gård kan du köpa bilder. På hemsidan kan du se hur bokstäverna i alfabetet skrivits på olika sätt i handstilar under historisk tid. En snabb hjälp när du ska tyda gammal handskrift. hem.passagen.se/ollove/ Olle Överby är en flitig släktforskare på Gotland som samlat massor av folk i en stor databas. Här kan du ladda ner den som en gedcom-fil. 6 Wåra Rötter 1/2014

7 Moderns död ändrade planerna Text Margareta Löfholm Stina-Maja Nilsdotter, som bara var trettiotre år, dog den 17 maj 1867 och allt ställdes på ända för Carl Löfholm och deras tre barn. Bara två veckor hade gått sedan de sålde sin gård, Byvik n:o 1, till Carls avlägsne släkting Carl Jacobsson för 2750 riksdaler. De skulle lämna allt bakom sig och emigrera till Utah. Varför just till Utah? Emigrationen till Nordamerika ökade under 1860-talet, men från Loftahammar var det ännu inte många som gav sig av på den långa resan. Det här året reste bara två drängar iväg, och de tycks ha varit de första emigranterna från Loftahammar. Den första mormonmissionären hade kommit till Sverige och Gävle 1850, men hade någon efterföljare letat sig ner till Tjusts skärgård? Ingen vet, inga anteckningar finns i några arkiv om just det, bara uppgifter om försäljningen av gården finns. Om inte Carl Jacobsson hade berättat om Stina-Maja och Carl för sina barnbarn, så skulle ingen idag ens veta att de tänkte emigrera. Gården hade de bara ägt i fyra år. Alfred föddes där den 2 juni Då hade de nyligen flyttat från gården de arrenderade i Bredvassa, som är en by ett par kilometer från Byvik. Trots deras korta tid i Byvik skulle deras marker i den svaga sluttningen ner mot viken ännu hundra år senare benämnas som Löfholmshagen, Löfholmsskogen och Löfholmsvägen. Alfred Löfholm. Begravningen Söndagen den 26 maj begravdes Stina- Maja. Begravningar ägde oftast rum på söndagar, strax före högmässan. Det var på den tiden hela byns angelägenhet, grannar och släktingar hjälptes åt med allt som måste göras. Några nära släktingar hade varken Stina-Maja eller Carl. Ingen av dem hade några syskon och bådas föräldrar var döda. De allra flesta människor dog hemma och begravningsbyråer fanns ännu inte. Den döda skulle tvättas och svepas, en kista skulle snickras, förtäring till begravningsgästerna skulle ordnas och bärare skulle bära kistan till kyrkan. Det var viktigt att kistan vändes rätt när man bar den fotänden främst. Säkerligen sände Carl bud till klockaren, så att han ringde själaringning för Stina-Maja. Själaringningen skulle hålla ondskans makter borta, och den skulle helst ringas samma dag som dödsfallet inträffat. Kanske kunde Carl och hans barn höra själaringningen hemma i Byvik, kyrkan låg bara två kilometer bort. Under veckan efter begravningen fyllde Mina tretton år och Alfred fyra. Till fosterhem Den 6 juni förrättades bouppteckningen. Boets behållning var 3873 riksdaler. När skulderna var betalda återstod 291 riksdaler. Häradsrätten hade förordnat hemmansägaren Daniel Otto Svensson i Bredvassa till förmyndare för barnen, och han var också närvarande vid bouppteckningen. Daniel Otto Svensson var tjugosju år och hade ett år tidigare gift sig med Carolina Petersdotter. De hade ännu inga egna barn, men nu fick de två barn i huset, Alfred och Mina. I husförhörslängden står Mina antecknad som tjänsteflicka och Alfred som fosterson. Mellanbarnet Carl Oscar, som skulle fylla elva år innan sommaren var slut, fick inte följa med sina syskon. I husförhörslängden antecknas att Carl är bosatt på socknen men vistas utrikes. Strax före jul 1868 utfärdades betyg för resa till Gotland. I mars 1875 flyttade han till Bornholm, han bosatte sig i Allinge och försörjde sig som stenarbetare, likt många andra av dem som på Bornholm kallas stormsvenskerne. Han gifte sig med en dansk kvinna och 1878 fick de tvillingar, en pojke och en flicka. Pojken dog före två års ålder. Enligt en uppgift, som jag ännu inte har kunnat kontrollera, hängde sig Carl på sin 63-årsdag. Hur gick det med syskonen? Carl Oskar tycks ha bott hos Carl Jacobsson en tid. Så småningom blev han dräng, som så många andra, och flyttade mellan olika gårdar i socknarna runt Loftahammar flyttade även han till Bornholm. Där gifte han sig och fick två söner. Den yngste sonen gick till sjöss, men på hans första resa som fullbefaren styrman omkring 1920 gick fartyget på en mina och sjönk. Carl Oskar avled Mina, som var döpt till Wilhelmina, bodde kvar med lillebror Alfred hos Daniel Otto Svensson till hösten Hon arbetade sedan som piga på många gårdar i Loftahammar och Skällvik ända till 1887, då även hon flyttade till Bornholm. Därifrån utvandrade hon till USA ett halvår senare. Hon gifte sig och var bosatt i Minnesota. Alfred höll hon kontakt med brevledes. Alfred fick tre fostersyskon. På våren 1878, strax innan han fyllde femton år, flyttade han med sin fosterfamilj till Krokek på norra sidan av Bråviken. Efter att han hade varit dräng på en gård på Vikbolandet ett år flyttade han till Norrköping I husförhörslängden står han som fabriksarbetare. Han träffade Hanna, som var inflyttad från Åtvidaberg, och i maj 1890 gifte de sig och flyttade till Marmorbruket. Där hade Alfred fått anställning som kusk och ansvarig för brukets hästar, och där föddes deras tre söner. Sommaren 1914 flyttade Alfred och Hanna till Norrköping med sin elvaårige son, de två äldre var då vuxna och utflugna ur boet. I februari 1941 avled Alfred hastigt, tre dagar innan jag, som är hans yngsta barnbarn, föddes. Alfred Löfholm, hans hustru Hanna och deras två äldsta söner, Ivar och Carl Martin. Wåra Rötter 1/2014 7

8 De arbetade i kättingsmedjan Text Eva Johansson Den 16 maj Från vänster Carl Johansson, 17 år, Herman Pettersson, 18 år, Oskar Andersson, 16 år, Ernst Carlsson, 22 år, Ernst Appelqvist, 27 år, Edvin Pettersson, 15 år, Algot Hallgren, 20 år, Carl Svensson, 17 år, Carl Hallberg, 20 år, Gustaf Johansson, 15 år, Johan Carlsson, 24 år, Henrik Pettersson, 16 år, och Otto Wigren, 22 år, enligt anteckningar på baksidan av fotot. Foto: Karl Fredrik Linge. En vårdag i maj 1894 kallas kättingsmederna ut från smedjan vid övre bruket i Gunnebo för att bli fotograferade. Det är onsdagen den 16 maj och kanske är det redan varmt ute. En del av dem är riktigt unga. Barn, skulle vi nog tycka idag. Ändå får de slita hårt i smedjan. De två yngsta har ännu inte fyllt 15 år, det gör de senare på sommaren. Trots att de var så unga fick de arbeta full tid, tio timmar per dag. Detta var maximum för åringar, enligt lag. Snart är det 120 år sedan bilden togs och de känns fortfarande levande, fast alla är döda sedan länge. Några gick dramatiska öden till mötes, andra blev trotjänare på bruket. Flera av dem dog långt i förtid. Femte från höger är Karl Hallberg, då 20 år. Fotografiet har vi fått låna av hans sonson Herbert Hallberg, som själv också fotograferat en hel del i Gunnebo under sina många år där. På baksidan av fotografiet finns en lista på alla och hur gamla de är. Med ledning av detta har jag letat upp dem i kyrkböckerna och följt 8 Wåra Rötter 1/2014 dem från vaggan till graven, i den mån det gått. Två av dem har jag inte lyckats identifiera, Oskar Andersson och Henrik Pettersson. Om du som läser detta känner till något om dem så hör av dig. Och skulle du se att jag misstagit mig i något kring de andra så vill jag väldigt gärna veta det, och rätta till det i så fall. Mer att läsa om kättingsmederna och Gunnebo bruks historia finns på Ernst Appelqvist Ernst är son till statdrängen Carl Gustaf Svensson och hustrun Eva Dorotea Carlsdotter. Familjen bor i Rummelsrum i Gamleby när Ernst föds Han är deras första barn, en lillasyster föds Samma år dör hans far av lungsoten och modern gifter sedan om sig. Innan Ernst blir kättingsmed i Gunnebo har han arbetat som dräng. På 1890-talet tar han namnet Appelqvist, efter att först haft efternamnet Karlsson. I december 1894 lämnar han kättingsmedjan och blir dräng igen. Fem år senare gifter han sig med Ester Alvina Torngren från Vimmerby. Nu återvänder han till kättingsmedjan och fortsätter arbeta där så länge vi kan följa honom i kyrkboken. Äldste sonen Fritz Oskar föds år 1900, på 22 år kommer åtta barn till dör Ernst, 56 år gammal. Karl Hallberg När han föds 1874 bor familjen på torpet Johannisnäs under Dagsbo i Västrums socken. Hans föräldrar är arbetaren Johan Jonsson och hustrun Carolina Nilsdotter. Karl är deras första barn. De flyttar flera gånger under Karls barndom och hamnar till slut på torpet Valhall under Tyftingemar dör Karls far Johan av tarmvred, 44 år gammal. Carolina är 31 år och ensam med tre minderåriga barn. Hon blir kvar som torpare på Valhall tills hon dör Karl blir kättingsmed redan när han är 14 år och förblir så åtminstone till 1920, kanske längre är han 25 år och gifter sig med Hilda Teresia Nilsson från Västervik. De

9 får fyra barn mellan 1901 och Karl Hallberg lever till Algot Hallgren Algots far Carl Erik Hallgren är rättare på Almvik Södergård vid sonens födsel 1874 i Törnsfall. Modern heter Anna Emilia Andersdotter. Som 15-åring blir han dräng i Gladhammar och 1892 kättingsmed i Gunnebo. Efter en tid som artillerist i Linköping gifter sig Algot år 1900 med Elin Andersson från Loftahammar. De bor i Västervik och en månad efter vigseln föds dottern Elsa Helga Amalia. Den unga familjen får ingen lycklig framtid. Dottern dör av tuberkulos 1903 och den 15 oktober 1904 förolyckas Algot vid en arbetsplatsolycka på Stegeholms Träförädlingsfabrik. I Westerviks Weckoblad den 17 oktober berättas att han skulle lägga på en rem på en snurrande axel. Skjortan fastnar i axeln, han slits med och får stora krosskador. Algot är vid sans och bärs av sina arbetskamrater till sjukhuset men avlider där. Han var en duglig och pålitlig arbetare. Karl och Gustaf Johansson 17-årige Karl och 15-årige Gustaf är bröder. När Karl föds 1877 är fadern Johan Erik Johansson statkarl i Misterhult. Modern heter Eva Helena Lindqvist kommer familjen till Gunnebo Lantbruk. Strax innan han fyller 18 år beger sig Gustaf till Finland, men återvänder året därpå och börjar förmodligen arbeta på bruket igen. Brodern Karl är då till sjöss sedan flera år. I november 1900 flyttar Gustaf till Trehörna utanför Ödeshög, tillsammans med tre arbetskamrater från Gunnebo. De blir smeder på Stangeryds kvarn och såg. Gustaf gifter sig med Ellen Cecilia Eriksson och får en dotter Han dör 1958 i Munka-Ljungby. Storebror Karl lämnar livet som sjöman och bosätter sig i Amerika. Enligt sjömanshusrullan har han rymt i Port Natal (Durban) i Sydafrika redan Två av systrarna har tidigare utvandrat till Amerika. Han verkar bli sitt nya hemland trogen och deltar i första världskriget för USA. I oktober 1953 dör Karl i Port Orchard i Kitsap County, Washington. Ernst Karlsson Ernst är äldste son till skräddare Carl Johan Jonsson och Emilia Ström i Sandviken under Elmarsrum i Hallingeberg. Han lämnar hemmet 1890 för att bli dräng på Gladhammars frälsegård men efter två år byter han bana och blir kättingsmed. Ett år senare har han samma jobb på Ankarsrums bruk. Efter en kort frånvaro gifter han sig år 1900 med Augusta Amalia Larsson från Hjorted, inflyttad från Stockholm har de hunnit få fyra barn och flyttar till Västervik, men återvänder till Ankarsrum efter två år. Redan 1916 dör Ernst av lunginflammation, inte fullt 44 år gammal. Johan Karlsson Johan kommer från Skärkind i Östergötland där han föds 1870 i en statarfamilj på Barnebo prästgård. Föräldrarna heter Carl Johan Olofsson och Lena Johansdotter. Familjen flyttar runt en hel del under Johans uppväxt. 16 år gammal flyttar han hemifrån och blir dräng på Skävid frälsegård. Fyra flyttar och sex år senare har Johan kommit till bruket i Gunnebo gifter han sig med Amalia Teresia Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter men hon dör redan i maj. De hinner inte få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton Herman och Edvin Petersson De är bröder och födda 1876 och I maj 1894 har Edvin ännu inte fyllt 15 år. Deras far är kättingsmeden Peter Petersson som kommer från Ramkvilla, mor är Johanna Maria Persdotter från Ingatorp lämnar både Herman och Edvin hemmet och beger sig till Finland. Efter ett år där och sedan ett år i Stockholm som telefonarbetare kommer Edvin hem igen Han flyttar sedan med till Trehörna och blir smed i Stangeryd. Tre år senare bär det av till Amerika, precis som för flera av hans syskon. Herman verkar också ha tagit sig till USA, kanske direkt från Finland. Han tas ut som soldat i första världskriget 1918 och bor då i Burke County i North Dakota och är lantarbetare. Carl Svensson Carl föds Hans far Sven Eriksson är född i Magnor i Norge och har kommit till Gunnebo Hans hustru är Carolina Andersdotter, piga från Misterhult. Carl är deras enda barn. Så småningom bor familjen på Gunnebo lantbruk flyttar Carl till Stockholm där han blir fabriksarbetare. Nu har han tagit sin fars efternamn Eriksson är han verkstadsförman på Borggårds bruk i Hällestad i Östergötland. Han är gift med Gerda Värn från Norrköping sedan 1908 och de har en dotter som heter Edit, född Carl dör av magsår 1927, 51 år gammal och verkmästare vid bruket. Otto Wigren Otto föds 1872, son till muraren Johan Erik Wigren och hans hustru Clara Sjöberg från Mommehål i Törnsfall. Samma år flyttar familjen till Gunnebo bruk. När Otto är 15 år gammal dör hans far och hans mor, systern Klara och Otto blir inhyse på bruket. Två syskon emigrerar till Amerika men Otto tar jobb som kättingsmed och stannar hemmavid. I slutet av 1894 dör modern i cancer. År 1900 bor Otto i Adolf Fredriks församling i Stockholm, är arbetare på en verkstad och gift med Augusta Andrietta Flink från Ösmo. Paret får två söner, och ett långt liv tillsammans innan hustrun dör Tio år senare dör Otto på ett ålderdomshem vid Mosebacke torg, 86 år gammal. I artikeln har namnen samma stavning som i kyrkboken Kättingsmedjan låg vid sidan om brukskontoret, där Centrumvägen går idag. Bild från 1939 års jubileumsbok. Källor: Familysearch, Kyrkböcker, Rotemansarkivet, folkräkningarna 1900 och Wåra Rötter 1/2014 9

10 Nedre bruket, där Hofgården låg. Foto: Anders Steiner. Gunnebo bruk fyller 250 år den 6 juni Den 6 juni 1764 undertecknades privilegiebrevet som innebar starten för Gunnebo bruk i Gladhammars socken. Tillståndet gällde en knipphammarsmedja och ansökan kom från rådmannen och grosshandlaren Hans Hultman i Västervik. Om några månader har det gått 250 år var bruket Sveriges största fabriksanläggning. Idag är det en världsomspännande industrikoncern men med rötterna kvar i Gunnebo. Hans Hultman var en rik och mäktig borgare. Han drev ett varv och ägde en stor del av Västerviks dåvarande handelsflotta, han bedrev utrikes handel, ägde glasbruk i Kosta och lånade ut pengar. Dessutom ägde han de medeltida gårdarna Stora Gunnebo och Hofgården där bruket anlades. Senare köpte han också Lilla Gunnebo. Dessa tre gårdar låg där fabriken och samhället idag finns. Boningshuset på Lilla Gunnebo är nu hembygdsmuseum. Hultman behövde band, spik och bultjärn till sitt skeppsbyggeri. Hammarsmedjan ville han placera vid Venaåns nedersta fall, som låg på Hofgårdens mark. Idag finns det rester kvar av ån där vattnet går i dagen, bland annat nedanför bruksdammen. 34-åriga änkan Sara du Bois leda verksamheten. Det gjorde hon med fast hand, men när sönerna och svågrarna senare kom in i affärerna gick det sämre. Efter hennes död sålde sonen Hans alltihop Med hjälp av tyskar kunde de nya ägarna få bruket på fötter men med fortsatta ekonomiska problem. En av tyskarna var Ludvig Lürmann och hans släkt bidrog i hög grad till brukets fortlevnad och utveckling. Under andra hälften av 1800-talet övergick det gamla järnbruket till en för tiden modern industri. Ny kättingsmedja Efter 1870 utökades tillverkningen med skruv och spik, kätting, klensmide och liar med mera. Men högkonjunkturen bestod inte och en ombildning av bolaget skedde Det är därefter som den nya kättingsmedjan byggs vid sidan om brukskontoret och våra kättingsmeder anställs. Arbetsledare i kättingsmedjan var vid denna tid verkmästaren Karl August Wiking, som anställdes som smed 1866 och blev bruket trogen i 60 år. Han var född i Karlstorp utanför Vetlanda 1842 och kom till Gunnebo tillsammans med sin storebror Johan Peter. Brodern emigrerade till Amerika 1868, samma år som Karl August blev verkmästare. Arbetet i kättingsmedjan ansågs vara det tyngsta arbetet på bruket vid den här Änkan tog över Vid Hans Hultmans död 1776 tog sonen Lars över bruket, som nu blev framgångsrikt. Sex smeder arbetade på Gunnebo bruk Lars Hultman gick en för tidig död till mötes 1798 och då fick den 10 Wåra Rötter 1/2014 På 1910-talet byggde bruket flera nya bostadshus där de anställda bodde. Foto: Herbert Hallberg.

11 tiden fanns det mellan 75 och 80 smeder anställda. Dessutom anlitades en del bönder i trakten för smide på sina gårdar. De hämtade kol och järn hos verkmästare Wiking och levererade sedan färdig kätting. Hårt arbete I jubileumsboken från 1939 skriver Helge Åkerman att det rådde svåra förhållanden för de anställda under den första tysktiden. 12-timmarsdag kunde man bara drömma om kring 1850 och 8-timmarsdag var en utopi. Avlöningen var låg, bostäderna dåliga och välfärdsanordningarna outvecklade. Så såg det ut i arbetslivet vid den tiden. Arbeta, äta och sova sex dagar i veckan. Ludvig Bokvist anställdes som kättingsmed 1872, 16 år gammal. Han berättade i en intervju i Västerviks-Tidningen 1937 att lönen på Gunnebo bruk då ansågs vara hög i förhållande till andra arbetsplatser. Men då var arbetstiden från klockan fem på morgonen till åtta på kvällen. Senare under 1872 innan man införde 12-timmarsdag sänktes arbetstiden till tio timmar per dag. Barnarbete var vanligt. Av de 25 som arbetade i skruvfabriken 1862 var 20 minderåriga, det vill säga under 15 år. Barn var både billig arbetskraft och bidrog till familjens försörjning. Barnarbetet levde kvar en bra bit in på 1900-talet. Bruksandan Det rådde ett patriarkalt förhållande mellan brukspatronen och arbetarna, skriver Åkerman. Kom brukspatronen förbi satt man inte kvar och vilade även om man hade rast. Bruken knöt sina anställda till sig genom att inte alltid betala ut kontanter. I stället fick arbetarna ta ut varor i brukets Huset där den gamla brukshandeln fanns står fortfarande kvar, byggt I samma hus fanns postkontor. Innan dess fanns handelsboden i en mindre stuga vid Västrumsvägen. Foto: Eva Johansson. affär, som en tid drevs av disponentens bror. De som arbetade på bruket bodde i hus som ägdes av bruket. Vid 1800-talets mitt var expansionen stor och ett par hundra man anställdes. Var bodde de? 1850 fanns bara sju små hus och alla bodde trångt, med stora familjer i ett enda litet rum. Flera bodde på vindarna till fabrikshusen, både på spikfabriken och tråddrageriet. Där sov ungkarlarna i sovsalar i trevåningssängar började man bygga nya bostadshus, bland annat det som kom att kallas Kasern och som låg vid Hofgården. Det revs 1963 och nu är det parkering där, vid den gamla brukshandeln. Huset innehöll 44 rum för arbetarna på puddelverket, och deras familjer. Det kunde gå livligt till. Man söps, slogs och trätte sa en av de gamla kättingsmederna långt efteråt. Spåren efter den tyska perioden finns kvar i de många korsvirkeshusen.foto: Eva Johansson. I jubileumsboken 1989 konstaterar författarna att många av de tidigt anställda förblev bruket trogna, även i kommande generationer. Säkert är det många som fortfarande idag har sina anor bland dem som kom till Gunnebo i mitten av 1800-talet. Eva Johansson Källor: Helge Åkerman: Gunnebo bruk , minnesskrift utgiven 1939 Sven Hellström och Svante Kolsgård: Gunnebo - från knipphammarverk till storföretag, 1989 Gunnebo OK och Christer Uldén: Platser vi minns Gunnebo Verkebäck, häfte Läs mer på internet: firades 200-årsjubileet i Gunnebo. Prins Bertil var med i den nyrestaurerade knipphammarsmedjan där smeden Erik Olsson jobbade. Från vänster landshövdingeparet Ivar Persson med fru och disponentfrun Märta Sjöholm. Foto: Tor Wiklund. Wåra Rötter 1/

12 Kursledare utbildas i flera steg Ett par hundra släktforskare har gått Sveriges Släktforskarförbunds utbildning för kursledare. Tredje och sista delkursen hölls i Falköping den 8-9 februari. Hans Wiberg, Hans Wilensjö och Eva Johansson från Tjust Släktforskarförening har deltagit i hela utbildningen. Första delen genomförts vid åtta tillfällen på olika håll i landet och med omkring 25 deltagare i varje. I steg två har ett 70-tal av dessa kursledare deltagit och närmare 40 i steg tre. - Målet med utbildningen av kursledare är att höja statusen för släktforskare och att släktforskare ska bli mer respekterade som forskare, berättar Anna-Lena Hultman, en av de två utbildningsledarna och anställd på Sveriges Släktforskarförbund. Pedagogik och fördjupning I steg ett ingår metod, pedagogik och vikten av källhänvisningar. I steg två och tre ingår fördjupningar inom de områden som kan tas upp i fortsättningskurser. Till exempel soldatforskning, okända fäder, emigrantforskning, gamla kartor, bouppteckningar, domböcker med mera. - Det är bra att få lära sig hur man ska vara som kursledare, men också att få med sig ny kunskap och tips från andra deltagare, menar Hans Wiberg. Han uppskattar inte minst det studiematerial som utbildningsledarna delat med sig av. - Som helhet har det varit en riktigt bra utbildning, säger Hans Wilensjö. Den ger mig bra vägledning i vad jag ska förmedla till deltagarna på mina kurser här hemma. Samma kunskaper - Alla som har deltagit i de tre delarna av utbildningen ska kunna ha fortsättningskurser i sina föreningar eller i studieförbunden, säger Gunilla Didriksson, ledamot av förbundsstyrelsen, och en av de två som leder utbildningen för kursledare. Inom förbundet har man tillsatt en arbetsgrupp för att utreda möjligheten att certifiera kursledare. - De som är kursledare runt om i Sverige får lära sig att lära ut på ett enkelt och metodiskt sätt. Går man en nybörjarkurs i släktforskning ska man få lära sig forska i födelse-, vigsel- och dödböcker och lära sig använda husförhörslängder. Man ska kunna få samma kunskaper oavsett var i landet man går en kurs, säger Gunilla Didriksson. Eva Johansson Resa till Krigsarkivet Den 6 maj ordnar Tjust Släktforskarförening en medlemsresa till Krigsarkivet i Stockholm. Det blir en guidad visning av arkivet klockan 13 och därefter kan vi vara kvar till klockan 19. Avresan sker klockan 06 på morgonen, hemresa på kvällen. Beställ i förväg de böcker du vill titta i. Max 18 deltagare kan komma med på resa. Anmälan görs till Leif Pettersson på e-post leif@tjustanor.com eller mobil senast den 2 maj. Mer information på Släktforskningens dag Lördagen den 15 mars är det Släktforskningens dag i hela landet, även i Västervik. Här har vi öppet hus i forskarlokalen under stadsbiblioteket. Årets tema för den här dagen är porträtt. Det handlar om hur vi kan få veta mer om de gamla porträtt som många av oss har liggande i lådor eller uppsatta i gamla album. Folkräkningen 1910 är klar Nu finns Kalmar län inlagt i den sökbara databasen folkräkningen 1910 på SVAR:s hemsida. Tillsammans med folk i Norrbottens och Västerbottens län innebär det nya poster. Vid årsskiftet publicerades också födda, vigda och döda för 1943 i SCB:s register. Tryck en släktbok Gunilla Didriksson är en av de två som leder kursledarutbildningen. Vid den avslutande delen i Falköping i februari gick hon bland annat igenom kartforskning. Foto: Eva Johansson. 12 Wåra Rötter 1/2014 Har du skrivit din släktkrönika och vill trycka den som bok till dina släktingar? Nu samarbetar Sveriges Släktforskarförbund med förlaget minbok.nu. Medlemmar i förbundets föreningar får en viss rabatt vid tryckning. Läs mer på förbundets hemsida eller på

13 Besättningen mördades av sjörövare Sjörövarna bordade skeppet och slaktade nästan alla ombord. Bara tre man undkom förödelsen. Det hände den 2 juni Skeppet Patriothen från Västervik, under befäl av coopverdiekaptenen Gess Paulsson, var på väg från Lissabon i Portugal till Genua i Italien när sjörövarna överföll fartyget. De dödade tio av besättningsmännen och samtliga passagerare ombord. Nio av de dödade i besättningen kom från Västervik. Om denna förskräckliga händelse kan vi läsa i dödboken för Västervik 1780 (Västervik C: sid 637). Valdy Svensson har hittat notiserna i dödboken. Tio mördade Prästen skriver att de blev nedskjutna och med sablar och knivar ömkligen mördade av sjörövarna som bordat skeppet. Tre besättningsmän klarade sig undan rövarnas blodtörstiga och gruveliga framfart och kunde sedan berätta om vad som hänt. De som klarade sig var matrosen Peter Skröder samt Anders Fröberg och gossen Olof Sillin. Dessa tre hade lyckats gömma sig under tågvirket i kabelgattet, det vill säga där trossar och tågvirke förvarades. När sjörövarna dragit vidare simmade de tre iväg från skeppet. De mördade var kaptenen Gess Paulsson, 53 år, styrmannen Samuel Rosendill, timmermannen Jacob Sjöberg, matroserna Olof Skogström och 24-årige Johannes Brogren, 18-årige jungmannen Anders Anton Lönngren, kajutvaktaren Johannes Robert, 15 år, kocken Nils Hultgren, 27 år, byssmannen (kyparen) Peter Lönnroth, 25 år, samt Johan G Beckman. Nyheterna dröjde Det tog lite tid innan underrättelsen nådde de anhöriga i Västervik, och de verkar också ha kommit i omgångar. Kaptenen är noterad död redan i början av juli men det står bara att han dött på fartygets resa från Lissabon till Genua. Själaringning hölls för honom den 16 juli. Prästen skriver i dödboken om dem som mördades av piraterna Källa: Västervik C:5 ( ) Bild 332 / sid 637 Arkiv Digital. De första dödnoteringarna i augusti gäller fyra av de mördade besättningsmännen. Då berättas också hela historien om sjörövarnas överfall. Den 6 hålls tacksägelsegudstjänst och själaringning i kyrkan, ringningen pågick en kvarts timme. Sedan noteras ytterligare fyra av de mördade och den 13 augusti hölls åter igen själaringning. Nyheterna måste ha varit en stor chock för den lilla stadens invånare. Dichmans skepp Snauskeppet Patriothen ägdes av grosshandlaren och godsägaren Christian Dichman i Västervik. Han var också direktör i Ostindiska kompaniet. Ett snauskepp är enligt Svenska Akademins Ordbok ett litet råriggat segelfartyg av samma typ som en brigg. En coopverdiekapten var en kapten inom handelsflottan, till skillnad från den marina flottan. Det kallas också kofferdikapten. Han drunknade En märklig händelse inträffade på Patriothen strax före sjörövarnas överfall. Det var matrosen Jonas Andersson, 18 år, som föll överbord och drunknade. Att en besättningsman drunknar är nog inte så underligt, säkerheten var inte som idag och många kunde nog inte simma. Vi vet inget om omständigheterna vid hans död, varken datum eller orsak. Men det är noterat redan i början av juni och bör ha skett flera veckor tidigare eftersom skeppet befanns sig utanför Sydeuropa. Jonas Andersson drunknade på resan till Lissabon och sjörövarna anföll på resan från Lissabon. Prästen har skrivit att han af besynnerlig händelse fallit öfver bord och drunknad. Själaringningen hölls den 11 juni. Eva Johansson Bloggar på Rötter Ni har väl inte missat den nya Rötterbloggen på Vi är fem släktforskare som bloggar regelbundet, och om allt möjligt som har med släktforskning att göra. Bloggarna är Camilla Eriksson, Markus Gunshaga, Ted Rosvall, Peter Sjölund och jag. Camilla Eriksson är redaktör för Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening. Markus Gunshaga är en ung men erfaren släktforskare i Helsingborg. Ted Rosvall är författare, tv-medarbetare och tidigare ordförande för Släktforskarförbundet. Peter Sjölund har specialiserat sig på DNA-forskning. Själv kommer jag att ibland blogga om mitt nya uppdrag som redaktör för Sveriges Släktforskarförbunds årsbok, plus en hel del annat. Eva Johansson Wåra Rötter 1/

14 Boktips för släktforskare Henrik de Trys ättlingar är kartlagda Boktips: Eva Johansson Henrik de Try var en av dem som 1655 grundade bruken i Överum och Ankarsrum. Han startade även mässingsbruket i Gusum, och var gift med Catharina de Besche. Henrik de Try antas vara född i Liége omkring år 1600 och därmed en av de många valloner som kom till Sverige vid den här tiden. Catharina de Besche kommer också från en vallonfamilj. Nu har deras ättling Erland de Flon gett ut en bok om Henrik de Trys ättlingar. Den är omfattande och tar upp ättlingarna fram till 1900-talet. Boken är en katalog över dessa personer, inte en biografi om släkten de Try. Den hade kunnat bli en intressant biografi, för det finns mycket spännande historia att berätta om i denna släkt. Erland de Flon har valt att ta med de uppgifter han har som mer summariska anteckningar i anslutning till varje person. Över tusen personer Boken är en guldgruva för den släktforskare som har sina rötter i släkten de Try. Drygt tusen personer är omnämnda, många av dem med utförliga noteringar. I slutet finns ett personregister så det är lätt att leta upp sin anfader eller anmoder. Erland de Flon bygger sin bok på den släktutredning som gjorts av Ingemar de Trier Almén och som presenterades i Släkt och Hävd nummer Utöver kyrkböckerna har han också använt bouppteckningar och andra dokument som källor. Henrik de Try kom först till Norrköping och startade sedan Gusums bruk , innan han sökte sig söderöver till Tjust, tillsammans med de två svågrarna Abraham och Hubert de Besche dog Henryk de Try på Gusum, efter ett år med stora konflikter i familjen. Oförsonlig mor Själv fastnar jag kanske mer för Catharina de Besche som karaktär, med sin ganska förskräckliga framtoning. Hon var uppenbarligen viljestark men också avskyvärd. Vigseln skedde 1638 och det var då Henriks andra gifte. Catharina var 16 år yngre än sin make. De fick tillsammans sex barn, fyra söner och två döttrar. Äldste sonen Peter föddes omkring 1639, och den yngste, Hubert, Catharina de Besches oförsonlighet kommer tydligt fram vid sonen Peters giftermål. Han blev kär i Elisabeth Noé, som också var vallonättling. Men hennes far Pierre Nickolausson Noé var bara en enkel anställd på bruket, skogshuggare och kusk. Det kunde inte föräldrarna tåla, och särskilt inte modern. Eftersom föräldrarna sa nej till giftermålet skrev Peter de Try till domkapitlet och begärde tillstånd till vigseln, mot sina föräldrars vilja. I ett svar från föräldrarna skriver Catharina de Besche att det aldrig kommer på fråga, att de kommer att bryta med sonen och om han gifter sig "... vilja vi honom ur vårt hjärta alldeles utesluta och förneka honom." Den blivande sonhustrun kallar hon en lättfärdig hora. Hårda ord av en mor. Men sonen gifte sig 1668 och blev så småningom far till nio barn med sin Elisabeth. Dessutom blir han arvlös. Överums bruk förvärvade han genom köp och blev brukspatron där. Bruken finns kvar Peters yngre bror Henrik de Try d y föddes 1642 och blev förvaltare på Ankarsrums bruk och tog över familjens sterbhus sedan deras far dött. Så fortsätter boken med redogörelser för Henrik de Try den äldres ättlingar. Om fem kvinnogenerationer Både Överums och Ankarsrums bruk är fortfarande igång som aktiva företag, medan många andra gamla vallonbruk lagts ner. I de biografiska delarna finns några få uppenbart felaktiga årtal, med de rätta årtalen framgår tydligt på annan plats i texten. Erland de Flon har tidigare gett ut boken Brukspatron Gillius de Flons ättlingar. Porträttmålningen av Henrik de Try pryder omslaget på boken. Detta ska vara den målning som länge hängt på Överums herrgård och som enligt sägnen skulle dra olycka över den som flyttade målningen. Författare: Erland de Flon Titel: Henrik de Trys ättlingar Förlag: Recito förlag Aino Trosell berättar här om fem kvinnor under hundra års tid. Det handlar om henne själv, hennes mor, mormor, mormors mor och mormors mormor. En vindlande svensknorsk släkthistoria med skiftande livsöden under svåra tider. Författare: Aino Trosell Titel: En gränslös kärleks historia Förlag: Norstedts 14 Wåra Rötter 1/2014 Ibland är det nästan ofattbart hur människorna klarade sig genom livet. De utstår svåra umbäranden men reser sig gång på gång. Historien börjar i mitten av 1800-talet med den norska Eli Johannesdotter som är född 1850 och är Aino Trosells mormors mor. Den slutar med författaren själv, som mister sin mor vid 17 års ålder. Det är en roman men den bygger till stor del på fakta från kusinen Ingrid Larssons släktforskning. Aino Trosell kan skickligt levandegöra sin egen historia.

15 Foto: Bo Sandberg VECKOKURSEN 28 JULI 1 AUGUSTI 2014 Anmälan senast den 1 juni till Gamleby Folkhögskola tel: Släktforskning Måndag kl Välkomstanförande, Hans Wiberg Presentation av kursdeltagarna, Hans Wiberg Domböcker och juridik, Ragnar Fornö Kafferast Fortsättning Ragnar Fornö Lunch Fortsättning Ragnar Fornö Kafferast Hjälpmedel i släktforskning, Hans Wiberg Tisdag kl Läsning gammal stil, Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson Kafferast Kartor och husförhörslängder, Gunilla Didriksson Lunch Fortsättning Gunilla Didriksson Kafferast Fortsättning Gunilla Didriksson Onsdag kl Arkiv Digital teoretiskt Kafferast Arkiv Digital Lunch Arkiv Digital praktiskt sökande Kafferast Arkiv Digital Torsdag kl Läsning gammal stil, Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson Kafferast Fortsättning Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson Lunch Begravningslagen, Jan Henrik Marinder Kafferast Fortsättning Jan Henrik Marinder Fredag kl Läsning gammal stil, Margareta Roupé Wester, Valdy Svensson Kafferast Kalmar läns museum, Peter Danielsson Lunch De som är intresserade av att lyssna på den konsert som ungdomarna ger i Aulan ska kanske planera för hemresan så att ni hinner lyssna på konserten som börjar och håller på ca min Wåra Rötter 1/

16 Tjust Släktforskarförening c/o Stadsbiblioteket Box 342, Västervik Program våren 2014 Onsdag 12 mars Tid: Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket Onsdag 26 mars Tid: Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket Onsdag 16 april Tid: Plats: Utkiken, Stadsbiblioteket Årsmöte. De okända arkiven, Claes Westling från landsarkivet Vadstena. Pratkväll. Ämnet är fritt. Nyheter, problem m.m. Jordemödrar förr och nu, Lena Brissman Kalmar. Vid varje träff: kaffe, lotterier och anbyten. Anteckna träffarna i din kalender. För ev. reservation om tider och plats se vår påminnelse om träffen i Västerviks-Tidningen under föreningar, lördagen före aktuell träff eller kontakta någon i styrelsen. Besök också vår hemsida: Inbjudan till Årsmöte 12 mars Plats: Utkiken Stadsbiblioteket, Västervik Tid: kl. 18:45 De okända arkiven, Claes Westling från landsarkivet Vadstena Föreningen bjuder på kaffe Lotterier Sedvanliga årsmötesförhandlingar Vad släktforskar du om? Skriv och berätta om din släktforskning i Wåra Rötter! Vi vill ha in fler bidrag från våra många medlemmar.