Stövaren. Jaktproven * * * Stövarens jaktprovsdel Sista manusdag till utställningsdelen som utkommer 15 nov är 1 okt 2011

Transkript

1 Stövaren Svenska Stövarklubbens tidskrift ISSN X REDAKTÖR Allan Bergström Ollbacken 20, Luleå , BITR REDAKTÖR Ann Mari Norman Norderåsen 142, Häggenås , ANSVARIG UTGIVARE Freddy Kjellström Bråne 71, Gräsmark ANNONSER Karl Skoglund Sommarvägen 119, Falkenberg , Fax SVENSKA STÖVARKLUBBENS KANSLI Stråkanäs 422, Kalix ÖPPETTIDER: Måndag kl Alla inbetalningar till Svenska Stövarklubben på PG till lokalklubbarna på respektive gironummer (se adresslista). OBS! Adressändringar till din lokalklubb. Sista manusdag till utställningsdelen som utkommer 15 nov är 1 okt 2011 Stövaren tidskrift för stövarjägare 1 Jaktproven INNEHÅLL Aktuellt...2 Avel och genetik...20 Debatt...25 Jaktprovsstatistik Jaktprovsresultat Styrelseprotokoll m m Lokalklubbarnas utställningar Adresser Hundregister Blanketter * * * Stövarens jaktprovsdel 2011 Efter ännu en svår vinter med mycket kyla och snö över hela landet kan vi tyvärr åter notera ett minus beträffande jaktprovsdeltagandet. Vargetableringen har också gett effekter, då flera tidigare stora stövarlän numera noterar blygsamma siffror i statistiken. Totalt genomfördes jaktprov i landet. Övrigt i denna utgåva: Inför sommaren kan Du läsa SKKs varning för bilen som dödsfälla för hunden. Med anledning av att rävens dvärgbandmask hittats i Sverige har vi en artikel från Doggy-Rapport om hundens och kattens parasiter. Läs också den norske sociologiforskaren David Ramsliens intressanta uppsats under rubriken Harjägare en egen klan? I Finland pågår en omfattande DNA-forskning om hundens ärftliga sjukdomar, med syfte att också kunna använda kunskaperna om dem för människans bästa. Forskningsgruppens ledare, professor Hannes Lohi, presenterar dagsläget. Utöver det här finns som vanligt de formella dokumenten från styrelsemöten och en del annat i senare delen av boken. Allan Bergström

2 2 Aktuellt Stövaren tidskrift för stövarjägare Bilen en dödsfälla för hunden Nu är det snart högsommar och de flesta av oss njuter av sol och värme. För våra hundar är värmen inte lika efterlängtad och kan utgöra en allvarlig fara. I sommarsolen kan bilen lätt bli en dödsfälla. Snabbare än många tror höjs temperaturen i bilen, oavsett om den står i sol eller skugga. För att få hundägarna att uppmärksamma problemet med varma bilar gör Svenska Kennelklubben en kampanj med så kallade restaurangvykort. När du reser med hund i bilen rekommenderar Svenska Kennelklubben: Att vid långa turer välja tider när solen inte står som högst Att rasta ofta och gärna vid en sjö så att kanske både hund och förare kan svalka sig Att tänka på att solen förflyttar sig snabbt, efter bara en kort stund kan värmen vara olidlig Att om du har en kombi installera grindar eller en bur så att du kan öppna luckan och låta hunden få frisk luft när du stannar till Att inte fylla bilen med så mycket packning att lufttillförseln stryps bak till hunden Att aldrig binda hunden i bilens stötfångare, dragkrok eller liknande det kan sluta mycket olyckligt ifall man plötsligt måste åka vidare eller flytta bilen! Att hellre placera hunden hos goda vänner eller på pensionat om resan går till platser som hunden inte är lika välkommen till. Då behöver man inte oroa sig för att hunden får sitta långa, varma och kanske farliga timmar i bilen. Sommarens övriga faror Hundar kan drabbas av fästingburna sjukdomar och fästingar bör därför avlägsnas snarast med speciella fästingborttagare. För hundar finns också preparat som förebygger fästingangrepp. Huggormsbett kan ge allvarliga skador och bör skyndsamt behandlas av veterinär. Paddor utsöndrar gift om de blir bitna. Giftet kan göra att hunden blir slö och dreglar. Algblommning kan innebära en hälsofara och hundar som uppvisar symtom som kräkning och diarré och misstänks ha fått i sig sjö- eller havsvatten ska undersökas av veterinär. Kvarlämnade rester från picknickar, till exempel kycklingben, glass- och grillpinnar, majskolvar och annat skräp kan skada hundens mage. Håll koll på din hund Sommartid vistas vi mycket med våra hundar ute bland andra människor och djur. Då är det viktigt att alla hundägare visar hänsyn och har god ordning på hundarna. Det kan vara på badstranden, på campingplatsen eller i skog och mark där hunden under inga omständigheter får störa viltet som nu har ungar. Alla faror till trots hoppas vi att alla hundar får en riktigt skön semester med husse och matte!

3 Fakta,temperaturen i bilen Kl T ute Väderlek T i bil 08: skugga : skugga : blandat : sol : sol : sol +85 Stövaren tidskrift för stövarjägare 3 Sms:a registreringsnumret! Om du ser en varm hund i en bil kan du skicka registreringsnumret med ett sms till och få namnet på bilens ägare. Befinner du dig vid ett köpcenter eller en hundutställning kan du be om att namnet ropas ut. Om du bedömer att hunden är i livsfara ska du kontakta polisen. I akuta fall har du rätt att slå in rutan för att få ut hunden. Se då till att ha vittnen som kan intyga att hunden var illa ute. Lokalklubbarnas dressyrkurser En mycket nyttig aktivitet under lågsäsongen, både för matte/husse och hund, är lokalklubbarnas träffar med jakthundsdressyr på programmet. Innehåller bland annat * Lydnadsträning * Kommandon och ledarskapsträning * Hundens anatomi * Träning och förebyggande av skador * Ringträning Se respektive lokalklubbs hemsida för uppgifter om tid och plats, eller kontakta närmaste funktionär! Det lönar sig!!!

4 4 Stövaren tidskrift för stövarjägare Inälvsparasiter hos hund och katt i Sverige Med tanke på den nyligen konstaterade förekomsten av rävens dvärgbandmask i Sverige, men även på grund av den allt livligare och ibland olagliga trafiken med husdjur över landsgränserna, publiceras här en aktuell artikel ur Doggy-Rapport nr , med tillstånd av författaren. Uppfödning av hundar och katter drabbas idag i större utsträckning av parasitära sjukdomar, inte minst därför att det inom EU har blivit lättare att köpa och importera värdefulla avelsdjur som man ofta inte vet om de bär på parasiter. Veterinär UL- RIKA FORSHELL summerar de inhemska inälvsparasiter som är viktiga att hålla ögonen på idag, hur de uppträder, diagnosticeras och behandlas. Hon berättar även om några mindre vanliga parasiter. Djur kan drabbas olika av parasitära infektioner. Hur allvarligt de drabbas beror på både djurets ålder, smittans omfattning och dess hälsotillstånd när det smittas. Man vet att djur i avels- och kennelmiljö, det vill säga många djur per ytenhet och ofta i blandade åldrar, utsätts för ett högre smittryck än de djur som lever ensamma i ett hushåll. För anläggningar där många djur vistas krävs att man har stora kunskaper och att man är särskilt noggrann med hygien för att hålla smittorna i schack. Parasiter är annars inte så vanliga hos vuxna sällskapshundar och katter. Dessa behöver vanligen inte rutinavmaskas, bara när man konstaterat att de har mask. Vill man skicka in träckprov för analys så skall en remiss alltid följa med provet. I remissen anger man vilken parasit man letar efter eftersom metoderna varierar. Är man osäker kan man alltid kontakta sin veterinär och be om råd. MASKAR Både katter och hundar kan drabbas av såväl rundmaskar som bandmaskar, även om de senare mer sällan ger besvär. Bandmaskar Taenia spp., Mesocestoides spp., Diphyllobothrium spp. Hundar och katter smittas av bandmask via en så kallad mellanvärd, till exempel smågnagare som katten eller hunden jagar och äter upp. Jägaren infekteras och larvformen av bandmasken växer till en vuxen bandmask, som avger de karakteristiska, risgrynslika segmenten, så kallade proglottider, med avföringen. Smittan överförs inte från hund till hund respektive katt till katt. Hos hund förekommer flera arter av bandmaskar, hos katt bara en art. De olika bandmaskarterna har olika djurslag som mellanvärd. Diagnos Proglottider i avföring. Symtom och behandling Bandmask avlägsnas med avmaskningsmedel som innehåller prazikvantel eller fenbendazol. Man måste i möjligaste mån även begränsa jaktmöjligheterna för djuret eftersom ihärdiga jägare alltid kommer att smittas på nytt. Risk för smitta till människa Ingen. Utbredning Vanliga i hela Sverige.

5 RUNDMASKAR Spolmask Toxocara spp. Spolmasken Toxocara canis och Toxocara cati är de unga djurens mask. Redan inom ett halvår brukar de flesta hundvalpar och kattungar ha utvecklat immunitet mot denna parasit. Smittan förekommer mest på platser som samlar många unga individer på liten yta, till exempel kennlar och katterier. Man pratar då om ett högt smittryck. Äggen kommer ut med avföringen och kan bli kvar i miljön, i pälsen etcetera. Äggen är levnadsdugliga i månader till år. Dräktiga tikar kan överföra maskinfektionen till valparna innan de föds, medan kattungar smittas först under digivningen. Ibland förekommer det att individer inte förmår arbeta upp en fullgod immunitet, och de kan då få återkommande problem med spolmask. Stövaren tidskrift för stövarjägare 5 Öppnad valptarm, full med spolmask. Foto: Ulrika Forshell Symtom och behandling Oftast är förloppet symtomfritt, men med tiden förs de vuxna maskarna ut ur kroppen och ses då i avföringen. Under larvernas vandring i kroppen kan man märka att djur hostar. I undantagsfall kan unga djur med kraftiga infektioner lida av förstoppning och i vissa fall drabbas de av diarré. Ett bukigt utseende på en valp eller kattunge kan vara en reaktion på de ämnen som frisätts av maskarna i en kraftig infektion. Maskarna hindrar hundens eller kattens näringsupptag. Om man avmaskar djuret i detta skede kan det drabbas av förstoppning med risk att tarmen brister och svår smärta som följd. Kontakta alltid veterinär i sådana fall! De avmaskningsmedel som används till unga djur mot just spolmask är fenbendazol eller pyrantel. Djur som är känsligare kan behöva regelbundna avmaskningar med fenbendazol, ungefär var fjärde vecka, eller pyrantel varannan vecka under några månaders tid. Diagnos Diagnos kan ställas genom att man undersöker avföringen med hjälp av mikroskop för att finna maskens ägg. Ibland kommer dock vuxna maskar ut med avföringen. Risk för smitta till människa Det kan hända att spolmaskägg som finns i miljön på ett eller annat sätt kommer in i människokroppen och kläcks. Risken är större att små barn som äter sand eller jord drabbas av detta. De nykläckta larverna kan i vissa fall ta sig ut i kroppsvävnaden, men ger endast i ytterst sällsynta fall några besvär (larva migrans). Utbredning Alla sorter är vanliga i hela Sverige. Rävens lungmask och Fransk hjärtmask på hund Rävens lungmask, Crenosoma vulpis, och den franska hjärtmasken, Angiostrongylus vasorum, smittar via sniglar och snigelslem som innehåller larvstadier av maskarna. När dessa

6 6 larver kommer in i hundens matsmältningskanal utvecklas de vidare till vuxna maskar och vandrar till brösthålan där de antingen sätter sig i de nedre luftvägarna (rävens lungmask) eller i hjärtats högra kammare eller lungartären (fransk hjärtmask). Symtom och behandling Infektionerna har inledningsvis jämförbara symtom, som omfattar varierande grader av trötthet och hosta som kan bli kronisk. Sedan kan symtomen försämras för hundar som smittats med fransk hjärtmask. De drabbas då av blodbrist (anemi), avmagring och förändringar i blodets sammansättning. De flesta tillgängliga avmaskningsmedlen har bra effekt på dessa maskar. Det finns dock risker med behandling, eftersom de döda lungmaskarna orsakar en lokal inflammation i lungorna. Vad beträffar infektion med fransk hjärtmask ska man undantagslöst ultraljudsundersöka hunden innan den behandlas med maskmedel för att försöka avgöra hur stor maskbördan är. Om stora mängder döda maskar lossnar kan de blockera blodflödet och orsaka plötsligt blodtrycksfall med mera. I sämsta fall kan hunden plötsligt dö. Eventuellt måste maskarna avlägsnas med hjälp av kirurgi. Diagnos Träck från tre tillfällen samlas och analyseras för larver. Ibland går det att se förändringar i lungorna vid en röntgenundersökning av brösthålan. Utbredning Rävens lungmask förekommer hos räv i hela Sverige. Fransk hjärtmask var under många år isolerad till ön Sydkoster i Bohusläns skärgård, men ett känt fall har inträffat på fastlandet, en räv som påträffades död och Stövaren tidskrift för stövarjägare skickades till Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) för obduktion. Räven återfanns i Osby-trakten i Skåne Kattens lungmask Aelurostrongylus abstrusus Kattens lungmask sprids även den via sniglar och snigelslem, och sporadiska fall har inträffat under årens lopp. Symtom och behandling En drabbad katt får varierande grader av hosta, från lindrig hosta till svåra anfall där man kan uppleva att ett fiskben fastnat i halsen. Diagnos Träck från tre tillfällen samlas och analyseras för larver. Utbredning Kattens lungmask finns i Sverige, även om dess utbredning i Sverige är tämligen okänd. Den upptäcks ytterst sällan på svenska katter. Hundens lungmask, luftrörsmask Oslerus osleri Hundens lungmask överförs som direkt kontaktsmitta, vanligen från tik till valpar. Upphostat slem som är fullt med larver överförs från tiken till valparna när hon tvättar dem. Larverna utvecklas i mag-tarmkanalen och tar sig till slut till luftrören där de vuxna maskarna bäddar in sig som hårda knutor som kan blir upp till två centimeter i diameter. Symtom och behandling En infektion kan förlöpa symtomfritt men kan också utvecklas till kronisk bronkit som uttrycker sig med en torr, kronisk hosta, trötthet och ibland avmagring. Infektion med denna mask är, vad vi vet, ovanlig i Sverige, men bör misstänkas hos valpkullar som börjar hosta vid cirka tio

7 veckors ålder. Hundar upp till ett års ålder är känsligast. Maskarna är känsliga för fenbendazol. Diagnos Slem som hostas upp av en infekterad hund är ofta fullt av larver som enkelt går att se vid en undersökning. Med lite tur kan man hitta larver i avföringen. Annars är bronkoskopi, en metod där luftvägarna undersöks med hjälp av ett särskilt instrument, den säkraste metoden att ställa diagnos. Utbredning Luftrörsmaskens utbredning i Sverige är inte kartlagd, men infektioner med luftrörsmask förekommer sporadiskt hos svenska hundar. Hakmask Uncinaria stenocephala Hakmask kan drabba såväl hund som katt, även om man ännu inte funnit den på katt i Sverige. Smitta sker i den svenska naturen via rävavföring. Symtom och behandling En kraftig hakmaskinfektion ger såväl tarmrubbningar som blodbrist (anemi) eftersom maskarna hakar fast sig i tarmslemhinnan och suger blod. Eftersom hakmaskens larver kan gå i vila och inte aktiveras förrän de vuxna maskarna har dödats vid en avmaskning, kräver en kraftig hakmaskinfektion ofta flera behandlingar. Använd gärna olika avmaskningsmedel med tre till fyra veckors mellanrum när de vilande larverna aktiveras. Dessa behandlingar kan behöva pågå i flera månader. Samtidigt som man behandlar djuret bör eventuell tillförsel av smittämnet skäras av. Man måste se till att djuret inte kommer i kontakt med smittförande avföring vilket till exempel kan innebära koppelrastning och Stövaren tidskrift för stövarjägare 7 att en eventuell hundgård måste saneras. I en del fall cirkulerar smittan inom en hundgrupp, ofta där hygienen är undermålig, och då skall en gruppbehandling och sanering genomföras. Diagnos Påvisande av ägg i träck med hjälp av mikroskop. Spridning Uncinaria finns i rävpopulationen i hela Sverige och fall förekommer hos hund. Piskmask Trichuris vulpis Piskmask drabbar främst unga djur, men sällan i en sådan omfattning att djuren visar symtom. De vuxna maskarna producerar många ägg per dygn. Det kan leda till att såväl inomhus- som utomhusmiljö i till exempel en kennel på kort tid kan bli kraftigt bemängd av smittan. Vid gynnsamma förhållanden kan äggen överleva flera år i miljön. Symtom och behandling I måttliga mängder tolererar hundarna denna mask väl, men unga djur kan drabbas av besvärliga diarréer med blod- och sleminblandning samt klåda kring ändtarmsöppningen. Maskarna är känsliga för alla maskmedel. Diagnos Diagnos ställs genom att undersöka träck för att påvisa ägg (mikroskopiska). Utbredning Piskmask förekommer någon gång i enstaka importkennlar i Sverige, men hundarna visar sällan symtom på infektion.

8 8 ENCELLIGA ORGANISMER (protozoer) Giardia Giardia intestinalis Giardia är en parasit som onekligen har kommit på bred front under senare år, ofta som snyltgäst på importerade avelsdjur till svenska kennlar och katterier. Dess smittsamhet och överlevnadsmekanismer gör att den snabbt får fäste i större djurgrupper, inte minst där det finns unga djur med outvecklat immunförsvar. Samtidigt hittar man ofta giardia i helt symtomfria, friska djur. Var gränsen går mellan sjukdomsframkallande organism och normalflora vet man ännu för lite om. Det finns olika underarter av giardia som smittar olika djurslag. Det är möjligt att smittan kan överföras till och från människa, en risk som inte kan förbises, även om det i dagsläget är mycket ovanligt i Sverige. Smitta sker via avföring, vatten eller djurets omgivning. De cystor som parasiten kan bilda är stabila i miljön och kan finnas kvar där i månader till år. Unga djur är känsligast för parasitsmitta. Diagnos Diagnos på giardia ställs genom att man vid undersökning i mikroskop hittar parasitens cystor i avföringen. Symtom och behandling Symtom på giardia är smittsamma diarréer som ofta går i skov. Diarrén utlöses ofta av stress, till exempel när kattungar eller valpar flyttar till sina nya hem, vid resor eller nytillskott i familjen. I symtombilden ingår ofta att djuret magrar och att växande djur har nedsatt tillväxt. Vid behandling används avmaskningsmedlet fenbendazol. Behandlingen kan behöva upprepas i kombination med en noggrann sanering. Avmaskningsmedlet metronidazol Stövaren tidskrift för stövarjägare är också effektivt mot giardia men kräver längre behandlingstid och kan ha biverkningar. Man skall alltid kontakta sin veterinär för rådgivning och hjälp om det är en kennel eller ett katteri som har smittats. Viktigt! Tänk på att begränsa smittan genom att inte sälja, ge bort eller inackordera djur med diarré som man inte känner orsaken till. Friska djur kan vara smittbärare, med potential att själva insjukna eller smitta andra. Spridning Giardia förekommer i hela Sverige. Tritrichomonas foetus Tritrichomonas foetus är det senaste tillskottet i den svenska kattens parasitfauna. Den har inte varit känd som sådan i mer än ett tiotal år. Inte förrän i år kunde man konstatera att denna art rent genetiskt skiljer sig helt från den undertyp av Tritrichomonas foetus som orsakar reproduktionsstörningar på nötkreatur. Frågorna som omger denna organism är fortfarande fler än svaren och forskningen har varit begränsad. Parasiten smittar via avföring. Diagnos Diagnos kan ställas med hjälp av avföringsprov eller PCR-teknik, en avancerad analysmetod då parasitens arvsmassa kan upptäckas i olika prover. Analysen försvåras av att organismen är oerhört känslig och kan vara svår att få med i provet. Man får vara beredd på att kanske behöva ta prover vid flera tillfällen om man har starka misstankar om att djuret är smittat av Tritrichomonas foetus. Symtom och behandling Liksom giardia orsakar Tritrichomonas foetus diarré som går i skov, även om avmagring och nedsatt tillväxt inte förekommer här tvärtom så ökar infekterade katter i vikt. Det

9 Stövaren tidskrift för stövarjägare 9 Inför parning och valpning är det viktigt att tiken är fri från parasiter eftersom valparna lätt kan bli smittade. Foto Allan Bergström är oerhört viktigt att genom analys skilja organismerna åt, eftersom behandlingen skiljer sig avsevärt mellan dem. Infektionen är svårbehandlad. Den bästa boten är därför onekligen att undvika smitta! Det finns inget registrerat och effektivt läkemedel i Sverige idag. Om man misstänker att katten är infekterad av Tritrichomonas foetus ska man inte försöka behandla den utan att diagnosen först bekräftas. Det beror på att flera av de ämnen som används vid diarréer hos katt bara trycker ner infektionsämnet under själva behandlingstiden och faktiskt kan fördröja utläkningstiden. Under behandling kan symtomen upphöra och man kan vid en undersökning inte hitta organismen. Veterinär skall alltid kopplas in. Väljer man att låta infektionen läka ut av sig själv, vilket kan ta från sex månader till tre år, finns det tecken på att katterna ändå blir bärare av organismen. Därmed utgör de en smittorisk. Viktigt! Tänk på att begränsa smittan genom att inte sälja, ge bort eller inackordera djur som har diarré och där orsaken till diarrén är okänd. Att djuren är friska utesluter inte att de är smittbärare. Som sådana löper de en risk att själva insjukna eller smitta andra. Utbredning Tritrichomonas foetus förekommer i hela världen och är på frammarsch i Sverige. Koccidier Isospora spp. Isosporakoccidier kan orsaka smittsamma diarréer hos väldigt unga djurkullar innan de avvänjs och säljs. Djuren får en bra immunitet efter att de genomgått en infektion,

10 10 men de fortsätter att utsöndra smittoämnet i varierande grad under hela livet. Koccidier har ett livsstadium där de formar cystor. Dessa cystor är mycket motståndskraftiga och kan ligga kvar opåverkade i miljön i flera månader. Cystor kan till exempel finnas kvar i valpningsboxar av trä, vilka är svåra att rengöra eftersom valparna gnager och sliter på dem. Kattens och hundens koccidier beter sig på samma sätt men smittar inte mellan djurslagen. Symtom och behandling Symtomen är gul, vattentunn diarré på späda valpar och kattungar. Koccidierna irriterar tunntarmens slemhinna samt orsakar diarré och i allvarligare fall nedsatt tillväxt. Kontakta alltid veterinär för hjälp och receptförskrivning. Receptfria avmaskningsmedel har ingen effekt på koccidier. Diagnos För att ställa diagnos undersöker man om det finns koccidiecystor i avföringsprov. Även äldre hundar kan ibland ha koccidier. Dessa anses då vara opportunistiska, det vill säga de har infekterat hunden eftersom dess motståndskraft är lägre än normalt, och det finns ett annat lidande i bakgrunden. När detta lidande behandlas, försvinner som regel även koccidierna. Utbredning Koccidier förekommer i hela världen, även i Sverige. Övriga inälvsparasiter Det finns naturligtvis flera inhemska parasiter som kan orsaka besvär hos hundar och katter, men som är väldigt ovanliga eller har väldigt liten betydelse. Till dessa hör kattens magmask, kryptosporidier, sugmasken Alaria alata med flera. Stövaren tidskrift för stövarjägare Rävens dvärgbandmask är högaktuell, inte för att den har påvisats*, utan därför att vi är rädda att få in den till Sverige. Än så länge ska hundar som förs in eller återvänder till Sverige avmaskas med prazikvantel mot denna parasit och det med rätta! Den förekommer i många delar av Europa, närmast i Danmark och Baltikum. Ägg från denna lilla bandmask (som vuxen tre millimeter lång) kan smitta till människa och orsaka en obotlig och livslång parasitinfektion i bland annat levern. Sjukdomen är mycket allvarlig och kräver kontinuerlig behandling, i vissa fall levertransplantation. Det kan ta upp till år innan sjukdomen upptäcks. Dessutom övervakar SVA förekomst av rävens dvärgbandmask genom att årligen kontrollera cirka 300 rödrävar från hela landet. Trenden med ökat resande med husdjur ställer nya krav på djurägare vad gäller kunskaper i både att känna till samt i att profylaktiskt behandla sitt djur mot flera exotiska parasiter som vi inte har i Sverige idag. Dessa kommer att tas upp i ett kommande nummer av Doggy-Rapport. Ulrika Forshell Laboratorieveterinär ULRIKA FORSHELL arbetar vid enheten för Virologi, Immunbiologi och Parasitologi vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) i Uppsala. *Som nämnts i ingressen är första fallet av rävens dvärgbandmask påvisad i Sverige i februari Mer info på SVAs hemsida. (Reds anm.)

11 Stövaren tidskrift för stövarjägare 11 Samarbete för att stoppa MRSA-spridning mellan människor och djur Det är viktigt att myndigheter och andra som arbetar med smittskydd samarbetar för att motverka spridningen av MRSA (meticillinresistenta Staphylococcus aureus) mellan djur och människor. Socialstyrelsen ger nu ut rekommendationer för handläggning av MRSA hos häst, hund och katt. Tidigare såg man ofta på MRSA som en slags sjukhussjuka. Senare har man framför allt sett en spridning av MRSA ute i samhället, även bland människor som aldrig har haft någon sjukhuskontakt, och sedan början av 2000-talet har det kommit allt fler rapporter om MRSA hos djur. I flertalet fall av MRSA hos sällskapsdjur verkar det som det är människor med MRSA som har smittat djuren. De rekommendationer som Socialstyrelsen nu ger ut är en produkt av en samverkan som har pågått sedan 2007 mellan Jordbruksverket och experter från andra berörda myndigheter. Ett mål för rekommendationerna är att klargöra dessa områden för att underlätta samarbetet och därmed minska smittspridningen. Dokumentet ingår i en serie med andra MRSA-dokument som Socialstyrelsen och det tidigare nationella Strama har tagit fram i samverkan med andra myndigheter och experter Gula stafylokocker (Staphylococcus aureus, SA) är den vanligaste bakterien i infekterade sår och bölder, men bakterien kan även orsaka allvarligare infektioner som blodförgiftning. Den variant av SA som är resistent mot de antibiotika som normalt används som ett förstahandsalternativ vid behandling av SA-infektioner kallas MRSA (meticillinresistenta Staphylococcus aureus). MRSA-bakterier är resistenta mot alla antibiotika som hör till gruppen betalaktamer (t.ex. penicilliner) och ibland även mot andra typer av antibiotika. MRSA sprids mellan människor, men också mellan djur, samt mellan människor och djur. Att begränsa förekomsten hos djur och motverka spridningen mellan djur och människor är därför en viktig del av arbetet för att minska spridningen av MRSA i samhället. En förutsättning för att minska smittspridningen mellan djur och människor är att alla som jobbar med smittskydd samverkar och samarbetar med varandra. Myndigheter i samarbete Efter diskussioner inom Zoonosrådet, med Socialstyrelsen som sammankallade, har en tvärsektoriell arbetsgrupp tagit fram dessa rekommendationer för handläggning av MRSA hos häst, hund och katt. Gruppen har bestått av representanter för Jordbruksverket, Arbetsmiljöverket, Strama VL/Statens veterinärmedicinska anstalt, det tidigare nationella Strama, Smittskyddsinstitutet, Smittskyddsläkarföreningen samt Socialstyrelsen. Källa:

12 12 Stövaren tidskrift för stövarjägare Harjägare en egen klan? Hösten 2003 bestämde jag mig för att skriva en hovedfagsoppgave (nivå mellan magisteroch licensiatuppsats) i socialantropologi om jakt. Jag var mycket på älgjakt, rådjursjakt och skogsfågeljakt, men fick också mitt första möte med harjakten. Under hösten blev det många turer till skogs tillsammans med ivriga harjägare. Det tog inte lång tid förrän jag fick känslan av att harjägare var lite annorlunda än andra jägare. Gång på gång sade och gjorde man saker som bröt fundamentalt mot mina egna jakterfarenheter och föreställningar om vad jakt rör sig om. Harjakt och harjägare framstod närmast som exotiska. Förnimmelsen om att harjakten skiljer ut sig syns vara utbredd. Bland norska jägare existerar det en uppfattning om att harjägare inte är som andra jägare. Harjägare nämns gärna som en egen klan. Denna inställning understryks också i det etablerade ordspråket: Det finns två slags jägare: harjägare och andra jägare. Det är däremot få eller ingen som genom detaljerade beskrivningar har försökt att underbygga eller redogöra för vad som eventuellt gör harjägarna unika i norska jaktsammanhang. Med andra ord: varför upplevs harjakten som exotisk? Vad är det med harjaktkulturen som ger intryck av annorlunda? Detta är en fråga jag tar upp i denna artikel och som jag sökte få svar på när jag skrev hovedfagsoppgaven Los på harejaktas mysterier. I norskt harjaktsammanhang har jakthunden en unik position som motivationskälla och motivationskraft. Det betyder inte bara att drevet och hundens jaktprestation är av yttersta vikt för jägarna, utan också att jakthunden präglar sätten som harjägare kommunicerar och samarbetar på. Hunden påverkar jägarens självförståelse och självpresentation, men har också inverkan på hur jakten och relaterade värden uppfattas, talas om och uttrycks kroppsligt. Jägarna står också över etablerade förväntningar om att utöva jakten i förhållande till vad som är bäst för hunden. Det är just genom att fokusera på dessa olika aspekter om harhundens framträdande position som man kan få inblick i harjaktens så kallade mysterier. Genom ett Artikeln är baserad på ett föredrag av David Ramslien vid Finskstövarföreningen Norges årsmöte i maj 2008 och får ej publiceras vidare, helt eller delvis, utan tillstånd från författaren. David Ramslien försvarade sin hovedfagsoppgave om harjakt vid Universitetet i Oslo, Socialantropologiska institutet, år Han undervisar för närvarande som stipendiat vid nämnda institut, samtidigt som han arbetar med sin doktorsavhandling på ämnet älgjakt med planerad examinering under Översättning från norska Allan Bergström

13 fokus på harjägares språk, värdeprioriteringar, oskrivna regler och tillhörande förklaringer, samt sätt att hantera känslor på, försöker jag just att påvisa ett sammanhang mellan harjakten som annorlunda och harhundens unika position som motivationskälla. Först ger jag en kort överblick över hur hundens drev synliggörs i harjaktrelaterat språk. Därefter ser jag på andra kroppsliga sätt att framhäva drevets enorma betydelse. Jag sätter också fokus på harjaktens oskrivna regler för korrekt jägaruppförande och relaterade orsaksförklaringar. Vidare reflekterar jag över förhållandet mellan hundens centrala position, jägares hantering av känslor och etablerade karikerade föreställningar om harjägare. Avslutningsvis uppmärksammar jag det välkända rekryteringsproblemet. Stövaren tidskrift för stövarjägare 13 Språk Drevrelaterade berättelser I harjaktsammanhang representerar drevet en nyckelsymbol. Det innebär att hundens skallgivning i högsta grad gör sig gällande på ett känslomässigt, estetiskt, praktiskt och moraliskt plan. Drevet har också en framträdande position i harjägarnas berättelser och vandringshistorier. Inledningsvis fokuserar jag på de språkrelaterade aspekterna knutna till drevet. När jag började att vara med harjägare på jakt lade jag snabbt märke till att de pratade mycket om drevet. Runt elden var drevet utgångspunkt för deras tidskrävande försök att förstå det ständigt skiftande förhållandet mellan hunden och drevharen. En hund med ett nyanserat skall gjorde ägaren och hans jaktkamrater i stånd att uppfatta om avstånden mellan haren och den jagande hunden ökade eller minskade. Det var också vanligt att nyttja drevet som utgångspunkt för diskussioner och reflektioner om hur väderförhållandena påverkade den aktuella dagens jakt. För jägare som hade ingående kunskap om skogen och terrängen de jagade i, kunde drevet till och med ge dem en relativt god Artikelförfattaren David Ramslien indikation på vad slags landskap haren och dess förföljare rörde sig i och vart de var på väg. Harjägare brukar också drevet som ett diagnostiskt redskap i spekulationer omkring harens ålder och kön. Ett bestående uppehåll i drevet upplyser jägaren om att hunden har fått tappt, att den inte finner ut var det har blivit av haren. Efter sådana uppehåll kan ett högt skrik, följt av ett rytmiskt drev, ännu en gång uppenbara för jägaren att hunden inte har blivit lurad av harens krumsprång. Med andra ord är drevet det mest grundläggande fundamentet för jägarnas berättelser om harhundens prestationer och framfart. Det är just hundens arbete, först och främst observerat genom lyssnande, som anses som harjaktens kärnvärden. Därför är det inte överraskande att drevet ofta är samtalstema på andra arenor också, till exempel när harjägare möts på den lokala bensinstationen. I detta sammanhang är det värt att lägga märke till att jägaren som blir tillfrågad om hur jakten har gått, gärna förväntas att prata om drevets kvalitet och var-

14 14 aktighet. Harjägare som däremot indikerar att kvalitén på jakten och jaktupplevelserna har sammanhang med hur många harar som är skjutna riskerar kritik. Harjaktterminologi Hundens enorma betydelse är inte bara observerbar genom harjägarnas ivriga (och förväntade) samtal om drevet, men synliggörs också i en institutionaliserad harjägarterminologi. Grundregeln är att alla böcker om harjakt nämner harjägarnas unika terminologi på ett eller annat sätt. Någon författare dedicerar till och med 5 10 sidor till denna lingvistiska aspekt av harjakten. En motsvarande rik terminologi och uppmärksamhet mot språket finns inte inom några andra norska jaktsubkulturer. Många av de etablerade begreppen reflekterar just på harjägargemenskapens starka fokus på hundens arbete och nyanserade drevsätt. Från harjägares utgångspunkt understryker formuleringarna också det intima samarbetet mellan dem och hunden. Varje begrepp representerar en detaljerad information som jägaren, ideellt sett, bör vara i stånd till att snappa upp genom att läsa drevet. Det kräver en erfaren hund, men också en duktig jägare som har ingående kunskap om den enskilda hundens skallgivning. Musikmetaforen I harjaktlitteraturen används ofta en musikmetafor för att beskriva drevet och upplevelsen av det. Med andra ord jämförs drevet med den härligaste musik/konsert. Än en gång speglar etablerade formuleringar vikten av hundens dynamiska roll som förmedlare. Samtidigt framhäver metaforen de känsloladdade upplevelserna som är knutna till det att lyssna till ett drev. Som vi förstår av citatet nedan från 1920, har musikmetaforer existerat under längre tid: Ett sällsynt kraftig och vackert mål hade han, och när drevet gick som bäst, sjöng han upp i Stövaren tidskrift för stövarjägare alla tonarter från bas-baryton till den högsta mezzo-sopran. (Fr. E. 1920/41, Mine uthevelser). Att den estetiska aspekten på drevet har varit viktigt under lång tid synliggörs också i gamla harhundnamn, som Hvide Musikk, Sang och Klinge. Det är värt att lägga märke till att General Kreftings Hvide Musikk räknas som dunkerrasens stamfar. De metaforbaserade namnen är nog en påminnelse om att drevet upplevs av entusiastiska harjägare som allt annat än obetydligt eller dystert bjäffande. Vidare fångar icke bara de poetiska beskrivningarna av hundens skallgivning och referensen till General Krefting vår uppmärksamhet på den starka orienteringen mot estetik, men också mot musikmetaforen som en social differensieringsmarkör. För 1800-talets fritids-, estetisk- och civiliseringsorienterade över- och medelklasselit markerade referensen till vacker musik en skillnad mot de råa, okultiverade/ ociviliserade och nyttoorienterade småbönderna och lägre klasserna. På den tiden hade fortsatt de flesta bygdefolk och arbetare väldigt begränsad tillgång till fritidsaktiviteter generellt (Frykman & Löfgren 1987), och speciellt till den ädla sporten harjakt med hund. De av dem som på det hela taget nyttjade skogens småviltresurser använde gärna snaror och stockfällor, aktiviteter som i kontrast till de mer civiliserade hundsporterna i allt större grad av den kultiverade eliten blev ansedda som barbariska. Det är värt att lägga märke till att musikmetaforen representerar sociala skillnader också idag. Jag har pratat med flera harjägare som inte känner sig komfortabla med att bruka musikbaserade metaforiska fraser för att beskriva de känslomässiga/estetiska sidorna av drevet. Musikmetaforen ingår alltså inte i deras språkrepertoar. En harjägare citerar till och med den etablerade formuleringen Drevet är som musik i mina öron med en tillgjord, förfinad och tunn stämma. Det är inte jag. Det blir så fjantigt. Då säger jag hellre att jag blir

15 gripen, att jag blir berörd, fortsatte han. Det hör till historien att dessa jägare inte är medlemmar i harhundklubbar eller föreningar. Är det kanske så att den organiserade hundsportmiljön är mer upptagen av att uttrycka sig korrekt i förhållande till språkliga traditioner än de som står utanför? Musikmetaforen representerar oavsett det en av flera möjliga exempel på språkliga distinktioner bland harjägare, och kanske också i väl så stor grad en skillnad mellan skriftligt och muntligt jaktspråk. Självpresentationsformuleringar Stövaren tidskrift för stövarjägare 15 tresse för att skjuta haren. Jag kommer tillbaka till de av dem jag anser vara de mest uppseendeväckande. Innan jag går vidare till mitt sista språkrelaterade fokus, vill jag precisera att jag inte fann en motsvarande stark tendens till att introducera sig själv som ikke-trigger happy, varken bland skogsfågeljägare eller rådjursjägare. Någon av älgjägarna jag har tillbringat tid med representerar till en viss grad ett undantag. Likaväl var de flesta mer upptagna av att presentera sig själva som goda förvaltare än som icke-skjutkåta. Kraftladdade formuleringar En av de saker som slog mig då jag bärjade att umgås med harjägare var deras iver att introducera sig som hundfolk, som var mindre upptagna av att skjuta hare. Faktiskt gav de uttryck för detta i så stor grad att jag kände att de lika gott kunde ha tagit mig i handen och sagt Goddag, jag är en harjägare som inte skjuter harar. Självklart blev denna poäng kommunicerad på olika vis och i olika grad av den enskilde jägaren. I min magisteruppsats ger jag en rad exempel. Här är det tillräckligt att nämna ett par av dem: 1) En morgon blev jag upplockad av en harjägare jag inte hade träffat förut, men som hade sagt sig vara villig att ta med mig på jakt. Innan vi lämnat parkeringsplatsen hade jägaren rynkat ansiktet och preciserat att det inte var så viktigt att skjuta haren, men att få fram en god hund. Det som är spännande är att se hur en unghund utvecklar sig, förklarade han. 2) En annan gång fick jag telefon från en jägare, Ronald, som inviterade mig med på jakt. Han sa, Det är upp till dig om du vill ta med hagelbössan eller inte. Känn dig fri, men det är inte säkert att jag tar med min. Vi kan söka oss rätt upp i skogen här där jag bor, fortsatte han. Det verkar som det är bra med hare här, men jag har bara skjutit en än så länge i år, och det var i februari. Några dagar senare, då jag var med honom på jakt, fortsatte han på en rad sätt att understryka sitt bristande in- Harjägarnas kulturkrets skiljer också ut sig i en norsk jaktkontext med de många standardiserade formuleringarna som anspelar på hundens framträdande position. Någon av dessa högst lagbundna ordspråk brukades i en introduktionssituation, till exempel det redan nämnda begreppet Det som betyder något är att få fram en god hund, inte att skjuta hare. Andra välkända uttryck är: När haren är död slutar lärandet, Du skjuter dig inte till en god hund, En död hare är inte värd fem öre, Det som är roligt för hunden är att jaga hare, inte att äta inkråm, Harjakt bör inte vara tillskott till kosten och Du kan säga vad fanken du vill om kärringen till folk, men säger du något elakt om hunden deras, så smäller det!. Alla dessa utbredda formuleringar anspelar på existerande kulturella idéer om det viktiga i drevet och hundens arbete. Flera av dem är också intressanta därför att de uttrycker ett fokus på det som är bäst för hundens möjligheter att utveckla sina jaktegenskaper, på bekostnad av ett nytto- och matperspektiv. Det som är roligt -formuleringen indikerar till och med att jakten läggs upp efter det som är bäst för hundens känslor. Budskapet är klart: Man ska akta sig för att påverka hundens känslor negativt, det vill säga att ödelägga det roliga för hunden genom att vara skjutkåt.

16 16 De ovannämnda mottona symboliserar en ideell moral och ett värdesystem, samt relaterar rollförväntningar knutna till både språkligt och icke-verbalt uppträdande. Det innebär att det moraliska budskapet påminner jägarna om högt värdesatta kvaliteter, som självkontroll Stövaren tidskrift för stövarjägare och måttlighet. Man förväntas att uppföra sig som kultiverade/civiliserade jägare, genom att handla med hänsyn till korrekt jägarsed. Dessa kraftladdade formuleringar får speciellt motiverande kraft, just genom att vara lätta att minnas och tillsynes tidlösa. Icke-verbal kommunikation och prioritering Kaffemys och symbolskt bruk av redskap Harjägarna kan också kommunicera genom kroppslig handling att de är ivriga harjägare. Att tillbringa mycket tid vid elden är kanske det vanligaste icke-språkliga sättet att visa att man värdesätter drevet och hundens arbete. Det är dessutom ett sätt att uttrycka värdet av kaffestunden. Genom att unna sig krutstarkt kaffe, ägg och fläsk medan man sitter och lyssnar till drevet, i stället för att försöka att komma in på drevet för att skjuta haren, visar att man prioriterar högt värdesatta harjägarvärden på bekostnad av matmängd och skjutande. Jag har också observerat hur ännu mer kraftladdade handlingar brukas som sätt att kommunicera att man är ansvariga harjägare och hundägare, som tar hänsyn till det som är hundens bästa. Genom demonstrativt användande av hagelbössan, som exempel, transformeras ett jaktredskap från primärt att vara ett praktiskt verktyg till att bli ett symboliskt meningsladdat instrument. Jag vill återvända till Ronald för att understryka min poäng. Som allaredan nämnts verkade han upptagen av att kommunicera till mig att han ofta drog ut på jakt utan bössa. Detta är värt att lägga märke till av flera orsaker. För det första har jag aldrig mött denna form för demonstrativ sedvänja bland andra typer av jägare i Norge. Jag vill också understryka att jag känner till flera andra lokala harjägare som praktiserar denna form av vapenlös jakt. Avslutningsvis är det inget tvivel om att denna moralskapande form för praxis är välkänd bland harjägare, ett påstående som underbyggs av det följande citatet från Norske Harehundklubbers Forbunds hemsida: Några gånger bör man låta bössan vara hemma. Harjakt bör inte vara matanskaffning ( Citatet illustrerar att vapenlös jaktpraxis har blivit institutionaliserat i norskt harjaktssammanhang. Några gånger demonstrerar harjägare sina starka engagemang på mer personliga, icke-etablerade sätt. På jaktturen med Ronald blev inte bara hagelbössan, utan också yxan brukad för att uttrycka personlig värdeprioriteringar på ett speciellt kraftfullt sätt. En beskrivning hämtad från min hovedfagsoppgave kan tjäna som illustration: Då både en och två timmar hade passerat sedan vi sist såg eller hörde något från hunden, började jag tvivla på om vi skulle få uppleva drev på det hela taget denna dag. Var detta en av de få dagarna denna jaktchampion inte klarade att få haren på benen? Vi lyssnade intensivt. Var det en skällande harhund vi hörde i fjärran? Nej, inte denna gång. Det var visst bara några hundar som bjäbbade ett stycke ned i Gardsbygd. Ronald tyckte tydligen också att det började dröja i längsta laget. Kom igen!, kom det lågmält från honom, som om hunden var till städse och behövde lite uppmuntran. Ytterligare några minuter passerade innan vi äntligen fick höra något i fjärran som kunde likna drev. Eftervart som ljuden blev starkare kunde Ronald äntligen konstatera att han kände igen skallet på hunden. Pulsen ökade då vi förstod att haren var på väg rätt mot oss. Trots allt jag har sett och hört tidigare var jag inte förberedd på det som nu

17 skulle ske. I stället för att gripa tag i bössan tog Ronald yxan i handen och sa: Det är väl lite tidigt att gå ut på pass. Därefter gick han bort och började att hugga grenar av en knastertorr gran som hade mött sin överman i den våldsamma stormen som härjat vilt här för några få år tillbaka. Jag försökte strax att hjälpa till så att vi kunde hålla elden vid liv, men kunde inte undgå att undra över vad som just hade blivit sagt och gjort. Var det en tillfällighet att Ronald börjat gå lös med yxan när haren närmade sig, eller var det uttryck för ett demonstrativt ointresse för att skjuta? Normer för korrekt jägarsed De moralska förväntningarna, som framhäver drevet på bekostande av skjutning, uttrycks också genom en rad imperativt eller normativt oskrivna regler. Du skall icke skjuta hare i upptaget! anses som harjägarens första bud. En jägare i 20-årsåldern introducerade mig till harjakten generellt och till korrekt harjaktetikett speciellt, genom att jämföra brott mot den regeln med att gå bort till den lokala kyrkan och svära högljutt upprepade gånger. Jägarna förväntas inte bara låta bli att skjuta haren på legan, utan också att utöva självdiciplin till hunden haft drev i minst en halv timme. Någon säger till och med att man helst bör undvika att skjuta haren de första två timmarna. Det är också vanligt att lägga på sig själv andra skjutrelaterade restriktioner. Någon jägare bestämmer sig för att inte skjuta mer än ett par harar under loppet av en hel jaktsäsong. Inte skjuta fågel! är en annan vanlig regel som många harjägare följer. Flera harjägare understryker denna oskrivna regel första gången jag pratar med dem. Vid ett tillfälle måste jag sitta och se en stor tjäder passera mindre än tio meter över mig. Harjägaren jag var tillsammans med hade just preciserat att vi inte skjuter fågel på harjakt. Han satt på stolsryggsäcken vid min sida till synes helt oberörd av situationen och visade inte det minsta tecken till att vilja skjuta. Stövaren tidskrift för stövarjägare 17 Motiveringar för regler En av de mest markanta dragen vid norsk harjaktkultur, jämfört med andra norska jaktsubkulturer, är att finna i de normrelaterade orsaksförklaringarnas karaktär. I motsats till hos små- och storviltjägare i allmänhet, motiveras nästan alltid de normativa förväntningarna med referens till hunden (det finns undantag). En del älgjägare förklarar också sina självpålagda restriktioner med att hänvisa till hunden, men ofta motiveras deras argument utifrån förvaltningshänsyn. Fågeljägare brukar också förvaltningsrelaterade argument. I tillägg hänvisas det ofta till fair play. Till exempel argumenterar de att det inte är fair play att skjuta fågel på backen. Som allaredan nämnts opererar harjägarna med en liknande regel om att inte skjuta hare på daglega. Baserat på egna observationer vill jag likväl hävda, att de huvudsakliga argumenten för att de följer denna regel är av hänsyn till hunden. Faktiskt motiverar de samtliga ovannämnda regler med att antingen hänvisa till 1) hundens jaktegenskaper eller 2) dess känslor. Det första grundläggande argumentet är uppsummerat i det allaredan nämnda ordspråket Du skjuter dig inte till en god hund!. Logiken bakom formuleringen är att ingen kan få fram en god jakthund om den inte får möjlighet att arbeta med haren. Ju längre tid hunden får för att jaga, desto fler utmaningar i form av harens många knep och krumsprång får den möta. Principen om att övning gör mästaren ser alltså ut att ligga till grund för argumentationen. Inte minst är det viktigt att hunden får riklig erfarenhet av tapptarbete. Om haren ständigt blir skjuten i upptaget berövar jägaren hunden nyttig erfarenhet som är en förutsättning för att den ska bli en god jakthund. Vissa jägare framhåller dessutom faran för att hunden skall tro att harjakt är enkelt. Det fruktar bland annat att hunden ska ge upp fortare på tappt om den är vand med att haren blir skjuten på upptaget. Brott

18 18 mot regeln framhålls som ett hot mot harhundens förnämsta egenskap, jaktlust. I samband med hundens känslor argumenteras det för att man bör jaga på så sätt att man säkrar jakthunden många och värdefulla möjligheter till att göra det den tycker bäst om, att jaga hare. Detta är också det moralskapande budskapet i ordspråket Det som är roligt för hunden är att jaga hare, inte att äta inkråm. Flera harjägare har berättat för mig att de har erfarit att hunden blir ledsen eller känner sig besviken om drevharen skjuts för tidigt. En jägare uttryckte sig på följande sätt: Det är precis som om hunden ser mig i ögonen och säger, varför gjorde du detta mot mig när jag hade det så trevligt?. Att den personen tar detta seriöst upplevde jag på en av mina många turer tillsammans med honom. Efter flera timmar med tröstlöst arbete fick hans hund äntligen upp en hare. Tjugo minuter senare sköt jägaren haren. Den nästa halvtimmen gav han upprepade gånger uttryck för att han ångrade sig och att hans idiotiska handling hade ödelagt det roliga för hunden. Nästa gång vi jagade tillsammans lät han hagelbössan ligga kvar i bilen. Han försäkrade mig att om han tog den med sig, så skulle han troligen inte klara av att styra sig. Det bör preciseras att jag aldrig har observerat någon liknande beskrivning bland andra typer av jägare med jakthundar som är ledsna som en konsekvens av normbrott. I motsvarande älgoch rådjurskontexter hävdas det att liknande icke-begeistrade beteende hos hunden rätt och slätt skylls på att hunden inte är intresserad av det döda djuret. Hantering av känslor Stövaren tidskrift för stövarjägare Slutligen kan hundens motivationskraft observeras i harjägarens hantering av känslor. I norskt harjaktssammanhang existerar det förväntningar på hur harjägare bör uttrycka och hantera känslor. Jag har allaredan nämnt att harjägare förväntas att uttrycka, till exempel vid bruk av musikmetaforen, sina känsloladdade upplevelser av drevet. I tillägg har vi sett att harjägare bör förhålla sig till normer som manar till att inte ge efter för skjutlusten. Med andra ord förväntas det av harjägare att de hanterar lusten att skjuta eller dräpa på så sätt att deras handlingar inte representerar ett brott mot högt värdesatta hundrelaterade normer och kärnvärden som självdisciplin och tålamod. Sådana krav om att demonstrera värden som tålamod och självkontroll på bekostnad av känslor som stress och skjutkåthet, reflekteras och kristalliseras också ut genom etablerade karikerade framställningar av harjägares inre egenskaper. Som följd av sådana föreställningar, som ofta uttrycks i norsk harjaktlitteratur, är harjägare speciellt tålamodiga och till och med lata. Om man misslyckas med att hantera känslorna korrekt, genom att inte handla med hänsyn till moraliska förpliktelser, kan det föra till psykologisk stress och få följder för självförståelse, självkänsla och självpresentation. I detta sammanhang är det relevant att vända tillbaka till exemplet om jägaren Edvard som ångrade sig och lät hagelbössan ligga kvar i bilen. Hans handling kan förstås som led i ett större känslohanteringsprojekt. Hans beslut om att låta bössan ligga kvar i bilen kan ses som ett konkret försök att kompensera för hans tidigare misslyckade känslohantering, men också som ett sätt att undgå en motsvarande situation där han ännu en gång riskerar att bryta med etablerade förväntningar om emotionsprioritering. Det hör till historien att den här jägaren vid flera tillfällen också försäkrat mig om att han saknar de tålamod som alla harjägare bör vara utrustade med. Av och till utbrast han att hans bristande tålamod och självkontroll inte var bra för hjärtat. En gång berättade han också för mig att han hade skjutit tre harar inom loppet av en vecka. I efterhand syntes han vara osedvanligt motiverad till att kommunicera att det inte var så viktigt att få skjuta flera harar. Han påpekade att han tiden som följde flera gånger hade avstått från att skjuta en hare hunden hade jagat. På de två följande turerna som

19 jag var tillsammans med honom höll han sig också vid elden länge efter att hunden tagit upp hare. Dessa exempel vittnar om en fortlöpande känslorelaterad ambivalens. Hans konkreta beslut om att prioritera glädjen av att höra ett drev framför att ge efter för skjutlusten får förstås i en större kulturell harjaktkontext. Med andra ord är det ett klart samband mellan hans personliga emotionshantering och den större harjägargemenskapen. Således är det grund för att se hans blandade känslor, självkritik och kompenserande åtgärder, som uttryck för en personlig strävan att balansera Stövaren tidskrift för stövarjägare 19 självständighet och förpliktelse till en större moralisk harjägargemenskap. Om Edvard inte sagt att han ångrade, kunde det snabba skottet uppfattats som en fullständig autonomi (självständighet). Genom att uttrycka ånger och verkställa konkreta åtgärder kommunicerar han förpliktelse till en större moralisk gemenskap. Jag tror också att Edvard hade behov att berätta en historia om sig själv till sig själv, som kunde upprätthålla en viss grad av balans mellan självständighet och förpliktelse till en föreställd harjägargemenskap. Några avslutande kommentarer om rekryteringsproblemet Rekryteringen av nya harjägare går trögt. Många orsaker har nämnts. Några spekulerar om att vargen har skulden. Andra menar att lösningen är att finna i en bättre organisering av harjaktmiljöerna. Det har också pekats på nödvändigheten av att göra något med förhållandet mellan de långbenta och kortbenta hundmiljöerna. Det hävdas också att nya jägare inte dras till harjakten därför att den har låg status. Mycket kunde skrivas om rekryteringsproblemets komplexitet. Här nöjer jag mig med att resa några frågor baserade på genomgången ovan. Jag har visat att harhunden är så viktig i harjaktsammanhang att den framstår som den främsta motivationsfaktorn. Vi har också sett att hundsportideologins makt kommer till synes i harjägarnas språk, i icke-språkliga prioriteringar, i jaktmoral och emotionshantering. Med andra ord har tanken om att harjakt rör sig om hundsport fått en så dominerande plats att den lägger bäring på alla sidor av jakten. I detta sammanhang är det frestande att fråga om sportificeringsprocessen har gått så långt att den representerar ett rekryteringsproblem? Kan det starka fokuset på hundens prestation verka rekryteringshämmande i det avseendet att jägarrekryter söker sig till andra jaktformer där matanskaffning och fällande av vilt är mer legitima motivationsfaktorer? Det är också rimligt att ställa frågor om harjaktmiljön är förtjänt av att presentera harjakten som gubbjakt för den dubbelt tålmodige och late pondusjägaren (för att ställa det på sin spets)? Vilken ung och/eller kvinnliga nykomling är det som önskar att ikläda sig en jägaridentitet à la dagens karikerade framställning av harjägare? Har förväntningspressen om att värdesätta drevets estetiska dimension på bekostnad av skjutlust blivit så stort att det verkar avskräckande på potentiella nya jägare? Den norska harjaktsmiljön bör för all del inte försöka att bli lik alla andra jaktformer. Harjakten kommer och bör nog fortsatt framstå som en egen liten nisch i den stora jaktmarknaden som har växt fram under loppet av de senaste 150 åren. Samtidigt gör harjaktmiljön klokt i att fråga sig själv om det borde företas något kommunikativt justeringsgrepp som bättre lägger till rätta för rekrytering än vad fallet är idag. Text David Ramslien Foto Rune Gjengedal

20 20 Avel och genetik Stövaren tidskrift för stövarjägare Genforskningen för finska stövarna fortsätter angående flera ärftliga sjukdomar Fler prov behövs för olika projekt Genforskningen angående de finska stövarnas ärftliga sjukdomar har redan pågått några år vid Helsingfors universitet. Blodprov för hundarnas DNA-bank har flitigt samlats in. För närvarande har man prov från sammanlagt 620 hundar, varav 23 kommer från Sverige och 6 från Norge. Blodproven som samlats in och den kunskap de ger om hälsotillståndet är grunden för genforskningen. Igenkännandet av gener grundar sig på jämförelse mellan arvsanlag från sjuka och friska hundar. Hundarnas arvsanlag består av ett långt "DNA-band" som är inbakat i 38 kromosompar. För att kunna jämföra hundarnas arvsanlag måste DNA först extraheras från blodproven som sänts in till DNA-banken. DNA:n kan sedan "avläsas" och analyseras med olika genteknologiska metoder och statistikprogram. Via analyserna får man fram att sjuka hundars gener i olika kromosomregioner kan avvika från motsvarande hos friska hundar. På så sätt får man fram genförändringen som orsakar sjukdomen ifråga. Genom att hitta de defekta generna kan man i slutändan få möjlighet att använda gentesterna som hjälpmedel för att motverka ärftliga sjukdomar. Hur många prov som behövs för att hitta den gen som orsakar sjukdom beror på sättet som sjukdomen nedärvs på. Om sjukdomen beror på "en enda recessiv gen", såsom den som orsakar ataxi hos finska stövarna, räcker det med ett tiotal prov från sjuka och friska individer. Om däremot sjukdomen orsakas av flera genfel behövs mångdubbelt mera prov, tiotals eller hundratals sjuka individer och jämförelseindivider. Detta är en utmaning för rasföreningen. Artikelförfattaren, forskargruppens ledare professor Hannes Lohi, Helsingfors En effektiv insamling av prov kräver tålamod och planering samt uppfödarnas och hundägarnas öppenhet och samarbete. För flera raser stagnerar forskningen på grund av brist på prov. Bristen är störst på prov från sjuka individer eller så fördröjs undersökningarna av osäkra diagnoser. Veterinärernas sakkunskap är ovärderliga för projektet så att man så exakt som möjligt får separerat de friska och sjuka