Den ekonomiska teorins historia

Transkript

1 Den ekonomiska teorins historia En komprimerad version Staffan Stockeld, 2005 Samtidsperspektiv 1

2 Innehållsförtekning Doktrinhistoria: Introduktion... 3 Europas medeltid.. 5 Merkantilism: Den ekonomiska strategin för de nybildade staterna De klassiska ekonomernas reaktion Den neoklassiska teorin Makroteori : Klassisk teori 21 Keynes och depressionen: Makroteori Monetaristernas och nyklassikernas reaktion och konflikten mellan dessa teorier och keynesianismen: Makroekonomi under Referenser 47 Om växelkurser och betalningsbalans: The open economy and exchange rates 48 Kort om betalningsbalansen, valutaflöde och växelkurs.. 57 Om statens budgetunderskott: The governments budget deficit.. 63 Om EMU: Teorin om optimala valutaområden. 73 2

3 INTRODUKTION Detta är en komprimerad beskrivning av den ekonomiska teorins historia. För att förstå hur den nationalekonomiska teorin har utvecklats under de gångna seklerna så måste ämnets doktrinhistoria förklaras i ljuset av de ekonomisk historiska förhållanden som den ekonomiska teorin har försökt förstå. Därför kommer denna korta beskrivning av nationalekonomins doktrinhistoria att relateras till en mycket allmän beskrivning av de ekonomisk historiska händelser som påverkat den ekonomiska teoriutvecklingen. Huvudsyftet med denna uppläggning är inte att lära läsaren ekonomisk historia. Målsättningen är i stället att förklara ämnets utveckling i termer av de händelser som tvingat fram ny ekonomisk teori, så att läsaren dels ska förstå från vilka miljöer dagens ekonomiskpolitiska argument kommer och dels förstå hur olika ekonomiska modeller fungerar. Det första syftet, att lära läsaren något om de miljöer ur vilka de olika teorierna är utvecklade, är av stor betydelse när vi ska värdera teoriernas tillämpbarhet i dagens ekonomiska miljö. Sådana insikter är viktiga då de västerländska marknadsekonomierna representerar dynamiska system, vilket gör att dagens ekonomiska strukturer, eller miljö, alltid kommer att skilja sig från gårdagens. Om vi idag försöker förstå den samtida ekonomin med hjälp av teorier som har sina rötter i ett tidigare sekel, så måste vi alltid först ställa oss frågan om de ekonomiska strukturer (marknadsformer m.m.) som då gällde utgör en god approximation av dagens förhållanden. Först om detta är tillfredställt gäller att man approximativt kan beskriva dagens ekonomiska beteende med dessa teorier. Detta historiska angreppssätt är den metod som texten använder för att ge läsaren en möjlighet att utvärdera relevansen i de konkurrerande teorier som t.ex. används som redskap när effekterna av konvergenspolitiken ska utvärderas, eller när vi ska förstå innebörden av en anslutning, alternativt icke-anslutning, till EMU. Innan den nationalekonomiska teorin ska förklaras i termer av ämnets historia så måste först något sägas om vad ekonomisk teori egentligen är. Den vanligaste definitionen är att ekonomisk teori handlar om att undersöka hur människan fördelar sina knappa resurser. Ekonomens uppgift blir sedan att förstå hur folk kan fördela dessa knappa resurser på effektivast möjliga sätt. Denna definition baseras på antagandet att folk alltid vill ha mer än vad de faktiskt har, vilket i sin tur definierar knapphet. Ett alternativ, och bredare definition, hävdar att den ekonomiska vetenskapens uppgift är att undersöka hur människan ordnar sin försörjning. Denna andra definition är bredare än den första, då vi nu inte har förutsatt resursknapphet. Därmed blir det också möjligt att förklara ekonomiska beteenden i samhällen där det inte råder någon resursknapphet (om sådana finns). Föreliggande text kommer att utnyttja denna bredare definition av den ekonomiska teorins uppgift. Texten kommer därför att låta den ekonomiska teorins utveckling representeras av de teorier som ekonomer formulerat för att beskriva hur människor löst sina försörjningsproblem. Nästa problem blir att undersöka var, när och under vilka förhållanden som den ekonomiska teorin har utvecklats. 3

4 Om den ekonomiska teorin utgör logiska system som försöker beskriva hur människan ordnar sin försörjning, så måste den ekonomiska teorin ha skapats i områden som utvecklat ett behov av en sådan kunskap. I statiska ekonomier där försörjningsvillkoren är approximativt oförändrade över århundraden tvingas inte medborgarna till kvalificerade gissningar om morgondagens försörjningssituation för att ordna för sin överlevnad. I sådana samhällen har folk inte tvingats till att utveckla metoder, eller teorier, i syfte att göra tillförlitliga prognoser om försörjningsläget i en osäker framtid. Alla agrara högkulturer som har registrerats i historien (t.ex. Kina, Babylonien, Egypten likväl som mer sentida Inka- och Mayakulturen) har det gemensamt att de som mål för den ekonomiska politiken formulerat idén om att upprätthålla en stabil icke dynamisk ekonomi. Detta innebar att den ekonomiska politiken var framgångsrik om man lyckades upprätthålla en stabil ekonomi där livsbetingelserna var domsamma över långa perioder. I detta sammanhang saknades incitament till att formulera sofistikerade gissningar om framtida levnadsvillkor, m.a.o. saknades behovet av ekonomisk teori. Efter det medeltida Europas sammanbrott, vilket utmärktes av alla de konflikter och inbördes strider som varade mellan tolvhundratalets slut och femtonhundratalets början, utvecklades förhållanden i denna del av världen som spontant genererade en målsättning för den ekonomiska politiken som ingen tidigare högkultur formulerat. Dessa konflikter resulterade i helt nya politiska och ekonomiska strukturer där det medeltida godsets betydelse som ekonomisk och politisk enhet nu ersattes av den nybildade nationalstaten. Gemensamt för dessa nya statsbildningar var att de representerade relativt svaga ekonomier med en gemensam ambition att överleva. I den grälsjuka miljö som då rådde mellan de nybildade nationerna, uppfattades det som självklart att en växande ekonomi skulle garantera nationens överlevnad. Därmed kom dessa nya stater, vars historia representerar den västerländska högkulturens framväxt, att formulera tillväxt som mål för den ekonomiska politiken. Detta innebär att ekonomisk förändring för första gången formulerats som ett angeläget politiskt mål. Därmed kom européerna att skapa en civilisation med tillväxt som det viktigaste målet för den ekonomiska politiken, vilket innebär att vi också har institutionaliserat en mycket större grad av osäkerhet i medborgarnas levnadsvillkor. För att minska osäkerheten kring vår nya försörjningssituation så kom den nya ekonomiska politiken att tvinga fram behovet av att försöka förstå hur dessa livsvillkor kommer att utvecklas över tiden, vilket innebär européerna hade starka incitament att utveckla ekonomisk teori. Detta kan vara en av huvudanledningarna till att Europa (och USA) var de enda områden i världen som utvecklade ekonomisk teori före 1900-talets början. Under det senaste århundradet har den ekonomiska vetenskapen spridits över hela världen tillsammans med ett globalt accepterande av tillväxten som ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Föreliggande text vill beskriva hur den ekonomiska teorin har utvecklats från europeisk medeltid fram till dagens globala sammanhang. 4

5 EUROPAS MEDELTID: Vid 800-talets början blir det Karolingiska riket attackerat från norr, öster och söder av vikingar, ungrare och vandaler. Som ett resultat splittras den Karolingiska staten (som geografiskt motsvarade stora delar av nuvarande EU) upp i små självförsörjande enheter som omfattades av godset. Därmed fick nu godsherren både den politiska och ekonomiska makten. Detta decentraliserade system av relativt oberoende och självförsörjande enheter bildar vad historiker i modern tid har kommit att kalla för det feodala samhället. Det kan vara intressant att känna till att detta decentraliserade system, där de självstyrande godsen endast hade en relativt betydelselös kontakt med en avlägsen och svag centralmakt, representerar en organisation (den feodala) som är helt skild från de strikt centralstyrda byråkratier som representerat förvaltningen i bl.a. Kina och Faraos Egypten. Det kan också vara intressant att känna till att den decentraliserade organisationen av det feodala Europa mellan talet har stora likheter med den japanska förvaltningsordningen under Shogunatet ( ). Detta innebär att det troligtvis finns större likheter mellan europeisk och japansk ekonomisk historia än det gör mellan japansk och kinesisk. Åter till Europas medeltid. Perioden finns med i denna text då den representerar den senaste epoken i Europas historia då målet för den ekonomiska politiken var att upprätthålla ett statiskt samhälle, m.a.o. att förhindra ekonomisk förändring. Då det medeltida jordbruket baserades på livegenskapens principer, så innebar detta att bönderna i praktiken ingick som en del i godsherrens egendom. Därför saknades starka incitament till innovationer inom jordbruket med syfte att höja dess avkastning, då överskottet ofta överfördes till godsherren. Därmed kan man approximativt hävda att den medeltida landsbygden automatiskt tillfredställde kravet på att upprätthålla en relativt statisk ekonomi. I städerna var förhållandena däremot annorlunda då dessa befolkades av fria medborgare. Detta gjorde att man i stadssamhällena började uppmärksamma embryon till aktiviteter som genererade oacceptabel förändring. Städernas myndigheter utvecklade därför ekonomisk politiska medel som användes för att tillfredställa målet att upprätthålla ett statiskt samhälle. De medel som huvudsakligen användes var följande: Producenterna (hantverkarna) skulle sätta ett rättvist pris på sina varor Förbud mot ränta på utlånade medel Med ett rättvist pris menade man att producenternas pris endast skulle täcka produktionskostnaderna. Tillämpades denna princip blev det omöjligt för någon producent att tillägna sig en extraordinär vinst. Därmed blev det inte heller möjligt för producenterna att ackumulera en förmögenhet som i sin tur kunde användas till att antingen utvidga verksamheten eller t.ex. för politiska syften. Skomakare, bliv vid din läst! är ett uttryck som på ett utmärkt sätt sammanfattar de medeltida myndigheternas ambitioner. Detta innebar att om myndigheterna på ett effektivt sätt tillämpade principen om det rättvisa priset så blev det omöjligt för producentgruppen att utvidga sin makt. Kravet på ett rättvist pris blev därmed ett effektivt redskap som gjorde det omöjlig för denna grupp att etablera sig som en politisk kraft i ett dynamiskt samhälle. Därmed gäller att en strikt tillämpning av principen om det rättvisa priset blev ett effektivt redskap för att tillfredställa upprätthållandet av det statiska samhället. 5

6 Med förbudet mot ränta ville man uppnå samma effekt som med tillämpningen av det rättvisa priset, med den skillnaden att ränteförbudet riktades mot den finansiella sektorn. Om penningutlånare erhöll ränta på utlånade medel så kunde detta generera vinster, vilket i sin tur ackumulerade förmögenheter inom banksektorn. Dessa förmögenheter kunde sedan användas för politiska syften, vilket i sådana fall förvandlade penningutlånaren till en ny politisk kraft. Ett förhållande som inte kunde accepteras av det medeltida samhället. Systemet fungerade relativt väl i de medeltida städerna där myndigheterna hade så gott som full kontroll över ekonomin. Men på landsbygden var det annorlunda. Här var kontrollen mer begränsad. Detta möjliggjorde att man på landsbygden kunde utveckla ett system (förlagssystemet) som byggdes upp av olika nätverk bestående av bönder som på sin fritid (när de inte arbetade i jordbruket) producerade varor åt någon handelsman. Handelsmannen exporterade sedan de färdiga produkterna till försäljning på någon avlägsen marknadsplats långt bortom den egna regionen och de lokala myndigheternas kontroll. Med långdistanshandelns framväxt får man en verksamhet vars drivkraft är handelsmannens vinstmotiv. Samtidigt representerar produktionen efter dåtida mått en storskalig verksamhet som syftar mot att tillfredställa världsmarknadens behov. Denna verksamhet skiljer sig därmed från den medeltida stadens småskaliga produktion, vars uppgift var att tillfredställa den avgränsade lokala marknadens behov. Långdistanshandeln resulterade i kostsamma projekt som för sitt genomförande krävde kreditgivare som accepterade ett stort risktagande. Detta gör att långdistanshandeln genererar framväxten av ett europabaserat internationellt finanssystem där räntan legitimeras av bankirernas risktagande. Därmed kom långdistanshandeln att utveckla en praxis som stred mot de medeltida kraven på rättvist pris och ränteförbud. Under medeltiden representerar långdistanshandeln en relativt marginell del av den medeltida ekonomin. Men samtidigt utgör utvecklandet av långdistanshandeln embryot till en potentiell dynamisk rörelse i ekonomin, som långsamt börjar få en växande betydelse. Med tiden kommer denna långdistanshandel att utgöra en viktig faktor i de merkantilistiska staternas tillväxtstrategier. Mellan 1200 och 1500 upplöses det medeltida samhället av krig, sjukdomar och den befolkningsminskning som följer. Under denna omvälvande period förändras livsvillkoren för den europeiska befolkningen, samtidigt som nya politiska strukturer och ekonomiska organisationsformer byggs upp. Det medeltida samhället baserades på ett jordbrukssystem där jorden huvudsakligen brukades av livegna bönder. Detta innebar att bönderna under hela sin livstid var bundna till godsherrens jord. Vid tolvhundratalets slut hade den medeltida agrara ekonomin nått kapacitetstaket, vilket innebar att den inte längre kunde försörja en växande befolkning. Denna försörjningskris resulterade i krig och sjukdomar som kraftigt minskade den europeiska befolkningen. När befolkningen minskade så kom nu de överlevandes betydelse och värde att öka på ett avgörande sätt. Befolkningsminskningen gjorde att jordägarna började få ont om arbetskraft, och då jordägarna var beroende av att någon brukade deras jord så blev det nu relativt lätt för en livegen bonde att bryta bandet till sin jordägare (bryta den livegna relationen) för att sedan acceptera bättre villkor hos någon annan jordägare. Som resultat fick man att förhållandet mellan bonden och jordägaren nu kom att bestämmas av ett kontrakt (någon form av arrendekontrakt) som kunde sägas upp av antingen bonden eller jordägaren. Detta nya förhållande mellan jordägaren och bonden markerar att jordbrukets organisation nu 6

7 genomgått en revolutionerande förändring från medeltidens livegenskap till 1500-talets system där den representativa bonden är en fri arrendator. Då bonden i det nya systemet betalar jordägaren ett fast arrende så kommer bonden nu att behålla överskottet för egen del. Detta ger bonden incitament att experimentera med jordbruksmetoder som höjer avkastningen, då brukaren vid framgång får behålla den produktionsökning som ges. Detta förhållande är troligtvis en viktig förutsättning för den agrara revolutionen som under 16- och 1700-talen ökar jordbrukets avkastning med nya och effektivare brukningsmetoder. Krigen mellan 1200 och 1500 genererar den nya nationalstatens framväxt (Sverige grundas t.ex. i början på 1500-talet). Därmed speglar det medeltida samhällets sammanbrott en situation där den politiska, ekonomiska och militära makten flyttas över från godsägaren till nationalstatens centralmakt, eller kungen. MERKANTILISM: DEN EKONOMISKA STRATEGIN FÖR DE NYBILDADE STATERNA: Nationalstaterna som nu grundas i början av 1500-talet har två gemensamma nämnare. De var alla centraliserade och svaga. Relationerna mellan de nybildade staterna kan karakteriseras av grälsjuk konkurrens på en marknad med få aktörer (stater). Då aktörerna var få och relativt betydelsefulla kan de nya nationalstaternas kamp betraktas som ett spel på en oligopolmarknad. En sådan marknad karakteriseras av att varje aktör, eller stat, är stor nog att påverka de villkor under vilka de övriga aktörerna fattar sina beslut. På varje sådan marknad ges därför starka incitament för det enskilda landet att fatta strategiska beslut som samtidigt påverkar betingelserna för övriga nationer i regionen. Situationen genererar också starka incitament till ett strategiskt samarbete, eller kartellbildning, vilket märks i det otal temporära allianser som etablerats mellan de europeiska nationerna sedan 1500-talet. Då de nybildade staterna var svaga och hade nationens överlevnad som ett gemensamt mål, så blev den naturliga målsättningen för varje stat att växa sig stark. Detta innebär att en framväxande civilisation för första gången formulerar tillväxten som mål för den ekonomiska politiken, vilket samtidigt innebär att man accepterar förekomsten av en kontinuerlig förändring som självklar del i ekonomins och samhällets funktionssätt. Detta innebär också att man med denna målformulering har institutionaliserat en större grad av osäkerhet i medborgarnas försörjningsvillkor. Den ekonomiska politik som de europeiska nationerna nu kom att utveckla för att tillfredställa målsättningen att låta ekonomierna växa, så att den enskilda nationen blir en stark och konkurrenskraftig enhet, kallas för den merkantilistiska ekonomiska politiken. Den merkantilistiska strategin sprids inte över Europa genom någon gemensam urkund. Det är inte så att någon skriver den merkantilistiska boken som sedan ger beslutsfattare över hela Europa insikter om hur man för merkantilistisk ekonomisk politik. I stället utvecklar de europeiska nationerna sin merkantilistiska politik relativt oberoende av varandra, m.a.o. som ett spontant svar på de gemensamma problem som de nybildade staterna ställdes inför. Innan den merkantilistiska ekonomiska politiken ska beskrivas så måste vi presentera två viktiga händelser som kom att påverka hela perioden, inte minst utformningen av den ekonomiska politiken 7

8 Européer lyckas segla runt Afrika, vilket ger europeiska handelsmän direktkontakt med marknaderna i orienten. På romarrikets tid handlade europeiska köpmän direkt med sina kolleger i Asien. Men samtidigt med det romerska rikets sammanbrott bröts den europeiska länken i detta handelssystem, som sträckte sig från Rom i väster till Peking i öster. Nu, i början av 1500-talet, gör européerna sin come back i och med att man återknyts till direkthandeln på orienten. Från Asien importerar dessa handelsmän varor som är omöjliga att framställa i Europa, som kryddor och te. Man importerar också förädlade varor som framställs till en bättre kvalitet i orienten än i Europa, som bomullstyger, siden och porslin. Samtidigt producerar man i Europa under denna tid varor med relativt dålig kvalitet, vilket präglar den europeiska exporten. Därmed kan handelsutbytet mellan orienten och Europa karakteriseras som ett handelsutbyte mellan dåtida i-länder (orienten) och dåtida u-länder (Europa). Detta handelsutbyte resulterar i en situation där Europa importerar dyra förädlade varor från Asien samtidigt som de flesta av våra billiga exportvaror inte möter något större intresse i orienten. Som resultat ges en situation där den omfattande importen av lyxvaror från orienten inte kan balanseras av europeisk export, vilket resulterar i ett europeiskt bytesbalansunderskott gentemot orienten. Underskottet måste i sin tur täckas av ett nettoflöde av ädelmetall från Europa till Asien. Och då samtiden inte representerades av några stora internationella institutioner som världsbanken och internationella valutafonden, som kunde finansiera detta underskott, så krävde en fortsatt handel att något överraskande måste inträffa som löser detta finansieringsproblem. Problemet får sin lösning med den andra stora händelsen under perioden, nämligen: Européerna lyckas också segla till Amerika. Kontinenten koloniseras, framför allt av spanjorer och portugiser. I det nyupptäckta landområdet hittar kolonisatörerna en stor del av det guld och silver som efter att ha förts hem till Europa på olika vägar kanaliseras vidare för att finansiera de europeiska bytesbalansunderskotten gentemot orienten. Mycket av dessa ädelmetaller distribuerades över den europeiska kontinenten av bankhusen i Genua, som på denna tid fungerade som den skuldsatta spanska kronans bankirer. En del av det spanska silvret förmedlades också direkt till London av engelska pirater som med sina snabba skepp framgångsrikt kapade de långsammare spanska skutorna. Därmed gäller att Europa vid 1500-talets början bestod av nya svaga nationalstater, med det gemensamt att man hade en u-landsstatus gentemot orienten, vilket resulterade i ett europeiskt bytesbalansunderskott gentemot denna region. Situationen motiverade de nybildade staterna att tillämpa en ekonomisk politik som skulle göra att de svaga ekonomierna växte sig starka och internationellt konkurrenskraftiga. Detta innebar att man måste föra en ekonomisk politik som förvandlade de nybildade staternas ekonomier från rådande u-landsstatus till internationella vinstmaskiner. De europeiska nationerna försökte därför att utveckla en ekonomisk politik som vid framgång skulle omvandla ekonomierna från att vara importörer av dyra förädlade varor (som till en del betalades med export av billiga halvdana varor och till en del av exporterad ädelmetall) till internationellt konkurrenskraftiga ekonomier som till god vinst exporterar förädlade varor. Importen skulle begränsas till de billiga råvaror som landet saknade. Som resultat av en framgångsrik merkantilistisk ekonomisk politik skulle underskotten i ländernas bytesbalanser därmed förvandlas till överskott. För en framgångsrik merkantilistisk ekonomi 8

9 gällde då att överskottet i bytesbalansen betaldes i ädelmetall, vilket gjorde att landet fick ett nettoinflöde av ädelmetall. Nettoinflödet av ädelmetall kom sedan i sin tur att generera en positiv effekt på penningmängden. Därmed gäller att en framgångsrik merkantilistisk politik genererar ett bytesbalansöverskott som gör att penningmängden ökar. Merkantilisterna hävdade sedan att en ökad penningmängd kom att stimulera produktionen av varor och tjänster (BNP) och därmed generera ytterligare tillväxt. Det är viktigt att känna till att merkantilisterna saknade en bra teori som förklarade varför en ökad penningmängd skulle ge reala effekter (effekter på BNP). Man antog i stället att pengar var någon sorts smörjmedel i ekonomin som fick det ekonomiska maskineriet att fungera bättre. Med argumentet att en ökad penningmängd stimulerar produktionen av varor och tjänster har merkantilisterna satt igång en diskussion som pågår än idag om pengars betydelse för ekonomins funktionssätt. När de klassiska ekonomerna senare formulerar sin kritik mot merkantilisterna, så innehåller denna kritik självklart argumentet att en ökad penningmängd inte ger några reala effekter, utan endast skapar inflation. Innan den merkantilistiska politiken ska beskrivas så ska något kort sägas om kopplingen mellan nettoinflöde av ädelmetall och dess effekter på penningmängden. Vi kommer att använda piraterna som anländer till London med sina skatter som exempel. När t.ex. Francis Drake (en känd pirat som senare blev adlad för sina bedrifter) anlände till London behövde han en säker plats att förvara sin last med ädelmetall på. Den säkraste lösningen var att deponera ädelmetallen hos guldsmeden. När piraten deponerar sin last hos guldsmeden erhåller piraten ett kvitto på vilket värdet på den deponerade ädelmetallen finns registrerat. Därmed får kvittot ett värde motsvarande de deponerade medlen, då innehavaren kan bege sig till guldsmeden och byta kvittot mot motsvarande värde i ädelmetall. M.a.o.; innehavaren av kvittot har ett krav på guldsmeden motsvarande det värde som registrerats på kvittot. Därmed kunde dessa kvitton användas som betalningsmedel, eller pengar, vilket gjorde att de kom att representera de första moderna sedlarna. Som en konsekvens av detta förlopp kom en del av guldsmederna att ändra inriktningen på sin verksamhet från guldsmed till bankir. Mot slutet av 1800-talet begränsas denna rättighet att ge ut sedlar till att bli ett centralbanksmonopol. Samtidigt kom kopplingen mellan de västerländska ekonomiernas penningmängd och en ädelmetall reserver att på ett eller annat sätt upprätthållas fram till det tidiga 1970-talet, då Bretton Woodssystemet med fasta växelkurser bröt samman. Sedan dess har de västerländska valutorna saknat ett väldefinierat förhållande till någon ädelmetallreserv, vilket gör att pengars värde idag bestäms av att folk tror på att pengar har ett värde. Om någon tycker att denna omständighet verkar otrygg så kan vi påminna om att också guldets värde bestäms av folks tro om saken. Samtidigt är tron på pengars värde rationell i dagens masskonsumtionssamhälle. Detta förklaras av att pengar är ett redskap som minskar tidsåtgången när vi gör våra dagliga inköp av varor och tjänster, vilket är detsamma som att pengar är ett redskap som minskar våra transaktionskostnader. Pengarna får denna funktion då pengar utgör den enda vara som man med säkerhet vet att alla andra accepterar som betalningsmedel. I en marknadsekonomi som producerar och byter många varor vinner medborgarna tid om ekonomin väljer ut en vara som det allmänt accepterade betalningsmedlet (pengar). Denna tidsvinst som bruket av ett allmänt accepterat betalningsmedel ger förklarar varför sådana varor spontant har etablerats på marknader med ett stort varuutbud. Observera att det inte var genom något politiskt beslut 9

10 som guldsmedernas kvitton kom att användas som betalningsmedel. Valet att använda dessa kvitton som betalningsmedel växte fram spontant, och först långt senare (vid 1800-talets slut) kom sedlarna att lagstiftningsvägen bli en vara som endast fick produceras av en institution i samhället. Därmed hade sedelutgivningen blivit ett centralbanksmonopol. Om pengar inte existerar som ett allmänt accepterat betalningsmedel så förflyttas vi till en bytesekonomi där transaktionerna på marknaden genomförs som direkta byten mellan varor. I en sådan ekonomi blir varje vara både konsumtionsvara och potentiellt betalningsmedel. Men observera att i en bytesekonomi saknas förekomsten av en vara som utgör ett allmänt accepterat betalningsmedel. Detta innebär att om jag är en skomakare som vill köpa mig (byta till mig) en bil, så erbjuder jag skor som betalningsmedel för den bil som jag vill ha. Bilköpet kräver därför inte bara att jag måste hitta någon som vill sälja den bil som jag är intresserad av. Jag måste dessutom hitta en bilförsäljare som är intresserad av att erhålla skor motsvarande bilens värde i utbyte. (Därmed gäller för en bytesekonomi: att ett byte först realiseras när det dubbla sammanträffandet av att jag hittar någon som vill sälja den vara som jag är intresserad av samtidigt som säljaren ifråga är intresserad av de varor jag har att erbjuda, är tillfredställt. Om det inte finns någon allmänt accepterad vara som kan användas som betalningsmedel så kan det ta tid att få kravet på det dubbla sammanträffandet tillfredställt). För att återgå till bilexemplet, så kan jag alternativt först byta mina skor mot varor som jag tror att bilförsäljaren är mer intresserad av, och sedan utnyttja dessa varor som betalningsmedel när jag byter till mig bilen. Men båda dessa alternativ kräver mer tid på marknadsplatsen än om det existerat ett allmänt accepterat betalningsmedel (pengar). Detta innebär att om vi idag skulle övergå från penningekonomi till bytesekonomi så skulle transaktionskostnaderna (i form av tidsåtgången på marknaden) stiga dramatiskt, med en minskad omsättning och kraftigt ökad arbetslöshet som följd. Detta gör det rationellt att tro på pengars värde i dagens masskonsumtionssamhälle. I ett sådant perspektiv är hyperinflation en farlig situation då hyperinflationen gör att pengar snabbt förlorar sitt värde, och därmed också sin egenskap som allmänt accepterat betalningsmedel.... Men mer om detta senare. Nu återgår vi till merkantilismen för att denna gång beskriva utformningen av den merkantilistiska politiken. Den merkantilistiska politiken skulle användas som ett redskap för att förvandla de svaga europeiska ekonomierna till ekonomier som på ett internationellt konkurrenskraftigt sätt producerade samtidens mest avancerade varor. För att få igång produktionen av sådana varor beslutade sig de europeiska regeringarna för att utnyttja följande medel: Reglera hemmamarknaden. Detta innebär att regeringen genom en statlig garanti skulle ge monopolrättigheter till grupper av företag som började producera angelägna varor. Regleringen skyddade därmed de nystartade verksamheterna från konkurrens från andra potentiella producenter inom landet, vilket gav de nystartade företagen en möjlighet att ostörda ackumulera den kompetens och erfarenhet som (vid framgång) utvecklade verksamheten mot effektivitet och konkurrenskraft. Reglera utrikeshandeln. En producent som garanterats en monopolrättighet på hemmamarknaden, var fortfarande hotad av de effektivare konkurrenter som redan fanns etablerade i andra länder (t.ex. Kina och Indien). För att ge de nystartade verksamheterna möjlighet att ostörda utvecklas från ineffektiva till internationellt konkurrenskraftiga enheter, 10

11 så måste företagen som opererade på den reglerade hemmamarknaden också skyddas från internationell konkurrens. I detta syfte reglerades utrikeshandeln så att importen begränsades och fördyrades med tullar, kvoter och förbud. (Tullarna var också populära av ett helt annat skäl, då dessa tullar gav ett angeläget tillskott i statskassan). Om den merkantilistiska politiken blev framgångsrik, så hade regeringen lyckats med att förvandla de initialt ineffektiva företagen ( infant industries ) till internationellt konkurrenskraftiga företag som till god vinst nu sålde sina förädlade varor på världsmarknaden. Detta innebar att en framgångsrik merkantilistisk politik nu skulle ge landet en position på den internationella marknaden, där landets företag sålde förädlade varor till konkurrenskraftiga priser och god vinst, samtidigt som importen kom att begränsas till de billiga råvaror som landet inte var i besittning av. Som resultat fick landet nu ett bytesbalansöverskott som betalades med ett nettoinflöde av ädelmetaller, vilket i sin tur gjorde att penningmängden kom att öka. Och i det merkantilistiska perspektivet var en ökad penningmängd det yttersta tecknet på framgång, en situation som kom att stimulera produktionen av varor och tjänster (BNP) ytterligare. Vi kommer nu att avsluta avsnittet om merkantilismen med några sammanfattande synpunkter: Det är först viktigt att vara medveten om den ekonomisk-historiska situation som gällde i början av 1500-talet och som motiverade utformningen av den merkantilistiska ekonomiska politiken. En politik som byggde på idén att man med hjälp av regleringar skulle skapa konkurrenskraftiga ekonomier. När den merkantilistiska teorin utvecklas har de europeiska länderna en u-landsstatus gentemot orienten. Den merkantilistiska strategin utformas därför som en metod som syftar mot att omvandla svaga ekonomier mot internationell konkurrenskraft. När sedan den klassiska teorin utformas som en kraftfull kritik av det merkantilistiska systemet, så inträffar detta först när de europeiska ekonomierna har lyckats med den avsedda omvandlingen till väl fungerande och internationellt konkurrenskraftiga ekonomier. Därmed gäller att de klassiska ekonomernas kritik mot den merkantilistiska teorin kommer i en tid då den merkantilistiska ekonomiska politiken har uppnått sitt mål, och därför redan spelat ut sin roll. Det är därför viktigt att komma ihåg att den klassiska teorin och den merkantilistiska teorin har utvecklats för att förklara helt olika ekonomiska miljöer. Den merkantilistiska teorin är formulerad för att omvandla 1500-talets svaga ekonomier mot internationell konkurrenskraft. När detta mål är uppnått i slutet på 1700-talet, ersätts den merkantilistiska doktrinen med den klassiska teorin vars uppgift är att förstå hur det sena 1700-talets relativt väl fungerande marknadsekonomier kan göras ännu effektivare. Detta gör att den klassiska och den merkantilistiska teorin egentligen inte utgör konkurrerande teorisystem, då dessa båda modelltraditioner har utvecklats för att svara på helt olika frågor. Det merkantilistiska argumentet att skydda nyckelindustrier för att erbjuda dess entreprenörer en miljö i vilken de kan utvecklas från ineffektiva till internationellt konkurrenskraftiga företag, återfinns idag följdriktigt inom u-landsteorin. Idag kallas denna strategi för antingen importsubstitutionspolitik eller the infant industry theory. Inom u-landsforskningen har det visat sig att denna tradition både innehåller stora möjligheter och stora risker. Det är därmed inte riskfritt och enkelt att på ett framgångsrikt sätt tillämpa dessa principer idag. Under 1900-talet har både Taiwan (framgångsrikt) och 11

12 Argentina (utan framgång) försökt tillämpa en sådan politik. De möjligheter som är förbundna med importsubstitutions- och infant industry -politik är redan beskrivna, så här kommer vi endast beröra några av de problem som kan uppstå, problem som gör att politiken helt kan komma att motverka sina syften: Ett land försvarar delar av sin industri genom att reglera utrikeshandeln. Syftet är att få igång konkurrenskraftig produktion på hemmamarknaden. Till en början är de skyddade företagen ineffektiva i ett internationellt perspektiv. Detta gör att varorna som säljs på hemmamarknaden initialt både blir dyra och av låg kvalitet, jämfört med de varor som kunde ha importerats under frihandel. Detta är självklart ett argument för frihandel. Men argumentet att reglera utrikeshandeln är samtidigt mer långsiktigt. Syftet med en temporärt reglerad utrikeshandel är att de skyddade industrierna ska ges en möjlighet att utveckla konkurrenskraftiga företag. Ur konsumenternas perspektiv gör en sådan strategi att man på lång sikt kommer att kunna köpa hemmaproducerade varor till samma pris och samma kvalitet som importerade varor under frihandel. Denna möjlighet kommer att ges om det temporära skyddet har skapat en infant industry miljö i vilken landets näringsliv lyckats utveckla internationell konkurrenskraft på de utvalda marknaderna. Regeringen tvingar sedan näringslivet att upprätthålla denna ställning genom att man avreglerar utrikeshandeln och etablerar frihandel gentemot omvärlden. Om strategin endast skulle syfta mot att göra det möjligt för det egna landets konsumenter att köpa hemmaproducerade varor till samma pris som importerade varor så är argumentet oekonomiskt. Detta då en tillämpad neomerkantilistisk strategi endast skulle fördröja konsumenternas möjligheter att köpa angelägna varor till lägsta möjliga pris. Men en framgångsrik neomerkantilistisk satsning gör också att det egna landet ackumulerar en kompetens (humankapital) som möjliggör konkurrenskraftig produktion av varor som framställs till en relativt hög produktivitet, och där världsmarknaden uppvisar en stor betalningsvilja och goda vinstmarginaler. Detta gör att en framgångsrikt tillämpad neomerkantilistisk strategi möjliggör högre reallöner, av samma anledning som att arbete på teplantagen ger sämre reallön än en tjänst som utvecklingsingenjör på ett framgångsrikt företag. Därmed kommer en lyckad neomerkantilistisk strategi dels att resultera i att man kan köpa hemmaproducerat till samma låga priser som importerade varor och dels att de anställda nu ges högre reallöner vilket möjliggör en mer omfattande konsumtion än tidigare. Detta är framgångshistorien. Men faran med denna politik betingas av att de skyddade företagen har starka incitament att se till att skydden mot omvärlden upprätthålls för överskådlig framtid. Om företagen tror sig kunna lyckas med denna avsikt (m.a.o.: om regeringens avvecklingsplaner för handelsrestriktionerna inte uppfattas som trovärdiga) kommer de skyddade industrierna inte uppleva några starka incitament till att öka sin produktivitet och konkurrenskraft, vilket får till följd att konsumenterna fortsätter att konsumera dyra hemmaproducerade varor av låg kvalitet, samtidigt som den potentiella reallöneutvecklingen uteblir. Situationen inträffar om producenterna inte ställs inför en regering som på ett trovärdigt sätt förväntas minska handelsrestriktionerna i framtiden, vilket annars skulle ha tvingat producenterna att antingen öka sin produktivitet eller att lämna marknaden i en konkurs. Om regeringen saknar den nödvändiga integritet som genererar en sådan trovärdighet, så kan producenterna använda en del av de övervinster som ges av handelsrestriktionerna till mutor riktade mot de politiker och tjänstemän som ansvarar för politikens genomförande. M.a.o., den reglerade utrikeshandeln genererar övervinster i de skyddade företagen, där en del av vinsterna nu används till att muta politiker och tjänstemän så att utannonserade planer på en avreglering av utrikeshandeln aldrig förverkligas. Detta 12

13 scenario skapar en ineffektiv ekonomi med en korrumperad administration. Som en viktig följdeffekt ges en negativ effekt på välfärden som märks i att konsumenterna tvingas till att också i fortsättningen konsumera lågkvalitetsvaror till höga priser. Och, som sagt, den väntade reallöneutvecklingen uteblir. I värsta fall kan en sådan misslyckad importsubstitutionspolitik skapa en ekonomi där den snabbaste vägen till en personlig förmögenhet går via politiken, i stället för genom företagsamhet. M.a.o. att det politiska systemet blir vinstmaximerande i stället för välfärdsmaximerande. DE KLASSISKA EKONOMERNAS REAKTION Under den andra halvan av 1700-talet hade de europeiska ekonomierna utvecklats till väl fungerande och internationellt konkurrenskraftiga marknadsekonomier. I denna situation kommer en reaktion mot den ekonomiska politik som baseras på den merkantilistiska doktrinen. Reaktionen kommer från de klassiska ekonomerna vars analyser och argument är anpassade till den nya ekonomiska situationen. Viktiga argument förs nu fram av ekonomer som Adam Smith, David Ricardo och J.B. Say. Problemet som de klassiska ekonomerna ställs inför är hur man ska öka tillväxten i ekonomin. De klassiska ekonomerna hävdade att den merkantilistiska strategin skapade ineffektivitet i ekonomin, vilket märktes i att tillväxttakten låg på en lägre nivå än den optimala. Klassikernas uppgift blir nu att undersöka hur man kan göra ekonomin mer effektiv, vilket som resultat ska generera en snabbare tillväxt. Innan vi kommer att beskriva de klassiska ekonomernas argument så är det viktigt att beskriva skillnaderna i den klassiska och den merkantilistiska teorins uppgifter. Den merkantilistiska teorin var utvecklad för att svara på frågan hur man åstadkommer tillväxt i en svag ekonomi, så att ekonomin utvecklas mot styrka och internationell konkurrenskraft. De klassiska ekonomernas uppgift var i stället att undersöka hur man ökar tillväxttakten i en relativt väl fungerande marknadsekonomi. Därmed gäller att dessa båda traditioner har utvecklats som svar på två helt olika frågor, vilket gör att de inte kan betraktas som konkurrerande teorier kring samma frågeställning. De klassiska ekonomerna stördes av den merkantilistiska politikens regleringar. Nu, vid 1700-talets slut, så upplevdes dessa regleringar som något som förhindrade de relativt väl fungerande marknadsekonomierna från att utveckla ett optimalt beteende. De klassiska ekonomerna formulerade därför följande strategi, som syftade mot att öka effektiviteten och tillväxten i de europeiska ekonomierna: 1) Avreglera hemmamarknaden De klassiska ekonomerna hävdade att det merkantilis-tiska systemet där ett fåtal producenter gavs en av staten garanterad rättighet att producera någon vara genererade ineffektivitet av två skäl. För det första var systemet ineffektivt då det inte tvingade de etablerade företagen att anstränga sig för att överleva på marknaden. För det andra fungerade de statliga garantierna som en inträdesbarriär som hindrade potentiella företag från att etablera sig på den skyddade marknaden. Detta hämmade produktiviteten i ekonomin då troligtvis några av de potentiella företagen skulle operera med en större effektivitet än de redan etablerade. 13

14 Om regeringen nu avreglerar hemmamarknaden så kommer de producenter som är bäst på att producera olika varor och tjänster att etablera sig på dessa marknader. Detta ökar, enligt de klassiska ekonomerna, produktiviteten och produktionen på varje marknad, med en positiv effekt på tillväxten som följd. Argumentet att en avreglerad marknad ger ökad produktivitet och tillväxt, förutsätter att det råder något som ekonomer kallar för fritt inträde på varje marknad. Med fritt inträde menar man att det inte är förbundet med några stora kostnader, eller att det förekommer andra hinder (t.ex. regleringar), när ett företag vill etablera sig på en marknad. På Adam Smiths tid vid slutet på 1700-talet var det troligtvis rimligt att hävda att den enda betydande inträdesbarriären var de statliga regleringarna. Om dessa plockades bort gavs den duglige möjlighet att etablera sig på den marknad som passade honom bäst, medan en del av de tidigare skyddade producenterna konkurrerades ut. Den genomsnittliga produktiviteten på varje marknad kom därmed att öka med positiv effekt på tillväxten som följd. Då en av målsättningarna med denna text är att undersöka hur väl teorier som utvecklats under tidigare sekler kan utnyttjas som redskap för att förstå dagsläget, så måste nu en jämförelse göras mellan de marknadsstrukturer som rådde på Adam Smiths tid och dagens marknadsstrukturer. Huvudfrågan som infinner sig är om marknadsstrukturerna sedan talets slut har genomgått någon avgörande förändring som i sin tur påverkat förekomsten av inträdesbarriärer. Om någon i detta avseende viktig förändring har inträffat, så begränsas argumentet om att en avreglerad hemmamarknad ger optimal tillväxt huvudsakligen till att gälla för Adam Smiths egen tid. Adam Smith skrev sitt viktigaste arbete, The wealth of nations, under det som eftervärlden har kommit att betrakta som den industriella revolutionens tidiga fas. England fick nu sitt industriella genombrott inom bomullsindustrin, som byggdes upp av relativt småskaliga företag. Arbetskraften som de nya industrierna kom att utnyttja bestod huvudsakligen av småbönder och torpare som under talens agrara revolution rationaliserats bort från jordbruket. Dessa småbrukare från jordbrukslandskapets utmarker hade tidigare drygat ut den magra utkomst jordbruket gav med hantverksarbete åt någon handelsman, m.a.o. producerade dessa människor enligt de traditioner som förlagssystemet utvecklat på 1100-talet för att tillfredställa långdistanshandelns behov av varor. När många småbrukare nu rationaliseras bort från sin traditionella försörjning inom jordbruket, så sugs de upp i någon hantverksbaserad industri för att på heltid ägna sig åt sådan verksamhet som tidigare bara genererat extrainkomster. När en majoritet av befolkningen på detta sätt fått sin försörjning utanför jordbruket, så var i praktiken den industriella revolutionen ett faktum. Enligt detta synsätt är de första industrierna under den industriella revolutionen varken storskaliga eller maskinintensiva. Inom den hantverksindustri som nu blomstrar utvecklas nya produktionsmetoder som kontinuerligt ändrar företagens organisation och effektivitet. Men det representativa företaget var fortfarande småskaligt och utnyttjade inte maskiner. Det var därmed inte förbundet med speciellt stora etableringskostnader att starta upp produktion på dessa marknader. Den duglige hade därmed stora möjligheter att bli framgångsrik. Ångmaskinens betydelse är ytterst marginell under denna första industrialiseringsfas. Detta orsakas bland annat av att metallurgin ännu inte upplevt de genombrott som krävdes för att tillverka de tillförlitliga cylindrar och kolvar som var en nödvändig förutsättning för ett tryggt utnyttjande av den nya maskinen. Dessa genombrott kommer först vid 1850-talets mitt, m.a.o. 70 år efter den industriella revolutionens genombrott. Och det är nu, vid 1800-talets mitt, som 14

15 vinstutvecklingen inom bomullsindustrin är så svag så att entreprenörer plötsligt börjar dirigera om sina investeringar mot nya verksamheter som människan aldrig tidigare skådat. Det är nu man börjar bygga järnvägar på allvar, vilket försörjer en framväxande kol, stål och maskinindustri. Därmed har den tunga moderna storskaliga industrin sett världens ljus, vilket genererar helt nya typer av marknadsstrukturer och organisationsformer. Det småskaliga familjeföretaget som på Adam Smiths tid var den dominerande företagstypen blir inte längre representativ på dessa nya marknader. Då den tunga industrin kräver betydligt större finansiella resurser blir aktiebolaget en vanlig organisationsform, vilket får till följd att ägandet ofta separeras från skötseln av företaget. Dessutom utvecklas många av de nya företagen till byråkratiska organisationer vars uppbyggnad dramatiskt skiljer sig från det typiska familjeföretagets. Då skötseln av de nya företagen kräver nya typer av kunskaper grundläggs nu också högskolor som lär ut business administration, eller företagsekonomi. De nya järnvägsbolagen blir prototypen för dessa nya företag. De representerar en verksamhet som kräver finansiella resurser långt utöver vad varken svärmor eller den lokale bankiren kan erbjuda. Det räckte inte ens med att söka finansiella medel inom det egna landet. De amerikanska järnvägsbolagen tvingar fram de moderna amerikanska investeringsbankerna, som i sin tur söker medel i Europa för att kunna finansiera de amerikanska järnvägsbyggena. Då järnvägsbolagen kräver stora fasta investeringar så förutsätter lönsamheten inom företaget en massproduktion av transporttjänster, vilket innebär att endast ett fåtal företag hinner etablera sig innan marknaden är mättad. Sedan kan potentiella entreprenörer representera hur mycket duglighet som helst, då det inte finns en tillräckligt stor marknad för att försörja ytterligare ett järnvägsbolag så har marknaden själv etablerat inträdesbarriärer som kanske förhindrar den dugligaste från att etablera sig. Därmed gäller att vi från 1850-talets mitt har fått vad en del ekonomhistoriker kallar för den andra industriella revolutionen. Då denna bärs fram av storskalig tung industri så genererar de nya marknader som nu byggs upp av olika av marknaden bestämda inträdesbarriärer. Detta innebär att de västerländska ekonomierna från 1800-talets mitt erhållit en större mångfald i marknadsstrukturerna, där det småskaliga företaget som opererar på marknader utan några avgörande inträdesbarriärer existerar parallellt med de storskaliga massproducerande företagen som opererar på marknader där marknaden själv genererat hinder mot nyetablering, eller inträdesbarriärer. Denna senare typ av marknadsform existerade inte på Adam Smiths tid, vilket innebär att den dominerande inträdesbarriären under det sena 1700-talet bestod av de inträdesbarriärer som bestämdes av politiska beslut, m.a.o. av den reglerade marknadens monopolrättigheter. I denna situation ger en avreglering av marknaderna en ökad effektivitet och tillväxt. Detsamma skulle gälla om dagens pizzamarknad var reglerad. Men däremot är avregleringen av den svenska elmarknaden en åtgärd som gäller på en marknad med marknadsbestämda inträdesbarriärer, och ännu har inte hushållen märkt något symptom på ökad effektivitet i form av sänkta priser. Denna diskussion har dels haft som ambition att åskådliggöra betydelsen av fritt inträde, och dels att visa hur marknadsstrukturernas förändring under de senaste två hundra åren har kommit att utveckla förekomsten av marknadsbestämda inträdesbarriärer, vilket i sin tur har kommit att begränsa marknadsekonomins flexibilitet. Dessa förhållanden kommer att vara av betydelse när den Europeiska Monetära Unionen ska utvärderas. 15

16 De klassiska ekonomerna hävdade att en avreglerad ekonomi skulle ge en ökad effektivitet och produktivitet på de enskilda marknaderna, då de dugligaste nu gavs möjlighet att etablera sig. Detta skulle ge nationen en ökad tillväxt med ett ökat välstånd som följd. Då detta argument gäller i det nationella perspektivet, så måste det också kunna generaliseras till att gälla för samtliga nationer, eller i ett globalt perspektiv. De klassiska ekonomerna förespråkade därför också: 2) En avreglerad utrikeshandel. De klassiska ekonomerna betraktade också handelshindren som något som hindrade ekonomin från ett effektivt resursutnyttjande, men denna gång var argumentet om avregleringar ställt i ett globalt perspektiv och är i denna version känt som Ricardos teori om komparativa fördelar. Idén baseras som sagt på samma principer som gällde för en avreglering av hemmamarknaden. Vi förklarar med ett standardiserat exempel: Vi har två länder som båda producerar samma varor: vin och ångmaskiner. I utgångsläget tillåts inte de båda länderna att handla med varandra p.g.a. att handeln är hårt reglerad (autarki). Därför måste båda länderna tillfredställa sina hemmamarknader med hemmaproducerat vin och hemmaproducerade ångmaskiner. De båda länderna är nu olika bra på att framställa de båda varorna. T.ex. är engelsmännen relativt bra på att producera ångmaskiner men ineffektiva i vinproduktionen. Då nu England är bra på att producera ångmaskiner så blir ångmaskiner relativt billiga i England. Vinproduktionen däremot är relativt ineffektiv vilket gör att hemmaproducerat vin blir en relativt dyr vara i England. Det omvända gäller för Portugal. En relativt ineffektiv portugisisk maskintillverkning gör ångmaskiner relativt dyra i Portugal. Samtidigt ger landets effektiva vinproduktion både gott och billigt vin. Om dessa båda länder etablerar frihandel med varandra, så kommer nu varje land att specialisera sin produktion på den vara man är bäst på att producera. Detta gör att man i Portugal nu kommer att köpa de relativt billigare engelska ångmaskinerna, vilket gör att den portugisiska maskinindustrin konkurreras ut, och att resurser därmed flyttas över till den effektiva portugisiska vintillverkningen. Engelsmännen kommer att konsumera portugisiskt vin, vilket både är godare och billigare än engelskt vin. Den engelska vintillverkningen konkureras ut vilket gör att resurser i England flyttas över till den relativt effektiva maskintillverkningen. Därmed har frihandeln genererat en situation där varje land specialiserat sin produktion på de varor man är bäst på att producera. En del av dessa varor kommer sedan att tillfredställa hemmamarknadens behov, medan resten exporteras som betalning för de importerade varor som andra länder är bättre på att producera. Därmed kommer produktiviteten i varje land att öka vilket genererar en ökad global produktion och tillväxt. Detta är Ricardos argument för frihandel. Det kan vara viktigt att här kommentera Ricardos argument, vilket fortfarande utgör en dominerande kraft i internationella förhandlingar om nya handelsvillkor. Först ska den merkantilistiska ståndpunkten att en framgångsrik politik ger landet bytesbalansöverskott (vilket samtidigt innebär att något annat land får problem med underskott) 16

17 ställas mot det klassiska argumentet att frihandel alltid löper parallellt med en balanserad bytesbalans (vilket innebär att det exporterade värdet alltid överensstämmer med det importerade). Skillnaden i synsätt bestäms av att de klassiska ekonomerna var intresserade av att uppnå en optimal global produktion, medan merkantilisterna endast var intresserade av det egna landets position. De klassiska ekonomerna hävdade att handeln både skulle ge upphov till den internationella specialisering som gav den ökade globala produktionen, och samtidigt fördela detta resultat på ett sådant sätt att det gav varje land en ökad välfärd. Därigenom hävdade klassikerna att ett bytesbalansöverskott i sig inte kunde betraktas som ett mål. För det andra gäller att kopplingen mellan teorin om komparativa fördelar och tillväxt inte är självklar, vilket gör att argumentet att frihandel ger en positiv effekt på ett lands tillväxt är ställt under debatt. Som alltid finns här både argument för och emot Ricardos ståndpunkt. Här kommer vi bara att ge en intuitiv beskrivning av vad diskussionen handlar om. Om vi bara undersöker de effekter som ges i de båda ekonomierna under den period då man lämnar autarki och övergår till frihandel så gäller följande: Teorin om komparativa fördelar hävdar att den globala produktionen och välståndet kommer att öka under den period som ekonomierna öppnas för frihandel. Detta innebär att om problemet betraktas som ett spel över en period så medför frihandel en entydig fördel för inblandade länder. Men därmed har inget sagts om hur tillväxten kommer att påverkas. Tillväxt definieras som den långsiktiga förändringen i ett lands bruttonationalprodukt, vilket innebär att tillväxten mäter den trendmässiga utvecklingen i BNP över flera perioder. Ricardos teori om komparativa fördelar gäller huvudsakligen för en period, nämligen den period då de inblandade länderna överger autarkin för frihandel. Antag nu att de båda länderna i vårt exempel överger autarkin för frihandel. Detta ökar de båda ländernas välstånd under den första perioden. Resultatet ges av att respektive land specialiserar sin produktion på den vara man är bäst på att producera. Lägg nu till antagandet att olika varor är bärare av olika tillväxtpotential. Maskiner kanske representerar en större tillväxtpotential än vin. Detta innebär att landet som specialiserar sin produktion på maskiner genom detta val kommer att börja med en forsknings- och utvecklingsverksamhet som i sin tur genererar den stora mängd av differentierade industriprodukter som vi har idag. Därmed får landet som under den första perioden specialiserar sin produktion på maskiner en stor tillväxtpotential också under kommande perioder. Om vinproduktion däremot inte genererar en kunskap som kan användas för att differentiera den ursprungliga produkten till en stor mängd framtida produkter, så har specialiseringen på vinproduktion med stor sannolikhet inte utrustat det vinproducerande landet med en ökad tillväxtpotential. Ricardos argument att länder ska anpassa sin produktion i enlighet med landets komparativa fördelar, för att därigenom åstadkomma en positiv effekt på samtliga länders välbefinnande och tillväxt, är ett argument som är giltigt på kort sikt (eller under den period som länderna etablerar frihandel). Men frihandelns egentliga effekt på tillväxten är oklar. Ricardos argument baseras på ett implicit antagande om att de inblandade länderna är jämnstarka. Dom skiljer sig från varandra endast i deras förmåga att producera de varor som genererar handel. Men dessa varor representerar samtidigt samma tillväxtpotential och samma möjligheter till normal vinst. 17

18 Den merkantilistiska doktrinen bygger, å den andra sidan, på antagandet att varor (och nationer) representerar ett ojämlikt styrkeförhållande, och därmed olika potential för tillväxt och vinster. De båda argumenten har överlevt fram till vår samtida debatt om valet av utvecklingsstrategier inom (framför allt) u-landsteorins område. Här ställs infant industry -argumentet (merkantilism) mot en utvecklingsstrategi baserad på frihandel, där landet rekommenderas att plocka bort sina handelsrestriktioner för att sedan specialisera produktionen i enlighet med landets komparativa fördelar (klassisk teori). Jag vill sammanfatta denna diskussion med följande slutsats: Européerna använde infant industry argumentet under den merkantilistiska perioden när våra ekonomier hade en u- landsstatus. Under den industriella revolutionen ändrades sedan argumentationen till förmån för en frihandelsstrategi, där varje land nu skulle specialisera sin produktion i enlighet med landets komparativa fördelar. Man bör också vara medveten om att frihandelsargumentet blev populärt samtidigt med att de europeiska nationerna kom att erövra positionen som världens effektivaste ekonomier. Nu återgår vi till att beskriva den klassiska ekonomiska teorin: De klassiska ekonomerna ville formulera en strategi som gjorde de nationella ekonomierna, och därmed också den globala ekonomin, mer effektiv, så att tillväxttakten kunde öka. De medel som skulle användas för att tillfredställa denna målsättning bestod i att man skulle avreglera hemmamarknaden och utrikeshandeln. De klassiska ekonomernas argument att man skulle avreglera samtliga marknader baserades på idén om att en avreglerad marknad genererade en optimal produktion, som i sin tur gav folk en optimal välfärd. Detta är detsamma som att hävda att marknaderna är överlägsna en interventionistisk ekonomisk politik, eller att en marknadsekonomi med regleringar alltid ger medborgarna en sämre välfärd jämfört med om samtliga marknader i ekonomin vore avreglerade. Ett problem som alltid dyker upp när marknadsekonomier diskuteras är om marknaden på egen hand genererar jämvikt, m.a.o. om marknadsmekanismerna är sådana att man alltid får ett utbud som motsvaras av en lika stor efterfrågan. (Observera att också arbetsmarknaden utgör en av ekonomins många marknader). Den franske ekonomen J.B. Say utrustade de klassiska ekonomerna med en lösning som formuleras i Says lag: 3) Says lag Says lag hävdar att allt utbud av varor och tjänster alltid kommer att motsvaras av en lika stor efterfrågan. Detta är detsamma som att vi enligt Says lag alltid har jämvikt på samtliga marknader. Under det tidiga 1800-talet hade inga utbuds- eller efterfrågekurvor utvecklats, vilket innebär att Say inte kunde använda sig av någon pristeori för att beskriva varför jämvikt alltid uppkommer. Says lag baseras därför på ett logiskt resonemang kring rationella producenters beteende. Says lag baseras på antagandet att det är tråkigt att arbeta, vilket gör att entreprenörer inte producerar varor och tjänster bara därför att det är roligt. 18

19 Vi kan nu som exempel undersöka hur en skoproducent agerar. Enligt Say har skoproducenten två motiv till att producera skor. Först kan skoproducenten producera skor för att tillfredställa sitt eget behov av denna vara. När detta behov är tillfredställt så ko-mer en ytterligare produktion av skor att motiveras av att producenten vill bjuda ut dessa varor på marknaden. Men då ingen producent tycker att arbete i sig självt är något trevligt, och då skoproducenten redan tillfredställt sitt eget behov av skor, så är skoproducentens enda skäl att producera skor som ska säljas på marknaden att värdet på de skor han säljer på marknaden exakt överensstämmer med värdet på de andra varor och tjänster som skoproducenten vill köpa från marknaden. Detta innebär att värdet på skoproducentens utbud här exakt kommer att överensstämma med värdet på de varor och tjänster som skoproducenten kommer att efterfråga. Då alla medborgare enligt Say uppför sig på samma rationella sätt som vår skoproducent, så kommer ekonomins totala utbud (eller aggregerade utbud) att motsvaras av en lika stor efterfrågan (aggregerad efterfrågan). Ett sådant beteende genererar därför jämvikt på samtliga marknader i en ekonomi där produktionsnivån bestäms från utbudssidan, eller av producenternas beslut att producera varor till försäljning på marknaden. Says lag hävdar därför att ekonomins samtliga marknader alltid kommer att befinna sig i jämvikt, vilket innebär att det aldrig förekommer några utbuds- eller efterfrågeöverskott på någon marknad. Därför kan det aldrig vara regeringens uppgift att hjälpa marknaderna att uppnå jämvikt, vilket är detsamma som att marknaderna opererar optimalt utan ekonomiskpolitiska interventioner. Observera att detta argument kan vara relativt väl anpassat till den småskaliga produktion som gällde under den industriella revolutionens första fas. I denna miljö var det inte otänkbart att familjeföretaget anpassade storleken på utbudet efter familjens behov. Frågan är om samma strategi är möjlig i de stora företag som utvecklats under den andra industriella revolutionen, och som sedan dess har kommit att dominera industriproduktionen i västvärlden. ( Enligt den svenska koncentrationsutredningen från 1968 framställde de 200 största företagen i landet 48 % av den svenska industriproduktionen). Därmed gäller åter att marknadsstrukturernas utseende är av avgörande betydelse när relevansen i de ekonomiska teorierna ska utvärderas. Detta är ett problem vi kommer att återkomma till. 4) Följdsats till Says lag: Pengar är neutrala Om Says lag gäller så genererar detta följdsatsen att pengar är neutrala. Detta argument sammanfattas i kvantitetsteorin och hävdar att en ökning av penningmängden i sig inte kommer att förändra folks intresse för de varor och tjänster man vill köpa från marknaden (m.a.o. en förändrad penningmängd påverkar inte folks preferenser). Och då varuutbudet enligt Says lag ytterst bestäms av producenternas intresse för att byta till sig andra varor från marknaden, m.a.o. av vad producenterna vill köpa från marknaden, så kommer nu inte heller varuutbudet att påverkas av att penningmängden ökar. En ökad penningmängd kommer därför endast att ge en effekt på prisnivån, som då stiger proportionellt mot penningmängdsökningen. Därmed ger en ökad penningmängd endast effekt på landets inflation utan att BNP kommer att påverkas, vilket är detsamma som att pengar är neutrala. Observera att då argumentet om pengars neutralitet är en följdsats ur Says lag så ges detta argument först full giltighet om de enskilda producenterna kan styra sitt utbud i enlighet med de principer som gäller för Says lag. Detta förutsätter i sin tur att den representativa marknaden karakteriseras av småskalig produktion. 19

20 För att nu summera den klassiska teorin, så ser vi att den klassiska ekonomiska teorin formuleras som en frontalattack mot merkantilismen. När merkantilisterna argumenterade för att regeringen ska reglera hemmamarknaden och utrikeshandeln samt för att en ökad penningmängd stimulerade varuproduktionen, så svarade de klassiska ekonomerna med att hävda det motsatta. Regeringens uppgift blir här att avreglera hemmamarknaden och utrikeshandeln. Dessutom gäller att pengar är neutrala. Dessa skilda synsätt beror på att merkantilisterna och de klassiska ekonomerna ställdes inför två olika problem. Den merkantilistiska doktrinen utvecklas som en strategi ämnad att generera tillväxt i svaga ekonomier, medan de klassiska ekonomernas uppgift var att utveckla en strategi som ökade tillväxttakten i redan väl fungerande marknadsekonomier. Motivet bakom det klassiska argumentet kan beskrivas i nedanstående diagram: BNP Klassisk tillväxtbana Merkantilistisk tillväxtbana TID Detta innebär att om vi avreglerar ekonomin och därmed gör den mer effektiv, så kommer en sådan klassisk strategi att generera en ökad tillväxt vilket i diagrammet åskådliggörs av att tillväxtbanan vrids från den merkantilistiska mot den klassiska. DEN NEOKLASSISKA TEORIN De klassiska ekonomernas problem bestod i att undersöka hur man ökade effektiviteten i ekonomin så att landets tillväxt kunde öka. De klassiska ekonomerna lät dessutom Say s lag beskriva ett beteende på de enskilda marknaderna, där jämvikt garanterades av de rationella producenternas agerande. De neoklassiska ekonomerna översätter nu Say s lag i pristeoretiska termer. Till sin hjälp härleder man efterfråge- och utbudsfunktioner som beskriver förhållandet mellan pris och utbjuden respektive efterfrågad kvantitet på varje marknad. Baserat på ett antagande om att konsumenterna alltid försöker maximera sin nytta ges negativt lutande efterfrågefunktioner, vilket innebär att ett sänkt pris på någon vara gör att konsumenterna köpa mer av just den varan. Baserat på ett antagande att företagen alltid försöker maximera sin vinst får man positivt lutande utbudsfunktioner, som beskriver ett förhållande där ett ökat pris motiverar företagen att öka sitt varuutbud. Då neoklassikerna nu använder sig av dessa utbuds- och efterfrågefunktioner för att översätta Says lag i pristeoretiska termer så innebär detta följande: Om vi t.ex. till ett givet pris får en situation där utbudet är större än efterfrågan på någon marknad så kommer priset 20