The loneliness of the long distance runner?

Transkript

1 The loneliness of the long distance runner? En granskning av utvecklingen inom svensk löpning Johan Faskunger Fil dr Fysisk aktivitet & folkhälsa F d medel- och långdistanslöpare i Råby Rekarne friidrott, Mölndals AIK, Bristol AC och Hammarby friidrott. Inledning Upprinnelsen till denna granskning är att jag städade kontoret och råkade hitta resultatlistan från Lilla Lidingöloppet Eftersom jag inte hade tittat i listan sedan 1988 var det en intressant och spännande läsning, och onekligen många gamla bekanta namn i listorna! Detta år sprang jag på i P 14, 6 km, vilket räckte till plats 38 av totalt 298 deltagare. Det som slog mig var hur pass många vi var som sprang och att det var många som faktiskt gjorde bra tider. Jag blev nyfiken och började granska hur min tid och 1987 års lopp stod sig i jämförelse med andra års lopp på samma distans. När jag såg vilka häpnadsväckande skillnader det faktiskt har varit deltagarmässigt och tidsmässigt genom åren i P 14 började jag fundera på orsakerna till denna trend. Detta ledde i sin tur till att jag utökade min granskning till att titta på seniorresultat bland annat Lidingöloppets 30 km och Stockholm maraton genom åren, 10-bästalistan för medel- och långdistans på bana, samt 50- och 100- bästa genom tiderna på maraton och halvmaraton. Jag har även granskat resultaten för pojkar och flickor 10 år, flickor 14 år, samt juniorloppen på Lidingöloppet genom tiderna. Syftet med granskningen är att stimulera till debatt om hur vi kan få fler att ägna sig åt löpning i unga år och hur vi kan få fler att fortsätta karriären ut. Genom att granska trender kan man få en ganska bra bild av vad problemen är. Många av dessa är välkända sedan tidigare. Men vad kan göras åt dem? Som alltid när man försöker granska samhällstrender och orsakerna till olika trender har man sällan tillgång till perfekta data utan får hålla tillgodo med den statistik som faktiskt finns som följer trenderna över tid. Det vill säga, man har inte tillgång till alla pusselbitar utan får välja ut bitar som visar delar av pusslet. I detta fall har jag valt att granska ovanstående lopp eftersom det finns resultat som sträcker sig över 30 år tillbaka i tiden och att loppen lockar löpare från hela landet. De kan därmed anses vara nationella indikatorer för tillståndet på svensk långdistanslöpning. Utgångspunkter Denna granskning fokuserar inte på skillnader mellan enskilda och enstaka år eftersom bl a väder och vind kan påverka resultaten markant. Exempelvis skulle en jämförelse bli

2 missvisande mellan det extremt varma Stockholm maraton 1982 och Stockholm maraton 1983 som gick av stapeln under idealiska förhållanden. Däremot är det intressant att studera övergripande skillnader över tid, t ex att jämföra lopp på 80-talet jämfört med lopp på 90-talet och 00-talet (väder och vindförhållanden borde jämna ut sig över en längre tidsperiod). Först granskas trenderna för pojkar och män, följt av trenderna för flickor och kvinnor. Jag har förlitat mig på officiell statistik från de olika loppen. Det är således möjligt att det finns småfel här och där i listorna. Men eventuella småfel rubbar inte huvudtrenderna. Trenderna för män och pojkar Nedan följer en presentation av resultat för män och pojkar i olika framträdande lopp med deltagare från hela landet. All statistik rörande Lidingöloppet och Lilla Lidingöloppet är hämtat från Figuren ovan visar antalet fullföljande löpare i klass pojkar 14 år på Lilla Lidingöloppet genom åren Från en ganska blygsam start på slutet av 70-talet, tog deltagandet ordentlig fart på 80-talet. Det fanns sannolikt en startsträcka innan ungdomarna på allvar hittade till tävlingen. Deltagandet var som allra störst på 80-talet med 245 löpare/år i genomsnitt, med toppåren 1980 och 1987 (298 st fullföljande båda åren; deltagare födda 1966 respektive 1973). De senaste 15 åren är dock deltagandet markant lägre än på 80- talet. På 00-talet var det 99 löpare/år i genomsnitt som sprang loppet. På senare år ( ; födda ) är deltagandet endast 1/3 av vad det var på 80-talet, och endast ¼ av de två toppåren 1980 och 1987.

3 Det är även intressant att studera hur resultaten i loppen fördelar sig genom åren. Figuren ovan visar antalet P14 löpare per år som springer 22 minuter eller snabbare på det 6 km långa loppet (22.00 var min tid 1987). Det är en mycket stor skillnad vid jämförelser mellan framförallt 80-talet och 2000-talet, men alla år efter 1992 har prestationerna tunnats ut markant. Det gällande banrekordet är från 2010 på 19.12, vilket visar att det visserligen fortfarande kommer fram talanger, men bredden på toppen är nästan helt borta! Det är dock viktigt att poängtera att andelen löpare/år (%) som springer 22 minuter eller snabbare är ganska konstant. Intressant är att de två år som har haft flest fullföljande löpare (1980 och 1987) även har haft flest antal löpare som springer 22 minuter eller snabbare: 36 respektive 38 löpare och 1987 har även haft bland de snabbaste mediantiderna (24.25 min respektive min; se nedan).

4 Ovan visas mediantiden för P 14, 6 km mellan åren 1978 och ,5 på y-axeln står för i tid. Jag har valt att granska mediantiderna i loppen istället för genomsnittstider eftersom medianen den mittersta observationen i resultatlistan tar bort påverkan från extrema resultat, t ex om en löpare har 20 min långsammare tid än näst långsammaste löpare i en viss klass. Även om det är naturligt att mediantiderna varierar en del från år till år, sannolikt beroende på bland annat väder och vind, är det ofrånkomligt att det finns en klar trend mot att P 14 på 2000-talet går sekunder långsammare i snitt jämfört med på mitten av 80-talet och 90-talet även om startfälten var betydligt större på 80-talet jämfört med idag (1987 sprang 82 löpare 23 minuter eller snabbare i P14, år 2010 var det 89 fullföljande löpare överhuvudtaget). Man skulle eventuellt kunna tänka sig att krympande startfält de senaste åren beror på att de sämre löparna har försvunnit och att endast de bästa löparna är kvar, vilket borde sänka mediantiden (dvs, genomsnittstiderna borde bli snabbare och snabbare ju mer elitinriktat loppet blir). Men så är alltså inte fallet enligt figuren ovan. Detta tyder på att bortfallet av löpare har skett över hela startfältet och att P14 löparna på 2000-talet inte förefaller vara lika konditionstränade som förr. Att dagens deltagare verkar ha sämre kondition jämfört med tidigare generationers deltagare stämmer väl överrens med resultaten från fysiologiska tester på urval av barn och ungdomar i landet, genomförda på Idrottshögskolan GIH i Stockholm (Örjan Ekblom et al). Den studien visar att konditionen har försämrats så pass mycket att dagens ungdomar i snitt är ungefär 1 minut långsammare på ca 2 km löpning jämfört med ungdomar i samma ålder på 80-talet och 90- talet.

5 Figuren ovan visar andelen (%) av de fullföljande/år som springer under 23 minuter på det 6 km långa loppet i P14. Intressant är att det är stora variationer år från år på 80- och 90-talet (från 14 27,5%), medan 00-talet ligger mera konstant kring 20-21%. Det återstår att se om det historiskt dåliga resultatet från 2010 endast 11 % av deltagarna sprang under 23 minuter - står sig i framtiden eller om det var en tillfällighet (det var i alla fall inte dåligt väder denna dag enligt vad jag kan komma ihåg). Det är även intressant att granska trenden för de yngre klasserna. Figuren ovan visar antalet fullföljande i klass pojkar 10 år (1,7 km) på Lidingöloppet genom åren. Ett liknande mönster som för P14 kan ses i P10 med flest antal fullföljande löpare på 80-talet (429 löpare/år i genomsnitt) och början av 90-talet. Det är lite över hälften så stora startfält på 2000-talet (291 löpare/år i genomsnitt) i jämförelse med 80-talets mitt och tidigt 90-tal (491 löpare/år i genomsnitt). Det finns således ett tapp av deltagare över tid, men inte lika stort tapp som kan ses i P14.

6 Figuren ovan visar mediantider i klass pojkar 10 år (1,7 km) på Lidingöloppet genom åren. 7,3 på y-axeln står för 7 minuter och 30 sekunder. Även om väder och vind kan påverka mediantiderna vissa år finns även här en trend mot att loppet i genomsnitt gick något långsammare på slutet av 90-talet och början av 2000-talet jämfört med 80-talet. Däremot finns en klar tendens de senaste 3-4 åren att mediantiderna börjar närma sig de snabbaste loppen på 80-talet, dock alltså med betydligt färre löpare på startlinjen. Detta kan tyda på att loppet har blivit mer elitinriktat och att färre deltagare från andra idrotter än friidrott eller spontanidrottare ställer upp. Man kan även tänka sig att trenden beror på att barn idag börjar med friidrott tidigare än förut. Detta är dock rena spekulationer och inget som går att utvisa i det här materialet.

7 Figuren ovan presenterar antalet fullföljande löpare i juniorklasserna för pojkar på Lidingöloppet genom åren. Eftersom det sedan mitten av 80-talet finns fler än en juniorklass, har deltagarna räknats samman för P17, P19 och M22 de aktuella åren. Toppåren för antalet deltagare i juniorloppen var ungefär , med 738 löpare/år i genomsnitt under 80- talet (60-talister och 70-talister). Toppåren var 1984 och 1990 med 808 fullföljande löpare. Detta ska jämföras med loppen på 2000-talet som totalt samlar 204 löpare/år i snitt. Tappet av löpare över tid är således som allra störst på den manliga juniorsidan jämfört med situationen för de yngre tävlingsklasserna, P10 och P14. Eftersom deltagarna i P17 och P19 springer 10 km nuförtiden jämfört med 15 km tidigare går det inte att jämföra mediantider mellan 80-talet och senare år (om inte någon vill ta sig an den uppgiften). Vi kan således se bland pojkarna att drop-out ökar med stigande ålder och att det är markant färre 80-talister och 90-talister som springer Lilla Lidingöloppet jämfört med tidigare generationer. Om vi accepterar att trenden från Lilla Lidingöloppet gäller generellt för löpning på barn- och ungdomssidan i landet, kan man fundera på vad den får för konsekvenser på seniornivå. Om vi stannar kvar ute på Lidingö är det bl a intressant att granska utvecklingen på Lidingöloppet M 30 km. Under två timmar på Lidingöloppet kan anses vara en indikator för hyfsad tävlingslöpare. Figuren ovan visar att antalet män/år som springer under två timmar på Lidingöloppet 30 km var som högst mellan ca med toppåret 1986 då över 400 löpare klarade bedriften, för att sedan markant sjunka efter Toppen på mitten av 80-talet kan sannolikt förklaras med att stora kullar av 40-, 50- och 60-talister tävlade mot varandra. Den stora uppgången på tidigt 90-tal beror sannolikt på att det var stora kullar av sena 60-talister och tidiga 70-talister som debuterade på långa banan (och att 50-talisterna fortsatte att satsa). De senaste 6-7 åren har antalet löpare som springer under två timmar stadigt legat under 100, och trenden verkar vara fortsatt negativ. Att färre och färre klarar av att underskrida 2 timmar beror sannolikt dels på att färre 80-talister sysslar med tävlingslöpning, dels på att färre 70-talister jämfört med tidigare generationer har fortsatt att satsa.

8 Figuren ovan visar antalet svenska löpare (män) per år som springer under 2.30 på Stockholm maraton, Även om väder och vind sannolikt har som allra störst inverkan på resultatet på just maraton kan en liknande trend som på Lidingöloppets 30 km skönjas, med störst antal löpare under 2.30 på 80-talet (toppåret var 1983 med 43 svenska löpare under 2.30). Det var få löpare som sprang under 2.30 de första åren av Stockholm maraton. Detta är naturligt då alla lopp sannolikt har en startsträcka innan eliten och bredden hittar dit. Från 1995 och framåt har det varit markant färre svenska löpare som klarat av bedriften sub 2.30 på Stockholm maraton. Trenden beror sannolikt på samma faktorer som på Lidingöloppet M 30. En uppgång kan skönjas de tre senaste åren. Är detta vändningen, eller ännu ett hack i kurvan på väg nedåt? Man kan även granska de bästa tiderna någonsin av svenskar på maraton för att få se samma trend. Figuren ovan visar de 50 bästa tiderna i Sverige på maraton genom tiderna

9 baserat på vilket årtionde de aktiva är födda. Statistiken är hämtad från Granskar man listan över de 50 bästa (tider: ) finner man en mycket stor dominans för 40- och 50-talister, och även 60-talister hävdar sig väl. 40-talisterna står för 36 % av tiderna, medan 50-talister och 60-talister står för 30 % respektive 28 % av tiderna. Däremot är det endast tre 70-talister och endast en 80-talist (Lars Johansson) med på 50-bästalistan. Då maraton är en gren man kan hålla på med högt upp i åldrarna finns det självfallet fortfarande en chans för främst 80-talisterna att ta sig in på 50-bästalistan. Med tanke på hur utvecklingen varit på Lilla Lidingöloppet de senaste 15 åren, är det lite som tyder på att situationen kommer att förändras framöver emellertid. Man kan även granska 100-bästalistan i Sverige på maraton (tider ) för att se huruvida det är ett annorlunda mönster jämfört med 50-bästalistan. Figuren ovan visar dock att 40-, 50- och 60-talisterna dominerar lika stort, och att endast en 80-talist tar sig in på topp 100 genom tiderna på maraton enligt Friidrott på bana Granskar man alla löpgrenar på bana framkommer ett intressant mönster. Tabellen nedan visar 10-bästalistan i Sverige för män enligt vilket årtionde de aktiva är födda. Statistiken är hämtad från Män: 40-tal 50-tal 60-tal 70-tal 80-tal 100 m m m m m 3 (1 född 1933) 4 3

10 5000 m m mh häck häck Som framgår av tabellen ovan hävdar sig 60- och 70-talisterna väl på medel- och långdistans gentemot 40- och 50-talisterna. 60-talisterna och 70-talisterna tar hand om 16 respektive 15 av totalt 50 platser (800m, 1500m, 5000m, m och 3000m hinder), medan 40-talisterna har 10 platser och 50-talisterna endast sju platser. På m är det dock 40-talisterna som dominerar med fyra platser, vilket kan sägas vara i linje med resultaten från halvmaraton och maraton. Mest uppseendeväckande med ovanstående tabell är dock den nästan totala frånvaron av 80-talister på medel- och långdistans: Endast en 80-talist (Mattias Claesson) har överhuvudtaget tagit sig in på topp 10 genom tiderna i Sverige på 800m, 1500m, 5000m, m eller 3000m H! En plats av 50 möjliga! I kontrast kan man titta på trenden inom sprint där exempelvis 4 av 10 platser på 200m innehas av 80-talister. 80- talisterna har självklart några år till på sig att förbättra situationen, men trenden är tydlig. Detta mönster stämmer väl med resultatutvecklingen på maraton och halvmaraton. Beaktar man den starkt nedåtgående trenden på bl a Lilla Lidingöloppet P14 och juniorloppen efter mitten av 90-talet är det inte mycket som talar för att 80-talisterna kommer att slå sig in på 10-bästalistan eller på 50-bästalistan på halvmaraton eller maraton mer än möjligen någon enstaka person (jag hoppas jag har fel).

11 Trender för kvinnor och flickor När det gäller trenderna för kvinnor och flickor ser det delvis lite annorlunda ut. Figuren ovan presenterar antal deltagare i klass flickor 10 i Lilla Lidingöloppet genom åren. Trenden liknar pojkarnas trend med flest antalet deltagare/år på slutet av 80-talet, följt av en minskning på senare år. Men tappet är inte i paritet med pojkarnas mycket större tapp. 90- talisterna (som sprang F10-loppet mellan åren ) har inte tappat särskilt många deltagare jämfört med 80-talisterna. Dock finns en ganska stor skillnad deltagarmässigt mellan 90-talisterna och toppåren på mitten av 1980-talet och början av 90-talet ( ). År 2010 sågs en uppgång i antalet deltagare jämfört med

12 Figuren ovan anger mediantiderna för klass flickor 10 på Lidingöloppet genom åren. 8 står för 8 minuter, 8,2 står för 8.12 minuter. Ponera att de första åren av Lilla Lidingöloppet sprang två årskullar i samma klass (10-åringar och 11-åringar), vilket inte ger en rättvis tidsjämförelse med senare års lopp. Däremot verkar mediantiden för loppen på mitten av 80- talet (födda ) vara ungefär 40 sekunder snabbare än loppen på 90-talet och senare, trots stora årsvariationer. Figuren ovan presenterar antalet fullföljande deltagare i klass flickor 14 på Lilla Lidingöloppet genom åren. En liknande trend som för P 14 kan skönjas med flest deltagare på mitten av

13 80-talet och början 90-talet, följt av en stor minskning i antalet deltagare. Det var ungefär dubbelt så många tjejer/år som sprang loppet på 80-talet jämfört med snittet de senaste fem åren. Från och med 2010 springer F 14 den dubbla sträckan 6 km, vilket tyvärr gör det svårt att fortsätta att granska trenden över tid. Hur påverkas deltagandet i loppet när sträckan fördubblas? Figuren ovan visar mediantider för flickor 14 på Lilla Lidingöloppet genom åren. Ingen tydlig skillnad i mediantid kan ses, möjligtvis att loppen på 80-talet verkar ha gått något långsammare än loppen de senaste 10 åren och loppen på slutet av 70-talet. Det är således en skillnad mellan F10 och F14 i hur mediantiderna har utvecklats sig över tid (F10 långsammare på senare år, F14 snabbare på senare år). Orsakerna till den trenden vore intressant att studera vidare. Att loppen verkar gå snabbare de senaste 10 åren skulle kunna tyda på mer elitinriktade lopp och att färre motionärer ställer upp. Eller att dagens flickor 14 är bättre konditionstränade än sina föregångare? Dessa hypoteser går inte att svara på i det här materialet.

14 Figuren ovan anger antal fullföljande tjejer i juniorloppen på Lidingöloppet genom åren. Eftersom det sedan mitten av 80-talet finns mer än en juniorklass, har deltagarna räknats samman för F17, F19 och K22 de aktuella åren. Det går inte att räkna ut några mediantider. Trenden liknar de manliga juniorernas trend med dramatiskt färre löpare de senaste 15 åren jämfört med mitten av 80-talet och tidigt 90-tal (runt 300 deltagare/år i genomsnitt på 80-talet och tidigt 90-tal jämfört med cirka 125 deltagare/år i genomsnitt de senaste 15 åren). Deltagandet de senaste åren är således endast ca 1/3 av i jämförelse med toppåren på mitten av 80-talet. Vi ser således att det bland pojkar och flickor finns liknande trender vad gäller deltagande i Lilla Lidingöloppet. Det blir färre och färre deltagare. Men när det gäller mediantider skiljer sig trenderna åt något eftersom F14-loppen verkar gå fortare och fortare på senare år jämfört med loppen på 80-talet.

15 Statistiken är hämtad från Figuren ovan visar antalet kvinnor/år som springer under tre timmar på Lidingöloppet, 30 km. Jag har valt < 3 timmar på Lidingöloppet som en indikator för god motionär. K 30 blev officiell tävlingsklass först på slutet av 80-talet. Det går således inte att jämföra standarden mot tidigare generationer av kvinnliga löpare. Antalet kvinnor som springer under tre timmar har ökat stadigt sedan starten, vilket är naturligt med tanke på att antalet deltagande har ökat från runt 200 tjejer/år i början av 90- talet, till dagens situation med cirka 2500 anmälda tjejer/år. Mest intressant är den dramatiska ökningen av antalet kvinnor/år som springer under tre timmar som kan ses från mitten av 00-talet (från 400 till över 800 löpare/år på fem år). Kan denna uppåtgående trend förklaras med löparvågen på kvinnosidan de senaste åren och att det sedan länge finns många populära introduktionslopp som vänder sig till kvinnor (t ex Tjejmilen)?

16 Även när det gäller antalet kvinnor/år som springer under 2.30 på Lidingöloppet syns en klar trend mot att fler och fler klarar av den bedriften, även om ökningen sker med betydande årsvariationer. Sub 2.30 på Lidingöloppet kan anses vara en indikator för hyfsad tävlingslöpare. Figuren ovan visar antal svenskor/år som springer under 3.10 på Stockholm maraton. Statistiken är hämtad från Toppåren kan skönjas på senare delen av 80-talet med löpare/år som klarade bedriften. De senaste åren och

17 framåt syns en klar uppåtgående trend. Kan även denna trend förklaras med löparvågen på den kvinnliga sidan? Figuren ovan anger vilket årtionde de 50 snabbaste maratonkvinnorna genom tiderna i Sverige är födda. Statistiken är hämtad från Det är en klar dominans för 60-talisterna med 36 % av tiderna (18 löpare), mot 24 % för 50-talisterna (12 löpare) och 22 % av 70-talisterna (11 löpare). Endast tre 80-talister har hittills tagit sig in på topp 50 genom tiderna enligt Eftersom maraton är en gren man som löpare kan hålla på med högt upp i åldrarna, har självfallet 80-talisterna fortfarande en god chans att förbättra positionerna. Friidrott på bana: Tabellen nedan presenterar 10-bästalistan för kvinnor, gren för gren, beroende på vilket årtionde de aktiva är födda. Statistiken är hämtad från Kvinnor: 40-tal 50-tal 60-tal 70-tal 80-tal 100 m m m m m m m häck häck 5 4 1

18 Jämfört med resultatet på den manliga sidan finns det på kvinnlig medel- och långdistans en större spridning av resultat om man baserar det på vilket årtionde de aktiva är födda. Att senare generationers kvinnliga löpare hävdar sig mycket väl på sprint överensstämmer med trenden på herrsidan. Men på damsidan är 80-talisterna exempelvis representerade genom åtta placeringar av 40 möjliga på medel- och långdistans, medan 70-talisterna innehar nio platser (3000 m hinder är inte medräknat här eftersom grenen är ganska ny på programmet). Flest platser har 60-talisterna med 16 st. Även på den kvinnliga sidan finns en tendens till att de längre distanserna speciellt m domineras av de äldre generationerna, vilket kan sägas styrka trenderna på maraton och halvmaraton. Man ska komma ihåg att de kvinnliga 40- och 50-talisterna inte har haft samma chans att hävda sig på långdistans på bana eftersom det var först på slutet av 80-talet som kvinnor tilläts att springa längre sträckor än 3000m, vilket sannolikt påverkar fördelningen av platser.

19 Orsaker till trenderna Vi kan alltså konstatera att det på herrsidan finns en tydlig negativ trend där främst 80-talister inte hävdar sig gentemot tidigare generationer. Ju mer konditionskrävande distanser, desto färre 70- och 80-talister finns representerade. Drop-out från barn- och juniorloppen på Lilla Lidingöloppet ökar med stigande ålder både för pojkar och flickor. På damsidan är mönstret delvis annorlunda, vilket sannolikt inte är helt lätt att förklara. Men det finns helt klart en löparvåg på damsidan, sannolikt tack vare att löpning återigen har blivit en moderiktig livsstil, samt att det finns många populära introduktionslopp a la Tjejmilen. En hypotes jag har är att de starka löpargenerationerna av 40- och 50-talister på herrsidan fortsatte att tävla och träna seriöst långt upp i åldrarna på långdistans ( Kjell-Erik Ståhleffekten ). Detta gjorde att när 60-talisterna blev seniorer fanns det en mycket god konkurrens på långdistans (exempelvis Lidingöloppet på mitten av 80-talet). Inte nog med det: Dessa generationer lockade sannolikt med sina egna barn av 60- och 70-talister till löpningen (barn- och ungdomsklasserna på Lilla Lidingöloppet på mitten av 80-talet). Utbudet av olika idrotter var inte lika stort, och många barn valde att syssla med det som föräldrarna hade sysslat med. 70-talisterna verkar dock inte ha fortsatt att tävla lika länge som 40- och 50-talisterna har gjort. Det är även väletablerat att det ideella engagemanget har minskat i samhället på senare år, vilket bidragit till att senare generationer av vuxna (framförallt 70-talister och senare) inte ställer upp/inte har samma möjligheter att ställa upp som tränare och ledare som tidigare generationer gjorde/hade möjligheter till, vilket kan ha fått negativa effekter på rekryteringen av 80- och 90-talister till långdistanslöpning. Detta beror sannolikt på förändrade livsvillkor med bl a intensivare arbetsliv, dubbelarbetande föräldrar och att de med arbete lägger mer och mer tid på att transportera sig till arbetsplatsen. Tidsbrist, helt enkelt. Samtidigt har tillströmningen av barn och ungdomar till friidrotten vuxit. Hur kommer det sig då att inte fler väljer att syssla med medel- och långdistans? Är det så att friidrottens stora fokus på teknik- och hoppgrenar (och framgångar i dessa grenar) har gjort att färre utvecklar ett intresse för långdistanslöpning? Eller kan det vara så att allt färre barn utvecklar sin fysiska förmåga (kondition) fullt ut för att uppskatta löpning på längre distanser än 200m? Det finns självklart en lång rad faktorer som spelar in: Bakomliggande samhällsfaktorer: Ett ökat stillasittande i samhället har gjort att färre barn och ungdomar utvecklar sin fysiska förmåga fullt ut. Mer bilskjutsande ökar barnens tid i stillasittande, ökar risken för övervikt, ger försämrad motorik och sämre kondition. Minskad rörelsefrihet i samhället gör att färre barn (och ungdomar i viss grad) på egen hand kan promenera, cykla och ta sig runt i samhälle, t ex ta sig till lämpliga platser för spontanidrott och idrott. Exempelvis har gång och cykel till skolan minskat från en andel på 94 % på 70-talet, till 58 % på 2000-talet. Mediakonsumtionen och utbudet av stillasittande aktiviteter på fritiden har ökat lavinartat jämfört med för 30 år sedan.

20 Det är mer accepterat idag jämfört med förr att barn leker inomhus. Förr lekte barn mera utomhus. En orsak till att barn (och vuxna) spenderar mer och mer tid inomhus är att familjens bostadsyta har fördubblats på cirka 40 år. Ju mer tid vi spenderar inomhus, desto mer stillasittande blir vi. Det är viktigt att påpeka att stillasittande under långa perioder i sig kan vara farligt för hälsan (och försämra motorik och kondition) oberoende av att man kanske två gånger i veckan tränar inom idrottsrörelsen. Idrottsfaktorer: Något färre barn och ungdomar tränar och idrottar idag jämfört med tidigare (RF) Även om många barn och ungdomar fortfarande idrottar, så gör man det inte i samma utsträckning i de s.k. svettsporterna, dvs löpning, skidåkning och orientering. Speciellt längdskidåkningen har haft ett stort tapp av ungdomar på grund av dåliga vintrar. Exakt hur det ser ut inom orienteringen vet jag inte mycket om. Friidrottsfaktorer: Många klubbar runt om i landet upplever att de har svårt att få sina barn och ungdomar att tävla - många barn och ungdomar nöjer sig med att träna och ha kul idag (vilket inte är fel i sig ur ett folkhälsoperspektiv) Många barn börjar väldigt tidigt med friidrott i dag. Eftersom många barn börjar i föreningar mycket tidigare idag än vad man gjorde förr, slutar många också i de kritiska åldrarna vid år (det kallas mättnad i vetenskapliga termer). Idag är det inte ovanligt att barn börjar med friidrott redan i 5-7 års ålder, vilket inte var lika vanligt förr. Statistiken från Lilla Lidingöloppet visar att tappet av löpare ökar med stigande ålder och är som allra störst i juniorloppen när man jämför loppen med senare års lopp Färre ledare och tränare gör att många barn och ungdomar står på väntelistor

21 Möjliga lösningar Syftet med den här granskningen har framförallt varit att uppmuntra till vidare diskussion och fördjupad granskning vad man kan göra åt problemen att färre barn- och ungdomar sysslar med löpning på tävlingsnivå. Smalare bredd från början och hög drop-out i ungdoms- och junioråren påverkar i sin tur hur många som går vidare och elitsatsar. Detta är följaktligen både en breddfråga och en elitfråga. Det räcker inte att vi enbart fokuserar på hur de mest lovande som vill satsa i övre tonåren ska få så goda möjligheter som möjligt genom friidrottsgymnasier. Det handlar om att påverka de faktorer som går att påverka (inom friidrotten framförallt), medan andra faktorer (på samhällsnivå, t ex utbudet av stillasittande aktiviteter) är väsentligt svårare att påverka och tar längre tid. Jag har varit ifrån friidrottens innersta krets för länge för att själv kunna ge en korrekt och nyanserad bild över möjliga lösningar och vad som faktiskt görs idag i klubbarna, i distrikten, inom friidrottsförbundet och på Riksidrottsförbundet. Huvudfrågeställningarna, emellertid, är: - Hur ska man gå tillväga för att få fler barn/ungdomar utanför friidrotten att testa på löpning? - Hur ska man få fler barn/ungdomar inom friidrotten att testa medel- och långdistans? - Hur ska man få fler barn/ungdomar att våga tävla? - Hur ska man få fler ungdomar att fortsätta förbi de kritiska tidiga tonåren? - Hur kan man locka över fler ungdomar från andra idrotter? - Hur kan man få fler ungdomar att satsa vidare upp till seniornivå? - Hur ska man få fler senioraktiva att elitsatsa? - Hur ska man få fler "gatlopps- och terränglöpare" att testa på bana? - Hur lockar man fler senioraktiva att fortsätta förbi 30 års ålder (i dagens samhälle?) - Hur ska man få fler 70-, 80- och 90-talister att engagera sig som tränare/ledare (i dagens samhälle)? Dessa frågor är kanske ganska uppenbara i teorin, men som sagt svårare att genomföra i verkligheten! Några förslag: Ungdomsåren är som bekant kritiska:

22 Generellt tror jag det är viktigt att marknadsföra löpning till ungdomar och föräldrar som en smidig och relativt billig sport som är enkel att kombinera med studier och vars träning kan utföras i stort sett överallt. Den som väljer löpning som idrott har goda möjligheter att besöka/se Sverige och få erfarenheter från många olika länder (träningsläger, tävlingar, utbyten osv). Löpning är en idrott som passar att hålla på med långt upp i åldrarna, och där alla kan vara med. Man kan jämföra detta med bl a ishockey (speciellt i storstäderna) där det är oerhört höga materialkostnader och medlemsavgifter, samtidigt som det ofta förekommer toppning av lag och utslagning av de lite sämre spelarna i ungdomsåren. I storstäderna är det inte ovanligt att årskostnaden för ett barn som spelar ishockey ligger på kr. Löpning borde helt enkelt vara en idrott som ligger rätt i tiden och borde attrahera barnfamiljer. Riksidrottsförbundet, Svenska friidrottsförbundet, sponsorer och de stora motionsloppen i Sverige (bl a Lidingöloppet, Stockholm maraton, Tjejmilen, Göteborgsvarvet) borde gemensamt satsa pengar på att erbjuda årligt återkommande träningsläger för exempelvis de 50 bästa i P/F i Lilla Lidingöloppet, och de 30 bästa i varje juniorlopp. Det är oerhört viktigt att dessa ungdomar uppmärksammas och uppmuntras att fortsätta. Många friidrottsklubbar har långa väntelistor för barn och ungdomar. Här finns potential att införa rena löpargrupper som inte behöver vara lika resurskrävande (nästan ingen träning behöver ske på friidrottsbana, osv) som rena friidrottsgrupper. Uppenbart är att många lägger av med friidrott eller trappar ned träningen under gymnasietiden och efterföljande arbete/högskolestudier. Sannolikt finns mycket att göra för att förbättra möjligheterna för friidrottare i den situationen och den tiden av livet. Även utmaningen att behålla löpare efter M/K 22 är oerhört viktigt: Klubbarna måste bli bättre på att behålla sina löpare även de aktiva som är på väg att trappa ned eller redan i praktiken har slutat. Det handlar om att odla en livslång och ömsesidig kärlek till varandra, även om många personer under några år prioriterar studier, familj och dylikt. Dels för att det finns ett skriande behov av ledare, dels för att dessa löpare sannolikt fortfarande kan bidra till bättre bredd. Inom orienteringen, skulle jag vilja påstå, är man generellt duktigare på att behålla kontakten med de som kanske inte satsar 100 % längre. Anledningen är ofta att olika stafetter/kavlar kräver att många aktiva kan ställa upp bredden i truppen blir lika viktig som eliten. I Storbritannien har man sedan länge haft nationella mästerskap i landsvägslöpning, s k six-stage relays (våren) och twelve-stage relays (hösten). Tävlingarna går av stapeln på samma plats utanför Birmingham varje år (sträckor på 5- och 7-km). Genom att sträckorna är identiska från år till år, går det att jämföra sträcktider mot tidigare års resultat. En liknande stafett i Sverige borde kunna bidra till att öka motivationen hos toppbredden i klubbarna. This is my truth tell me yours!