Namibia drömmen för en naturfotograf

Transkript

1 Namibia drömmen för en naturfotograf Namibia har stått på min önskelista över resmål att besöka länge det står kvar! You can leave Namibia, but it will never leave you läser jag på en av de resebroschyrer som jag fick från resebyrån innan jag åkte. Det är helt sant, jag är fullständigt tagen av Namibia! Namibia ligger på den sydvästafrikanska kusten och gränsar mot Angola, Botswana, Zambia och Sydafrika. Namnet Namibia kommer från en av världens äldsta öknar Namiböknen. Med en yta dubbelt så stor som Sverige och med endast två miljoner invånare är landet ett av de mest glest befolkade länderna i världen. Naturen är storslagen. Storslagen!

2 Form har alltid tilltalat mig och inte minst i öknar. Likt böljande kvinnokroppar breder de ut sig som ett hav av mjuka kurvor och i gryning och skymning visar de upp ett enastående skådespel. Sensuella linjer möter varandra i dessa konstverk formade av vinden, accentuerade av ljuset. Som två skulptörer arbetar de sida vid sida och skapar magi av sandmassorna. Det var min längtan till öknen som förde mig till Namibia. Stolta strutsar spatserar omkring, ensamma eller i grupp, och färggranna fåglar flyger mellan de få buskagen.

3 Något av det första som slår mig när jag kommer dit är stillheten och de öppna vidderna. Här är det tydligare än i något annat land jag besökt, naturen är i majoritet, människans spår i minoritet. Hemma tar alla föremål och prylar så mycket energi, här dominerar naturen, och den bara ger. Det första stoppet på resan är Etosha National Park. Denna nationalpark som till stor del består av en uttorkad gammal sjöbotten är hemvist för hundratals däggdjur, fågelarter och reptiler. Landskapet är oerhört platt och på långt håll kan man se hjordar av zebror och betande springbockar. Stolta strutsar spatserar omkring, ensamma eller i grupp, och färggranna fåglar flyger mellan de få buskagen.

4 Ni har klockor säger de, men vi har tid! I Etosha färdas man i bil,och får inte gå ur sitt fordon. För min del innebär det en del frustration. Jag vill sätta mina fötter i landet, promenera, känna jorden under skosulorna. Det riktigt kliar i tårna men jag får lugna mig. Istället sitter jag still i jeepen och ser ut över savannen. Gnuer lunkar fram i långa rader, elefanter i alla storlekar trängs kring vattenhålen och stundtals skymtar man en giraff som betar bland trädkronorna i de mer buskiga områdena. Varje djurart blir en ny upplevelse och för mig är en oryx lika exotisk som en pärlhöna. Guiderna däremot verkar tro att det som står högst upp på alla besökares önskelista är att få se lejon och visst är de fantastiskt vackra när de ligger och spanar i det låga gräset strax innan solen går ner. Men om man sover med öppet fönster kan man också höra dem, ett dovt rytande på avstånd i natten. Det är oerhört mäktigt det är ljudet av Afrika! Resan går vidare till Damaraland, till ett besök hos Himbafolket som är ett nomadfolk som lever nära naturen. Det märks att de är vana att ta emot turistbesök, barnen vet precis hur man bläddrar bilder fram och tillbaka i en digitalkamera, och de går villigt med på att fotograferas. Men fotandet är långt ifrån höjdpunkten för dagen, det är mötet. Det präglas av en genuin ömsesidig värme. Barnen är de som visar stört nyfikenhet. De rufsar om mig i håret och lånar min sjal som leksak. Jag känner mig oerhört hedrad när en av de äldre kvinnorna smörjer in mig på armen med deras karaktäristiska röda färg, en blandning av ockra och vaselin. Färgen sägs fylla olika funktioner som solskydd. Det ska även vara bra mot insektsbett och inte minst är den en del av deras skönhetsideal. Här har vi mycket att lära. De är inte ett dugg imponerade av vårt västerländska levnadssätt. De tycker att det verkar vara krångligt. Ni har klockor säger de, men vi har tid!

5 En tredjedel av Namibia består av öken, men också av höga berg. Där finns endast ett fåtal vägar, så vill man se landskapet gör man det lättast från ett flygplan med tio sittplatser. Det är en fascinerande syn. Under mig sticker taggiga bergstoppar upp. Dessa övergår så småningom till stora områden med uttorkade floder som likt blodådror förgrenar sig över landskapet.

6 En gammal myt berättar om en drake som bor under marken och när den andas ut sin eld bränns gräset. Planet flyger längs Skelettkusten och passerar flera av de för platsen karaktäristiska övergivna städerna och skeppsvraken. Ju längre söderut man kommer desto mer rödfärgad blir sanden och sanddynorna växer i storlek. I de här trakterna stöter man också på ett intressant naturfenomen som förekommer som i ett bälte från Angola, genom Namibia och ända ner i Sydafrika. Det kallas för fairy circles. Det är stora, ofta flera meter vida, runda fläckar

7 där gräset inte växer utan sanden är bar. Det finns tusentals av dem. Det råder delade meningar om orsakerna till dess uppkomst. Vissa tror att de skapas av termiter, andra av svampar eller till och med av ufon. En gammal myt berättar om en drake som bor under marken och när den andas ut sin eld bränns gräset. Slutdestinationen på flygturen är NamibRand naturreservat. Det är ett av södra Afrikas största naturreservat, skapat genom att sammanbinda ett stort antal fårfarmar i syftet att de vilda djuren ska ha stora ytor att röra sig på utan staket och stängsel som hindrar dem. Den här plasten är helt magisk! Det är en av de vackraste platser jag någonsin besökt. Jag tar långa promenader i det öppna landskapet. Naturens närvaro är så stark, helt överväldigande och jag stöter på både betande zebror och oryxer längs min väg. Här i trakten finns också de kända sanddynorna i Sossusvlei och Dead Vlei - den döda sjön.

8 Resans sista stopp är på Naankuse Wildlife Sanctuary, en fristad för föräldralösa och skadade vilda djur. Målet är att kunna släppa ut djuren i de fria men för dem som inte kan återanpassas förblir reservatet deras hem. Här får man tillfälle att vistas med de vackra djuren på riktigt nära håll. Mina personliga favoriter var ökenlodjuren. Jag skulle kunna sitta i deras hägn hur länge som helst. Snabba, smidiga och vackra stryker de omkring i gräset. Plötsligt dyker

9 de upp från ingenstans och lika snabbt försvinner de igen. En av dem lämnade mig ett alldeles speciellt minne, ett bitmärke på min kameraryggsäck. Det finns många sätt att uppleva naturen, både på nära håll och långt borta. För mig är naturupplevelser de vackraste av gåvor och de lämnar oförglömliga spår i både hjärta och själ. Hemma på tomten har vi en liten skogsstig kantad av blåbärssnår. Den är bara några meter lång men jag älskar att promenera där och njuta av känslan av orörd natur alldeles inpå husknuten. Men min äventyrslust och nyfikenhet för mig ständigt till nya platser, ibland långt hemifrån. Jag ler inombords, det finns fler promenader att göra. Afrika, en hel kontinent, tre gånger större än Europa väntar. Jag har bara börjat, listan på länder jag vill besöka i Afrika är lång. Först står Namibia! Elisabeth Landberger Gästskribent Blogg Elisabeth Landberger har en bakgrund som formgivare och keramiker. Hon är dessutom författare till boken Keramik tekniker och inspiration som finns utgiven på både svenska och engelska. Elisabeth började att fotografera för 3 år sedan och har sedan dess fått flera uppdrag och varit med på utställningar. Hon brinner starkt för bevarandet av djur och natur och hoppas med sitt fotograferande kunna bidra i just det arbetet.