Mäns våld mot kvinnor i nära relationer

Transkript

1 Mäns våld mot kvinnor i nära relationer Polisens hantering av en brottslig handling Katarina Weinehall Pedagogiska rapporter från Pedagogiska institutionen Umeå universitet 2011, Nr 85

2 Katarina Weinehall Mäns våld mot kvinnor i nära relationer - Polisens hantering av en brottslig handling ISBN ISSN

3 Innehållsförteckning Introduktion 2 Syfte 2 Mäns våld mot kvinnor i nära relationer 3 Förklaringsmodeller 4 Våldets utveckling och konsekvenser 4 Varför går hon inte? 6 Brottets karaktär och omfattning 7 Metod 9 Datainsamling och bearbetning 9 Urval 10 Arbetsuppgifter och ansvarsområden 10 Intresse och engagemang i arbetet 13 Ärendets gång 14 Kvinnan vill inte medverka 17 Uppfattningar om brottet och de inblandade 18 Anmälningar 18 Kvinnan 18 Mannen 19 Relationen 20 Orsaken till våldet 20 Alkohol 21 Vad är ett lyckat ärende? 22 Framgångsfaktorer för ett lyckat ärende 23 Problem som kan leda till ett misslyckat ärende 24 Fler anmälningar 27 Kritik angående brister i utredningar 28 Den misstänkte blir aldrig hörd 28 Polisens engagemang 29 Att utse målsägandebiträde 30 Polisen godtar mannens ursäkter 30 Polisens kontakter med målsägande 31 Riktat stöd från chefsnivå 32 Mer personal och på rätt plats 32 Åklagares tillgänglighet 32 Förlängd praktiktid 33 Krav på mer kunnande 34 Fortbildning 35 Status 35 Rekrytering 37 Önskvärda resurser 37 Hur ledande poliser kan bidra 38 Diskussion 39 Slutsats 41 Referenser 42 1

4 Introduktion Nordic Safety and Security (NSS) är en centrumbildning för utveckling av kompetens och innovationsförmåga inom säkerhetsområdet, finansierat av Tillväxtverket för åren och involverar ett 50-tal personer, framför allt forskare. Målet med centrumbildningen är att genom forskning och kompetensutbyggnad kunna skapa produkter och hjälpmedel som är relaterade till frågor om samhällets säkerhet. Arbetet inom NSS utförs i samarbete mellan Umeå Universitet och Luleå tekniska universitet. Dessutom medverkar Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) i Umeå, länsstyrelser och landsting, kommuner, Vägverket, Banverket, andra myndigheter samt små och stora företag. Målet för denna samverkan är att bli identifierade som ett europeiskt nätverkscentrum för utbildning, forskning, innovationer, övning och testning inom området Säkerhet och Sårbarhet. De involverade forskarna från Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet riktar sitt intresse mot Polisens verksamhetsområde. Mer konkret riktas fokus mot Ledarskapet medarbetarna tekniken. Föreliggande rapport är baserad på min studie inom NSSprojektet med rubriken Mäns våld mot kvinnor i nära relationer som polisärende. Riktat stöd från chefsnivå till utredande poliser. Anledningen till att jag valde detta fokus för studien är att det riktats kritik mot polisens hantering av den här typen av brott under en längre tid. Min tidigare forskning har haft mäns våld mot kvinnor och barn i fokus och i mitt empiriska material förekommer kritik mot såväl polis som andra myndigheter. Mitt mål med studien var att kunna definiera det problematiska, men även de framgångsfaktorer, som finns inbyggda i polisens hantering och utredning av denna brottskategori. Jag ville utreda frågan för att bemöta alternativt bekräfta den kritik som framförts mot polisen och för att identifiera utvecklingsmöjligheter. Syfte Syftet med arbetet var att, utifrån polisers och åklagares utsagor, ringa in området hantering och utredning av brott inom kategorin mäns våld mot kvinnor i nära relationer för att identifiera vilka problem, framgångsfaktorer, resursbehov och utvecklingsmöjligheter som kan kopplas till ledare, medarbetare och teknik inom polisen. De frågor jag ställde mig när det gäller polisens praktiska utredningsarbete var: Vilka förutsättningar har polisen att utreda brott i kategorin mäns våld mot kvinnor i nära relationer? Skulle utredningsarbetet kunna utföras med högre kvalitet i det professionella polisarbetet? Hur kan ledande inom polismyndigheten stödja utredande poliser i hanteringen av dessa brott? Andra områden jag vill höra polisers och åklagares uppfattningar om är problemet med att kvinnan inte vill medverka. Jag vill även höra polisers kommentarer till kritik som framförts mot utredningar av brott som gäller mäns våld mot kvinnor. 2

5 Mäns våld mot kvinnor i nära relationer Mäns våld mot kvinnor är ett globalt problem. Det klargörs i FN.s dokument Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor från Det är ett stort samhällsproblem där många individer berörs inte enbart våldsoffren utan även släktingar, grannar, kollegor, folk på orten och yrkesutövare som hanterar fallen. I grunden är detta ett demokratiproblem som kommer ur bristande jämställdhet, det är en maktfråga. Den direkta beräkningsbara kostnaden för staten och offret är hög, humankostnaden likaså, vilket gör detta till ett samhällsekonomiskt problem. Mäns våld mot kvinnor får vittgående psykiska följdverkningar (astma, eksem, huvudvärk, depressioner, ångest, självdestruktivitet, aggressivitet, självmordsbenägenhet, PTSD) och fysiska följdverkningar (skador, missfall, fibromyalgi, kronisk värk) och visar på ett stort folkhälsoproblem. Det är också ett straffrättsligt problem. Straffrätten ska visa vad som är fel. Genom straffrätten stärker man samhällets moralsystem. Det är betydelsefullt för attityder och idéer om mäns våld mot kvinnor och barn. Inget tyder på att familjer där våld förekommer tillhör någon särskild etnisk eller social grupp. Våld förekommer oavsett social klass eller etnisk tillhörighet, yrkesutövning och utbildningsnivå. 1 Våld är en term som omfattar många olika former av handlingar och uttryck. Där kan ingå lättare fysiskt våld (örfil, knuff, lättare slag med flat hand), grovt fysiskt våld (sparkar, knytnävsslag, strypgrepp, tillhyggen, vapen), psykiskt våld (psykningar, tråkningar, kränkande tilltal, mobbning), sexuella trakasserier (tafsande, oönskade närmanden, sexuella antydningar), sexuellt våld (kränkningar av den sexuella integriteten), materiellt våld (slå sönder prylar, stjäla eller förskingra egendom), ekonomiskt våld (beröva, lura, undanhålla, utnyttja, neka, stjäla pengar) och latent våld (hotfulla uttryck, ilska, gester och aggressiva tecken som antyder kommande våld). Våldet utövas i olika former, direkt eller indirekt, och i olika grad beroende på vad förövaren anser att situationen kräver. Ofta förekommer flera olika former av våld (psykiskt, materiellt, ekonomiskt, fysiskt och sexuellt) samtidigt och vid upprepade tillfällen. Ibland behövs endast en faktisk våldshändelse för att statuera exempel. Det är inte handlingarna i sig som är det viktiga, utan deras funktion, det vill säga kontrollen. 2 Det finns grund för att prioritera och fokusera på just mäns våld mot kvinnor/barn. Om vi ser till statistiken så är män/unga pojkar utsatta för våld i högre omfattning. Vad som skiljer dessa brottsoffer åt är mönstret för våldshändelsen och möjligheten till ingripande och skydd. Kvinnor/barn är utsatta för våld inomhus, i det privata och det saknas ofta vittnen. Män/unga pojkar är oftast utsatta för våld utomhus, på offentlig plats med tillgång till åskådare och vittnen. Kvinnor/barn utsätts av en känd gärningsman, vanligen en man i en nära relation. Män/unga pojkar är vanligen utsatta av en för dem okänd person, inte sin bästa kompis. För kvinnor/barn gäller att handlingen är av upprepad karaktär, vilket innebär att de riskerar att utsättas fler gånger av samma person. För män/unga pojkar är det som 1 Lundgren m fl (2001) 2 Weinehall (1997) s 15 3

6 sker en engångshändelse. I kategorin familjenära brott är anmälningsbenägenheten låg så få av brotten mot kvinnor/barn kommer till polisens kännedom. Vid en offentlig våldshändelse som rör män/unga pojkar kallas polisen ofta till platsen. Det blir en anmälan och inte sällan även en motanmälan. Man kan räkna med en överrapportering i dessa fall medan en underrapportering är att räkna med för våld mot kvinnor/barn. Mönstret i de olika formerna av våld mot person skiljer sig åt, men den stora skillnaden ligger i vad som sker efter våldshändelsen. Män och pojkar kan undvika att hamna i sådana situationer genom att hålla sig ifrån riskfyllda platser, exempelvis utanför krogen eller i taxikön på helger sen kvällstid. Om kvinnor och barn ska vara skyddade mot våld krävs antingen att de lämnar sin bostad eller att mannen lämnar den, oftast med polisens hjälp. Det krävs alltså en större insats från samhällets sida för att skydda kvinnor och barn från våld. Hur insatser ska utformas och vilka samhällsresurser som ska knytas till detta är frågor för debatt. Då måste fokus riktas mot det brottet mäns våld mot kvinnor och barn i nära relationer. Förklaringsmodeller Det finns många förklaringsmodeller för våld i nära relationer. Alla utgår ifrån den aktuella forskarens perspektiv (exempelvis: biologiskt, medicinskt, socialt, kulturellt, ekonomiskt) och även på vilken nivå förklaringsmodellen ligger (samhällsnivå, grupp/organisation, enskild individ). För individmodellen räknas egenskaper, faktorer och kännetecken som är att hänföra till en enskild individ/person, exempelvis barndomsupplevelser, hälsofaktorer, intellektuella faktorer, sociala individfaktorer/anpassning och missbruk. Situationsmodellen beskriver att någonting i själva situationen utlöser våldet, en livssituation som kännetecknas av svår stress, exempelvis sociala/ekonomiska problem, sjukdom, skilsmässa, dödsfall och livskriser. Strukturmodellen lyfter fram frågor om samhällets grundläggande värdepremisser. Attityder och människosyn inverkar på det uttryck våldet tar sig i konkreta situationer, exempelvis attityder till våld, politiskt klimat, makt och kön. En förklaring som lyfter fram aspekter av makt och kön, en könsmaktsförståelse, betonar samhällets traditionella kvinnosyn och maktfördelningen mellan könen, vilket inneburit en social begränsning av kvinnans livsutrymme. 3 Övergrepp mot kvinnor förklaras som en destruktiv konsekvens av den patriarkala samhällsstrukturen, där makten är ojämnt fördelad mellan kvinnor och män. 4 Fördelningen av makt och kön i samhället är en ständig fråga för jämställdhetsarbetet. Mäns våld mot kvinnor kan beskrivas som det yttersta uttrycket för bristande jämställdhet. Våldets utveckling och konsekvenser Våld handlar om makt, primärt de mäktigas verktyg och självpåtagna rätt, och utövas vanligen av dem som har mer makt mot dem som har mindre makt. 5 Våldet har en hierarkisk struktur och karaktäriseras av att det går uppifrån och ner. Våld är intelligent på så sätt att i våldet finns en rad avvägningar, det finns ett mål och val av metoder för att uppnå det 3 SOU 2004:121 4 Yllö & Bograd (1988) 5 Isdal (2001) 4

7 målet. Där ingår en emotionell del (motiverande kraft) och en förnuftsdel (inriktad på att styra beteendet mot målet). Våld är kopplat till person, tid, plats, utförande och odds. Våld är också effektivt. Det är ändamålsenligt genom att man uppnår det man vill. Våld är en verksam metod för att få sin vilja igenom, få andra att göra det du vill, få tjänster gjorda, få pengar eller makt. Våld är i detta avseende effektivt och tidsbesparande. 6 Våld i en nära relation startar sällan i fysiska handlingar av brottslig natur. 7 Våldet kommer smygande och gradvis och utvecklas över tid. Normalisering är benämningen på en process där både han och hon (och barnen) förändras. 8 Handlingarna är inte så tydliga och medvetna i början. Han begränsar hennes livsrum genom isolering, kontroll och växling mellan våld och värme. Hans beteende kommer smygande, gradvis och är svårt att upptäcka. Hon anpassar sig och låter sig begränsas. I backspegeln, men svårligen medan det pågår, kan både hon och han beskriva normaliseringen. Utifrån våldsutsatta kvinnors berättelser kan de inblandades beteendemönster beskrivas. Han säger bara vi två och kontrollerar allt hon gör. Han visar sitt ogillande av hennes vänner och familj. Han talar nedvärderande om henne/åt henne inför andra. Han ger henne värme/uppskattning bara när hon gör som han vill. Han tar för sig sexuellt utan att ge värme/närhet tillbaka. Han ger henne skulden för något och tar det som en ursäkt för att kunna slå. Han slår och ser till att han är den ende som kan trösta henne efteråt. Hon värnar om relationen, hon förklarar våldet som en olyckshändelse, hon hoppas på en förändring. Hon känner sig ansvarig för det som sker och bär på skuldkänslor. Att utsättas för mannens våld får konsekvenser för offret/kvinnan. Hon förändras både psykiskt och beteendemässigt, när hon tvingas anpassa sig till våldet och mannens humörsvängningar för att minska konsekvenserna; hon begränsas. Hos brottsoffer generellt kan iakttas både temporära och bestående konsekvenser. Det kan röra sig om ekonomiska förluster, fysiska skador, psykiska reaktioner, sociala konsekvenser och praktiska problem. Gemensamt för brottsoffer utsatta för våld är att de beskriver det psykiska våldet som mest svårhanterbart. Som ungdomar som levt med en våldsam far uttrycker det: Det psykiska är värre! Ett benbrott läker ju, men det psykiska går aldrig över. 9 De psykiska konsekvenserna är mindre synliga och därmed svårare för omgivningen att ha förståelse för. Viktimisering är en konsekvens av att vara utsatt för ett brott. Mönstret beskrivs generellt, men var och en kan utifrån sin livssituation och i olika omfattning uppleva psykologisk stress, depression, ilska, hjälplöshet, maktlöshet, hopplöshet, sömnsvårigheter, skam, skuld, koncentrationssvårigheter, fobier och flashbacks. Självuppfattningen kan förändras och individen upplever sig inte längre osårbar, kan känna sig hjälplös inför mäktiga krafter. En del ser sig som offer, många är sårbara och rädda att det ska hända igen. Brottsoffer kan uttrycka en känsla av att det inträffade har gjort att de inte längre är den person de var förr. De känner sig annorlunda. Det är viktigt att de får bekräftelse på att detta är normala reaktioner på en onormal händelse. 6 Isdal (2001) 7 Hearn (1998) 8 Lundgren (2004) 9 Weinehall (1997) 5

8 Varför går hon inte? Den frågan kommer ofta upp när fokus ligger på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. I frågan ligger underförstått att det är kvinnans ansvar att sätta stopp för hans våldsbeteende. Vilket ansvar den våldsutövande mannen själv har för att sluta slå problematiseras inte. Ett svar på frågan kan vara att kvinnan inte ännu har identifierat sig som en våldsutsatt kvinna. Hon stannar kanske av rädsla för vad han ska ta sig till om hon går, exempelvis förföljer henne och hotar med våld som ska drabba henne (och barnen) om hon går. Han kan hota med att ta sitt eget liv, och han kanske är barnens far. 10 Hon känner en rädsla för att våldet ska bli värre. Samtidigt kan det vara bättre att veta var han är och vad han gör, att försöka ha kontroll. Om hon stannar vet hon var han finns och vad han har för sig, det är trots allt tryggare. Utöver hans hotelser så känner kvinnan oro inför omgivningens reaktioner, hon är rädd att ingen ska tro på hennes berättelse. Vanligt är också att hon känner sig delaktig i det som hänt, hon känner skam och skuld. Inledningsvis vill kvinnan inte se sig själv som en misshandlad kvinna, men med ökad förståelse och klarhet i sin situation utvecklas också ett motstånd. 11 Där börjar hennes kamp att komma bort från våldet, vilket oftast betyder att ta sig ur relationen. Rädslan fungerar som både en kvarhållande och en frigörande process. 12 De starka emotionella banden till mannen håller henne kvar, men när rädslan blir ännu starkare än de emotionella banden startar en process om gör det möjligt för henne att bryta upp. Det är inte ovanligt att kvinnan har gjort flera försök att bryta upp tidigare. Det slutgiltiga fysiska uppbrottet sker ofta tack vare externt stöd eller att kvinnan inser situationens farlighet; det handlar om att leva eller att dö. Det mentala/emotionella uppbrottet från mannen kan därefter ta lång tid att bearbeta. En kvinna som utsatts för våld och kränkningar av sin partner och lämnar honom kan inte räkna med att få leva i fred. Tvärtom, kan detta vara en mycket farlig situation och hennes liv kan hotas. 13 En svensk undersökning visar att våldet blir intensivare och starkare när kvinnan tar initiativet till separation. 14 Det överhängande hotet finns kvar, mannen fortsätter att förfölja, hota och trakassera. 15 Var tredje kvinna har blivit hotad av den tidigare maken/sambon, och var tionde kvinna har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld efter uppbrottet. 16 Även om de fysiska skadorna är läkta och kvinnans sociala och ekonomiska villkor efteråt är adekvata eller till och med gynnsamma, uppstår ofta psykiska besvär som kommer från erfarenheterna av hot och psykisk misshandel. I en nationell studie uppger ungefär en tredjedel av kvinnorna att de inte upplevt några konsekvenser av våldet Weinehall m fl (2006) s Åkerström & Sahlin (2001) 12 Holmberg & Enander (2004) 13 Ellis & Dekeseredy (1997) 14 Ekbrand (2006) 15 Weinehall m fl (2007) 16 Lundgren m fl (2001) s Lundgren m fl (2001) 6

9 Separation/skilsmässa utgör ingen garanti för våldsutsatta kvinnor. Många våldsamma män vägrar helt att släppa den kvinna som försöker undkomma våldet och fortsätter att förfölja och hota henne under lång tid, många år i vissa fall. Företeelsen att förfölja, hota och trakassera en person har i Sverige fått benämningen stalkning. Enligt en svensk omfångsstudie har cirka nio procent av våra invånare varit upprepat trakasserade någon gång under livet. 18 Det vanligaste är att offret är bekant med gärningsmannen och ju närmare relation desto mer utsatt är offret. Två tredjedelar av dem med en nära relation till gärningspersonen har blivit hotade och drygt hälften har utsatts för våld. Vanligaste motivet var för gärningspersonen att återuppta eller inleda förhållanden. 19 Den känslomässiga skadan, en social isolering men även stigmatisering kan verka som en andra påfrestning för den våldsutsatta kvinnan. Offret har inte bara att hantera de primära skadorna efter brottet utan också tvingas kämpa med följdeffekterna, vilket ytterligare förvärrar traumat efter händelsen och kan leda till långdragna krisreaktioner. När detta inträffar benämns det sekundär viktimisering. Det uppstår när offret inte får adekvat hjälp och stöd, blir illa behandlad eller dåligt/oprofessionellt bemött. Myndighetspersoner som poliser, advokater, åklagare, domare, socialtjänstemän, media, kyrkan, psykiatrin men även andra (kollegor, närstående) kan bidra till denna sekundära viktimisering. Det sker oftast på grund av att det saknas kunskap om brottsoffers situation, om effekterna av primär viktimisering. Som bidragande faktor räknas också omgivningens brist på empati. Den påverkar offret starkt precis som den seglivade attityden att offret får skylla sig själv för det inträffade. Brottets karaktär och omfattning Det finns ingen statistik som anger den exakta omfattningen av mäns våld mot kvinnor i nära relationer i Sverige. En nationell svensk omfångsstudie visar att 46 procent av kvinnorna, efter sin 15 årsdag, blivit utsatta för våld och/eller trakasserats sexuellt av en man. 20 Endast 15 procent av kvinnorna polisanmälde den senaste våldshändelsen. 21 Antalet polisanmälda fall kan utläsas ur statistik. År 2010 polisanmäldes misshandelsbrott mot kvinna 18 år eller äldre. 22 Mörkertalet i den här brottskategorin är stort, uppskattningsvis blir bara en femtedel av fallen polisanmälda. 23 Anmälningarna har ökat med 34 procent de senaste tio åren. Möjligen kan ökningen tillskrivas en högre anmälningsbenägenhet. Samtidigt finns det mycket som tyder på att det faktiska våldet mot kvinnor ökat. 24 Varje år avlider i genomsnitt 30 kvinnor på grund av dödligt våld. Av dessa kvinnor dödas omkring 17 kvinnor av en man som de har eller har haft en nära relation till. 25 Antalet fall av grov kvinnofridskränkning, det vill säga ett upprepat våld, upprepade straffbara gärningar (BrB 4:4a st. 2) uppgick år 2010 till BRÅ rapport 2006:3 19 A.a. s Lundgren m fl (2001) s A.a. s BRÅ statistik 23 BRÅ 2002:14; BRÅ 2008:25 24 Skr 2007/08:39, s A.a. s BRÅ statistik 7

10 Från flera håll framförs en vision om att fler av de inträffade fallen skulle polisanmälas. 27 Polisens egen kampanj Kom till oss under hösten 2009 syftade just till att få fler att anmäla brott i nära relationer, både de som själva varit utsatta och de som varit vittnen. 28 Kampanjen utarbetades tillsammans med psykologer och kvinnojourer och bestod av annonser i tidningar, månadsmagasin, dagspress och kollektivtrafik. Polisen vill också, via åklagare, driva fler utredningar till åtal. Endast procent av de polisanmälda fallen leder till åtal. Orsak: brott kan inte styrkas. Av de anmälda brotten som går till åtal leder få till en fällande dom. Idag konstateras om utredningarna att bevisningen inte håller och/eller att målsägande väljer att inte medverka. Enligt en studie av Diesen och Diesen ledde bara 21,4 procent av de fall som anmäldes i Stockholms län år 2006 till åtal. I studien konstateras att bevisläget i många fall framstår som gott, men att åtalsmöjligheterna begränsas av den stora andelen ärenden med bristande medverkan från kvinnan och avsaknad av erkännande från mannen. 29 Angående brister i utredningar konstaterar forskarna utifrån sitt material att den överskuggande bristen är att utredningens fortlevnad beror i alltför hög grad på kvinnans motivation att fullfölja. 30 Även andra brister i utredningar lyfts fram, exempelvis att ärenden läggs ner utan att den misstänkte blir hörd, att kvinnans återtagande leder till nedläggning beroende av hur engagerade de utredande poliserna och åklagarna är, att man är för restriktiv och för långsam att utse målsägandebiträde för kvinnan, en tendens att mannens ursäkter godtas som förmildrande och att kommunikationen med målsäganden ofta är bristfällig. En problematik som återkommer vid handläggningen av de fall som anmäls är att kvinnan tar tillbaka sin anmälan. Sedan 1982 ligger dessa brott under Allmänt åtal, vilket innebär att polisen har en skyldighet att utreda dem även utan kvinnans/målsägandes medverkan. Enligt BRÅ:s studie (rapport 2008:25) är det fyra faktorer som påverkar sannolikheten för om ett ärende personuppklaras eller inte: Det finns ett vittne som på något sätt styrker kvinnans berättelse Det finns en målsägande som deltar i utredningen Det finns en dokumenterad skada Den misstänkte medger brottet åtminstone till viss del Andelen ärenden per myndighet som leder till personuppklaring hänger tydligt samman med hur ofta man inom de olika myndigheterna utför de grundläggande utredningsinsatserna. 31 Idag är det vanligt att det finns vittnen men att dessa inte hörs. Studien visar att ju fler vittnen som hörts per myndighet desto oftare har man fått fram stödbevisning från vittnen. Andelen medgivanden per myndighet samvarierar med andelen förhörda misstänkta. 27 BRÅ 2008: Diesen & Diesen (2009) s A.a. s BRÅ rapport 2008:25 s 7 8

11 I fråga om återtagande skiljer sig myndighet med familjevåldsenhet från de myndigheter som inte har familjevåldsenhet i ett avseende: de som har familjevåldsenhet har en större andel målsägande som väljer att delta i utredningen. Det tyder på att de är bra på att bemöta kvinnan och därmed få henne att vilja samarbeta med polisen. 32 BRÅ konstaterar i sin rapport att sammantaget kan bedömningen göras mot bakgrund av de krav som åklagarna ställer att mellan 40 och 50 procent av ärendena som rör relationsvåld mot kvinnor har förutsättningar att personuppklaras. 33 Polisen lyckades övertala en tredjedel av kvinnorna att medverka och vikten av att övertalningen sker på rätt sätt påtalas. BRÅ tar i sin studie också upp frågan om varför kvinnor anmäler och konstaterar tre skäl. Dels anmäler kvinnan för att markera för gärningspersonen att misshandel är oacceptabelt, dels för att få våldet att upphöra och dessutom för att mannen ska få ett straff. Metod För att få mina frågor besvarade krävdes samtal med poliser och åklagare som är verksamma i hanteringen av brott inom kategorin mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Nedan beskrivs hur/med vilka kontakter togs, hur data har samlats in och hur utsagorna har bearbetats. Datainsamling och bearbetning Efter en förfrågan till länspolismästarna, och klartecken från dem, har empirin samlats in med hjälp av intervjuer med poliser anställda vid polismyndigheterna i Norr- och Västerbotten. Där kartlades polisens erfarenheter i fråga om hanteringen av brott i ärendekategorin mäns våld mot kvinnor i nära relationer. För den kategorin av brott gäller att förundersökningen leds av en åklagare. Därför intervjuades även åklagare från Norr- och Västerbotten om deras erfarenheter i frågan och för att få deras perspektiv på polisens hantering av dessa brott. Kontakt med åklagare togs via telefon och de fick själva avgöra om tid och möjlighet fanns för en personlig intervju. Intervjuerna genomfördes nästan uteslutande vid personliga möten i Umeå, Skellefteå, Luleå och Piteå. Varje intervju, som tog ungefär en timme i anspråk, spelades in och transkriberades. Innehållet har genomgått en klassisk innehållsanalys; utsagorna har efter många genomläsningar kodats och kategoriserats. I resultatet redovisas teman som arbetsuppgifter och ansvarsområden, ärendets gång, om kritik angående brister i utredningar och riktat stöd från chefsnivå. De utsagor som redovisas i citaten är till för att visa på åsikter, främst sådana som många har uttalat men även sådana som några få ger uttryck för. Det anges från vilken personalkategori utsagan kommer: chefsnivån, personal eller åklagare. 32 BRÅ rapport 2008:25 s 8 33 BRÅ rapport 2008:25 s 9 9

12 Urval I studien intervjuades 28 informanter. I materialet ingår 24 poliser. Av dem är 13 informanter verksamma inom den operativa nivån (2 chefer och 11 ordningspoliser) och 11 informanter verksamma inom utredningsenheten (4 chefer och 7 utredare). Till chefsnivån räknar jag de 6 av informanterna som har en chefsbefattning och till verksamhetens genomförande nivå räknar jag de 18 av informanter som är utryckande eller utredande poliser. De 4 åklagare som ingår i studien är verksamma inom åklagarkammaren (varav 2 är specialiserade på relationsvåld). Könsfördelningen visar att materialet samlats in från 16 manliga informanter och 12 kvinnliga (se tabell 1). Tabell 1: Tabellen visar fördelningen av informanter utifrån vilken enhet de tillhör, den befattning de har och könstillhörighet. Befattning Man Kvinna Operativ nivå: utryckningen/ordningen = 13 informanter Vakthavande befäl, chef 1 Polisiär förundersökningsledare, chef 1 Kriminalinspektör 2 Yttre befäl 2 1 Närpolis 2 Utryckningspolis 1 Polisassistent/polisinspektör 3 Utredningen = 11 informanter Chef för utredningsavdelning 4 Utredare 1 6 Åklagarkammaren = 4 informanter Åklagare med relationsvåldskompetens 2 Åklagare I resultatredovisningen som följer nedan har jag använt en struktur där jag börjar med ett avsnitt om hur informanterna beskriver sitt arbete under huvudrubriken Arbetsuppgifter och ansvarsområden. Därefter kommer ett avsnitt som belyser informanternas Uppfattningar av brottet och de inblandade. I det tredje avsnittet finns utsagor som rör Kritik angående brister i utredningar. Slutligen redovisas informanternas utsagor om Riktat stöd från chefsnivå. Arbetsuppgifter och ansvarsområden Sex av informanterna uttalar om sina arbetsuppgifter att de är chefer och arbetsledare, två inom den operativa delen som polisiära förundersökningsledare och fyra inom den utredande delen som utredningschefer. Alla sex, som ansvarar för ärenden som rör våld i nära relationer, har sökt sina tjänster och trivs med sina arbeten. För att nå en position där 10

13 man har en chefsroll i att leda arbetet på den operativa eller den utredande sidan finns vissa krav och förutsättningar. Dels ska man väl ha en viss form av utredningsvana. Och sen har jag ju lång polisiär erfarenhet från både utryckningssidan och krimsidan. (Operativ chef) Ärendena som utreds är mer renodlade än tidigare. Familjevåld är ett vardagsbrott. Det krävs förmåga att hantera både mötet med individer och den juridik som gäller. Det är det optimala. (Utredningschef) Den operativa personalen är de som först skickas ut till den adress som uppges vid kontakten med polisen. Elva informanter tillhör den operativa personalen. Några av dem har till viss del arbetsledande funktioner, exempelvis som yttre befäl, medan de flesta inte har det. Jag är yttre befäl. Det betyder att jag är arbetsledare på passen. Jag leder och fördelar arbetet helt enkelt. Jag är polisinspektör och jobbar på jourenheten. Jag håller på med vardagsbrottslighet, får fara och ta upp anmälan, hålla förhör med målsägare, vittnen även misstänkta. Göra dörrknackningar, husrannsakan, hämta folk. Lite av varje kan man säga. När den operativa personalen har utfört sina uppgifter går ärendet över till utredningsavdelningen. Där fördelar utredningschefen ärendena på sina utredare. Sju av informanterna arbetar som utredare. De beskriver sitt arbete med att utreda ärenden med våld i nära relationer som tungt och att utredningarna som mycket omfattande, tidskrävande och svårarbetade. Jag är utredare och sitter på utredningsenheten. Vi har väl ärenden var och en som vi ska vara inne i. Jag skulle vilja ha fem-sex ärenden att jobba med. Då någon ringer kan jag nästan inte prata, för jag kommer inte ihåg det exakta fallet. Det går inte att komma ihåg olika ärenden för de är så snarlika. Jag är som längst ner i nivån, gör själva hantverket som man brukar säga. Det är bara kvinnor just nu som utreder familjevåld. Vi har en enorm arbetsbelastning. Utredningsenheten har ett rykte inom myndigheten. Att det är sista anhalten innan döden. Folk vill inte komma hit. Det är olika, men det är inte ovanligt att du har ärendet levandes i ett år. Då jobbar du inte bara med det ärendet hela tiden förstås, men du lägger ner mycket timmar på det, absolut. Det är väldigt jobbigt för det är en stor mängd information. Det är mycket logistik, många personer du ska leta fram. Åklagarnas roll i ärenden med våld i nära relationer är tydligt definierad; de ska leda förundersökningen. Kontakt med åklagaren tas av första patrull på plats och upprätthålls därefter av utredningschef och utredare. Åklagarens uppgift innebär att ge direktiv, att 11

14 värdera insamlat material och att fatta beslut om eventuellt åtal. Fyra åklagare deltar som informanter i studien. Även bland åklagarna påtalas en hög arbetsbelastning. Jag är åklagare och har en tjänst som relationsvåldspecialist. Det finns en sån tjänst på varje åklagarkammare i princip i landet, dom tjänsterna är ganska nyinrättade. När det gäller våld i nära relation så är det en brottsundersökning som ska vara åklagarledd. Polisen åker på ett sådant ärende. Ganska snabbt innebär det en åklagarkontakt. Jag är kammaråklagare och en del i mitt arbete är att leda förundersökningar i brott med våld i nära relationer. Jag tycker nog att vi har lite för mycket att göra. Men vi har ju en viss prioritering på ärendena. Problemet är väl att allting snart är prioriterat, till och med mängdbrott. Men vi brukar prioritera sådana här brott i nära relationer, det gör vi. När informanterna uttalar sig om brottet benämner de det olika. De äldre poliserna använder termen familjevåld och korrigerar sig sedan med att säga eller våld i nära relationer, vilket är den beteckning som används idag. Kritiken mot beteckningen familjevåld är att det syftar fel, det handlar inte om en våldsam familj där alla använder våld. Ibland, men mer sällan, används beteckningen kvinnovåld som också den syftar fel. Bland åklagare och utredare används termen våld i nära relationer. Brottet som sådant är tungarbetat med mängder av information som ska samlas. Det är en ständig kamp mot klockan. Samtidigt är det ett brott som väcker känslor, det handlar om relationer mellan ett par vuxna som kanske har barn. Då är också barnen drabbade. Förhören i dessa ärenden ställer stora krav på förhörsledare. Det är en unik utredningsform, säger cheferna, som saknar vilostunder för sin personal. Det finns en risk för utbrändhet. Våra ärenden ställer högre krav på förhörsledare för att du måste gå igenom så mycket för att få en bra bild, för att få en bra utredning. Man måste få en historik, man måste ge målsägaren tid. Det kommer in känslor på ett annat sätt. Det blir mer inom sig med de ärendena medan narkotikabrott inte är något som man behöver tänka eller grubbla på efter dagens slut. (Utredande chef) Det konstateras att arbetsbelastningen för utredarna är hög. Var och en borde inte ha mer än tjugo ärenden samtidigt, men kan i perioder ligga på fyrtio. Även åklagarna beskriver att de har för mycket att göra, de har ungefär trettio ärenden samtidigt. Ett ärende kan ta år att utreda. Att samtidigt ha många ärenden på gång är inte effektivt, man tappar greppet. Det är svårt att hålla isär ärendena då de är snarlika till händelseförlopp och inblandade parter. Vi har en ohållbar arbetsbelastning och det är en sån otrolig stress så att vi inte mår bra på jobbet. För vi är så få som ska jobba med utredningar. Vi är underbemannade och i behov av fler utredare. (Utredande personal) Man skulle ha färre ärenden man ska bolla samtidigt. Man får påminnelse från åklagarna titt som tätt om att nu är det bäst att du gör det här. Dom har den pressen 12

15 samtidigt. Det blir stressande om du har flera sådana påminnelser plus att du ska hinna med allt annat akut som kommer in. (Utredande personal) Det är för få utredare och när det rekryteras nya så har de inte den kompetens och erfarenhet som krävs. Att de nya poliserna behöver mer erfarenhet av krim, mer praktik eller aspiranttid, för att lära sig utredningsprocessen och vikten av skrivande och dokumentation är en utsaga som återkommer. Om de nya poliserna får vara på krim en längre tid så ser dom, då får dom utredningen själva. Och efter ett tag lär de sig; det här är inte gjort, det här är inte gjort, varför har ni inte gjort det? Det blir en aha upplevelse. Det lär man sig av. (Operativ chef) Det är inte enbart de ärenden som allmänheten vill ha polisens insatser för som bidrar till arbetsbelastningen. Det gör även andra myndigheter. Fredag klockan 17 då kommer allt till polisen, vi är kuratorer för psykvården och för allt i hela samhället. Dom går hem och stänger, man ser så tydliga exempel. Psykvården har patienter de har behandlat under veckan men inte tagit något beslut om tvångsåtgärd. Strax innan 17 så börjar faxen att rulla och då kommer det begäran om handräckning, vi ska hämta patienten för vårdintygsbedömning. Socialtjänsten gör likadant med LVUlagen. De ärendena stjälper många över till jourverksamheten och då är det ju i första hand polisen som får ta över ärendet på helgerna. Samhället fungerar så i dagens läge. Mycket är det ju pengar man räknar på: kan vi överföra den här kostnaden på en annan myndighet så gör vi det. Det är fredagar och speciellt framför storhelger som jul och påsk. Då är det ju halvdag oftast dagen före afton. Det är då faxen rasslar mellan och sen går de hem. Då får vi många ärenden här som är akuta enligt andra myndigheter. (Operativ chef) Intresse och engagemang i arbetet Informanterna är överens om att våld i nära relationer är tunga ärenden att arbeta med. Det handlar om känslor och om att vara så mycket mer än polis, man ska var medmänniska och kunna ge stöd, nästan fungera som psykolog. Men samtidigt är de rörande överens om att dessa ärenden ger något tillbaka. Det finns ärenden som får ett bra slut och informanterna talar om glädjen att kunna hjälpa till. Det ger en enorm tillfredsställelse när en kvinna kan ta sig ur situationen och få ett liv utan våld. Ingen av informanterna skulle välja bort ärenden i kategorin våld i nära relationer. De här ärendena är ju intressanta på sitt sätt. Normala, vanliga familjer, där det har gått så illa. Man har ju empati och jobbar verkligen för att hjälpa till. Jag skulle inte välja bort ärenden med våld i nära. (Operativ chef) Jag tror att det är väldigt få brott som är så väldigt hemska. Jag kan tycka de är jättejobbiga att ha ibland. Men det finns få brott som ger sådan tillfredsställelse som när det faktiskt går bra, kvinnan lämnar mannen och han slutar förfölja henne. Det är en otrolig tillfredställelse måste jag säga. (Åklagare) 13

16 Det är tunga ärenden. Det är en historik i familjesituationen och den här personens liv är ju egentligen totalförstört. Kvinnan är ju som fången, så visst är det tunga ärenden. Samtidigt ser jag det som ett oerhört viktigt arbete. Ärendena är så pass viktiga så det är ju ingenting som jag försöker undvika. (Operativ personal) Det finns ju faktiskt dom gånger det går bra också även om det är väldigt sällan. Här kan man spela en roll, göra skillnad om man lyckas. Och då blir det faktiskt något väldigt bra av allting. (Operativ personal) Jag skulle inte välja bort helt och hållet. Men jag tror att jag under en tid skulle välja bort det för att hämta andan, för att sen ta mig an det igen. Att utreda det här är väldigt påfrestande, det är det. De här kvinnorna suger energi ur en. Det är inte bara det att man ska vara polis utan man ska vara en medmänniska, en psykolog. Så man ska spela så många roller. (Utredande personal) Ärendets gång Polisen får kontakt med ärenden som rör våld i nära relationer via en anmälan hos Polisens callcenter (PKC) som kopplar direkt till vakthavande befäl på länets kommunikationscentral (LKC). Det kan också hända att någon kommer in till polisstationen och gör en anmälan. Det varierar vem som gör anmälan. Många gånger är det kvinnan själv men det kan även vara grannar som hör oljud, det kan vara barn som ringer och är det ute på allmän plats så kan det vara någon annan iakttagare som ringer. Ett typfall av våld i nära relation skulle jag kunna tänka mig är en man och en kvinna i 50 årsåldern. Det kanske finns ett alkoholmissbruk och det kanske finns nåt groll mellan parterna som funnits en längre tid. Med alkoholen poppar det upp till ytan. Det blir bråk. Han drämmer till henne. Kanske det blir så högljutt att en granne ringer in om att de slåss inne i lägenheten. (Utredande chef) Ärendena är ju ganska normalt vanliga en helgnatt eller kväll och då vet jag till nästan 100 % att alkohol är med i bilden. Kvinnan eller någon annan tar kontakt med polisen. Vi måste vara objektiva när vi utreder, för det finns ju kvinnor som anmäler män utan att det är befogat också. (Operativ chef) Någon har ringt, LKC berättar vad dom har fått in och vi får åka till den adressen. Man försöker förbereda vad man kan möta, frågar efter historik på adressen. Det är oftast återkommande adresser i de här ärendena. (Operativ personal) Den patrull som kommer till platsen vidtar förstahandsåtgärder. Ärenden i den här brottskategorin ska ledas av åklagare, så patrullen tar den kontakten. Åklagarna tycker att de ibland ringer för tidigt. Patrullen har inte hunnit samla den information som behövs. Då blir det svårt för åklagaren att ge dem direktiv. Att våld i nära relation sker i hemmet, att mannen slår kvinnan och att det är alkohol inblandat är alla överens om. Det gäller att agera snabbt, snabbhetsfaktorn är ofta avgörande i dessa fall. Att säkra bevis och att få kvinnan att berätta ses som en svårighet. Många är överens om att de rutiner som tagits fram för dessa ärenden är bra. 14

17 Det typiska är han och hon hemma, han slår henne. Ser du gripandeskäl då griper du mannen, åker in med honom på station. Sen får man se om det finns anhållningsskäl och häktningsskäl, det är ju som i en kedja. Du griper ingen om det inte finns följdskäl. Åklagaren har ingenting med gripandet att göra, det är jag enväldigt, det får en polis med mer än två års tjänst besluta. Sen prövas det av annan; rätt eller fel att gripa. Man ringer åklagaren för information och direktiv. (Operativ personal) Ett häktningsgrundande brott, som i de här fallen, då det finns kollusionsfara eller recidivfara, skulle jag säga att det finns gripandeskäl. Du behöver inte ringa åklagaren innan du griper. Om jag tycker det är felaktigt, kommer jag att släppa ut honom. Värre än så är det inte. Man ringer åklagaren lite för tidigt ibland, när man vet för lite. (Åklagare) Det svåraste är ju egentligen att få kvinnan att berätta och att stärka upp hennes berättelse. Det är ett mycket noggrant polisiärt arbete. Det ska ju göras direkt vi kommer till platsen. Då är det lättare att få en bra naturlig berättelse som sen kan leda till fällande dom, det är ju det som är meningen. (Operativ personal) Vi ska höra henne, åka med henne till läkaren, skaffa rättsintyg och hela den där biten. Det kan ju vara fem-sex-sju olika misshandlar. Det lägger man sig inte i i det läget. Vi hör bara för aktuell misshandel och sen är det upp till åklagaren att göra en samlad bedömning. Vi gör ett 24:8 förhör, ett delgivningsförhör, när åklagaren beslutat att vi ska höra honom och delge honom misstanke. (Operativ personal) De nya rutinerna är så bra, det här Alltså dels ska du filma ett förhör på cirka fem minuter, och sen ska du filma eventuella skador i fem minuter. Det är jättebra för du måste fånga upp kvinnorna omgående. (Utredande personal) När en ordningspatrull har varit och tagit upp en anmälan dokumenterar de om kvinnan har skador och att de ser skadorna. Eller negationer, att de inte kan se några skador. Det är ju också bra att komma ihåg när man skriver en anmälan. Sen har de frågat kvinnan om hon godkänner att polisen skriver ut ett rättsintyg på hennes skador och om hon har varit på lasarettet tidigare. Poliserna kan ha skrivit ett PM om hur det såg ut på platsen, om de har haft kontakt med sociala om det finns barn inblandade. Det kan finnas bilder som poliserna har tagit själva, det kan finnas ett inledande videoförhör, fem plus fem, där kvinnan fått beskriva de skador hon har och där hon beskriver vad som har hänt i korta drag. Patrullen dokumenterar vad som är gjort i ärendet. Det kan vara minst ett par PM att skriva. Ett PM ska innehålla polisens uppfattning av situationen; när de kom till platsen, en beskrivning av hur polisen uppfattar stämningen, en kommentar om kvinnans beteende och situation, känslan för hur saker och ting har gått till och vad som har hänt. Den operativa personalen klagar på skrivarbetet, det tar för mycket tid i anspråk och de har dåligt fungerande system för det administrativa. Väldigt mycket tid går åt till att skriva. Man jobbar med nya system, PUST och vad det nu heter MOPS, som man kan jobba på fältet mer med och göra slagningar. PUST går ju ut på att man ska kunna avrapportera via handdatorer, tror jag. Gamla RAR är ju kvar än och det är ju från 80-talet. Man måste skriva ett detaljerat PM. Alla skriver var sitt 15

18 PM för alla ser olika saker och uppfattar olika saker. Det ska inte vara egna värderingar utan bara vad du har sett. PM ska skrivas direkt när du kommer in på station, annars har du glömt en massa, även om du har anteckningar. PM ingår ju i utredningen, det är ju ett åklagarmaterial sen. (Operativ personal) Inom polisen finns det mycket att önska vad gäller effektiv avrapportering. Mycket tid går åt till att avrapportera och ibland kan det ju ta tre-fyra timmar. Man blir ju mer rationell när man jobbar, är man flera som jobbar så delar vi upp det; vem som skriver blad, vem som skriver anmälan och vem som skriver förhören. Då går det snabbt och smidigt så vi kan åka ut och jobba igen. (Operativ personal) När det gäller ärenden som våld i nära relation är avrapportering kanske det viktigaste. När du har löst det på plats så är det när du sätter dig bakom datorn och faktiskt presterar det som i slutändan kanske avgör om den här mannen blir fälld eller inte. Medvetenheten om att mitt PM kan vara det som avgör, gör ju att man kanske tror sig att sitta och skriva även om man hellre vill vara ute och rycka och slita. (Operativ personal) Det jobbigaste är när man åker därifrån. För ibland åker man faktiskt därifrån med känslan att det här var inte bra vad kommer att hända med henne nu? Att det ligger i luften på något sätt. Att det eskalerar för att vi har varit där. (Operativ personal) Allt det som patrullen dokumenterat samlas i en akt som går till utredningsavdelningen. Utredande chef lottar ärendet på någon utredare. Det är vad som ligger i akten som utredaren har att börja arbeta med. Utredaren har kontakt med åklagaren som beslutar om åtgärder, exempelvis kompletterande förhör, bevissäkring, söka upp vittnen (dörrknackning), telefontömning eller att begära prover för teknisk bevisning. Det vanligaste är att det saknas vittnen till sådana här händelser. Jag ska leda och fördela så alla ärenden som kommer in. Jag går igenom, prioriterar och lägger ut på handläggare. Jag tar beslut i ärenden om det ska vara tvångsåtgärder; husrannsakningar, hämtningar till förhör och fastställer beslag. Jag skriver direktiv om vad som ska göras. (Utredningschef) Närståendevåldet kan ju ibland vara svårt att bevisa. Att man inte kan styrka att den berättelse man har fått. Bara för att ett brott inte går att styrka så är det ju inte sagt att man inte tror på den som har gjort anmälan. Det har säkert skett ett brott ändå. (Utredande chef) I förhöret krävs det ju att man frågar upp lite mer. Han slog mig, det räcker ju liksom inte. Hon måste ju förklara lite mer hur det gick till. Man ska stanna och så tar man detaljer. Och så ska man älta det här fram och tillbaks, fram och tillbaks, tills man har fått en komplett historia med detaljer, helst mycket detaljrika saker. I de här brotten handlar det ju om tillförlitligheten, det hon säger kontra det han säger. Oftast har man inte något annat att gå på, för det finns sällan några vittnen. (Utredande personal) 16

19 Kvinnan vill inte medverka Med ärendet mäns våld mot kvinnor på enskild plats, krävs noggrannhet på ett annat sätt än vid andra utredningar, för att ha framgång i ärendet, just för att kvinnan tar tillbaka det hon sagt och vägrar att medverka fortsättningsvis. Informanterna beskriver att stor möda läggs ner på att få kvinnan att stå fast vid sin anmälan. Om hon inte gör det så drivs ärendet vidare ändå, om förstahandsåtgärderna är ordentligt genomförda. Informanterna beskriver en scen där polis har varit på platsen, mannen har gripits, förhör har hållits med kvinnan och mannen kanske sitter häktad. Då brukar kvinnan ångra sig, det är vanligt. De beskriver också att om det finns ett stöd i bakgrunden så är det mindre risk att hon ångrar sig. Att hon ångrar sig eller inte vill medverka i ärendet beror på att hon har fått tid att fundera. Jag tror inte att det är första gången. Jag tror att det har hänt förut när man gör en polisanmälan. Och så blir det lite för stort, det ska bli rättegångar. Då börjar hon fundera; vad ska barnen tänka om pappa får sitta i fängelset. Nej, jag orkar inte med det här, jag vill inte medverka. (Utredande personal) Det är vanligt att kvinnan inte vill medverka. Vi försöker övertala henne att vara med i utredningen på begäran av åklagaren, försök igen, försök igen. Sen får man väl inse att det inte går. Men vi upplyser om att utredningen finns kvar, den läggs ner men den kan återupptas om det blir flera händelser. Det finns ju dokumenterat. (Operativ chef) Man måste inte lägga ner ärendet för att hon inte vill medverka. Det beror på hur bra åtgärder man gjort från första början. Det är det som avgör helt enkelt. Har poliserna slarvat, inte dokumenterat så mycket, struntat i att hålla förhör, då är det svårare såklart. (Operativ personal) Det är en helt unik utredningsform vill jag påstå som kräver extra mycket energi av den som utreder. Oftast slutar det med att kvinnan inte vill vara med. Linan löps fullt ut även om hon inte vill medverka. Har man bevisning initialt och skador dokumenterade och utlåtande från läkare som då är bra, då går det till åtal. (Utredande chef) När det förekommer våld även utan alkohol står kvinnan fast vid sin anmälan oftare. För just den här tanken dagen efter, är nog vanligare när alkohol har varit inblandat. (Åklagare) Det spelar ingen roll om hon inte vill, vi kan inte tvinga henne men vi kör ändå. (Utredande personal) Åklagaren tar beslut om ärendet måste avskrivas på grund av att bevis saknas eller om det ska gå till åtal. I så fall går ärendet till domstol. Där för åklagaren brottsoffrets/målsägandes talan. Eventuellt har kvinnan även stöd av målsägandebiträde. Man måste vara professionell. Jag värderar det jag har på bordet och sen fattar jag mitt beslut om det håller för åtal. Den erfarenheten får man genom att man driver ärenden 17

20 i rätten, ser vad som håller och vad som inte håller i rätten. Det ska vara utom rimligt tvivel. (Åklagare) Vi har sällan tid till att ge målsägande information om varför vi skriver av ärendet. Det är inte för att jag tror att hon ljuger. Det är inte därför jag skriver av ärendet. Det är bara det att hennes uppgifter inte ensidigt räcker som bevis. (Åklagare) Uppfattningar om brottet och de inblandade När det gäller själva ärendet så är det några faktorer som kommer fram i samtliga informanters utsagor. Det gäller hur anmälningarna kommer till, det gäller både mannens och kvinnans beteenden, deras känslor och den relation de ingår i. Orsaken till våldet är det färre som kan sätta fingret på medan alkohol ses som en bidragande faktor som triggar igång händelsen. Det vanligaste är att kvinnan anmäler, antingen när det har gått för långt eller när det drabbar någon annan än hon själv. Anmälningar Det vanligaste är att mannen utövar våld mot kvinnan i ärenden med våld i nära relationer. Att kvinnan ringer själv är det vanligaste. Mindre vanligt, men det förekommer, är okynnesanmälningar. Ofta gör kvinnorna anmälan för en annans skull, inte för sig själva. Det kan vara en katt, en hund eller barn. En del kvinnor har jag faktiskt upplevt att när mannen gått på djuren, då jävlar. (Operativ personal) Alltså det är ju vanliga kvinnor så att säga. Jag kan inte säga direkt att vi har socialgrupp ett som många ärenden. Det förekommer där också, men det är väl kanske där du har mörkertalet, att du har en skam att anmäla. (Utredande chef) Det är småsaker som startar det, vilka bagateller som helst. Svartsjuka som är fullständigt ologisk och ogrundad. Det finns en viss mängd okynnesanmälningar som man använder som påtryckningar och hot mot varandra. Om det är falsk tillvitelse, att du gjort en felaktig anmälan, och sen säger att du bara hittar på, då ska du få böter, då ska det kosta dig några tusen spänn. Då sätter man en press att det inte blir okynnesanmälan. (Utredande chef) Kvinnan De missbrukande kvinnorna är en grupp, men i övrigt går det inte att säga att en våldsutsatt kvinna är på något speciellt sätt. Anmälningarna är få från högre socialgrupper men det betyder inte att det inte händer där också, de har bara större möjligheter att själva göra något åt situationen. Många av informanterna tycker sig se att kvinnor som lyckats bryta sig ur en relation träffar en ny man som utövar våld. Några tror att det är spänningen kvinnorna söker. De flesta beskriver att kvinnan vill att mannen ska få hjälp, att hon har förhoppningen om att allt ska kunna bli bra för dem igen. 18