Våra giftiga matsvampar

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "Våra giftiga matsvampar"

Elias Bengtsson
för 8 år sedan
Visningar:

3 Våra giftiga matsvampar Av Ann-Kristin Wentzel ur F&F 7/2002. Många av de svampar som vi har ätit sedan länge har på senare tid visat sig vara mycket giftiga. Det finns experter som menar att svamp inte är mat i vanlig mening utan mer krydda. Om man äter svamp ska man spara en så man vet vad man dog av. Rådet kommer från den svenske svampexperten Nils Suber ( ), nestor inom svensk mykologi, och är inte fullt så tokigt som det låter. För fortfarande är vetenskapens kunskap om svamparnas gifter mycket ofullständig. En lång rad svampar som tidigare ansågs vara bra matsvampar har nu omvärderats. Om olyckan skulle vara framme, är det viktigt att få reda på vilka svampar som har gjort patienten sjuk. Två gamla favoriter I boken I svampskogen från 1968, som säkert fortfarande finns i många hem än i dag, beskrev Nils Suber drygt 500 av de arter av storsvamp (se rutan på sidan 32) som växer i Sverige. Listorna över svampar som anses vara oätliga och över dem som klassas som giftiga har vuxit under de 35 år som har gått sedan Suber gav ut sin bok. DN 2004 Pelle Holmberg är inte utbildad mykolog, svampforskare, utan från början botaniker. Han var amanuens på universitet 1973 då han träffade den legendariske svampkännaren Nils Suber som kom att bli hans mentor. - Han blev själaglad att jag kände till honom, för svampintresset hade varit lågt ett bra tag då, säger Pelle Holmberg. Han utnämnde mig självsvåldigt till sin assistent. Efter något års samarbete for de båda ut på en serie föreläsningar med diabilder. Detta var mitt under gröna vågen. Att plocka sin egen mat var en tanke som låg i tiden. Det var inne med folkbildning och naturintresse. Turnén blev en veritabel succé och var början på en svampboom i hela landet.

Rådet kommer från den svenske svampexperten Nils Suber (1890-1985), nestor inom svensk mykologi, och är inte fullt så tokigt som det låter.

4 I år fyllde Söderorts Svampförening 16 år, en händelse som egendomligt nog inte rönt någon större uppmärksamhet i världspressen. För att i någon mån råda bot på denna flagranta brist, återger vi följande causerie ursprungligen publicerat 1991 i den Jubileumsskrift som utgavs i samband med föreningens 10- årsfirande. SSFs Årsskrift 1991: 3-6 Hur det började... och vad som hände sen Karl Soop

För att i någon mån råda bot på denna flagranta brist, återger vi följande causerie ursprungligen

5 Söderorts Svampförening fyller 10 år hur kan det redan vara möjligt? Men åren har gått upplyser oss kalendern och den av Einstein införda 4e dimensionen. Varje år har lagt några pusselbitar till det stora Mönster som är varje svampintresserads privata bild av mykologin. Hade det alls blivit några pusselbitar om man inte haft vännerna, kollegerna, medlemmarna i föreningen, den berikande faktor, som nästan dagliga (och vid utflykterna rentav handgripliga) kontakter medför? Det hela började lite smått på hösten 1980 när jag frågade min vän och mentor NILS SUBER om han inte tyckte det var dags att starta en ny svampförening i Stockholmstrakten. Tiden och grogrunden verkade utmärkta vi var många som nyligen hade avslutat nybörjar- och fortsättningskurser i Studiefrämjandets regi, med Suber och PELLE HOLMBERG som lärare, och såg oss förvirrade om i nejden efter lämplig uppföljning. Flera svampböcker, som nyligen utkommit (Mossberg & al, Nylén, m fl), stimulerade oss till att gå vidare. Vi fick veta att vördnadsbjudande Stockholms Svampvänner, stans enda svampförening, hade blivit för många, och att det var höga krav för att bli medlem där. Trots detta tyckte Nils att det vore synd att splittra Stockholmsmykologerna i flera föreningar, och försökte avråda mig. Jag vet emellertid, att han senare ändrade uppfattning utsågs NILS SUBER, 93 år, som hedersmedlem i föreningen. Han bodde nu på Solberga sjukhem, där jag besökte honom praktiskt taget varje vecka för att visa nya fynd; han räknades nu som fullfjädrad söderbo. Trots sin sjukdom accepterade han en inbjudan att tala över ämnet "Svamp förr och nu" vid vår sammankomst den 25 april. Många kom från när och fjärran (t ex Södertälje) för att höra vår folkkäre anfader och se hans utmärkta diabilder. Sveriges Mykologiska Förening (SMF) År 1972 kom jag och min sambo, Naomi Lindh, i kontakt med folk som snöat in på svampbotanik. Vi gick på svamputställningar varje år. Vi bodde i norra Uppland med artrika marker ty där möttes nordliga och sydliga arter. Här fick vi besök av ett gäng mykologer från Sundsvall. Vi köpte sängar som och fällde upp i alla utrymmen. Två dagar tillbringade vi i skogen tillsammans med gästerna. Under några år läste jag svampböcker i stället för romaner. Varje höst gick vi på Naturhistoriska museets svamputställning i Stockholm där vi lärde känna nestorn inom svensk mykologi, Nils Suber samt Åke Strid med flera. Snart rotade jag i besökarnas korgar och talade om för dem vad de hittat. Senare var jag med när Uppsala botaniska trädgård började med utställningar. Där lärde jag känna mykologerna Svengunnar Ryman och Roland Moberg. Jag tog initiativ till svampklubben Amanita som fick ett 20-tal medlemmar i norra Uppland. Jag ordnade svampkurser och utställningar i Morkarla bygdegård. Där fick vi hjälp av bland annat Åke Strid, Sven Nilsson och Olle Persson. En dag frågade jag Nils Suber, som då 88 år, varför det inte fanns en svensk mykologisk förening. Det har vi pratat om i 60 år men det har aldrig blivit mer än prat, löd hans svar. Sagt och gjort. Jag talade med de mykologer jag kände. De flesta var positiva. I Sundsvall besökte jag Rolf Lidberg och han stödde helhjärtat idén men inskärpte att han inte själv hade tid att engagera sig då han var fullt sysselsatt med att inventera

Hade det alls blivit några pusselbitar om man inte haft vännerna, kollegerna, medlemmarna i föreningen, den berikande faktor, som nästan dagliga (och vid utflykterna rentav handgripliga) kontakter

6 Medelpads flora. Han föreslog tre svampsällskap som jag borde vidtala samt gav mig namnen på sex framstående mykologer som jag också kunde kontakta. Det var väl hans enda insats. Mitt finaste minne från Femsjö är ett dedicerat exemplar av Meihard Mosers bok Kleine kryptogamenflora där han skrev: Till Bengt Sändh med hjärtligt tack för Femsjö-mötet. Den mest entusiastiske var nog Nils Suber och en dag blev jag bjuden till hans hem på Karlbergsvägen i Stockholm. Han bjöd på en delikat svampsmörgås och när vi åt den frågade han om jag kunde säga vad vi åt för sorts svamp. -Stolt fjällskivling, svarade jag. Hans nästa fråga löd: - Kan du gissa när jag plockade den? Där gick jag bet men då fick jag veta att han plockat denna svamp i Skåne år 1931 och att han sedan dess förvarat den torkad i en burk. På lördagen drog vi alla iväg ner mot en stor blandskog med mycket bok. Folk spred ut sig i alla riktningar men jag stannade och höll Nils Suber sällskap i en glänta och dit kom en jämn ström med plockare och visade vad de hittat. En förläst flicka i 20- årsåldern, från Umeå universitet, med runda glasögon, kom fram till Suber med en stor svamp och frågan: Säg, kan herr Suber säga vad det här är för ticka. Hans svar löd: -Tickor och tickor, jag bryr mig väl inte om tickor, jag bryr mig bara om flickor. Kom nu så går vi ner till sjön och svärmar! Flickan så något förskräckt ut men fick till slut svar på sin fråga. En dag föreslog jag för vår ordförande, docent Åke Strid vid Riksmuseet, att vi skulle spela in ett kassettband med Nils Suber. Denne charmör skulle nu fylla 90 år och var vår store legendar. Han kunde prata svamp så folk ömsom fick tårar i ögonen och ömsom gapskrattade. Han hade ordnat svamputflykter och utställningar under 70 år och föreläst på otaliga utställningar. Åke var genast med på noterna och jag bokade en studio billigt genom mitt grammofonbolag. Här hade det räckt med en liten talstudio men jag valde en stor musikstudio med inspelningstekniker för Suber behövde publik och helst med mycket damer för att bli riktigt i sitt esse. Damerna rekvirerade vi från Stockholms svampvänner. På bandets sida A berättar han svampminnen från sin tidiga ungdom och framåt och sedan berättar han om en svamputflykt. På sida B går han runt och föreläser om de svampar han ser på Riksmuseets utställning. Han låtsas alltså att han är på utställningen inför en grupp besökare och hela tiden finner han nya arter och blir glatt överraskad. Här ligger några strimmiga flugsvampar. Här finns den gråa plumbea och crocea den gula ser jag ligger här! Man är på svamputställning när man lyssnar till bandet och publiken var trollbunden. Teknikern var helt förbluffad och tagen: En 90-årig man som pratar oavbrutet i en och en halv timme, som låtsas att han är på svamputställning och hittar saker. Det var det värsta jag varit med om! Snacka om artisteri!

Den mest entusiastiske var nog Nils Suber och en dag blev jag bjuden till hans hem på Karlbergsvägen i Stockholm.

7 Olle Persson som var Subers elev redan på 40-talet, skrev en fin presentation, jag tog fotot och utformade omslaget och lät tillverka några hundra exemplar som kunde inhandlas för en blygsam penning av SMF:s medlemmar och andra. Detta band har jag kvar och det har jag ofta spelat upp för naturintresserade och det händer ibland att jag lyssnar igenom det i min ensamhet för att återuppliva minnet av en mycket fascinerande människa. Min sambo Naomi och jag besökte honom ett par gånger när han låg på sitt yttersta på ett sjukhus i Västberga. Nedtecknat av trubaduren Bengt Sändh

Detta band har jag kvar och det har jag ofta spelat upp för naturintresserade och det händer ibland att jag lyssnar igenom det i min ensamhet

Relevanta dokument

Sveriges Mykologiska Förening (SMF)

Sveriges Mykologiska Förening (SMF) År 1972 kom jag och min sambo, Naomi Lindh, i kontakt med folk som snöat in på svampbotanik. Vi gick på svamputställningar varje år. Vi bodde i norra Uppland med artrika