Loggbok nr 130

Transkript

1 Hay Mate, hälsas det runt oss nu. Vi har kommit till Australien och till de trevliga och vänliga människorna här. Dessutom har vi fått Happy Landing -mail från våra vänner som följt seglingen via våra positionsrapporter Loggbok nr 130 Port Vila, Vanuatu Som vanligt var det mycket svårt att knyta loss banden med bojen vi var förtöjda vid. Massor av argument dök upp, för att ännu en dag njuta av en stillaliggande båt, som erbjöd oss att utföra det mesta utan ansträngning. Vi har ju fått en del erfarenhet av hur det kan gå, när vågor och vind överbemannar Stressless, och grötfatet far iväg och mjölken hamnar på golvet. När vi bestämde oss, att i morgon lättar vi, så är det en del rutinsaker som skall göras. Vi tog minibussen ut till stora hamnen, för att besöka tullen och få ett papper som skall visas när vi kommer fram till nästa land. Stor uppståndelse med massor av stånd, mötte oss. Va, tänker de fira av oss på detta sätt? Snart uppdagades ett stort kryssningsfartyg i bakgrunden, det var förklaringen till musicerandet och alla försäljarna. Förra gången vi var här hos tullen fick vi en id-bricka som skulle bäras om halsen, bara för att man skulle kunna kolla oss, och nu var hela planen full av människor, både inhemska och skära (nysolbrända, kanske det heter). De flesta på skeppet kom från Australien och hade kämpat igenom vintertiden där. Hos tullen gick det bra. Vi fick fylla i en blankett med uppgifter om både ögonfärg, längd, vikt och ras. Känns faktiskt lite kymigt att fylla i ras vit när alla bakom disken är färgade, men det kanske är så, att de är stolta och ser ner på oss vita. Det är kanske en medveten strategi för att få oss, att känna på hur de hade det, under kolonialtiden. Det var nästan slagsmål om färdmedlen tillbaka då det är gyllene tider för minibussarna att köra folk in till stan. De dök genast på oss och erbjöd att vi för 5 dollar skulle få skjuts in till stan. Jag nekade direkt, här skulle inte skäras guld med täljkniv. Det var bara det att jag kopplade ihop dollarn med USA s, så när vi äntligen satt i en buss och åkte för 100 Vatu per styck in till stan, så blev det samma pris i Australiendollar, vilken valuta busskillen tänkt sig. Det är lätt att göra bort sig, eller hur? Vi begärde att vi skulle släppas av hos immigrationen. Dessa små bussar kör runt, runt på stan och raggar passagerare. Man

2 talar bara om vart man skall och om chaffisen nickar, är det bara att hoppa in. Sedan, om man har tur, kan man få en rundtur på stan, för andra passagerare hoppar på och kanske skall någon annan stans, vilket gör att bussen kan köra lite omvägar innan man är framme. Som tur var gick vi inte till banken och växlade tillbaka överbliven valuta, för när vi kom till immigrationen, så var den stängd. Det var bara att vandra via marknaden och köpa lite mer bananer och frukt, innan vi fick sätta på 11-kaffe och njuta av ännu en natt i stillhet. Nästa morgon gick vi upp till marinan för att betala bojavgiften. När vi betalat så sa jag till den trevliga damen, att nu skall vi till immigrationen. Varför det, undrade hon? Det är allmän helgdag idag och då är det mesta stängt. Nu började vi bli lite nervösa. Vi hade ju klarerat ut hos tullen och meddelat att vi skulle gå tidigt nästa dags morgon, och nu stod vi här olovandes. Men vi konstaterade att vi fortfarande var turister i landet, då inga utstämplar fanns i passet. Det blev till att gå ner på stan och fira på ett fik istället med god kaka och kaffe. Nästa dag var det i alla fall öppet, även om det var fredag. Gammalt sjömansskrock säger att man inte skall segla iväg på en fredag, det betyder otur, så vi höll en låg profil och pratade inte så mycket i radion, för att inte avslöja oss att vi stannade till lördag. Nu hade vi i alla fall kommit till vägs ände här i Vanuatu. Det innebar att det gick många turer till affären för att handla de sista nödvändiga sakerna. Vi fick faktiskt lite pengar över och de kunde växlas till Australiendollar, vilken var den valuta vi skulle använda nästa gång i det hägrande landet bortom horisonten. Lördag morgon den 6 oktober 2006 Lämnade Port Vila i strålande sol, fast lite för frisk vind enligt vår smak. Oj vad det strulade när jag skulle hissa segel. Tampen som jag hissar storseglet med hade snott sig och i gunget var det svår att reda ut, men till slut fick vi upp det revade (reva betyder minska segelyta och inte en reva) storseglet och vi kunde styra ut genom revöppningen. Vi var på väg. Första dygnet mår vi ju inte så bra och det var tur att vi hade några pannkakor kvar, som inrullade med aprikossylt, smakade bra framåt nattimmarna. Oj, vad nätterna är långa. Som en kompis sa: Nätterna blir bara längre, seglen tyngre, båten trängre, vad håller jag på med? Än har vi inte kommit till det stadiet, men de första nätterna är långa. Som vanligt tillbringar vi en del tid bakom datorn och plockar ner väder mm. Vi får ett veckobrev från BobMc Devitt, en väderguru nere från Nya Zeeland. Han berättade att i den kommande veckan skulle ett mäktigt

3 högtryck bildas och i en zon mellan 20 till 25 grader syd, skulle det uppstå vad man kallar squashzoner. Dessa skall undvikas, var hans enda kommentar, och vi skulle precis igenom detta område. Rådslag hölls via radion med Hasse och Anita på Xora. Gemensamt bestämde vi att gå in till Chesterfield Reef, ett rev som ligger ödsligt och långt från allt. Vi programmerade nya brytpunkter på vår GPS och som tur var hade vi fått några sådana av en amerikan som varit där och garanterade att de var rätt. Chesterfield Reef Jag vet inte hur många timmar jag tillbringade spanande efter de små sandöar som ligger uppe på ett korallrev. När vi hade tre NM till vår första brytpunkt kunde jag med svårighet se den första sandhögen. Från denna brytpunkt var det motorgång som gällde, då nästa låg rakt i vinden. Vi hade haft en bra medelfart under segel, men den togs ner ordentligt då vi fick stångas mot både 25 knops vind och vågor, men allt går ju, det omöjliga tar ju bara lite längre tid. Långt där framme låg den norska båten Fruen Fra Havet och som legat där en vecka. Vi kunde ankra i närheten och snart låg Stressless med 60 meter kätting ute och guppade ganska mycket i vågorna. I flera dagar blåste det ordentligt och en del regnbyar med mycket vind drev förbi. Det var sånt väder, så vi vågade inte gå i jollarna och motra iland, med bara 2 Hk utombordare. Men vad spännande det såg ut inne på land. Stora svart klumpar rörde sig på den guldgula stranden och vi visste att det var stora havssköldpaddor som var på ön. Här var de inte jagade och de kunde till och med starta med äggläggning i dagsljus. Dessutom miljoner fåglar som häckade, vilket kunde kännas på lukten. Fika med sköldpadda Fjärde dagen gick det i alla fall att komma iland. Vilken upplevelse vi fick på detta ensliga rev. Fåglarna var så nyfikna att de kunde stå still i luften bara någon halvmeter från oss och bara titta. Inne bland de låga buskar som fanns, satt små dunbollar. Alla stadier av nativitet fanns. Där låg fåglar på ägg, nykläckta ungar, äldre ungar och det av många olika arter. Ruvande fåglar låg kvar och gjorde inte en antydan att vara störda, då vi sakta närmade oss, för att ta ett kort. Det är ju mycket ovanligt med människor här ute och instinkten fanns väl inte att dessa kunde göra dem illa. Likaså sköldpaddorna vilka låg kvar på stranden eller i vattenbrynet. Vi kunde sitta

4 några meter ifrån dem och de kollade bara in oss då och då. Utanför strandkanten kunde vi följa svarta fläckar under ytan som simmade runt och betade. Det var en av de mäktigaste naturupplevelser vi har haft på länge. När det var dags att ta ett tidigarelagt 11-kaffe, så kunde vi sitta på stranden och titta på en sköldpadda, bara några meter från oss, som solade skölden eller värmde upp sig efter en längre simtur. De är i alla fall otroliga på att hålla andan. Man kan vänta hur länge som helst att de skall dyka upp och snappa luft, men icke. Jag kommer inte ihåg om jag berättat, att de är uppe tre gånger på raken och andas, sedan dyker de och är under vattnet länge, länge kanske flera timmar. Men de lever väl snålt, de blir ju hundratalet år. Vi fick bara stanna där ett par timmar, då det var dags att dra vidare. Det är ju vind och väder som bestämmer just nu, så det var bara att rengöra jollen och ankaret igen. De Australienska karantänbestämmelserna är rigorösa och det gäller att komma fram med en ren båt. Radartut Vi fick en underbar segling från Chesterfield. Lagom med vind och strålande sol och dessutom hade vi vinden in snett bakifrån. Det var bara att njuta och det medan månen sken ikapp med stjärnorna. Vi hade nästa brytpunkt på Kenn Reef, ett annat rev som låg i vägen för oss. Många Australiensare hade tipsat oss om att gå norr om detta rev, för där är det mindre sjö och strömmen är fördelaktig, fast det är längre sträcka. Men bara vi får en behaglig tur, så gör ju inte NM speciellt mycket åt de 1086 NM det blev till slut. Som ni förstår så kom vi ju fram! När vi närmade oss den Australiensiska kusten, så skulle en fartygsled korsas. Oj vad våran radar pep, när det kom skepp i närheten. Den natten vi passerade, reducerades sömnen till mindre än en timme. När vi närmade oss Sandy Cape, som norra änden heter, på världens största sandö, hade vi över 40 NM till fastlandet och flodmynningen där Bundaberg ligger. Australien mötte oss med regnbyar och i en del av dessa fanns det en hel del vind, men fortfarande från rätt håll. Stressless forsade fram, men det blev mörkt, ja riktigt mörkt, innan vi kunde styra in i floden, som kantades av röda och gröna fyrar. Det var som att styra på en gata med gatljus på båda sidor. Inga problem alls att komma ända fram till marinan, men där tog det stopp. Vi skulle lägga till vid karantänbryggan, hade det informerats om, men var fanns nu denna brygga? Tack och lov så var våra norska vänner Knut och Liv samt Sven-Erik och Berit vakna och stod med ficklampa och VHF-radio och dirigerade in oss på plats. Klock-

5 an var kvart i tolv. Någon timme efter, så tog vi också emot Xora och ett lugn lägrade sig över hamnen. Vi var framme i Australien. Morgonen randades och vi kunde ta kontakt med marinan och med alla myndigheter, som efter ett litet tag dök upp. Karantänkillen var en trevlig typ och gjorde det lätt för oss. Vi hade ju preparerat allt vad vi kunde göra. Alla träsaker som inhandlats hade vi haft ner i en sopsäck och sprejat insektsmedel ner i säcken, sedan hade säcken fått stå tillsluten i över 24 timmar. Dessutom hade vi kollat att det inte fanns några små hål i träet. Man är otroligt rädd för att få in skadeinsekter. Någon vecka innan hade jag på mig dykutrustningen och borstat av botten på båten, rengjort under kölen mm. Tvättat alla tampar och fendrar i klorin, skurat ankarkätting och ankarspel. Allt jobb antecknades i en loggbok, som vi hittade på Internet och som AQIS (Australien Quarantine Inspection Service) designat. Vi var så väl förberedda, att karantänkillen frågade om vi varit här förr. Det kändes bra att det enda som vi inte kunde behålla var en påse med solrosfrön. Vad har man nu dessa frön till? Åka runt i en segelbåt med solrosfrö, låter ju inte klokt. Men vi använder faktiskt dessa frön i en del bröd och det är gott. Nu skall vi lugna ner oss lite och om några dagar segla vidare ner mot Scarborough Marina, som ligger norr om Brisbane. Där skall vi vara i många månader och hitta på andra tokigheter. Men nu börjar sommaren här och då blir det lättsammare stämning. Visserligen ser vi inte skillnad på vinter och sommar och tempen är just nu 8.45 på morgonen 26.2 grader, Inte dumt alls, eller hur? Det måste vara tungt att det blir mörkt tidigt på eftermiddagen och mörkt på väg till jobbet, där hemma, men hav tröst, om lite dryga månaden så blir det ljusare igen och tvärt om för oss, om det kan glädja någon! Hur som helst, vi önskar er en mild vinter med låga olje- och elpriser samt uppmuntrande TV-program. Gun-Britt och Ingmar