Abandonering i svensk konkursrätt

Transkript

1 JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Sofia Grönvall Abandonering i svensk konkursrätt Examensarbete 20 poäng Handledare Birgitta Nyström Insolvensrätt VT 2005

2 Innehåll SAMMANFATTNING 1 FÖRKORTNINGAR 3 1 INLEDNING Presentation av ämnet Syfte och problemformulering Avgränsningar Metod och material Disposition 6 2 KONKURS EN KORT BAKGRUND Konkursens syften Försättande i konkurs Konkursgrunden Konkursansökan Rättsverkningarna av konkurs Gäldenärens rådighetsinskränkning Gäldenärens skyldigheter Konkursens fordringsförhållanden 10 3 ABANDONERING CIVILRÄTTSLIGA ASPEKTER Inledning Rättsverkningarna av abandonering Situationer då det kan bli aktuellt med abandonering Abandoneringsförklaringen Hur en abandonering skall genomföras Återkallelse av abandoneringsförklaring Relevant lagstiftning Konkurslagen (1987:672) Övrig lagstiftning Rättspraxis NJA 1997 s.503 Tenne Invest AB NJA 1998 s.379 Masterfallet 26

3 3.6.3 Mål nr HD Ö Övrigt 30 4 ABANDONERING OFFENTLIGRÄTTSLIGA ASPEKTER Inledning Mervärdesbeskattning Inledning Allmänt om konkursboets mervärdesskattskyldighet Konkursboets möjlighet att genom abandonering befrias från mervärdesskatteskyldighet Miljöfarlig verksamhet Inledning Allmänt om konkursboets ansvar för miljöfarlig verksamhet Konkursboets möjlighet att genom abandonering befrias från ansvar för miljöfarlig verksamhet Särskilt om herrelösa fastigheter 41 5 AVSLUTANDE KOMMENTARER Föreligger rätt till abandonering i svensk konkursrätt? Kan konkursboet genom abandonering befrias från olika offentligrättsliga förpliktelser? Finns något lagstiftningsbehov? 49 LITTERATURFÖRTECKNING 51 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 55

4 Sammanfattning Abandonering av egendom i konkurs är en metod för konkursförvaltare att bedriva effektiv konkursboförvaltning. Metoden är emellertid inte alldeles självklar utan har varit omdebatterad under de senaste åren. Denna uppsats behandlar frågor som huruvida det i svensk rätt överhuvudtaget föreligger möjlighet för konkursförvaltare att abandonera konkursboets egendom, hur en abandonering skall genomföras, huruvida en abandoneringsförklaring kan återkallas och huruvida konkursboet genom abandoneringen befrias från olika offentligrättsliga förpliktelser. Termen abandonering förekommer inte i den svenska konkurslagstiftningen och har dessutom i princip varit okänd fram till slutet av 1990-talet. Numera torde det dock vara klarlagt att vad som avses med abandonering är det förhållandet att en konkursförvaltare under pågående konkurs låter viss egendom utgå ur boet och istället lämnar egendomen till gäldenären som därmed återfår rådigheten över denna. Konkursförvaltarens åtgärd att på detta sätt lämna egendom utanför konkursbohanteringen kan ha olika konkreta skäl. Den gemensamma nämnaren är att konkursförvaltaren inser att det finns en risk för att egendomen har ett negativt värde för konkursboet och att ett övergivande således är mest fördelaktigt. Att abandonering är något som förekommer i praktiken torde det råda enighet om. Anledningen till att abandonering trots detta måste betraktas såsom ett osäkert rättsinstitut är det förhållandet att det saknas explicit lagstöd för abandonering. Inom doktrinen råder det emellertid i stort sett konsensus om att abandonering trots avsaknaden på lagstöd skall tillåtas. Denna slutsats har grundats på en tolkning av vissa lagstadganden i främst KL men även övrig lagstiftning. Än så länge saknas rättspraxis där Högsta domstolen uttalat tydligt ställningstagande i abandoneringsproblematiken. Högsta domstolen har emellertid i en dom från den 17 december 2004 uttalat förhållande av betydelse för abandonerings förekomst. Härav framkommer att den nuvarande regleringen i KL inte kan innebära att konkursförvaltaren skulle vara förhindrad att i en viss situation abandonera egendom om han bedömer att detta utgör en ändamålsenlig förvaltningsåtgärd. Uttalandet torde kunna tolkas som att Högsta domstolen i vart fall anser att abandonering är tillåtet i vissa situationer. En annan fråga, som är desto svårare att besvara, är huruvida konkursförvaltaren genom abandoneringen kan frigöra konkursboet från massaansvar för offentligrättslig förpliktelse uppkommen före konkursen i gäldenärens verksamhet men som övergått till massaskuld. I denna del har jag valt att fokusera på i vad mån konkursboet kan frigöras från följande två typer av massaskulder. Ena skulden utgörs av mervärdesskatt för sådan egendom som pantsatts av gäldenären redan innan konkursutbrottet men härefter antingen säljs eller ger upphov till löpande intäkter. Andra skulden hänförs till saneringsansvar för sådant miljöfarligt avfall som konkursboet endast passivt 1

5 förvarar. Vad avser ansvaret för mervärdesskatt har kammarrätten i Stockholm genom ett avgörande från 1998 konstaterat att konkursboet inte frigörs genom abandonering. Inom doktrinen är inte denna uppfattning den allmänt rådande utan tvärtom anses det rimligt att konkursboet genom abandonering skall kunna undgå ansvar för mervärdesskatt. Avseende konkursboets möjlighet att genom abandonering befrias från miljösaneringsansvar saknas rättspraxis. Uppfattning föreligger emellertid om att konkursboet inte kan frigöras från miljösaneringsansvar på detta sätt. Argumentet som härvid framförts är att problemen med herrelösa fastigheter annars skulle aktualiseras. Det är därför möjligt att de lagändringar som kommer att träda i kraft genom antagen prop. 2004/05:35 angående herrelösa fastigheter samt ansvar för konkurskostnader innebär att det i framtiden inte föreligger lika starka skäl mot att konkursboet skall kunna befrias från miljösaneringsansvar genom abandonering. Syftet med dessa lagändringar är nämligen att dels skapa regler för hantering av herrelösa fastigheter och dels motverka uppkomsten av sådana fastigheter. 2

6 Förkortningar ABL Aktiebolagslagen (1975:1385) ExprL Expropriationslagen (1972:719) FRL Förmånsrättslagen (1970:979) GML Lagen (1968:430) om mervärdesskatt JB Jordabalken (1970:994) JT Juridisk Tidskrift KF Konkursförordningen (1987:916) KFM Kronofogdemyndigheten KL Konkurslagen (1987:672) KöpL Köplagen (1990:931) MB Miljöbalken (1998:808) ML Mervärdesskattelagen (1994:200) NJA Nytt juridiskt arkiv, avd.1 NOU Norges Offentlige Utredninger PBL Plan- och bygglagen (1987:10) Prop. Proposition RH Rättsfall från hovrätterna RSV Riksskatteverket RÅ Regeringsrättens årsbok SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning TSM Tillsynsmyndigheten i konkurser 3

7 1 Inledning 1.1 Presentation av ämnet Att det i ett konkursbo ingår egendom som har ett negativt värde eller som inte kan förväntas tillföra boet några medel av betydelse är inte ovanligt. Som exempel kan nämnas skrot, förvaringskärl utan innehåll, kontorsinventarier av äldre modell och inkurant varulager. Denna typ av egendom innebär problem för konkursförvaltaren. Konkursförvaltaren har som uppgift att omvandla konkursboets tillgångar till likvida medel på ett sätt som ger borgenärerna bästa möjliga utdelning. Om den värdelösa egendomen tas om hand skulle inte borgenärerna få bästa möjliga utdelning. Det förhållandet att den aktuella egendomen ingår i konkursboet innebär nämligen att det utdelningsbara beloppet minskar och att borgenärerna således inte får lika stor utdelning som om egendomen inte ingått i boet. Gentemot borgenärerna hade därför det bästa alternativet varit att konkursförvaltaren ej omhändertager sådan egendom, dvs. överger den. Det är mot bakgrund av detta som det har diskuterats huruvida konkursförvaltaren kan avstå från konkursboets egendom till fördel för gäldenären. Ett sådant avstående har kommit att kallas abandonering och innebär att rådigheten över egendomen återgår till gäldenären och att egendomen således inte längre ingår i konkursboet. Att abandonering tillämpas och fungerar i praktiken torde det inte råda oenighet om. Lagstiftaren har emellertid inte uttryckligen räknat med ett abandoneringsinstitut. Under främst de senaste åren har det därför inom doktrinen diskuterats huruvida abandonering skall betraktas såsom accepterat rättsinstitut inom den svenska konkursrätten. 1.2 Syfte och problemformulering Syftet med denna uppsats är att studera abandoneringsinstitutet i den svenska konkursrätten. I detta avseende kommer i huvudsak två intressanta problemformuleringar att behandlas. Den första problemformuleringen är huruvida det överhuvudtaget föreligger en rätt till abandonering enligt svensk konkursrätt. Den andra problemformuleringen avser frågan huruvida konkursförvaltaren genom abandonering kan frigöra konkursboet från ansvar för olika offentliga förpliktelser. Denna torde således endast vara av intresse när den första frågan om det föreligger en rätt till abandonering i svensk konkursrätt besvaras jakande. 4

8 1.3 Avgränsningar Jag har för avsikt att endast behandla abandonering i svensk konkursrätt. I jämförande syfte kommer jag emellertid att även helt kortfattat nämna hur abandoneringsproblematiken har lösts i några andra länder, bl.a. Norge och Tyskland. Att Tyskland är intressant beror på att det, precis som i Sverige, saknas en uttrycklig och särskild reglering av abandoneringsinstitutet. Anledningen till att Norge är intressant beror tvärtemot på att det har införts en allmän bestämmelse om abandonering i den norska konkurslagen som, mot bakgrund av de stora likheterna mellan svensk och norsk lag, torde vara av stort intresse vid eventuell lagstiftning i Sverige. Vidare har jag för avsikt att endast behandla de fall där gäldenären utgörs av en svensk privatperson eller ett svenskt aktiebolag. Det betyder att uppsatsen endast kommer att behandla domicilkonkurser och inte särkonkurser. Med domicilkonkurs avses en konkurs där gäldenären vid tidpunkten för konkursansökan har sitt hemvist eller säte i Sverige och anses omfatta alla gäldenärens tillgångar, även sådan som finns i utlandet. Särkonkurser grundar sig däremot på att gäldenären har egendom i Sverige eller har åtagit sig en förpliktelse här och är territoriellt begränsade i den meningen att den endast omfattar tillgångar som finns här i riket. Såvitt avser möjligheten att genom abandonering befria konkursboet från massaansvar för olika offentligrättsliga förpliktelser, vilka visserligen uppkommit redan genom gäldenärens verksamhet men som av varierande anledning gjorts till massaskulder, har jag valt att göra följande avgränsningar. Uppsatsen omfattar endast de situationer där de offentligrättsliga förpliktelserna avser ansvar för mervärdesskatt för egendom som gäldenären redan tidigare pantsatt samt ansvar för miljösanering för av gäldenären tidigare bedriven verksamhet. Övriga situationer där abandonering skulle kunna vara av intresse för att undslippa massaansvar för offentligrättsliga förpliktelser kommer således inte att behandlas. Som exempel kan nämnas konkursboets skyldighet att, om detta inträder i gäldenärens hyresavtal, städa en hyreslokal trots att lokalen inte utnyttjats för fortsatt drift. 1.4 Metod och material Uppsatsen är författad mot bakgrund av traditionell juridisk metod, vilket innefattar granskning av lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Abandonering har inte uttryckligen accepterats i den svenska konkurslagen och inte heller behandlats i förarbetena till lagen. Granskningen av lagstiftning och förarbeten har därför istället haft som syfte att undersöka huruvida det finns något lagrum som trots detta kan anses ålägga konkursförvaltaren en möjlighet att abandonera egendom. 5

9 Vad gäller rättspraxis saknas avgöranden där domstolen klart och tydligt tagit ställning till alla de rättsfrågor som kan uppkomma till följd av abandonering. Det finns dock avgöranden där den egentliga rättsfrågan inte avsett abandoneringsinstitutet men där domstolen ändå, för att komma till en slutsats i frågan, har varit tvungen att ta upp frågan om abandonering. Det är värt att nämna att termen abandonering överhuvudtaget inte har nämnts i den äldre traditionella konkursrättsliga litteraturen utan att det är först under de allra senaste åren som abandoneringsproblematiken har diskuterats. Den mest utförliga behandlingen finns i det tryckta materialet från de Insolvensrättsliga forum som hölls i Uppsala dels den januari 1997 och dels den januari Vid det första forumet var diskussionsämnet Abandonering medan det vid det andra forumet var Konkurs och miljöansvar. Även Kronofogdemyndighetens Handbok för konkurstillsyn har varit en källa för mitt arbete. Vad gäller konkursboets mervärdesskattskyldighet har jag till stor del använt mig av Mervärdesbeskattning vid Obestånd författad av Jesper Öberg. Dessutom har jag använt mig av diverse artiklar samt sakkunnigutlåtanden som författats på uppdrag av konkursförvaltaren i mål nr från kammarrätten i Stockholm. 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med kapitel 2 som innehåller en allmän och kortfattad beskrivning av konkursinstitutet. Syftet med detta är att ge läsaren en första inblick och bakgrund till varför konkursförvaltaren i vissa situationer torde ha ett intresse av att abandonera egendom i konkursboet. Kapitel 3 innehåller en utförlig behandling av abandoneringsinstitutet. I de inledande avsnitten i angivet kapitel görs en mer allmän redogörelse avseende abandonering, såsom rättsverkningarna av abandonering, när det kan bli aktuellt för konkursförvaltaren att abandonera och hur denne då skall förfara. Härefter följer en redogörelse av relevant lagstiftning och rättspraxis. I kapitel 4 behandlas frågan om konkursboet genom abandoneringen kan befrias från ansvar för olika offentligrättsliga förpliktelser såsom skyldighet att bortföra miljöfarligt avfall som uppkommit i gäldenärens rörelse samt skyldighet att erlägga mervärdesskatt för försäljning av egendom även om försäljningsintäkt på grund av tidigare pantsättning från gäldenärens sida tillfaller panthavaren. Avslutningsvis skall mina slutsatser presenteras i kapitel 5. 6

10 2 Konkurs en kort bakgrund 2.1 Konkursens syften En konkurs syftar till att tillgångarna i konkursen skall omsättas i likvider på ett sätt som ger borgenärerna bästa möjliga utdelning. Härvid skall den så kallade likhetsprincipen beaktas, dvs. borgenärerna skall beredas betalning på ett sådant sätt att den uppkomna förlusten fördelas proportionellt i förhållande till storleken på vars och ens fordran. 1 Detta innebär att ingen borgenär, efter konkursbeslutet, kan skaffa sig företräde framför annan genom att komma överens med gäldenären om att denne skall lämna honom full betalning eller genom indrivningsåtgärder, t.ex. utmätning. Konkursbeslutet förhindrar således en kapplöpning mellan borgenärerna, vilken kan vara ägnad att förvärra gäldenärens ekonomiska situation. För att även förhindra en kapplöpning mellan borgenärerna innan konkursbeslutet meddelats, men under en tid då gäldenärens ekonomiska svårigheter börjat uppkomma, har det i KL införts regler om återvinning av vissa rättshandlingar som företagits före konkursbeslutet. 2 Det är inte heller ovanligt att en konkursansökan inges i syfte att användas som påtryckningsmedel för att få en gäldenär att betala sin skuld. 3 Utöver att tillgodose borgenärernas intressen fyller konkursinstitutet även andra viktiga syften. Bestämmelserna om konkursförfarandet har exempelvis utformats så att ekonomisk brottslighet skall kunna bekämpas. Även sysselsättningsintressen har ansetts viktiga att beakta. Som exempel kan nämnas 7 kap. 8 andra stycket KL enligt vilken borgenärernas intressen av att erhålla högsta möjliga utdelning kan komma att få stå tillbaka för de anställdas intressen. Konkursförvaltaren behöver nämligen inte sälja ett konkursföretag till högstbjudande om det finns en annan köpare som kan trygga sysselsättningen på sikt. Detta gäller dock endast under förutsättning att borgenärernas rätt inte nämnvärt förringas. 2.2 Försättande i konkurs Konkursgrunden Det rekvisit som uppställs för att en gäldenär skall kunna försättas i konkurs är att denne är insolvent eller med andra ord på obestånd. Härmed avses att gäldenärens ekonomiska ställning är sådan att denne inte rätteligen kan be- 1 Denna likabehandlingsprincip har dock i avsevärd utsträckning modifierats genom införandet av förmånsrätt för olika fordringar, se vidare avsnitt Welamson, L, Mellqvist, M, Konkurs, 2003, s.16f. 3 Heuman, L, Specialprocess, 2000, s.155ff. 7

11 tala sina skulder och denna oförmåga inte endast är tillfällig. 4 Det är således inte tillräckligt att gäldenären är illikvid eller insufficient. 5 Illikviditet innebär att gäldenären inte har kontant likvid eller andra lättrealiserade tillgångar, som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel, till omedelbart förfogande. Innebörden av insufficiens är att en persons skulder överstiger vad hans tillgångar kan beräknas inbringa genom realisation vid lämplig tidpunkt. 6 Förutom de situationer där redan förfallna fordringar överstiger värdet av gäldenärens tillgångar får insolvensbedömningen karaktären av en mer eller mindre långsiktig prognos där situationen får bedömas efter omständigheterna i varje enskilt fall. Vid denna bedömning är det av intresse huruvida gäldenären trots utnyttjande av alla tänkbara resurser, däribland egen förvärvsförmåga och eventuell ny kredit, måste antas bli oförmögen att betala sina skulder i rätt tid. Det är i princip borgenären som har bevisbördan för gäldenärens insolvens. Eftersom denne inte har en total inblick i de ekonomiska förhållandena och det således kan vara vanskligt att uppfylla beviskravet har det i lagen uppställts särskilda hjälpregler som baseras på yttre fakta. Enligt 2 kap. 7 KL skall gäldenärens uppfattning om egen insolvens godtagas om det inte finns särskilda skäl häremot. Vidare uppställs i 2 kap. 8-9 KL vissa presumtionsregler med innebörd att om en i lagen angiven sådan omständighet påvisas blir det gäldenären, istället för borgenären, som för att undgå konkurs måste visa att han trots detta är solvent Konkursansökan Konkursansökan kan göras antingen av gäldenären själv eller av borgenär. Till gäldenärs ansökan bör det bifogas förteckning över eller uppgift om tillgångar och skulder. Vad avser borgenärs ansökan gäller istället att denna skall innehålla uppgift om dennes fordran och de omständigheter på vilka yrkandet grundas med bilagda handlingar som åberopas till stöd för talan. 7 Om en konkursansökan av gäldenären upptas skall rätten enligt huvudregeln genast pröva ansökningen. Detta gäller dock inte om rätten anser att särskilda skäl föreligger för att inte godta uppgiften om gäldenärens insolvens. Då skall ansökningen istället prövas vid förhandling. 8 Värt att nämnas är att i de situationer när rätten genast prövar ansökningen blir den också normalt omedelbart bifallen. 9 Om en borgenärs ansökan upptas skall rätten däremot omedelbart kalla parterna till förhandling, att äga rum normalt inom två veckor, för prövning av ansökningen. Skulle gäldenären före förhandlingen medge borgenärens kon- 4 1 kap. 2 KL. 5 Detta är två termer som ofta användas beträffande gäldenärens ekonomiska ställning. 6 Walin, G, Palmér, E, Savin, P, Konkurslagen, s kap. 3-4 KL kap. 14 KL. 9 Welamson, L, Mellqvist, M, Konkurs, 2003, s.42. 8

12 konkursansökan skall rätten istället genast pröva ansökningen och med normal utgång meddela beslut om konkurs och inställa förhandling. Anser rätten att det föreligger särskilda skäl mot antagandet att gäldenären är insolvent skall förhandlingen äga rum även i denna situation. 10 Handläggningen av konkursansökan tar ibland avsevärd tid och det finns således risk att gäldenären under denna tid vidtar åtgärder som är ägnade att försämra eller äventyra resultatet av konkursen. Med anledning av detta har det införts möjlighet att vidta säkerhetsåtgärder, genom vilka gäldenärens ekonomiska och/eller personliga rörelsefrihet inskränks redan under konkursansökningsskedet, om det finns sannolika skäl för bifall till konkursansökan. Domstolen kan besluta om kvarstad på gäldenärens egendom om det skäligen kan befaras att gäldenären undandrar egendom och om det dessutom finns särskild anledning till åtgärden. 11 Vidare kan domstolen under vissa förutsättningar förbjuda gäldenären att resa utomlands. I syfte att uppfylla detta får gäldenären åläggas att lämna ifrån sig sitt pass och beslut meddelas om förbud att utfärda pass för gäldenären. Om det är uppenbart otillräckligt med reseförbud finns det även en möjlighet att häkta gäldenären Rättsverkningarna av konkurs Gäldenärens rådighetsinskränkning Ett utmärkande drag vid konkurs är att gäldenären i och med att rätten fattat beslut om att konkurs skall inledas förlorar rådigheten över sina tillgångar. 13 Det innebär att de rättshandlingar som gäldenären företar härefter inte leder till någon fordran för medkontrahenten som denne kan göra gällande i konkursen. Inte heller är gäldenärens förfogande över tillgångarna i form av betalning av skulder eller överlåtelse av egendom giltiga mot konkursboet. Vidare kan inte heller en betalning till gäldenären efter konkursbeslutet åberopas gentemot konkursboet. 14 I syfte att skydda medkontrahent som i god tro företar rättshandlingar med gäldenären har dock vissa undantag från dessa huvudregler införts. 15 Rådigheten över gäldenärens tillgångar övertas istället av domstol utsedd konkursförvaltare. Dennes uppgift är, i stora drag, att utreda gäldenärens ekonomiska förhållanden, att vårda den egendom som övertas och realisera denna till likvider och slutligen att utdela likviderna till de i konkursen berättigade borgenärerna. Det är av vikt att betona att konkursförvaltaren förvaltar gäldenärens tillgångar för borgenärernas räkning och inte för gäldenärens. Detta framgår av 7 kap. 8 KL enligt vilken konkursförvaltaren har 10 2 kap. 16, 18 KL kap. 11 KL kap. 12 KL kap. 1 KL. 14 Håstad, T, Sakrätt avseende lös egendom, 2000, s.98f. 15 Se 3 kap. 2 KL. 9

13 till uppgift att ta tillvara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet. Vidare framgår att vad som är ägnat att långsiktigt främja sysselsättningen kan beaktas om det kan ske utan att borgenärernas rätt nämnvärt förringas Gäldenärens skyldigheter En gäldenär som är en fysisk person får inte, med vissa undantag, under konkursen utöva näringsverksamhet med vars utövande följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078). 16 Påföljd för hindret mot att bedriva denna näring är böter. 17 Härutöver har gäldenären, enligt 6 kap. 2 KL, ålagts en upplysnings- och närvaroplikt under konkurs. Upplysningsplikten innebär att denne skall lämna rätten, TSM, konkursförvaltaren och granskningsmän de upplysningar om boet som dessa begär och aktualiseras framförallt i fråga om bouppteckningen. Närvaroplikten innebär att gäldenären på begäran av konkursförvaltaren skall närvara vid bouppteckningsförrättningen. 18 I sammanhanget är det också av intresse att nämna att gäldenären inför rätten, vid ett edgångssammanträde, skall avlägga bouppteckningsed. 19 Med hänsyn till vad som sålunda åligger gäldenären har det enligt 6 kap. 6-7 KL dessutom föreskrivits en viss begränsning i den personliga rörelsefriheten. Gäldenären får inte utan rättens medgivande bege sig utomlands innan bouppteckningseden har avlagts. Denna begränsning inträder automatiskt. Dessutom får gäldenären meddelas reseförbud om det skäligen kan befaras att denne undandrar sig skyldighet som föreskrivs i KL genom att bege sig från den ort där han är bosatt eller genom att, senare under konkursen, bege sig utomlands. Om det skäligen kan befaras att gäldenären åsidosätter ett sådant förbud att resa utomlands får gäldenären dessutom åläggas att lämna sitt pass till TSM eller, om han inte har något pass, förbud att utfärda pass för honom meddelas. Dessa senare begränsningar gäller inte automatiskt utan kan endast meddelas av rätten på begäran av konkursförvaltaren eller TSM. 2.4 Konkursens fordringsförhållanden I en konkurs kan fyra olika kategorier av fordringar förekomma. Med hänsyn till den skillnad i företrädesrätt som föreligger mellan dessa olika fordringskategorier kan det naturligtvis vara av mycket stor ekonomisk betydelse om en viss fordran skall hänföras till den ena eller andra kategorin kap. 1 KL kap. 4 KL. 18 Welamson, L, Mellqvist, M, Konkurs, 2003, s kap. 3-5 KL. 10

14 Det som i första hand skall betalas ur konkursboet är konkurskostnadsfordringarna. 20 Vad som avses med konkurskostnader framgår av en närmare uppräkning i 14 kap. 1 KL. Som exempel kan nämnas arvode och kostnadsersättning till konkursförvaltaren, ersättning till staten för tillsynen över förvaltningen samt kostnad för kungörande av beslut eller åtgärd rörande konkursen och för de skriftliga kallelser och underrättelser till borgenärerna som utfärdas i konkursen. Det rör sig således om kostnader som själva konkursförfarandet medför. Som exempel på kostnadsersättning till konkursförvaltaren nämns i förarbetena utlägg för resor och kostnader för arkivering av gäldenärens redovisningshandlingar. 21 Vidare nämner TSM som exempel på kostnader som kan falla in under denna bestämmelse rese- och hotellkostnader, parkeringsavgifter och kostnader för fotokopior, telefaxsändningar och porto. 22 Även om tillgångarna i konkursboet inte skulle räcka till torde dessa fordringar oftast ändå bli betalda eftersom huvudregeln är att staten i sista hand skall inträda och betala. 23 Därefter skall massafordringarna betalas. Härmed avses sådana fordringar som riktar sig mot konkursboet som sådant och är alltså något som konkursboet har ådragit sig utöver konkurskostnaderna. 24 Massafordringarna kan uppstå på ett antal olika sätt och som inledande exempel kan nämnas att konkursboet ingår nya avtal eller orsakar skada genom sin verksamhet. I båda dessa fall grundar sig konkursboets betalningsansvar helt och hållet på rättsfaktum som tillkommit efter konkursbeslutet. En massafordran kan dock även uppstå på grund av att konkursboet inträder i avtal som gäldenären ingått redan innan konkursutbrottet. Vid dessa situationer uppkommer dock en gränsdragningsproblematik angående vad som utgör gäldenärens eller konkursboets förpliktelser. 25 Denna gränsdragningsproblematik uppkommer även ifråga om konkursförvaltarens möjlighet att abandonera konkursboets egendom. 26 En betydelsefull skillnad jämfört med konkurskostnadsfordringarna är att massafordringarna inte får tas ut ur annat än boets egendom. Innehavaren av en massafordran blir således nödlidande i den mån denna inte räcker till för såväl konkurskostnadsfordringar som massafordringar. Inte förrän efter det att konkurskostnadsfordringarna och massafordringarna har betalats är det aktuellt att använda egendomen i konkursboet för utdelning till konkursfordringarna. Dessa fordringar utmärks av att de riktar sig mot gäldenären. 27 Detta är dock inte tillräckligt för att en sådan fordran skall kunna göras gällande i konkursen. Enligt 5 kap. 1 första stycket KL krävs dessutom, om inte annat följer av 3 kap. 2 KL eller annan bestämmelse i lag, att den aktuella fordringen uppkommit innan konkursbeslutet meddela kap. 2 KL. 21 Prop. 1986/87:90, s KFM, Handbok för konkurstillsyn, avsnitt kap. 2-3 KL kap. 1 och 14 kap. 2 KL 25 Håstad, T, Sakrätt avseende lös egendom, 2000, s Öberg, J, Mervärdesbeskattning vid obestånd, 2001, s Welamson, L, Mellqvist, M, Konkurs, 2003, s.62f. 11

15 des. Vad gäller det senare rekvisitet torde det vara tillräckligt att det är den väsentliga grunden för fordringsanspråket som måste ha förelegat vid tidpunkten för konkursbeslutet. Samtliga de omständigheter som konstituerar kravet på en fordrans uppkomst behöver således inte ha uppstått vid denna tidpunkt. 28 Förklaringen till att konkurskostnadsfordringarna och massafordringarna givits företräde framför konkursfordringarna är att ingen skulle vilja ombesörja konkursförvaltningen eller sluta avtal med konkursboet om inte företräde rådde till denna betalning. 29 Det är naturligtvis så att alla inte kan få betalt i en konkurs. Gäldenären måste nämligen, som ovan nämnts, vara insolvent för att kunna försättas i konkurs. Frågan är då hur konkursboets återstående tillgångar skall fördelas mellan konkursfordringsinnehavarna, även benämnda konkursborgenärerna. En grundläggande princip inom konkursrätten är att alla borgenärer skall ha lika rätt, dvs. erhålla betalning i förhållande till sin fordran. 30 Denna princip har dock inte till fullo upprätthållits. Istället har vissa borgenärer prioriteras med förmånsrätt vilket innebär att dessa, inom ramen för förmånsrätten, skall ha fullt betalt innan borgenärer som har sämre förmånsrätt eller är oprioriterade får utdelning. Först skall således fordringar med förmånsrätt betalas. Vad gäller den inbördes ordningen mellan dessa, framgår av 15 FRL att fordringar med särskild förmånsrätt har företräde framför dem med allmän förmånsrätt. Därefter kvarstår sådana fordringar utan förmånsrätt (oprioriterade fordringar). Enligt 18 FRL har dessa inbördes lika rätt. 31 Härutöver finns sådana fordringar som inte alls kan beaktas i konkursen, s.k. gäldenärsfordringar. Det som avses är en fordran som riktar sig mot gäldenären men som borgenären ändå inte kan göra gällande såsom en konkursfordran enligt 5 kap. 1 KL. En sådan fordran kan istället endast göras gällande i den egendom som inte ingår i konkursen eller som gäldenären återfår rådigheten till eller förvärvar efter konkursen. Normalt torde således en gäl- 32 denärsfordran inte vara mycket värd. 28 Ibid., s.155f. 29 Håstad, T, Sakrätt avseende lös egendom, 2000, s och 18 FRL. 31 Håstad, T, Sakrätt avseende lös egendom, 2000, s.124ff. 32 SOU 1999:1, s.194 och Öberg, J, Mervärdesbeskattning vid obestånd, 2001, s

16 3 Abandonering civilrättsliga aspekter 3.1 Inledning Abandonering är ursprungligen en sjörättslig term som innebär att en fartygsägare överlämnar skepp och last till någon annan mot att denne avstår från sina krav mot fartygsägaren. 33 Inom konkursrätten är termen inte lika självklar och har i princip varit okänd fram till slutet av 1990-talet. Den återfinns inte i den svenska konkurslagstiftningen och det är oklart i vilken omfattning abandonering kan tillämpas inom konkursrätten. Numera synes det dock vara klarlagt att det som avses med abandonering är det förhållandet att en konkursförvaltare under pågående konkurs låter viss egendom utgå ur boet och istället lämnar egendomen till gäldenären som därmed återfår rådigheten över denna. Det innebär att det förhållandet att gäldenären efter konkursens avslut får tillbaka överbliven egendom inte avses. Inte heller det förfarandet att pantsatt egendom under konkursen överlåts till panthavare. Detta bör istället ses som en form av pantrealisation. 34 Att en konkursförvaltare abandonerar egendom kan således sägas innebära att denne inte längre gör anspråk på den aktuella egendomen. Problemet ligger i att det är oklart om svensk rätt överhuvudtaget accepterar abandonering. Detta främst mot bakgrund av att det saknas direkt lagstöd för att konkursförvaltaren skall anses ha en generell möjlighet att abandonera viss egendom i konkursen till förmån för gäldenären. Under de allra senaste åren har det emellertid diskuterats i den konkursrättsliga doktrinen huruvida det ändå kan anses föreligga en rätt till abandonering i svensk konkursrätt. Den förste som i svensk doktrin uppmärksammade frågeställningen synes vara Torgny Håstad, som numera är att se som den främsta förespråkaren för en allmän abandoneringsrätt. Detta första omnämnande var dock helt kort och utan ställningstagande. Han konstaterade endast att frågan om ett konkursbos möjlighet att avstå från viss egendom på grund av att den har ett negativt värde (abandonering), t.ex. därför att ett omhändertagandet är förenat med stora kostnader, för närvarande utreds i Norge. 35 Några år efter att Håstad uppmärksammat abandoneringsproblematiken uttalade Stefan Lindskog att han ansåg det självklart att konkursförvaltaren skulle ha rätt att abandonera egendom med negativt värde. Han var därmed den förste som 33 Eek, H, Bergström, S, Arnheim, F, Juridikens termer, 1971, s Lennander, G, Tillägg till mål HD Ö Håstad, T, Sakrätt avseende lös egendom, 1984, s.82 not 1. 13

17 uttalade ett ställningstagande i frågan. 36 Härefter har även Håstad uttalat att han anser att det i princip borde vara möjligt för en konkursförvaltare att abandonera egendom som denne finner att konkursboet inte skulle få ut något netto av. 37 Startskottet för en mer fördjupad diskussion om abandonering från konkursbo var dock det Insolvensrättsliga forum som hölls i Uppsala den januari Huvudpersonerna i denna diskussion var Håstad och Torkel Gregow. Håstad hade som uppgift att framföra argument för en allmän abandoneringsrätt medan Gregow skulle komma med invändningar mot ett sådant institut. Till grund för diskussionen låg två promemorior. Vid forumet höll de båda dessutom vars ett inledningsförfarande där promemoriorna kompletterades och vissa motargument bemöttes. 39 Håstad kom till den slutsatsen att det inte råder någon tvekan om att ett konkursbo kan avstå egendom till förmån för gäldenären. Han hänvisade härvid till det enkla exemplet att en fysisk person i konkurs vid konkursens avslutande får behålla åtskillig egendom som konkursförvaltaren inte försökt sälja. Att konkursförvaltaren inte, genom abandonering, skulle kunna klargöra detta redan under konkursen ansågs därmed orimligt. Enligt Håstad är det stora problemet istället i vad mån konkursboet kan frigöra sig från de förpliktelser som är knutna till innehavet av egendomen. 40 Gregow å sin sida kom till den slutsatsen att han ansåg det svårt att se att den nuvarande lagstiftningen skulle medge abandonering. Verkningarna av abandonering ansågs inte lägga hinder i vägen utan enligt Gregow låg problemet i att lagstiftaren uppenbarligen inte hade räknat med abandonering samt att abandonering inte diskuterats i den traditionella konkursrättsliga doktrinen. 41 Att Håstad håller fast vid sin uppfattning framgår av senare doktrin. 42 En annan förespråkare för en allmän abandoneringsrätt är Mikael Möller. Han anser att abandonering av egendom från konkursboet till gäldenären bör kunna ske enligt gällande svensk rätt och att härav torde följa att konkursboet som huvudregel befrias från ansvar och förpliktelser förknippade med egendomen, åtminstone såvitt gäller tiden efter abandoneringsförklaringens avgivande. 43 Även Jörgen Berglund 44 har uttalat sig till förmån för att det 36 Lindskog, S, Något om övergiven egendom, Festskrift till Sveriges Advokatsamfund , s.350 not 13 och s.355 not Håstad, T, Sakrätt avseende lös egendom, 1990, s.79 not 1 och s.333, 2000, s.427f. 38 Insolvensrättsligt forum har avhållits åtta gånger i Uppsala med början i januari Arrangören är Stiftelsen Insolvensrättsligt Forum bakom vilken står Juridiska Institutionen vid Uppsala universitet, Konkursförvaltarkollegiernas Förening, Riksskatteverket, Sveriges Ackordscentral, Finansbolagens Förening och Svenska Bankföreningen. Referat av inledningsförfaranden och debatt m.m. från dessa forum har sedan, med undantag för ett, tryckts hos Iustus Förlag. 39 Se Insolvensrättsligt forum januari 1997, Iustus Förlag AB, Uppsala, Håstad, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s Gregow, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s.89f. 42 Se Håstad, T, Sakrätt avseende lös egendom, 2000, s.427f, och Håstad, T, Rättsutlåtande i mål nr , s.4f. 43 Möller, M, Rättsutlåtande i mål nr , s.19f och Möller, M, Konkurs och miljöansvar, Insolvensrättsligt forum 1999, s

18 synes föreligga goda skäl för att konkursförvaltaren har en generell rätt att abandonera alla sådana tillgångar som det inte framstår som ekonomiskt försvarbart att hantera inom ramen för konkursförfarandet Rättsverkningarna av abandonering En grundläggande konsekvens av att konkursförvaltaren abandonerar egendom är att denna, med de begränsningar som följer av en eventuell pantsättning före konkurs, istället för att ingå i konkursboet förblir under gäldenärens rådighet. Härav följer att en av abandoneringens rättsverkningar är att den till vilken egendom har abandonerats, dvs. gäldenären, själv får bedöma hur och på vilket sätt egendomen skall vårdas och kanske säljas. Gäldenären blir således berättigad att fritt förfoga över egendomen och har också i princip ansvaret för denna. Detta kan ses som en konsekvens av att abandonering är en rättshandling som ligger nära gåvan eller i vart fall inrymmer benefika inslag och är sakrättsligt giltig. Det torde därmed vara helt klart att sådan lös egendom som konkursförvaltaren har abandonerat skall slutligt tillfalla gäldenären och att avståendet också blir bindande för borgenärerna. Denna senare omständighet innebär att borgenärerna inte kan få utmätning i abandonerad egendom under konkursen. Efter konkursen kan envar borgenär självklart begära utmätning hos gäldenären och då är abandonerad egendom inte undantagen. 46 Problem uppstår dock om gäldenären upphör att vara juridisk person efter konkursen och den abandonerade egendomen således blir herrelös. I sådant fall finns ingen möjlighet att begära utmätning hos gäldenären. 47 Abandonering av viss egendom behöver inte alltid framstå som fördelaktigt för gäldenären. Med anledning av konkursen har denne som regel inte några tillgångar att förfoga över och kan därför i praktiken vara förhindrad att vidta de åtgärder som är behövliga. 48 En annan rättsverkan av att den abandonerade egendomen förblir under gäldenärens rådighet är att den som har något intresse av den abandonerade egendomen inte längre kan vända sig till konkursförvaltaren. Vederbörandes förhandlingspart blir istället gäldenären. 49 Effekten av abandonering för borgenärerna beror på vilken borgenärsgrupp de tillhör. De som har fördel av ett sådant förfaringssätt är främst de allmänt förmånsberättigade och de oprioriterade borgenärerna. Anledningen är att 44 Advokat verksam vid Hökerberg & Söderqvist Advokatbyrå AB, Stockholm. Efter jur kand examen från Uppsala fullgjorde han notarietjänstgöring vid Sundsvalls tingsrätt och arbetade därefter som tingsfiskal vid Bollnäs och Sandvikens tingsrätter. Har även varit verksam vid Ackordscentralen/AC Affärsjuridik. 45 Berglund, J, Något om abandonering av konkursgäldenärs egendom, JT , s TSM, Bilaga till HD Ö angående Daniel Norregård Olssons konkurs. 47 Jämför vad som sägs nedan i avsnitt angående herrelösa fastigheter. 48 Gregow, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s KFM, Handbok för konkurstillsyn, avsitt

19 det utdelningsbara beloppet ökar i samma takt som kostnaderna minskar. Borgenärer med särskild förmånsrätt påverkas inte i någon större utsträckning eftersom de i allmänhet får hela eller större delen av sina fordringar betalda Situationer då det kan bli aktuellt med abandonering Inledningsvis skall nämnas att syftet med abandoneringsinstitutet helt och hållet torde vara att tillgodose konkursboets intressen. Något hänsynstagande till gäldenärens behov eller önskemål är det inte fråga om. Tanken är inte att gäldenären skall återfå rådigheten över viss egendom och därigenom få bidrag till bättre ekonomiska förhållanden eller något liknande. 51 När konkursförvaltaren inser att det finns en risk för att viss egendom inte tillför konkursboet något ekonomiskt värde eller att denna utgör en ekonomisk belastning för konkursboet bör denne således ha ett intresse av att abandonera den aktuella egendomen. Innehav av egendom som på detta sätt har ett negativt värde för konkursboet kommer nämligen troligtvis innebära att konkursboet ådrar sig en konkurskostnadsfordran eller massafordran. Då båda dessa fordringar har företräde till betalning framför konkursfordringen skulle det förhållandet att abandonering av den aktuella egendomen inte sker innebära att konkursförvaltaren inte kan uppfylla sin huvuduppgift, att hålla nere kostnaderna i konkursen och på så sätt öka utrymmet för utdelning till borgenärerna. När kan då egendom anses ha ett negativt värde för konkursboet och konkursförvaltaren med anledning därav ha ett intresse av att abandonera. För det första kan detta inträffa när egendomen överhuvudtaget inte har något ekonomiskt värde. Härmed avses att egendomen inte utgör någon tillgång i den bemärkelsen att den är omsättningsbar. Skulle detta vara för handen kan konkursförvaltaren troligtvis inte realisera egendomen utan det torde istället vara så att konkursboet åsamkas av kostnadsansvar om egendomen ingår i boet. Konkursförvaltaren har därför troligtvis ett intresse av att abandonera sådan egendom som av någon anledning inte kan antas bli såld inom överskådlig tid och på så sätt befria konkursboet från de kostnader och risker som är förenade med den aktuella egendomen. Som exempel på egendom utan ekonomiskt värde kan nämnas en undermålig fastighet som är i behov av renovering. Ett annat exempel är att en hyreslokal är fylld med 50 Håstad, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s.58 och Gregow, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s.74f. 51 Lennander, G, Tillägg till mål HD Ö och NOU 1993:16 s.190f. 16

20 skräp som det inte lönar sig för konkursboet att ta hand om och boet inte vill inträda i hyresavtalet. 52 Det kan också inträffa när egendomen visserligen har ett förmögenhetsvärde men det kostar mer för konkursboet att ta hand om egendomen än att låta denna tillfalla gäldenären, vilket skulle innebära att utdelningen till borgenärerna påverkas negativt. Att kostnaderna för omhändertagande och försäljning av egendom beräknas överstiga försäljningslikviden och att denna därför inte tillför konkursboet några intäkter utan istället ökar konkurskostnaderna är ingen orimlighet. När konkursförvaltaren gör den bedömningen av om han skall abandonera eller inte måste han således väga intäkterna mot kostnaderna och på så sätt komma till ett rimligt resultat. Som exempel på när konkurskostnaderna torde överstiga försäljningslikviden kan det förhållandet nämnas att ett fartyg har havererat i en farled och därför är i behov av bärgning. 53 Ett annat exempel är att en svårsåld maskin befinner sig på en geografiskt avlägsen plats. 54 Ett särskilt problem uppkommer om den abandonerade egendom förvaras i en av gäldenären förhyrd lokal. Enligt 12 kap. 31 femte stycket JB har konkursboet massaansvar för hyra om hyresvärden uppmanar konkursboet att ställa lokalen till hyresvärdens förfogande och konkursboet inte inom en månad uppfyller detta. Massaansvaret gäller från och med dagen efter konkursbeslutets meddelande till dess lokalen ställs till hyresvärdens förfogande. Frågan är vad som gäller om konkursboet abandonerar t.ex. en maskin och denna därefter står kvar i lokalen. Kan konkursboet då anses ha ställt lokalen till hyresvärdens förfogande eller blir detta massaansvarigt i enlighet med bestämmelsen. Någon närmare analys av vilka förutsättningar som skall ligga till grund för att en lokal skall anses ha ställts till hyresvärdens förfogande görs inte i förarbetena. Detta har istället uttryckligen lämnats åt rättstillämpningen. Det enda exempel som nämns är att en lokal normalt anses ställd till hyresvärdens förfogande när denne får nycklarna dit. 55 Att en konkursförvaltare som av egna medel betalat kostnaderna för försök att sälja fastigheter som visade sig vara osäljbara inte kunde få dem ersatta som konkurskostnad framgår av NJA 1999 s.358 (däremot arvode se NJA 1994 s.319). För närvarande är emellertid en lagändring i 14 kap. 2 KL nära förestående som innebär att sådana kostnader i sista hand skall betalas av staten. 56 Även det förhållandet att vissa offentliga förpliktelser är knutna till innehavet av egendomen kan innebära att denna måste anses ha ett negativt värde för konkursboet. De offentligrättsliga förpliktelserna innebär att konkursbo- 52 Tuula, M, Rekonstruktion av företag inom insolvenslagstiftningens ramar, 2001, s.394, Gregow, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s.73 och Håstad, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s Håstad, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s Ibid., s Prop. 2002/03:49, s Se vidare avsnitt

21 et blir ansvarigt för sådant som gäldenären företagit innan konkursutbrottet. Som exempel kan nämnas att gäldenären har uppfört byggnad utan bygglov och förelagts rivning. Om byggnaden ingår i konkursboet och föreläggandet inte har uppfyllts innan konkursutbrottet måste konkursboet svara för rivningskostnaderna. Ett annat exempel, vilket är det som i första hand har diskuterats i sammanhanget, är konkursboets ansvar för gäldenärens miljöfarliga verksamhet såsom det kommer till uttryck i 2 kap. 8 och 10 kap. MB. 57 Som avslutande exempel kan nämnas konkursboets skyldighet att enligt 6 kap. 3 ML erlägga mervärdesskatt för försäljning av egendom (beträffande fast egendom se dock NJA 1997 s.787) även om försäljningsintäkten, på grund av tidigare pantsättning av egendomen från gäldenärens sida, tillfaller panthavaren. 58 Avslutningsvis kan egendom anses ha ett negativt värde för konkursboet när konkursen inte förväntas kunna avslutas förrän om flera år. Visserligen kan det hävdas att konkursförvaltaren i en sådan situation inte har något att förlora på att vänta med abandonering eftersom det senare kan visa sig att förhållandena har ändrats och egendomen nu kan överlåtas. Om egendomen inte abandoneras föreligger dock risk för att konkursförvaltaren tvingas vara i kontakt med ett stort antal intressenter, t.ex. någon som vill bjuda ett symboliskt belopp för att förvärva egendomen eller kommunen som vill städa upp ett område. Abandonering skulle därför innebära att konkursförvaltaren kan inskränka eget arbete och därmed förenat arvodesyrkande genom att hänvisa till gäldenären eller eventuell panthavare i egendomen. 59 Att abandonering kan bli aktuellt i ett flertal situationer visar ovan icke uttömmande uppräkning. Generellt sett torde abandonering vara aktuellt i samtliga de fall som konkursförvaltaren, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, anser det fördelaktigt för konkursboet. 3.4 Abandoneringsförklaringen Hur en abandonering skall genomföras I sammanhanget är det även av intresse hur en eventuell abandonering skall genomföras. Först och främst måste det konstateras att konkursförvaltaren har en central roll inom abandoneringsinstitutet. Det synes vara klart att denne, såsom vid andra förvaltningsbeslut, har exklusiv beslutanderätt i abandoneringsfrågan. Visserligen måste konkursförvaltaren enligt 7 kap. 10 KL höra TSM och särskilt berörda borgenärer om egendomen har stort bruttovärde eller utgör en betydande del av konkursboets tillgångar men underlåtenhet i detta avseende inverkar inte på abandoneringens giltighet För närmare behandling se avsnitt För närmare behandling se avsnitt KFM, Handbok för konkurstillsyn, avsnitt Möller, M, Rättsutlåtande i mål nr , s.20 och Håstad, T, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s

22 Vad avser själva formen för abandoneringsförklaringen torde det osäkra rättsläget innebära att två vägar måste ses som möjliga. För det första kan konkursförvaltaren i något skede avge en tydlig viljeförklaring till gäldenären. Abandoneringsförklaringen kan då vara utformad på följande eller liknande sätt: Jag abandonerar denna egendom, vilket innebär att egendomen inte längre ingår i konkursboet. Det andra alternativet är att abandoneringsförklaringen genomförs genom någon typ av konkludent handlande. I det stora hela anses dock det viktigaste vara att konkursförvaltaren är tydlig i sitt budskap och då i synnerhet när denne genom abandoneringen vill åstadkomma att belastningen på konkursboet minskar. Vidare torde det råda enighet om att abandoneringsförklaringen åtminstone skall ha gäldenären som adressat. 61 Det är även rimligt att konkursförvaltaren underrättar berörda intressenter såsom avbetalningssäljare, panthavare och hyresvärd Återkallelse av abandoneringsförklaring En av dem som uttalat sig angående möjligheten att återkalla en abandoneringsförklaring är Håstad. Han anser att om konkursförvaltaren genom en viljeförklaring till gäldenären har avstått från en fastighet, lösöre eller annan lös egendom med förmodat obetydligt försäljningsvärde, borde konkursförvaltaren sakna rätt att återföra tillgången i konkursen, dvs. abandoneringsförklaringen kan inte återkallas. Detta gäller oavsett om avståendet skett under konkursen eller konkludent i samband med konkursens avslutning. 62 Även Möller har uttalat sig i frågan. Han är av den uppfattningen att en abandoneringsförklaring, med undantag för vad som följer av allmänna avtalsrättsliga ogiltighetsregler, normalt inte bör kunna återkallas av konkursförvaltaren efter att gäldenären tagit del av den. 63 Den uppfattning som företräds i doktrinen torde således vara att ett konkursbo som inte säljer en för boet känd tillgång utan låter denna återgå till gäldenären får anses ha oåterkalleligt avstått tillgången till eventuella panthavare och gäldenären. Även rättsfallet NJA 1946 s.25 synes ge stöd för denna uppfattning. Bakgrunden till tvisten var att konkursförvaltaren avstått från att sälja en fastighet eftersom den var överintecknad. Det som senare inträffade var att en borgenär, efter konkursen slut, sökte utmätning i fastigheten och vid den exekutiva auktionen framkom att det fanns ett överhypotek. Konkursförvaltaren väckte då upp konkursen igen och begärde att överhypoteket skulle tillföras konkursboet. Detta höll inte gäldenären med om utan han i sin tur hävdade att överhypoteket tillhörde honom. Högsta domstolen kom till den slutsatsen att det inte var möjligt att dra in överhypoteket i den avslutade konkursen. 61 KFM, Handbok för konkurstillsyn, avsnitt och Möller, M, Rättsutlåtande i mål nr , s Håstad, Abandonering, Insolvensrättsligt forum 1997, s Möller, M, Rättsutlåtande i mål nr , s