Specialistutbildning i Allmänmedicin

Transkript

1 Supplement nr 20 Allmänmedicin 1/1997 Specialistutbildning i Allmänmedicin Målbeskrivning och övergripande utbildningsplan utarbetade av Svensk förening för Allmänmedicin

2 Förord Svensk Förening för Allmänmedicin SFAM har i denna skrift utarbetat Övergripande målbeskrivning, Preciserade delmål och Övergripande utbildningsplan för specialist-kompetens i allmänmedicin. Skriften ersätter Målbeskrivning och utbildningsprogram, SFAMs lilla röda, från Den vänder sig först och främst till den blivande specialisten i allmänmedicin. Avsikten är att ge en beskrivning av specialiteten allmänmedicin och att vara ett arbetsredskap i den medicinska vardagen. I. Övergripande målbeskrivning är ett dokument som fastställs av Socialstyrelsen för lång tid framåt. Här kan den läkare som står inför val av framtida specialitet få en uppfattning om grundläggande värderingar och det allmänmedicinska arbetets huvudsakliga inriktning. II. Preciserade delmål ger en översikt över de kunskaper som en blivande allmänläkare förväntas tillägna sig. Dessa mål fastställs också av Socialstyrelsen, men kan lättare ändras i takt med nya medicinska rön och organisatoriska förändringar. Här kan den blivande specialisten få en ganska god uppfattning om arbetets innehåll och förväntad medicinsk kompetens. Del I och II utgör kapitlet Allmänmedicin i Läkarnas specialiseringstjänstgöring - Målbeskrivningar 1996, utgiven av Socialstyrelsen. III. Övergripande utbildningsplan är den mest omfångsrika delen. SFAM ansvarar självständigt för utbildningsplanen och innehållet kan ändras fortlöpande. Den utgör en något mer detaljerad beskrivning av kunskaper och färdigheter som den blivande specialisten ska tillägna sig. Skriften har för avsikt att vara ett underlag för lokala tjänstgöringsprogram, personlig utbildningsplan eller utbildningsbok/arbetsbok för den enskilde läkaren. Den kan slutligen utgöra ett stöd i diskussioner med handledare, studierektor och företrädare för kliniker där sidoutbildning bedrivs. IV. Utbildningsbok Ytterligare information för ST-läkare finns i den utbildningsbok som Svenska Läkaresällskapet och Läkarförbundet i samarbete med specialitetsföreningen utarbetat. I denna återkommer målbeskrivningar och utbildningsplaner, men också upplysningar om handledning, individuella tjänstgöringsprogram, olika former av kvalitetsarbete, examination, litteraturförslag, rättsliga villkor mm. Utbildningsboken kan beställas från Svenska Läkaresällskapet, fax eller hämtas på SFAMs hemsida SFAM Utbildningsutskottet Följande personer har som medlemmar i SFAM.s utbildningsutskott deltagit i arbetet med att ta fram denna skrift: Monika Engblom, Anna-Karin Furhoff, Barbro Hagander, Anna Källkvist, Ingmar Lönquist, Bengt Mattsson och Margareta Söderström. 2

3 Övergripande målbeskrivning Profil och verksamhetsfält Allmänmedicin omfattar kunskaper och färdigheter för att självständigt utreda och behandla de vanligaste sjukdomarna i alla åldersgrupper och primärt omhänderta patienter med sjukdomar som kräver vård av läkare inom annan specialitet. Allmänläkaren möter oselekterade patientproblem och arbetar med ett befolkningsperspektiv. Vård av kroniskt sjuka och vård av gamla är centrala uppgifter. Allmänmedicin omfattar också hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärder samt rehabilitering och omvårdnad. Förebyggande arbete är en viktig del av allmänläkarens verksamhet, såväl i det individuella patientmötet som på befolkningsnivå. Samverkan inom och utom sjukvårdssystemet Allmänläkaren samordnar patientens sjukvård och skall i samarbete med annan specialist kunna svara för uppföljning och behandling vid sjukdomar som primärt handlagts inom annan specialitet. Viktiga samverkansparter utanför sjukvården är socialtjänst, försäkringskassa, arbetsförmedling samt miljö- och hälsoskyddsnämnd. Kunskaper, färdigheter och förhållningssätt Specialistutbildningen skall ge en för alla allmänläkare gemensam kompetens, som senare får kompletteras beroende på under vilka förhållanden arbetet skall utföras.. Allmänmedicinens breda panorama ställer krav på diagnostisk och terapeutisk kompetens inom flera olika medicinska verksamhetsområden (se preciserade delmål). Det specifika för allmänmedicinen är att kunskaperna skall kunna ställas samman till en helhet med individen i centrum. ST-läkaren skall förvärva kompetens att värdera symtom i tidigt skede. Kunskapen om människans utveckling under olika åldrar och om sjukdomars naturalförlopp är en förutsättning för att kunna följa och bedöma oklara och blandade sjukdomsbilder. Att arbeta med barn, vuxna och äldre inom samma familj bidrar till att ge ökad förståelse för såväl hälsa som sjukdom. Den blivande allmänläkaren skall förvärva kompetens att primärt handlägga akuta olycksfall och att utföra akut hjärt-lungräddning. Allmänläkaren skall kunna ansvara för omvårdnad vid cancersjukdomar och för vård i livets slutskede. Kunskap om hemsjukvård är väsentlig. För sitt omhändertagande av vanligt förekommande sjukdomar skall den blivande specialisten bli väl förtrogen med såväl primärvårdens som sjukhusvårdens metoder för diagnostik. Specialistutbildningen skall ge den blivande allmänläkaren kompetens att arbeta förebyggande, såväl i det individuella patientmötet som på befolkningsvnivå, och att kunna identifiera riskindivider och riskmiljöer. Utbildningen skall ge kompetens att arbeta med ett epidemiologiskt synsätt. Under specialiseringstjänstgöringen skall den blivande specialisten vidare - träna sin förmåga att fatta självständiga och välgrundade beslut i frågor av medicinsk-etisk natur, - förvärva kunskaper om övrgripande sjukvårdspolitiska mål och prioriteringar, - beredas tillfälle att delta i verksamhetsplanering och ekonomiuppföljning samt i arbete med produktionskontroll och kvalitetsutveckling, - förvärva kunskaper och insikter i läkarens arbetsledarroll, - uppmuntras att ta del i forsknings- och utvecklingsarbete samt utveckla sin förmåga att kritiskt granska resultaten av olika metoder och tekniker, 3

4 - fördjupa sina kunskaper om möjligheterna att förebygga sjukdom och skada, samt delta i individuellt och generellt förebyggande arbete, - träna sin pedagogiska förmåga genom att delta i undervisning och handledning av olika personalkategorier. Sidoutbildning För att uppfylla målbeskrivningens krav krävs utbildning inom andra medicinska ämnesområden. Sidoutbildningen skall utveckla färdigheter och ge kunskap om den slutna vårdens möjligheter och begränsningar och om dess arbetssätt. De största sidoutbildningsbehoven föreligger inom internmedicin, obstetrik och gynekologi, pediatrik och psykiatri. Se i övrigt de preciserade delmålen. Teoretisk utbildning Parallellt med den kliniska tjänstgöringen skall teoretiska studier bedrivas, likaså skall deltagande i kompletterande utbildning i form av kurser, konferenser etc ingå. ST-läkaren skall i samråd med handledaren planlägga litteraturstudier och kursdeltagande som kan påskynda kompetensutvecklingen samt ge kunskaper och färdigheter, som kan vara svåra att förvärva inom ramen för tjänstgöringen. Kvalitetssäkring Målbeskrivningen skall tjäna som vägledning för den läkare som avser att specialisera sig inom ämnesområdet. Den skall vidare utgöra grunden för ett individuellt tjänstgöringsprogram, som skall utformas i samråd mellan ST-läkare och handledare så snart som möjligt efter anställningen. Specialiseringstjänstgöringen skall ske under handledning och det är verksamhetschefens och handledarens ansvar att tillsammans med ST-läkaren planera tjänstgöring och utbildning så att specialistkompetens uppnås inom den tid som anges i författningen. Det är också verksamhetschefens ansvar att tillse att STläkaren erhåller den sidoutbildning som målbeskrivningen föreskriver och att kompletterande utbildning/tjänstgöring tillhandahålls i de fall kunskapsbehovet inte kan tillgodoses inom den ordinarie verksamheten. Handledaren skall tillse att sidoutbildningen utformas så att målbeskrivningens krav tillgodoses och att god och regelbunden kontakt etableras med sidoutbildande enheters handledare och med eventuell studierektor. ST-läkarens kompetensutveckling skall fortlöpande kontrolleras och stämmas av gentemot det individuella tjänstgöringsprogrammet; en lämplig form för detta är regelbundna utvecklingssamtal. 4

5 Preciserade delmål Kunskaper och färdigheter inom olika medicinska områden Många sjukdomstillstånd som berörs handläggs i vissa skeden i samverkan med andra specialister. Specialisten i allmänmedicin skall ha de kunskaper och färdigheter som är relevanta för att i allmänmedicinsk verksamhet självständigt kunna handlägga/ta hand om följande: Barnaålderns förlopp och sjukdomar - barnets normala tillväxt samt de vida gränserna för variation - vanliga sjukdomar under barnaåldern, t ex infektionssjukdomar - barnhälsovård Blodsjukdomar - anemier - avvikelser i den vita blodbilden Endokrina sjukdomar - diabetes - tyreoideasjukdomar Gynekologiska sjukdomar - blödningsrubbningar och flytningar - klimakteriebesvär - preventivmedelsrådgivning - mödrahälsovård Hjärt-kärlsjukdomar - den multifaktoriella genesen och enskilda riskfaktorers betydelse för utvecklingen av hjärt-kärlsjukdom - hypertoni och ischemisk hjärt-kärlsjukdom - akut hjärt-lungräddning Hudsjukdomar - olika typer av eksem - psoriasis - infektioner och infestationer Infektionssjukdomar - vanliga infektionssjukdomar inom olika organsystem - oklara febertillstånd - infektionssjukdomars spridning i familj och samhälle Kirurgiska sjukdomar och skador - den lilla kirurgin - smärre brännskador och traumatiska sår - frakturer, distorsioner och andra ledskador - ABC-åtgärder Könssjukdomar - de vanligast förekommande veneriska sjukdomarna inklusive smittspårning, partnerbehandling och kontakt med smittskyddsorganisation Luftvägssjukdomar - luftvägsinfektioner - kronisk obstruktiv lungsjukdom och astma 5

6 Mag-tarmsjukdomar - akuta buksmärtor - funktionella magtarmstörningar - ulcus- och gallvägssjukdom Missbruk och beroendesjukdomar - olika typer av missbruk t ex av alkohol, tobak, läkemedel, cannabis och annan narkotika - gällande lagstiftning - rökavvänjning Nervsystemets sjukdomar - yrsel, huvudvärk, tremor, ansiktssmärta/ förlamning - kronisk smärta - epilepsi - Parkinsons sjukdom Psykiska och psykosomatiska sjukdomar - ångest, personlighetsstörningar, sömnbesvär och krisreaktioner - depressioner - schizofreni - förvirring och demens Rehabilitering och försäkringsmedicin - identifiering av rehabiliteringsbehov - samarbete med sjukgymnast, företagshälsovård och försäkringskassa m fl - gällande lagstiftning Rörelseorganens sjukdomar - artros och osteoporos - tendiniter och övriga överbelastningssjukdomar - akuta och kroniska rygg- och nacksjukdomar - reumatoid artrit, Bechterews sjukdom och polymyalgia reumatica Tumörsjukdomar - riskfaktorer - diagnostik vid tidiga symtom på tumörsjukdom - läkarens och medarbetarnas roll vid avancerad sjukdom Urinvägssjukdomar och de manliga könsorganens sjukdomar - urinvägsinfektioner och urininkontinens - njursten - tumörer - prostatasjukdomar Åldrandets sjukdomar - det naturliga åldrandet och symtombilden vid sjukdom hos äldre - den sociala äldrevårdens organisation och ansvarsförhållanden - dödsfall i hemmet Ögonsjukdomar - det röda ögat - synnedsättning - främmande kropp Öron-, näs- och halssjukdomar - akuta infektioner och inflammatoriska tillstånd - näsblödningar - slemhinneförändringar - heshet - sväljningssvårigheter - hörselnedsättning och tinnitus - allergiutredning 6

7 Övergripande utbildningsplan Denna precisering och konkretisering av målbeskrivningen för specialistutbildning i allmänmedicin är avsedd att ligga till grund för lokala eller regionala utbildningsprogram. Beroende på skiftande sjukvårdsstruktur kan utbildningen läggas upp på olika sätt. Därför anges inte här var de olika kunskaperna och färdigheterna skall inhämtas. Delmålen är av utrymmesskäl kortfattat angivna. Många sjukdomstillstånd som berörs sköts i samverkan med andra specialister. Den blivande specialisten i allmänmedicin skall tillägna sig de kunskaper och färdigheter som är relevanta för allmänmedicinsk verksamhet i enlighet med målbeskrivningen. Detta innefattar kunskaper om diagnostik, behandling, rehabilitering och prevention. Administration och ledarskap För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kännedom om följande områden: Övergripande sjukvårdspolitiska mål, verksamhetsplaner inom sjukvårdsområdet. Politisk och administrativ organisation. Ekonomi. Chefsansvar. Läkarroll kontra arbetsledarroll. Personalfrågor - utvecklingssamtal, kompetensutveckling, konfliktlösning. Samarbete inom och utom sjukvården. Gällande lagar, förordningar. Socialstyrelsens allmänna råd med relevans för primärvården, hälso- och sjukvådslagen, socialtjänstlagen, socialförsäkringsregler, sekretesslagen. Kvalitetsutveckling. Lokal facklig struktur. Lagar om medinflytande och arbetsrätt. Arbetsmiljö, skyddskommitté. 7

8 Folkhälsoarbete, miljömedicin och prevention Folkhälsoarbete är till sitt innehåll preventivt, befolkningsinriktat och tvärvetenskapligt samt kräver förståelse för hälso- och sjukdomsbegreppets komplexitet, tidsprocessen i hälsoarbetet och nödvändigheten av samarbete med olika samhällsorgan. För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Hälso- och sjukvårdens roll i folkhälsoarbetet. Den yttre miljöns betydelse för sjukdomars uppkomst och utveckling. Målen med förebyggande åtgärder enligt hälsooch sjukvårdslagen och enligt WHO. Den personliga livsstilens betydelse för hälsans bevarande. Hälsans ojämlika fördelning utifrån socioekonomiska förhållanden. Grundläggande biostatistiska mått och epidemiologiska definitioner. Individinriktade förebyggande åtgärder inom mödra-, barn- och skolhälsovård samt vid den individuella patientkontakten. Förebyggande åtgärder inom smittskyddsområdet. Smittskyddsarbetets organisation. Smittskyddslagen. Samarbete och samverkansformer med samhällets övriga resurser och organisationer med uppgifter inom folkhälsoområdet. Utnyttjande av offentlig statistik och tillgängliga folkhälsorapporter för att identifiera hälsorisker hos befolkningen. Epidemiologisk bevakning. Screening och hälsokontroller. Individuell hälsoprofil. Intervention med riskfaktorpåverkan. Konsultation Konsultationen, mötet mellan läkare och patient, har stor betydelse och är utgångspunkt för vidare medicinskt handlande. Läkarens förhållningssätt är också många gånger av avgörande terapeutisk vikt. För specialistkompetens i allmänmedicin krävs följande kunskaper: Förstå patientens sjukdomsföreställning, farhågor och förväntningar på besöket. Definiera patientens problem och orsaken till besöket. Klargöra vilka konsekvenser problemen har för patienten. Uppnå en gemensam problemförståelse. Tillsammans med patienten välja en handlingsplan. Stimulera patienten att ta sitt eget ansvar efter egna resurser. Genomföra undersökningar anpassade till ålder och symtom. Bevaka att patientens behov tillgodoses i vårdapparaten, t ex genom remittering eller rehabiliteringsåtgärder. 8

9 Läkemedelsbehandling För specialistkompetens i allmänmedicin krävs, inom tillämpliga verksamhetsområden, kunskaper om följande: Basläkemedel i primärvården, deras verkningsmekanismer, biverkningar och interaktioner. Farmakokinetik, särskilt hos barn och äldre. Läkemedelsanvändning vid njur- och leverinsufficiens. Polyfarmaci. Förskrivningsregler, risk för läkemedelsberoende. Alkoholens potentierande effekt på läkemedel. Gällande författningar angående receptförskrivning och läkemedelshantering. Den lokala läkemedelskommittén och gällande rekommenderade läkemedelslista. FASS och Läkemedelsboken; innehåll och användningsmöjligheter. Samverkan med lokala apotek. Vetenskapligt förhållningssätt ST-läkaren skall utveckla sin förmåga att kritiskt granska allmänmedicinsk verksamhet tillsammans med handledaren och andra medarbetare. Detta innebär att ST-läkaren skall besitta - basala kunskaper om olika vetenskapliga metoder, inklusive statistik; - kännedom om aktuell vetenskaplig litteratur som den speglas i nationella och internationella tidskrifter, samt visa förmåga att kritiskt granska denna litteratur. Med hjälp av handledare bör ST-läkaren kunna genomföra ett FoU-arbete med materialinsamling och bearbetning av data samt själv göra skriftlig och muntlig presentation. 9

10 Kunskaper och färdigheter inom olika medicinska områden: Barnaålderns förlopp och sjukdomar Allmänläkaren möter i sin vardag människor i olika åldrar och i olika situationer - på barnavårdscentralen, i skolhälsovården, på ungdomsmottagningen, på mottagningen/ vårdcentralen och i hemmet i samband med sjukdom. Denna kontinuitet över tiden ger en god kännedom om barnet och familjen och ökar möjligheterna att identifiera psykosociala faktorer som orsak till hälsa och ohälsa. Flertalet av de problem allmänläkaren konfronteras med på barnavårdscentralen berör uppfödning, tillväxt och utveckling. För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Barnets normala tillväxt, samt de vida gränserna för normalvariation. Centralt beslutade hälsokontroller och vaccinationer. Kongenital höftledsluxation. Uppfödningsproblem. Tillväxtrubbning. Övervikt och undervikt. Diarré och förstoppning. Feberkramper. Övre och nedre luftvägsinfektioner. Adenoida vegetationer. Urinvägsinfektioner. Phimosis. Enures. Bråck. Exantemsjukdomar och andra barnsjukdomar. Hudinfektioner. Vårtor. Angrepp av löss och skabb. Akne. Atopiskt eksem. Allergisk rhinokonjunktivit. Astma. Plattfothet. Skolios. Perthes sjukdom. Schlatters sjukdom. Talsvårigheter. Psykomotoriska utvecklingsrubbningar. Tillstånd som påverkar barnets inlärningssituation såsom dyslexi, MBD/ DAMP. Integrering av barn med särskilda behov. Barnmisshandel. Sexuella övergrepp. Blodsjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Anemier, till exempel järnbristanemi, megaloblastanemi och sekundär anemi. Polycytemi. Hemokromatos. Hemolys. Leukocytos, leukopeni, trombocytopeni. 10

11 Endokrina sjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Diabetes mellitus, inklusive akuta och kroniska komplikationer. Bedömning av blod-sockervärden, oral glukostoleranstest och HbA1c. Sekundärprevention avseende hjärt-kärlsjukdomar, ögonkomplikationer, neuropatier och njurfunktion. Kost- och motionsrekommendationer. Råd vid livsstilsförändringar individuellt och i grupp. Indikationer för och strategier vid tablett- och insulinbehandling. Insulinutensilier och testmaterial. Thyeoideasjukdomar, särskilt hypothyreos, thyreotoxikos och thyreoidit. Resistenser i thyreoidea. Hypo- och hypercalcemi. Osteoporos. Övervikt. Gynekologiska sjukdomar Mödrahälsovård För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Flytningar från slidan. Vulvit, cervicit, salpingit. Underlivssmärta, dyspareuni. Prolaps, inkontinens, dysuri, uretrit. Premenstruella besvär. Extrauterin graviditet. Klimakteriebesvär. Pre- och postmenopausala blödningar. Tumörer och cystor. Sexualiserat våld. Principer för användning av hormonpreparat. Preventivmedelsrådgivning. Råd angående bäckenbottenträning. Provtagning med bedömning av vaginala direktutstryk, cytologprovtagning, kondylomdiagnostik. Utprovning av pessar och prolapsring. Fostrets normala tillväxt. Graviditetsbesvär såsom illamående och foglossning. Graviditetskomplikationer som urinvägsinfektion, blodtrycksförhöjning, vaginal blödning och intrauterin tillväxthämning. Mjölkstockning, mastit. Läkemedelsbehandling under graviditet respektive amningstid. Se även under Könssjukdomar. 11

12 Hjärt-Kärlsjukdomar Den multifaktoriella genesen till hjärt-kärlsjukdom kräver kännedom om enskilda riskfaktorer och deras betydelse för utvecklande av ischemisk hjärtsjukdom och stroke. Kunskap krävs om metoder för individuell och befolkningsbaserad prevention. För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Hypertoni. Lipidrubbningar. Hjärtsvikt. Angina pectoris. Hjärtinfarkt, akut omhändertagande, rehabilitering och sekundärprevention. Arytmier. Pericardit, myocardit. Aortaaneurysm. Tromboflebiter. Djupa ventromboser. TIA. Embolier. Stroke. Arteriell insufficiens och andra perifera kärlsjukdomar, t ex Raynauds sjukdom. Akut hjärt-lungräddning. Blodtrycksmätning, EKG, perifer tryckmätning. Icke-farmakologisk behandling av hypertoni och lipidrubbningar. Indikationer för och värdering av röntgen och klinisk-fysiologiska undersökningar. Dopplerundersökning av perifera kärl, ankeltrycksmätning. Preoperativ utredning vid koronarsjukdom. Rehabilitering efter kranskärlskirurgi. Hudsjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Eksem: atopiska, seborroiska, allergiska och icke-allergiska kontakteksem, staseksem. Exantemsjukdomar. Svampinfektioner såsom tinea, candida, pityriasis versicolor. Bakteriella hudinfektioner såsom furunkel, impetigo, erysipelas, ectyma, erytema migrans. Virusinfektioner såsom herpes simplex och zoster, vårtor och mollusker. Insektsbett. Skabb och löss. Akne. Psoriasis. Rosacea. Klåda, generell och lokal. Urticaria. Toxikodermier. Bensår. Benigna och maligna hudtumörer. Utredning av allergiska hudbesvär. Rådgivning vid atopi och kontaktallergi. Mikroskopi av skabb, löss och svamp. Odlingar av svamp, bakterier och virus. Stansbiopsi med specifik frågeställning. Kirurgisk excision av hudförändringar. Principer för lokal behandling med kortison och andra medel. 12

13 Infektionssjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Infektionssjukdomars spridning i familj och samhälle. Preventiva strategier som t.ex. handläggning av streptokockepidemi på daghem och smittspårning av STD-sjukdomar. Konsekvenser för individ och samhälle vid okritisk antibiotikaanvändning. Vaccinationer och reseprofylax. Luftvägsinfektioner. Infektiösa exantemsjukdomar hos barn. Infektiösa tarmsjukdomar. Hepatiter. Infektioner hos den åldrande människan. Oklara febertillstånd. Förhöjd SR. Decentraliserad mikrobiologisk och serologisk diagnostik. Värdering av blodanalyser och odlingar. Samverkan med smittskyddsenheten. Kirurgiska sjukdomar Skador För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Brännskador. Traumatiska sår och frakturer. Distorsioner och andra ledskador. Commotio. Hematemes, melena. Den lilla kirurgin: Sutureringsteknik och kännedom om suturmaterial. Extirpation av hudförändringar och subcutana förändringar. Nageltrångsoperation. Incision och dränage av abscesser, bursiter, perianala hematom. Intravenös nål och dropp. Lokal analgesi, ledningsanestesi. Ventrikelsond. KAD. ABC-åtgärder. Användning av ambulansutrustning för livsuppehållande åtgärder. Grovreponering och fixering av frakturer. Smärtbehandling. Könssjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Behandling av de vanligast förekommande veneriska sjukdomarna inklusive smittspårning, partnerbehandling och kontakt med smittskyddsorganisationen. Provtagning och odling av gonorré, klamydia, herpes genitalis och kondylom samt värdering av provresultat. 13

14 Luftvägssjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Övre luftvägsinfektioner, bronkit, pneumoni, pleurit. Pseudokrupp. Epiglottit. Kronisk obstruktiv lungsjukdom, astma och emfysem. Pneumothorax, lungemboli och lungstas. Peak expiratory flow (PEF) -mätning. Tillförsel av bronkdilaterande och avsvällande substanser via olika slag av inhalatorer. Syrgastillförsel. Handläggning av hjälpmedel, bostadssanering och yrkesvägledning vid astma. Miljöanpassning, kontakt med yrkesmedicin. Mag-tarmsjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Ont i magen hos barn och vuxna. Akuta buksmärtor. Matstrups- och magsäcksjukdomar, t ex ulcus, refluxoesophagit. Gallvägssjukdomar. Leversjukdomar. Pancreassjukdomar. Malabsorption. Celiaci. Födoämnesallergi. Inflammatoriska tarmsjukdomar. Motilitetsstörning i mag-tarmkanalen. Akut infektiös enterit och masksjukdomar. Diarré och förstoppning. Melena och rektalblödning. Anorektala sjukdomar. Identifiera faktorer i levnadsvanor och livsstil som innebär ökad risk för magtarmbesvär. Kostrådgivning vid funktionell tarmrubbning, diarré och förstoppning. Indikationer för utredning med röntgen, ultraljud och endoskopi. Proktoskopi och rectoskopi. Helicobacterdiagnostik. Gastroenterologisk malignitetsutredning. Missbruk och beroendesjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Olika typer av missbruk, t ex av tobak, alkohol, läkemedel, cannabis och annan narkotika. Tidiga signaler och tecken på missbruk. Kroppsliga och psykiska skador av missbruk. Gällande lagstiftning: lagen om vård av unga (LVU), lagen om vård av missbrukare (LVM). Krav för körkortsinnehav och intygsskrivning. Sjukskrivning och missbruk. Bedömning av urinanalyser samt lever- och blodprov. Farmakologiska behandlingsprinciper vid avgiftning av alkohol, aversionsbehandling och krampskydd. Nedtrappning av dos vid läkemedelsmissbruk. Rökavvänjning. Kännedom om behandlingsresurser inom socialtjänst, psykiatri och drogpolikliniker. 14

15 Nervsystemets sjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Yrsel. Huvudvärk. Tremor. Neuralgier, cervikala och lumbala rhizopatier. Polyneuropati. Kroniskt smärtsyndrom. Neurologiska komplikationer till alkohol, diabetes och B12-brist. Epilepsi. Parkinsons sjukdom. Demenser. Stroke. TIA. Tumörer. Neurologstatus inkluderande kranialnervs- och oftalmoneurologiskt status. Olika röntgenundersökningar, EEG. Omhändertagande och rehabilitering av kroniska neurologiska sjukdomar. Psykiska och psykosomatiska sjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Ångesttillstånd, krisreaktioner, personlighetsstörningar och sömnbesvär. Depressiva tillstånd. Kroniska trötthetssyndrom. Demens och demensutveckling. Borderlinetillstånd. Schizofreni och andra psykotiska sjukdomar. Psykosomatik. Psykologiska problem vid långvarig och svår somatisk sjukdom. Psyko-sociala frågeställningar med tonvikt på familjens och samhällets betydelse för psykisk hälsa. Handläggning av personer med psykisk utvecklingsstörning. Gällande lagstiftning såsom lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Utfärdande av vårdintyg. Terapeutisk hållning. Samtalsmetodik med tillämpning av psykologiska grundbegrepp. Krisbearbetning, stödjande kontakt. Suicid-riskbedömning. Rehabilitering och försäkringsmedicin För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Rehabiliteringsproblematik - innefattande förmåga att känna igen tidiga signaler om rehabiliteringsbehov, begreppen utslagningsmekanism kontra rehabiliteringsmöjlighet, bieffekt av sjukskrivning med risk för sjukrollsutveckling, sociala och psykologiska konsekvenser av kronisk smärta. Motivationsproblematik. Rehabiliteringsplanering - med respekt för patienten kunna samarbeta med sjukgymnast och arbetsterapeut, med företagshälsovård, försäkringskassa, arbetsförmedling, socialförvaltning och arbetsgivare. Utvärdering av insatta rehabiliteringsåtgärder. Geriatrisk rehabilitering främst efter stroke. Rehabilitering vid traumatisk hjärnskada, paraoch tetraplegi, resttillstånd efter multipla frakturer, kroniska handikapp. Samhällets resurser för handikappade. Gällande lagstiftning såsom lagen om allmän försäkring, arbetsskadeförsäkring, försäkringskassans respektive arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Intygsskrivning. 15

16 Rörelseorganens sjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Artros. Muskulär och skelettär rörelseinskränkning i ryggraden. Lumbago. Tendiniter. Ligamentär smärta. Nervkompressioner. Överbelastningsproblem. Ytterläges- och hållningsproblematik. Triggerpunkter. Fibromyalgi. Temporalisarterit. Reaktiva artriter. Kristallartropatier. Psoriasisartrit. Reumatoid artrit. Polymyalgia rheumatica. Bechterews sjukdom. Analys av rörelsemönster. Problemorienterad smärtanalys. Manuell undersökning, tester. Ledundersökning. Ledpunktion, ledaspiration och intraartikulära injektioner. Injektionsbehandling av tendiniter, bursiter. Muskeltöjning. Enkel mobilisering och avlastande traktion. Patientundervisning, instruktion om hemövningar. Ledskydd och avlastande gånghjälpmedel. Hjälpmedelsutprov-ning. Samarbete med sjukgymnast och arbetsterapeut, samt med ortoped, ortopedisk medicinare och handkirurg. Tumörsjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Kännedom om de vanligaste cancerformerna och förmåga till diagnostik vid tidiga symtom. Behandlingsprinciper vid vanliga tumörformer såsom lungcancer, bröstcancer, gynekologisk cancer, urogenital cancer, gastro-enterologisk cancer, hudcancer, lymfom och leukemi. Komplikationer vid behandling samt uppföljning. Riskfaktorer och preventiva strategier såsom rökstopp och solskydd. Screening av släktingar till indexfall vid vissa cancerformer. Läkarens och medarbetarnas roll vid avancerad sjukdom. Cancerrehabilitering. Smärtbehandling och annan palliativ vård. 16

17 Urinvägssjukdomar Sjukdomar i manliga könsorgan För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Urinvägsinfektioner inklusive nivådiagnostik och differentierad handläggning med hänsyn till ålder och kön. Protein- och heamturi. Serumkreatininförhöjning. Urininkontinens. Njursten. Tumörer. Testistorsion. Hydro-, spermato- och varicocele. Infektioner på olika nivåer inom manliga genitalia. Prostatit. Prostatahyperplasi. Prostatacancer. Erektionsstörningar. Sedimentundersökning. Indikation för och värdering av urinstickor, dipslide och urinodling. Mätning av miktionstid, residualurin, bedömning av miktionsschema och njurfunktion. Kateterbehandling. Åldrandets sjukdomar En god vård av äldre förutsätter kunskap om det naturliga åldrandet och den många gånger diffusa symtombilden vid sjukdom hos äldre. Samtidigt krävs kunskap om den sociala äldrevårdens organisation och ansvarsförhållanden. För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Sömnstörningar och ångestsymtom. Konfusionstillstånd och demenssjukdomar. Depressioner. Nutritionsproblem. Särskild kunskap krävs om läkemedel till äldre framförallt avseende farmakokinetik, compliance, biverkningsrisker och polyfarmaci. Olycksfallsprofylax. Aktivering och rehabilitering. Vårdplanering, samarbete med rehabiliteringsteam och social hemtjänst. Vård i livets slutskede och handläggning av dödsfall i hemmet. 17

18 Ögonsjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Det röda ögat, akuta ögonsmärtor, ögonskador, ögonblödningar, synnedsättning. Blefarit, hordeolum, calazion, konjunktivit, episklerit, sklerit, keratit, akut dacroadenit, sår på hornhinnan, svetsblänk. Glaskropps- och näthinneavlossning. Staspapill. Zoster oftalmicus. Katarakt. Glaukom. Kontaktlinsproblem. Synprövning. Färgsinnesprövning. Donders synfältsprövning. Bedömning av pupillreaktion och ögonrörelser. Ögonbottenspeg-ling. Fluoresceinfärgning av hornhinna. Mätning av ögontryck. Direkt oftalmoskopi och undersökning med corneal mikroskopi. Evertering av ögonlock. Avlägsnande av främmande kropp. Spolning vid kemisk skada. Lokalbehandling med antibiotika. Öron-, näs- och halssjukdomar För specialistkompetens i allmänmedicin krävs kunskaper och färdigheter inom följande områden: Långdragen snuva och nästäppa. Akuta inflammatoriska tillstånd i ytteröra, hörselgång och mellanöra. Sinuit, adenoid, allergisk och vasomotorisk rhinit. Kronisk otit. Smärtor i halsen orsakade av infektioner, t ex tonsillit, peritonsillit, laryngit, epiglottit, mononucleos, och annat som exempelvis refluxesofagit och thyreoidit. Sväljningssvårigheter. Heshet. Yrsel. Tinnitus. Hörselnedsättning. Vanliga slemhinneförändringar i munhålan, sår på läpparna. Mjukdelstumörer i munhåla, ansikte, hals. Facialispares. Trigeminusneuralgi. Näsblödning. Trauma i ansikte, näsa, öron. Främmande kropp i öron, näsa. Handläggning vid akuta luftvägshinder som epiglottit, krupp och andra larynxödem samt vid misstanke om främmande kropp i esofagus eller trakea. Otoskopi, öronmikroskopi, test av trumhinnerörlighet. Rhinoskopi. Indirekt laryngo- och epifaryngoskopi. Stämgaffelprov, enkla hörtest och tolkning av audiogram. Tympanometri. Svalg- och nasopharynxodling. Rengöring och tamponadbehandling av hörselgång. Borttagande av främmande kropp i näsa och hörselgång. Tamponad i näsa. Allergiutredning. 18

19 INNEHÅLL 1. Förord A. Syftet med utbildningsboken B. Några ord från sektionen / föreningen 2. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkares specialiseringstjänstgöring 3. Målbeskrivning för specialiseringstjänstgöringen 4. Övergripande utbildningsplan 5. Utbildning i etik, ledarskap, förebyggande arbete m m 6. Individuellt tjänstgöringsprogram och checklistor 7. Handledning 8. Arbetsrättsliga bestämmelser 9. Ansökan om specialistkompetens 10. Kvalitetsutveckling A. Inspektion av kliniken B. Frivillig examination 11. Fortbildning 12. Forskarutbildning 13. Information från sektionen / föreningen A. Allmän information B. Specialitetens ställning internationellt Information in English 15. Information från Svenska Läkaresällskapet och 16. Adresser 17. Plats för eget material Allmän text

20 A. Syftet med utbildningsboken Den utbildningsbok som du just nu håller i din hand har tillkommit för att ge dig råd och stöd då du planerar och genomför din specialistutbildning. Utbildningsboken har utarbetats av Svenska Läkaresällskapets utbildningskommitté i ett samarbete mellan Svenska Läkaresällskapet och. Utbildningen till specialist är i Sverige målstyrd. Detta innebär att innehållet i utbildningen skall svara mot de mål som Socialstyrelsen fastställt vad gäller kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som specialisten skall ha tillägnat sig då utbildningen är avslutad. Avsikten med utbildningsboken är att du som påbörjar din utbildning till specialist redan från början skall veta hur utbildningen inom ditt kommande verksamhetsområde ser ut och vilka kunskaper och färdigheter som du förväntas besitta när utbildningen är avslutad. Inte minst skall utbildningsboken vara ett stöd för dig vid diskussioner med handledare och verksamhetschef om hur utbildningen skall läggas upp. Förutom Socialstyrelsens föreskrifter beträffande specialiseringstjänstgöringen (kapitel 2 och 3) innehåller denna bok ämnesföreträdarnas råd och rekommendationer beträffande specialiseringstjänstgöringens uppläggning och innehåll (kapitel 4). Formulär och checklista (kapitel 6) har utarbetats inom specialitetsföreningen som ett underlag för uppläggning av det individuella tjänstgöringsprogram som varje ST-läkare skall ha. Utbildningsboken är uppbyggd enligt följande: Allmän text (gemensam text) är: Kapitel 1A Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 5 Kapitel 7 Kapitel 8 Kapitel 9 Kapitel 11 Kapitel 12 Kapitel 14 Kapitel 15 Kapitel 16 Specialitetsspecifik text: Kapitel 1 B Kapitel 4 Kapitel 6 Kapitel 7:11 Kapitel 10 Kapitel 11:3 Kapitel 12:3 Kapitel Allmän text Utbildningsboken kan Du hämta som pdf-dokument på internet Svenska Läkaresällskapets hemsida eller Du finner även målbeskrivningar för alla specialiteter på hemsidorna. KAPITEL 1:1

21 2 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om läkares specialiseringstjänstgöring Målbeskrivningarnas formella reglering och syfte Formell reglering De grundläggande bestämmelserna om vidareutbildning för att få specialistkompetens som läkare finns i 4 lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m m. I förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m m, som utfärdats med stöd av ovannämnda lag, finns närmare bestämmelser om vidareutbildning för att få specialistkompetens. Förordningen har ändrats senast genom förordning 1996:970. Denna ändring träder i kraft den 1 december Beträffande övergångsbestämmelser i samband med införandet av den nya vidareutbildningen hänvisas till senare avsnitt»övergångsbetämmelser«. Förordningens 3 och 4 reglerar hela specialistutbildningen. De specialiteter inom vilka specialistkompetens kan erhållas återfinns i 3 och är följande: 1. Opererande specialiteter a) Kirurgi b) Ortopedi c) Urologi d) Barn- och ungdomskirurgi e) Handkirurgi f) Plastikkirurgi g) Neurokirurgi h) Thoraxkirurgi i) Anestesi och intensivvård j) Obstetrik och gynekologi Allmän text KAPITEL 2:1

22 k) Gynekologisk onkologi l) Öron-, näs- och halssjukdomar m) Röst- och talrubbningar n) Hörselrubbningar o) Ögonsjukdomar 2. Invärtesmedicinska specialiteter a) Internmedicin b) Kardiologi c) Medicinsk gastroenterologi och hepatologi d) Endokrinologi och diabetologi e) Medicinska njursjukdomar f) Lungsjukdomar g) Hematologi h) Allergisjukdomar i) Reumatologi j) Yrkes- och miljömedicin k) Geriatrik 3. Barnmedicinska specialiteter a) Barn- och ungdomsmedicin b) Barn- och ungdomsallergologi c) Barn- och ungdomsneurologi med habilitering d) Barn- och ungdomsradiologi e) Neonatologi 4. Allmänmedicin 5. Psykiatriska specialiteter a) Psykiatri b) Rättspsykiatri c) Barn- och ungdomspsykiatri 6. Radiologiska specialiteter a) Medicinsk radiologi b) Neuroradiologi c) Barn- och ungdomsradiologi 7. Kliniska laboratoriespecialiteter a) Transfusionsmedicin b) Koagulations- och blödningsrubbningar Allmän text KAPITEL 2:

23 c) Klinisk immunologi d) Klinisk bakteriologi e) Klinisk virologi f) Klinisk fysiologi g) Klinisk neurofysiologi h) Klinisk kemi i) Klinisk farmakologi j) Klinisk genetik k) Klinisk patologi l) Klinisk cytologi m) Rättsmedicin 8. Socialmedicin 9. Företagshälsovård 10. Skolhälsovård 11. Hud- och könssjukdomar 12. Neurologi 13. Infektionssjukdomar 14. Rehabiliteringsmedicin 15. Onkologi 16. Klinisk näringslära 17. Smärtlindring 18. Nukleärmedicin Kraven för specialistkompetens finns i behörighetsförordningens 3 :»Den legitimerade läkare som vill uppnå specialistkompetens skall genomgå vidareutbildning under minst fem år för att förvärva de kunskaper, färdigheter och förhåll Allmän text KAPITEL 2:3

24 ningssätt som föreskrivits för den sökta specialistkompetensen. Specialistkompetensen skall förvärvas genom tjänstgöring som läkare under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning (specialiseringstjänstgöring)«. Kravet på minst fem års vidareutbildning efter legitimation skall ses mot bakgrund av gällande EG-direktiv. Enligt 4 förordningen skall Socialstyrelsen meddela föreskrifter om vilka kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som skall gälla för varje specialistkompetens (målbeskrivningar). Socialstyrelsen får också meddela ytterligare föreskrifter om vidareutbildning för specialistkompetens. Med stöd härav utfärdar Socialstyrelsen föreskrifter om utfärdande av intyg om uppnådd kompetens enligt målbeskrivningarna för specialiseringstjänstgöringen se avsnittet»kvalitetssäkring av specialiseringstjänstgöringen«. Föreskrifterna är särskilt markerade genom inramning. Målbeskrivningarnas syfte och uppbyggnad Målbeskrivningen utgör en vägledning för den läkare som avser att specialisera sig inom respektive område. Den är också en vägledning för berörda arbetsgivare, chefer och handledare som skall ansvara för att specialistkompetensen uppnås inom rimlig tid i förhållande till 3 i behörighetsförordningen och att specialiseringstjänstgöringen fullgörs på ett effektivt sätt. Målbeskrivningen skall ligga till grund för ett individuellt tjänstgörings- och utbildningsprogram som bör göras upp i början av specialiseringstjänstgöringen och sedan fortlöpande följas upp. Målbeskrivningarna har disponerats i två delar, dels en övergripande del, dels en mer detaljerad del. Avsikten är att den övergripande delen skall kunna ha längre livslängd medan de preciserade delmålen skall kunna revideras genom ett enklare handläggningsförfarande. Den övergripande delen har utformats på likartat sätt för alla målbeskrivningarna. De gemensamma textavsnitten avser att lyfta fram vissa krav och villkor som gäller för samtliga specialiteter. Detta gäller avsnitt som»kunskap, färdigheter och förhållningssätt«,»teoretisk undervisning«samt»kvalitetssäkring«. Sidoutbildningen har preciserats i de enskilda målbeskrivningarna. Likaså har kraven på en gemensam kunskapsbas inom de opererande respektive de invärtes-medicinska specialiteterna tydliggjorts och motiverats. Allmän text KAPITEL 2:

25 Två nya specialiteter har införts i specialitetsförteckningen och fått målbeskrivning fastställd, nämligen smärtlindring och nukleärmedicin. Specialiteten endokrinologi inom gruppen invärtes specialiteter har ändrats till endokrinologi och diabetologi. Läkarorganisationernas specialitetsföreningar och sektioner har i särskilda utbildningsböcker för respektive specialitet utformat rekommendationer beträffande specialiseringstjänstgöringens uppläggning m.m. Handledning I behörighetsförordningens 3 föreskrivs att specialiseringstjänstgöringen skall ske under handledning. ST-läkaren har således rätt till handledning under sin specialiseringstjänstgöring. Ansvaret för erforderlig handledning är en del av det allmänna arbetsgivaransvaret och ledningsansvaret för ansvarig verksamhetschef. Verksamhetschefen kan själv ansvara för den konkreta handledningen av ST-läkaren men handledaruppgiften kan också delegeras till en eller flera läkare inom vårdenheten. Det ligger i sakens natur att handledaren skall ha relevant specialistkompetens och den pedagogiska färdighet som krävs för att vara en bra handledare. Hur handledaransvaret utformas blir beroende av de lokala förhållandena. Avsikten är att handledaren skall stödja ST-läkaren i dennes kompetensutveckling och kontrollera att läkaren efter hand tillägnar sig de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som anges i målbeskrivningen. Om särskilda insatser behövs för att främja kompetensutvecklingen ligger det i handledarens ansvar att verka för att lämpliga åtgärder vidtas, t ex förändringar i läkarens tjänstgöring, arrangemang för tjänstgöring vid annan enhet, anvisningar om litteratur eller projektarbete m m. Handledaren bör se till att ST-läkaren dokumenterar sina erfarenheter genom t ex kopior av operationsberättelser, konferens- och kursintyg etc. Handledning och utbildning är i första hand en uppgift för erfarna läkare, men det är angeläget att möjligheterna till detta också tas till vara av andra personalgrupper inom vården. Handledningsmomentet kan lämpligen beaktas i det individuella tjänstgörings- och utbildningsprogram som bör upprättas vid anställningens början. Kompletterande utbildning Behörighetsförordningens 3 föreskriver att deltagande i kompletterande utbildning skall ingå i ST-läkarens kompetensutveckling till specialist tillsammans med praktisk Allmän text KAPITEL 2:5

26 tjänstgöring under handledning. Enligt förordningens terminologi utgör tjänstgöring under handledning och kompletterande utbildning tillsammans begreppet specialiseringstjänstgöring. Se vidare under rubriken»teoretisk utbildning«i varje separat målbeskrivning. Med kompletterande utbildning avses i första hand teoretiska studier genom läroböcker, handböcker, vetenskapliga tidskrifter, videoprogram o dyl som ST-läkaren skall bedriva på eget initiativ och i samråd med handledaren. Vidare är det angeläget att ST-läkaren deltar i de interna fortbildningsaktiviteter som erbjuds på den egna arbetsplatsen. Till kompletterande utbildning hör också deltagande i specialistkompetenskurser, s k SK-kurser. Dessa kurser syftar till att på hälso- och sjukvårdspolitiska grunder stödja kompetensutvecklingen för ST-läkarna. Socialstyrelsen svarar för den övergripande planeringen och administrationen av SK-kurserna. Dessa offentliggörs i en kurskatalog som Socialstyrelsen ger ut en gång om året. Det förutsätts att alla ST-läkare deltar i kursmässig utbildning men något fixerat antal kurser eller kursdagar krävs inte för specialistkompetens. Planering av den teoretiska utbildningen bör föras in i det individuella tjänstgöringsoch utbildningsprogrammet. ST-läkaren bedömer i samråd med handledaren om deltagande i kurser kan påskynda kompetensutvecklingen eller tillföra angelägna kunskaper eller färdigheter som kan vara svåra att förvärva på den vårdenhet där tjänstgöringen fullgörs. SK-kurserna utgör ett komplement i de delar den praktiska tjänstgöringen och lokala utbildningsinsatser inte fullt ut motsvarar de krav som anges i målbeskrivningen. Bedömningen av vilka kurser som ST-läkaren bör söka utgår från individuella och lokala förhållanden. Den preliminära bedömningen bör göras i samband med att det individuella tjänstgörings- och utbildningsprogrammet görs upp i början av ST-läkarens anställning. Detta program kan behöva revideras och kompletteras under tjänstgöringens gång. SK-kurser bör i första hand sökas i ämnen som ger ST-läkaren sådana praktiskt viktiga kunskaper och färdigheter som är nödvändiga för att svara mot kompe-tenskraven i målbeskrivningen men som inte kan erhållas på arbetsplatsen. Kurser av mer allmän karaktär i t ex administration, ledarskap, kvalitet i sjukvården och hälsoekonomi etc bör beaktas i den individuella kursplaneringen. Under den tidigare delen av specialiseringstjänstgöringen kan det vara lämpligt att söka kurser som behandlar grundläg- Allmän text KAPITEL 2:

27 gande och centrala delar av specialitetens kunskaps- och färdighetsinnehåll. Kvalitetssäkring av specialiseringstjänstgöringen Om verksamhetschefen saknar erforderlig medicinsk kompetens att utfärda intyg om specialiseringstjänstgöring bör han/hon med stöd av 30 hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) uppdra åt annan med tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra uppgiften. Nedan avses med verksamhetschef också den som har fått uppdraget att utfärda intyg om specialiseringstjänstgöring. Vid den enhet inom den avsedda specialiteten där ST-läkaren tjänstgör ansvarar verksamhetschefen och handledaren för att det angivna utbildningsmålet uppnås. Verksamhetschefen ¹, eller den läkare med relevant specialistkompetens som verksamhetschefen uppdragit åt att utfärda intyg om specialiseringstjänstgöring skall, efter samråd med respektive hand-ledare, utfärda intyg som visar att ST-läkaren har tillägnat sig de kun-skaper, färdigheter och förhållningssätt som anges i fastställd målbe-skrivning för den sökta specialiteten. Intyget ingår i det särskilda formuläret för ansökan om specialistkompetens. Om ST-läkaren har tjänstgjort vid flera vårdenheter, svarar verksamhetschefen vid den enhet inom den sökta specialiteten där ST-läkaren senast tjänstgjort för intyget. Samråd skall då ske med verksamhetscheferna vid de enheter där ST-läkaren tidigare tjänstgjort. SK-kurserna är förenade med kontroll av att ST-läkaren tillägnat sig kursens innehåll. Kursledaren skall utfärda intyg om godkänd kurs. 1) Före den 1 januari 1997, då vissa ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) träder i kraft, skall med verksamhetschef i författningen avses chefsöverläkaren. Efter ansökan från den enskilde ST-läkaren prövar Socialstyrelsen att kraven i målbeskrivningen är uppfyllda samt att minimitiden (se nedan) har fullgjorts. Därefter meddelar styrelsen bevis om specialistkompetens inom specialiteten i fråga Allmän text KAPITEL 2:7

28 Läkaren får ansöka om specialistkompetens inom mer än en specialitet. Utbildningstid Behörighetsförordningen föreskriver att den legitimerade läkare som vill uppnå specialistkompetens skall genomgå vidareutbildning under minst fem år genom tjänstgöring som läkare under handledning. Eftersom specialistutbildningen styrs av kvalitativt inriktade målbeskrivningar med krav på vissa kunskaper, färdigheter och förhållningssätt m m kan utbildningstiden för att uppnå specialistkompetens variera beroende på specialitet, individuella och lokala förhållanden m m. Fem år utgör dock minimitid. ST-läkaren avses arbeta heltid. I god tid före fastställd minimitid bör handledaren informera ST-läkaren om vad som saknas för att läkaren skall uppnå sin specialistkompetens. Det är arbetsgivarens, verksamhetschefens och handledarens ansvar att planera tjänstgöring och utbildning så att ST-läkaren uppnår specialistkompetens inom rimlig tid. Övergångsbestämmelse I behörighetsförordningen anges följande övergångsbestämmelse:»l.denna förordning träder i kraft den 1 januari En läkare som har fått legitimation före ikraftträdandet har rätt att få bevis om specialistkompetens enligt äldre bestämmelser om ansökan om detta görs senast den 31 december Detsamma gäller en läkare som före ikraftträdandet har fått obegränsad auktorisation som läkare i Danmark, Finland, Island och Norge.«Detta innebär att en läkare som ansöker om specialistkompetens enligt äldre bestämmelser måste ha uppfyllt samtliga utbildningsvillkor före övergångstidens utgång. Vid prövning av en ansökan från sådan läkare om bevis om specialistkompetens kommer Socialstyrelsen under övergångsperioden att tillämpa antingen äldre bestämmelser eller nu gällande bestämmelser. Någon sammanblandning av bestämmelserna i respektive regelsystem skall således inte förekomma. Allmän text KAPITEL 2:

29 Tidigare utfärdade bevis om behörighet i vissa s k behörighetsämnen gäller som bevis om specialistkompetens i motsvarande specialitet. 1. Denna författning träder i kraft den 1 december Samtidigt upphävs Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1992:4) om läkarnas specialiseringstjänstgöring m. m. Socialstyrelsen Claes Örtendahl Margaretha Timelin (Hälso- och sjukvårdsgruppen) Dessa föreskrifter och allmänna råd återfinns i SOSFS, 1996:27, beslutad 4 november 1996, giltig fr o m den 1 december Allmän text KAPITEL 2:9