Advokatsamfundet har valt att begränsa sitt yttrande till frågor som uteslutande berör advokattjänster.

Transkript

1 R-2008/1151 Stockholm den 15 januari 2009 Till Utrikesdepartementet UD2008/33742/FIM Sveriges advokatsamfund har genom remiss inkommen den 24 oktober 2008 beretts tillfälle att yttra sig över departementspromemorian Genomförande av tjänstedirektivet (Ds 2008:75). Advokatsamfundet har valt att begränsa sitt yttrande till frågor som uteslutande berör advokattjänster. Sammanfattning Sveriges advokatsamfund har, i huvudsak, ingen erinran mot förslagen i promemorian, vilken innehåller förslag till bestämmelser om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (nedan tjänstedirektivet). Advokatsamfundet har dock utifrån ett advokatperspektiv synpunkter och invändningar i ett antal avseenden, vilka anges närmare nedan. Tjänstedirektivet är i enlighet med artikel 3 subsidiärt i förhållande till för advokatverksamhet redan gällande s.k. sektorsdirektiv 1. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av det förhållandet att det i Sverige varken krävs att juridiska tjänster tillhandahållas av advokater (avsaknad av advokattvång) eller råder något monopol för advokater i fråga om tillhandahållande av juridiska tjänster, har det under förhandlingsarbetet i vilket Advokatsamfundet aktivt deltagit framkommit att såväl etablerad advokatverksamhet 1 Rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster (det s.k. advokat- eller servicedirektivet), Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (det s.k. etableringsdirektivet), samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (det s.k. yrkeskvalifikationsdirektivet).

2 2 som tillfälliga advokattjänster även fortsättningsvis kommer att utövas utan några större förändringar i förhållande till den i dag i Sverige väl fungerande marknaden för juridiska tjänster tillhandahållna av advokater. I de avseenden som tjänstedirektivet kommer att påverka advokatverksamheten, gör Advokatsamfundet, i huvudsak, ingen annan bedömning än de som redovisas i promemorian och har, med vissa undantag, ingen erinran mot de förslag som i promemorian läggs fram för att genomföra direktivet, även om det i vissa avseenden kan komma att medföra ökade administrativa bördor för såväl enskilda advokater som för Advokatsamfundet. Direktivet har till syfte att förenkla för tjänsteutövare att etablera sig och tillhandahålla tjänster på EU:s inre marknad, bland annat genom bättre nyttjande av de allmänna principerna om etableringsfrihet och rätten att tillhandahålla tjänster över gränserna, men syftar även till att säkerställa tjänstemottagares rättigheter i olika avseenden, t.ex. genom information om tjänst och tjänsteutövare. Med hänsyn till tjänstedirektivets subsidiaritet i förhållande till redan gällande advokatdirektiv och mot bakgrund av att svenska regler i stort sett redan är i överensstämmelse med tjänstedirektivet, föreslås i promemorian inga lagändringar för genomförande av direktivet som, såvitt i dag kan bedömas, uttalat eller direkt berör advokatverksamhet. Med undantag för vissa bestämmelser i den föreslagna nya lagen om tjänster på den inre marknaden, till vilka Advokatsamfundet återkommer i det följande, ger direktivet, Kommissionens handbok om genomförandet av tjänstedirektivet eller förslagen till genomförandelagstiftning, med några om än viktiga undantag som också kommenteras nedan, inte heller anledning till förändringar av den reglering som i övrigt omgärdar advokater i Sverige (stadgar, vägledande regler om god advokatsed etc.). Exakt vilka praktiska implikationer den föreslagna lagen om tjänster på den inre marknaden kommer att få i fråga om etablering, tillfälligt tillhandahållande av juridiska tjänster, samarbete mellan berörda yrkesorganisationer m.m. är också i dagsläget svårt att avgöra. I de delar som Advokatsamfundet kan komma att beröras i administrativt hänseende enligt vad som kommer visa sig när det nationella tjänstedirektivsmaskineriet ytterligare tagit form (se nedan angående IMI m.m.), hemställer samfundet om en nära dialog med Utrikesdepartementet. Allmänt I fråga om Advokatsamfundets allmänna syn på tjänstedirektivet och dess inverkan på advokatens verksamhet på den inre marknaden för juridiska tjänster, vill samfundet nämna följande. Juridiska tjänster tillhandahållna av advokater omfattas av tjänstedirektivets bestämmelser. Mot bakgrund av den sedan länge väl fungerande regleringen av advokattjänster på den inre marknaden, motsatte sig inledningsvis större delen av det europeiska advokat-

3 3 kollektivet att advokattjänster skulle omfattas av tjänstedirektivet. I Sverige har denna fråga inte varit föremål för någon större debatt och Advokatsamfundet har i stället aktivt deltagit med materiella synpunkter under förhandlingsarbetet. När det gäller juridiska tjänster tillhandahållna av advokater var det under förhandlingsarbetet Advokatsamfundets huvudsakliga mål att verka för att sådan verksamhet även i framtiden kan bedrivas på det sätt som sker i dag och att Sveriges advokatsamfund även fortsättningsvis kan utöva den tillsyn som är erforderlig ur ett samhällsperspektiv, i vilket konsument- och medborgarintresset ingår. De ovan refererade sektoriella advokatdirektiven som i dagsläget i huvudsak reglerar advokatverksamheten har skapat ett sammanhängande, balanserat och väl fungerande system såvitt gäller tillhandahållandet av advokattjänster över medlemsstaternas gränser. Dessa sektorsdirektiv beaktar också de särdrag som gäller för den oberoende advokatkåren och advokatmarknaden. Det var därför av avgörande betydelse när tjänstedirektivets subsidiaritet till dessa direktiv i fall av konflikt mellan instrumentens bestämmelser slutligt slogs fast i tjänstedirektivet. För svenska jurister som inte är advokater har Advokatsamfundets bedömning varit att förutsättningarna för dem att verka i en annan medlemsstat knappast kommer att förbättrats med tjänstedirektivet, eftersom det i flertalet andra EU-länder finns advokatmonopol, dvs. det krävs att den som företräder en klient och uppträder inför domstol är advokat. På samma sätt kommer troligen inte förhållandena i de svenska domstolarna eller på den svenska marknaden i övrigt att påverkas i någon större utsträckning eftersom Sverige, såsom angetts ovan, inte har något advokattvång eller advokatmonopol. För att uppträda som ombud i svensk domstol uppställs i stället krav i rättegångsbalken på att rätten måste finna att ombudet är lämpligt och att ombudet skall behärska det svenska språket. Något behov av förändringar i den svenska lagstiftningen i detta avseende har inte bedömts föreligga till följd av tjänstedirektivet. Exempel på frågor som Advokatsamfundet under beredningsarbetet särskilt framhållit och implikationer av direktivet som identifierats, är följande Möjlighet även i framtiden att uppställa krav på att en utländsk advokat som varaktigt etablerar sig för att utöva advokatyrket i Sverige under sitt hemlands yrkestitel endast kan göra detta om han registrerat sig hos Sveriges advokatsamfund. Uteblivet besked inom viss tid om registrering kan inte innebära att advokaten godkänts för att utöva advokatverksamhet under sitt hemlands yrkestitel. Möjligheten för Advokatsamfundet att för svenska advokater kollektivt tillhandahålla yrkes- och förmögenhetsbrottsförsäkringar kvarstår oförändrad. Även för utländska advokater som är etablerade och registrerade i Sverige kan sådana försäkringar krävas. Direktivet medför att svenska advokater i vissa fall kommer att vara skyldiga att för klienten ange principerna för sin debitering (artikel 22).

4 4 Rådande reglering utifrån ett oberoendeperspektiv om att advokater inte får bedriva integrerad verksamhet tillsammans med andra yrkesgrupper (det s.k. förbudet mot Multi Disciplinary Partnerships, MDPs), påverkas inte av direktivet eftersom advokater omfattas av den i direktivet angivna undantagsbestämmelsen (artikel 25). Möjligheten att förbjuda externt ägande i advokatbolag kommer därför inte heller att påverkas i någon större omfattning (artikel 15, även i förening med artikel 25). 2 Advokatsamfundet har i administrativa frågor framhållit sin negativa inställning till en roll som central informationskontaktpunkt liksom till andra eventuella administrativa pålagor och har anfört att sådana eventuella följder av genomförandet av direktivet måste ske i nära samarbete med samfundet. Eftersom det enligt svensk lagstiftning emellertid är Advokatsamfundet som i Sverige avgör vem som får tillhandahålla juridiska tjänster under yrkestiteln advokat eller under motsvarande yrkestitel från annan medlemsstat, kommer Advokatsamfundet för dessa juridiska tjänsteutövare ofrånkomligt ändå även fortsättningsvis vara en form av kontaktpunkt i dessa avseenden. Materiella synpunkter En svensk kontaktpunkt Angående en svensk kontaktpunkt föreslås att en enda sådan skall inrättas i statlig regi. Denna skall utvecklas av Kommerskollegium i samverkan med Verket för näringslivsutveckling och Konsumentverket. Vidare nämns att det av lagen om tjänster på den inre marknaden skall framgå att en eller flera gemensamma kontaktpunkter skall upprättas. Det främsta motivet för att inrätta en enda gemensam kontaktpunkt i statlig regi är att uppbyggnaden av kontaktpunkten kräver en rad administrativa åtgärder som måste vidtas under en begränsad tidsperiod. Regeringen utesluter dock inte att andra lösningar kan bli aktuella i framtiden. Advokatsamfundet har, bland annat mot bakgrund av de organisatoriska och administrativa resurser som en sådan funktion kräver, ingen erinran mot att det inrättas en enda överordnad kontaktpunkt i statlig regi. Det framstår som att det för närvarande är svårt att utröna vilken Advokatsamfundets roll kan komma att bli i detta avseende i framtiden. Såsom påpekats ovan är dock Advokatsamfundet redan i dag det enda organ som beslutar över möjligheten för enskilda tjänsteutövare att i Sverige tillhandahålla juridiska tjänster under yrkestiteln advokat eller under en annan medlemsstats advokattitel för dem som stadigvarande är verksamma i Sverige. Detsamma gäller för övrigt även i fråga om flertalet advokatorganisationer inom EU. 2 Den svenska regleringen i dessa frågor finns i 8 kap. 2 sjätte stycket och 8 kap. 4 andra stycket rättegångsbalken, i 38 Stadgarna för Sveriges advokatsamfund, liksom i första meningen samt i Vägledande regler om god advokatsed.

5 5 Samarbete mellan myndigheter i tillsynshänseende Enligt tjänstedirektivets bestämmelser om administrativt samarbete och av den föreslagna lagen om tjänster på den inre markanden (8 13 ) följer även att vissa myndigheter skall vara samordnande myndigheter med uppgift att underlätta samarbetet mellan behöriga myndigheter inom EES i frågor som rör tillsyn i Sverige av tjänsteleverantörer. Detta system av samordnande myndigheter i tillsynshänseende (IMI, Internal Market Information System) omfattar även advokatorganisationer. Att så är fallet kan i och för sig ifrågasättas av definitionsskäl, eftersom Sveriges advokatsamfund inte är någon myndighet, även om dess tillsynsverksamhet anses utgöra myndighetsutövning. Enligt ett nyligen fattat beslut av Kommissionen, skall advokatorganisationer även omfattas av den pilotverksamhet som nationellt kommer att starta redan i mars 2009, dvs. innan genomförandelagstiftningen träder i kraft. Detta kan i och för sig ifrågasättas, eftersom beslutet inte föregåtts av någon som helst diskussion med berörda advokatorganisationer. Advokatsamfundet gör dock på befintlig information om den närmare utformningen och funktionen av tillsynsinformationssystemet IMI, bedömningen att sjösättandet av systemet inte kommer att innebära några förändringar i förhållande till det system för samarbete i tillsynsfrågor som redan gäller till följd av de sektoriella advokatdirektiven 3. Advokatsamfundets bedömning är därmed för advokaters del att rutinerna för sådant samarbete redan föreligger. Verksamheter på flera olika områden Inledningsvis kan det framhållas att det huvudsakliga skälet till att Advokatsamfundet bildades och fick offentligrättslig status i anslutning till rättegångsbalkens införande, var 3 Advokater från EU, EES och Schweiz (europeiska advokater) skall i princip jämställas med svenska advokater när de är verksamma i Sverige. Detta innebär bl.a. att reglerna i rättegångsbalken om god advokatsed samt om tillsyn och disciplinärt förfarande är tillämpliga på europeiska advokater. En europeisk advokat är alltså skyldig att följa svenska regler om god advokatsed och i princip gäller samma regler om tillsyn och sanktioner för den utländske advokaten som för en svensk advokat. Detta följer av 8 kap. 9 RB och dir. 77/249/EEG artikel 4 och 7 (se prop. 1992/93:64, såvitt avser EES-advokater; att detsamma gäller EU-advokater och advokater från Schweiz följer av prop. 1998/99:108 respektive 2000/01:55). Europeiska advokater är alltså skyldiga att följa de svenska reglerna om god advokatsed. Detsamma gäller reglerna om tillsyn och sanktioner i 8 kap. RB. En europeisk advokat som under tillhandahållande av juridiska tjänster i Sverige inte följer de svenska etiska reglerna kan alltså ställas under disciplinnämndens prövning. Självfallet kan inte uteslutning bli aktuellt om den europeiske advokaten inte samtidigt är ledamot av Sveriges advokatsamfund, men om förutsättningarna för uteslutning är uppfyllda, kan han eller hon i stället tilldelas varning, eventuellt i förening med straffavgift. De svenska disciplinära sanktionerna kan endast bli aktuella om den europeiske advokaten är verksam i Sverige. Detta innebär att advokaten skall tillhandahålla juridiska tjänster (biträde, rådgivning etc.) på svensk mark. Det gäller däremot inte i fråga om tjänster som advokaten i sitt hemland t.ex. per brev, telefon, telefax eller e-post tillhandahåller en klient som befinner sig i Sverige. För det fall en europeisk advokat har straffats disciplinärt skall Advokatsamfundets styrelse, enligt 8 kap. 9 sista stycket RB, underrätta behörig myndighet eller organisation i den stat där advokaten är auktoriserad om beslut i vilket det har konstaterats att han eller hon har åsidosatt sina plikter som advokat. Att Advokatsamfundets disciplinära verksamhet omfattar också den som auktoriserats som advokat i en annan stat inom EU, EES eller i Schweiz, framgår även av 44 a i stadgarna. Där anges också att samfundet i ett disciplinärt förfarande mot en sådan advokat, så snart förfarandet inleds, skall samarbeta och utbyta information med den behöriga myndigheten eller organisationen i den andra staten.

6 6 att garantera att enskilda skulle vara tillförsäkrade oberoende, etiskt och professionellt högt förkovrade jurister, som dessutom erhöll en i lag skyddad titel. I det s.k. Nova-målet i EG-domstolen (Wouters m.fl../. Holländska advokatsamfundet, C-309/99) var frågan om de nationella advokatsamfunden inom den Europeiska unionen kan förbjuda organiserade samarbeten mellan advokater och revisorer, s.k. Multi- Disciplinary Partnerships (MDPs) eller inte. Avgörandet berör en rad frågor om konkurrensbegränsningar, fri etableringsrätt och fri rörlighet för tjänster. I domen slog EG-domstolen (EGD) fast att förbud mot MDPs mellan advokater och revisorer är tillåtet, trots att det kan vara konkurrensbegränsande. EGD slog dessutom fast betydelsen av advokaters oberoende och upprätthållandet av regler om tystnadsplikt och intressekonflikter. Sammanfattningsvis ansåg EGD att det med hänsyn till de särskilda uppgifter som anförtrotts advokater är tillåtet att ställa upp regler som förbjuder ingående samarbeten med revisorer när förbudet kan anses nödvändigt för att säkerställa att advokatyrket utövas på ett korrekt sätt, med hänsyn till hur detta yrke är organiserat i den berörda medlemsstaten. Genom att åta sig uppdrag som är grundläggande i en rättstat, har advokater enligt EGD:s bedömning tilldelats vissa särskilda uppgifter i det allmännas intresse. En direkt tillämpning enbart av konkurrensreglerna och ett accepterande av MDPs skulle enligt domstolens bedömning undergräva advokatens särskilda skyldigheter, advokaters oberoende och tystnadsplikt liksom de regler som syftar till att undvika intressekonflikter. Med hänvisning till advokaternas yrkesplikter fann EGD därför att enskilda advokatsamfund äger rätt att uppställa villkor som förbjuder MDPs även om detta i sig kan innefatta konkurrensbegränsningar. I Sverige råder alltjämt ett förbud för advokater att ingå integrerad verksamhet med andra än advokater. I 8 kap. 4 andra stycket rättegångsbalken stadgas att endast advokat får vara delägare eller bolagsman i advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform, om inte Advokatsamfundets styrelse medger undantag. Motsvarande bestämmelser om än sedan 1 januari 2009 något modifierade genom viss möjlighet till externt ägande och ledning finns även i de Vägledande reglerna om god advokatsed (7.5), se bilagd regelsamling. Tjänstedirektivet innehåller bestämmelser i detta avseende i fråga om externt ägande (artikel 15.2 c), som bl.a. anger att krav som rör företags kapitalinnehav är ett sådant krav som skall undersökas och tillses att det uppfyller kraven på icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet. Tjänstedirektivet innehåller också en bestämmelse (artikel 25) som ålägger medlemsstaterna att säkerställa att tjänsteleverantörer inte åläggs krav som innebär att de endast får utöva en viss angiven verksamhet eller som inskränker möjligheten att utöva flera verksamheter gemensamt i partnerskap. Denna bestämmelse, som uppenbart öppnar upp för företrädare för olika yrkesgrupper att bedriva verksamhet gemensamt, gäller dock enligt den uttryckliga undantagsregeln i artikel 25.1 a) inte för advokater. Advokater utgör nämligen vilket också under förhandlingsarbetet bekräftats av Kommissionen ett exempel på ett sådant reglerat yrke då det är motiverat att uppställa sådana krav för att se till att reglerna för yrkesetik och uppförande följs liksom då det är nödvändigt för att säkerställa tjänsteleverantörens oberoende och opartiskhet.

7 7 I promemorian anses något behov av reglering inte finnas i detta avseende, eftersom endast motiverade begränsningar för bl.a. advokatverksamhet redan uppställs i nationell lag. Advokatsamfundet gör ingen annan bedömning härvidlag liksom i fråga om den bedömning som görs i promemorian om att rättegångsbalkens regler om ägande i advokatverksamhet omfattas av undantaget i direktivet. Härutöver kan konstateras att den möjlighet för externt ägande och ledande av advokatbolag som helt nyligen införts för verkställande direktörer även ligger i linje med direktivets huvudregel. Advokatsamfundet vill dock med hänsyn till grunderna för regleringen, dvs. vikten av en oberoende advokatkår mycket tydligt understryka att det svenska förbudet att driva advokatverksamhet tillsammans med företrädare för andra yrkeskategorier inte bara gäller verksamhet i bolagsform, utan advokatverksamhet som bedrivs i alla former. Frihet att tillhandahålla tjänster och därtill knutna undantag Advokatsamfundet konstaterar här endast att direktivets artikel 16 om frihet att tillhandahålla tjänster inte omfattar advokatverksamhet (artikel 17.4). Information från tjänsteleverantörer m.m. Till följd av tjänstedirektivets artikel 22 föreslås att skyldigheten för en tjänsteleverantör att lämna uppgifter om sig själva och sina tjänster regleras i lagen om tjänster på den inre marknaden (lagens ). Advokatsamfundet har inom ramen för den gemensamma beredningen av genomförandet av tjänstedirektivet, tidigare yttrat sig bland annat i frågan om informationsskyldighet i enlighet med direktivets artikel 22 4, se bilagt. Sveriges advokatsamfund har uppfattningen att bestämmelsen såvitt avser advokater i huvudsak innebär att en prisupplysningsregel införs, genom vilken en advokat blir skyldig att ange principerna för sin debitering. Inom ramen för Advokatsamfundets arbete med att revidera de Vägledande reglerna om god advokatsed (VRGA) har, som en direkt följd av artikel 22 i tjänstedirektivet, införts en regel om att en advokat i anslutning till att uppdraget antas, skall ange principerna för sin debitering samt upplysa klienten om vilka faktureringsrutiner som advokaten avser att tillämpa (VRGA 4.1.4). Med principerna för debitering avses vad som läggs till grund för bestämmande av arvodet (jfr VRGA 4.1.2) och med faktureringsrutiner avses valet av faktureringsform samt frekvensen av faktureringen. I de fall priset på tjänsten fastställs innan uppdraget påbörjas föreligger en skyldighet att lämna sådan uppgift, och i annat fall skall sådan uppgift lämnas på klientens begäran. Vid återkommande uppdrag från samma klient får advokaten anses ha fullgjort sin upplysningsskyldighet om upplysningen lämnats en gång och ändring inte är avsedd. Vid en eventuell tvist med klienten om denna upplysningsplikt har uppfyllts får advokaten anses ha bevisbördan för att han eller hon har uppfyllt sitt åliggande. Anledning till dokumentation av tydlig upplysning i fråga om 4 Advokatsamfundets yttrande den 6 februari 2008 till Justitiedepartementet, enheten för processrätt och domstolsfrågor.

8 8 debiteringsprinciper och faktureringsrutiner har därför bedömts föreligga. Eftersom bestämmelsen är en del av det advokatetiska regelverket, åligger det därmed en advokat att följa den. Skulle det i något fall föreligga brister i aktuellt avseende slår den sedvanliga tillsyn som varje advokat står under till och disciplinära åtgärder kan komma att vidtas av Advokatsamfundet. Det bör även i detta sammanhang framhållas, vilket också anges i promemorian, att det av advokatetiska regler följer en allmän skyldighet för advokat att gentemot klienten iaktta trohet och lojalitet samt att på lämpligt sätt hålla klienten underrättad om vad som förekommer vid utförandet av uppdraget och att förfrågningar rörande uppdraget skall besvaras skyndsamt. Advokatsamfundet noterar att bestämmelsen (14 ) i den föreslagna lagen rörande skyldighet att tillhandahålla även annan information såvitt gäller advokattjänster rimligen endast kan aktualiseras i vissa av de angivna fallen. Att så är fallet framgår även av lagtextens lokution om uppgiftsskyldighet i förekommande fall. Även i dessa fall innebär dock informationsskyldigheten i flera avseenden en betydande administrativ börda för den enskilde advokaten. Delar av den information som krävs enligt den föreslagna lagen måste rimligen stå klart för en person som vänder sig till en advokat för att få hjälp i en rättslig angelägenhet. Detta gäller t.ex. den för reglerade yrken, såsom advokatyrket, föreliggande skyldigheten att informera om yrkestitel och yrkesorganisation. I vissa avseenden förefaller även informationsplikten mindre väl förenlig med hur ett advokatuppdrag i praktiken tillkommer. Självfallet skall en advokat, med den särställning som denne åtnjuter i samhället i fråga om oberoende, klientlojalitet och kvalitet, tillhandahålla all sådan information som gör att en klient känner sig trygg med advokatuppdraget. Det är dock anmärkningsvärt att det i promemorian, trots direktivets lydelse, i fråga om oberoende jurister som inte är verksamma på advokatbyrå och som inte omfattas av någon reglering motsvarande den som gäller för advokater, inte för närvarande anses behöva uppställas några informationskrav (s. 258). När det så gäller skyldigheten att på tjänstemottagarens begäran lämna kompletterande uppgifter (15 ), delar Advokatsamfundet helt och hållet vad som beträffande uppförandekoder i promemorian anges om möjligheten för en advokat att hänvisa till Advokatsamfundets hemsida där de Vägledande reglerna om god advokatsed samt allt övrig reglering som omgärdar advokatverksamheten finns tillgänglig. Enligt 16 i den föreslagna lagen skall marknadsföringslagens regler tillämpas om tjänsteleverantören inte lämnar den information som med hänsyn till uppdragets art skulle ha lämnats. Marknadsföringslagen blir normalt endast tillämplig om den utelämnade informationen kan anses utgöra ett otillbörligt vilseledande. Advokater är redan i dag underkastade denna lagstiftning i fråga om marknadsföring och reklam, varför Advokatsamfundet inte har någon erinran mot förslaget i denna del som sådant. Med beaktande dock av att även det advokatetiska regelverket omfattar bristande information i nu aktuellt

9 9 avseende, anser samfundet att det torde vara såväl ändamålsenligt som mest effektivt att advokater som brister i föreliggande informationsplikt, i första hand underställs Advokatsamfundets disciplinära prövning. Det kan tilläggas att frågan om skadestånd till följd av brister i informationsplikten också kan prövas inom ramen för ett sedvanligt tvistemål i domstol. Yrkesansvarsförsäkring Advokatsamfundet har under beredningsarbetet lämnat information om gällande försäkringsskyddsreglering, något som också finns återgivet i promemorian (s. 273). Allmänt kan dock tilläggas att Sverige vid en europeisk jämförelse i princip är ensamt om ett system där kollektiva försäkringar tillhandahålls ledamöterna av den nationella advokatorganisationen. Detta är från ett konsument- och klientperspektiv mycket positivt, eftersom anlitandet av en advokat därmed direkt är sammankopplat med ett försäkringsskydd för tjänsteleverantören. En ytterligare fördel är också att försäkringspremien för advokaterna därmed har kunnat hållas nere i förhållande till vad som skulle ha varit möjligt om varje ledamot individuellt hade fått förhandlat sina egna ansvarsförsäkringar, vilket är fallet i de flesta andra europeiska länder. Även detta är i prishänseende till gagn för konsumenterna. Advokatsamfundet har i de nya etiska reglerna särskilt slagit fast att en advokat är skyldig att ha en för sin verksamhet anpassad ansvarsförsäkring (VRGA 2.6, se bilagd regelsamling). Advokatsamfundets uppfattning är att fel eller försummelse från en advokat eller dennes anställda kan utgöra en sådan direkt och särskild risk för tjänstemottagarens ekonomiska trygghet att det svenska kravet på obligatoriska försäkringar därför står i överensstämmelse med regleringen i tjänstedirektivets artikel När det gäller utländska advokater som etablerar sig i Sverige är det svenska kravet på att dessa skall omfattas av de svenska obligatoriska försäkringarna, eller motsvarande försäkringar i annan medlemsstat där advokaten redan är etablerad, även förenligt med artiklarna 14.7 och 23.2 i direktivet liksom självfallet också med artikel 6 i det s.k. etableringsdirektivet (dir. 98/5/EG, se ovan). Mot denna bakgrund delar Advokatsamfundet promemorians bedömning att det inte föreligger någon risk för att en tjänsteleverantör underkastas krav på dubbel försäkring eller motsvarande garanti liksom att det inte finns något behov att utöka området för lagstadgad försäkringsplikt till följd av direktivet och att något behov av lagstiftning i detta hänseende därför inte finns. Marknadskommunikation från reglerade yrken Advokatsamfundet delar promemorians bedömning att de advokatetiska reglerna avseende marknadskommunikation är förenliga med direktivets krav på marknadskommunikation och stämmer väl överens med de yrkesetiska krav som bör ställas på advokater samt att något behov av kompletterande lagstiftning därför inte finns.

10 10 Tjänstekvalitet I fråga om tjänstedirektivets reglering om tjänstekvalitet (artikel 26), vill Advokatsamfundet framhålla att information om innehållet i gällande reglering och praxis för advokattjänster kan erhållas på många sätt, t.ex. återfinns sådan på Advokatsamfundets hemsida ( Genom regleringen i 8 kap. rättegångsbalken samt Advokatsamfundets stadgar och vägledande regler för god advokatsed och den därmed sammanhängande disciplinära tillsynen över advokater, säkerställs också att advokater uppfyller långt högre kvalitetskrav än som uppställs genom tjänstedirektivet. Advokatsamfundet har i övrigt ingen erinran mot förslaget i promemorian i detta avseende. Tvistlösning Till följd av direktivets bestämmelse om tvistlösning (artikel 27) föreslås att det i den nya lagen skall anges att tjänsteleverantörer skall hantera klagomål från en tjänstemottagare inom skälig tid (17 ). Mot bakgrund av befintliga etiska regler som advokaten har att förhålla sig till i förhållande till sin klient (se ovan), liksom rådande system rörande tillsyn och disciplinförfarande samt anmälan om försäkringsfall till försäkringsbolag till följd av ansvar med anledning av ett advokatuppdrag, ser Advokatsamfundet inte att detta skulle behöva innebära några förändringar i förhållande till vad som i dag redan gäller för advokater. I promemorian talas även om tjänsteleverantörens skyldighet att tillhandahålla information om möjlighet att klaga på tjänstens kvalitet. Huruvida detta skall anses innebära en skyldighet för den enskilde advokaten att informera om möjlighet att vända sig till Advokatsamfundet med klagomål och förfrågningar eller om den information som finns tillgänglig hos Advokatsamfundet och på samfundets hemsida, är oklart. Advokatsamfundet ifrågasätter dock behovet av en aktiv uppgiftsskyldighet för advokat och anser med beaktande av den allmänt tillgängliga informationen i dessa frågor att det varken kan anses rimligt eller från ett förtroendeperspektiv lämpligt att ålägga advokater en sådan skyldighet. Det bör även tilläggas att det får anses följa av det advokatetiska regelverket att en advokat är skyldig att upplysa en klient som framför klagomål på hur uppdraget har utförts om möjligheten att vända sig till advokatsamfundets disciplinnämnd. Reglerna om ersättning till rättsliga biträden i förhållande till direktivets artikel 15 om krav som skall utvärderas Såsom anges i promemorian är prissättningen när det gäller advokatverksamhet i Sverige som huvudregel helt fri. När det gäller sådant arbete som primärt ersätts av offentliga medel, såsom ersättning till offentliga försvarare, målsägandebiträden, rättshjälpsbiträden och offentliga biträden, styrs denna av den timkostnadsnorm som regeringen beslutar om. Vissa mål av enklare beskaffenhet är också s.k. taxemål, vilket innebär att det rättsliga biträdet får en fast ersättning utifrån förhandlingstid enligt en tabell, helt oberoende vilket arbete som faktiskt lagts ned på uppdraget. I samtliga dessa fall gäller att advokater eller andra som i ett enskilt fall förordnas till sådant rättsligt biträde, är förhindrade att förbehålla sig eller ta emot ytterligare ersättning från sin huvudman än vad som följer av domstolens beslut om ersättning. Ett sådant förbud kan och, enligt Advokatsamfundets

11 11 uppfattning bör, ses som en sådan form av maxitariff som enligt tjänstedirektivets 15 artikel utgör en begränsning som inte får tillåtas om den inte är icke-diskriminerande, nödvändig samt proportionell i förhållande till det eftersträvade målet med bestämmelsen. Advokatsamfundet instämmer helt med promemorians bedömning att reglerna om ersättning till rättsliga biträden mot bakgrund av den av regeringen fastställda timkostnadsnormen vilken Advokatsamfundet vid ett stort antal tillfällen och i en mängd olika sammanhang påtalat bristerna i 5 inte kan sägas vara diskriminerande. Regleringen får även anses nödvändig utifrån det förhållandet att ett rättsligt biträde såväl från samhällssom konsumentintresse inte skall få ta mer betalt än rätten beslutar om. Detta är något som också uttryckligen anges i det advokatetiska regelverket (VRGA 4.4.2, se bilagd regelsamling). Advokatsamfundet anser dock att det svenska ersättningssystemets förenlighet med tjänstedirektivet mycket väl kan ifrågasättas från andra utgångspunkter. Framför allt kan proportionaliteten och även nödvändigheten av ett system som i realiteten innebär ett ersättningstak och begränsningar i tjänsteutövarens och tjänstemottagarens möjligheter att komma överens om ett lämpligt pris för tjänsten, ifrågasättas. Advokatsamfundet gör så utifrån det förhållandet att principen om det fria advokatvalet och den enskildes rätt till bästa möjliga rättsliga biträde inte kan upprätthållas om advokater inte får tillräcklig ersättning för sina tjänster 6. Att såsom i promemorian gå runt kravet på proportionalitet genom att hävda att det inte finns någonting som hindrar den som vill anlita någon som vill ta en högre taxa att i stället anlita denne som privat försvarare eller ombud och att regleringen därmed inte innebär ett absolut hinder mot att en advokat åtar sig ett uppdrag för en taxa som parterna själva kommer överens om (s. 416), är högst anmärkningsvärt och direkt felaktigt vid prövningen av om nödvändighetskravet och proportionalitetskravet är uppfyllda. Advokatsamfundet vill i detta sammanhang även hänvisa till de förslag som alldeles nyligen lagts fram i departementspromemorian Den enskildes val av rättsligt biträde (Ds 2008:85), där vissa förändringar bland annat i fråga om förbudet mot ytterligare ersättning till ett rättsligt biträde föreslås. Advokatsamfundet är mot anförd bakgrund, och då ersättningen enligt taxa i realiteten otvivelaktigt måste anses utgöra en maxitariff, av uppfattningen att den svenska regleringen om ersättning till rättsliga biträden inte står i full överensstämmelse med tjänstedirektivet. 5 Se exempelvis Advokatsamfundets skrivelse den 26 september 2007 till samtliga ledamöter i Sveriges riksdag. 6 Se exempelvis Advokatsamfundets skrivelse den 5 mars 2008 till justitieminister Beatrice Ask, Justitiedepartementet.

12 12 Advokater som intygsgivare enligt bostadsrättslagen och lagen om kooperativ hyresrätt Advokatsamfundet konstaterar avslutningsvis mot bakgrund av att advokater kan anlitas som intygsgivare, att de förändringar som föreslås i detta avseende inte föranleder några synpunkter. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg