Utsatta flickor och pojkar

Transkript

1 Utsatta flickor och pojkar en översikt av aktuell svensk forskning Ingvar Lundberg cçêëâåáåöëê ÇÉí=Ñ ê=~êäéíëäáî= çåü=ëçåá~äîéíéåëâ~é=

2 2

3 Innehåll Förord... 5 Sammanfattning... 6 Kapitel 1 Bakgrund och avgränsningar... 8 Uppdraget Avgränsningar Underlag för granskningen Tidigare kunskapsöversikter Ett internationellt perspektiv Rapportens uppläggning Kapitel 2 Olika former av utsatthet Fysiska övergrepp Sexuella övergrepp Försummelse och vanvård Emotionell kränkning Mobbning Några speciella former av utsatthet Prevalensfrågan Kapitel 3 Varför far barn illa? Föräldrafaktorer Faktorer hos barnet Många faktorer på olika nivåer Ett biologiskt-evolutionärt perspektiv Ett bredare socialt perspektiv Riskfaktorer och skyddsfaktorer Kapitel 4 Konsekvenser av att fara illa som barn Metodologiska problem Prospektiva studier Sårbarhet och coping En förklaring av kopplingen mellan utsatthet och senare beteendeproblem Samspelet mellan biologiska och sociala faktorer 3

4 Kapitel 5 Anmälningar och utredningar Följer man anmälningsplikten? Hur många barn blir anmälda? Utredningar Vilka berörs av utredningar? Ett barnperspektiv vid utredningar Familjerådslag Kapitel 6 Insatser eller interventioner för utsatta barn Att bedöma insatsers effektivitet Primär prevention Sekundär prevention Placering av barn på institution eller i fosterhem Kapitel 7 Uppsummering, diskussion och rekommendationer Kunskapsluckor och metodologiska möjligheter Skolans roll Genusperspektivet Rekommendationer Referenser Appendix: Förteckning av svenska forskare och forskningsmiljöer

5 Förord Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS) har fått regeringens uppdrag att analysera svensk forskning som handlar om pojkar och flickor i utsatta situationer (prop. 2002/03:53). I uppdraget har följande ingått: Definiera forskningsområdet, identifiera svenska forskare inom området, kartlägga och utvärdera genomförd forskning, beskriva kunskapsläget samt föreslå eventuella åtgärder för att stärka forskningsområdet. Även internationell forskning skall beaktas, särskilt sådan som är tillämplig under svenska förhållanden. FAS har för genomförandet av uppdraget tillsatt en referensgrupp ur sin styrelse bestående av ordförande Anita Gradin fram till , professor Gunvor Andersson, Socialhögskolan, Lunds universitet, professor Philip Hwang, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet och docent Ann-Charlotte Smedler, Psykologiska institutionen, Stockholms universitet. Denna grupp av ledamöter och suppleanter från FAS styrelse har ytterligare kompletterats med särskilt sakkunniga på området, nämligen professor Bengt Börjeson, Ersta & Sköndal Högskola, Stockholm, docent Tine Egelund, Socialforskningsinstituttet i Köpenhamn, professor Terje Ogden, Senter for studier av problematferd og innovativ praksis, Oslo, och professor Claes Sundelin, Uppsala universitet. FAS har uppdragit åt professor Ingvar Lundberg, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, att leda och samordna detta uppdrag. Lundberg har haft teknisk hjälp av fil dr Asgeir Juliusson vid Göteborgs universitet. Den utvidgade referensgruppen har sammanträtt vid två tillfällen. FAS huvudsekreterare, professor Rune Åberg samt programchefen på FAS Kenneth Abrahamsson har deltagit i referensgruppens möten. Sekreterare har varit Lena Strömqvist, handläggare på FAS. Uppdraget är nu genomfört och redovisas i denna rapport. Stockholm i april 2005 Ingvar Lundberg Professor 5

6 Sammanfattning Aktuell svensk och i viss utsträckning internationell forskning om barn som far illa redovisas i denna översikt. Genomgången har begränsats till att gälla barn och ungdomar som utsatts för övergrepp och försummelse i hemmet eller i institutionella miljöer där barn vistas, t.ex. i skolan. Barns brottslighet, prostitution eller andra normbrytande beteenden har endast berörts om de betraktats som direkta konsekvenser av övergrepp eller försummelse. Inte heller har barn med funktionshinder eller svåra sjukdomstillstånd inkluderats, även om det med fog kan hävdas att många av dessa barn har en svår livssituation. Forskningsöversikten tar upp följande former av utsatthet: fysiska övergrepp, sexuella övergrepp, försummelse eller vanvård, emotionell kränkning samt exploatering av barn. Därutöver behandlas mobbning och en del speciella former av utsatthet som inte lätt kan kategoriseras under huvudområdena. Frågan om hur vanliga de olika formerna av utsatthet är har visat sig svår att besvara. Anmälningsplikten tycks inte vara så bjudande som lagstiftarna avsett, socialtjänstens utredningar har kritiserats och data från självdeklarerade övergrepp inrymmer många tolkningsproblem. En grov bedömning är emellertid att vart tionde barn är i en riskzon där deras fortsatta utveckling är i fara. Hos mellan 2 och 5 procent av alla barn kan man finna riktigt allvarliga problem. Orsaker till barns utsatthet måste sökas på många nivåer: föräldrarnas situation och tillkortakommanden, familjens ekonomiska och sociala status, barnens temperament och läggning, situationsfaktorer, faktorer i närmiljön och strukturella faktorer i samhället. Även ett biologiskt-evolutionärt perspektiv kan vara tillämpligt. Denna multipla determinering bör beaktas i forskningen. Rena former av utsatthet är sällsynta. Ofta är barn som misshandlas också försummade, kränkta eller vanvårdade. Forskningen har identifierat en rad riskfaktorer som samspelar på ett intrikat sätt. Men även skyddsfaktorer har identifierats som bidrar till att minska risken för utsatthet eller att utsattheten får allvarliga negativa följder. Flertalet barn som är fattiga, som lever med missbrukande föräldrar eller med unga eller förståndshandikappade mammor far faktiskt inte illa. Men risken är naturligtvis avsevärt förhöjd. Konsekvenserna av utsatthet kan variera något beroende på vilken form av utsatthet som dominerat. Sammanfattningsvis har man i forskningen konstaterat en rad allvarliga konsekvenser som aggressivt beteende, missbruk, självskador, självmordsförsök, emotionella problem, depression, skolproblem, fysiska besvär, personlighetsstörningar och antisocialt beteende. Med hänsyn till de allvarliga konsekvenserna av utsatthet är det angeläget att tidigt identifiera barn i riskzonen. Tyvärr har forskningen visat att anmälningsbenägenheten är låg hos personal med ansvar för små barn. Socialtjänsten avstår också ofta från närmare utredning av anmälda fall. Så småningom kommer dessa barn ändå att kräva insatser, men i många fall alltför sent. Den svenska forskningen om insatsernas effektivitet uppvisar en ganska mörk bild. Fosterhemsplacering förfaller t.ex. att vara ett tämligen trubbigt instrument. Svensk forskning om barns utsatthet har huvudsakligen haft deskriptiva ambitioner. Endast undantagsvis finns ansatser till teoriutveckling. För att kunna välja eller utforma ändamålsenliga interventioner behöver vi verkligen djupare insikter om de mekanismer som utlöser övergrepp och som vidmakthåller och förstärker utsatthet. Många studier är också behäftade med metodologiska problem. Man ser inte heller ofta projekt där man samverkar över disciplingränser. En rad kunskapsluckor har identifierats i översikten. Bland annat saknas ofta 6

7 genusperspektiv, åldersperspektiv och ett etniskt perspektiv. Vidare är skolans roll dåligt belyst. Randomiserade studier av behandlingseffekter saknas också. Forskningsöversikten utmynnar i en rad konkreta förslag på hur forskningen på området kan förstärkas och stimuleras. I rekommendationerna ingår programstöd, nätverksstöd, särskilda forskartjänster, doktorandtjänster, nordisk forskningssamordning, stöd av nordisk tidskrift, journaliststipendier, stimulering av internationell orientering, inrättandet av ett nationellt kunskapscentrum samt anknytning till Socialstyrelsens planerade totalundersökningar av barns och ungdomars psykiska hälsotillstånd. 7

8 KAPITEL 1 Bakgrund och avgränsningar Ett barn som erfarit otillförlitligheten i allt skenbart bestående, och det säkras tvivelaktiga säkerhet, kan varken bibringas eller själv tillägna sig en annan syn på livsvillkoren än att det enda säkra är just osäkerheten. (från Tito Collianders memoarer: Gripen, 1965). Dessa ord av den finländska författaren kunde gälla många barn i dag också i vårt land. Barn som far illa, barn som utsätts för våld och övergrepp, barn som försummas eller behandlas kränkande berör oss så starkt, upprör oss, fyller oss med vämjelse över förövares ondska och samhällets tillkortakommande. Vår roll som forskare kan då te sig besynnerlig. Det kyliga, distanserande registrerandet av prevalens och typer av omsorgssvikt samt de noggranna beräkningarna av olika faktorers inflytande på utfallsvariabeln kan te sig närmast patologiska i ljuset av den naturliga känslostorm som griper oss inför lidandet, utsattheten och vilsenheten hos skyddslösa barn. En annan omständighet som kan fördunkla vårt kunskapssökande har en något annan, normativ dimension. Det handlar om våra medelklassmässiga föreställningar och grundantaganden om vad ett gott liv är. Vi tar t.ex. för givet att gatubarn har en alltigenom eländig tillvaro, vi utgår från att barn till förståndshandikappade föräldrar har det dåligt. Om föräldrarna missbrukar är det uppenbart att barnen far illa. Fattigdom är nedbrytande, särskilt för barn. I Socialtjänsten blir det lätt att Prussiluskan anger tonen. Hon hänvisar till Socialtjänstlagens och Barnkonventionens ord om barns behov och rättigheter. Naturligtvis löper barn i vissa miljöer större risk att fara illa. Men riskbedömningar är vanskliga. Vi har antagligen fel emellanåt och glömmer lätt att man bör skilja på prediktion och prognos. Prediktion gäller statistiska samband på gruppnivå. Även om sådana samband kan vara höga, ger de ingalunda en säker vägledning för prognos på individnivå. Här har vi en vanlig skiljelinje mellan forskare och praktiker. Forskaren kan i sin avskilda upphöjdhet resonera om sannolikheter eller risker medan praktikern är pressad att göra bedömningar här och nu som berör enskilda individer eller familjer. En traditionell syn på barndomen är att den är en period av förberedelser inför vuxenlivet. Det handlar om att utveckla kompetenser, social mognad och ansvarstagande. Det som kan observeras hos barn förstås som projektioner mot en framtid som vuxen och samhällsmedborgare. En sådan prediktiv hållning inrymmer risken att man glömmer att livet under barndomen faktiskt har ett eget värde. Barn har rätt till livskvalitet i den stund de lever. Osäkra prognoser om framtiden får inte skymma blicken för barnets rätt till ett gott liv här och nu. Ett möjligt korrektiv mot vår naturliga men kanske något snedvridna hållning kunde vara att låta barnen själva i större utsträckning komma till tals, att de får uttrycka sin syn på olika handlingsalternativ, att de får visa sina känslor och att vi som vuxna faktiskt lyssnar på barnen och tillmäter deras upplevelser och bedömningar betydelse i handläggningen. Ett sådant barnperspektiv är helt i linje med FN:s barnkonvention och borde vara en självklarhet såväl i 8

9 handläggningen av barnavårdsärenden som i forskningen om utsatta barn. Man får emellertid inte blunda för att barn av utvecklingsmässiga skäl inte alltid är kognitivt, språkligt eller socialt kapabla att ge valida rapporter om eller tolka vad de varit med om. Forskning om detta kommer att redovisas i denna översikt. Uppdraget I uppdraget ingår att analysera i första hand svensk forskning som handlar om pojkar och flickor i utsatta situationer. Frågor som skall belysas är förekomsten av utsatthet hos barn, vilka typer av utsatthet som förekommer, riskfaktorer och skyddsfaktorer, långsiktiga konsekvenser av utsatthet, orsaker till att barn far illa samt kartläggning av interventioner och bedömning av effekter av insatserna. I uppdraget ingår också att identifiera svenska forskare och forskningsmiljöer inom området. På basis av beskrivningen av kunskapsläget skall sedan åtgärder föreslås som förstärker forskningsområdet och där kunskapsluckor på viktiga områden kan täckas med nya forskningsinsatser. Avgränsningar Som ett första steg i utredningen krävs att vissa avgränsningar görs. I samråd med en referensgrupp på FAS har således uppdraget avgränsats till att gälla forskning om social och psykisk utsatthet som typiskt sett drabbar barn innan de uppnått myndighetsålder. I första hand är det fråga om utsatthet i hemmen till följd av handlingar eller brist på handlingar från föräldrarnas sida, alltså fysisk misshandel, sexuella övergrepp, försummelse, vanvård, omsorgssvikt eller kränkande behandling. Men även utanför hemmet och familjen kan barn hamna i utsatthet, t.ex. i skolan, på fritidshem eller i andra miljöer där barn vistas. Sådan utsatthet skall också behandlas i översikten. Det har bedömts som angeläget att ett genusperspektiv får en tydlig markering i forskningsöversikten. Detta kan innebära att man går utöver en registrering av könsskillnader och försöker se hur flickors utsatthet skiljer sig från pojkars på ett sätt som kan förstås i ett vidare strukturellt sammanhang. Ett åldersperspektiv är också nödvändigt. Uppenbarligen är formerna för utsatthet olika i olika åldrar. De långsiktiga konsekvenserna av utsatthet kan också vara beroende av den ålder under vilken utsattheten drabbar barnet. Det finns naturligtvis många barn som har det svårt t.ex. på grund av funktionshinder, sjukdom, psykisk ohälsa, fattigdom eller flyktingskap. En granskning av forskningen om dessa problemfält kan inte anses ingå i uppdraget. Det är inte självklart att ett funktionshinder eller en sjukdom i sig innebär att barn far illa. Med god omsorg och kärleksfullt stöd kan dessa barn ha ett värdigt och gott liv. Men det är också så att ett barn med förståndshandikapp eller ADHD kan löpa större risk att hamna i utsatthet. I så fall ingår det i uppdraget att granska om forskningen belyst sådana riskfaktorer. Ett ännu svårare avgränsningsbeslut har gällt barn som genom sina egna handlingar hamnar i utsatta situationer, t.ex. genom eget missbruk av alkohol eller narkotika, brottslig verksamhet eller prostitution. Dessa barn är oftast farliga för sig själv och för andra och samhället ingriper med stöd av LVU. Referensgruppen har bedömt att forskningen om ungdomsbrottslighet och missbruk är så omfattande att det inte naturligt ryms inom detta FAS-uppdrag. Kriminalitet och missbruk kan emellertid ofta vara en följd av tidig utsatthet. Ett sådant samband måste naturligtvis belysas i denna översikt. 9

10 Underlag för granskningen Forskningsöversikten är baserad på en rad olika underlag. Utredarens personliga kännedom om fältet, en första genomgång av projektlistor från forskningsfinansiärer som FAS, SIS, Allmänna Barnhuset och Majblomman, deltagande i en konferens anordnad av FAS och med nära anknytning till översiktens problemfält Socialtjänstforum Små barn stora bekymmer?, genomgång av ett antal centrala tidskrifter och böcker, personliga intervjuer med utvalda forskare samt sökande i databaser identifierade en ganska stor andel av de aktiva svenska forskarna på området. I ett personligt brev till dessa preliminärt identifierade forskare uppmanades de att sända in närmare information om nyligen avslutade, pågående och planerade projekt på området samt eventuell kännedom om kollegors forskning på området. De uppmanades också att sända in skrifter som inte lätt fanns tillgängliga på nätet, t.ex. i e-tidskrifter. Ett annat viktigt underlag utgjordes av det 20-tal programansökningar till FAS som lämnades in den 10 september 2004 och som avsåg forskningsprogram om barns levnadsvillkor, särskilt barn som på olika sätt löper risk att fara illa. Referensgruppen på FAS har dessutom gett utomordentligt värdefull vägledning så att en mer fullständig bild av den svenska forskningen har kunnat skapas. Kunskapsöversikten skall avse aktuell svensk forskning. Det har emellertid inte ansetts rimligt att sätta upp en absolut tidsgräns. En del viktiga projekt kan ju ha påbörjats för ganska länge sedan. Vidare har ett krav på publicering i internationella vetenskapliga tidskrifter inte kunnat upprätthållas. Ett sådant urvalskriterium skulle ha resulterat i alltför få arbeten. De databaser som utnyttjas har i första hand varit följande: PsychLit Eric Pubmed Cochran ISI Web of Science Tidigare kunskapsöversikter med anknytning till uppdraget På många områden med anknytning till uppdragets domän har aktuella kunskapsöversikter genomförts. Dessa har naturligtvis också gett värdefull vägledning. Här förtecknas några av de viktigaste översikterna. Cederblad, M. (2003). Från barndom till vuxenliv. En översikt av longitudinell forskning. Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete/gothia. Hansson, K. (2001). Familjebehandling på goda grunder. En forskningsbaserad översikt. Stockholm: Centrum för utvärdering av socialt arbete/gothia. Laflamme, L. (2003). Närmiljö och skaderisk bland barn och ungdomar. En kunskapssammanställning. SOU. Barnsäkerhetsdelegationen. 10

11 Lagerberg, D. & Sundelin, C. (2000). Risk och prognos i socialt arbete med barn. Forskningsmetoder och resultat. Stockholm: CUS/Gothia. Ogden, T. (2001). Barn og ungdoms levekår i Norden Marginalisering av barn og unge i Norden en kunnskapsstatus. Nordisk Ministerråd. SOU 2000:77. Omhändertagen samhällets ansvar för utsatta barn och unga. SOU 2001:18. Barn och misshandel En rapport om kroppslig bestraffning och annan misshandel i Sverige vid slutet av 1900-talet. SOU 2001:72 Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda. Slutbetänkande av Kommittén mot barnmisshandel. SOU 2004:71 Sexuell exploatering av barn i Sverige. Socialstyrelsen SoS-rapport 2000:1 Sexuella övergrepp mot barn en kunskapsöversikt. Socialstyrelsen (2004). Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn Stöd för rättstillämpning och handläggning. Sundell, K. m.fl. (2004). Socialtjänstens barn. Hur många är de, vilka är insatserna, hur ofta återaktualiseras de och vad händer dem i vuxen ålder? Forsknings och Utvecklingsenheten, Stockholms stad. Sundell. K. & Egelund. T. (2001). Barnavårdsutredningar en kunskapsöversikt Stockholm: Gothia. Ett internationellt perspektiv Den viktigaste internationella forskningen om utsatta barn rapporteras i några specialinriktade tidskrifter. Följande tidskrifter har varit de mest utnyttjade i denna översikt: Child Abuse & Neglect Child Abuse Review Child Maltreatment Child Development Applied Developmental Science Development and Psychopathology Developmental Psychology Journal of Abnormal Child Psychology Journal of Child Psychology and Psychiatry Journal of Clinical Child Psychology Journal of Family Violence 11

12 Den internationella forskningen har ofta sin utgångspunkt i specifika kulturella, sociala och legala förhållanden som endast har begränsade generaliseringsmöjligheter till vårt land. Det är ingalunda enkelt att överföra en social metodik från ett land till ett annat. Levnadsvillkor, historia, traditioner, demografi, politisk kultur och samhällsstruktur hindrar ofta en framgångsrik implementering. Inom pedagogikområdet har man t.ex. med dålig framgång försökt överföra metodik för den första läsundervisningen från Nya Zeeland. Inom biståndsområdet finns också talrika exempel på svårigheter vid okänslig överföring av teknologi till mottagarländer. Den sociala barnavården i USA, där den mest omfattande och mest kvalificerade forskningen bedrivs, har ett snävare skyddsfokus inriktat på barnet, medan man i Norden försöker både beakta barns behov av skydd och familjers behov av service. USA uppvisar alltså en mer reaktiv social barnavård, medan Norden har en mer förebyggande. Vidare tycks det i USA vara ett avsevärt större glapp mellan en ofta kvalificerad forskning och den socialpolitiska praktiken. Men man kan också ibland konstatera att stora och kostsamma projekt särskilt i Storbritannien och USA kan ge data och kunskaper som i allmänhet inte varit möjliga att få fram i Sverige. Ibland tillämpas också avancerade statistiska analysmetoder som bara i undantagsfall används av svenska forskare på området. Man kan dock notera att bl.a. Dagmar Lagerberg, Knut Sundell och Bo Vinnerljung fått viktiga arbeten publicerade i Child Abuse & Neglect. Otvivelaktigt håller dessa forskare hög internationell standard. Flera medicinska studier av svenska forskare har också fått internationell publicering (t.ex. Carl Göran Svedin, Frank Lindblad, Rickard Sjöberg). De longitudinella projekten vid Örebro universitet har fått särdeles stor internationell uppmärksamhet (Margaret Kerr, Håkan Stattin). Denna översikt är primärt inriktad på svensk forskning. Vi har ändå valt att ta med en del internationella undersökningar, dels för att de ger särskilt viktiga bidrag till kunskapsfältet och dels för att motsvarande undersökningar i fråga om omfattning och metodik hittills inte har kunnat genomföras i Sverige. Rapportens uppläggning Utöver detta inledande kapitel, en avslutande sammanfattning med rekommendationer samt ett appendix med en förteckning av svenska forskare och forskningsmiljöer inrymmer rapporten fem kapitel om olika aspekter på temat utsatta barn. I ett första sådant kapitel (kapitel 2) tas frågan om olika former för utsatthet upp samt försök att uppskatta prevalensen av olika former av utsatthet. I nästa kapitel behandlas frågan om vilka de bakomliggande orsakerna till utsatthet kan vara. Här ges en genomgång av riskfaktorer på olika nivåer: barn, föräldrar, situationsfaktorer, närmiljön, samhället samt interaktioner mellan olika nivåer. Ett evolutionärt perspektiv diskuteras också i detta kapitel. Konsekvenserna, både kortsiktiga och långsiktiga av att fara illa under barndomen är temat för nästa kapitel (kapitel 4). Här tas också upp begreppen sårbarhet och coping liksom skyddsfaktorer. Differentiella konsekvenser av olika former av övergrepp och försummelse granskas. I några viktiga studier har barn kunnat följas upp över längre tid vilket innebär att man har en säkrare grund för bedömning av risker än vid tvärsnittsundersökningar grundade på retrospektiva rapporteringar. I det femte kapitlet kommer frågan om identifiering av omsorgssvikt hos barn upp, där särskilt anmälningar och beslutfattandets problem vid anmälningar behandlas. I försöken att avgöra om utsatthet föreligger spelar barnens egna uppgifter en viktig roll. Frågan om barns kapacitet 12

13 att lämna valida vittnesmål om övergrepp eller andra former av utsatthet tas också upp i detta kapitel. Utredningarna utmynnar i olika förslag på åtgärder eller interventioner, t.ex. fosterhemsplacering eller familjestöd. Olika former av interventioner diskuteras i det sista temakapitlet (kapitel 6). Här skiljs på preventiva insatser och direkta insatser med placering, kontaktperson, stödsamtal, psykiatriskt stöd etc. Effekterna av olika insatser är en viktig fråga. Vilka insatser kan sägas vara evidensbaserade? Varför fungerar en viss metodik? Den senare frågan pekar också på behovet av teoretisk utveckling. Avslutningskapitlet inrymmer en kritisk diskussion av vissa grundläggande metodologiska frågor vid forskning om utsatta barn. En angelägen men vansklig fråga är i vilken utsträckning forskningen kan ge direktiv eller anvisa nya vägar för utvecklingen av den sociala barnavården. Det är en rimlig ambition att den sociala barnavården skall vara grundad på en solid kunskapsgrund. Men forskningen ger inte alltid konkret vägledning. I kapitlet identifieras också luckor i den svenska forskningen. Kapitlet utmynnar i ett antal konkreta rekommendationer om förstärkning och inriktning av framtida forskningsstöd samt tänkbara former för forskningsstödet. 13

14 KAPITEL 2 Olika former av utsatthet Slagen, förnedrad, försummad, övergiven, maktlös och kränkt att vara barn kan vara ett helvete. I Sverige används följande beteckningar: Barn som far illa, utsatta barn, barn i riskzon, barn med psykosocial problematik, barn i behov av särskilt stöd, barn till riskföräldrar, barn till omsorgssviktande föräldrar, psykosocialt utsatta barn, barn från psykosociala riskmiljöer, barn i fara, barn från utsatta barndomsförhållanden samt barn med känslomässiga svårigheter orsakade av ogynnsamma uppväxtvillkor (Lundén, Broberg & Borres, 2000). Vi kan redan inledningsvis konstatera att utsatthet knappast är ett vetenskapligt begrepp. Det inrymmer i hög grad normativa föreställningar som förskjuts och varierar med historiska, sociala och kulturella villkor. Grovt sett handlar det om två grupper barn: (1) Barn i fara: de som far illa eller riskerar att fara illa på grund av föräldrars handlingar eller brist på handlingar eller övergrepp från andra utanför familjen. (2) Farliga barn: de som utgör en fara för sig själva på grund av egna handlingar (användning av alkohol och andra droger, kriminalitet och prostitution ). Som vi tidigare markerat kommer den andra kategorin inte att fortsättningsvis behandlas i översikten. Världshälsoorganisationen (WHO) har föreslagit följande definition av utsatthet hos barn (Child abuse and neglect): All forms of physical and/or emotional ill-treatment, sexual abuse, neglect or negligent treatment or commercial or other exploitation resulting in actual or potential harm to the child s health, survival, development or dignity in the context of a relationship of responsibility, trust, or power. (WHO, 1999, 2002). Fem undergrupper av utsatthet urskiljs: 1. fysiska övergrepp 2. sexuella övergrepp 3. försummelse eller vanvård 4. emotionell kränkning 5. exploatering I denna översikt tar vi dessutom upp mobbning samt en del andra former av utsatthet som inte lätt kan kategoriseras i några av de fem undergrupperna. 14

15 Fysiska övergrepp mot barn Fysiska övergrepp eller misshandel av barn är enligt WHO sådant som resulterar i faktisk eller potentiell fysisk skada. Misshandeln är en fråga om handlingar i samspelsituationer som borde kunna kontrolleras av en förälder eller annan person med ansvar, makt eller tillit. Det kan vara fråga om en enstaka händelse eller något som ägt rum vid upprepade tillfällen (WHO, 1999). Enligt World Report on Violence and Health år 2000 kunde man räkna med att minst barn i världen under 15 år dött till följd av fysiska övergrepp. Mer än dubbelt så många barn i åldern 0 4 år var offer jämfört med gruppen 5 14 år. De vanligaste dödsorsakerna var huvudskador följt av skador i buken och kvävning. Antalet barn i världen som skadas till följd av misshandel är närmast omöjligt att uppskatta, men det rör sig tyvärr om mycket stora tal. Enligt rapport från Socialstyrelsen (2004) omkom i Sverige under åren totalt barn i åldrarna 0 17 år. Av dessa avled 36 till följd av övergrepp av annan person. Hälften av dessa var i tonåren och hälften 12 år eller yngre. Under år 2002 vårdades 250 barn på sjukhus till följd av övergrepp av annan person. Pojkar var här i klar majoritet (70 procent). I Sverige har en rad lagar mot barnmisshandel införts under 1900-talet. Redan i 1924 års Barnavårdslag stadgades anmälningsplikt för myndigheter och institutioner när det gällde barn som misstänktes fara illa. Fysisk bestraffning av gymnasieelever förbjöds Totalt förbud mot skolaga infördes Kroppslig bestraffning i hemmet förbjöds Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. ( 1 i föräldrabalkens sjätte kapitel). Sverige blev 1990 ett av de första länderna som ratificerade FN:s barnkonvention. År 1998 skärptes lagen om anmälningsskyldighet, vilket innebär att även personal inom privat bedriven verksamhet för barn och ungdomar har skyldighet att anmäla vid misstanke om att barn misshandlas eller utnyttjas sexuellt. Sveriges lagfästa förbud mot aga har väckt internationellt intresse. I en utvärdering av Durrant (1999) konstaterades att lagen varit framgångsrik. Studier av läget i andra länder (t.ex. McDevitt, 1996) har också visat att lagändringar har effekt på antal anmälningar av barnmisshandel. Toleransen mot våldshandlingar i det privata tycks ha minskat under 1990-talet (BRÅ, 1997). Enligt SIFO och SCB har regelbundet genomförda opinionsundersökningar visat att det allmänna stödet för fysisk bestraffning har sjunkit från 53 procent positiva 1965 till 11 procent I takt med det ändrade opinionsläget har antalet anmälningar av barnmisshandel ökat. Under 1990-talet ökade antalet polisanmälningar av barnmisshandel från fall år 1990 till fall 1998 (Nilsson, Horgby & Borres, 2001). Statistik från BRÅ visar att år 2003 anmäldes fall av misshandel mot barn i ålder 0 6 år, vilket är en ökning med 17 procent jämfört med Men statistik från första halvåret 2004 visar en liten minskning (4 procent) jämfört med motsvarande period För barn i åldern 7 14 år var antalet anmälda fall av misshandel år Här kan man notera en ökning under det första halvåret För båda åldersgrupperna har vi haft en tydligt ökande trend sedan början av 1980-talet. Nu anmäls nästan fyra gånger så många barn. 15

16 Om detta innebär att den faktiska frekvensen av barnmisshandel har ökat eller om det huvudsakligen handlar om en ökning i anmälningsbenägenheten är inte lätt att bedöma. I en stor enkätundersökning av ungdomar i Västmanland rapporterade mer än en tredjedel av flickorna och en fjärdedel av pojkarna att de varit utsatta för fysisk misshandel (Åslund, Nilsson & Sjöberg, 2004). I 6 procent av fallen handlade det om upprepad misshandel (mer än 5 gånger). En journalanalys av handläggningsrutiner vid barnmisshandel och sexuella övergrepp (Svedin & Gustafsson, 1994) visade att i ärendena av misstänkt barnmisshandel hade föräldrarna ofta psykiska problem. Andra faktorer som ökar risken för att föräldrar misshandlar sina barn är alkoholmissbruk, flyktingskap, arbetslöshet och fattigdom (t.ex. Janson, Lannemyr & Lindsten, 1995; von Knorring, 1995). I nästa kapitel belyses riksfaktorerna närmare. Lindell (2005) har påvisat mycket stora brister i det stöd misshandlade barn får. Hon har följt upp 126 fall av polisanmäld barnmisshandel under fyra års tid. I hälften av fallen fanns dokumenterade skador men bara 25 ledde till åtal. Efter fyra år har dock över 60 procent av barnen fortfarande kontakt med sociala myndigheter. En stor del av familjerna har varit föremål för nya anmälningar till polis och socialförvaltning. Av de 126 barnen har bara sex fått terapi för sitt trauma, trots att man enligt Lindell vet att över en tredjedel av misshandlade barn utvecklar posttraumatiska stressyndrom. Lindell föreslår bättre rapportering, bättre metoder för uppföljning och möjligen ett register över alla misshandlade barn. Shaken baby Ett annat fenomen som synes ingå i uppdraget att belysa är det s.k. shaken baby-syndrom (Barlow & Minns, 2000; Sidebotham, 2003; Wheeler, 2003). En del små barn som kommer in till akutvården för skador har fått sina skador tillfogade av någon av föräldrarna snarare än genom olycksfall. Förälderns initiala försök att få tyst på ett skrikande barn eskalerar i en ond spiral som leder till att barnet skakas så våldsamt att inre skador uppstår. I allvarliga fall kan det vara fråga om svårläkta blödningar i hjärnhinnorna som kan ge långsiktiga och mycket negativa konsekvenser för barnets utveckling. Flera fall med dödlig utgång har också rapporterats. Tyvärr finns ingen svensk forskning som direkt undersökt denna typ av spädbarnsmisshandel. Man har skäl att anta att det här föreligger en påtaglig underdiagnostik. Sexuella övergrepp mot barn Enligt WHO är det fråga om sexuella övergrepp när ett barn dras in i sexuell aktivitet som han eller hon inte fullt förstår, inte kan ge informerat samtycke till eller för vilken barnet inte är utvecklingsmässigt moget och inte kan gå med på eller som bryter mot samhällets lagar eller sociala tabun. Det är fråga om sexuella övergrepp vid en aktivitet mellan ett barn och en vuxen eller ett annat barn, som genom sin ålder eller mognad är i en ansvars-, makt- eller tillitsposition, när aktiviteten är avsedd att ge förövaren njutning eller tillfredsställelse. Detta gäller inte bara i fall när barn tvingas engagera sig i olaglig sexuell aktivitet; även utnyttjande av barn i prostitution eller andra olagliga sexuella verksamheter måste räknas som sexuellt övergrepp, liksom också när barn exploateras i pornografiska sammanhang. Sexuella övergrepp kan delas in i tre olika typer: övergrepp utan fysisk kontakt (t.ex. exhibitionism, voyeurism, sexuella anspelningar, kommentarer eller förslag, exponering för pornografiskt material) 16

17 övergrepp med fysisk kontakt sexuell exploatering av barn och unga i kommersiella sammanhang I Sverige görs varje år mellan en och två polisanmälningar per barn under 15 år om misstänkta sexuella övergrepp. Antalet anmälningar ökade kraftigt från 1982 till och med 1993, varefter en viss minskning noterades fram till 1997 (Svedin, 1999). Mer än hälften av polisanmälningarna har gällt misstänkta övergrepp inom familjen. Det är svårt att bilda sig en uppfattning om problemens verkliga omfattning och karaktär. Mörkertalen är sannolikt stora. Barn i alla åldrar, både pojkar och flickor, kan riskera att bli utsatta för sexuella övergrepp, men vissa riskfaktorer tycks återkomma i olika undersökningar. Svedin och Bank (2002) har gjort en värdefull genomgång av forskningen. Flickor i åldern 8 12 år är en särskilt utsatt grupp. Barn som tidigare varit utsatta löper stor risk att bli utsatta igen. Barn med olika former av funktionshinder är också extra sårbara. I ett kommande kapitel skall vi se närmare på riskfaktorer och vilka konsekvenser för barnens framtida anpassning som sexuella övergrepp kan medföra. WHO:s World Report on Violence and Health för år 2002 uppskattar att minst 8 procent av alla pojkar och 25 procent av alla flickor under 18 år har utsatts för sexuella övergrepp av något slag. Åslund, Nilsson & Sjöberg (2004) samlade in enkätsvar från över elever i årskurs 9 och i årskurs 2 av gymnasieskolan i Västmanlands län. Sexuella övergrepp i form av beröring rapporterades av 12 procent av pojkarna och 29 procent av flickorna, medan övergrepp som innefattade samlag rapporterades av c:a 7 procent av pojkarna och 13 procent av flickorna. Betydligt lägre prevalenssiffror rapporteras i Socialstyrelsens kunskapsöversikt om sexuella övergrepp på barn (SoS, 2000). Ungefär 7 till 8 procent av kvinnorna och 1 till 3 procent av männen har någon gång under uppväxten blivit utsatta för sexuella övergrepp. Man rapporterar också att c:a en tredjedel av alla sexualbrott begås av ungdomar. Ungefär hälften av vuxna förövare har tidigt visat ett sexuellt avvikande beteende och genomfört sina första övergrepp före 18 års ålder. I ett pågående projekt genomförs en noggrann kartläggning av unga förövares psykologi i syfte att finna vägar till förebyggande och behandlande insatser (Tidefors, 2005) Med sexuell exploatering av barn avses människohandel med barn för sexuella ändamål. (barnprostitution och barnpornografi). BRÅ har på uppdrag av Utredningen för kunskap om sexuellt exploaterade barn i Sverige genom fört en kartläggning. Det är närmast omöjligt att få fram den verkliga prevalensen av sexuell exploatering. Mörkertalen är förmodligen särskilt stora på detta område. BRÅ har gått igenom de domar som gällt sexuell exploatering och funnit att under perioden berörde sådana domar sammanlagt 70 barn. Svedin och Back (2003) rapporterade att av ett trettiotal barn som blivit utnyttjade i barnpornografi hade ingen av dem spontant berättat om övergreppen. Svedin och Priebe (2004) riktade en enkät till elever i gymnasieskolan med känsliga frågor om ungdomarna sexuella erfarenheter och attityder. Svarsfrekvensen blev ändå så hög som 77 procent. Sammanlagt svarade 60 ungdomar, 23 flickor och 37 pojkar, att de på något sätt sålt sex mot ersättning. Detta motsvarar 1,4 procent. Det är utomordentligt svårt att uppskatta den faktiska omfattningen av sexuella övergrepp på barn, dels därför att fenomenet har så stark laddning och dels därför att vuxenvärlden inte alltid förstår ett barns sätt att kommunicera sina upplevelser (Diesen, 2003). 17

18 Försummelse och vanvård Enligt WHO avser denna kategori vårdgivarens bristfälliga uppmärksamhet eller underlåtenhet att befrämja barnets utveckling inom alla områden: hälsa, utbildning, emotionell utveckling, näringstillförsel, skydd och trygga levnadsvillkor inom ramen för familjens eller vårdgivarens tillgängliga resurser. En sådan försummelse orsakar eller har hög sannolikhet att orsaka skada på barnets hälsa eller fysiska, psykiska, moraliska eller sociala utveckling. Det handlar också om oförmåga att på ett rimligt sätt övervaka och skydda barn från skada. Det är inte lätt att bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning försummelse och vanvård drabbar barn i Sverige. Här blir gränsdragningsproblemen vanskligare än i fråga om fysisk misshandel och sexuella övergrepp, där övergreppen ofta är avgränsade, om än ibland vid ofta upprepade tillfällen. Vanvården är däremot ofta en långt utdragen process som kan omfatta åratal av försummelse. Någon svensk forskning som är direkt inriktad på försummelse och vanvård tycks tyvärr inte förekomma. En speciell och ibland direkt farlig typ av försummelse är när föräldrarna inte sköter barnens medicinska vård, t.ex. insulininjektioner eller astmabehandling. Lucie Laflamme och hennes forskargrupp har uppmärksammat risker för att barn drabbas av olycksfall t.ex. i trafiken, på lekplatser, drunkningsolyckor, fall från byggnader (Laflamme, 2003; Engström & Laflamme, 2002). Uppenbarligen är risken för olyckor avsevärt större för barn som växer upp i resurssvaga familjer jämfört med barn till föräldrar med hög social status och välordnade förhållanden. Barn i utsatta boendemiljöer är också mer drabbade. En del av förklaringen till den högre olycksrisken kan vara försummelse och bristfällig övervakning eller tillsyn. Emotionell kränkning Emotionell kränkning innefattar, enligt WHO misslyckande i fråga om att skapa en utvecklingsmässig adekvat och stödjande miljö som inrymmer tillgång till en primär anknytningsgestalt, så att barnet kan utveckla en stabil och bred repertoar av emotionella och sociala färdigheter eller förmågor i nivå med hennes eller hans personliga potential och i förhållande till det samhälle i vilket barnet lever. Emotionell kränkning kan också vara fråga om handlingar riktade mot barnet som skadar eller har hög sannolikhet att skada barnets hälsa eller fysiska, psykiska, moraliska eller sociala utveckling. Dessa handlingar måste rimligen vara möjliga att kontrollera av föräldern eller en person som står i en ansvars- eller maktrelation till barnet. Handlingarna kan innefatta hindrande av rörelse, förringande, nedsvärtning, ogrundad beskyllning, hot, skrämsel, diskriminering, förlöjligande eller andra former av kränkande eller tillbakavisande behandling. En rimlig bedömning av i vilken utsträckning emotionell kränkning av barn förekommer är närmast omöjlig. I flertalet fall av fysisk misshandel eller sexuella övergrepp torde man kunna räkna med att barnet också blir emotionellt kränkt. Likaså kan man nog räkna med att barn som försummas och vanvårdas också i betydande grad blir emotionellt kränkta. Barn som far illa gör således detta ofta på flera olika plan samtidigt. Svårigheterna att komma åt förekomsten av emotionell kränkning minskar naturligtvis inte betydelsen av denna form av omsorgssvikt. Som vi senare skall se kan den bristande tilliten 18

19 till föräldrarna skapa grunden för en asocial utveckling av den unge. I undersökningar med uttalade barnperspektiv borde det vara möjligt att genom samtal och inkännande observationer komma åt det svårfångade fenomenet emotionell kränkning. Mobbning Mobbning tas inte explicit upp av WHO som en kategori av abuse and neglect. Men otvivelaktigt innebär mobbning en allvarlig form av utsatthet för dem som drabbas. Flera nordiska och internationella studier pekar på att mellan 10 och 20 procent av alla barn mellan 7 och 16 år trakasseras, utsätts för kränkande behandling eller fysiskt våld av andra barn i skolan (Kumpulainen et al. 1998; Olweus, 1992; Rigby & Slee, 1991; Roland, 1980; Sourander et al., 2000; Whitney & Smith, 1993). Mobbning har blivit beteckningen på sådan kränkande behandling. Olweus (1999) föreslår följande definition: Mobbning föreligger när en eller flera personer, vid upprepade tillfällen och under en viss tid, säger eller gör kränkande och obehagliga saker mot någon som har svårt att försvara sig. Den svenska forskningen om mobbning är, med undantag av Olweus banbrytande studier, av blygsam omfattning. På senaste tid har emellertid Erling och Hwang (2004) och Frisén och Hwang (insänt) också genomfört viktiga studier. Barnombudsmannens årliga rapporter inrymmer också viktiga fakta om mobbning Mobbing förefaller inte vara ett antingen-eller-fenomen utan man tycks kunna tala om grader av mobbning. I en landsomfattande norsk undersökning fann Olweus (1992) att 15 procent av skoleleverna var inblandade i mobbning av och till eller ofta/mycket ofta. Omkring 9 procent var utsatta för mobbning och knappt 7 procent mobbade andra elever regelbundet. I Sverige har Olweus funnit något större omfattning på mobbningen än i Norge, särskilt bland de äldre eleverna. I en undersökning i Stockholm under hösten 2004 uppgav närmare 20 procent av eleverna i sexton kommunala skolor i årskurserna 3, 6 och 9 att de någon gång blivit mobbade (Stockholms stads Revision, 2005). Man kunde jämföra med läget i samma skolor år Under denna tid har det inte skett några signifikanta förändringar, trots den ökade uppmärksamhet som ägnats mobbning och kränkande behandling. En tredjedel av eleverna i årskurs 9 uppgav att de ständigt får höra kränkande tillmälen som bög, hora eller liknande. Ytterligare 44 procent rapporterade att de ibland kränks på detta sätt. Några procent av eleverna på skolans alla stadier uppgav att de ofta inte ville gå till skolan därför att de var rädda och räknade med att de blir illa behandlade. Det innebär alltså att det i genomsnitt finns åtminstone en elev i varje klass som ständigt drar sig för att gå till skolan. Uppenbarligen är mobbning ett problem av betydande omfattning och för en del elever ett förfärligt hot som förmörkar tillvaron. Mobbningen kan antingen vara direkt, öppen attack eller indirekt, dold och manipulativ. Maynard och Joseph (2000) genomförde en principal komponentanalys av svar på 45 frågor om mobbning från 812 barn. Fyra faktorer identifierades: fysiska övergrepp, verbala kränkningar, social manipulation och attacker på egendom. Pojkar tycks oftast drabbas av direkta former av mobbning, medan flickor oftare utsätts för indirekta kränkningar, social 19

20 utfrysning eller verbala mobbningsformer (Olweus, 1993). Man kan också anta att flickor utsätts för könskränkningar i betydande utsträckning. Barn som ofta utsätts för mobbning löper stor risk att få sociala anpassningsproblem, självmordstankar (Rigby & Slee, 1999), ångest, depression, ensamhet och sänkt självuppskattning (Björkvist, Ekman & Lagerspetz, 1982; Olweus, 1992). Reid (1989) fann att 15 procent av långvarig frånvaro från skolan hade sin grund i mobbning. Laflamme et al. (2002) har visat att mobbning till och med ökar risken för att den mobbade råkar ut för olycksfall. En stor undersökning av mobbningens omfattning och konsekvenser har nyligen genomförts i nord-norge (Rønning, Handegaard & Sourander, 2004). Totalt deltog elever i årskurs 6 till årskurs 10. Cirka 5 procent av eleverna rapporterade att de utsatts för frekventa mobbningsattacker, vilket är väsentligt lägre än vad man fann i stockholmsundersökningen. I alla åldersgrupper rapporterade pojkar signifikant fler fall av fysiska övergrepp. I årskurs 7 9 erhölls inga signifikanta könsskillnader i fråga om verbal kränkning eller social manipulation. En viss nedgång i fysiska övergrepp kunde noteras över årskurser, men i övrigt var trenden ganska stabil över åldrar. Eleverna besvarade också ett frågeformulär om upplevda svårigheter i tillvaron. Det var tydliga samband mellan graden av upplevd mobbning och beteendemässiga, sociala och emotionella problem. Ehrling och Hwang (2004) och Frisén och Hwang, (insänt) hade också ett barnperspektiv i sin stora mobbningsundersökning. De frågade 960 tioåringar i Göteborg hur de uppfattade fenomenet mobbning, vad mobbning innebar, varför barn mobbas och hur de uppfattade att vuxna reagerade på mobbning bland barn. Studien visade bl.a. att barn i första hand förknippade mobbning med direkta aggressiva attacker. En liten andel barn var också medvetna om indirekta mobbningsmetoder, t.ex. förtal, ryktesspridning eller att någon utestängdes från lekar med andra barn under raster. Flertalet av dem som tog upp denna kategori av mobbning var flickor. På frågan om varför barn mobbas svarade de flesta att det rörde sig om barn som var annorlunda i fråga om utseende eller avvek på något annat sätt. Flickor som blivit mobbade berättade detta för föräldrarna i större utsträckning än pojkar (45 procent vs. 23 procent). Många offer för mobbning är säkert rädda för att situationen kan förvärras när mobbningen blir känd. En fjärdedel av de mobbade barnen hävdade att de inte fått någon som helst hjälp av vuxna i skolan. Detta kan te sig märkligt med hänsyn till den allmänna uppmärksamhet som fenomenet mobbning fått på senare år. Möjligen kan det avspegla att ansvariga vuxna sätter kriteriet för mobbning för snävt och är benägna att uppfatta skärmytslingar mellan barn som något ganska naturligt. Överviktiga barn, särskilt flickor med övervikt, rapporterade oftare att de blivit mobbade än normalviktiga. Men det tycks inte bara vara den objektiva övervikten som innebär mobbningsrisk. Även den subjektiva föreställningen om utseende och vikt är betydelsefull. Flickor som upplever sig själva som för tjocka och pojkar som upplever sig själva som för smala eller för småväxta rapporterade oftare att de blivit mobbade. Tidigare har hävdats att fysiskt utseende inte spelar så stor roll vid mobbning (t.ex. Olweus, 1978). Ehrlings och Hwangs studie pekar emellertid på att åtminstone övervikt kan öka risken 20