C01 Förord. tillbaka till början

Transkript

1 Indien underifrån Tillsammans med vanligt folk i västra Indien under 2013 och 2014 av Son Lal Copyright 2015 by Son Lal Smashwords Edition World Rights Reserved. Kopiering för personligt behov och i utbildningssyfte tillåtet. Innehåll C01 Förord C02 Resor i västra Rajasthan C03 Byskolan i Tharöknen C04 Dalitledarnas litteraturmöte i Jodhpur C05 Harijan basti i byn Chelana C06 Byn Nevri under Bakra Id C07 Vänner i Jodhpur C08 Vänner i Shivganj C09 Bröllop i Beawar C10 Bröllop i byn Bali C11 Religion och vetenskap C12 Glimtar av Goa C13 Resor i Karnataka C14 Renhållningsarbetare i staden Karwar C15 Myndigheternas arbete med att hålla staden ren C16 Söderut i Karnataka till Dharmsthal och Belthangady C17 Vidare till Chikmagalur C18 Ett lyckat samarbetsprojekt för sophämtning C19 Byutvecklingsarbete för fattigt folk nära Karwar C20 Min första resa till Joida djungelområde C21 Besök vid skogsministeriet i Karwar C22 Miljöaktivisternas kamp mot fortsatt skogsskövling C23 Besök i Daman och södra Gujarat C24 Vidare till Ahmedabad och Arvind Kejriwals valkampanj

2 C25 Konstruktivt välfärdsarbete i Mohandas Gandhis anda C26 Åter i Rajasthan. Holifesten i Shivganj C27 Hemma i Chelana C28 Byn Jodhpura nära Kotputli C29 Slutord Ord på hindi förklaras här tillbaka till början C01 Förord Son Lal är mitt författarnamn. Jag är född på 1940-talet och uppvuxen i Sverige. Jag kom till Indien första gången 1963, och har bott i Indien längre och kortare perioder under de femtio år som gått. I synnerhet har det varit landsbygd, jordbruk och byutveckling i Mahatma Gandhis anda som intresserat mig. Av en slump fick jag personliga erfarenheter av en trakt i västra Rajasthan, där jag känner personer jag hållit kontakt med i mer än trettiofem år. Halva mitt liv. Eftersom jag kan hindi har jag kunnat få direktkontakt med lokalbefolkningen i de områden jag besökt. På egen hand och utan mellanhänder. Jag har sluppit vara beroende av dem som lever utanför de fattiga människornas värld. En värld som jag försökt närma mig utan förutfattade meningar. Jag har ju förstås mina värderingar, som formades redan i ungdomen i ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle i norra Europa, som blomstrade upp efter andra världskrigets fasor. Med orubblig framtidstro och där alla människors lika värde ansågs självklart. Att naturvetenskap bör vara en grundläggande kunskapskälla är en annan värdering jag burit med mig genom livet. Jag har använt en del fingerade namn i texten för att få dem att stämma med namnen i några andra böcker jag skrivit i samma ämne. tillbaka till början

3 C02 Resor i västra Rajasthan Till Jodhpur och Chelana Det är juni Jag har bott i Delhi i ett år. Där har jag skrivit färdigt några eböcker och publicerat dem vid Smashwords. Nu ville jag tillbaka till Rajasthan och dem jag känner där. Chander skjutsade mig i sin bil till Palam, en liten fridfull järnvägsstation nära Dwarka. Mitt tåg till Jodhpur stannade bara två minuter vid Palam, så det var viktigt att stå rätt på perrongen. Avresa vid fyratiden på eftermiddagen den 10 juni. En mycket het dag med temperaturer över fyrtio grader. Vid femtiden på morgonen steg jag av tåget i Jodhpur. Det fortsatte till Jaisalmer mitt i öknen. Jag åt en tidig frukost vid Jodhpurs trevliga järnvägsrestaurang med anor från engelsmännens tid i Indien. En trappa upp. Mycket rymlig och högt i tak. De få gästerna var mest järnvägspersonal. En verklig oas och som gjord för en stunds avkoppling, medan den ännu milda morgonsolen spred sitt ljus in genom öppna dörrar och fönster. Sen tog jag en autoriksha till busstationen i Rayka Bag och satte mig på en tidig buss (klockan sju), som jag trodde skulle gå till Chelana. Tyvärr kom jag bara till Pipar, varifrån jag tog en annan buss till Chelana. Fullsatt, så det var lite besvärligt att få med mitt bagage. Min tanke är att bo hos Chalak Dan och hans familj ett tag framöver, och arbeta med marwaritext som Chalak Dans pappa Durga Dan hjälpt mig att förstå. Han gick bort förra året. Åter i Chelana efter mer än ett år Jag kom fram till deras hus i Naya Colony, när solen stod som högst på himlen och hettan var därefter. Junihetta. Inga monsunregn i sikte. Chalak Dans mamma och hans syster Kanchan var hemma tillsammans med Kanchans två små flickor. Hon lagade te och lite mat åt mig på deras spis som eldades med pinnar. Efter någon timme kom Chalak Dans två yngsta systrar hem från sin skola vid Rupayan, där de fått jobb som lärarinnor för skolans yngsta barn. De var ännu tonåringar och läste som privatstudenter på ett college i Pipar. De läste hemma och kom till sitt college endast då det var dags för prov, som de alltid klarade. History, political science och hindi. Många flickor i byn gjorde likadant, med målet att efter examen bli lärarinnor. I Chelana finns en lärarhögskola för kvinnor. Där blir det nog stor konkurrens om platserna om några år.

4 Durga Dans dotter Santosh är rörelsehindrad efter att ha fått polio i barndomen. Det ger henne ökad chans till studieplats, i synnerhet som hon har ett skarpt intellekt i likhet med alla andra i familjen. Chalak Dans lillebror Lallu skall också börja läsa privat. Vid en högskola i Merta. I väntan på att få börja tränar han datorhantering vid ett litet träningscentrum bakom busstationen. Många av byns ungdomar går dit för att lära sig datorer och bokföring. Sen hoppas de på jobb. I våras gick Lallu ut gymnasiet med inriktning på naturvetenskap. Han fick mycket bra betyg och hoppades kunna fortsätta med naturvetenskap, men det gick inte av familjeskäl. Han behövs hemma, som stöd åt sin mamma och sina systrar. Eftersom hans pappa Durga Dan har dött och och brodern Chalak Dan har fått jobb vid en statlig skola många mil därifrån. Det behövs åtminstone en manlig person i hemmet, tycker släkten, som håller hårt på traditionerna. Han skall i stället läsa humanistiska ämnen som privatist, liksom Santosh och Sima. Vid högskolan i Merta, där många av Chelanas ungdomar är inskrivna. I historia och statskunskap. Det räcker möjligen till jobb som lärare eller statstjänsteman, men konkurrensen är stor. Bra naturvetenskapliga högskolor finns, men de ligger närmare samhällselitens ungdomar i städerna. Inte lika lätta att nå för bybor som Lallu. Familjen har fortfarande ont om pengar, men de har en mycket bättre ekonomi än den dag då de kom till Chelana från Durga Dan s hemby Ghora Runn. En torr och sandig by i Nagaurdistriktet, där de tillhörde den stolta elit som styrde byn under feodaltiden. Charankasten. Familjen var mycket fattig. Deras hus i Ghora Runn var inte mer än en hydda. De hade haft ont om dricksvatten. Maten var också knapp. Till slut flyttade de till Chelana. Där kom de att tillhöra den byns fattigaste familjer, men med goda relationer till Chelanas före detta feodala elit. Durga Dan s dotter Kanchan berättade att de kom till Chelana år Då var Kanchan 7 år, hennes stora syster Chanda var 9 år och lillebror Chalak Dan 5 år. Hennes yngre syskon var inte födda ännu. De bodde först i byns sydvästra del, i närheten av Pipar Chauraha där det låg en statlig lågstadieskola för flickor. De började alla tre i samma klass, även Chalak Dan. (Berättat den 11 september 2013) * Åren gick. Chalak Dan gick ut byns skolor och började på en högskola i Ajmer. Sen lyckades han läsa ett år på en lärarhögskola i Sawai Madhopur. Lärarutbildningen gav behörighet att söka jobb på statliga skolor, som gav högre lön

5 och bättre anställningsvillkor än privatskolorna. Därför var den utbildningen eftertraktad. Konkurrensen om de tjänster som utlystes vid de statliga skolorna var stenhård. De sökanden måste gå igenom en anställningsintervju, som delvis var skriftlig, och mest bestod av en mängd svåra så kallade allmänbildningsfrågor. Under flera år utlystes inga tjänster som Chalak Dan kunde söka på, men han isolerade sig och hårdpluggade böcker och frågor som skulle kunna upp. Under de åren jobbade han på en privatskola i Kuchera i Nagaurdistriktet, och han blev alltmer erfaren som lärare. Till slut fick han sin chans. Han blev anställd som lärare i hindi vid en statlig skola i byn Khinjri nära Osian väster om Jodhpur. På högstadiet. Vilken triumf! Verkligen välförtjänt. Nu fick han sociala förmåner som pension. Inte konstigt att alla ville vara lärare på statliga skolor, där de kunde slå sig till ro och njuta av livet. Slut på dåliga löner och risken att plötsligt få sparken, vilket var privatskolelärarnas villkor. Glimtar från Chelana 25 juni Sent på eftermiddagen gick jag vägen till Ramdev templet uppe på kullen. Efter årets första stora monsunregn i den här trakten. På den gropiga vägen mötte jag i backen Narendra Harijan, som körde en traktor med trolleykärra lastad med kalksten. Jag var på väg till dammen vid fördämningsvallen tillsammans med Lalu och hans jämnåriga systerson från Deshnok. Det har samlats vatten i dammen efter regnet. Vädret har klarnat upp och pojkarna kastade studstenar. Några av de flata stenarna studsade på vattenytan sex sju gånger. * 24 juli Dhavan Ram Meghval blev kanske ett hundra år. Han var född 1913 enligt hans söner, och dog för några dagar sedan. Han arbetade som utbildad veterinärassistent (Veterinary Compounder) redan under engelsmännens tid i Indien. Den 20 november 2011 berättade Dhavan Ram för mig om några upplevelser under den tiden. Finns i min bok på Smashword kallad Djupdykningar i det indiska folkhavet. Rubrik Davar Ram Meghval, pensionerad veterinärsassistent som upplevt historia. Då sa de som var med, att han var omkring nittio år. Själv sa han åttio. För att ha hunnit med ett rätt långt yrkesverksamt liv redan före kolonialtidens slut 1947 måste nog Dhavan Ram ha varit äldre. Han kunde gå själv ända till slutet av sitt liv, men det gick långsamt, för han tog väldigt små steg. *

6 19 augusti Samtal med Tan Dan hemma i hans trädgård. Vi kom in på kast och religion i Chelana. Han sa, att människorna i västra Rajasthan och resten av Indien förut var mer positiva till kommunismen. Under senare tid har folk blivit mer angelägna att försvara sin kast och det hinduiska kastsamhället mot nya påfund i omvärlden. Ordet kommunism låter ganska likt kaum nash, som betyder kast förintelse. (kaum dvs släkt, art, kast; nash är destruktion, förintelse; nashit - förstörd) För bybor med begränsade vyer blev inte kommunismen en ideologi för arbetarklassens bästa och en centralstyrd statsapparat, utan en rörelse som var ute efter att krossa kastsystemet. Det tycker folk låter farligt, sa Tan Dan. tillbaka till början C03 Byskolan i Tharöknen Torsdagen den 19 september Efter några månader i Chelana åkte jag tillsammans med Chalak Dan till hans skola i byn Kinjri. Vi åkte buss via Jodhpur, där Chalak Dan köpte några lådor med äpplen. Frukten skulle delas ut till skolbarnen nästa morgon. Det ingår i skolans rutin. En gång i veckan skall lärarna ge varje barn en frukt vid morgonsamlingen. Det är Chalak Dans ansvar att skaffa den frukten vid grossistmarknaden i Jodhpur. Med hjälp av skolans pengar. Skolan omges av en stenmur. Innanför muren ligger skolbyggnaderna i en ring runt en skolgård. Mot grindarna vid bussvägen finns en volleybollplan, och längre in en stor öppen plats, där barnen har morgonsamling. Fredagen den 20 september Vid morgonsamlingen blev jag ombedd att hålla ett litet tal för barnen om mig själv, mitt hemland och mina erfarenheter. Jag brukar vid sådana tillfällen tala om för barnen, vad jag vet om naturvetenskap och det naturvetenskapliga synsättet. Det är så lite känt bland vanligt folk i det religiösa Indien, där tron på övernaturliga företeelser helt dominerar tänkandet, särskilt på landsbygden. Mirakel, svart magi, det onda ögat och astrologi är några exempel på detta. Sådant som naturvetenskaplig forskning i många fall har kunnat förklara. Klassrummen vetter mot den sandiga plan, där de har morgonsamling. Där läser 250 barn från klass ett till tio. Jag träffade fyra lärare och skolans rektor, en stillsam

7 man som snart skulle gå i pension. Lärarna är unga och bor på skolan. Uppdelade i två lag så att säga, med två lärare på var sin sida av gårdsplanen. Chalak Dan Ratnu och Bhanvar Ram Jat bor till höger i en stor sal som också är ett förråd för diverse undervisningsmateriel. Det huset var nog menat som skolsal. På natten bor jag i en skolsal i huset bredvid. Dit bar vi en repsäng för mig att sova på. I salen finns bara ett bord (katedern) och några heltäckande dammiga mattor för barnen att sitta på under lektionerna. Toalett och badrum finns i andra ändan av området och är till för alla. Mat lagar Chalak Dan och Bhanvar Ram i sitt rum på ett fotogenkök. De har vanan inne och är duktiga på att laga roti-bröd och annat. En enkel måltid som vi äter allesammans, även Bhanvar Rams son och dotter. De är elever vid skolan och bor med sin pappa. De tre är Jat, och tillhör en bondefamilj i en by i Nagaurdistriktet. I den byn finns bara en småskola, så barnen lär sig mer i Kinjri tillsammans med sin pappa. Chalak Dan och Bhanvar Ram tillhör visserligen två olika kaster, som i gamla dagar stod långt ifrån varandra, feodalherrar respektive förtryckta arrendatorer, men numera räknar de sig som jämlikar. Som präktiga högstatushinduer, så kallade savarn hindus. Båda tycker illa om systemet med extra förmåner för lågstatushinduer, daliterna. De som av staten kallas för scheduled castes. Det är kaster, som finns med på en lista över före detta oberörbara kaster i särskilt behov av myndigheternas stöd. Något sådant stöd tycker Chalak Dan och hans vänner bland högstatuskasterna är helt onödigt, ja, rent av skadligt. Slöseri med statens pengar. Det gynnar främst inkompetenta personer bland hinduer av låg kast. Problemet är, att de lägre kasterna har så dåliga ledare, menar de. Ledare som mest gynnar sig själva och de daliter som redan har det bra ställt. Fattigt folk av hög kast får inga förmåner i stil med särskild kvotering av statlig jobb, och subsidier vid inköp av jordbruksmaskiner. Orättvist. Det finns ju familjer av hög kast, som har sämre ekonomi än gynnade SC familjer. (Scheduled Castes). På andra sidan skolans gårdsplan bor två andra lärare. De tillhör Meghval-kasten, en kast som enligt traditionen är oberörbar. Kailash Ram Meghwal och Shankar Ram Meghwal. På kvällen satt de och småpratade på repsängar (charpai) utanför sitt hus. Chalak Dan följde med mig dit och jag blev presenterad. Även Bhanvar Ram kom över en stund. Jag tyckte det var intressant, att det finns lärare vid skolan som är SC. Ess Si som de brukade kallas på vanligt folks språk. Kontroversiella samtalsämnen brukar inte komma upp, men mitt intresse fick de andra att börja

8 prata om SC. De två meghval-lärarna var lågmälda och på defensiven, och de sa inte emot Chalak Dan, när han med stöd av Bhanvar Ram påstod, att problemet för SC kasternas folk var deras deras dåliga ledare. Kailash Ram Meghwal är lärare i naturvetenskap och matematik. Han sitter och pluggar böcker i allmänkunskap (GK General Knowledge) för han vill avancera till att bli lärare på gymnasiet, elfte och tolfte klass, och förbereder sig för en anställningsintervju. Förhoppningsvis får han jobb på en plats, där det finns mer folk av hans sort och där daliter kan känna sig mindre isolerade. Helst i en stad. Runt skolan i Kinjri verkar det mest bo Jatbönder, och dem har nog Kailash svårt att få kontakt med. Jag hade kommit till Kinjri på kvällen den 19 september, och nästa dag, en fredag, började undervisningen tidigt på morgonen. Som ofta är fallet i statliga skolor, är skolan underbemannad. Det saknades lärare i en del klassrum. Där satt barnen plikttroget och väntade. På vad då? De fick klara sig själva med viss hjälp av lärare för andra klasser. Jag interagerade med undersysselsatta elever efter förmåga. I en grannby hade någon dött i en bondefamilj. Barnen gick i Chalak Dans skola. På eftermiddagen åkte vi dit på kondoleans. Fyra man på två motorcyklar och med Bhanvar Ram som vägvisare. Han var ju Jat liksom den bondefamilj vi skulle besöka. På vägen dit såg vi, hur pärlhirs och andra monsungrödor mognade på fälten. Under generationer har här odlats pärlhirs och andra monsungrödor. Den har fått klara sig med regnvatten. Under de senaste tio femton åren har jordbruksdriften blivit intensivare med hjälp av vatten från borrade brunnar. Ökade inkomster som borde överstiga det mekaniserade jordbrukets högre kostnader. Bevattningarna vid luckor i monsunregnen är viktiga. Det här året har september varit regnfattig, men till slut kom kraftiga regn. Med hjälp av brunnsbevattning under torrperioden har bönderna kunnat rädda sina grödor. Nästa dag besökte Chalak Dan, Bhanvar Ram och jag en bondfamilj i Kinjri med 12 bigha (nästan två hektar). De var fullt upptagna med den alltmer mognande skörden, men ville gärna ha oss som gäster en stund. Vi fick en trevlig pratstund, medan skymningen lade sig över trakten. tillbaka till början

9 C04 Dalitledarnas litteraturmöte i Jodhpur Dagen därpå, söndagen den 22 september, for jag med en tidig buss till Jodhpur. Den skulle kommit halv sju, men jag fick vänta en halvtimme extra, för den lilla privata landsortsbussens chaufför och konduktör var mer måna om att fylla bussen med passagerare än att hålla tiden. Vi rullade fram genom ett halvökenlandskap med fläckar av fin grönska här och var. Vi är ju i slutet av regntiden. Sen närmade sig bussen Jodhpur. I utkanten modern stadsbebyggelse, som kommit längre och längre ut på landet. Nya fabriker, institutioner och bostäder. Fyrkantiga klossar i kolossalformat, utplacerade på tomma fält. En dalitledare i Jodhpur Efter frukost vid Gumar Tourist Bungalow mitt i Jodhpur var jag redo att möta Babu Lal Chavria i Harijan Colony vid Ambedkar Park. Han var en av stadens dalitledare, och hade i juli varit med om att organisera ett stort möte om rajasthansk dalitlitteratur. Mer om det längre fram. Jag ville visa honom en bok på hindi, som jag fått av Kashmiri Lal i Delhi. Den heter Mai Bhangi hun, dvs Jag är en Bhangi. Skriven av Bhagvan Dass, som i den diskuterar daliternas situation i det hinduiska samhället, dominerat av högkasthinduernas tänkesätt. Skarpt formulerad och tankeväckande. Babu Lal sa, att han hade läst boken och gillade den mycket. Han hade några exemplar till salu i sitt hem tillsammans med annan dalitlitteratur. Babu Lal var själv författare till flera liknande skrifter och en bok om sin resa till Storbritannien, där han var med på en internationell konferens om undertryckta minoriteter. Han är en av de Bhangi, som fått skolutbildning och bra jobb utanför soparkastens traditionella arbetsområde. På ett statligt informationskontor i Jodhpur, där han är chef på mellannivå. En bankdirektör och en universitetsrektor Jag har lärt känna Babu Lal Chavria genom Mohan Lal Jod i stadsdelen Masuria. I hans bostadsområde är alla Bhangi. Det finns minst ett tjugotal stora och små Bhangi-kolonier i Jodhpur. Enligt Gautam Kandare finns det 40 Bhangi basti i Jodhpur utspridda över hela stan. Masuria är ett stort område indelat i många mindre bostadsområden, vart och ett med sin kastgrupp. Mestadels lågt rankade kaster, så kallade oberörbara. Lägst rankad är Bhangi-kasten, även kallad Harijan och Valmiki. De flesta som bor i

10 Masuria Harijan mohalla jobbar med någon form av renhållningsarbete, både män och kvinnor. Men inte Mohan Lal och hans släktingar. Han har varit bankdirektör vid en statlig bank. Numera pensionerad. Honom har jag lärt känna genom min gode vän Gautam Khandare, som varit inspektör vid kommunens renhållningsavdelning, och sen avancerat ytterligare några steg inom byråkratin. Mohan Lal Jod presenterade mig för en annan höjdare inom Jodhpurs bhangivärld. Sham Lal, som först var sociolog vid högskolan i Banswara och sen blev Vice- Chancellor i Jodhpur. Därefter fick han samma tjänst först i Jaipur och därefter i Patna. Han har således varit universitetsrektor vid tre olika universitet. Sham Lal har skrivit sociologiska böcker om daliterna, inklusive hans egen kast Bhangi. När jag träffade Sham Lal förra året, bodde han som pensionär i Jaipur. Han hade en bungalow i ett område för välsituerade och välutbildade, där kast spelar mindre roll än andra sociala markörer förvärvade i ett framgångsrikt yrkesliv. Sham Lals barndomshem ligger i Umaid Colony. Ett harijan basti några hundra meter norr om Umaid Garden som rymmer Jodhpurs föga imponerande zoo. Umaid Colony är ett stort, smutsigt och gyttrigt soparkastområde nedanför Mehrangarhs fästning. Ett typiskt getto, dit folk av andra kaster inte går. I Umaid Colony kan man se grisar gå och böka i smutsen. Det brukar finnas grisar i områden, där bhangifamiljer har sina hus. Trots detta har husen i området blivit allt bättre i takt med invånarnas stigande inkomster. Gautam Kandare bor här i ett påkostat hus som vuxit till tredje våningen. * En del bhangi som jag träffat på annat håll har vuxit upp Umaid Colony. Som Shade Ram och Mohan Lal Jod. Det är därför de känner varandra så väl, och Gautam Kandare, trots att de nu bor på olika håll. Daliternas litteraturmöte i Jodhpur Söndagen den 21 juli 2013 Möte om dalitlitteratur ordnat av ledarna för daliterna. Lågstatuskasterna, de traditionellt oberörbara i det hinduiska samhället. Vid den rajasthanska statens informationscentrum mitt i stan. Nära domstolen. Mötet pågick hela dagen med många talare i den stora aulans talarstol. Mötets huvudtalare satt i en rad längst fram på podiet. Nästan bara män i lokalen. Ett par kvinnor kom dit i sällskap med sina manliga släktingar. Talen handlade om daliter

11 utifrån principiell synvinkel och om Ambedkar. Bortsett från några dikter presenterades ingen skönlitteratur skriven av daliter eller av andra om daliter. Tyvärr. Finns sådan litteratur? Var? Jag hittar den inte någonstans. Ingenting som liknar Prem Chands noveller och romaner skrivna för snart hundra år sedan, men fortfarande lika aktuella. Den dalitlitteratur jag har fått tag på i Delhi består till stor del av självbiografier. De handlar om framgångsrika daliters svåra barndom och deras kamp mot sociala orättvisor senare i livet. Babu Lal Chavria var organisatör. Han som jobbar vid ett statligt informationscentrum. Det ligger nära Masuria. Själv bor han i ett Bhangi basti intill Ambedkar Park på vägen upp mot Meharangarh Fort. Den medeltida fästningen, som blickar ner över staden, och påminner dess invånare om deras feodala förflutna. I salen satt de viktigaste mötesdeltagarna uppe på podiet. Längs ena långväggen stod skrivet VIP. Där skulle tydligen mötets dignitärer sitta. Very Important Persons. Kanske någon inbjuden minister, som eventuellt var med en stund. Kanske avsågs Shade Ram. Före detta universitetsrektor. Inbjuden, men kom ej. Tanken på ojämlikhet och hierarki är så djupt rotad att den även grodde här vid daliternas eget möte. Därav VIP skylten. Litteraturmötet var arrangerat i samarbete med ett litteratursällskap för hela Rajasthans befolkning, inte bara daliterna. Rajasthan Sahitya Academy. Den föreningens representanter satt också på podiet, och de fungerade som ett moraliskt stöd åt Babu Lal och de andra som var med i dalitförfattarnas egen författarförening, Rajasthan Dalit Sahitya Academy. Seminariet var ett samarbetsprojekt. Det var första gången de ordnade ett sådant seminarium i Jodhpur. Hoppas att kommande seminarier handlar mer om berättelser som speglar nutida daliters liv och mindre om allmänna principer och Ambedkar. Föredrag som upprepar redan välkända teser. Vid seminariet deltog personer ur både Bhangi-kasten och Meghwal-kasten. Här satt de tillsammans, och det var trevligt att se. Annars verkar de ha svårt att samsas i samma organisation, trots att båda räknas som oberörbara daliter. Exempelvis i staden Banswara, södra Rajasthan, där dalitföreningen Ambedkar Society sköts av unga män som tillhör läderarbetarkasterna, men inga från Bhangi mohalla på andra sidan gatan deltar.

12 Samma sak i södra Delhi och i Chelana. Bhangi känner sig inte välkomna på de platserna, och chamarerna är måna om att markera sin högre kast-rang. (Mina egna observationer.) tillbaka till början C05 Harijan basti i byn Chelana, 100 km öster om Jodhpur Pappus familj och deras grannar 24 augusti 2013 Samtal med Ashok Gharus föräldrar vid Harijan Basti, där Chelanas Bhangifamiljer bor. De tillhör alla sin kasts Gharu-grupp, deras gotra. Familjer av samma gotra gifter sig inte med varandra utan bara med andra familjer inom sopar-kasten. (Kaster har ju enligt sed alltid endogami, men familjer av samma gotra inom kasten är exogama i förhållande till varandra.) Eftersom alla Bhangi i Chelana har samma anfader tillhör de samma gotra och måste gifta sig med Bhangi-familjer i andra byar. Ashoks Pappa heter Pappu och är son till Pelad, som var familjeöverhuvud i ett av de åtta husen i Harijan mohalla på 1960-talet. Pelad jobbade som chaprasi (vaktmästare, kontorsbud) vid Rupayan Sansthan, som var ett litet centrum för folklivsforskning i Chelana under ett par decennier. Det gav familjen en liten men stadig inkomst. Pappu och hans fru fick jobbet i arv, men slutade då Pappu fick diabetes, berättade de. Han verkar trots diabetes vara i rätt bra form, men jobbar inte längre. Denna lördag, den 24 augusti, låg hans son Ashok och sov, efter att ha deltagit i jagran-firande av folkguden Baba Ramdev hela natten. Det var soparkastens sätt att ta farväl av männen från deras bostadsområde som skulle gå till fots hela vägen till byn Runecha ute i Tharöknen. Det var där den stora religiösa festen till guden Ramdevs ära skulle äga rum. Männen vinkades av idag på morgonen vid nio-tiden. Pappu och de andra vid Harijan mohalla hade bett mig vara med vid firandet under natten, men det gick inte. Det var för mörkt och blött efter regnet på de dåligt underhållna bygatorna. Jag bodde ju i en annan ända av byn, och måste passera den av lastbilar sönderkörda vägen längs muslimernas bostadsområde i Naya Colony. Där var det dessutom kolsvart på natten.

13 * En grupp unga män i harijan basti har numera ett ganska lönsamt, men mycket tungt jobb. De har bildat ett arbetslag som sätter upp långa tunga sandstensplattor som tak vid husbyggen. Ett tungt och riskabelt jobb. Pappus son Ashok var med i arbetslaget. Han var kort till växten, men kraftigt byggt. Lite korpulent. Om några månader skulle han gifta sig. Han hade en bror och en yngre syster. Hon verkade klipsk och hade gått tio klasser i skolan. Nu gick hon på sena eftermiddagen till basaren bakom busstationen och tränade sig att hantera datorer och datoriserad bokföring. Vid Harijan mohalla mötte jag också Pankaj, en ungman som nyligen gått ut skolan och nu kör skolbuss för Sabal Dan College vid gamla Rupayan-området. Han hade ny skinande motorcykel köpt vid Divali förra året. Hans farfar Dula Ram körde traktor i unga år och lyckades sedan bli busschaufför vid Rajasthan Roadways, delstatens statliga bussbolag. Där körde han buss mellan Jodhpur och Chelana i flera decennier och hade under natten bussen stående framför sitt hus i Naya Colony. Pankaj och hans syster städade bussen, innan de gick till skolan på morgonen. Både Pankaj och hans syster är nu i tjugoårsåldern och hör till Bhangikastens trevliga ungdomsgäng i Chelana. De tänkar börja vid högskola och hoppas på bra jobb. De bor hos sin farfar i ett hus med rymlig tomt i Naya Colony nära Rupayan, men kommer ofta till Harijan basti vid Kanta där de flesta Bhangi bor och de har sitt gamla släkthus. Vid Harijan basti träffade jag också Mahavir. Han och hans tvillingbror bröt benen båda två, då de ramlade ner från en traktor år De blev båda bra och är nu medelålders och har jobbat i många år som traktorförare. Jag tror att den andre brodern är Narendar, som kör traktor också nuförtiden. Mahavir är tyvärr ofta berusad, när jag möter honom. De deltog i Sadhnas lilla skola hemma hos Vimlas mamma år En grupp små barn från koltåldern till nio tio år. Mahavir vill alltid att Sadhna skall komma tillbaka och är arg på mig, när han är berusad. Varför tar du inte hit henne? Vi vill träffa henne. Pappus son Ashok gifter sig den 15 november. Jag har fått inbjudningskort, och lovat vara med på bröllopet. De åker i abonnerad buss till staden Beavar, där vigseln skall äga rum. Bröllopsföljet (barat) åker klockan sex på morgonen och jag måste gå upp tidigt.

14 Den underjordiska vattenbehållaren Än är det bara slutet av augusti, så det är två och en halv månader dit, och än har de mycket att göra för att få sitt hus fint tills den unga bruden skall göra sin entré. Till att börja med måst de få sin underjordiska vattencistern färdig. De får vatten från staten vattenverk (Rajasthan Jal Board) genom ledningar från en djup borrad brunn, men vattnet har minskat och numera kommer det bara i kranen varannan dag. Några timmar på morgon. Många i byn bygger därför små vattenmagasin på sin tomt. Murade med sten och cement. Cisternen de har börjat bygga vid Pappus hus skall rymma tolv tusen fem hundra liter och kostar familjen tjugofem tusen rupier. Två rupier per liter lagringskapacitet. Nästan allt arbete gör de själva med hjälp av släktingar och andra Bhangi. De har några särskilt kunniga släktingar i andra byar. Som Ramesh från Bhalunda. En stark och duktig murare, som tar betalt för sitt jobb till vänskapspris. Väggarna är av huggen sten, som murats med murbruk bestående av cement och fin sand, blandat och uppblött med vatten till en grå smet (masala). Sanden har de tagit från sin egen tomt. Av den sanden silar de fram fin sand med hjälp av ett såll som Ashoks syster och svägerska sköter. På gatan utanför sitt hus. 1 september Idag hämtade Pappus familj långa platta sandstensblock. De skall ligga som tak över vattencisternen. Stenarna har de köpt vid basaren och de har forslat hem dem med hyrd traktor. Sen bars de till innegården av hela arbetslaget. Starka män vana att hantera tunga stenblock. Solen steg högt och det började bli hett. Svettiga och trötta tog männen paus under innegårdens skuggande träd. Ashoks syster bjöd på té ur små plastmuggar. När vi tidigt nästa morgon tittade ner i den stora grop som skulle bli vattencistern, såg vi en skorpion gå på det platta golvet i dunklet längst ner. Den hade väl ramlat ner under natten. En stor skorpion som rörde sig klumpigt med sin giftgadd hängande ovanför ryggen. En av pojkarna hoppade ner i gropen och slog ihjäl den med sin sko. Mer om pilgrimsfärderna till Runecha Idag, den 1 september, kom de tillbaka, de tjugofem pilgrimer som fotvandrat till Runecha. Efter en vecka. De kom med buss. Tydligen inte lika viktigt ur religiös synvinkel hur man kommer tillbaka från templet, som hur man tar sig dit. Varje år är

15 det någon från varje Gharu-familj som går till Runecha som pilgrim, men olika personer. De går i grupp och är alla från samma kast, bhangi-kasten. Idag gick två män från grannkastens husklunga på pilgrimsvandring till Baba Ramdevs tempel i Runecha ute i Tharöknen. De tillhör kasten Ganvaria Banjara och hade sitt avsked utanför den lilla affären på andra sidan bygatan. Kanske en affär Pappus pappa Pelad fick sitt hus av Gram Panchayat på 1960-talet då Chelana var en dynamisk by känd i Rajasthan för sin snabba ekonomiska utveckling. Byggt med statliga välfärdspengar liksom de sju andra husen i Harijan basti. De bildade en huslänga med stor rymlig gårdsplan framför. De byggde en mur runt området. Då familjerna blev osams och ville ha mer privatliv delade de upp gårdsplanen mellan sig. De byggde höga stenmurar, så att varje hus fick en smal remsa mark på framsidan. Pelads remsa låg längst åt vägen och där byggde Pappu ett nytt större hus än det ursprungliga. Hans tomt kom att bestå av tre delar. Ett hus i vardera ändan och en liten gårdsplan med Angrezi Babul buskar. Där hade de sina getter. Det var där som vatten cisternen nu byggdes. Det bodde ingen i deras första hus, som såg rätt förfallet ut. Det hade en liten lummig trädgård mot bygatan. Där hängde klängväxter med blommor i snören uppsatta horisontellt så att platsen fick ett grönskande tak som gav skugga. Nu när Ashok skulle gifta sig och familjen expandera, funderade hans pappa på att snygga upp platsen och bosätta sig i det huset tillsammans med sin fru. Kanske de kunde öppna en liten affär där. Eftersom deras hus låg närmast gränden med livlig trafik av fotgängare, motorcyklar och traktortrolleys skulle de nog få kunder. Åtminstone från de lägsta kasternas folk. De som kunde tänka sig att köpa varor från en familj som i byn betraktades som oberörbar. Den drömmen blev inte förverkligad, så länge jag var i Chelana, men Ashoks syster lärde sig bokföring vid computer centre och om de fick lite pengar skulle det nog bli av. Trevligare jobb för familjens kvinnor än att sopa andras förgårdar och städa deras torrtoaletter. De sysslorna kanske fortfarande utförs av husets kvinnor, för jag har sett runda brödkakor soltorka på muren runt deras hus. Så brukar Bhangifamiljerna göra med bröd de får från familjerna kvinnorna sopar hos på morgnarna.

16 Livet går vidare i Chelanas Naya Colony Chalak Dans bröllopsförberedelser Efter att Chalak Dan fått statlig lärartjänst i början av 2012 var det dags för hans familj att börja tänka på Chalak Dans bröllop. Hans två äldsta systrar var gifta i Deshnok, en ärofull Charan-by med ett stort viktigt Karni-tempel. Det var lämpligt att hämta hans brud därifrån. Chalak Dans äldsta syster Chanda var en aktiv äktenskapsmäklare och hade bra kontakt med många familjer i Deshnok. För några år sen hade hon tagit initiativet till sin syster Kanchans bröllop. Då levde Durga Dan, och familjens ekonomi var ännu mycket dålig, så Kanchan fick lov att giftas bort till en enkel fattig familj. Hennes svärfar hade får och getter och ett litet jordbruk. Hennes man gjorde mjölkkonfekt i en affär i staden Bikaner. Eftersom Chalak Dan därefter fått statlig anställning med god lön och sociala förmåner, skulle det gå att få honom gift med en familj som hade det betydligt bättre ställt. Chanda hade kontakt med en familj vars överhuvud var patvari, dvs han hade hand om markregistreringen i traktens byar. En slags lantmätare. En statstjänsteman som dessutom hade en son som lyckats komma med i Rajasthan Administrative Service, delstatens byråkratkår, och en dotter som läste på college, och hoppades på att bli lärare. Chalak Dans blivande fru. Chalak Dans systrar lärde känna henne under sina besök vid hemmet i Deshnok, och hans lillebror blev vän med hennes bröder. När jag kom till Chelana i juni 2013 var Chalak Dans familj i full färd med att ge sitt hus ett mer ståndsmässigt utseende. De hade höjt muren runt den lilla gårdsplanen, för att hindra insyn. Den nygifta frun skulle inte behöva utsättas för andras blickar. Här levde man i pardah (bakom slöja och skydd för blickar). Det var viktigt för kvinnor av en så hög feodal kast som Charan. Huset som Durga Dan byggt mer än tio år tidigare bestod av två rum och kök och en altan som hade tak. Sen byggde han toalett och badrum på platsen där de innan haft sin get. Det fanns en trappa upp till det platta taket. En takterrass med fin utsikt över åkerfälten i väster. Nu lät Chalak Dan bygga två rum på den. De behövdes, för den stora familjen var trångbodd och skulle växa. Gården, med en mur runt, hade dittills varit täckt med ett lager kogödsel uppblandad med sand och utspätt med vatten till en smet. När det torkat fick man ett gårdsgolv som var skönt att gå på barfota. Utom under regntiden. Golvet av kodynga blev varken kallt eller hett, och var lagom mjukt. (I motsats till marmorgolv.) Durga Dans fru hade under dessa år förnyat detta golvlager varje halvår, med hjälp av sina

17 barn. Ett tungt jobb som ingen av de yngre kvinnorna längre ville hjälpa till med, och som det knappast skulle gå att få den blivande sonhustrun (bahu) att utföra. Santosh och Sima hade länge drömt om ett marmorgolv på angan (gårdsplanen) och nu skulle det bli av. När jag kom till Chelana den 11 juni 2013 var arbetet i full gång. Det höll på att bli ett annorlunda hus, än det jag lämnat drygt ett år tidigare. Än så länge liknade huset mest en byggarbetsplats, men arbetet gick framåt. Familjen hade fortfarande ont om pengar, och knappt råd med en sådan här omfattande ansiktslyftning av deras hem. Men nu skulle de visa upp sig för en stor släkt vid bröllopet, och de kände sig tvungna att göra sitt yttersta. Efter att gårdsplanen fått ett marmorgolv, var nästa jobb att måla alla väggar och murar. Inte vanlig vitkalkning som på Durga Dans tid, utan med starka pastellfärger köpta i stora plåtburkar vid basaren intill busstationen. Alla ungdomarna målade av hjärtans lust. Hantverkare anlitades bara för specialarbeten. De var ju dyra. Datum för bröllopet hade satts till 17 juli Med den religiösa fackkunskapens hjälp. Skulle de hinna få huset färdigt? Nej, det gick inte. De fick lova att förhandla fram ett nytt lyckobringande datum. Kanske i november. Sen kom beslutet om val till Rajasthans parlament. I december. Statligt anställda tjänstemän som Chalak Dans blivande svärfar fick mycket att göra inför valet, så bröllopet fick vänta tills efter valet. Livet flöt vidare, men Chalak Dans familj hade redan spenderat mycket pengar och hade fått skulder. Bröllopet skulle äga rum hos brudens familj i Deshnok och den hade säkert gjort av med ännu mer pengar. För att bevara sin heder och prestige. Plötsligt kom ett nytt hinder. En tragedi hade inträffat i Durga Dans släkt i byn Ghora Runn. En släkting anställd vid polisen hade begått självmord. Chalak Dan for dit på kondoleans och kom tillbaka med rakat huvud. Nu skulle det dröja med bröllop inom den släkten. Kanske ett år. Tills Divali Svärfamiljen i Deshnok ville dock inte vänta så länge. Kanske man kunde ha ett litet bröllop under dämpade former redan på våren, tänkte Chalak Dan, men hans morbror tyckte inte det var någon bra idé. Han ville att de skulle ha ett festligt bröllop, där alla skulle ha roligt. Bättre att skjuta på det, och vänta på det rätta tillfället. Det kom tydligen rätt så fort. Den 6 juni berättade Chalak Dan för mig att han skulle gifta sig om en vecka, den 12 juni Tydligen hade brudens familj i Deshnok tryckt på. Jag kunde inte vara med på bröllopet, eftersom jag då var i en helt annan del av världen.

18 Monsunregn i Chelana 28 september Efter mer än en månad av hett torrt väder kom monsunregnen tillbaka till i västra Rajasthan. Jag satt på bussen från Jodhpur, då ösregnet brakade loss. Vi hade kommit till de vidsträckta buskmarkerna mellan Pipar och Khejerla. Kraftig blåst i en timme, sen uppehåll, men varmt och fuktigt. 30 september 2013 Igår klockan fyra på morgonen började heltäckande monsunregn att ösa ner. Vattnet fyllde husets muromgärdade gårdsplan (angan). Den som numera är täckt av marmorplattor. Kraftigt regn till sex på kvällen, sen duggregn någon timme följt av nytt stadigt långvarigt regnande. Det pågick hela den natten och fortsatte idag. Regnet slutade inte förrän helt nyligen, klockan 22.30, efter att ha övergått i lätt duggregn under en halvtimme. Äntligen. Efter fyrtio timmar. Skönt. Men nu har det satt igång igen och det plaskar på marmorn i angan och i tunnan nedanför stupröret från takterassen. 5 oktober Gick på morgonen till Chuni Lals fält bakom fördämningsvallen. Sjön har mycket vatten, men det är ingen fara för att dammen skall ta skada. På Chuni Lals fält har pärlhirskolvarna skördats, men blasten sitter kvar. De har lagt kolvarna (bajra sitte) i säckar, som tagits hem. De har även skördat sesamfrön (til) och huggit av stjälkarna. Nu är det bara stubb kvar på til-åkern. Även sorghumgrödan har skördats. (Jowar). De har skördat kolvarna på halva fältet. Då jag kom höll Chuni Lals fru och dotter på med att skörda sorghumkolvar. De högg sen av de grova stjälkarna (donkal) både på sorghum och pärlhirsplantorna. De band ihop stjälkarna till knippen, som de reste up och lutade mot varandra, så att knippena bildade staplar (jumpa). De får stå så och torka i solskenet. Två andra grödor, guar och moth, stod kvar på fälten, men skulle snart skördas de med, för nu var det åter torrt väder. Regnet under femtio timmar har förstört blasten, som fått brun färg. Nu går två kor och en kviga på det skördade fältet och betar, tjudrade med rep fästa vid stora kraftiga järnspikar nedslagna i marken. Nu skall Chuni Lals familj göra en paus i växtodlingen. Vintergrödan (rabi) får deras släkting Mange Lal odla. Chuni Lal har ju inget eget vatten, och dessutom är det mycket jobb att odla vintergrödor. Manesh och Mahendra hinner inte. De har för mycket att göra i skolan. Äldste brodern Dinesh har fått jobb som soldat i armén.

19 Chuni Lal är över sjuttio år och orkar inte själv med hjälp av fru och dotter. Familjens plan är att när Dinesh gift sig så skall de borra en djup brunn för bevattning. De skall borra ner till ett djup av 16 till 18 rör. En sån brunn kostar cirka två hundra tusen rupier (två lakh), sa Manesh. Allt inkluderat. Sen skall de odla själva under rabi (vintersäsongen). I vår skall Mange Lal ge dem tolv säckar vete av sin skörd. Som betalning för att han får bruka fältet. Bajsa i det fria eller bygga toalett? 26 september På backen upp mot Ramdevra tempel i Naya Colony i Chelana står sedan några dagar två lastbilar med utrustning för att borra hål i marken. Brukar användas för att borra vattenbrunnar i berggrunden. Det gjorde man inte här, fick jag höra, utan de borrar djupa smala hål, som skall bli latrinbrunnar. Ett alternativ till de murade täckta latringropar, som blivit allt vanligare i Naya Colony. Där har många enkla familjer dittills inte haft någon toalett, utan varje morgon uträttat sina toalettbestyr i byns utkant. På öppna fält med buskage. De gick dit i stort antal, var och en bärande på en flaska vatten för intimhygien. Något som vanligt folk uppfattar som ett fullt naturligt sätt att föra sina naturbehov på, efter vad jag kan förstå genom samtal med många av dem. Att borra en djup smal latrinbrunn med maskin kostar totalt cirka 25 till 30 tusen, enligt pojkarna av Meghval-kasten, som jag dagligen träffar uppe vid Ramdevratemplet ovanför backen. Ungefär lika mycket som att göra en grävd murad latringrop. En sådan kostar 30 tusen enligt Chuni Lals dotterson Manesh, som själv varit med om att gräva en latringrop på familjens gårdsplan. Den toaletten använder de bara i nödfall. Enklare och mer hygieniskt att gå bort från huset och göra sånt i det fria, anser de. Vanans makt. tillbaka till början C06 Besök i Dinas by Nevri under Bakra Id oktober oktober Jag besökte Tan Dans hus, men han var inte hemma. I stället hade jag ett samtal med Dina, som jobbat hos Tan Dan hela sitt vuxna liv. Som en slags dräng och allt i allo. Han tillhör en muslimsk grupp som kallas sindhi. Tydligen

20 därför att de härstammar från Sind och talar den traktens dialekt. Numera ligger Sind i ett annat land, Pakistan, men under generationer har Sind varit en del av det stora indiska riket styrt från Delhi och trakten däromkring. Dina och hans familj bor i Barmerdistriktet, nästan två hundra kilometer väster om Chelana. Deras boställe ligger mitt ute i öknen mellan två byar. Bagavas och Nevri. Förut hörde Dinas släkt till byn Bagavas, men nu har de administrativa gränserna flyttats, och de har blivit en del av Nevri i stället. Efter tio dagar kommer Bakra Id, muslimernas stora fest, då de slaktar en get och äter dess kött. Dina skall åka hem och delta i den festen, och föreslog att jag skulle följa med. Vi kunde stanna några dagar. Dina hade gift sig våren 1995 och jag hade varit med på hans bröllop. Två bröder hade gift sig samtidigt med två systrar från en trakt långt borta bland sanddynerna. Nu var Dinas son tonåring och gick i tionde klass. Vår färd till Nevri Dina och jag tog bussen från Pipar Chaurahe i Chelana på morgonen den 15 oktober. I Jodhpur åt vi lunch vid en muslimsk restaurant nära Ghanta Ghar, klocktornet mitt i Jodhpurs stora marknadsplats nedanför Mehrangarh Fort. Restaurangen dit Dina förde mig låg vid en basargata i riktning mot Merta Gate. Gatulivet var ett myller av människor i mestadels traditionellt muslimska klädedräkter, och fordon som hästskjutsar, kärror, cyklar, motorcyklar och små lastbilar i ett kaotiskt virrvarr. Den dhaba-liknande restaurangen var fullsatt av muslimska män i lång skjorta och skägg. De åt tandoori bröd och kött tillagat i stora grytor. Ingenting serverades förutom bröd och kött, såvitt jag kunde se. Köttet var mört och restaurantgästerna såg mycket belåtna ut. De satt på träbänkar vid smala bord, och då någon plats blev ledig, satte sig genast en ny man där. Inga kvinnor inom synhåll. Jag skulle gärna velat ha lite ris, dal och grönsaker, inte enbart kött och bröd, men Dina saknade inte något. De åt så här under Bakra Id i deras by också. Vi fortsatte med autoriksha till utfartsvägen mot Barmer, där bussen till Nevri har sin startpunkt. Vid den breda gatan mellan Masuria och Barkatullah Khan Cricket Stadium. Till slut lyckades vi komma med en buss, men det var svårt. Vi var fullastade med varor, som Dina snabbt och vant köpt i affärerna runt omkring. Det var ju Bakra Id, och många barn väntade därhemma.