FÖRÄNDRINGAR I HÄCKFÅGELFAUNAN PÅ ETT ANTAL FREDADE OCH EJ FREDADE ÖAR I BOHUSLÄN MELLAN 1966 OCH Matti Åhlund

Transkript

1 FÖRÄNDRINGAR I HÄCKFÅGELFAUNAN PÅ ETT ANTAL FREDADE OCH EJ FREDADE ÖAR I BOHUSLÄN MELLAN 1966 OCH 1979 Matti Åhlund Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, naturvårdsenheten 1980

2 FÖRORD Föreliggande rapport utgör en uppföljning av tidigare inventeringar av häckfågelfaunan i länets skärgård med särskild avsikt att undersöka utvecklingen på de fredade öarna. Uppläggningen av arbetet har skett i nära samråd med vetenskaplig expertis på Göteborgs universitet. Undersökningarna är utförda med stor noggrannhet och utgör därmed ett gott underlag för länsstyrelsens fortsatta behandling av ärenden som berör häckfågellivet i kustzonen. Carl-Axel Jansson

3 INNEHÅLL Sid 1 SAMMANFATTNING 1 2 INLEDNING 1 3 UNDERSÖKNINGSOMRÅDE 2 4 METODER 2ZZZ 5 RESULTAT 4 De inventerade områdena tillsammans 6 Djupvik 8 Mollösund 9 Ljungskile 9 Koster 10 Öddö 11 Dynekilen 11 6 DISKUSSION 12 Landstigningsförbudet 13 Trut ejder 16 Trut - fiskmås/fisktärna 18 Kråka - ejder 19 Mink sjöfågel 19 Slutord 20 7 LITTERATUR 22 FIGURER OCH TABELLER BILAGA (separat). Häckfågelsiffrorna för de enskilda öarna 1966 och 1979 Omslagsfoto: Jan Uddén

4 FIGUR- OCH TABELLFÖRTECKNING FIGUR 1 Inventerade områden - översiktskarta 2 Karta över inventerade öar vid Djupvik 3 - Mollösund 4 - Ljungskile 5 - Koster 6 - Öddö 7 - Dynekilen 8 Botätheter. Förhållandet mellan gråtrut havstrut och ejder Botätheter. Förhållandet mellan gråtrut havstrut och fiskmås 1979 TABELL 1 De inventerade öarnas antal och storleksfördelning 2 Tidpunkt för inventeringarna 3 Inventeringsmetoder Antalet häckande par 1966 och Jämförelse mellan fredade och ej fredade öar: 4 De inventerade områdena tillsammans 5 Djupvik 6 Mollösund 7 Ljungskile 8 Koster 9 Öddö 10 Dynekilen 11 Sammanfattning av tabell 4 12 De fredade öarnas andel i tillväxten 13 Ejderns utveckling på de fredade öarna jämfört med trutarnas 14 Partätheter för de vanligaste arterna i olika ö-storleksklasser Förändringar i ejderbeståndet på öar med låga och höga tätheter av gråtrut - havstrut 1979, samt på öar med höga ejdertätheter Äggkullstorleken hos ejder på fredade och ej fredade öar 1979

5 1 1 SAMMANFATTNING 1979 inventerades häckfåglarna på 86 öar i och kring sex fågelskyddsområden i Bohuslän (figur 1). Resultatet har jämförts med inventeringen från 1966 som föregick fredningen. De relativa förändringarna i antalet häckande par på de fredade respektive de ej fredade öarna har studerats, för att få en uppfattning om landstigningsförbudets effekter. Totalt häckade det betydligt fler par i de undersökta områdena 1979 än ökningen har totalt varit klart större på de fredade öarna än på de ej fredade. Skillnaden är signifikant, dvs. statistiskt säkerställd (tabell 4). Flertalet av de nio allmänna arterna har utvecklats betydligt gynnsammare inom fågelskyddsområdena än utanför. Ejder och gråtrut har ökat signifikant mer på de fredade öarna än på de ej fredade, medan ökningen hos fiskmås och fisktärna har varit betydligt större på de oskyddade öarna. Se tabell 11 och 12. Utvecklingen har varierat något mellan de olika områdena. Ejderns totala tillväxt på de fredade öarna har varit signifikant större än trutarnas (tabell 13). Vidare har ejderbeståndet ökat mer på öarna med höga tätheter av gråtrut - havstrut än på öarna med låga tätheter av gråtrut - havstrut (tabell 15). Mätt i antalet häckande par har fredningen varit lyckosam, såväl totalt som för flertalet av arterna. Ejder och gråtrut förefaller ha gynnats mest. Inget i inventeringsmaterialet tyder på att gråtrut och havstrut skulle hindra ejdern från att häcka framgångsrikt. Däremot kan trutarna möjligen ha trängt undan fiskmås och fisktärna från några öar. Inga arter har emellertid försvunnit eller minskat drastiskt i de undersökta områdena. De sent häckande arterna har inte ökat lika mycket som de tidigt häckande. Det kan delvis bero på att många par bland de sena häckfåglarna inte hinner avsluta häckningen inom fredningstiden ( ), åtminstone inte en sen vår som INLEDNING På uppdrag av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län inventerades 1979 häckfågelfaunan på ett antal öar i och kring sex bohuslänska fågelskyddsområden (figur 1). Resultatet har jämförts med inventeringen från 1966 som föregick fredningen (Pehrsson 1967a, 1968). Avsikten har varit att studera följderna av fredningen, som de visar sig i förändringar av antalet häckande par på de fredade respektive ej fredade öarna mellan åren 1966 och Arbetet är närmast föranlett av skrivelser från Strömstads och Uddevalla kommuner, i vilka de bland annat efterlyst en utvärdering av landstigningsförbudets effekter.

6 2 I fält har utom författaren i olika omgångar medverkat Lennart Gustafson, Tero Härkönen och Jan Uddén. Uppläggningen har skett tillsammans med Carl-Axel Jansson och Olof Pehrsson. De har också, liksom Frank Götmark, läst och gett värdefulla synpunkter på ett utkast till denna rapport. 3 UNDERSÖKNINGSOMRÅDE Av områdena som undersökts ligger Mollösund, Koster och Dynekilen exponerat i ytterskärgården, medan områdena vid Djupvik och Ljungskile tillhör skärgårdens inre delar. dolmarna vid Öddö intar i lä av Kosteröarna en mellanställning beträffande exposition. Jämför figur 1. Vilka öar som inventerats framgår av figur 2-7. Topografin och växtligheten på de fredade öarna svarar relativt väl mot förhållandena på de undersökta, ej fredade öarna. Öarnas storleksfördelning redovisas i tabell 1. Skären och holmarna är särskilt i ytterskärgården karga och den låga vegetationen hänvisad till sprickor och skrevor. Ängs- och klipphedspartier finns emellertid på många av öarna. Bara några få holmar vid Ljungskile och Öddö har ett utbildat busk- eller trädskikt. 4 METODER Metoderna och tidpunkten för inventeringarna skiljer sig något mellan 1966 och Se tabell 2 och 3. För att täcka såväl tidiga (ejder, havstrut, gråtrut) som sena häckare (labb, silltrut, fisktärna, tobisgrissla) gjordes 1979 två räkningar på varje ö, en i maj och en i juni. Mollösundsöarna besöktes dock bara vid ett tillfälle. Vid inventeringen 1966, då hela bohuskusten skulle inventeras, gjordes av tidsskäl bara ett besök på varje ö. Ejdern boräknades 1979 strax efter det att de första kullarna hade kläckts. Det medför en underskattning av det verkliga beståndet på ungefär procent (Andersson 1979). Inventeringarna låg två till fyra veckor senare på säsongen Det året medräknades, i motsats till 1979, också bon som rövats under läggning. överskattningen som därigenom sker är sannolikt obetydlig. Den motverkas dessutom av att en del bon i exponerade lägen kan ha förstörts av väder och vind. Ejdersiffrorna bör utan reservationer kunna användas för jämförelser mellan åren.

7 3 För knölsvan motsvarar angivna värden direkt antalet häckande par. Metoden att skatta det häckande måsfågelbeståndet enbart genom individräkning, som vid inventeringen 1966, är osäker. Antalet fåglar vid en koloni kan av olika anledningar variera avsevärt under dygnet och säsongen. Dessutom varierar ofta skattningar av antalet fåglar i luften betydligt mellan olika personer. (Jfr. Gyllin & Thyselius 1970, Mathiasson 1978, statens naturvårdsverk 1978.) Inventeringarna 1966 genomfördes dock vid en tid som bör ha givit godtagbara resultat både för tidiga och sena häckare. Mollösundsområdet utgör ett undantag, 7-8 juli är för sent för att ge säkra uppgifter om de tidigt häckande fåglarna. Många av de nämnda felkällorna har emellertid liten betydelse i föreliggande rapport, eftersom den bygger på jämförelser mellan fredade och ej fredade öar i områden, som 1966 respektive 1979 inventerades samma dag(ar) och således under relativt likartade förhållanden (utom tid på dygnet). Däremot är det svårare att avgöra hur stora de absoluta förändringarna varit mellan 1966 och Vid registreringen av vadare och tättingar ger förstås två inventeringstillfällen under 1979 en fullständigare täckning än ett enda under Siffrorna bör dock vara tillräckliga för de jämförelser som skall göras (jämför måsfåglar). Tobisgrisslan bör räknas på morgonen, då fåglarna oftast ligger strax utanför häckningsskären (jfr. Asbirk 1978). Detta har inte alltid varit möjligt att genomföra, varken 1966 eller Parräkningen av gräsand, småskrake och gravand ger inget underlag för jämförelser mellan enskilda öar, men visar i grova drag beståndets storlek inom respektive område (jfr Andersson 1979). Tiden för räkningen 1966 är för sen för gräsand och i senaste laget också för gravand. Både häcksäsongen 1966 och 1979 föregicks av hårda vintrar och sena vårar. Många av åtminstone havstrut- och gråtrutparen började 1979 bobyggandet och äggläggningen senare än normalt. Vidare anlände till exempel de första tärnorna först i mitten av maj 1979, ungefär två veckor senare än brukligt. Här behandlade fågelskyddsområden, utom Ljungskile, har inventerats också 1968 och 1970 (Rödström, opublicerade rapporter till länsstyrelsen). Vid Ljungskile räknades både fredade och ej fredade öar 1975 (Assmundson 1979). Metoderna vid dessa inventeringar har varit desamma som Som jämförelse redovisas också de siffrorna i tabell 5-10 och i bilagan. Siffrorna från 1966 har hämtats från originalanteckningarna, vilket medfört att en del småfel (förmodligen skrivfel) hos Pehrsson (l967a, 1968) och Assmundson (1975) har korrigerats.

8 4 5 RESULTAT Av tabell 4 framgår vilka arter som behandlats. Två tättingar har tagits med: skärpiplärka (utpräglad skärgårdsfågel) och kråka (utpekad boplundrare). Resultatet för gräsand, småskrake och gravand presenteras också, men ingår inte i jämförelserna. Häckfågelsiffrorna för de enskilda öarna redovisas i en separat bilaga. De inventerade områdena tillsammans (tabell 4) 1966 häckade totalt par i de undersökta områdena har den siffran stigit till 5 228, en ökning med 72 %. Av de sjutton arter som tas upp visar åtta en klart högre numerär 1979 än För största relativa ökningen svarar ejder (+ 226 %), strandskata (+ 156 %), fisktärna (+ 116 %) och havstrut (102 %). Räknat 1 antal par är det ejder (+ 772 par), gråtrut (+ 456 par) och fiskmås (+ 371 par) som gått mest framåt. Dessutom har tre arter tillkommit som häckfåglar sedan 1966: skrattmås (408 par), silvertärna (15 par) och knölsvan (9 par). Två arter, silltrut och kråka, är fåtaligare 1979 än Silltrutens dominans 1966 har övertagits av ejder, fiskmås och gråtrut. För de fyra återstående arterna är förhållandet i stort sett oförändrat mellan de två inventeringarna. Utan tvekan är också bestånden av småskrake och gravand större 1979 än 1966, även om det inte varit möjligt att avgöra fördelningen mellan fredade och ej fredade öar. Fredade öar - ej fredade öar. Ökningen av totala antalet par har varit större inom fågelskyddsområdena (+ 81 % = par) än utanför (+ 57 % = 641 par). Skillnaden är statistiskt signifikant (tabell 4). Det är inte genomgående samma arter som svarar för den avgörande delen av ökningen på de två ö-kategorierna. För tillskottet på de fredade öarna står ejder 38 % (594 par), gråtrut 27 % (419 par) och skrattmås 20 % (306 par). Fiskmås (42 %, 272 par), ejder (28 %, 178 par), skrattmås (17 %, 108 par) och fisktärna (13 %, 84 par) spelar störst roll för ökningen på de ej fredade öarna.

9 5 Ejder och gråtrut har ökat signifikant mer i de skyddade områdena än i de oskyddade. Samma tendens visar strandskata och skrattmås. Silltruten har minskat mindre på fredade öar än på ej fredade. För skärpiplärka har utvecklingen varit likartad i och utanför fågelskyddsområdena. Fiskmås och fisktärna har ökat tydligt mer på öarna som inte varit fredade. Havstrutens utveckling är liknande, men inte statistiskt säkerställd. I absoluta tal är dock de tre sistnämnda arterna talrikare på de fredade öarna än på de ej fredade också Tobisgrissla förekommer bara inom de skyddade områdena och har där synbarligen hållit numerären oförändrad. Tabell 11 och 12 sammanfattar utvecklingen hos de vanligaste arterna. Trut - ejder Totalt har såväl ejder (+ 305 %) som havstrut (+ 91 %) och gråtrut (+ 99 %) blivit talrikare i fågelskyddsområdena sedan 1966, medan silltruten gått något tillbaka (- 17 %). Ejderns ökning är signifikant större än trutarnas (tabell 13) och absoluta antalet par ligger obetydligt under gråtrutens, som 1979 är den talrikaste arten i de undersökta fågelskyddsområdena. Huvuddelen (66 %) av alla ejderbona, liksom de högsta ejdertätheterna, återfanns 1979 på öar mindre än 2 ha. Tyngdpunkten (71 % av alla bon) i gråtrutens utbredning låg däremot på de medelstora öarna (1-5 ha). De öarna hade också de tätaste gråtrutbestånden. Se tabell 14. Vidare noterades 1979 de högsta botätheterna av ejder på öar, där botätheten för gråtrut-havstrut låg under 15 bon/ha (figur 8). Ejderns relativa ökning mellan 1966 och 1979 var större på öarna som 1979 hade höga tätheter av gråtrut-havstrut (15 bon/ha) än på öarna med låga gråtrut-havstrutstätheter (3 bon/ha). Se tabell 15. Trut fiskmås/fisktärna Utslaget på samtliga fredade öar visar också fiskmåsen högre siffror 1979 än 1966, även om de inte stigit lika mycket som för gråtrut och havstrut. På holmarna som inte varit fredade är rollerna nästan helt ombytta. Jämför tabell 4. Alla fiskmåskolonier större än 20 par låg 1979 på öar med glesa bestånd av gråtrut-havstrut (<6 bon/ha). Jämför figur 9 och tabell 14.

10 6 Djupvik (tabell 5) I Djupviksområdet har antalet häckande par totalt ökat kraftigare på holmarna som inte varit fredade än på de fredade. Ökningen på de ej fredade öarna faller nästan helt på en ö, Soa, och dess nytillkomna fiskmås- och skrattmåskolonier. Hit har också huvuddelen av fisktärnorna flyttat På Svälte som tidigare hyste flertalet av fiskmåsarna (200 par 1970) fanns par. Tärnkolonin på Norra Mitholmen (40 par 1970) är 1979 nere i 2 par. Omfördelningar mellan öarna har ägt ruin också bland trutarna. Till exempel har silltruten invandrat till Mitholmarna, medan utvecklingen på Viten varit helt motsatt. Alla måsfåglar har för övrigt påtagligt lägre numerär 1979 än Men jämfört med 1966 motsvarar 1979 års siffror en tillväxt för alla arter utom fisktärna. Ejdern har ökat mest av samtliga arter och är 1979 den klart talrikaste arten vid Djupvik. Jämfört med 1966 är ejderbeståndet på de fredade öarna sex gånger så stort På öarna som inte varit fredade har en fördubbling skett. Skillnaden är signifikant (tabell 5). I förhållande till trutarna är ejderns ökning signifikant större (gäller de fredade holmarna). Se tabell 13. Mollösund (tabell 6) Räknat i antalet häckande par har utvecklingen varit betydligt gynnsammare på de fredade öarna än på de ej fredade. Denna tendens kan ses hos alla arter i området, men det är bara hos gråtruten förändringen är signifikant (tabell 6). Tillbakagången hos den helt dominerande arten, silltruten, svarar för en stor del av minskningen i totala antalet par i området mellan 1966 och 1979 (jämför Koster). Ejdern har ökat med 133 % inom fågelskyddsområdet, samtidigt som gråtrutbeståndet vuxit med 360 %. Ljungskile (tabell 7) Liksom vid Djupvik, det andra området i innerskärgården, har ejdern gått framåt mycket kraftigt vid Ljungskile och är också här den talrikaste arten övriga arter, utom skärpiplärka, har också ökat, såväl på fredade som ej fredade holmar och skär. De flesta arterna visar en tydlig tendens till större ökning i fågelskyddsområdet än utanför. Öarna vid Ljungskile saknar nästan helt häckande trutar. Norra Björningen är den enda trutrika holmen i det undersökta området. Där häckade av de sammanlagt 61 gråtrutparen.

11 7 Flatholmen har efter fredningen utvecklats till ett verkligt fågelskär. Från totalt 87 häckande par 1966 har beståndet ökat till 528 par Till denna ö är nästan hela ökningen av skrattmås, fiskmås och fisktärna inom fågelskyddsområdet koncentrerad. Korp häckade 1979 med ett par i fågelskyddsområdet, liksom 1966 och Koster (tabell 8) Koster är det enda området där antalet häckande par är märkbart mindre på de fredade öarna 1979 jämfört med För minskningen svarar framför allt silltrut och gråtrut, men också fiskmås och fisktärna har gått bakåt. Jämfört med 1970 blir nedgången ännu större. Ejdern har däremot stärkt sin numerär i fågelskyddsområdet. Skillnaden i absoluta antalet par är mycket stor mellan de fredade och de jämförda, ej fredade öarna. Ejdern och trutarna förekommer nästan inte alls utanför fågelskyddsområdet. Fiskmås och silvertärna bryter mot det mönstret och har etablerat var sin koloni på den ej fredade Jutholmens sydvästra spets. Två, möjligen tre, grågåspar höll till på Mörholmen vid majinventeringen Spår av mink hittades 1979 på Mörholmen och Tanholmarna. Öddö (tabell 9) Såväl ejder som mås fåglar har ökat markant i fågelskyddsområdet, medan bestånden på de jämförda, ej fredade holmarna är ungefär lika 1966 och Skillnaden i utveckling på de fredade respektive ej fredade öarna är signifikant för ejder, gråtrut, fiskmås och också för totala antalet par i området (tabell 9). Fiskmåsparen är koncentrerade till Ravlet. Där fanns 1970 också en skrattmåskoloni på 350 par, 1979 hittades 28 bon (förutom ett femtiotal fjolårsbon). Största delen av trutarna är i sin tur samlade på Käbblingarna och Flatskär. Ejdern har ökat likartat på alla de fredade öarna. Tre grågäss påträffades i fågelskyddsområdet vid majinventeringen Dynekilen (tabell 10) Totalt häckade det 1979 fler par än 1966 både på de fredade och de ej fredade öarna, men ökningen på de oskyddade holmarna har varit signifikant större (tabell 10). Det är åter fiskmåsen som har största delen i det förloppet (jfr. Djupvik). Samtidigt sort arten minskat drastiskt på Bockholmen och Rösholmen har en

12 8 lika stor koloni etablerats på Önholmens nordöstra sida. Jämför också Ejder och gråtrut har ökat totalt sett inom fågelskyddsområdet, men förloppet har varierat mellan olika öar. Medan gråtrutbeståndet vuxit till kraftigt på Tjällholmen och Bleksundsholmen, har arten nästan helt försvunnit från Rösholmen (jfr. fiskmås och fisktärna) och 1970 hade både Rösholmen och Bockholmen en tärnkoloni på ungefär tio par återfanns fisktärnan i en stor koloni (35 par) på Gula skäret vid Ledsundsholmen. I absoluta tal häckar fortfarande 1979 fler par inom fågelskyddsområdet än på öarna utanför, även om den relativa tillväxten alltså varit större på de sistnämnda holmarna. Tornfalk häckade inom fågelskyddsområdet 1979, liksom 1968 och Mink iakttogs 1979 på Bockholmen och Tjällholmen. 6 DISKUSSION Det är viktigt att komma ihåg att inventeringsresultaten endast ger en ögonblicksbild av fågelsamhällen som hela tiden förändras. Under åren mellan 1966 och 1979 har många arter växlat i antal både upp och ned (jämför 1968, 1970 och 1975 i tabell 4). Vidare behandlas häckningen bara sådan som den kommer till uttryck i antalet bo eller revir. Många fåglar, som ejder och måsfåglar, är emellertid i stor utsträckning ortstrogna och återvänder till de lokaler där häckningen har lyckats. På öar, där fågellivet blir utsatt för störningar, minskar möjligheterna att häckningstraditionerna upprätthålls. Se till exempel Milne 1974, McNicholl 1975, Swennen 1976, Andersson I ett längre tidsperspektiv (som här 13 år, ) kan därför förändringarna i antalet par vara ett grovt mått på häckningsframgången på olika öar eller områden. Men dåliga häckningsresultat i ett område behöver inte alltid betyda att antalet par minskar. Invandring från andra områden med överproduktion av ungar kan uppväga avgången av gamla fåglar och många kolonihäckare kan ibland utan synbar anledning byta häcknings lokal. De tillfälliga och lokala variationer som kan förrycka resultatet i ett ett-årsmaterial bör rimligen minska om diskussionen hålls kring resultatet för alla områdena tillsammans. Många faktorer kan medverka till att en art eller population ökar eller minskar. Till de viktigaste hör i det här fallet tillgång på föda (inte minst under vintern), störningar från mänskliga aktiviteter samt konkurrens och predation från andra arter (såväl fåglar som däggdjur).

13 9 Tillgången på föda är lika för var och en av arterna i respektive undersökningsområde och spelar därför ingen roll i jämförelsen mellan fredade och ej fredade öar. Däremot har födotillgången sannolikt stor betydelse för den regionala utbredningen av olika arter och för skillnader i utvecklingen mellan de olika områdena (jfr. Pehrsson 1980a,b). Landstigningsförbudet Fredningen under tiden har givetvis minskat de mänskliga störningarna högst väsentligt (men inte helt, överträdelser förekommer). Samtidigt bör också trycket från friluftslivet blivit starkare på öarna i närheten av fågelskyddsområdena. Detta är sannolikt den helt avgörande skillnaden mellan öarna, när 1966 och 1979 jämförs. Rimligen är detta också orsaken till att utvecklingen (mätt i antalet häckande par) med få undantag varit gynnsammare på de fredade öarna (tabell 4 och 12). Det finns några slående exempel. Jämför antalet häckande par på de fredade och de ej fredade öarna vid Öddö 1966 och 1979 (tabell 9) Jämför Norra och Södra Lygnholmarna vid Djupvik! Öarna hade 1966, 39 respektive 23 häckande par fåglar och har ungefär liknande förutsättningar häckade 115 par på den norra, fredade holmen mot 10 par på den södra, som inte är fredad. Men det finns också oskyddade öar, där häckfågelbeståndet är betydligt större 1979 än Detta kan delvis förklaras av att öarna är så stora att både människor och fåglar får plats (t.ex. Jutholmen vid Koster, Önholmen vid Öddö) eller att öarna är för små eller för ogästvänliga för att attrahera friluftsfolk (t.ex. Gula skäret vid Dynekilen respektive Risholmen vid Ljungskile). På Hallholmen vid Ljungskile skyddar markägaren egenhändigt fågellivet. Kullstorlek hos ejder Äggkullstorleken kan ge ett mått på hur gynnsam häckningsmiljön är. Predation och födotillgång är troligen de faktorer som mest påverkar kullstorleken hos ejder (jfr Ahlén & Andersson 1979, Bengtsson 1971, Milne 1974). Tabell 16 visar att vid Djupvik och Ljungskile var ejderns kullstorlek klart större på de fredade öarna än på de ej fredade. Resultatet antyder att störningarna var mindre inom fågelskyddsområdena än utanför. Födotillgången kan antas vara lika inom vardera området, men skillnader i förekomsten av skyddande boplatser mellan fredade och ej fredade öar kan inte helt uteslutas. Materialet från övriga områden är litet och därigenom osäkert, men äggkullstorleken förefaller inte skilja sig nämnvärt mellan de fredade och de ej fredade öarna vid Öddö och Dynekilen (tabell 16). En förklaring skulle kunna vara att de ruvan-

14 10 de ejdrarna blivit utsatta för störningar i de fågelskyddsområdena, till exempel av människor som brutit mot landstigningsförbudet eller av mink. Bon där ådan skrämts upp (och kanske inte ens hunnit täcka över äggen) blir särskilt utsatta för predation från kråkor och trutar. Normalt lämnar en ostörd ruvande hona boet bara korta stunder i skymningen (Andersson 1978). Att äggkullstorleken varierar mellan de olika fågelskyddsområdena beror troligen främst på skillnader i störningsgrad (genom människa och lokala predatorer), födotillgång och förekomsten av skyddande boplatser (jfr. Ahlén & Andersson 1970, Milne 1974). Inventeringsdatum måste också beaktas, eftersom kullstorleken brukar minska ju längre häckningssäsongen lider (Milne 1974). Tidiga häckare Förbudstiden räcker väl till för att ejdern skall hinna sjösätta sina ungar (men märk att lugn och ro också behövs på vattenområdena där ungarna växer upp och de gamla fåglarna ruggar). Likaså hinner de flesta gråtrut- och havstrutungarna bli flygga innan den 15 juli. Det är därför kanske ingen slump att just ejder och gråtrut är de arter som ökat mest i fågelskyddsområdena och totalt. Inga andra arter visar heller så stora skillnader i utvecklingen på fredade och ej fredade öar (till de fredade öarnas förmån). Se tabell 4 och 12. Havstruten har jämförelsevis ökat mer på de oskyddade öarna, men det resultatet är inte helt rättvisande. Räknat i absoluta antalet par faller 77 % av tillväxten på fågelskyddsområdena (tabell 12). Också hos skrattmåsen, som vanligen häckar tidigt, förekommer över 70 % av totala beståndet (= ökningen) på fredade öar, men den siffran måste tolkas försiktigt, eftersom det bara är tre kolonier som givit upphov till den fördelningen. Sena häckare De sent häckande arterna har inte ökat lika mycket på de fredade öarna som de tidiga häckfåglarna. Många par bland de sent häckande (främst labb, silltrut, fisktärna, tobisgrissla) hinner inte avsluta häckningen under förbudstiden, åtminstone inte en sen vår som Frågan är hur negativt detta inverkar på häckningsresultatet. Fiskmåsens och fisktärnans utveckling på de ej fredade öarna är motsägande och talar mer för konkurrens från gråtrut och havstrut som en orsak till den kraftigare ökningen (totalt) utanför fågelskyddsområdena. Det är på små skär eller stora holmar som måsen och tärnan expanderat mest.

15 11 Trut ejder Ett av de vanligaste argumenten mot fredningen har varit att trutbeståndets tillväxt i fågelskyddsområdena lett till en minskning av ejderstammen. Resultatet från denna undersökning ger inget stöd för det antagandet, i likhet med många andra redovisningar (t ex Andersson 1976, Gerell 1976, Mathiasson 1980). Havstrut och gråtrut är visserligen betydligt talrikare 1979 än 1966, men det gäller i ännu högre grad för ejdern. Totalt för de fredade öarna har ejderns tillväxt varit signifikant större än de båda trutarternas (tabell 13). Också vid Öddö, där trutarna sedan 1966 blivit klart talrikare än ejdern, har ejdern ökat. Ejdern har inte gått fram lika mycket i ytterskärgårdsområdena som längre in. Orsakerna till detta får antagligen sökas i skillnader i näringstillgång och predation (jämför avsnittet om äggkullstorlek, sidan 14). Flera författare har rapporterat högre koncentrationer av ejderbon inom gråtrutskolonier än i dess omgivningar (t.ex. Gerell 1975, Götmark & Asker 1977). I Gerells (1975) studie från Blekinge var chanserna för ett ejderbo att klara sig störst på öar med måsfågel och i de truttätaste delarna på öarna. Det finns också många exempel där inget samband existerat i boplaceringen hos ejder och gråtrut (t.ex, Hildén 1964, Cederlund m.fl. 1975, Andersson 1976). I materialet från 1979 verkar ejdern häcka i störst omfattning på små öar med få trutar i innerskärgården (figur 8, tabell 14). Anledningarna till den fördelningen är svåra att fastställa. Ejderns kraftiga ökning också på de truttätaste öarna (tabell 15) talar emellertid mot att huvudorsaken skulle vara direkt konkurrens från gråtrut och havstrut. Truttätheterna på öarna som inventerades 1979 var låga överlag och bara på 13 öar nådde gråtrut och havstrut tillsammans över 15 bon/ha. Andersson (1976) redogör dessutom för resultat från Sydsverige och Stockholms skärgård, som visar att ejdern varken har för- eller nackdel av att häcka i gråtrutkolonier, så länge truttätheten inte är alltför stor (över par/ha). För ejderbon i täta gråtrutkolonier var kläckningsframgången mindre än i glesa kolonier. Mycket talar för att ejdern och gråtruten uppträder på samma lokaler främst på grund av likheter i val av boplats och att detta förstärks i öfattiga kustavsnitt (Andersson 1976). Jämför också Asbirk (1976). På våra breddgrader är i allmänhet ejderns förluster från värpning till kläckning små jämfört med avgången som sker under ungarnas uppväxttid (Campbell 1975, Andersson 1976). Ungdödligheten är stor redan i en stabil eller växande ejderpopulation, sällan klarar sig mer än procent av ungarna till flygfärdig ålder (Hildén 1964, Milne 1974, Gerell 1975). Även om ejdern helt slapp beskattning av ungar och ägg är det inte säkert att fler individer skulle överleva och få möjlig-

16 12 het att fortplanta sig. Födotillgången och vädret är kanske viktigare som begränsande faktorer än predation, sjukdomar m.m. (Milne 1974, Pehrsson 1978). Trut - fiskmås/fisktärna Åtskilliga författare har rapporterat att åtminstone havstrut och gråtrut genom boplatskonkurrens kan tränga undan bland annat fiskmås och fisktärna (t.ex. Andersson 1969, Andersson & Andersson 1972, Gerell 1976, Mathiasson 1980), men det finns bara ett fåtal arbeten där det direkt visats (t.ex. Burger 1979). Det ligger nära till hands att tolka fiskmåsens kraftiga ökning på några av de ej fredade holmarna, som en följd av trutarnas expansion i några av fågelskyddsområdena. Materialet från 1979 kan dock inte ge några klara belägg för detta, men förändringarna på Norra Mitholmen (Djupvik), Norra Björningen (Ljungskile) och Flatskär (Öddö) skulle kunna utgöra exempel på en sådan utveckling (jfr. bilaga 1). Likaså kan figur 9 och tabell 14 möjligen tyda på att gråtrut-havstrut har konkurrerat ut fiskmåsen (eller hindrat etablering) på många öar, men resultatet kan också bero på reella skillnader i val av häckningsplats. Även om ovanstående antagande är riktigt har trutarnas ökning inte medfört att någon art vare sig försvunnit eller minskat drastiskt i något av de sex undersökta områdena. Däremot har alltså förskjutningar i artsammansättningen ägt ruin på en del öar (jfr. Gerell 1975, Mathiasson 1980). Orsakerna till förändringarna är komplicerade och ofta svåra att komma åt. Varför har till exempel de fredade Gråholmarna vid Djupvik övergivits av så många fåglar 1979? Och varför finns inte den stora fiskmåskolonin på Svälte i Djupvik kvar? Kråka ejder Skärgårdskråkor kan orsaka en hel del äggförluster hos bland annat ejder (Olsson 1951, Milne 1974). Särskilt utsatta blir äggkullarna om ådan hastigt skrämts från boet, till exempel av öbesökande människor. Också trutar kan naturligtvis utnyttja sådana tillfällen. Människors närvaro på öar attraherar bevisligen äggletande kråkor med höjd äggpredation som följd (Andersson 1976). Under ruvningen lämnar ostörda ådor boet (för att äta och dricka) bara en kort stund i skymningen och täcker då också över äggen med bomaterial - ett beteende som ger gott skydd mot bopredation från kråkor och trutar (Andersson 1978).

17 13 Mink - sjöfågel Från den bohuslänska skärgården har bland annat Larsson & Rödström (1965) rapporterat omfattande predation och störningar på sjöfågel från vildminkens sida. Särskilt tobisgrisslan tycks ha råkat illa ut (Olsson 1974). Minkens förekomst tycks också ha påverkat flera arters regionala utbredning (Pehrsson 1967b). Jämför dessutom Johansens (1978) rapport från norska västkusten. Knappheten på sjöfågel inom vissa delar av Dynekilens och Kosters fågelskyddsområden vid inventeringen 1979 kan kanske förklaras av minkens närvaro. Möjliga exempel utgör den påtagliga utarmningen av fågellivet på Rösholmen och Bockholmen vid Dynekilen (jfr. bilagan). Den nästan totala frånvaron av häckande sjöfågel på de ej fredade öarna vid Koster kan vara orsakade av mink, men är troligen också en följd av ett intensivt friluftsliv. Att säkert skilja effekter av mink från andra faktorer, som födoknapphet och mänskliga störningar, är emellertid omöjligt i föreliggande inventering. Av undersökningar i Blekinge verkar det som ejdern (och troligen också måsfåglar) kan vänja sig vid och häcka framgångsrikt på öar med stationära minkar (Gerell 1975). Tillfälliga minkbesök på annars minkfria öar resulterade däremot i att bona övergavs för så lång tid att de hann beskattas på ägg av kråk- och vitfågel, dvs. samma effekter som vårdslösa besök av människor kan få. En drastisk minskning av antalet silltrutar på Mörholmen vid Koster kan möjligen också hänga samman med störningar av mink. Den 15 maj detta år räknades 280 gamla silltrutar (= 140 par enligt 1966 års metod) på ön, men vid junibesöket hittades bara 49 silltrutbon. Eller blev kanske silltrutarna utträngda av havstrutarna och gråtrutarna? Slutord Fågelskyddsområdena avsattes för att bereda fågellivet visst skydd på de lämpligaste och mest frekventa häckningsplatserna (Stiftelsen för västsvenska fritidsområden 1967) och ändamålet är således icke blott att skydda vissa sällsyntare fågelarter utan även mera allmänt förekommande såsom ejder, gravand och fisktärna (länsstyrelsen 1966). Av materialet som här har presenterats framgår tydligt att fredningen kvantitativt ( hur många par häckar ) varit lyckosam. Se tabell 4 och 12. Kvalitativt ( vilka sällsynta arter häckar ) är materialet för begränsat för att några säkra slutsatser skall kunna dras, men inga arter har försvunnit eller minskat drastiskt i de undersökta fågelskyddsområdena.

18 14 Grågåsens uppträdande under häckningstid i fågelskyddsområdena vid Koster och Öddö är värt att uppmärksamma. Arten är mycket känslig för störningar och genom de fredade öarna ökar möjligheten att en ny art (grågås) kan etablera sig i Bohusläns fågelfauna. Att flertalet arter allmänt är talrikare 1979 än 1966 beror naturligtvis inte bara på fredningen. Andra faktorer som ökad näringstillgång, flera milda vintrar i mitten av 1970-talet, måste också ha bidragit (jfr. Gerell 1976). Men faktum kvarstår, ökningen av antalet häckande par har varit större på de fredade öarna än på de ej fredade - totalt, liksom för flertalet av arterna. De undersökta fågelskyddsområdena måste anses uppfylla sitt syfte. Det finns emellertid en del ej fredade öar som i dag troligen har större skyddsvärde än vissa fredade. I några fall är det sannolikt motiverat att bilda nya fågelskyddsområden, liksom skyddet för enstaka fredade öar kanske kan omprövas. Detta måste i så fall föregås av inventeringar som omfattar hela den berörda skärgårdsregionen. En förlängning av fredningstiden skulle sannolikt vara positivt för de sent häckande arterna, främst tobisgrissla, labb, fisktärna och silltrut. Det är också troligt att fågellivet (i synnerhet tobisgrisslan) skulle gynnas om minken kunde hållas efter. Betydelsen av förlängd fredningstid och minkkontroll borde utredas närmare.

19 15 7 LITTERATUR Ahlén, I & 1971 Breeding ecology of an Eider population on Andersson, Å Spitsbergen. - Ornis Scandinavica 1: Andersson, Å 1969 Gråtruten på Hallands Väderö och dess grannar. -Skånes Natur 56: Andersson, Å 1976 Gråtruten - på gott eller ont? - Svensk Jakt 114: Andersson, Å 1978 The nesting ecology of the Eider and the velvet Scoter in the archipelago of Stockholm. A preliminary report. - Statens naturvårdsverk PM 1009: Andersson, Å 1979 Jämförelse av metoder för taxering av häckande ejderbestånd Somateria mollissima. - Vår Fågelvärld 38: Andersson, G & 1972 Häckfågelfaunan i sjön Järnlunden Andersson, Å - Vår Fågelvärld 31: Asbirk, S 1976 Ynglefuglene på Nordre RØnner Dansk Ornitologisk Forening Tidsskrift 70: Asbirk, S 1978 ForelØbige resultater af tre års ynglebiologiske studier af tejst i Danmark. - Anser, supplement 3: Assmundson, B 1979 Häckande sjöfågel i Orusts innerskärgård. En översikt av sjöfågelbeståndets förändringar Egen distribution Bengtsson, S-A 1971 Variation in clutch size in relation to food supply. - Ibis 113: Burger, J 1979 Competition and predation: Herring Gulls versus Laughing Culls. - Condor 81: Campbell, L H 1975 Predation on Eiders Somateria mollissima by the Glaucous Gull Larus hyperborues in Spits bergen - Ornis Schandinavica 6: 27-32

20 16 Cederlund, C-G, 1975 Inventering av häckfågelfaunan på öar och skär Pettersson, G & inom Getterö-Balgöområdet Fåglar på Rosenquist, G Västkusten 9: 1-7 Gerell, R 1975 Minkens anpassning i Sverige. - Statens naturvårdsverk PM 636 Gerell, R 1976 Fågellivet i mellersta Blekinges skärgård förr och nu. - Blekinges Natur 1976: Gylling, R & 1970 Skrattmåsen Larus ridibundus i Närke Thyselius, B - Vår Fågelvärld 29: Götmark, F & 1977 Häckfågelfaunan på Malön. Fåglar på Väst- Asker, Ö kusten Hildén, O 1964 Ecology of duck populations in the island group of Valassaaret, Gulf of Bothnia. - Annales Zoologici Fennici 1: Johansen, O 1978 Reproduction problems of some Laridae species in western Norway. - Ibis 120: Larsson, E & 1965 Vildmink - Sveriges Natur 56: 8-13 Rödström, G Länsstyrelsen i 1966 Resolution angående förbud till Göteborgs och skydd för fågellivet inom Bohus län länets skärgård (III R11-15/66) Mathiasson, S 1978 Häckfågelfaunan i Foteviksområdet Länsstyrelsen i Malmöhus län, naturvårdsenheten, meddelande 1978:5 Mathiasson, S 1980 Gråtrutens populationsutveckling och inverkan på några olika typer av fågelsamhällen utmed Sveriges västra kust. - Viltrapport 10: (Utgiven av Direktoratet for vilt och ferskvannsfisk, Trondheim) McNicholl, M K 1975 Land site tenacity and group adherence in relation to habitat. - Auk 92: Milne, H 1974 Breeding numbers and reproductive rate of Eiders at the Sands of Forvie National Reserve, Scotland. - Ibis 116:

21 17 Olsson, V 1951 Fågellivet i Källskärens, Hävringes och Hartsös skärgårdar Resultatet av en inventering Vår Fågelvärld 10: Olsson, V 1974 Förändringar inom en population av tordmule Alca torda och tobisgrissla Cepphus grylle i Östergötlands skärgård Vår Fågelvärld 33: 3-14 Pehrsson, O 1967a Inventering av häckande sjöfågel i Göteborgs och Bohus län. Del 1. - Göteborgs Ornitologiska Förening. Stencil Pehrsson, O 1967b Reflexioner kring tusen fågelskär i Bohuslän. Sveriges Natur, årsbok 1967: Pehrsson, O 1968 Inventering av häckande sjöfågel i Göteborgs och Bohus län. Del II. - Göteborgs Ornitologisk Förening. Stencil Pehrsson, O 1978 A ten-year fluctuation pattern of the Common Eider (Somateria mollissima) on the Swedish westcoast as a result of food availability. - Statens naturvårdsverk PM 1009: Pehrsson, O 1980a Trutpopulationers beroende av fisket, följdverkningar och förslag till åtgärder. - Viltrapport 10: (Utgiven av Direktoratet for vilt og ferskvanns fisk, Trondheim) Pehrsson, O 1980b Fiskmåsens förekomst utmed svenska västkusten och dess beroende av stadsmiljön. - Viltrapport 10: (Utgiven av Direktoratet for vilt og ferskvannsfisk, Trondheim) Statens natur Biologiska inventeringsnormer Fåglar (BIN-F). vårdsverk - Liber. Stockholm Stiftelsen för väst svenska fritidsområden Fågel- och sälskydd på kustöar i Göteborgs och Bohus län och norra delen av Hallands län. - Bohusläningen. Uddevalla Swennen, C 1976 Populatie-structuur en voedsel van de Eidereend Somateria mollissima in de Nederlandse Waddenzee. - Ardea

22

23

24

25

26

27

28

29

30 TABELL 1. (a) De inventerade öarnas antal och storleksfördelning. (b) Inventerad yta totalt i varje ö-storleksklass. f = fredade öar, o = ej fredade öar, s = summa. (a) Antal Medel- Variations- Antal öar i varje storeleksöar storlek bredd klass (ha) Område (ha) (ha) Djupvik f o s Mollösund f o s Ljungskile f o s Koster f o s Öddö f o s Dynekilen f o s Totalt f o s (b) Antal Inventerad yta (ha) i varje storleksklass (ha) öar Totalt Totalt f o s

31 TABELL 2. Tidpunkt för inventeringarna. Område Djupvik ? Mollösund ? Ljungskile (1975) Koster ? Öddö ? Dynekilen ? Källor: 1966 Pehrsson (1976a, 1968), originalanteckningarna 1968 Rödström, opublicerad rapport till länsstyreslen Assmundson (1979)

32 TABELL 3. Inventeringsmetoder Följdes BIN-F (statens naturvårdsverk 1978). Art/artgrupp Ejder Boräkning alla Boräkning, ej bon som rövats Knölsvan under året använda under läggningen eller färdigbon byggda bon med tom bobale Trutar Individräkning, Boräkning; där bon av gråtrut Måsar antalet gamla fåglar och silltrut inte gått att skilja Tärnor vid ön dividerat med har de fördelats i proportion Labb två har utgjort en till de gamla fåglarnas numerär. uppskattning av antalet häckande par För solitärt häckande par har också bon indikerade av fåglarna beteende räknats Vadare Tättingar Registrering av fåglar som sjungit, spelat, varnat eller visat andra tecken på häckning Tobisgrissla Individräkning, antalet fåglar vid ön dividerat med två har satts som antalet häckande par om inte bofynd eller beteende visat annat Gräsand Parräkning Parräkning Småskrake Gravand

33 TABELL 4. Antalet häckande par 1966 och De inventerade områdena tillsammans. Jämförelse mellan fredade öar (f, n44) och ej fredade öar (o, n=42), s=summa. Fredningen trädde i kraft fr.o.m. häckningssäsongen Antal häckande par Förändring X % Ejder 1) f o p< 001 s Knölsvan f o s Strandskata f o p>0.2 s Tofsvipa f o s St. strandpipare f 0 0 o s Rödbena f o s Labb f o s Havstrut f o p>0.2 s Silltrut f o p>0.1 s Gråtrut f o p<.001 s

34 forts. TABELL 4 Antal häckande par Förändring X % Fiskmås f o p<.001 s Skrattmås f o s Fisktärna f o p<.001 s Silvertärna f 0 0 o s Tobisgrissla f o s Kråka 2) f o s Skärpiplärka f o p>0.7 s Totalt f o p<0.01 s _

35 forts. TABELL 4 Antal häckande par Förändring X % Gräsand f o s Småskrake f o s Gravand f o s ) St. Kullholmen (fredad) vid Ljungskile är inte medräknad i ejdersiffrorna: Ön boräknades inte Sälsön (ej fredad) vid Mollösund är inte medräknad i ejdersiffrorna: bara delar av boräknades För måsfåglarna kombinerades den partiella boräkningen med individräkning. 2) Ljungskile-området är inte medräknat: kråka inventerades inte i det området 1966.

36 TABELL 5. Antalet häckande par vid Djupvik 1966 och Jämförelse mellan fredade öar (f, n=13) och ej fredade öar (0, n=7), s=summa. Art Antal häckande par Förändring % X 2 Ejder f o p> 001 s Strandskata f o 2 7 s Havstrut f o p>.0.5 s Silltrut f o p<.0.01 s Gråtrut f o p<0.0l s Fiskmås f o p<.00l s Skrattmås f o s Fisktärna f o s Skärpiplärka f o s Totalt f o p<.00l s

37 TABELL 6. Antalet häckande par vid Mollösund 1966 och Jämförelse mellan fredade öar (f, n=8) och ej fredade öar (o, n=7), s=summa. Art Antal häckande par Förändring % X 2 Ejder 1) f o p>0.2 s Strandskata f o s Havstrut f o p>0.2 s Silltrut f o p>0.l s Gråtrut f o p<.00l s Fiskmås f o s Fisktärna f o s Skärpiplärka f o p>0.3 s Totalt f o p<.00l s ) Sälsön (ej fredad) är inte medräknad i ejdersiffrorna: bara delar av ön boräknades För måsfåglarna kombinerades den partiella boräkningen med individräkning.

38 TABELL 7. Antalet häckande par vid Ljungskile 1966 och Jämförelse mellan fredade öar (f, n=5) och ej -fredade öar (o, n=12), s=summa. Art Antal häckande par Förändring % X 2 Edjer 1) f o p>0.05 s Strandskata f o p>0.1 s Havstrut f o s Silltrut f o s Gråtrut f o s Fiskmås f o p<0.0l s Skrattmås f o s Fisktärna f o s Skärpiplärka f o s Totalt 2) f o p<.00l s ) St. Kullholmen (fredad) är inte medräknad i ejdersiffrorna: ön boräknades inte ) Kråka ingår inte i totalsiffrorna: arten inventerades inte vid Ljungskile 1966.

39 TABELL 8. Antalet häckande par vid Koster 1966 och Jämförelse mellan fredade öar (f, n=4) och ej fredade öar (o, n=4), s=summa. Art Antal häckande par Förändring % X 2 Ejder f o p<.001 s Strandskata f o s Havstrut f o s Silltrut f o 0 0 s Gråtrut f o s Fiskmås f o p<.001 s Fisktärna f o s Skärpiplärka f o s Totalt f o p<.001 s

40 TABELL 9. Antalet häckande par vid Öddö 1966 och Jämförelse mellan fredade öar (f, n=7) och ej fredade öar (0, n=6), s=summa. Art Antal häckande par Förändring % X 2 Ejder f o p<.001 s Strandskata f o s Havstrut f o s Silltrut f o s Gråtrut f o p<.00l s Fiskmås f o p<.0.01 s Skrattmås f o 0 0 s Fisktärna f o s Skärpiplärka f o s Totalt f o p<.001 s

41 TABELL 10. Antalet häckande par vid Dynekilen 1966 och Jämförelse mellan fredade öar (f, n=7) och ej fredade öar (o, n=6), s=summa. Art Antal häckande par Förändring % X 2 Ejder f o p>0.2 s Strandskata f o s Havstrut f o s Silltrut f o s Gråtrut f o p>0.2 s Fiskmås f o p<.001 s Fisktärna f o s Skärpiplärka f o s Totalt f o p<.00l s

42 TABELL 11. Sammanfattning av tabell 4, De inventerade områdena tillsammans. Jämförelse av utvecklingen på fredade och ej fredade öar. f>o anger att utvecklingen varit signifikant gynnsammare på de fredade öarna, f<o anger en signifikant skillnad till de fredade öarnas förmån och f=o anger att ingen signifikant skillnad i utvecklingen förelegat. Pilens riktning visar tendensen. Signifikant (statistiskt säkerställd): X2-test, p<0.05. f > o f=o f < o Ejder Strandskata Fiskmås Gråtrut Havstrut Fisktärna Silltrut Totalt Skrattmås Skärpiplärka

43 TABELL 12. De fredade öarnas andel i tillväxten, dvs. ökningen i antal par på de fredade öarna jämfört med totala ökningen mellan 1966 och För silltrut anges de ej fredade öarnas andel i minskningen. Gråtrut 92 % Silltrut 60 % Ejder 77 % Strandskata 56 % Havstrut 76 % Fisktärna 33 % Skrattmås 74 % Fiskmås 27 % Skärpiplärka 63 % Totalt för de sjutton behandlade arterna 71 %

44 TABELL 13. Ejderns utveckling på de fredade öarna jämfört med trutarnas.+ = signifikant skillnad till ejderns förmån; - = signifikant skillnad till trutens förmån; 0 = ingen signifikant skillnad; ( ) = ej testbara värden, + och anger tendensen, hänsyn har också tagits till åren mellan 1966 och Signifikant (statistiskt säkerställt): X 2 -test, p<0.05. Djupvik Ljungskile Öddö Totalt Mollösund Koster Dynekilen Gråtrut + - (+) Silltrut + + (+) + (0) (+) + Havstrut + + (0)

45 TABELL 14. Partätheter rör de vanligaste arterna i olika ö-storleksklasser Fredade öar (f), ej fredade öar (o). Antal öar och ytan i varje storleksklass framgår av tabell 1. Medelvärde (antal par/ha) för öar i olika storleksklasser (ha) Art Ejder f o Strandskata f o Havstrut f o Silltrut f o Gråtrut f o Fiskmås f o Fisktärna f o Skärpiplärka f o Totalt f o Anm. Det finns bara en fredad ö större än 10 ha, Mörholmen vid Koster. Kring många av övriga värden är spridningen stor. Standardavvikelsen är i många fall lika stor eller större än medelvärdet.

46 TABELL 15. Förändringar i ejderbeståndet mellan 1966 och 1979 på öar med mindre än 3 gråtrut-havstrutbon/ha 1979, på öar med mer 15 gråtrut-havstrutbon/ha 1979 och på öar med mer än 25 ejderbon/ha GT-HT=gråtrut-havstrut, E=ejder. Antal Yta (ha) Antal häckande par Förändöar medelv ring (%) X 2 Fredade öar 1.44 GT-HT <3 bon/ha p>0.2 GT-HT > 15 bon/ha E > 25 bon/ha p>0.5 Ej fredade öar 0.79 GT-HT < 3 bon/ha p>0.3 GT-HT > 15 bon/ha E > 25 bon/ha p>0.5 Summa 6.22 GT-HT < 3 bon/ha p<0.22 GT-HT > 15 bon/ha E > 25bon/ha p>0.9 Anm. Inga öar med >15 gråtrut-havstrutbon/ha hade >25 ejderbon/ha. Fem öar med <3 gråtrut-havstrutbon/ha hade >25 ejderbon/ha. Sälsön vid Mollösund och St. Kullholmen vid Ljungskile är inte medräknade bland öarna med <3 gråtrut-havstrutbon/ha.