Från europatouren till jordenruntresan konsten att resa

Transkript

1 Från europatouren till jordenruntresan konsten att resa De vägvisare och guider som började tryckas under och 1700-talet användes mest av folk på resa i månader och eller mer och kom oftast att gripa över långa sträckor och flera länder, ibland med ytterligare utvikningar mot osäkra mål. Många av titlarnas avrundning och tillägg, som det efter annonserade färdvägar i halva Europa under 1800-talets första hälft ganska vanliga...och till St Petersburg, kunde i bokens text t.o.m. bara bestå av en enda marschruta med fem mellanstationer och angivna avstånd. Om det berodde på förläggarnas ängslan att inte vara nog noggranna med alla sidoturer eller ett utnyttjande av lockelsen hos exotiska platser inför potentiella läsare i restankar må vara oklart. Inte minst titelsidorna lovade i varje fall ofta en geografisk bredd genom långa uppräkningar av städer, floder, främmande trakter, etc. Att många guider valt denna spridning av resmål var emellertid länge naturligt eftersom de vände sig till långtidsresenärer på s.k. bildningsresa till olika hörn av kontinenten. Men att många förlag bibehöll ansatsen in i 1800-talet när resehandböckerna började få en mer systematisk disposition och underlaget för resor på bara några veckor hade breddats sedan järnvägarnas utbyggnad tagit fart var överraskande. Det var som om the grand tour och idén om bildningsresan fortfarande var den enda giltiga varianten. Skribenter som H. A. O. Reichard, K T. Wagner, Lenz, John Murray, Coghlan, F. O. Morin, C. F. Jahn och andra skrev och gav alla under seklets första hälft ut välmatade guider om ungefär likartade turer genom central- och nordeuropa (se Före turistguiderna s ). Jahns Illustriertes Reisebuch Nord-Deutschland hade t.ex. fortfarande i sin 10:de upplaga 1862 också Holland, Belgien, Warschau, Lemberg, Kopenhagen och Stockholm på programmet. Den 19:e upplagan av Reichards Passagier auf der Reise in Teutschland und die Schweiz 1861 innehöll turer till både Paris, Amsterdam, Stockholm, St. Petersburg och Norditalien, ett val av resemål i alla riktningar som var mer begripligt i hans Guide de Voyageur en Europe från Ett av problemen med dessa guider var givetvis de korta nedslagen i många länder ett par sidor Sverige och Stockholm i Jahns guide t.ex. och i europeiska periferier som författarna ibland hade dålig kännedom om, men ändå valde att behandla med hjälp av andrahandsmaterial. Till och med så renommerade guider som John Murrays kunde därför ses som undermåliga av andra guideförfattare (Wagner ovan) och Reichards tidiga guider om olika länder var oftast bara bearbetade utdrag ur hans ovan nämnda 1700-talsguide och mycket fragmentariska, ibland mer beroende av vad som för tillfället dykt upp och fångat

2 hans intresse än av en på förhand genomtänkt disposition. Sin till en början explicita plädering för just utvidgade resehandböcker till många länder skulle han emellertid överge före sin död 1828 till förmån för väl utarbetade guider till enskilda länder. Det senare var också något som så småningom kom att utmärka flertalet resehandböcker, och då inte minst de som gavs ut i de nya guideserierna hos de stora förlagen, Baedeker, Murray, Grieben, osv. De anpassade sig nämligen till det nya slaget av resenärer och turister, som inte hade tid och möjlighet till några längre bildningsresor, utan istället valde några veckors vistelse i ett land (eller ett par länder), och med helst en rejäl guide om detsamma i handen. Dessutom måste man komma ihåg att detta var en tid då de moderna nationalstaterna växte fram, t.o.m. några helt nya nationer som Italien och ett nytt tyskt andra kejsardömet I varje land skedde en kraftig institutionell upprustning på militär, administrativ, konstitutionell, juridisk, ekonomisk och social nivå, men också en understödjande uppvärdering av nationella särdrag, kulturarv, myter, traditioner, osv, för vilken just nationsguiderna och den inhemska turismen kunde spela roll, och delvis också gjorde det. Det finns t.ex. ingen anledning att motsätta sig Rudy Koshars påstående i German Travel Cultures 2000 om att Baedekers utgivning hade viss betydelse för Tysklands enande och s.k. nationella identitet, såväl före 1871 som under 1900-talets första decennier. Redan från 1840-talet avspeglade titlarna i Baedekers och Murrays snabbt växande guideserier denna förskjutning i orientering mot framför allt enstaka provinser och länder, eller mot länder som tycktes höra ihop med varandra mer än med andra p.g.a. närhet, språk och kolonial överhet, t.ex. Spanien-Portugal, Belgien-Holland, de skandinaviska länderna, Palestina-Syrien, Algeriet-Tunisien, m.fl, konstellationer vars beständighet i många människors föreställningar om omvärlden givetvis bl.a. turistguiderna påverkade, också genom att bara bibehålla disposition och titlar av ren slentrian. Båda förlagen kom också under olika perioder att ge utrymme åt en i stort sett uttömmande utgivning av titlar identiska med de nationella administrativa indelningarna, Murray under 1800-talets andra hälft (Kent, Devonshire, osv), Baedeker från ungefär 1920 (Sachsen, Bayern, Westfalen, osv). En sådan formell landskaps- och länsstrategi istället för eller vid sidan om tidigare topografiska val (Schwarzwald, Lake District, osv) kom att tillämpas av större förlag i nästan alla länder, t.ex. av TCI i Italien och STF i Sverige, och kompletterades så gott som alltid av en övergripande nationsguide, låt vara ibland i flera volymer (Baedekers blev dock en volym i en formellt sett andra utgåva 1909). Samtidigt som denna nationella vändning och produktion av allt mer gedigna nationstäckande guider fann förlagen inga skäl att i sin totala utgivning av guider befrämja en uppbromsning

3 av den internationella utblicken. Snarare producerades fortlöpande även guider till nya geografiska formationer och kombinationer oberoende av nationsgränser, då oftast som ett försök att knyta an till turismens faktiska utbredning och s.a.s. egen geografi. Flodguiderna var ett typiskt, ganska självklart och lätthanterligt exempel (Rhen, Donau), medan guider till Alperna, Rivieran och Medelhavet, Central-Europa, Balkan och Mellanöstern var mer svårhanterade, med flera av dem först aktualiserade så sent som runt 1900, bl.a. flera av guiderna till de olika kusterna. I de flesta fallen löstes eventuella problem på enklaste sätt genom att guiderna helt enkelt bestod av en uppräkning och beskrivning av de länder och städer som man valt att klämma in under huvudrubriken, inte alltid genom att deras övergripande sammanhang gavs någon djupare förklaring och mening, något som de flesta guiderna annars försökte vad gällde huvudmaterialet i nationsguiderna. Flera av de stora guideförlagen (Joanne/Hachette, Baedeker, Meyer) tog dock uppgiften på största allvar. Så t.ex. kom den geografiskt tydliga, men historiskt och mytologiskt laddade rumsliga konfigurationen Medelhavet med sina både tydliga, vaga och flytande kulturella delningar i öst-väst och nord-syd att ges sammanfattande beskrivningar i såväl Meyers och Baedekers guider (första 1902 respektive 1909), låt vara med större utrymme för de geologiska och topografiska snarare än socio-ekonomiska och historiska resonemangen, allt medan MacMillan valde en delning redan i titeln, t.ex. The Western Mediterranean 1902 och t.ex. den amerikanska The Mediterranean Traveller (Lorenz 1905) genast tog itu med beskrivningen land för land, liksom antagligen N. Brooks Mediterranean Trip (Scribner`s & Sons, N. Y De stora förlagen kom i "nationsguiderna" dessutom inte helt att avstå från möjligheten att som tidigare med korta beskrivningar av utflykter till omkringliggande länder höja de egna guidernas attraktionsvärde, ungefär som Baedekers USA-guide innehöll avstickare till Kuba och Mexico, rysslandsguiden nedslag i Warzawa, Riga, Teheran, Peking, m.fl. städer, egyptenguiden också fick en beskrivning av Sudan, palestina-syrienguiden ett par sidor om Bagdad, osv. Utvikningarna var dock korta, och uttalat skrivna med det anslaget utan att som hos tidigare förlag låtsas något annat och mer. Baedekers ständiga nebst ytterligare något område eller land innebar alltid korta avsnitt och att t.ex. förlagets guider till nord- och sydöstra Frankrike kunde ha två sidor om Geneve i Schweiz eller Genua i Italien. Dessutom blev det i guider till s.a.s. främmande länder och kontinenter allt vanligare att också ägna avreseorterna i hemlandet ett visst utrymme, dvs att beskriva dem och deras turistiska faciliteter och service. Att t.ex. Guides-Joannes guide till Aten innehöll ett avsnitt om

4 Marseille var därför helt i linje med konventionen, som, skulle man kunna hävda, liksom tidigare nämnda utflykter i själva verket utvidgade läsarnas geografiska omvärldsbilder, med nationsgränserna långtifrån som lika effektiva barriärer som när blicken vilade i kartboken eller på jordgloben därhemma. Den turistiska blicken var ju s.a.s. riktad mot sevärdheter och märkvärdiga platser oavsett nationsgränser. Det är uppenbart att det var de stora guideförlagen som hade bäst förutsättningar att säkra denna kombinerade nationella fördjupning och samtidiga geografiska utvidgning av de beskrivna territorierna. Rent praktiskt hade de med sin utgivning säkrat kartor och beskrivningar till många städer och länder som ofta gjorde det lätt för dem att t.ex. komplettera en guide till ett visst land med uppgifter om både näraliggande utflyktsmål i andra länder och viktiga knutpunkter för att nå länderna ifråga. Hos många av de mindre förlagen pågick samma geografiska expansion och omdefiniering av de lokala reviren genom guidernas fokus på floder, bergskedjor, kustremsor och särskilda områden. Ty den förskjutning och utvidgning i guidernas geografiska ämnesval och innehåll som nämnts ovan var i själva verket ett svar på och uttryck för den helt allmänt ökande mobiliteten och rörligheten och föreställningen om kortare avstånd och utvidgade eller förändrade geografiska sammanhang, dvs framväxten av ett nytt slags geografi, en specifikt turistisk geografi eller geografier och inte minst en ny mental omvärldsbild hos alla männsikor som berördes av relevanta förändringar inom t.ex. olika näringar och medier (tidningspress, bildframställning, post, telegraf, etc). Att guiderna genom det ökande resandet var både en reflex av och ett bidrag till denna process är uppenbart. Resmålen utvidgas Medan guider om halva Europa eller mer blev allt ovanligare från 1800-talets mitt, för att på sin höjd ersättas av mer medvetna nationsöverskridande geografiska områden hos de nu etablerade förlagen, kom likväl andra förlag i t.ex. USA att under seklets andra hälft ganska bekymmerslöst hugga tag i ännu större områden, ja, hela kontinenter och i förlängningen hela världen. Både det ena och andra hade sen länge varit föremål för olika geografiska uppslagsverk. Nu handlade det emellertid om reseguider, dvs en genre av böcker som vid det här laget i det närmaste standardiserats vad gällde förväntat innehåll, upplägg och format. Samtidigt hade informationsläget hela tiden avsevärt förbättrats. Anledningen att kasta sig över uppgiften var därför begriplig, men hade givetvis sin främsta förklaring i både det snabbt expanderande globala resandet över oceanerna, försörjt och möjligt med hjälp av den

5 marintekniska utvecklingen och en kolonialisering i global skala som nu under sin imperialistiska fas säkrat ganska stabila, välutvecklade fästen, städer och regioner runtom i världen och en infrastruktur som knöt dem samman. Phileas Fogg i Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar från 1873 antog antagligen vadet om att lyckas med detta just p.g.a. vetskapen om att Storbritannien vid det laget i det närmaste säkrat ett band av kolonier runt hela klotet (Tesfahuney & Schough Det globala reseprivilegiet 2010, s. 19 ff.). Men enbart framställningen av en lättillgänglig, hanterbar och tillräckligt mångsidig och illustrativ guide till ett av dessa länder och protektorat kunde vara nog så kinkig, och att förpacka en hel kontinent i samma volym givetvis ännu vanskligare... om nu inte lättare för den som enbart hade siktet inställt på turistmarknaden. Huvudproblemet var inte nödvändigtvis att beskrivningarna av de ingående länderna och områdena var korta, eftersom utrymmet uppenbarligen satte en gräns som det var upp till läsaren och resenären att acceptera eller ej, med möjlighet att skaffa mer information från annat håll. Till och med Michelins bilguider, som gav information om alla städer med enbart en uppsättning symboler för olika funktioner och sevärdheter var acceptabel, eftersom dess metodik var så tydlig, om än inte alltid helt bekväm att hålla aktuell och hantera. En skriven text på ett begränsat utrymme om en så komplex företeelse som ett land löper dock alltid, som redan nämnts, risk att bara bli en officiell skiss utan större mening, ofta mest en upprepning av etablerade föreställningar och schabloner, som hämtad från nästan vilken annan källa som helst och bara lätt omstuvad och kompletterad, detta oberoende av vilka komprimerade demografiska, ekonomiska och sociala fakta den åtföljdes av. En insiktsfull eller skicklig författare kan naturligtvis undvika detta genom t.ex. ett eget tematisk anslag och en betoning av några väl underbyggda illustrativa drag som inte besvärades av att allting inte kom med, men sådana skribenter var inte alltid till hands i den här branschen. I så fall var det mer ärligt med en kortfattad redovisning av några relativt ovedersägliga data om landet, dess sevärdheter och om hur man tog sig dit och tog sig runt där, dvs huvudingredienserna i den typ av guider som inte väcker några andra förväntningar än just detta och som inte minst researrangören Thomas Coock & Son var specialist på. Oavsett hur man gjorde riskerade skillnaderna mellan alla olika länder och kulturer som behandlades i en kontinentguide antingen att suddas ut eller överdrivas och förenklas. Den sammanfattande bilden av helheten och kontinenten blev därmed förläggarens egentliga kraftprov, alltså just det, som redan antytts ovan, de flesta guider av det här slaget tyvärr vanligtvis smet från.

6 Utan en sådan översikt, och med kolonierna i Västafrika beskrivna på bara några sidor vardera, klarade sig t.ex. ändå O. Martens & O. Karstedts tyska guide Afrika från 1930 (utan Nordafrika) ganska bra i jämförelse med alla de s.k. kontinentala guider som hade börjat dyka upp decennierna kring 1900 för att tillgodose alla långresenärers behov av enkla och snabböverskådliga kompilat, gärna i en enda behändig volym i pocketformat och uppbyggda kring några huvudrutter genom världsdelarna, t.ex. Europa eller österut ända bort till Kina och Australien. Ofta blev guiderna inte mycket mer än en uppräkning av en redan kulturgeografisk västerländsk kanon av turistmål, med många viktiga särdrag och skillnader reducerade till one-liners. En ny och tidig variant av sådana här guider hade fokus på hela Europa när förlag och t.ex. rederier började orientera sig mot den amerikanska publik av resenärer som tog sig i kast med den allt populärare obligatoriska Europaturen, i praktiken inte sällan reducerad till vistelser i Paris, London, Rom och på Rivieran med en utflykt till Schweiz och möjligen några angränsande länder. Sådana kontinentala guider höll för övrigt redan på att utvecklas på hemmaplan, där USA och Canada på sätt och vis lättare kunde rymmas i en välmatad volym, eftersom det historiska materialet inte behövde ta tillnärmelsevis lika mycket plats som i de europeiska guiderna. Det omsorsfulla förlaget Appleton visade t.ex. på 1870-talet att det var möjligt att producera en sådan ganska innehållsrik amerikaguide i ett band, även om följden blev att de stora städerna dominerade nästan helt på bekostnad av landsbygden. Detsamma torde ha gällt för Morford`s Short-Trip to America (och US och Canada, hos Lippincott & Co). Hos förläggarna fanns dock både tendensen att täcka USA-Canada med separata guider till städer och delstater, som från 1800-talets slut Standard Guides och Rand McNally, och att för turisterna effektivt presentera all nödvändig information i en volym. Det förra var närmast naturligt, men det senare något som också fick stort genomslag, inte minst i US och på grund av guidetypens kommersiella potential (anslaget känns igen från bl.a. de europeiska bilguiderna). En av representanterna för det i US var Harman Black (se också jordenruntguiderna längre fram). Hans andrautgåva av The Real North America Pocket Guide Book (1926, 1:a 1915), där epitetet The Real var själva signaturen för hans guider, bestod av en omfattande genomgång av alla praktialiteter och därefter en kortfattad redovisning av 1243 städer längs 274 rutter på 448 sidor. Black var nämligen en man som med företagarens blick främst satte redovisningen av resandets praktiska sidor i system.

7 Eftersom många amerikaners grand tour, till skillnad från de engelska gentlemännens motsvarighet hundratals år tidigare, var en mental omfamning av något som uppfattades som ganska homogent, tycktes det för många amerikaner räcka med en enda Europa-guide i pocketformat! Till de mer välbekanta amerikanska guiderna hörde t.ex. W. Pennbroke Fetridges årligen förnyade handböcker för Europa från 1862, men som 29:e utgivningsåret 1890 hade vuxit i omfång till tre volymer på 1580 sidor med 120 planer (Handbooks for Travellers in Europe and the East). Dessutom hade den liksom Murrays guider ett format som möjliggjorde tvåspalt och åtminstone gav länder som Ryssland in the East ett 60-tal sidor. Mer i linje med det vanliga utbudet var då A Satchel Guide to Europe (W. J. Rolfe, senare med W. D. Crockett som medförfattare på det välkända bostonförlaget Houghton, Mifflin & Co). Efter introduktionen 1872 var den i sin årliga utgåva 1900 fortfarande en kompakt liten hardcover på drygt 300 sidor. Den argumenterade dock väl för sin entydiga turistisk-praktiska ambition, helt utan Fetridges mer anspråksfulla och lätt skrytiga anslag, och fokuserade väl medveten om sina begränsningar i stort sett på en enda beskriven rutt mellan Europas kändaste sevärdheter och städer. 29 år senare hade den inom samma format, men på dubbelt så många sidor, bl.a. införlivat Skandinavien och upplysningar om alla nya färdmedel och friluftsaktiviteter, men inte minst gett plats åt en väldisponerad litteraturlista på hela 42 sidor. Det är naturligtvis lätt att vara kritisk mot det här slaget av komprimerade guider, men i satchelguidens fall diskuterade guiden sin egen roll med uppmaningen att för en trip på ett par månader redan från början förse sig med t.ex. Baedekers och Murrays guider till olika länder. Hur vanligt samma sak var bland alla övriga guider som försökte fånga in europaresenärer är jag oklar över, t.ex Grant Allens The Europe Tour 1899 (Dodd) eller Albert A. Hopkins The Scientific American, Handbook of Travel (Munn & Co, N.Y. 1910, 1:a, 503 s., innefattande Ocean voyage, European Tours, och en Practical Guide to London and Paris), Palmer`s European Pocket Guide (N. Y. 1883) och Europe in 1929 (Temple Tours, Boston 1928.) En del rederier anammade också idén om en Europaguide för sina passagerare, t.ex. Hamburg Amerika Line som i femtonde upplagan av sin Guide Through Europe 1914 hade packat samman information om orter och städer på nästan 900 sidor i en tät skrift med också en del kartor och bilder, samtidigt som den låtit annonser i alla tänkbara former ta plats praktiskt taget överallt, också i kartornas marginaler och på omslaget. Det var därför ganska svårt att orientera sig i boken, som överhuvudtaget saknade någon annan strukturerande idé än den katalogvisa sammanpacknings. Att rederiet också annonserade guiden som souvenir och

8 minne var f.öv. olyckligt, då både det billiga papperet och bindningen tenderade att reagera på alltför regelbunden användning. Även USA blev föremål för likartade tilltag, då hos rederiet North German Lloyd, Bremen, vars USA-guide (1898, 3:e) dock hade en betydligt mer väldisponerad och innehållsrik text än hamburgrederiets motsvarighet. Europeiska amerikaguider för turister var ännu inte särskilt vanliga, eftersom det fanns så många utgivna av förlaget i landet självt. Särskilt Baedeker skulle här med Nordamerika 1893 tillgodose också de tyskspråkiga resenärerna, något som visserligen bl.a. Adolf Ott försökt göra 1882 med en Der Führer nach Amerika (508 sidor, Basel). Baedeker tog emellertid med sig sin vunna auktoritet till sina amerikanska guider, som på sina sidor gav mycket information om landet och dess städer, många som vanligt också med riktigt fina kartor. Runt 1900 kom guiden också ut på engelska och även med separata titlar till Canada i ett par utgåvor och med förlaget Scribners & Sons i New York sen långt tidigare som distributör. En mer problematisk form fick kontinentalguiden i H. J. Reimers tysk-spanska version som på 470 sidor behandlade både Sydamerika och Europa (1909, 2:a utgåvan), och då på båda språken i samma volym! Vissa länder ingick visserligen inte i den, t.ex. Italien, Centraleuropa och norra Latinamerika, även om guiden sades motiverad utifrån främst ett tilltagande ekonomiskt-industriellt utbyte kontinenterna emellan. Hur guidens konsekvent genomförda uppräkning stad för stad skulle kunna ge en bild av ländernas särdrag och skillnader utan att man skulle behöva läsa allt är svårt att förstå. Guiden framstår helt enkelt bara som ett slags stadskalender för i första hand affärsfolk. Sydamerika drogs f.öv. överhuvudtaget ganska sent in i den västerländska turismens influenssfär. If you go to South America 1937 (H. Foster) och The new World Guides to the Latin American Republics 1945 (av E. P. Hanson, 2 vol.) är exempel på några kontinentala översikter, där det också på 1900-talet dyker upp översiktliga och ganska summariska, nästan katalogartade guider för européer, t.ex. Dr. Dr. Tzschirners Südamerika 1929 (2:a). Till och med 26:e årets upplaga av The South American Handbook 1949 har ännu inte på långt när det omfång och den klarhet som den till innehållet likartade handboken för Syd- och Östafrika hade år För resandets praktiska sidor kunde man dessutom så småningom nästan var som helst få tag i t.ex. Bradshaws eller kanske franska Chaix ständigt uppdaterade kontinentala tidtabeller för tåg och båttrafik såväl som omfångsrika europeiska hotellguider gav Bradshaw också ut Routes to the Chief Cities and Bathing and Health resorts of the World, en manifestation givetvis, men samtidigt nästan omöjlig för förlaget att hålla aktuell och därför inte

9 regelbundet upprepad. Till och med en del lokala guider kunde ha ett kontinentalt anslag, som t.ex. Dover-Ostend, publicerad av bl.a. statliga belgiska järnvägen 1909, där 77 sidor om landet kompletterades av lika många sidor om tåg, båtar, tider och hotell för resande kors och tvärs i Europa tala om att veta för vilka man gjorde sin guide! Även andra delar av världen hanterades ofta på samma sätt som ovan, eftersom europaresenären gärna utvidgade sina erfarenheter och kolonialmakterna nu, som tidigare sagts, i hög grad hade tryggat besökares vistelse där. Turisten blev globetrotter, ett ord som först dyker upp i 1800-talets slut, t.ex. med inte så lite förakt hos Rudyard Kipling 1891 (Letters of Marque, kapitlet Taj Mahal and the globe-trotter, också i Kipling Abroad 2010, red. A. Lycett) och i en Javaguide 1911 (Guide through Netherlands India, s. 2). Hos guideförlagen tycks resvägarna österut ofta ha delats upp på dels guider till Mellanöstern/Främre Orienten/Mindre Asien (ibland under huvudtiteln Medelhavet, Konstantinopel eller Egypten-Palestina-Syrien), vanliga resmål under andra hälften av talet, dels på mer sällsynta guider till Östasien, som franska Guides pratiques et pittoresque Indes, Extrème-Orient, Oceanien i tre tjocka band eller T Kawatas Official Guide: Glimpses of the East: (14e). Helt magnifik här var dock An Official Guide to East Asia. Transcontinental Connections between Europe and Asia. (5 volumes by Imperial Japanese Railway, Tokyo ). Rederierna utarbetade också själva guider för just de långa resorna, som P & O Pocket Book för engelska Peninsular and Oriental Navigation Company till Indien, Östasien och Australien (3:e utgåvan 1908) eller engelska Orient Line Guide (4:e utgåvan 1890), men som i båda fallen inte på långt när kunde mäta sig med innehållet i t.ex. den ovan nämnda franska guiden. Världsresan Ytterligare ett steg kvarstod emellertid, nämligen guider för hela världen och jorden runtresan, för de flesta först realiserad som mental föreställning framför brasan. Litteratur och geografiska verk med motsvarande ambitioner fanns nämligen sedan länge. Intresset för dem stegrades ytterligare när bildteknikerna utvecklades i 1800-talets början, t.ex. hos Meyer s Pittoresque Universum i fyra band med nr , J. Conders The Modern Traveller, en beskrivning av jordens länder i totalt 30 volymer (J. Duncun, London 1830), Panorma Universal (t.ex. Schweiz and Tirol i en volym 1839), M. J. J. Marcels L`Univers. Histoire et Description de tous les peoples (Firmin Didot Frères 1848), Stein`s Handbuch der Geographie und Statistik (Leipzig 1864) och Tour du Monde, förlaget Hachettes nya tidskrift

10 från 1850-talets början om resor i andra länder. Att till beskrivningarna av alla dessa länder metodiskt koppla anvisningar om hur de också kunde nås mer praktiskt och beskådas var givetvis ändå både något mer och annat. C. C. Schrammas Neues europäisches Reise-Lexicon 1744 hade inte mer än antytt detta, men ambitionen var tydlig i L`Abbé Expillys Le Geographie Manuel ou le voyageur universel 1772, två volymer om alla världens länder, med rutter och avstånd angivna. Annars brukar D. Kaltbrunners Manuel du voyageur 1876 (Zürich, 830 s.) vara den globala reseguide bok som rekommenderas i många sammanhang, guider och kataloger. Ett mer lättillgängligt geografiskt material med global utblick skulle också så småningom dyka upp i andra former, som t.ex. amerikanska The National Geographic Magazine från 1899, med ett också tydligt naturvetenskapligt perspektiv, eller runt 1900 hos den välkände engelske kartografen Stanford: Stanford`s Compendium of Geography and Travel. För den internationella marknadens aktörer, ekonomer och politiker var det dock särskilt en bok av ett annat slag som skulle bli huvudkällan för information om världens länder efter 1800-talets mitt, nämligen den brittiska The Statesman`s Year Book, i en enda tjock volym och tryckt av MacMillan & Co i London. Varje land beskrevs där beträffande yta, klimat, befolkning, ekonomi, handel, industri, konstitution, försvar, sociala inrättningar, historia, språk, kultur, osv, och med årligen registrerade förändringar. Listan på referenser till varje land var dessutom alltid ganska generös, om än ofta bara med de mer aktuella källorna och då indelade i officiellt material (statistik, rapporter, osv) respektive litteratur om ländernas historik, politik, ekonomi med inte minst en dominans för topografi och beskrivningar av resor och längre vistelser. Resehandböcker och guider förekom alltså, men var få i förhållande till exempelvis topografiska monografier och biografiska sammanfattningar och kunde i den undersökta årsboken 1908 (45:e årgången) vad gäller utomeuropeiska kolonier inskränka sig till 1 titel på 50, om ens det, men var inte sällan fler och för vissa länder riktigt många, som t.ex. 9 bland 36 angivna titlar för Norge. De guider som angavs var heller inte vilka häften som helst, utan här återkom främst Baedeker, sedan Murray och i övrigt Cook, Bradshaw och MacMillan, låt vara alltid med visst företräde för engelska språket, men långtifrån utan att inte också välgenomarbetade nationella guider på nästan alla språk registrerades. I stort sett måste man därför se guidernas intrång i de här sammanhangen som ett exempel på den respekt som informationskälla och dokumentation många av dem och deras förlag vunnit inom

11 samhällseliten under detta första skede av en begynnande massturism, som senare skulle domineras av ett avsevärt mer lättviktigt och marknadsorienterat utbud. Med det faktiska nöjesresandets expansion mot 1800-talets slut lockades därför allt fler förläggare att med hjälp av alla dessa stads-, områdes- och nationsbeskrivningar skapa ett material användbart som guider för globala resenärer. En viktig tidig brytpunkt härvidlag var givetvis utvecklingen av det faktiska resandet och då inte minst Thos. Cook & Sons introduktion av världskryssningar. De inleddes redan 1875 och den nödvändiga förhandsbokningen kom snart att presenteras med kortare beskrivningar av resmålen, hotellen och tidsschemat. Även argument för resans längd kunde ingå, då med fortfarande hela sex månader som en rekommendation i t.ex. Cook s Tours around the World säsongen Någon produktion av omfattande världsguider tycks dock Cook förståndigt nog aldrig ha funderat på. En tidig och lika imponerande insats utgjorde också Our Ocean Highways, a condensed Universal Route Book by Sea, by Land, and by Rail 1870 (ed Dempsey, J. M), som förutom beskrivningen i alfabetisk ordning av några hundra av de mest välkända orterna i världen uppkopplade till viktiga båt- och järnvägslinjer och hur de kunde nås och lämnas också hade tabeller över en mängd rutter, med angivna resdagar/tider för tur- och returresor, med vilka bolag, till vilka kostnader, mm. Med början i Aarhus får vi genast en uppfattning om ungefär den nedre gränsen för vilka städer som tagits med. Marken var alltså vid det här laget väl förberedd för mer moderna s.k. världsguider, som t.ex. T. Awokis imponerande Illustrated Guidebook for Travellers Round the World i sju volymer 1886 och Archibald Wilberfores The Capitals of the World, New York 1893, J. A. Brooks A seven Month s Run, Up and Down and Around the World (Appleton & Co 1872), och efter 1900 Fred Marbles Marble s Round the World Travel-Guide (509 s, 1:a uppl. N.Y. 1927), Harman Blacks Real Round the World, Walter del Mars Around the World through Japan, Canadian Pacific`s (railroad company) Cruisies Round the World i många olika volymer (Mediterranean ) och I samarbete med flera rederier, samt T Kawatas redan nämnda Official Guide: Glimpses of the East: (14:e, och omspännande det mesta från Indien till Syd- Amerika). Bland de stora europeiska guideserierna var det bara Meyer som valde det storstilade anslaget, då 1907 och i en andra utgåva 1912 i två band med rubriken Weltreise, där visserligen halva jordklotet lämnats därhän till förmån för främst Indien, Kina, Japan och USA, men där också många lätt exotiska platser fick en någorlunda beskrivning, också med kartor, som t.ex.

12 Mandalay, Wladiwostok och Honolulu. Med sina många kartor och omsorgsfulla beskrivningar var volymerna också nog så användbara för läsning hemmavid. Världen från ovan Finns det någon relation mellan en resas längd och önskan om reshastighet, t.ex. att den som reser långt ofta vill resa snabbt? Svaret är givetvis ja, även om också många olika omständigheter och faktorer givetvis spelar olika roll för varje individ. Världsresenären och globetrottern förkortar dock nog med glädje sina resor, särskilt de över haven. För honom eller henne blev därför uppfinningen av flyget en välsignelse, även om Lindberghs öppnande atlantflygning först skedde Att också det färdmedlet skulle kombineras med guider är kanske överraskande, eftersom det inte kunde handla om stopp och besök av rekommenderade sevärdheter. Även om Louise Faure-Fauviers Paris-Londres inte beskrev någon lång tur var den år 1921 första numret i en uppslagsrik serie guider som pekade ut och kommenterade städerna, kyrkspirorna, floderna och byarna som skymtade där nere på marken vid klart väder. Guider för andra turer på tvärs över Europa följde, och 1925 hade fyra titlar av hennes Guides des Voyage Aériens kommit ut i andrautgåvor och tre nya var på förslag. Man anar vad de resande med ökande flyghöjder och hastigheter skulle ha missat om inte denna kvinna förstått att inspireras av de citat från olika personer hon låtit sidornas nederkant i sin guide ge plats åt, t.ex. Louis Barthous Flyget förundrar och hänför världen, i väntan på att förändra den. I serien Deutsche Verkehrsbücher från troligen 1928 hette nr 12 Im Flug über Deutschland, världens linjetätaste land enligt broschyren själv och med en karta som övertygande argument och många fina flygbilder. Meyers Reisebücher hann också ge ut en mer systematisk flygguide och Luftreisebuch, Mittel-Europa 1931, när flygbolagen annars nöjde sig med broschyrer med rutterna utmärkta på en karta och flygtider och eventuella priser angivna, t.ex. Stockholm-Helsingfors av AB Aerotransport, Swedish Airlines. Amerikanska förläggare var dock snabba att följa i Barthous fotspår, medan flygbolagen själva oftast förlitade sig på lättare information i form av kartor och illustrated eller scenic guide-books för sina rutter, som Transcontinental Air Transport Inc 1929: Coast to Coast by Plane and Train. A. Aitehison`s & M. Uttley`s North American. By Plane and Train hade på sina 404 sidor säkerligen en del att säga om vyerna från luften och N. Hollands Southern Sky Trails över sydamerika (Montreal 1944) hade väl med tanke på sidantalet (91) antagligen inte mycket mer än kusterna, Amazonas och bergen i blickfånget. Också några av bensinbolagen hakade inte överraskande på, där BP och Shells Sahara-guider från 1930-talets

13 början förutom en kartografi för bilturisten kom att presentera ett landskap i kontinental skala fullt av noggrant utmätta landningsbanor och små flygfält för flygpionjärerna och med de erbjudna enformiga vyerna redan som ett argument för turistresor. Förlagen kom också snart att förstå att långfärdsresenären med nedslag lite här och var på olika kontinenter kunde behöva ett komplement till den konventionella resehandboken, nämligen en tillräcklig uppsättning kartor i hanterligt format, dvs en fickatlas. Julius Perthes förlag i Leipzig hade sen länge ombesörjt detta och i Frankrike var t.ex. Victor Levasseur upphovsman till kartorna i en global pocket-atlas Även Murray valde i ett tidigt skede att avstå från regionala kartor och stadskartor i sina guider för att istället samla dem i en volym av J. Lehnhardt 1840, en disposition som han dock snabbt övergav. Också Bradshaw publicerade en imponerande volym med främst massor av europeiska stadskartor som komplement till sina tidtabeller och s.k. indicators och livret guides, som tidtabellerna främst kallades i Frankrike. Den i Storbritannien flitigt utnyttjade kartografen J. G. Bartholomew`s motsvarande The Tourist s Atlas-Guide to the Continent of Europe c 1900 hade ännu snyggare stadskartor och innehöll även en sida information om varje stad. Konsten att resa Globetrottern beskrivs oftast som kosmopolit, dvs som en person som vill och kanske också känner sig hemma överallt i världen eller åtminstone vill göra eller framstå som sådan. Föreställningen om att det är en konst att resa uppstod dock inte med världsresenären, som hos många snarare är en motbild till vad det egentligen handlar om. Konsten att resa har likväl tveklöst sitt upphov i resandet mellan och till många olika och främmande platser, med olika färdmedel, under olika villkor. Och med utvidgningen av reserfarenheterna leder mångas resonemang och beskrivningar om konsten att resa ändå i slutändan fram till den smidige och anpassningsbare världsresenären och globetrottern. Risken är då inte bara att jordenruntresan ses som den ultimata reserfarenheten, utan också att resandets praktik på ett förment sätt beskrivs som om det vore möjligt att skriva meningsfulla resemanualer med universella anspråk och en allsidig användbarhet, alltså vilkas råd alla är betjänta av att följa. Böcker om att resa finns i massor, många som påminner oss om skillnaden mellan att göra resan till reflekterad erfarenhet (travel) eller att förflytta sig så snabbt och bekvämt som möjligt, men också många som enbart fokuserar på det senare och förmågan att hantera alla tillhörande praktikaliteter (tidtabeller, kostnader, bagage, färdmedel, hotell, mat,

14 bekvämligheter, hygien, kropps- och klädvård, mm), en för många givetvis viktig dimension. Redan rubrikernas Konsten att... eller Handbok för att... resa skvallrade om anslaget och många guider gjorde redan i inledningen sina intentioner klara. Som Harman Black och de amerikanska guiderna låtit oss ana ovan var amerikanska förläggare ofta mycket mer instrumentella och praktiskt orienterade än de europeiska kollegorna och producerade därför på löpande band anvisningar för hur man reste jorden runt, såg Europa på det mest effektiva sättet eller reste överhuvudtaget. Å ena sidan fanns det lite lagom osystematiska, förment anspråkslösa och personligt präglade råd om detta, som t.ex. Morris Phillips Abroad and at Home (practical hints for Tourists) 1893, som genom beskrivningar av sina vitt spridda resor, resmål och hotellvistelser i USA och Europa och åtföljande råd och anvisningar främst inriktade sig på den tänkta välbärgade läsekretsens möjligheter att var den än landade bibehålla den standard och de vanor den upprätthöll till vardags hemmavid. Å andra sidan fanns det guider som bekymmerslöst profiterade på reslusten med den storslagna gesten, t.ex. The Universal Guide of standard Routes and Itineraires of Tourist Travel all over the World 1907 (förlag och författare: Durant Thorpe). Med systematiskt korta redovisningar av resmål och sevärdheter bestod den helt enkelt av förslag till planlagda resrutter på världens alla kontinenter, med en dag för dag-indelning av resandet i olika länder som annars tidigt hade blivit just Cooks kännemärke, det sistnämnda då även för de av förlagets guideböcker som inte var prospekt för den egna resebyråns resor och kryssningar. Några trodde på detta som metod, t.ex G. C. Shattucks Handbook for Travel med reserutter för Harvard Traveller`s Club Många gjorde dock inte resmålen till en huvudsak, utan lät dem på sin höjd tjäna som exempel: How to prepare for Europe 1906 (527 s. av H. Grueber), All about Going Abroad (H. A. Franck). Också svenska Som turist genom Europa av V. H. Wikström (Östersund 1897) förefaller att ha haft ett särskilt öga på turistresenärens praktikaliteter, vilket var den huvudsakliga avsikten hos landsmannen H. Wachtmeisters Vägvisare för turister 1891, där författaren på ett lite beskäftigt men välmenade sätt ställer sina erfarenheter av resor till olika länder och områden i Europa och dess grannskap i tjänst hos dem som går med resplaner. Till sammanhanget hör också manualer om själva resandets villkor och rena praktikaliteter i detalj, vilka med hela världen som scen gärna blir en formlig katalog av myntslag, tullbestämmelser, tidszoner, enkla vokabulärer, mm. Men också den absoluta motsatsen till nyss nämnda handböcker hade kring 1900 utvecklats till en helt egen bokgenre där resandet i sig som en mix av erfarenheter, rutiner, praktiska råd, betraktelser och filosoferande utan beskrivningar av några specifika resmål egentligen var

15 själva ämnet. Genren spänner inte bara över anekdotiska berättelser, minutiösa praktiska och psykologiska avväganden, utan har även den i många enskilda fall, underförstått eller uttalat, manualens och faktahandbokens universella anspråk. Det ger i det här sammanhanget plats för en kommentar som inte alltid ligger inom guidebokens sfär. Söker vi t.ex. extremerna bland konsten att resa -författarna blir skillnaden mellan dem snabbt större efter resehandbokens standardisering och turistens inträde i den västerländska kulturen som schablon och personlighetstyp. Den ena ytterligheten består av satirikerna och de kåserande skribenterna, som så småningom blir allt vanligare, för att i t.ex. Sverige efter Frank Hellers Resehandbok 1927 och under efterkrigstiden bli en hel hop, t.ex. Olle Strandberg (Jorden runt på 8 timmar 1949) och årliga bidrag från en Sigge Hommerberg och Torsten Ehrenmark, m.fl. Motpolen är de pedantiska experterna, upphovsmän till manualer för resandets alla tänkbara prövningar, utmaningar, eventualiteter och väderomständigheter, särskilt för resande med högsta krav på professionalitet och högklassisk teknisk utrustning för varje aktivitet, särskilt när även astronomiska, kartografiska, geologiska, hydrologiska och arkeologiska observationer står på programmet. För dem torde Royal Society s Hints to Travellers, scientific and general vara den ultimata guiden, med hints närmast som ett understatment. I båda fallen befinner vi oss i marginalen av den turism och de guider som undersöks här. Nästan alla guider levererar dessutom själva plan- eller slumpmässigt synpunkter som är relevanta för ämnet konsten att resa, vilka efter den standardiserade anpassningen till turismen så gott som genomgående genomsyras av övertygelsen om att en minimering av tidsåtgång och besvär mellan sevärdheterna inte bara är önskvärd, utan också möjlig med hjälp av en generell uppsättning rutiner och medveten framförhållning. Likväl vet alla att detta vare sig då som nu sällan är giltigt för lite längre resor i verkligheten. Vetskapen om att oförutsedda möten och händelser väntar och aldrig helt går att undvika, lyckligen minnesvärda eller bara till besvär, får istället de flesta resande att mer löpande laborera med en justering av tid och bekvämlighet i relation till egna planerade resvägar och resmål, varvid förmågan att njuta av och fördra den kanske t.o.m. rytmiska växlingen av glädjande överraskningar och missräkningar, med övertygelsen om att resandet ofta förlöper på det viset, är just det som vi antagligen främst borde kalla resandets konst. Praktiskt taget alla böcker i ämnet tycks dock naturligtvis behandla ämnet med betydligt högre anspråk och föreställningar om att redan dom gamla grekerna..." hade något meningsfullt att säga om saken och som ivrigt brukar fogas in i denna förment universella och ofta ahistoriskt beskrivna konstart.

16 Att en tidigare nämnd guide som Reichards Guides des voyageurs en Europe inledningsvis i 1812 års utgåva rekommenderar Apodemik oder die Kunst zu Reisen av M. Posselt 1795, en sann teoretisk encyklopedi över konsten att resa (s. 180, apodemik = resemetodik, från grekiskan), speglar emellertid inte bara denna problematiska ambition hos många guider, utan också att de resenärer som Reichards guide och de flesta guider från den här tiden vände sig till närmast var motsatsen till turister som främst reste för lust och nöjes skull. Reichards guide i tre band ägnar i själva verket 182 sidor åt själva resandets motiv, förberedelser, uppoffringar och villkor och låter bl.a. MR. Le C. de Berchthold, en annan författande resenär, ta hand om resandets egentliga mening innan alla praktikaliteter vad gäller färdmedel, rekommendationsbrev, böcker, kartor, ritmaterial, klädsel, vapen, husapotek, kostnader, dricks, osv fingranskas. Observerandet och lärandet står här helt i fokus och sägs kräva omfattande reseförberedelser, från inhämtad kunskap om lämpliga besöksmål på varje ort (samlingar och bibliotek, näringar, viktiga personer), också för att utifrån detta kunna förbereda meningsfulla frågor vid avtalade möten och inte minst för att förkovra sig inom praktiskt taget alla ämnen en bildad person förväntas ha lite kunskap om: matematik, geografi, politik, de sköna konsterna och inte minst arkitektur. Dessutom bör eventuella färdigheter trimmas före resan, t.ex. musicerande, språk och särskilt förmågan att teckna och föra anteckningar. Anvisningarna är givetvis exceptionellt uppfordrande och den resande bör! ska! och måste! en hel del. Och hur komplicerade och problematiska blir inte alla anvisningar och råd av det här slaget när de avser mötet med verkligt främmande befolkningar och miljöer? För Berchthold, med Reichards samtycke måste man förstå, är sådana kollisioner emellertid uppenbarligen inget problem, eftersom guiden på ett för sin tid överraskande radikalt, men givetvis också lite snobbigt sätt tar sin tillflykt till den universelle resenären och främlingen som ideal: Om jag fick välja en stat skulle det vara den resandes, och om jag fick önska mig tillhöra någon nation skulle det vara den resande nationen. Av alla existerande stater på jorden är det ingen annan som på denna nivå förenar hedern, friheten, hälsan, jämlikheten och som skulle vara befriad från allt det tvång som alla de hänsyn och politiska åsikter och partikulaiteter oupphörligen leder till när man lever i sitt födelseland... Det är en främling! Dessa magiska ord ursäktar mycket och öppnar portar som alltid förblir stängda till det egna landets hem. (Mr le C de Berchthold i H. A. O. Reichard Guide des voyageurs en Europe 1912, s. 47).

17 Resekonstens förespråkare blev naturligtvis allt fler i takt med att de mest följsamma turistskarorna gav dem en fond att spela ut sitt underförstådda eller uttalade förakt mot. Man kan här lätt förställa sig att É. Chartons Voyageurs anciens et modernes i fyra volymer från om att resa på det gamla sättet eller med samhällets förändringar i blickpunkten har en del att säga till Reichard. Christian Geirlöffs norska Om kunsten å reise 1927 bjuder dock som många samtida motsvarigheter knappast på några andra överraskningar än en god portion historik om resandets villkor i Norge och om hur man reser på allt från vägen till uppe i luften. De åtminstone till en del universellt präglade anspråken ovan sträcker sig dessutom över till en annan genre av böcker som alltid har kopplats till resandet: ordboken, och särskilt då parlören, där författarna är upptagna av att sammanställa alla de vanligaste och tänkbara situationer en resande kan hamna i och vilka fraser som kan användas för att bäst hantera dem. En av de både ganska tidiga och ofta rekommenderade i genren var Madame de Genlis Manuel du Voyageur (2:a 1810) på fyra språk och för alla situationer i livet.... Några av de mest originella rörde en emigrerad präst som söker ny arbetsplats eller en tydligen inte precis överraskande fängslad i främmande land som vill förbättra sin belägenhet: Jag skulle vilja ha blommor för att ge mitt fängelse ett glatt utseende?, Råttorna stör mig kan jag få en råttfälla? och Kan jag inte få en hund: den skulle bli ett sällskap för mig?. En annan tidig ny konversationsguide med lika många språk i omlopp var skriven av Bellenger, MM, Witcomb et al 1850 i Paris. Också reseguiderna innehöll ibland ett urval av en resenärs och turists mest användbara fraser, ibland t.o.m. som rejäla bihang, t.ex. i några av Baedekers utgåvor till Norge, Sverige och Danmark, samtidigt som sådana mer omfattande parlörer å sin sida kunde innehålla kortare guider eller vägvisare eller vara betydande delar av dem, det senare t.ex. G. Löwegrens The Strangers Guide through Sweden 1813 eller de Genlis bok ovan med en svensk vägvisare på 32 sidor och Andresens Schwedische Umgangssprache 1887 (ein Vademecum für Reisende nach Schweden), som främst är en ordbok med lite grammatik, men som också har 33 sidor om Sverige och särskilt Stockholm. Karl Ploetz Voyage à Paris. Sprachführer für Deutsche in Frankreich 1891 (12:e), är dock helt upptagen av fraser på två språk. De flesta större guideförlagen, t.ex. Murray, Baedeker och Meyer, började också ge ut separata parlörer och ordböcker för resande eller konversationsböcker, som de också kunde heta. Murray kallade sina Handbook of Travel-Talk, där den första kom redan 1844 (den sista 1927), allt medan många guiders anvisningar till de främmande språken i bästa fall kom att inskränka sig till ett par sidor, om ens det. Överhuvudtaget har dessa

18 parlörer kulturellt sett en hel del avslöjande och roande inslag mellan de praktikaliteter och vedermödor schablonturisten förutsätts upptagen av, även om man idag, men knappast när det begav sig, kan känna ett lätt obehag inför Ernst Alkers och Gösta Bergmans kåserande språkorienterade Svensson i Deutschland 1937, som gjort moderniteten till ett huvudtema med de uniformerade nazisterna som storögda fån och 91:an Karlssonmalajer på Birger Lundqvists teckningar. Jorden runt-resan blev på sätt och vis den yttersta illustrationen av resandet under inverkan av den accelerande internationaliseringen varigenom länder konsumerades i form av sevärdheter, stereotyper och bits and pieces. Många guideböcker uppmuntrade och anslöt sig i sitt anslag och tilltal till denna praktik, även om det också är lätt att föreställa sig att en hel del oförutsett och lärorikt ändå hände på turerna, samtidigt som rese- och kryssningsoffentligheten till havs med sitt representativa sällskapsliv och sin förställningskonst gav utrymme för både det ena och andra, och åtminstone vissa passagerare försåg sig med kompletterande guider till vissa länder. Tid att både roa och förkovra sig var ju något som det på många sådana långresor länge minst av allt var brist på, särskilt inte för den som reste jorden runt. Bosse Bergman