ÄRORIKA KVINNOR, KVINNOLIKA MÄN,

Transkript

1 ÄRORIKA KVINNOR, KVINNOLIKA MÄN, STUDIUM ÖVER DEN FORNNORDISKA MAGIN. Magisteruppsats vid Stockholms Universitet VT INLEDNING 1.1 BAKGRUND Lars Johansson "Nordlysets strålende bevegelser over himmelhvelvningen, midnattsolens rödglödende og flamende spill i horisonten, månens vekslende störrelse og form og fjellens majestetiske og dragende fremtoning, föles besjelet med menneskens egne skiftende åndelige stemninger og krafter. Det strålende og opphöyde i naturen er som det dunkle og glödende i menneskets egen sjel" Sejden utgör ett udda och exotiskt inslag i den fornnordiska religionen. Det var en kraftfull magi med många användningsområden och som betraktades med både vördnad, fruktan och förakt. När man studerar sejden möter man starka kvinnor med avsevärd makt och beskrivningar av seanser som för tankarna till Sibirien eller andra avlägsna platser. Det rörde sig om en betydelsefull del av det religiösa livet som idag är höljd i dunkel - en okänd del av en religion man inte vet mycket om. Tanken på att denna säregna magi sägs ha utövats här i Norden fascinerar och det faktum, att det rör sig om en relativt okänd del av det fornnordiska samhället, tycker jag gör sejden till ett mycket intressant ämne för en uppsats i religionshistoria. En studie av sejden bidrar till ökade kunskaper om de fornnordiska trosföreställningarna som helhet. Målet blir även ett medel att närma sig nordbornas relation till den övernaturliga välden. I undersökningar av det här slaget hamnar man ofta i en diskussion om folkliga föreställningar i förhållande till det som brukar betraktas som elitkultur. Men fenomenet sejd är inflätat i en större helhet av försanthållanden om själen, kroppen, samhället och makten. Jag menar att en analys av det enskilda bidrar till kunskap om det allmänna. 1.2 SYFTE Syftet med uppsatsen är att bidra till ökad kunskap om den fornnordiska uppfattningen om och relationen till den övernaturliga världen. Detta innebär naturligtvis en enorm arbetsuppgift som vida överskrider vad som ryms i en enskild uppsats. Min avsikt är att ge ett perspektiv men ytterligare forskning krävs för att ge en heltäckande bild av de religiösa föreställningarna i det 1 of

2 forntida Norden. Jag har valt att rikta fokus mot de företeelser man vanligtvis förknippar med magi. För att uppsatsen ska bli hanterlig har undersökningen begränsats till att behandla den fornnordiska sejden. 1.3 METOD Syftets konkretisering består i att utifrån tillgängligt källmaterial och referenslitteratur ge en så fullständig bild av sejden som möjligt. För att detta ska bli överblickbart har jag valt att angripa problemet på tre områden: sejdens karakteristik och ställning i samhället samt att försöka utröna något om dess ursprung. Det är sedan möjligt att bryta ner dessa arbetsområden i ett antal frågeställningar för att underlätta arbetsgången och analyserna. Varför sejdade man? Hur gick det till? Hur såg samhället på sejden och de sejdande? Härstammar sejden från shamanismen, eller finns det en annan förklaring? Jag har med hjälp av tidigare forskning och lämpliga sammanställningar gått igenom de avsnitt i källorna som talar om sejd eller beskriver liknade företeelser. Dessa har jag sedan strukturerat efter hur de svarat mot mina frågeställningar för att slutligen, assisterad av erforderlig referenslitteratur, analysera innehållet och om möjligt relatera detta till shamanismen, samernas religion och fruktbarhetskulter. Uppsatsen innefattar således både deskriptiva och explanativa element. Angreppssätten går delvis in i varandra men avsikten är att de beskrivande delarna ska ge bilden som analyserna sedan utgår ifrån. 1.4 PROBLEM Källorna är mycket fåordiga i sina skildringar av sejd, vilket innebär att det då och då är svårt att hitta klara svar på frågeställningarna. Detta medför att materialet är öppet för tolkningar och ibland kanske lite väl långt dragna spekulationer. För att fylla ut bilden är man tvungen att undersöka fenomen som påminner om sejd. Genomgången av parallella företeelser ger mer kött på benen men ökar samtidigt osäkerheten i resultaten. Min isländska lämnar mycket att önska så jag är till största delen hänvisad till översättningar av olika slag. Detta sänker det isländska materialets källvärde trots att jag använt de mest tillförlitliga översättningarna som finns tillgängliga. När det gäller Erik Rödes saga som är något av uppsatsens huvudkälla redovisar jag flera översättningar i notapparaten som en service till läsaren och i syfte att minimera osäkerheter var gäller översättningen. Jag tror dock inte att detta utgör något allvarligt problem då de aktuella textställena oftast behandlas och tolkas i referenslitteraturen. Vid de tillfällen då det råder delade meningar om översättningen och då orginaltexten är av stor vikt för uppsatsen har jag utgått från orginalspråket. 2 of

3 1.5 AVGRÄNSNINGAR Den kronologiska avgränsningen tar av nödvändighet vid då jakten på sejdens ursprung för mig tillbaka genom århundradena ända till stenåldern. Undersökningen är i övrigt koncentrerad kring tiden för de isländska källornas nedtecknande; ca Jag gör inga jämförelser med fenomen längre fram i tiden. Man skulle annars kunna tänka sig möjliga paralleller i medeltidens häxprocesser och dylikt, men det kanske kan bli föremål för en kommande uppsats... Den innehållsmässiga avgränsningen består av mitt urval ur det digra källmaterialet. Jag använder mig främst av de norröna källorna. Tacitus och Saxos arbeten berörs i korthet medan Historia Norvegiae endast refereras genom tidigare forskning. Fornaldrarsagorna bedöms överlag ha lågt källvärde (se 1.9 Källorna) varför jag valt att utelämna de som inte finns översatta från isländskan. 1.6 BEGREPP I engelsk och äldre svensk litteratur benämns vårt grannfolk i norr ofta som lappar/lapps och i källorna kallas de finnar eller finnlappar. Jag använder mig genomgående av begreppen same och samisk utom vid direkta citat. Extas och trance används i uppsatsen som i stort sett ekvivalenta uttryck. Båda har betydelsen hänryckning men med extas åsyftar jag i detta sammanhang ett djupare tillstånd. Kvinnor som utövar sejd kallas ofta i källorna för völvor (ils. vqlva) vilket kan översättas med både sierska och stavbärerska. 1.7 TIDIGARE FORSKNING Dag Strömbäcks Sejd sammanställer och redogör utförligt för de källor som innehåller notiser om sejd. En nackdel för mig är att författaren inte översatt skildringarna som han citerar. Boken avslutas även med en kortare analys av sejden som fenomen och dess tänkbara ursprung. Strömbäck menar att sejden har sitt ursprung i shamanismen och är ett inlån från det samiska nåjdväsendet. Han pekar på överensstämmelser mellan nåjdseanserna och sejden vad gäller syfte, innehåll och tillvägagångssätt. Särskilt viktigt är här tesen att den sejdande försatte sig i djup extas och företog själsresor vilket är mycket karaktäristiskt för shamanismen. Åke Ohlmarks har studerat sejdens innehåll och ursprung i Studien zum Problem des Schamanismus. Ohlmarks gör skillnad på arktisk (stor) shamanism som inbegriper vild extas och själsresor, och subarktisk (liten) shamansim där den aktive i ett tillstånd av lätt trance använder sig av andar av olika slag. Han kommer fram till att sejden hör hemma i den 3 of

4 subarktiska shamanismen och menar att det inte har förekommit något inflytande från samernas arktiska motsvarighet. Ohlmarks hittar inte några säkra belägg i källorna för själsresor och att den sejdande skulle ha försatt sig i extas. Ett annat belägg är de utövandes kön. Sejden liksom den subarktiska shamanismen domineras i källorna av kvinnor medan det är övervägande män som skildras då det handlar om nåjder och arktiska shamaner. Uppdelningen i stor och liten shamanism är omdiskuterad och ifrågasatt från många håll men analysen av sejdens ursprung, innehåll, tillvägagångssätt är mycket användbar för uppsatsen. Sudien zum Problem innehåller förutom avsnittet om sejd även en genomgång av övrig shamanism. Clive Tolley intar i diskussionen en tredje ståndpunkt. Han skriver i Varðr and Gandr att sejden hänger ihop med det samiska nåjdväsendet. Viktiga argument är genomförandet och då framför allt sången. Så långt är han alltså enig med Strömbäck men när det gäller graden av extas håller han med Ohlmarks. Tolley menar att sejden inte inbegrep någon själsresa utan att den aktiva i ett inspirerat tillstånd använde sig av olika former av andar. Shamanism, Archiac Techniques of Ecstsy av Mircea Eliade är en mycket gedigen beskrivning av shamanismens olika former. Eliade definierar begreppen shaman/shamanism och redogör för hur dessa fenomen tagit sig uttryck och varierat geografiskt och historiskt. Boken går även in på eventuella anknytningar till de indoeuropeiska folken, vilket har varit till stor nytta för mig då jag sökt eventuella samband mellan shamanism och sejd. När det gäller samerna vill jag nämna Louise Bäckmans & Åke Hultkrantz Studies in Lapp Shamanism samt Mihály Hoppáls & Juha Pentikäinens sammanställning Northern Religions and Shamanism. Detta är allmänna beskrivningar av den samiska religionen där nåjdväsendet naturligtvis intar en central plats. May-Lisbeth Myrhaug har forskat kring nåjderna utifrån ett femenistiskt perspektiv. Hon hävdar i I modergudinnens fotspor att de samiska kvinnorna spelat en mycket större roll i det religiösa livet än vad man hittills trott. Myrhaug driver tesen att nåjderna ursprungligen var kvinnor och att den religiösa sfären till stor del var ett kvinnligt verksamhetsområde. Männen bröt så småningom in och började konkurrera om rollen som religiösa officianter men kvinnorna fortsatte att spela en viktig roll på detta område ända fram till religionsskiftet. Det faktum att källorna så sällan skildrar kvinnor i samband med den samiska religionen förklaras med att det var männen som till största delen kom i kontakt med omvärlden. Myrhaug argumenterar för sin ståndpunkt genom att jämföra med den sibiriska shamanismen där kvinnorna har spelat en framträdande roll. Hon lyfter även fram kvinnans roll som medhjälpare vid nåjdseanserna vilket tyder på att kvinnorna delade de manliga nåjdernas kunskaper. Diskussionen är intressant med tanke på nåjdväsendets eventuella samband med sejden. Om Myrhaugs teori visar sig hålla streck faller ett av argumenten mot släktskapet mellan nåjden och völvan. 1.8 KÄLLORNA Eddatexterna är nedskrivna under senare delen av 1200-talet men går tillbaka på en äldre förlaga. Troligt är att eddakvädena kom till under hednisk tid, kanske redan under 700-talet. Dessa texters källvärde har bedömts mycket olika. Kvädenas höga ålder borgar för genuint hedniska tankar men det har hävdats att texterna är skrivna ur en religiös/mystisk synvinkel som inte speglar den allmänna synen på gudarna och religionen. Bidrag till sejdmaterialet finns att hämta i Völvans spådom (VQluspá), Loketrätan (Lokasenna) och Hyndlulióð. 4 of

5 Skaldedikterna är av hög ålder och utgör ett utmärkt källmaterial, tyvärr är de mycket ordknappa om sejden. Det enda textställe som uttryckligen nämner sejd är Sigurd Jarls drapa (Sigurðardrápa) som nedtecknades runt 960. Snorre Sturlassons kungasagor (Heimskringla) nedtecknades runt 1220 men bygger på äldre material; en del är kända texter medan andra arbeten gått förlorade. Snorre skrev ur ett kristet perspektiv där den gamla gudaläran ses som dikt och sagor. Verkens relativt ringa ålder och Snorres kristna inställning till den gamla religionen torde ge sagorna ett tvivelaktigt källvärde. Det faktum att Snorre hade ett intresse att bevara de gamla berättelserna samt att han byggde sina framställningar delvis på idag förlorade texter gör emellertid kungasagorna mycket intressanta. Aktuella i samband med sejd är Hakon den godes saga, Harald Hårfagers saga, Olav Tryggvasons saga och Ynglingasagan. Släktsagorna är rika på notiser om magi och sejd och får därför ett stort utrymme i uppsatsen. Sagatidens händelser utspelar sig ca år innan de nedtecknades på 900- till 1200-talet. Källvärdet beror på vilken tillit man sätter till den muntliga traditionen, här finns det olika åsikter. Släktsagornas kvalitet som källor varierar dessutom från fall till fall, en del inriktar sig på historiska händelser, medan andra definitivt hör till folksagans fantastiska värld. Det är vanskligt att kvalitetsmässigt rangordna sagornas skildringar om sejd. En försiktig och grovt huggen analys skulle ge Erik Rödes saga, Landnamsboken, och Laxdölasagan som innehåller ålderdomliga motiv och trovärdiga beskrivningar av sejd ett relativt högt källvärde. Gisle Surssons saga, och Vatnsdölasagan uppvisar en något svagare tradition då det gäller sejd och har drag av sena efterklassiska sagor. Njals saga är den längsta och mest komplexa av släktsagorna men innehåller endast en kort notis om sejd. Fornaldrarsagorna berättar om de hjältar som levde innan Island koloniserades på 800-talet. De skrevs främst i underhållningssyfte och innehåller mycket lite av historiska skildringar. De flesta av dessa sagor skrevs ner under talen. I huvudsak består de av otroliga hjältedåd och fantasifulla äventyr, men vissa element visar på genuina traditioner och mycket hög ålder. I uppsatsen refererar jag till Jultåten om Norna-Gäst och Völsungasagan. Källornas tillförlitlighet varierar alltså men sammantaget gäller det att vara medveten om att ett visst mått av försiktighet måste iakttagas när man arbetar med ett material som detta. Texterna är oftast nedtecknade vid en tidpunkt då de förkristna myterna och riterna hörde till ett avlägset förflutet. Sagaförfattarna var i stor utsträckning okunniga om de genuint hedniska sederna och drog inte sällan alla former och magi och religionsutövning över en kam. Detta blir särskilt tydligt när det gäller sejden vars genomförande överlag skildras både stereotypt och flyktigt. Viktigt i sammanhanget är det faktum att källorna är skrivna av män som inte visste mycket om kvinnornas kunskaper och traditioner där sejden till stor del hörde hemma. Det är en till största delen manlig syn på kvinnorna som förmedlas. 1.9 DISPOSITION Efter en introduktion följer själva undersökningen uppdelad på följande områden. i Sejdens syften I detta avsnitt tar jag upp exempel ur källorna för att göra läsaren bekant med materialet och för att visa vilka olika orsaker som nämns angående sejdens genomförande. i Sejdens karakteristik Detta är en översikt över hur sejden tänktes gå till. Jag går igenom de olika element som hörde sejden till och vilken betydelse dessa tänktes ha. Jag tittar även på vilka tekniker som användes och vilken effekt dessa tänktes ha för sejden. i Sejden i samhället Här undersöker jag hur omvärlden såg på sejden och den sejdande. Jag studerar orsakerna till eventuella motstridiga uppgifter och ger här begreppet ergi ett särskilt 5 of

6 avsnitt. i Sejdens ursprung Jag försöker här att spåra fenomenets vagga. Shamanismen och samerna får här ett stort utrymme men avsnittet inkluderar även en alternativ förklaringsmodell. Jag avslutar med att sammanfatta mina resultat. 2. INTRODUKTION Sejden brukar placeras i magins sfär. Religion och magi har dock en hel del gemensamt och det kan ibland vara svårt att hålla isär koncepten. Båda begreppen förutsätter en tro på det övernaturliga och någon form av andlig kraft med förmåga att påverka människan. Man brukar skilja på magi och religion utifrån människans inställning till det övernaturliga. En religiös person blidkar de andliga makterna medan magikern försöker betvinga dem. Gränsen är dock långt ifrån glasklar och det händer att religionens officianter ägnar sig åt sådant som man vanligtvis skulle betrakta som magi. Vid en förändring i panteon är det vanligt att den nya trosuppfattningen tar över gamla seder och klär dem i en passande kostym och det som inte kan införlivas trängs undan till samhällets utkant och betraktas som magi. Det som ses som magi vid en tidpunkt kan mycket väl ha gällt som religion vid ett tidigare skede. Mycket förblir höljt i dunkel när det gäller sejden men jag hoppas att uppsatsen på något sätt ska bidra till att kasta ljus på detta märkliga och fascinerande fenomen. 3. SEJDENS SYFTEN I Ynglingasagans sjunde kapitel finns en sammanställning av de egenskaper och den makt som Oden tänktes tillgodogöra sig med hjälp av sejden. Oden kunde och utövade själv den konst som ger mest makt och som heter sejd. Därför kan han veta mäns öden och se det som skulle hända och dessutom döda män eller skada dem eller vålla dem olycka. Han kunde också beröva folk förståndet eller kraften och ge den till andra. Oden var sejdens mästare och som man ser i citatet kunde sejden användas både för divination och fördärv. Denna uppdelning av sejden stämmer oftast, men inte alltid. En förutsägelse med hjälp av sejd kan ibland även innehålla en förbannelse. Man har även delat upp sejden i en svart och en vit del där den vita är den divinatoriska och den svarta är den förgörande varianten. Denna uppdelning är riktig men den fungerar inte fullt ut. Källorna talar vid ett flertal tillfällen om sejd som varken är divinatorisk eller förgörande. Ett exempel är Landnamnsbokens Turid som sejdade för att fylla sunden på Island med fisk. Jag väljer därför att dela upp sejdens syften i en divinatorisk och en påverkande del, där den påverkande sejden kan tänkas utföras i såväl onda som goda avsikter. 6 of

7 3.1 DIVINATORISK SEJD Den mest utförliga beskrivningen av sejd överhuvud taget finner man i Erik Rödes saga. Handlingen utspelar sig på Grönland, en vinter då det råder stor nöd och svält. Den förnämsta bonden i trakten bjuder in spåkvinnan Torbjorg för att ta reda på hur länge till landet skulle vara drabbat av nöd. Det framgår av sagan att Torbjorg hade för vana att fara mellan gårdarna för att tyda framtiden för de som var nyfikna. Spåkvinnan berättar att situationen i landet kommer att förbättras fortare än man väntat och passar sedan på att i tur och ordning tyda framtiden för alla på gården. I Jultåten om Norna-Gäst berättas det om tre stycken spåkvinnor som far runt i landet för att bli hembjudna till folk och förutsäga deras kommande öden. Detta skedde då sagans huvudperson Gäst var en liten pojke. Gäst ligger vid tillfället i en vagga med två brinnande ljus på väggen ovanför. Spåkvinnorna förutsäger honom en god framtid, men så blir den yngsta völvan förargad och säger att hon ska göra så att han inte lever längre än tills ett av ljusen ovanför vaggan brunnit ner. Detta resulterar i att en av de äldre spåkvinnorna släcker ljuset som Gäst sedan bär med sig resten av sitt liv. En samisk spåkvinna i Vatnsdölasagan blir hembjuden till en gård för att tyda folks framtid. En man vid namn Ingimund vill inte veta något om sin framtid men får det ändå. Völvan säger att han ska fara till Island och där bli en aktad man. Ingimund tror inte på spådomen eftersom han inte har några tankar på att färdas till Island. Völvan säger emellertid att det kommer att bli så och som tecken på att hon talar sanning säger hon att en liten pjäs är försvunnen ur Ingimunds myntpung och att detta föremål nu finns på Island på det ställe där han ska komma att sätta sitt bo. Det visar sig mycket riktigt att föremålet saknas och den allmänna meningen är att det inte tjänar något till att kämpa mot sitt öde. Ingimund vill inte fara men är orolig för spådomen och efter en tid ger han med sig och seglar till landet som är honom ödesbestämt. Det är lätt att se ett mönster i dessa berättelser, det rör sig om kringdragande kvinnor som bjuds hem till olika gårdar för att se in i människors framtid. De åtnjuter stor respekt och deras profetior tas för sanna och ovillkorliga. I fallet Norna-Gäst ansågs de t.o.m. ha makten att ändra en människas öde, så det är väl föga överraskande att völvorna togs emot med vördnad. I Erik Rödes saga råder det ju nöd vid tillfället för sejden. Att folk är benägna att ta till orakel vid pressade situationer är historiskt sett en mycket vanlig företeelse. Så långt den divinatoriska sejden som i källorna ges en ganska entydig bild. Nu till sejdens andra och mer mångfacetterade sida. 3.2 PÅVERKANDE SEJD, I ONDA OCH GODA SYFTEN I VQluspá berättas det om en mytisk sejdkvinna som medverkar till att starta kriget mellan asarna och vanerna: Hon kallades för Heid då i husen hon kom, spåkloka völvan, åt spön gav hon trollmakt: 7 of

8 hon sejdade vettlös evar hon kunde, var alltid till fägnad för onda kvinnor. Det är onekligen en mer skrämmande bild som sejden visar upp här. Källorna beskriver en mängd fall av påverkande sejd med ondskefulla motiv som jag exemplifierar nedan med några talande skildringar för att ge en bild av materialet. Jag visade tidigare hur Oden kunde sejda folk till dårskap och död, men i Sigurd Jarls drapa beskrivs hur han går något mer varligt fram då han med hjälp av sejd vinner Rind. Hur det i detalj tänktes gå till är oklart men det bör ha rört sig om manipulation av något slag. Så långt gudarna, nu över till människornas värld. I Ynglingasagans trettonde kapitel anlitar drottning Driva en sejdkvinna vid namn Huld för att orsaka kung Vanlades död. Under sejdens inflytande blir kungen sömnig och går till sängs och när han väl somnat kläms han till döds av en mara. Dödsbringande sejd beskrivs vid två olika tillfällen i Laxdölasagan där händelserna kringdrar sig kring sejdmannen Kotkel och hans familj. Det råder osämja i bygden och Kotkels familj beskylls för boskapsstöld och trollkonster, vilket resulterar i att de sejdar för att bringa sina anklagare i fördärvet. Vid det första tillfället handlar det om en med trolldom framkallad storm med ett antal drunknade som följd. Den andra sejden sker på natten då Kotkel och hans familj samlats runt en gård mot vilken trolldomen är riktad. Alla på gården faller i sömn utom en tolvårig pojke som går ut mot de sejdande vilket blir hans död. Det framgår av texten att det var pojken som var sejdens mål och det verkar som de övriga på gården sövdes ner så att sejden kunde koncentreras på just honom. I detalj hur det gick till när pojken dödades framgår inte, det står bara att han föll död till marken. I Olav Tryggvassons saga är det en viss Eyvind Källa tillsammans med en stor grupp sejdmän som gör sig osynliga och trollar fram en dimma för att kunna överfalla kung Olav och dennes män. Det hela slutar emellertid illa för de sejdande, trolldomen kommer över dem själva och de irrar hjälplösa omkring, då kungens män får syn på dem. Av något lindrigare natur är sejden i Gisle Surssons saga. Barks bror Torgrim har blivit dräpt och Bark låter en sejdman göra så att inget ska kunna rädda broderns baneman. Det är Gisle som är skyldig till dådet och sejden kommer nu att drabba honom. Det hjälper inte att han slår ihjäl sejdmannen, Gisles öde blir att resten av sitt liv irra omkring rastlös plågad av drömmar. I Kormarkssagan stundar bröllop för Kormark och Steingerd, men sejdkvinnan Torveig gör så att de inte ska få varandra. Kormark drar sig plötsligt tillbaka och bröllopet går om intet. Det är dunkelt vilken effekt sejden tänktes ha men det är möjligt att Kormark drabbats av framtrollad impotens. Om svek handlar det då Signy i Völsungasagan byter skepnad med en sejdkvinna för att kunna förföra sin bror. Ingen känner igen henne och när ärendet är utfört återvänder Signy till sejdkvinnan för att få tillbaka sin skepnad, vilket också sker. Resultatet av Signys agerande blir ett gossebarn som växer upp och blir en mäktig man med övermänskliga krafter. Jag går nu över till exempel på påverkande sejd utan onda avsikter. I Hakon den godes saga berättas det om hur kung Eystein lägger under sig trönderna och låter de välja om de vill ha en av kungens trälar eller en hund som kung. De väljer hunden, som de ger tre mäns vett medelst sejd. Detta resulterar bland annat i att hunden kan tala. Berättelsen bär tydliga tecken av vandringssägen men sejden som givare av människovett stämmer överens med notisen ovan om att Oden kunde ge förstånd åt vem han ville. Jag visade tidigare att det var vid nöd och svält som man i Erik Rödes saga anlitade en sejdkvinna för att utröna hur länge misären skulle vara. I Landnamsboken berättas det om Turid sundfyllerskan som då det varit missväxt sejdat för att fylla sunden med fisk. Det handlar om kärlek då kung Framarr i Sturlaugs saga låter några sejdmän göra honom spetälsk för att ingen ska känna igen honom och för att han ska få medlidande och omvårdnad 8 of

9 av kvinnan han är intresserad av. Detta misslyckas dock och han återvänder till sejdmännen för att bli frisk igen. I Njals saga berättas det om en man vid namn Hallgrim som förhäxat sin spjutyxa med sejd så att han inte ska dödas av något annat vapen än detta. Sejden har även medfört att vapnet sjunger för sin ägare strax innan det ska utföra ett dråp. Det här är ett mycket udda användningsområde för sejden och hör med all säkerhet mer till fornaldarsagornas fantastiska skildringar och har ingen anknytning till historiska händelser. Av ovanstående exempel är det tydligt att denna typ av sejd tänktes kunna verka på en mängd olika sätt, allt från att direkt döda någon till att göra folk sjuka/friska, oroliga och plågade, såväl som möjligheter till hamnskifte och att ge djur människors förstånd. Sejden kunde även påverka naturen genom att bland annat orsaka klimatförändringar, dimma och att skaffa fram mat vid akut behov. Till skillnad från den divinatoriska varianten utförs nu sejden av både kvinnor och män i de mest olikartade situationer. Det finns exempel både på beställningsjobb och på att den/de sejdande agerar på egen hand. Kort sagt verkar det som om denna typ av sejd kunde ha vilka syften som helst, åstadkomma vad som än önskades och yttra sig på de mest skilda sätt. Ett universalmedel alltså. Jag lämnar inte sejdens syften helt, men sätter dem i bakgrunden för att gå in på djupet och undersöka mer i detalj hur sejden genomfördes. 4. SEJDENS KARAKTERISTIK Sejden utgjorde en relativt komplicerad form av magi som krävde en magisk apparat, väl utvecklad teknik, stor erfarenhet och en mer eller mindre professionell färdighet. Det rör sig om ett mycket komplext fenomen, så jag benar upp avsnittet genom att först titta på hur man samlades då man skulle sejda, för att sedan undersöka vad som tänktes utgöra trolldomens verkningsmedel. Slutligen redovisar jag en sammanställning av den magiska apparaten för att se om man kan utröna någonting om dess funktion. 4.1 SEANSEN Som jag visade i exemplen ovan skildras den divinatoriska sejden relativt enhetligt i källorna. Man kan tänka sig att det handlar om en etablerad typ av seans som hade stor utbredning eller att sagoförfattarna använt sig av en kliché eller ett visst mönster i framställningarna. Det typiska är att förberedelserna, sejdkvinnans mottagande och avsked behandlas utförligt medan själva sejdakten inte nämns alls eller skildras mycket flyktigt. Berättelserna tilldrar sig utanför Island och beskriver yrkesverksamma kringdragande sejdkvinnor. Man kan se en tydlig orientering åt Norge och kanske en anknytning till det samiska nåjdväsendet, i Vatnsdölasagan är det en samisk kvinna som sejdar. Men det finns anledning att anta att det fanns professionella sejdkvinnor även på Island eftersom det var där sagorna skrevs. Ytterligare ett tecken på detta utgör avsnittet i Laxdölasagan som utspelar sig på Island och beskriver en kvinna som uppenbarar sig i en dröm där hon säger att hon inte får ro i sin grav. Den är belägen under en kyrka i närheten och när man lossar på några plankor i kyrkgolvet hittar man en grav innehållande bland annat en sejdstav och man förstod då att graven tillhört en völva. För att visa hur schemat över en typisk sejdseans såg ut återgår jag till sejdens locus classicus: Erik Rödes saga. Här beskrivs hur sejdkvinnan Torbjorg blir inbjuden till gården där hon blir 9 of

10 högtidligt mottagen och ett högsäte iordninggörs åt henne. När själva sejdseansen är över får alla som vill gå fram till sejdkvinnan för att får sin framtid uttydd, sedan tackas spåkvinnan och fortsätter sin färd till nästa gård. Så tänktes alltså seansen gå till i stora drag. Men vad gjorde völvan under själva sejden? 4.2 EXTAS Man skulle kunna anta att den sejdande försatte sig i ett tillstånd av extas för att komma i kontakt med andarna eller för att lösgöra själen från kroppen, det finns exempel över hela världen på sådana tillvägagångssätt. Tyvärr är källorna mycket dunkla och fåordiga på den här punkten. Man får försöka läsa mellan raderna och jämföra med liknande företeelser där det inte uttryckligen sägs att det är sejd det är fråga om. Oden som är sejdens mästare är även extasens gud. Med detta kan man knappast med säkerhet slå fast att sejden förutsatte extas men man kan ana ett visst samband. Ytterligare ett tecken utgör VQluspá där det heter att Heid var leikin (i trance) då hon sejdade. Källorna nämner vid ett flertal tillfällen utmattning i samband med verksamheter som skulle kunna vara sejd. I Vatnsdölasagan såg vi i exemplet ovan hur en sejdkvinna förutsåg att Ingimund skulle fara till Island. Ingimund var föga villig att företaga en sådan resa men kände sig tvingad av völvans spådom. Senare i texten berättas det att han för att vara på den säkra sidan anlitade tre samer för att de skulle göra en själsresa till Island för att se hur det stod till i landet. När samerna gjort sin resa reser de sig upp och stönar tungt. I Fostrabrödrasagan för Tordis oväsen under sin sömn. När hon vaknar drar hon mödosamt efter andan och säger: "Vida red jag trollkäpp i natt, och nu vet jag en del jag inte vetat förut." Det finns många historiska exempel på gäspningar och suckar i samband med extas. Det skulle kunna handla om en effekt av ofrivilligt nedsatt lungverksamhet i samband med trancen. Det är inte troligt att berättelserna om suckar och stönanden skulle vara litterära påhitt, snarare rör det sig om tecken som någon från början måste ha sett med egna ögon. Erik Rödes saga, Laxdölasagan m.fl. berättar om sång i samband med sejden. Sång som medel för att uppnå extas är mycket vanligt över hela världen. Men sång medför inte nödvändigtvis extas, utan kan även användas för att uppmärksamma och locka andarna. Mycket tyder alltså på att extas hörde till sejden men vi måste gå vidare för att hitta mer säkra belägg. Just sången för mig nu in på ett annat för sejden mycket karakteristiskt element, nämligen de som bistod den sejdande. 4.3 MEDHJÄLPARE Den sejdande var oftast inte ensam utan omgiven av ett sejdfölje, en assisterande sångkör som stod runt den sejdande. Medhjälparna skulle (oftast) vara kvinnor och helst nio till antalet. Orsaken till att det skulle vara kvinnor är oklart men det finns talrika exempel på detta även hos samerna. Om niotalet kan man bara spekulera, teorier om allt från att det skulle råda något samband med graviditetstiden till att niotalet motsvarade en ande med nio manifestationer har lagts fram. Hur som helst har niotalet spelat en viktig roll hos många folk, inte bara i anslutning till seanser av olika slag. 10 of

11 I Erik Rödes saga framgår det tydligt att sejden kräver en speciell typ av sång och i Laxdölasagan berättas det att Kotkel och hans familj kvad "kraftiga trollsånger", då de framkallade en storm. Sången hade stor inverkan på dem som hörde den och beskrivs ofta som vacker men någon gång också som obehaglig. Att sången var viktig är helt klart, men vad hade den för funktion? Jag kan tänka mig flera användningsområden, dels kan sången ha varit ett medel för att försätta den sejdande i extas, som något slags mantra, men det kan lika gärna ha varit ett sätt att locka till sig eventuella hjälpandar. Finns det kanske ytterligare förklaringar? 4.4 SJÄLAFÄRDER Att den sejdande försatte sig i någon form av trance kan man nog anta, men vad var syftet? Detta är något det råder mycket skilda meningar om bland de som studerat fenomenet, somliga menar att trancen tänktes göra det möjligt för frisjälen att lämna kroppen, medan andra med bestämdhet hävdar att orsaken var att komma i kontakt med andarna. Man har diskuterat ett flertal av källornas skildringar men debatten har centrerats kring sejden i Erik Rödes saga. Innan jag går in och redogör för den diskussionen beskriver jag nu kort de religiösa förutsättningarna för eventuella själsresor i samband med sejden. Själsföreställningarna utgjorde ett heterogent och ganska komplicerat system med begrepp som fylgia, hamingja, hamr, hugr och vqrðr. Det är inte nödvändigt att här i detalj reda ut alla olika tankegångar, utan det räcker att belägga att det fanns grogrund för en tro på en utanför kroppen verkande själ samt att ge några exempel på detta. Ett enormt källmaterial från det nordiska området beskriver en tro på en utanför kroppen verkande själ. Av detta kan man sluta sig till att föreställningar om själen som ett mobilt element i människan var centrala och grundläggande i den fornnordiska folktron. Tankar om en drömsjäl i form av ett djur var särskilt vanligt förekommande hos germanerna. Drömmar var nära förknippade med själens verksamhet och ansågs vara en nödvändig del av livet. Detta är inte någon speciell nordisk föreställning, det finns rikligt med sägner över hela världen som talar om detta fenomen. Själen följde vanligtvis personen som den tillhörde men kunde i sömnen eller i sömnliknade tillstånd lämna kroppen och agera mer eller mindre självständigt. Ofta skedde detta i samband med varsel om dödsbud eller andra nära förestående krissituationer som drömsjälen varnade för. Detta för tankarna till skyddsandar av olika slag. Den fritt verkande själen tänktes oftast framträda i form av ett djur, exempelvis som en råtta eller orm som kryper ur munnen på den sovande. Det fanns även en föreställning om att själens djurform motsvarar människans karaktär, som t.ex. räv slug, varg blodtörstig o.s.v. Talande exempel från källorna är som vi såg tidigare Fostrabrödrasagan som beskriver Tordis som väsnas på natten då hon är ute och rider trollkäpp i sömnen, och Vatnsdölasagans tre samer som sänds till Island för att se om allt är klart för Ingimunds överfart. I Hávamál sätts dessa ord i Odens mun: Det kan jag för det tionde: om trollpackor ses röra sig och rida i skyn då fogar jag så de fara vill och ej hitta sin rätta ham ej hitta sin rätta hug. 11 of

12 Det finns tolkningar som gör gällande att det är manliga trollkunniga som skildras i avsnittet ovan, men det texten beskriver är hur som helst Oden som säger sig kunna en trollsång som förvillar trollkunniga personers själar och tvingar dessa hem till kropparna från vilka de utgått. Ett intressant exempel i samband med sejd (även om källvärdet är diskutabelt) utgör Frithiofs saga, som beskriver sejdkvinnors frisjälar ridandes på valar medan deras kroppar befinner sig i ett högsäte långt därifrån. Det som åskådliggjorts i exemplen ovan är alltså själafärder dels från människor i naturligt drömtillstånd och dels från trollkunniga personer som isolerat sig och försatt sig i någon form av dvala. Det framgår i flera av fallen att detta medförde betydande ansträngningar. Jag slår här med fast att det funnits klara religiösa och ideologiska förutsättningar för en utanför kroppen verkande frisjäl. Nu tillbaka till sejden och Erik Rödes saga. För att Torbjorg ska kunna se in i framtiden krävs att en assisterande kvinna sjunger vårdlocksången (varðlok(k)ur), i en handskrift stavas ordet med ett k, i en annan med två. För att reda ut vad som var syftet med denna sång måste man dels i detalj undersöka olika tolkningar av ordets betydelse och dels jämföra med exempel ur det isländska materialet samt med besläktade företeelser på andra håll. Ordet består av två delar; vard och lok(k)ur, båda med ett antal möjliga betydelser. Vard kan översättas med vätte, skyddsande, väktare och frisjäl. Lokur är plural av loka som betyder fästa, medan lokkur översätts locka. Genom att titta på möjliga översättningar av ordet får vi alltså fram inte mindre än fyra tänkbara betydelser. 1) Fånga/fästa andarna. I sagan står de sjungande i en ring kring den sejdande och man kan dra en parallell till Färingasagan där Trond sätter sig på en stol innanför fyra grindar då han ska väcka upp de döda. Skillnaden är att det i Färingasagan inte nämns någon sång och att det är de dödas andar det handlar om. 2) Locka andarna. Det finns exempel från bland annat Sibirien på att man lockar till sig andarna med hjälp av sång. Andarna tänks bo långt borta och kan inte höra människors vanliga stämmor så det krävs speciella sånger för detta. I Erik Rödes saga får vi veta att alla tyckte sången var mycket vacker. Även detta hittar man exempel på i Sibirien, bland tanguserna använder man "nice words" för att få andarna att närvara. 3) Fånga/fästa den sejdandes frisjäl. Bland samerna och andra shamanerande folk är det vanligt att en sång används för att återkalla själen till nåjdens/shamanens i extas utmattade kropp. 4) Locka tillbaka frisjälen. Det är osäkert men sången kan stundom ha haft denna funktion hos samerna. Man kan väl tänka sig att det vid vissa tillfällen funnits behov av att locka tillbaka den sejdandes själ, men detta ska nog mest ses som en variant av det förra alternativet. Det handlar i båda fallen att på ett eller annat sätt återkalla frisjälen. Sven B. F. Jansson har studerat handskrifterna och kommer fram till att texten där sången benämns varðlokur (AM557) är den mest tillförlitliga. Detta är visserligen den yngsta av de två handskrifterna men Janson menar efter en språklig analys att den återger ett äldre original. Betydelsen fånga/fästa skulle alltså vara den troligaste. Detta är dock något forskarna är djupt oeniga om. Dag Strömbäck menar att ordets ursprungliga betydelse ska ha varit den/det som innesluter andarna, men hävdar att sången i Erik Rödes saga syftade till att återkalla Torbjorgs själ. Han hänvisar här till en rad exempel från samerna och på ordet vard i betydelsen frisjäl. Clive Tolley och Åke Ohlmarks förkastar denna förklaring med delvis olika motiveringar. Tolley 12 of

13 drar även han paralleller till samerna men pekar på exempel då sången syftade till att samla andarna. Han tittar även på skildringen i den aktuella sagan där det klart framgår att någon form av andar är inblandade samtidigt som han inte hittar något som talar för en själsresa. Tolley menar vidare att sagoförfattaren inte förstod vad det hela handlade om då han refererar till andarna med det latinska ordet nátúrur. Ohlmarks å sin sida gör skillnad på arktisk shamanism som involverar själsresor och en subarktisk motsvarighet som endast använder sig av hjälpandar. Han menar då att samerna som hör till de arktiska folken inte har något med sejden att göra, utan hittar i stället dess motsvarighet bland de subarktiska folken. Det har även i äldre forskning hävdats att månen skulle vara nödvändig för sejden och att det var från den som trolldomen utgick. Man har då hänvisat till ett flertal exempel där månen spelat en stor roll i isländsk övertro samt eventuella sammankopplingar med sejden. Detta är dock något man förkastat inom modernare forskning eftersom dessa tolkningsförsök anses vara mycket tvivelaktiga och det faktum att sejden vid flera tillfällen genomfördes inomhus. Dessutom nämns aldrig månen i samband med sejden. Det finns alltså skilda meningar om sångens syfte och jag kan efter resonemanget ovan inte se några vattentäta bevis för någon av ståndpunkterna. Vard kan betyda frisjäl, det fanns som jag visat tidigare en utbredd tro på själafärder och sången har haft syftet att återkalla frisjälen vid seanser hos våra grannfolk. Å andra sidan finns det ju exempel på att man sjöng även för att samla andarna och jag håller med Tolley om att man inte kan hitta några tecken på själafärd i Erik Rödes saga. Efter att Gudrid i den aktuella sagan sjungit klart tackar spåkvinnan henne och säger; "...att redan många av hennes väsen sökt sig dit då de tyckt kvädet var så fagert och så väl framfört." Jag tycker detta talar för att det handlar om att locka till sig spåkvinnans hjälpandar. Hjälpandar och frisjälen kan båda uppträda i djurform och begreppen ligger så nära varandra att det i ovanstående exempel och vid ett flertal andra tillfällen kan vara mycket svårt att skilja på föreställningarna. Det hela avgörs egentligen beroende på hur man ställer sig till sejdens relation till samerna och shamanismen. Jag återkommer till detta i ett senare avsnitt. För att komplicera det hela ytterligare ämnar jag nu att titta närmare på en besläktad och likartad företeelse, nämligen förmågan att byta skepnad. 4.5 HAMNSKIFTE Förmågan att skifta hamn nämns vid en mängd tillfällen i källorna och utgör ett dominerande drag i skildringarna av den fornnordiska magin. Ett direkt samband till sejden är dock mer oklart. Man möter i källorna individer med en virtuos hamnskifteskunnighet och som kan anta skepnaden av vilket djur som helst. Som exempel härpå kan Oden nämnas. Det berättas att han då han låg såsom död på ett ögonblick förvandlade sig till olika slags djur, exempelvis orm, häst, varg, korp och örn. Det är möjligt att det fanns en kult i samband med dessa myter. En annan typ av förhamning handlar det om när människor förvandlar sig till ett djur som tänktes stå i direkt förbindelse med hamnskiftets utövare. I Hrólfs saga kraka förvandlar sig Boðuarr Biarki till en björn för att hjälpa Hrólf i en strid. Medan han slåss i björnhamn befinner sig hans mänskliga kropp i avskildhet till synes oföretagsam. Även motståndarna 13 of

14 använder trolldom för att få hjälp i striden, en kvinna vid namn Skuld använder sejd för att i form av en galt gripa in i striden. Här har vi alltså ett belägg för hamnskifte i samband med sejd. Men sejden skildras mycket flyktigt och saknas helt i en annan version av sagan, så det är möjligt att det rör sig om en senare utsmyckning av sagan. Det har även hävdats att galten skulle vara en av Skulds hjälpandar. Ett annat exempel är sejdkvinnan Þorveig som i Kormarks saga uppträder i en vals gestalt. Det finns även beskrivningar av trollkunniga personer vars hamnar har mänskligt eller demoniskt utseende. Sejdkvinnorna som rider på valar i Frithjofs saga, som jag beskrev tidigare är ett exempel och då Signy byter skepnad med en sejdkvinna i Völsungasagan skulle kunna vara ett annat belägg. Man kan även tänka sig någon form av förhamning i det tidigare nämnda avsnittet i Hakon den godes saga, då trönderna sejdar tre mäns vett i en hund. Hamnskifteskonst under extas har djupa rötter i nordisk folktro och utgorde ett centralt element i den förkristna tankevärlden. Det finns paralleller över hela världen och föreställningarna kan gå tillbaka till en urgammal jägarreligion. Jag tycker man kan se en anknytning till sejden dels genom att Oden, som är sejdens mästare, även sysslade med hamnskifte och dels genom de belägg som finns i sagorna. Men det är som jag visat tidigare mycket svårt att avgöra när det handlar om själafärder/hamnskifte och när det är hjälpandar som agerar. Det är också möjligt att det handlar om två helt skilda hedniska föreställningar som blandas ihop av sagoförfattarna när sejd beskrivs i samband med hamnskifte. Om man sammanfattar så skildras sejdseanserna relativt entydigt i källorna. Det som skedde kring sejden beskrivs i detalj medan själva sejdakten återges mycket flyktigt eller inte alls. Den sejdande var assisterad av en sångkör, sångens betydelse är omtvistad. Jag har funnit tecken på extas, själafärder och hamnskifte i samband med sejden men inget av detta kan med säkerhet slås fast på grund av källornas fåordighet. Det kan lika gärna varit så att den sejdande i halvvaket tillstånd, med hjälp av sånger kallade till sig andar av något slag för att få den kunskap man sökte. Kanske kan man få ytterligare information om man studerar de olika attribut som hörde sejden till. 4.6 SEJDHJÄLLEN I flera av källorna beskrivs hur den/de sejdande sitter på ett speciellt säte. Torbjorg i Erik Rödes saga sitter uppklättrad på en säteshjäll och i Gisle Surssons saga tillverkar sejdmannen Torgrim en sejdhjäll då han ska utföra sin trolldom. I Vatnsdölasagan blir samekvinnan högt placerad och rikt ombonad, medan det i Jultåten om Norna-Gäst berättas att den yngsta av de tre völvorna blir mycket förargad då hon råkar bli nedknuffad från sejdhjällen. Sejdhjällen verkar ha spelat en viktig roll för sejden, men hur den i detalj såg ut finns det endast ett fåtal upplysningar om. Dess syfte och ursprung råder det delade meningar om. Om utseendet kan man i alla fall säga att den måste ha varit betydligt större än en vanlig stol, i Laxdölasagan rymmer den fyra personer och i Gånge Rolfs saga hela tolv stycken. Om den senare får vi veta att den hade fyra ben och var så hög att man kunde gå under den. Det verkar som om man tillverkade sätet av tillgängligt material inför varje sejdtillfälle. I fallet Laxdölasagan framgår det att det kunde gå mycket fort, även om det där var en hel familj som hjälptes åt. Flera olika förklaringar till sejdhjällens ursprung har framförts. Man har menat att den ska gå tillbaka på Hávamáls tulens stol (Þular stóli á). 14 of

15 Det är tid att tala på tulens stol: invid Urds brunn. Det är dock osäkert vilken funktion denne þulr hade. Ordet är besläktat med tylja (mumla, nynna) vilket för tankarna till någon sorts rituell verksamhet. þulr kan syfta till en mytisk figur men det finns även belägg för reella personer burit denna titel. Titeln är känd från såväl sagor som runstenar och ortnamn. Kanske handlade det om ett ämbete som inbegrep religiösa och profana element. En bärare av tradition, rätt, sedvänja, religion och magi. Den egentliga innebörden är omtvistad men sammantaget kan man säga att även om inte en rituell/magisk funktion kan uteslutas är det dock troligare att texten beskriver en hög stol som profana skalder eller sagoberättare ställde sig på för att tydligt ses och höras. Men även om det är poesi det handlar om så kan inte släktskapet med sejden helt räknas bort. Poesins magiska kraft omtalas på många platser och i Sibirien beskrivs ofta diktningens och shamanismens samtida tillblivelse som en gåva av gudarna. Ett annat alternativ är nornastolen, som man föreställde sig att människor i ett mellanstadium mellan liv och död satt på, i väntan på att nornorna skulle uttala sin dom. Det finns även beskrivningar av att nornorna satt på varsin stol då de bestämde människors öden. En möjlig anknytning till sejden skulle här kunna vara att den som satt på stolen tänktes befinna sig utanför kroppen, halvvägs över till andra sidan. En annan intressant detalj är att sejdkvinnorna i Jultåten om Norna-Gäst kallas för just nornor. I Gylfaginning heter det att Oden då han sitter på sin tron Hliðskjálf kan se hela världen. Det som beskrivs är alltså en övernaturlig blick från en magisk plattform. Detta är en funktion man kan tänka sig att sejdhjällen hade för den sejdande, samtidigt som vi vet att Oden ägnade sig åt sejd. Man kan även hitta möjliga motsvarigheter till sejdhjällen på ett mer jordnära plan. Husbondens högsäte var en medelpunkt för privatlivets helgd och vars religiösa betydelse tydligt framgår i källorna. Högsätet spelade en framträdande roll i gårdskulten och var inte bara knutet till husfadern. Det finns beskrivningar om hur nyfödda barn placerades i högsätet för att de skulle berikas med lycka och mod. Det är möjligt att det enskilda huset sågs som ett mikrokosmos där högsätet utgjorde ett centrum, samiska och sibiriska paralleller tyder på det. Högsätet kallades även för Qndvegi (andeväg) och tänktes vara bebott av andar Ytterligare en teori är att bruket av en sejdhjäll för att få dold kunskap är en utveckling från en enklare typ av divinatorisk magi då man satt på gravhögar. Det finns ett flertal exempel på att människor fått färdigheter de förut inte hade genom att sitja á haugi som verksamheten kallades. Man kan anta att (de dödas) andar här spelade en roll då det gällde att samla kraft och införskaffa kunskaper. Att förskaffa sig dold kunskap genom att sitta ute på speciella ställen som gravhögar m.m. är en verksamhet som är känd från många indoeuropeiska folk. Likheter med den delfiska trefoten har påvisats, men ett eventuellt sambandet med sejdhjällen har ifrågasatts. Slutligen har man velat se den sejdandes uppstigande på sejdhjällen som en rituell handling. Sejdhjällen skulle då utgöra en symbol för världsträdet som den sejdande klättrade på som en förberedelse för att sedan försätta sig i trance. Det finns exempel på detta bland sibiriska shamaner, anknytningen till sejden är dock tveksam. Det råder som synes delade meningar om sejdhjällens ursprung, något mer samstämmiga är åsikterna om dess funktion i sejdakten. Man menar att völvan skulle sitta högt i skydd från störande influenser så att kontakten med det övernaturliga inte skadades. Så långt sejdhjällen, nu till völvans kanske viktigaste attribut - sejdstaven. 15 of

16 4.7 SEJDSTAVEN Sejdstaven beskrivs i flera av sagorna och måste ha spelat en viktig roll för den sejdande. Då man i det tidigare nämnda avsnittet i Laxdölasagan hittar en stav i den uppgrävda graven känns den genast igen som en sejdstav. Ett tydligt tecken på att staven starkt förknippades med sejden utgör sejdkvinnans titel: völva (stavbärerska). Det är oklart vilken funktion staven hade, eventuellt var det en symbol för makt/kraft eller kanske tjänade den som ridredskap för den sejdandes själ. I samband med stavar som ridredskap möter man i källorna begrepp som gandr och gandritt. Det rör sig dock om ett mycket komplicerat fenomen med flera tänkbara betydelser, eller möjligen handlar det om olika föreställningar som under tidens gång flätats samman. Jag kommer nu att försöka ge en kort redogörelse för vad gandr tänktes vara och dess eventuella anknytning till sejdstaven. Ordet gandr kan översättas med stav, käpp eller frisjäl (möjligen i ulvform), den vanligaste betydelsen är nog själ eller ande av något slag men gandr i betydelsen stav finns belagd redan under folkvandringstid. I Didriks saga betyder gandr trollstav men det finns även belägg för att gandr ansågs vara en magisk projektil som kunde skjutas på långt avstånd för att skada människor; en kraftig variant av ett s.k. finnskott. Att föreställningarna om gandr som själ och stav/påle är märkligt sammanflätade ser vi i Historia Norvegiae där en mans frisjäl, då den är skild från kroppen, blir spetsad till döds av en annan frisjäl i form av en vass påle. Ytterligare tecken på att stavar förknippades med det övernaturliga utgör de utbredda tankar om att människors vandringsstavar vaktades av andar (vårdar). Det kan vara så att bägge föreställningarna (stav/själ) spelar in då gandritt nämns; frisjälen rider på staven. Man har även fört fram tolkningen att staven kallades för gqndul och användes för att samla andarna (gandr). Gondul kommer av ordet gandr och kan ha flera betydelser, bland annat penis/stav. Detta (gqndul/penis) ger staven en sexuell aspekt vilket skulle förklara varför det sågs som oacceptabelt för män att ägna sig åt sejd. Mer om detta senare. För att visa på en anknytning till sejdstaven pekar man på att ett av den sejdkunnige Odens namn var GQndlir, vilket kan betyda Användare av gqndul. Intressant i sammanhanget är en figur från 1100-talets Danmark som föreställer Frigg ridandes på en stav. Det är som synes inte lätt att utröna vad gandr tänktes vara, men att det råder ett samband med sejden framgår klart i VQluspá där det står om Heid;...vitti hon ganda, seið hon kunni... Tittar man på stavens betydelse i samband med trolldom på andra platser i världen ser man att den bland annat används för att slå på trolltrummor, som försvar mot onda andar och mer allmänt som symbol för världspelaren/trädet. 4.8 TRUMMAN Trakterande av trummor av olika slag i samband med magiska seanser är mycket vanligt bland samerna och andra shamanerande folk. Jag har dock endast hittat ett belägg för att en trumma användes i samband med sejd. I Lokasenna beskyller Loke Oden för att bete sig omanligt då han sejdar. I den isländska 16 of

17 texten står det att Oden draptu á vétt, vilket har översatts på en mängd olika sätt. Slå på lock är en möjlig tolkning, men forskning har visat att även översättningen leka på lock är tänkbar. Det som avses är förmodligen en lockliknande trumma med två handtag som användes av både den samiska nåjden och sibiriska shamaner. Det är möjligt att trumman spelat en roll i samband med sejden men jag ser detta som tveksamt. Dels är tolkningen av drepa á vétt omdiskuterad och dels är det märkligt att trumman inte nämns någon annanstans i källorna. 4.9 DRÄKTEN I Erik Rödes saga beskrivs sejdkvinnans klädsel mycket ingående. Hon var klädd i en blå mantel, på huvudet bar hon en huva fodrad med kattskinn, runt midjan hängde en skinnpåse där hon förvarade sina trolldomsmedel, på händerna bar hon kattskinnsvantar. Beskrivningen är intressant på många sätt, den blå manteln för tankarna till Oden och katten var ju Frejas djur. Vad det var för trolldomsmedel völvan hade i sin skinnpåse framgår inte men liknande påsar funna i gravar har visat sig innehålla bland annat kattklor, fågelklor, hästtänder och benknotor av olika slag. Det är troligt att man tänkte sig att de egenskaper som fanns i djurets helhet även kunde utvinnas ur en liten del. Huvan är ett kapitel för sig. Det skulle kunna vara så att den sejdande höljde huvudet för kunna koncentrera sig bättre men det kan ligga djupare tankar än så bakom huvans funktion. Flera av de isländska sagorna berättar om en mäktig lagman vid namn Torgeir. Händelserna som är intressanta i detta sammanhang utspelar sig då man skulle besluta om Island skulle anta kristendomen eller inte. Det råder djup oenighet i frågan då Torgeir är en av dem som ska tala inför den lagstiftande församlingen. Innan Torgeir håller sitt tal drar han sig undan och gömmer huvudet under sin kappa, i hela 24 timmar. Det är knappast troligt att han sov eftersom han hade viktiga saker att fundera över. I texten framgår det att han lyssnar till sitt samvete, men ordet för samvete som här används; sagnarandi är i den isländska folktron även ett osynligt väsen man kan kalla till sig vid behov. Tillbringar man ett dygn utan mat och sömn är det troligt att man gjort det förut eller att det var ett vedertaget beteende, eventuellt för att få gudomlig styrka eller hjälp från andra övernaturliga väsen. När han sedan höll sitt tal och förespråkade kristendomen blev alla närvarande så övertygade att de litade till hans beslut. Andra exempel är poeten Bragi i Geirmundar þattr som får dolda kunskaper då han sitter och mumlar under sin kappa och Geitir i Torsteinn þattr som ser en pojkes fylgia då även han mumlar under sin kappa. Det finns även beskrivningar av samer som ligger under sina kappor då deras frisjälar är ute på resa. Att dölja huvudet var en symbol för kontakt med det övernaturliga. Helt klart har man tillbringat tid avskärmad under en kappa eller dylikt för att nå hemlig kunskap, men detta nämns ingenstans i samband med sejd och även om völvan i Erik Rödes saga bar en kappa så var det ju med hjälp av en huva hon höljde sitt huvud. Man kan se ett tänkbart samband mellan sejden och seden att täcka huvudet men några säkra belägg för detta finns inte. Völvans klädsel är full av detaljer med tänkbar magisk/religiös betydelse. Det mesta handlar dock om spekulationer och man får komma ihåg att det hela är hämtat från en enda källa. Om klädseln kan man i alla fall säga att eftersom den beskrivs så ingående bör den ha varit betydelsefull och eftersom det rörde sig om en omfattande utstyrsel förutsätter det en viss professionalism av den som bar den. Av källorna framgår alltså att ett högsäte av betydande storlek och en stav var karakteristiska för sejden. Ursprunget och syftet med dessa ting är omtvistat och ett flertal olika tolkningar har gjorts. Att trummor skulle ha något med sejden att göra är möjligt men mycket tveksamt. Den sejdande bar med sig en påse med magiskt innehåll, dess relation till sejden är dock oklar. Völvans klädsel spelade förmodligen en viktig 17 of

18 roll för sejdens genomförande och var full av detaljer med magisk betydelse. 5. SEJDEN I SAMHÄLLET Från kristet håll fördömdes varje form av magi. I det fornnordiska förkristna samhället sågs inte magin som sådan som något ont, endast vissa former var förbjudna. Synen på sejden varierar i källorna och det är väl inte så konstigt, med tanke på att det var en företeelse, som kunde ta sig en mängd uttryck. Eftersom sejden ansågs vara en mycket mäktig trolldom som kunde användas till både gott och ont är det naturligt, att den togs emot med både vördnad och fruktan. Jag kommer nu att ge några exempel ur källorna på sejd som skildras positivt respektive negativt och se om man kan hitta några möjliga förklaringar till omgivningens reaktioner. Flera av källorna jag refererat till tidigare beskriver kringresande sejdkvinnor som bjuds in till olika gårdar för att läsa framtiden och berätta för folk vad de behövde veta. I Erik Rödes saga blir völvan hembjuden av den förnämsta bonden i trakten och "...hon vart högtidligt mottagen som seden bjöd när man var värd för sådana kvinnor." I Jultåten om Norna-Gäst sägs det om de tre kringdragande sejdkvinnorna att de blev rikligt förplägade och mottog gåvor efter uträttat värv. En liknande skildring hittar man även i Vatnsdölasagan där sejdkvinnan blir väl mottagen och rikligen förplägad. Det är som synes kvinnor som dominerar när det handlar om sejd skildrad i positiv dager men det finns undantag. I Gisle Surssons saga får sejdmannen Torgrim en oxe i belöning för att sejda i syfte att hämnas en våldsman. Värt att notera är att det i detta fallet inte rör sig om en divinatorisk sejd. Helt annorlunda ser det ut om man tittar på sejden som beskrivs i kungasagorna. I Harald Hårfagers saga låter kungen bränna inne inte mindre än 80 sejdmän, däribland sin egen son Ragnvald. En liknande skildring hittar man i Olav Tryggvassons saga, avsnittet kringdrar sig kring den sejdkunnige Eyvind som var sonson till den nyss nämnda Ragnvald. Kung Olav far till Tunsberg för att ta itu med alla som sysslade med trolldom där och i likhet med Harald Hårfagers saga blir alla trollkunniga innebrända, d.v.s. alla utom Eyvind som undkommer med livet i behåll. Som jag beskrev tidigare försöker sedan Eyvind tillsammans med ett stort antal sejdmän hämnas, men trolldomen drabbar dem själva och samtliga avrättas. Det handlar alltså om flera generationers motsättning mellan den officiella religionens utövare och en i sejdens tecken bestående religiös rörelse som av kungamakten upplevdes som ett hot. Det framgår att sejden i dessa fall var en massrörelse och man anar djupa spänningar i dåtidens samhällsliv. Det verkar som om det som beskrivs var en långvarig politisk och religiös proteströrelse som var centrerad kring sejden. Kungamakten såg detta som trolldom och häxerier, något man ville rensa landet från. Situationen spetsades sedan till ytterligare av att rörelsen leddes av karismatiska personer med anknytning till kungahuset. Ett exempel ur släktsagorna där sejden skildras mycket negativt utgör berättelsen om den tidigare nämnda sejdkunniga familjen i Laxdölasagan. Grannarna ämnar dra familjen inför tinget med anklagelser om trolldom och tjuveri och blir därefter vid flera tillfällen drabbade av dess förgörande sejd. Det hela slutar dock med att samtliga medlemmar av den sejdkunniga familjen dödas. Hur kan man då förklara samhällets ambivalenta ställning? Då det gäller exemplen från kungasagorna verkar den politiska aspekten ha spelat den avgörande rollen. Kungarna höll sig ofta med egna trollkunniga personer, så det var inte magin som sådan man var emot. Ser man till det övriga materialet tycker jag mig se ett visst samband 18 of

19 mellan min tidigare indelning av sejden i en divinatorisk och en påverkande del och omvärldens reaktioner. De med en naturlig och passiv kunskap om framtiden respekterades medan de som använde osynliga hemliga krafter straffades. Men det finns undantag, jag har bland annat visat exempel på påverkande sejd som utövats i goda syften. Det skulle kunna vara så att man såg på sejden på olika sätt på grund av att det var något man hade anledning att frukta men samtidigt kunde dra nytta av. Ett annat alternativ är att vissa av källorna färgats mer av en kristen negativ syn på trolldomen. Ytterligare ett samband som framkommer tydligt i källorna är att kvinnliga sejdutövare generellt sett skildras mer positivt än deras manliga motsvarigheter. En förklaring till detta skulle kunna vara att trolldomen marginaliserats i samhället och endast tilläts att utövas av (äldre) kvinnor. Det är också möjligt att sejden innehållit element som traditionellt setts som perversa och olämpliga för män. Detta för mig in på ett begrepp som är starkt förknippat med sejden nämligen ergi. 6. ERGI Jag har tidigare vid flera tillfällen talat om Oden som sejdens mästare. Det är nog en riktig beskrivning men i källorna framgår det att det var Freja som lärde Oden denna trolldom och att det med sejden följde så mycket omanlighet (ergi) att det inte ansågs passande för män. Omdömet stämmer överens med de beskyllningar som Loke slungar ut i Lokasenna då han liknar den sejdande Oden vid en völva. Av samma art är den nedsättande benämningen seiðberendr som manliga sejdande kallas i Hyndlulióð. Berendr kan översättas på olika sätt men betydelsen hondjur är troligast i detta fallet. Ergi går tillbaka på samma rot som ordet arghet men stod i dåtidens samhälle för något omanligt, perverst och mycket nedsättande. En man som beskylldes för ergi kallades ragr och liknades med en passivt homosexuell individ, d.v.s. den mottagande parten i ett homosexuellt samlag. Ett exempel från sagalitteraturen utgör ett avsnitt ur Gisle Surssons saga där sejdakten beskrivs på detta sätt: Torgrim utför sejden och träffar sina vanliga anstalter. Han bygger sig sejdpall och sejdar på trollmäns vanliga vis med stor skamlöshet och gudlöshet. Det är alltså helt klart att det ansågs som mycket olämpligt för män att ägna sig åt sejd, men vad dessa föreställningar grundade sig i är omtvistat. Jag kommer nu att gå igenom de olika tolkningsförsök som gjorts och se om det är möjligt att komma fram till en trovärdig förklaring. I kungasagorna jag refererade till ovan skildrades sejden som en massrörelse ledda av karismatiska ledare som Ragnvald och Eyvind. Kungamakten såg sejden och de sejdande som ett hot och rörelsen slogs brutalt ned. Av berättelserna framgår även att sejdmännen brändes inne och att ledarna Ragnvald och Eyvind blev dränkta. Att man valde just dessa avrättningsmetoder är knappast någon tillfällighet. Bränning och dränkning var nämligen enligt sedvanerätten avsedda för kvinnliga missdådare. Här kan man ana politiska motiv och religiösa motsättningar bakom förnedringen av sejdmännen, men detta är nog inte hela förklaringen. Föreställningarna om att sejd och kvinnlighet hörde ihop måste gå djupare än så och ha anor långt bak i tiden. Det har hävdats att föreställningen om att sejden endast varit lämpad för kvinnor skulle ha sin 19 of

20 förklaring i att det ursprungligen var en av kvinnor utövad religion. Går man tillbaka i tiden finner man på germanskt område flera vittnesmål om mäktiga kvinnor med förmågor utöver det vanliga. Tacitus beskriver redan under första århundradet e.kr. hur germanerna håller kvinnan högt och att de anser att hon har en inneboende helighet och siarförmåga. Vidare omtalas att en av dessa sierskor Veleda sågs som gudomlig. Waluburg var en annan sierska av rang vars namn (walus stav) ger en intressant anknytning till sejdens kvinnor. Strabon talar om germanska kvinnor klädda i vitt som följer med arméerna i krig och spår i krigsfångarnas blod. Det framgår på det hela taget att germanska spåkvinnor hade stort inflytande på romartiden, det hände t.o.m. att romarna anlitade deras tjänster. Från samma tid finns inskrifter tillägnade kvinnliga mytiska figurer som kallades Mödrarna (matrones, matres, matrae). Dessa väsen avbildades sittandes på stolar eller pallar och framställs ibland tillsammans med en grupp kapuschongbeklädda individer. Mängder av figurer föreställandes dessa kapuschonggubbar/gummor har hittats över hela Europa, så man kan anta att deras förebilder och tankarna kring dessa spelat en central roll. Man ser här slående likheter med sejdhjällen och med skinnhuvan som völvan bar i Erik Rödes saga. Skildringarna ovan vittnar om att spådomsväsendet var utbrett bland germanerna på fastlandet och man kan anta att ungefär samma förhållanden rådde i Norden. Det finns även tecken på att spåkvinnor var verksamma på nordiskt område under folkvandringstiden. Man har hittat små figurer som samtliga föreställer en kvinna som håller i en stav. Man har menat att det som avbildats är en völva med sin sejdstav. Gravfynd från samma tid har uppdagat liknande stavar, en del prydda med snidade djur- och människohuvuden. Även ergi i samband med trolldom går att spåra långt bak i tiden, på en runinskrift från 700-talet står det skrivet; "Jag dolde här kraftrunor obekymrad om arg trolldom...". Liknande inskrifter finner man på romerskt och grekiskt område. Exemplen ovan visar att spåkunniga kvinnor spelat en stor roll för de germanska folken under mycket lång tid. Att det skulle röra sig om stavbärande sejdkvinnor och att begreppet ergi skulle vara vedertaget så långt tillbaka är möjligt, men långt ifrån säkert. De antika källor och arkeologiska fynd jag nyss redovisat motsäger inte att sejden ursprungligen skulle vara en kvinnoreligion med anor i forntiden men än så länge kan inget med säkerhet slås fast. Jag återvänder nu till de isländska källorna. Som jag tidigare nämnde skildras sejdande kvinnor oftast positivt medan sejdmännen ses med förakt och beskylls för att vara kvinnliga/perversa. Det är i källorna vanligare att sejden utövas av kvinnor och i de relativt fåtaliga fall då män sejdar är kvinnor ofta på något sätt delaktiga. Den sejdkunniga familjen i Laxdölasagan leds av husfadern Kotkel, men hans hustru Grima har också en framträdande roll. Ragnvald i Harald Hårfagers saga lärde sig sejd av sin fostermor. Om nu sejden ursprungligen var en kvinnoreligion är det mycket möjligt att föreställningar om att det var olämpligt för män att hänge sig åt denna verksamhet levde kvar in på vikingatiden. Men detta förklarar inte beskyllningarna om ergi, homosexualitet och perversitet, samt att den sejdande förknippades med hondjur (seidberenðr). För att komma närmare förklaringen av dessa bisarra fenomen som de sejdande männen anklagades för kommer jag nu i detalj redogöra för ett annat begrepp som är besläktat med ergi. Nid (níð) är ett uttryck med dunkelt ursprung och med flera tänkbara betydelser, men i det fornvästnordiska språket syftade ordet på hån, smädelse och dylikt. En sådan förolämpning kunde vara verbal (tunguníð) men även i form av en snidad träfigur (tréníð). Ett exempel ur källorna utgör Gisla saga där en man vid namn Kolbjörn blivit utsatt för nid, då han inte hade mod nog att möta en viss Skeggi i holmgång. Skeggi låter tillverka en träfugur föreställandes två män i en homosexuell akt, det framgår att Kolbjörn avbildas som den mottagande parten. Avsikten var att beskriva Kolbjörn som feg, omanlig och homosexuell. I Bjarnar saga Hitdälakappa skildras ett liknande tränid och här är det den anklagande själv som utgör den 20 of