När pappa såg en tysk eller litauer nere på gården, sprang han upp i lägenheten och satte in oss pojkar i malinen. Det hände ofta, och det var vår

Storlek: px

Starta visningen från sidan:

Download "När pappa såg en tysk eller litauer nere på gården, sprang han upp i lägenheten och satte in oss pojkar i malinen. Det hände ofta, och det var vår"

Monica Åkesson
för 8 år sedan
Visningar:

1 När pappa såg en tysk eller litauer nere på gården, sprang han upp i lägenheten och satte in oss pojkar i malinen. Det hände ofta, och det var vår enda räddning.

2 35 I s a a c R e c h e s född 1932 i Vilnius Varje livshistoria är unik. Men Isaac Reches historia är kanhända»unikare» än många andra eftersom hela hans familj pappa, mamma och lillebror Josif klarade sig levande ur Vilnius ghetto. Isaac Reches och jag träffas på hans första arbetsfria dag. Efter fyrtiofem år som läkare har han lämnat arbetslivet, och åtnjuter hädanefter motsvarande 1100 svenska kronor i pension per månad. Han har inte talat jiddisch på många år, så Ranana Malkhanova från Judiska församlingen tolkar när det behövs. Men efter ett par timmar orkar hon inte längre, Reches berättelse är för ansträngande. På hans andra dag som pensionär åker vi runt i staden med hans bil. Det en underlig känsla att gå runt med honom i det som en gång var Arbeitslager-HKP, två höga huskroppar på Suba č iausgatan med en gård emellan. Ursprungligen var husen en donation från en familj Hirsch som bostäder åt fattiga judar. Mellan bodde ryska officersfamiljer här, innan det blev»arbetsläger HKP», tyska arméns fordonsverkstad. Efter kriget var här läger för tyska krigsfångar. Här levde arbetsjudarna på HKP och deras familjer, omkring 2500 människor av vilka bara ett fåtal överlevde. Vi går runt på gården. Isaac Reches visar i vilket fönster hans familj bodde. Någon tvättar en bil, en annan lagar ett fönster. Nu bor helt normala människor här, som han säger. På gården står två monument, ett mindre och ett större. Det större har en inskription på hebreiska, något som Isaac ondgör sig över:»ingen som bor här kan läsa det. Det är ju idiotiskt!» På det mindre monumentet finns inskriptioner på både jiddisch, litauiska och engelska. Texten handlar om att från generation till generation skall minnet vandra om dessa hjältar. Mellan huskropparna ligger en lekplats.»här begravde tyskarna unge-

Isaac Reches och jag träffas på hans första arbetsfria dag. Efter fyrtiofem år som läkare har han lämnat arbetslivet, och åtnjuter hädanefter motsvarande 1100 svenska kronor i pension per månad.

3 fär 400 människor», konstaterar Reches.»De avrättades här på gården. När ryssarna kom, tillsatte de en kommission om vad som hänt, liken räknades och begravdes igen lite längre bort på området. Min far hjälpte till att gräva upp liken och räkna dem.» Eftersom Isaac Reches inte är speciellt pigg på att bli fotograferad, försöker han istället få mig att gå några meter bort och ta en bild av hela gården och husen. Plötsligt stannar han till vid en dunge och säger att där ligger tre människor begravda. Tyskarna skulle avrätta en man och hans familj. Två gånger försökte de hänga honom, båda gångerna gick repet av. Mannen bönade för sitt liv och sa att det var sed att man skulle skonas om repet brast, men tyskarna befallde bara att han och hans fru skulle falla på knä istället. När deras dotter såg pappan och mamman ligga på knä, sprang hon fram och gjorde likadant. Sedan sköts alla tre. Flickan var fyra år. Tankarna går runt i mitt huvud. Reches verkar helt oberörd. Han tänder ytterligare en cigarett och säger han att det är tur att min fru inte är med, för hon skulle säkert ha synpunkter på vårt rökande. Hans fingrar är gulbruna, garvade i nikotin, och han håller cigaretten på det klassiskt gamla, ryska sättet. På väg ut från gården pekar han mot ett fönster.»där bodde fru Zudowska», säger han.»då SS gick in för att ta barnen i barnaktionen, skrek hon mördare åt dem. De sköt henne direkt. Och där borta Någon av de sista dagarna var det några som gav sig iväg till skogarna. De skulle till partisanerna. Det där fönstret var alldeles nedblodat. De hade väl skurit sig. De hade pistoler, så de klarade sig säkert.» Lite senare besöker vi en judisk begravningsplats, eller snarare det som en gång var en judisk begravningsplats. Sovjeterna rev den på 1950-talet för att få plats för en väg. Bland gräs, avfall, tomflaskor och några gamla navkapslar ser vi fundament från gravstenar. På ett har någon lagt några små stenar och en bukett frusna blommor.»från generation till generation skall minnet vandra.» 36

» Eftersom Isaac Reches inte är speciellt pigg på att bli fotograferad, försöker han istället få mig att gå några meter bort och ta en bild av hela gården och husen.

4 Vi bodde på Antokol gas. Far var plåtslagare och mor var hemma. Min lillebror, Josif, föddes På fredagarna tändes ljusen och på de stora högtiderna gick vi i synagogan. Hemma talade vi jiddisch. Mor kunde dessutom polska, och far kunde både polska, ryska och tyska. Men det fanns judar i Vilnius, som bara kunde jiddisch. De behövde inget annat. Skräddaren talade jiddisch, bagaren talade jiddisch, slaktaren talade jiddisch. Kommer du ihåg hur det var när ni tvingades in i ghettot? Litauiska soldater i gröna uniformer kom och hämtade oss. Vi fick ta med så mycket som vi kunde bära. Först föste de oss samman på torget och sen in i ghettot. Det fanns två ghetton, ett runt Gleser gas och ett runt Rudnizke gas. Pappa fick arbeta på HKP. När major Plagge, chefen för HKP, fick reda på att det lilla ghettot skulle likvideras tog han sina judar och flyttade dem till det stora ghettot. Vi fick bo på Lidske gesl, precis bredvid judefängelset. Men det var bara far, mor, jag och min bror som fick komma dit. Farmor skickades till Panerai. Hur många personer bodde i lägenheten? Det var ett rum och ett genomgångsrum. Vi bodde i genomgångsrummet. Sammanlagt bodde där fyra familjer, elva personer. Hur var det med mat? Mat? Vi fick 125 gram bröd om dagen. Pappa, som arbetade, fick 250. Ibland fick man ingenting. Kupongerna var bara giltiga för en dag. Det innebar att om man inte fick bröd en viss dag, så kunde man inte få den dagsransonen nästa dag. Vad fick ni förutom bröd? Ett kilo hästkött per familj och månad. Mor kunde inte äta det, för det var inte kosher. Men eftersom far var ute och arbetade kunde han ibland köpa eller byta till sig något att äta. Han fick smuggla det genom ghettoporten. Mor hade sytt lönnfickor i hans kläder. Hon var sömmerska innan hon gifte sig. Om de kom på en när man smugglade, fick man 37

Skräddaren talade jiddisch, bagaren talade jiddisch, slaktaren talade jiddisch. Kommer du ihåg hur det var när ni tvingades in i ghettot? Litauiska soldater i gröna uniformer kom och hämtade oss.

5 stryk med en gummibatong. Så när far smugglat in mat till oss och klarat sig, var det en stor glädje. Hur var en normal kväll hemma? I vår våning fanns det som sagt fyra familjer i två rum. Det var ett problem med köket. Det fanns en anteckningstavla, där det stod när de olika familjerna fick använda det. Men naturligtvis ville alla laga mat när de kom från arbetet. Hur var luften, hur var hygienen? Det fanns ett torrdass på gården Ett dasskommando tömde torrdassen med skyfflar. Inne i lägenheten fanns det inget elektrisk ljus. Det var avstängt, så vi gjorde lampor med en veke i olja. Dessutom var det mörkläggning på natten. Polisen gick omkring ute på gatorna och såg till att det inte strålade ut ljus från husen, för då kunde fientliga flygplan upptäcka det. På gården fanns kallt vatten som vi värmde upp. Far hade smugglat in lite såpa. Förresten, vi hade en liten påse runt halsen. Den var fylld med lusgift, men det var inte speciellt effektivt. Lössen kröp omkring på de där påsarna. När du talar om de här tiderna, vad tänker du då? Vår familj hade tur. Vi överlevde. Vi överlevde tack vare major Plagge. Han hade sagt till far att han skulle hjälpa oss och alla andra judar som arbetade i HKP så mycket han kunde, och det gjorde han. Han var från någon liten stad i trakten av Frankfurt am Main, Gottsdorf eller något sådant. Varför hjälpte han judarna? Som ung hade han haft judiska vänner i Tyskland. Gick du i skolan hela tiden? Nej, 1943 fanns det inga lärare längre. Tyskarna hade fört bort dem. Mor var sur. Hon ville att jag skulle gå i skolan och lära mig något, men det fanns inga lärare längre. 38

Hur var luften, hur var hygienen? Det fanns ett torrdass på gården Ett dasskommando tömde torrdassen med skyfflar. Inne i lägenheten fanns det inget elektrisk ljus.

6 Det var aktioner hela tiden. Det var till exempel en aktion när man tog oss från Gleser gas till Lidske gesl. De som inte fick komma över till det andra ghettot likviderades och området stängdes ner. De som kom till Rudnizke gas, Schawler gas, Lidske gesl och så vidare förde man bort i andra aktioner. Tyskarna delade ut olika arbetstillstånd, shajne gula shajne, vita shajne och så vidare. De som inte hade arbetstillstånd förde man till Panerai, och varje gång det delades ut nya shajne var de färre än antalet judar. Varje familj fick ha två barn. En shajn räddade en pappa, en mamma, ett barn och ett barn. Det tredje barnet fördes till Panerai. Judarna som arbetade på HKP var, som tyskarna sa,»nyttiga judar» och skonades därför. Efter upproret i ghettot hjälpte det inte om man hade arbetstillstånd eller inte. De bara skickade folk till läger i Estland och Lettland. Under den aktionen gömde sig far på ett ställe och jag, mor och min bror gömde oss på ett dass där det stod en lår med skit. I den gömde vi oss. Andra judar gömde sig också i dasset. Många unga judar gömde sig i toaletterna under fjölen vid aktionerna. Det var en vanlig metod att krypa ner i hålet. I Spielbergs film Schindler s list kan man se sådant, men jag har sett det med mina egna ögon. Det var varmt i den där låren, där vi låg i exkrementerna och urinen. Sen blev det lite lugnare och far kom tillbaka till oss från sitt gömställe. Han byggde en maline i golvet mellan två tegelväggar på vinden i judefängelset. För att man inte skulle se att tegelstenarna i väggen kunde tas bort de satt ju löst ersatte han murbruket med mossa. Eftersom major Plagge visste att ghettot skulle likvideras, anordnade han så att hans judar fick flytta till två hus på Subotsch gas. Där hade det bott ryska officersfamiljer under den första sovjetiska ockupationen, och där organiserade han ett arbetsläger för HKP-judarna. Dit kom min familj när ghettot likviderades. Jag kommer ihåg, att när vi satt på lastbilarna sa de andra judarna till oss de som skulle föras bort:»ni lämnar oss och vi kommer att mördas.» Sen kördes vi till Subotsch gas, till»arbeitslager HKP». Där var förhållandena bättre. Far fick en halv liter soppa per dag, vi andra fick inget 39

De som inte hade arbetstillstånd förde man till Panerai, och varje gång det delades ut nya shajne var de färre än antalet judar. Varje familj fick ha två barn.

Relevanta dokument

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert

Hubert såg en gammal gammal gubbe som satt vid ett av tälten gubben såg halv död ut. - Hallå du, viskar Hubert Ökpojken Mitt i natten så vaknar Hubert han är kall och fryser. Han märker att ingen av familjen är där. Han blir rädd och går upp och kollar ifall någon av dom är utanför. Men ingen är där. - Hallå är