Sofia, 30 år. Barnen Asta, 13 år, Rut, 10 år, Tomas, 6 år och Elias, 5 år

Transkript

1 Sofia, 30 år Barnen Asta, 13 år, Rut, 10 år, Tomas, 6 år och Elias, 5 år Jag föddes i Nacka. Min mamma och pappa och jag bodde i Älta hos farmor och farfar. Mina föräldrar fick först ingen lägenhet, men sedan fick de en soc-lägenhet. Vi var tre syskon, en lillasyster som är två år yngre och en bror som är sex år yngre. Pappa jobbade på ett familjeföretag, med skrot. Mamma var hemma på den tiden. Min lillasyster kom, och jag tydde mig mer till farmor. Mamma och pappa hängde ihop, men de söp rejält och slogs rejält. Farmor och farfar bodde inom gångavstånd, så jag var ofta hemma hos dem. Jag var ofta hemma hos min faster också i Skärholmen. Mina föräldrar lät mig ofta vara med dem. Jag var van vid att ha de här vuxna omkring mig, och det var viktigt. Jag fick det svårt i skolan. Jag hade inte så många kompisar blev rejält mobbad i skolan. Lärarna vände sig om trots att det var slagsmål. Det slutade med att jag kallade min lärare för skällsord. Hon tvingade mig att läsa högt i klassen, trots att hon visste att jag inte kunde det. Och jag blev ännu mer mobbad. Jag hatade skolan när jag började redan. Det var bekymmer direkt. Jag hade fula kläder, jag hade dåliga kläder. Pappa kom i arbetskläder, även om det var normalt, så var det inte normalt där. Jag fick heta djävla zigenarunge på en gång. Vi är romer. Det visste alla i Älta, vi hade bott där länge efter att vi flyttat från Taikon-släkten i Tantolunden. Vi var den enda romska familjen i villaområdet där i Älta. De vuxna hade inga problem, utan det var jag som fick skiten. Om man inte slogs fick man problem, men gav man tillbaka så vågade de inte sig på en till slut, så jag lärde mig att slåss. Både hemma och i skolan. Sista året i trean skulle jag få gå om, för att jag fortfarande satt med första årets mattebok. De testade någon slags gurk-olja det skulle hjälpa mot dyslexin, eller vad det var. Sjuksyrran i skolan trodde att det kanske var något annat problem. Men sedan gick vi till en professor i dyslexi, som min farmor hade hittat, som konstaterade att det var dyslexi jag hade. Fjärde året bytte jag skola närmare farmor och farfar, och där fick jag bättre hjälp. På en vecka lärde jag mig börja skriva. Men det var för sent, för att jag skulle kunna klara av skolan på ett bra sätt. Och det blev nu ännu mera slagsmål hemma, och jag fick mycket stryk hemma. De anser heller inte att skolan är viktig. Lärarna misstänkte att det var något problem hemma. Rektorn såg så småningom att jag också hade problem med de andra eleverna, jag gav mig på de som gick i sexan när de mobbade mig. Rektorn ställde sig på min sida och sa till de eleverna att de fick skylla sig själva. Och nu fick jag extra stöd i skolan. Men jag kunde inte gå ut fyran ens. Nu hade min syster flyttats dit, och jag var arg på henne. Så jag slog henne en gång där på skolgården. Då kom mina föräldrar och krävde av mig nyckeln hem. Först fick jag bo hos min mattelärare, sedan hos farmor och farfar. Och hos faster ett tag. Det höll på så. Så en dag fick jag inte gå till skolan längre. Jag sparkade sönder en vägg. Jag hade tagit min tillflykt till skolan, det var min tillflyktsort när jag måste hemifrån, jag hade ofta varit där redan sex på morgonen hos mat-tanterna. Socialkontoret låg i närheten, och jag träffade dem. De gjorde inget fast de såg mina blåmärken. Jag kastade till sist ut en tv genom en ruta, för att jag var så arg. Då kom polisen för att hämta mig. Förut hade de varit där och sett hur jag blivit slagen, men lämnat kvar mig

2 och sagt att jag ska lyssna på min mamma. Varför ska jag det? frågade jag. Hon som slår mig... Polisen tog mig till Mariapol, de trodde att jag knarkat. Det hade jag inte. Jag var arg för att jag inte fick gå i skolan, det var därför jag sparkat sönder väggen, inte för att jag knarkat. Skolan var ju det enda ställe jag kunde vara på när jag inte kunde vara någon annanstans. Sedan placerades jag på ett fosterhem. De förbjöd mig att röka cigaretter. Pappan tafsade, och jag hittade hjärtmediciner, som jag inte visste att det var - eftersom jag inte kunde läsa ordentligt. Jag tryckte i mig alla tabletter och låste in mig. De fick upp dörren till sist och körde mig till Mariapol igen. Jag fick nu flytta till ett barnhem. Efter några dagar kom mamma och hämtade mig, och hon tog mig hem. Men det var samma situation hemma. Ändå klarade jag nästan att gå ut fyran nu. Men soc insåg att det inte funkade hemma till slut, och jag kom till ett LVU-hem i Skarpnäck. Men jag var där på en SoL-placering, inte LVU. Så mamma kunde komma och hämta mig när hon ville, och det gjorde hon ibland men det var lika hemskt hemma. Hon slog mig. Och jag slog tillbaka. Vi hade ett möte med mamma och pappa på det hemmet i Skarpnäck. Då hade jag hunnit bli så arg att jag gick ut och slog sönder pappas bil. Nu kom jag till ett tyngre LVU-hem, i Örebro. Där var man inlåst. Det låg nära Kumlabunkern. Jag fick inte vara med på min LVU-rättegång. Jag fick själv ringa till soc och be dem ta bort barnbidraget, jag berättade att mina föräldrar bara dricker upp det. Efter det kom mamma inte och hälsade på mig, och hon ringde inte heller. Men min övriga släkt kom. Vi var hemskt hårt hållna på det LVU-hemmet. Vi fick inte röka, och inte se de filmer vi ville. Jag och en tjej kände oss så nertryckta, så vi slog sönder en avdelning till sist. Vi hade ingen skolundervisning men vi blev till exempel tvångskommenderade att kratta i trädgården. Personalen låste in sig på kontoret när vi bråkade med dem, de var som plitar. En gång kom både polisen och chefen dit. Det blev polissak, och vi blev isolerade. Minst i ett dygn. Jag försökte begå självmord i isoleringen den gången. Då kom det i alla fall en personal som jag hade förtroende för in till mig och pratade med mig. Det blev lite bättre, han verkligen hjälpte mig. Sedan fick jag flytta till Eknäs, till ett LVU-hem som var både öppet och låst: om man skötte sig man gå i skolan, och det funkade bra för mig. Jag träffade en kompis där, en kille, som skyddade mig och hjälpte mig med matte och skolundervisning. Han blev viktig för mig, verkligen. Nu började plötsligt mamma ringa. Men det var så dags, nu tyckte jag bara att hon la sig i saker hon inte hade med att göra. Efter två år flyttade min killkompis därifrån, och jag blev kvar för att jag skulle gå ut skolan. Jag konfirmerade mig där också. De få gånger jag rymde, så rymde jag till ett kloster i närheten och det visste personalen, så de lät mig vara kvar där ibland för de visste att där fick jag lugn och ro. Sedan kom det nya elever som gav sig på mig, personalen skyddade mig inte. Gav man tillbaka åkte man in i isolering. Jag klarade nian med 2,5 i betyg.

3 Efter det flyttade jag till ett öppet ställe i Enköping, och började på gymnasiet, på barn- och fritidslinjen. Det var inte lätt att byta miljö. Jag hoppade av, och började på en fyraårig hushållslinje. Där gick mina betyg upp. Då hade MVG börjat komma, och jag fick till och med det. Och jag hade fått en egen träningslägenhet. Men nu träffade jag en kille som var helt fel för mig. Och jag blev gravid. Det är nu tretton år sedan. Mamma ville att jag skulle flytta hem när jag väntade barn, och det gjorde jag. Jag hade inget LVU längre. Och till slut fick jag och den här killen en soc-lägenhet i Nacka. Han slog mig hela tiden. Jag fick ingen hjälp från den misshandeln av någon. I stället kastade soc ut både mig och honom från lägenheten för att de inte skulle bli av med kontraktet som de hade med värden. Jag blev uteliggare, sov hos lärare, åkte kryssningar.. Värkarna började sätta igång redan en månad innan hon skulle födas. Jag höll tyvärr ihop med honom, men det är väl i sådana situationer man håller ihop för att man inte får hjälp någon annanstans. Jag bodde en del hos kompisar, men sedan när Asta kom blev jag kvar på Södersjukhuset rätt länge. Jag kunde inte betala sjukhusavgiften, men sjukhuset sa att jag inte behövde det heller. De tyckte att soc borde ha hjälpt mig, och att de inte kunde skicka ut en mamma med barn utan någonstans att gå. Efter veckorna på Södersjukhuset kom jag till ett barnhem tillsammans med Asta. Istället för att försöka hjälpa mig ur förhållandet, så lät soc Astas pappa komma dit och bo med oss. De hade ingen koll på någonting. De hittade på en massa saker om att jag inte kunde ta hand om henne. Vi hade ett möte med soc snart efter hennes dop. Det kommer in fyra poliser. Mamma och pappa var med. Jag sa till polisen att jag lämnar inte över mitt barn till någon annan än min mamma. Jag lämnade Asta till mamma. Asta var sedan kvar på barnhemmet. Jag fick åka med Astas pappa för att bo med honom hos hans föräldrar i Enköping. Det var skamligt i min släkt att ha barn och inte vara gift. Jag fick inget stöd någonstans. Mina föräldrar kunde inte ta hand om Asta, förstås. Så Asta flyttades till fosterhem. Så blev det LVU-förhandling om Asta. Efter rättegången ringde advokaten och sa att jag kunde hämta henne. Villkoret för att få tillbaka henne var att vi skulle bo på ett ställe i Småland med en massa barn och föräldrar, Oasen. Oasen var ett ökänt ställe, som alla visste inte var bra alls. Jag fick hjälp att åka ner dit och Asta kördes dit. Vi återförenades på Oasen. Jag försökte få igång amningen, men det var för rörigt. Jag skulle gå på någon behandling för att hantera min ilska, men jag klarade inte att vara kvar. Hennes pappa kom dit och var med henne. De var där ett tag. Jag fick träffa henne då och då. Jag fick genom soc hjälp att bo hos en präst, en familjehemsplacering i Vasastan. När jag förstår att Astas pappa dricker för mycket när han är med henne, ringer till personalen på Oasen och berättar det: jag sa att nu måste de måste hämta Asta, eller så gör jag det. Prästen tyckte att jag skulle åka och hämta henne, för att skydda henne. Och jag åkte dit för att försöka hämta henne, men personalen tillät inte det. Det var hemskt. Tillbaka uppe i Stockholm, och till familjehemmet. De försökte de lugna mig så gott som det gick. Jag kunde inte sova och nu var det första gången jag rökte hasch. Men mina problem bara snurrade, och till slut fick jag Stillnoct istället.

4 Nu började jag på KomVux, men jag kunde inte koncentrera mig alls, så jag slutade snart. Istället fick jag kontakt med AMA, som är en sorts praktik. Man får socialbidrag samtidigt som man jobbar. Jag jobbade inom hemtjänsten, och jag hade fått en egen lägenhet i en utsluss i Farsta. Nu skötte jag mig och fick jobb, och jag började få ha Asta vissa helger. Men nu träffar jag nästa kille nu, som var före detta missbrukare, och soc i Nacka sa att jag aldrig skulle få tillbaka Asta. Min kille och jag började gå ut och festa. Nu testade jag lite olika droger. Jag skötte ändå mitt jobb och tränade, men fick ganska snart en psykos av kokain och amfetamin. Nu var det dags att sluta. Och det gjorde jag, direkt. Jag och min kille började bråka, och jag kunde inte bo kvar där. På servicehuset där jag jobbade byttes chefen och jag fick inte vara kvar där heller. Allt rasade för mig. Jag fick bo på ett pensionat ute på Värmdö. Därefter blev det en familjehemsplacering i Åkersberga. Det var en relativt bra placering, och vi hade god kontakt. Men jag arbetstränade i Högdalen, så det var för långa resvägar, det gick inte att bo kvar. Till sist fick jag genom BOA en lägenhet i En närförort. BOA jobbade med behandling och utsluss. Där bodde jag inte så länge, grannarna var stökiga. BOA tyckte väl inte heller att jag utvecklades, så då var jag tvungen att flytta därifrån. Soc hjälpte mig att hitta ett så kallat behandlingshem, ett HVB-hem. Men det var ingen behandling. Det låg utanför Uppsala, hade över trettio boende, och många var narkomaner. Jag hade slutat ta några droger alls. Precis innan jag skulle flyttat till det här stället i Uppsala, hade jag träffat Erik. Han bodde i en träningslägenhet i Nacka. Soc körde mig till Uppsala och en del saker var redan på plats. Jag orkade inte stanna mer än två dygn, och Erik hade gett mig pengar för hemresa, så jag åkte tillbaka till Stockholm. Resultatet blev att jag inte fick några pengar från socialtjänsten över huvud taget. De tyckte att jag avbröt min behandling. Och mitt besök på arbetsförmedlingen ledde inte till något. Men Erik mamma kände chefen på ett äldreboende där hon jobbade i Nacka, och med hjälp av henne fick jag jobb där. Och jag jobbade mycket, alldeles för mycket. Det var på ett ställe i Saltsjöbaden, där en del personal jobbade från sju på morgonen till tolv på kvällen. Jag orkade inte, och chefen var alkoholiserad. Jag hade ganska bra kontakt med Asta nu, hon fick övernatta ibland med mig. Annars bodde hon fortfarande i sitt familjehem. Men nu meddelade fastighetsvärden sa att jag inte kunde bo hos Erik, och Erik mamma tyckte inte heller att jag skulle bo där. Det var bara ut igen och leta efter boende. Jag försökte få andrahandskontrakt, och till slut fick jag i ett villaområde i Huddinge där jag fick möjlighet att hyra in mig i ett hus. Jag fick praktik på Coop. Men där fick man inte vara piercad, och man skulle vara där klockan sex på morgonen. Jag tyckte det var för mycket. Chefen var rent elak. Han tvingade oss att plocka ur piercingen. Vi protesterade: vi stod ju inte i kassan och inte i charken. Vad var problemet? Men det stora problemet var att jag hade väldigt stor övervikt. Så jobbet var för tungt. Erik sa upp sin träningslägenhet och flyttade in hos mig i villan. Men han hjälpte mig inte ekonomiskt, och inte hans föräldrar heller. Jag fick betala allting själv, också för Erik. Jag fick stora problem med hyresvärden på grund av det.

5 Nu gick jag på AMA i Huddinge, där man kan få hjälp att få en praktik på ett pensionärshem. Jag fick fyra pass på pensionärshemmet, men de behövde inte mer personal, och jag har inte jobbat där sedan dess. Jag hade en bra läkare i Huddinge, som förstod att jag behövde hjälp med övervikten, jag hade fått ont i ryggen av övervikten. Han remitterade mig till ett hjälpprogram, som tyvärr inte funkade. Vad jag inte visste då var att jag var gravid. Nu hade jag skickat ut Erik, men han fortsatte att komma på besök. Soc försökte hjälpa mig att ordna en annan lägenhet. Nu var det bråttom att få lägenheten det var nu jag fick lägenheten i Enskede: ett förstahandskontrakt i Enskede. Socialen i Huddinge hjälpte till med flytten. Jag började fundera på om jag hade ADHD, och jag bad om en utredning. Men på den utredningsenheten tyckte de att jag var hotfull. Jag tyckte inte att jag var det, utan jag pratar så här för att jag har ADHD. Jag var lycklig över att vara gravid. Jag skulle inte få hem Asta, det visste jag. Mamma och min syster tyckte att jag gjorde fel som skaffade ett barn till. Men farmor tyckte att det var bra och önskade mig lycka till. Och Rut föddes. Eftersom Asta var omhändertagen ringde Huddinge BB till soc och berättade att Rut hade kommit. Det blev en utredning om vårdnad, men den lades ner efter en månad. Jag och Rut mådde bra. Det enda som var problem var Erik och hans mamma. Han kom och slog mig, och hon ringde socialtjänsten och gjorde anmälningar om det ena och det andra. Jag hade en kontaktperson hos socialtjänsten, ett stöd för mig som mamma. Socialtjänsten tyckte att Erik skulle vara där i alla fall. För snart väntade jag mitt tredje barn. Han hade nu en egen lägenhet igen i Nacka, men han ville vara hos mig hela tiden. Och soc tyckte som sagt att han skulle vara i närheten, trots att han förnekade att han var pappa. Han ville inte betala underhållsstöd. Nu föddes Tomas. När han kom hem från sjukhuset hade han kolik, och skrek mycket. Grannarna ringde polisen och socialtjänsten öppnade en ny utredning. Men den lades ner. Jag hade bra socialsekreterare. De var äldre och förstod, de visste att jag hade det tufft med två barn, och en nyfödd med kolik. Och min familjestödjare stödde mig. Jag bodde där i den lägenheten i nästan två år. Asta är ganska högljudd, hon var fem år nu. Hon var stökig, trots att hon bodde i familjehem. Grannarna klagade. Och jag stördes av dem. En granne spelade så hög musik så att jag var tvungen att ringa störningsjouren, och han och jag var arga på varandra. Jag bytte själv lägenheten till en annan lägenhet i Enskede. Nu blev jag gravid igen med Erik. Jag kunde helt enkelt inte sluta den relationen, jag var för nertryckt. Jag var ju fortfarande överviktig också, och Erik hjälpte mig någorlunda praktiskt. Men vi bråkade mycket, och nu började det spåra ur. Det kom fler anmälningar. Jag hade nya socialsekreterare. Jag sa till soc: Ge mig en kontaktfamilj i stället!. Men det fick jag inte. Erik bodde av och till hos min mamma och av och till hos mig. Jag fick underhållsstöd av F- kassan, men jag kände mig ganska ensam och utsatt.

6 Tomas är drygt att år nu, och han ramlar slår sig ofta, och det händer saker som gör att vi måste till sjukhus. Det var ju inte bra alls. Och dessutom blev det ju en misstanke hos sjukhuset att något var fel. De anmälde mig till Socialtjänsten. Jag är alltså gravid igen när den startar, och den fortsätter genom en del av graviditeten. Men nu får jag ytterligare en stödperson, som kan avlasta mig med barnen. När min andra som Elias kommer inser nu att det var för tätt mellan barnen, det var lite för snart inpå Tomas. Tomas gav sig på Elias, och det gjorde Rut också. Tomas och Rut har varit snabbt och tidigt utvecklade. Elias är inte så, han är långsam. Han behöver extra stöd. Det var jobbigt mellan syskonen. Barnen kände min stress också, och trycket från socialen.. De var osams mycket. Först var jag mammaledig, men efter det fick jag sjukersättning och kunde äntligen få lite ekonomisk självständighet. Erik bodde fortfarande av och till hos oss, och vi bytte lägenhet igen. Soc tvingade oss att gå KOMET-utbildning för föräldrar tillsammans. Jag känner att de fortsätter att tvinga ihop oss på olika sätt, fast det var så stora problem mellan oss. Och nu blev det problem på dagis också. Barnen mådde dåligt av min och Erik relation och det märktes på dagis. Barnen var vilda, de klättrade över allt, på bord och allt vad det var. Så gjorde de inte hemma. Jag tyckte att dagisfröknarna lät barnen hållas för mycket. Ganska fort kom sedan den utredning som till sist ledde till att barnen blev fosterhemsplacerade. Grannarna tålde inte att barnen lekte ute. Grannarna hörde till och med av sig soc om att de tyckte att vi skulle bli vräkta. Soc tog mig i försvar och sa att det förstås inte var aktuellt. Men det var ändå krig med socialtjänsten - jag ville ju behålla barnen, men få en avlastningsfamilj. Så det var inte konstigt att barnen mådde som de mådde. Jag hade försökt vara på BUP med dem, men de har inte velat göra någon utredning på alla tre barnen, fast jag tyckte att de behövde hjälp. Den utredning de gjorde på Tomas ledde inte till något. Istället placerads alla barnen i jourhem. Jag hade bjudit in soc för att jag bad om hjälp, men till sist fattade de alltså ändå beslutet att flytta barnen. I jourfamiljen som de kom till först, ville syskonen inte prata, de talade genom Tomas som är mellanbarnet. Rut som är äldst ville inte prata och Elias inte heller, så Tomas fick ta den rollen. Jag hade mer kontakt med barnen då, Rut fick vara mer med mig. Pojkarna var till sist ensamma kvar i det jourhemmet, Rut flyttade de ganska fort för att hon var utagerande. Hon ville bara hem. Fortfarande pratar hon bara ärligt med mig, hon öppnar sig inte helt i familjehemmet. Det var en svår separation. När de var här på en påskmiddag, ville inte hemifrån alls för att åka tillbaka till jourhemmet. Jag var tvungen att hjälpa jourfamiljen att få med sig barnen. Och vi gråter, jag och min äldsta pojke. När barnen har flyttats till fosterhemsfamiljerna börjar de spåra ut ordentligt. Pojkarna hade ändå haft en jourfamilj som funkade ganska bra för dem, det var samma regler som hemma. Synd att inte den jourfamiljen kunde ha haft kvar pojkarna. Det här är ett och ett halvt år sedan nu. Idag bor barnen i skilda fosterhem, pojkarna tillsammans, och Rut för sig. Tomas blev jättearg på socialtjänsten. Det är han nu också. Senast i söndags sa han jätteilsket att han är arg för att han inte får komma hem.

7 Här tycker jag att det är jättefel att de inte lyssnar på barnen. Om det nu finns en lag för barnens rättigheter, varför finns det inte advokater inkopplade som lyssnar på barnen? Om du skulle göra en intervju med Tomas, skulle du får höra hur han ser det. Hur han vill ha det. Att han vill hem. Jag vet att jag inte kan ta hem barnen nu, på ett sätt vill jag det på sikt. Men det måste få gå lugnt till att de kan komma hem så småningom. Och jag har bett att få ökat umgänge, men jag har fått mindre umgänge. Hos jourfamiljen sågs vi varje vecka. Nu träffas en gång i månaden, och nu vill fosterhemmen att jag ska dit hela tiden, att barnen inte ska få komma hem till mig alls. Fosterfamiljerna skyller på att ungarna längtar för mycket hem. Som om det vore fel att längta hem! Sedan tycker de att barnen är trötta när de rest till Stockholm för att vara hemma tillsammans med mig. Det är väl inte konstigt att de blir trötta. Det är normalt för barn att reagera så. Jag har överklagat till förvaltningsrätten när soc har velat begränsa mitt umgänge. Jag vill också att barnen flyttas till ett gemensamt fosterhem så länge. Ett hem där man ser till barnens behov, för det gör man inte nu. Men jag får inte rätt i domstol nu. Det är också upprörande att barnen inte får gå i kyrkan. Och de har börjat omvända Rut från hennes gudstro i familjehemmet där hon är hon har börjat säga att det är tråkigt i kyrkan, det har hon aldrig sagt förut. De förnekar hennes religion och bakgrund. Och inget av barnen får hemspråksundervisning, de behöver kunskaper i romani. Jag kommer inte ge upp kampen om barnen. Barnen känner att jag sviker dem för att de inte får komma hem. Tomas säger så rent ut: Du håller på och du försöker, men du lyckas inte få hem oss. Du sviker oss! Jag försöker förklara så gott jag kan för en liten kille att det inte är jag som bestämmer, utan soc och politikerna. Han frågar om han kanske inte får komma hem förrän den dagen han är vuxen. Kanske det blir så, svarar jag, och då får du bo hos mig så länge du vill. Och minsta killen vill inte att jag lämnar dem och åker hem själv när jag är där och hälsar på. Han vill så gärna att jag sover över. Till saken hör att båda fosterhemmen har andra fosterbarn också. Där killarna är finns ett annat brödrapar, som är tolv och fjorton. Hos Ruts familj är en flicka anorektiker, och hon har varit placerad där sedan hon var nyfödd. Hon har svåra problem, och det gör mig orolig för Rut också. Där finns också en kille som är lite äldre än Rut, och ytterligare en pojke som varit där av och till, men som är där på heltid nu. Så det är ganska rörigt i de här hemmen. Jag tror att det handlar mycket om pengar. Och att de inte orkar köra mina barn fram och tillbaka till Stockholm. Att det är därför de vill att mitt umgänge ska begränsas. Om det nu är så att jag måste åka till mina barn, så vill jag kunna stanna lite längre och sova någon natt då och då hos dem. Det behöver barnen. Det finns faktiskt sådana familjehem där man faktiskt kan bo ihop, mamman och barnen. Eller man låter mamman komma och sova där.

8 De tycker också att min lägenhet ger för mycket dåliga minnen för baren, men de vägrar att hjälpa mig med en ny. Barnen blir förstörda av allt det här. Qvinnoqulan hjälper mig. Vad är det du vill?, frågar en av verksamhetsledarna mig, när vi diskuterar barnens situation. Hon vill hitta en strategi med socialtjänsten. Jag säger att min kommun går det inte att hitta någon strategi. Jag vill få upprättelse för mina barn! Både jag och barnen kommer att må jättedåligt av att de inte får komma hem, nu, när de ännu är små. Men förr eller senare kommer de hem.. Soc kan inte bestämma över dem när de är myndiga. Själv mår jag jättedåligt av att jag tror att de inte kommer hem innan de är stora. När minsta pojken var senast i kyrkan med mig så bad han med mig. Jag tänker att han kanske kan bli präst när han blir stor, och gå en annan väg än den man gjort i min familj. Vi zigenare har ju sällan ordentliga jobb, och min önskan är att de ska få möjlighet att utvecklas och få bra vuxna liv. Men som de har det nu i den här situationen tror jag att de kommer att få lägga ner all tid på psykiatrin när de blir vuxna. Jag tycker att Qulan har gått in bra och stöttat mig, personal har följt med på ett möte med socialnämnden, bland annat. Det var när vi ville få nämnden att ompröva beslutet om minskat umgänge. Det kändes ju bra att den personalen var med. Men jag vill att vi ska banda mötena, för jag börjar tröttna på att de säger olika saker vid olika möten en sak när jag är själv, och en annan sak när jag har sällskap av Qvinnoqulan. Jag känner att Qulan är fel ute när de vill att jag ska ha en strategi med soc, för soc vill inte ha någon strategi. Men de har bara varit inkopplade ett halvår när det gäller mina barn, Qulan. De kanske inte förstår att det ser ut så här i Enskede, att folk inte får tillbaka sina barn. Det är många omhändertaganden i Enskede. De lyssnar inte på familjerna här. Jag känner mig välkommen på Qulan. Och jag får hjälp av kansliet att göra överklagan, och det känns bra. Det är viktigt att inte stå helt ensam. Jag har också fått hjälp av diakonen i min kyrka att skriva till Förvaltningsdomstolen. Hon skriver vad hon har sett: att jag är bra som mamma när barnen är med mig. Jag jobbar som volontär i kyrkan tillsammans med den diakonen, så hon känner mig, och ser barnen och mig ihop. Soc gör fel här, de hanterar det här ärendet fel. Om jag nu får avslag i kammarrätten, så kommer jag att fortsätta att kämpa. Och det har också med en handläggare på soc att göra, som är den som ser till att de flesta barnen här ute i de fattigare delarna av den här stadsdelen som har problem hemma blir omhändertagna. Det kommer inte sluta bra för mina barn om soc inte tänker om nu. De borde också få bo i en kristen familj, om de nu ska vara placerade en god stund. De struntar i min roll som biologisk mamma, och anser att barnen inte ska få ty sig till mig över huvud taget. Det är helt fel! Det är sjukt. Barn behöver sina mammor.

9