Slaktarens kaj, apotekarens trädgård och fällberedarens gård ARKEOLOGI PÅ TRE GÅRDAR I OCH 1700-TALENS JÖNKÖPING.

Transkript

1 Slaktarens kaj, apotekarens trädgård och fällberedarens gård ARKEOLOGI PÅ TRE GÅRDAR I OCH 1700-TALENS JÖNKÖPING Magnus Stibéus

2

3 Slaktarens kaj, apotekarens trädgård och fällberedarens gård Arkeologi på tre gårdar i och 1700-talens Jönköping Magnus Stibéus Med bidrag av Jens Heimdahl, Christina Rosén, Göran Tagesson och Maria Vretemark 1

4 Riksantikvarieämbetet Box 5405, Stockholm Tel Riksantikvarieämbetet Arkeologiska uppdragsverksamheten (UV Öst) Roxengatan 7, Linköping Tel Fax GRAFISK FORM Britt Lundberg. ILLUSTRATIONER Jens Heimdahl. GRAFIK Jens Heimdahl, Henrik Pihl, Magnus Stibéus, Maria Vretemark, Lars Östlin. FOTO Gunnar Menander. Övriga foton: Karin Arfalk, Jens Heimdahl, Jönköpings läns museum, Hanna Menander, Magnus Stibéus, Göran Tagesson, Lena Troedson, Maria Vretemark. OMSLAGSBILD Framsida: Tre knivar från tomt 42 och tre ¼ öre sm från drottning Kristinas tid. Baksida: En guldring från tomt 41 och en visare från tomt 42, samt en sölja från tomt ½ 40. Foto Gunnar Menander. Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2012/0744. TRYCK TMG Tabergs AB, Riksantikvarieämbetet 1:1 ISBN

5 Innehåll Förord 5 Magnus Stibéus Etthundrafemtio år vid Lillsjön 9 Magnus Stibéus Den tyska och skotska befolkningen 53 Magnus Stibéus Jönköpings kommunala slakthus 69 den nya tidens ordning Maria Vretemark Det blommande apoteket 83 medicinsk odling i 1600-talets Jönköping Jens Heimdahl Tidigmoderna rum 95 gård, hus och rum i och 1700-talens Jönköping Göran Tagesson Bygga och bo vid vatten 127 Magnus Stibéus Ölkrus, fajansfat och tekoppar 149 keramik från tre tomter i Jönköping Christina Rosén En modernare livsstil? 165 Magnus Stibéus Referenser 195 3

6 82

7 Fig 55. Barberaren Christian Oldenknecht från Stralsund blev ägare till gården utmed Store gatan och den lilla tomten vid Lillsjön på 1640-talet. Han var värvad till den svenska armén och fick flera olika befattningar. Mot slutet av sin levnad blev han hovrättsapotekare i Jönköping. På 1650-talet hade han flera landsmän som medhjälpare i sin gård, bl a Christian Fischer och Daniel Sager. ILLUSTRATION JENS HEIMDAHL. Det blommande apoteket medicinsk odling i 1600-talets Jönköping Jens Heimdahl Vid undersökningen av kv Ansvaret i Jönköping påträffades fröer av flera medicinalväxter i begravd odlingsjord från mitten av 1600-talet (Heimdahl 2012). Att fynden bl a gjordes på en tomt som mellan 1640-talet och omkring 1680 innehafts av apotekare, placerar dem i ett medicinhistoriskt sammanhang där vi nu, utifrån arkeologiska resultat, kan fylla vissa kunskapsluckor, men också ställa nya frågor och kanske bidra med nya perspektiv kring medicinalodling och medicinhistoria. Följande artikel vill belysa de botaniska spåren efter medicinalodlingar och bruket av medicinalväxter i Jönköping under 1600-talet, med utgångspunkt i resultaten från undersökningarna av kv Ansvaret. Tolkningen av materialet diskuteras inledningsvis källkritiskt. Medicinalodlingarna sätts sedan in i trädgårds- och medicinhistoriska sammanhang, utifrån perspektiven urban odlingskultur och folklig- och skolmedicinsk teori och praktik under 1600-talet. Utifrån detta görs ett försök att ringa in vilka funktioner de olika medicinalväxterna som hittats kan ha fyllt inom den lokalt praktiserade medicinen. Eftersom spåren visar på att officinella odlingar bedrivits av både skolmedicinskt bildade (barberare/apotekare) och andra borgare (bl a en änka), är det också motiverat att närmare analysera förhållandet mellan folk- och skolmedicin, teoretiskt, praktiskt och socialt. Hur vanligt var det att medicinalväxter odlades av vanliga borgare? Användes de för husbehov eller sålde de till apoteken? Hur kan förhållandet mellan skol- och folkmedicin ha tett sig i 1600-talets Jönköping? Fynden och deras källvärde Den empiriska grunden för artikeln utgörs primärt av arkeobotaniskt material och stratigrafiskt definierade horisonter i urbana kulturlager, som sekundärkälla används tidigare historiska studier. Makrofossilen kommer främst från kv Ansvaret, där fynden i två tomter, 41 och 42, gjordes i odlingshorisonter stratigrafiskt daterade till ca Odlingshorisonterna identifierades genom sitt typiska läge i bakgårdsmiljö, en stratigrafiskt homogeniserad struktur, samt genom jordinnehållet som bl a utgjordes av gödningsspår (kreatursdynga och latrinavfall) och bevattningsspår (vattenlevande organismer). Bevarandegraden för det organiska materialet i jorden var mycket god, vilket fått till följd att även fröer och delfrukter av odlingsväxterna bevarats, ett fenomen som är ovanligt utanför stadsmiljöer. Att det verkligen rör sig om spår efter odling motiveras genom att: 1) Flera av arterna inte kan förklaras som ogräs. 2) Flera av arterna inte kan ha hamnat i jorden via gödning i form 83

8 av latrinavfall, då fröerna/delfrukterna inte äts. 3) Flera av medicinalväxterna som återfunnits i apotekartomten inte påträffas någon annanstans inom kvarteret, vilket innebär att fyndsammanhanget implicit kan tolkas som en medicinalodling. Sammantaget förklaras vissa fröers närvaro i odlingsjorden enklast av att de odlats där. De är alltså fynd av odlingsväxter in situ, och har ett högt källvärde. Vid sidan om dessa arter förekommer också en rad arter i odlingsjorden som kan ha odlats här, men som också kan vara ogräs, eller ha hamnat här genom att de ätits och kommit att ingå i det latrinavfall med vilket odlingarna gödslats. Dessa fynd har ett lägre källvärde ifråga om huruvida de ingått i odlingen, men de kulturväxter som ätits kan tillskrivas ett högt källvärde ifråga om att de brukats inom det hushåll som bedrivit odlingen. Vid sidan om fynden i kv Ansvaret, diskuteras även fynd av medicinalväxter under 1600-talet från kv Diplomaten. Här rör det sig om fynd från spridda sammanhang. Inget av dem har gjorts i odlingsjord, men förekomsten av dem kan inte förklaras på annat sätt än att de antingen odlats och fröat av sig lokalt, eller att fröer hanterats i syfte att odlas lokalt, eller möjligen att fröerna i sig brukats som medicin. I vilket fall, rör det sig om spår av växter från 1600-talets Jönköping, som antagligen hanterats i medicinskt syfte. De delas här inte upp efter fyndsammanhang eller källvärde (för detta hänvisas till Heimdahl 2009b), utan hanteras i grupp. Ett annat tolkningsproblem är att de flesta kulturväxter som påträffats i detta sammanhang inte bara är kända för att ha brukats inom medicinen. Här finns t ex kryddor som opievallmo och isop; grönsaker som rättika/rädisa och lungrot; prydnadsväxter som ringblomma och akleja och njutningsmedel som tobak. För vissa fynd, t ex opievallmo och isop, pekar fyndsammansättningen till förmån för en tolkning som medicin eftersom de påträffas tillsammans, och med andra medicinalväxter som inte använts som kryddor (tobak och bolmört). Men för andra växter är det svårare att enbart förklara dem med att de använts medicinskt, t ex grönsaker som rättika/rädisa och palsternacka. Det är meningslöst att art för art försöka visa vilka växter som använts som medicin och vilka som brukats för andra ändamål (inte minst eftersom det främst är sammansättningen och sammanhanget som pekar mot den medicinska förklaringsmodellen). Samtidigt är det uppenbart att det här finns en risk för feltolkning som inte kan förbises. För att komma runt detta problem diskuterar vi här endast ett mindre urval av växtfynden närmare de vars tolkning som medicinalväxter anses mer säker. Detta innebär ändå att alternativa tolkningar kan vara relevanta i de enskilda fallen, vilket inte ska ses som en motsättning, eftersom den kanske troligaste lösningen i många fall kan vara att en viss växt odlats i flera överlappande syften. De faktiska odlingar och kulturella bruk vi försöker få syn på genom tolkningarna, har sannolikt inte varit styrda av de rigida kategorier vi använder som tolkningsverktyg. Efter att ha berört viss källkritik kan vi övergå till fyndmaterialet (fig 56). Fynden från kv Ansvaret kommer endast från odlingshorisonterna i tomt 41 ( Apotekartomt ) och 42 ( Änknas tomt ). Fynden från kv Diplomaten är summerade ur alla 1600-tals prover från detta kvarter, vilket förklarar varför dessa är så många de är alltså påträffade i en mångdubbelt större analyserad jordvolym. Diplomaten Ansvaret 2009 Apotekartomt Änkans tomt Akleja Bolmört Hjärtstilla Isop Kattmynta Lungrot Opievalmo Ringblomma Tobak Fig 56. Tabellen visar växtfynd från Jönköpings 1600-tal som tolkats som odlade eller brukade i medicinskt syfte. GRAFIK JENS HEIMDAHL. 84

9 Fig 57. Odlingen på tomten 41 bedrevs professionellt under drygt tre decennier. Gården låg norr om Smedjegatan. ILLUSTRATION JENS HEIMDAHL. Foton till höger (SAMTLIGA AV JENS HEIMDAHL): Fig 58. Opievallmo. Fig 59. Bondtobak. Fig 60. Bolmört. Fig 61. Isop. Fig 62. Lök. Fynden på apotekartomten utgör de säkraste bevisen för medicinalodling i Jönköping. De samlade, och för kvarteret unika, fynden av opievallmo, bondtobak, lungrot och isop. Dessutom påträffas här tre av kvarterets fyra bolmörtsfrön, vilket bedöms som en indikation för att även denna växt odlats på platsen. Spår efter ytterligare kulturväxter påträffades i form av vitsenap, lök, humle, palsternacka, rädisa/rättika, vilka även dessa kan ha odlats av apotekarna, men vars källvärde och bruk bedöms som alltför osäkra för att tas upp för diskussion här. Detsamma gäller fynd av nattskatta och besksöta, arter vars förekomst i likhet med bolmörten, tycks överrepresenterade i apotekarnas odlingsjord. Även fynden på änkans tomt kan ses som goda indikatorer på medicinalodling, även om det i denna jord finns fler tecken som erinrar om köksodling med grönsaker. Få av fynden från kv Diplomaten har gjorts i sammanhang som specifikt indikerar odling eller bruk. Undantag är t ex fynden av frön från akleja, hjärtstilla och ringblomma som tolkas som goda indikatorer för att dessa arter odlats här under 1630-talet (Heimdahl 2009b:26ff ). Övriga fynd kan också representera ogräsflora eller användning som kryddor. 85

10 Odlingar i 1600-talets städer Arkeologiska resultat under de senaste decennierna har förändrat bilden av medeltida och tidigmoderna städer. Den tidigare bilden av en tätbebyggd och smutsig plats, där avfall tippades direkt i gränder där svin huserade, har alltmer fått ge vika inför spår av en genomtänkt avfallshantering, betydande ytor av trädgårds- och köksträdgårdsodlingar, ängar, beteshagar och välavgränsade fållor för svin och kreatur (Larsson 2000, Beronius-Jörpeland 2001, Drangert & Hallström 2002, Heimdahl 2005 och Lindeblad 2006). I en stad som t ex Vadstena uppgick andelen trädgårdar och kålgårdar 1560 till ca 40%, och 1705 upptogs större delen av stadens yta av odlingar och gräshagar (Lindeblad 2006). Beräkningarna är gjorda utifrån noteringar om obebyggda tomter, vilket alltså innebär att bakgårdsodlingar på bebyggda tomter inte är medräknade; stadens uppodlade yta var alltså ännu större. Av resultaten från senare års undersökningar att döma, verkar odling i bakgårdsmiljö nästan regelmässigt ha förekommit på bebyggda tomter i tidigmoderna städer, också i Jönköping (Pettersson 2007, Heimdahl 2009:b, Heimdahl manuskript). De arkeologiska resultaten kan här fylla en lucka i den historiska kunskapen om borgerlig trädgårdsskötsel, som utifrån skriftligt källmaterial främst är känd från 1700-talet och framåt (t ex Mårtensson 2002 & Ahrland 2006). De urbana odlingarna verkar dock ha en gammal kontinuitet, och kan från början ha varit en del av en kultur som ingick i det importerade stadskonceptet under tidigmedeltid. Under 1600-talet kan vi alltså förvänta oss att Jönköpingsborna generellt varit väl förfarna i olika former av trädgårdsbruk, och odlingar bedrevs både i bakgårdsmiljö och på obebyggda tomter i staden. Odlingarna på tomt 41 och 42 bedrevs när dessa tomter var obebyggda. Innehavarna, apotekarna och änkan, har bott och haft fastigheter på annat håll i staden. Av historiska uppgifter att döma verkar de urbana odlingarna främst utgjorts av köksodlingar, s k kålgårdar, och ibland anges de specificerade till t ex örtagårdar, kryddesängar, aplagårdar eller trädgårdar. Detta skulle kunna leda in tanken till en bild där odlingarna varit strikt uppdelade i olika slag, men arkeologiska resultat från kv Apeln i Jönköping visar att fruktträd förekom i skiftet tal, på små bakgårdsodlingar som i samtida skriftliga källor benämns kålgårdar (Pettersson 2007:122ff ). Resultaten från kv Diplomaten och kv Ansvaret tyder också på att kryddor och grönsaker kunde förekomma i samma odlingar. Arkeologiska resultat visar alltså att någon strikt uppdelning mellan olika typer av gårdar inte alltid existerat, och att de historiska källorna rörande dessa måste tolkas försiktigt. I historiskt material verkar det inte heller finnas spår av något som specifikt leder tanken till medicinsk odling. Närmast leder kanske associationen till det som kallas krydd- och örtagårdar, men vi skall då minnas att även de flesta rotfrukter, grönsaker och trädfrukter, liksom spannmålen, brukades officinellt (t ex Månsson 1645; Larsson 2009). Utifrån historiska källor vet vi vilka växter som brukades inom medicinen under 1600-talet, och att flera enskilda arter enbart odlats i medicinskt syfte, men vi känner inte till huruvida det existerat odlingsanläggningar med ett renodlat medicinskt syfte. Medicinskt växtmaterial kan ju också ha hämtats ur gängse köks- och kryddodlingar. Ovanstående resonemang visar att det är vanskligt att tolka det övergripande syftet med odlingen i apotekartomten som rent medicinskt (även om det kan ha varit det). Att man odlat i medicinskt syfte står klart, men odlingen kan samtidigt ha bidragit med kryddor och grönsaker till apotekarnas hushåll. I fallen med odlingen på änkans tomt, och odlingsspåren i kv Diplomaten är frågan enklare, förutsatt att odlingarna syftat till att försörja 86

11 enskilda hushåll. Hushållsodlingar kan förväntas ha varit generella, och bidragit till en försörjning av såväl grönsaker, kryddor som medicin. Samtidigt måste vi också överväga möjligheten att även privatpersoners odlingar kan ha varit specialiserade, t ex på medicin, genom försäljning till apotek och privatpersoner. Odlingsspåren av medicinalväxter på Jönköpings bakgårdar är alltså spår av en komplex och föga utforskad trädgårdskultur, och de utgör också viktiga ledtrådar för vår förståelse av denna. Men vilken roll spelade då de olika växterna som medicin? För att svara på detta behöver vi titta närmare på periodens läkekonst både ur folkmedicinskt och skolmedicinskt perspektiv talets medicin Medicinhistoria fyller en särskild historisk nisch med intressanta spänningar. Den är en naturvetenskaplig historieskrivning som ytterst kretsar kring historien om människans självbild, och därmed i en högst humanistisk angelägenhet. Sedan medeltiden praktiserades skolmedicin och folkmedicin parallellt i landet. Relationen mellan dess utövare var hierarkisk, där företrädare för skolmedicin kunskapsmässigt ansåg sig stå över ickeskolade folkliga praktiker, en inställning som ärvts från antikens skolmedicinska utövare som Hippokrates. Någon egentlig makt att begränsa eller kontrollera folkmedicinen saknades dock, de skolmedicinska utövarna var alltför få, och saknade nödvändigt politiskt inflytande. Under första halvan av 1600-talet fanns ännu en knapp handfull medicinskt skolade läkare i landet, nästan uteslutande knutna till hovet, men under andra halvan började medicinalväsendet utvecklas och organiseras. Läkare utbildades och överställdes formellt, via Collegium Medicum 1663, övriga medicinska praktiker som apotekare, fältskärer (kirurger) och barnmorskor etc. I städer som Stockholm hade därmed läkare med medicinsk doktorstitel skaffat sig monopol på rätten att bedriva invärtesmedicin, utövare utanför kollegiet betraktades som charlataner. Det är dock viktigt att påpeka att antalet läkare i landet var mycket fåtaligt under större delen av århundradet. Ännu 1663 var inalles 8 inhemska och 16 utländska läkare aktiva i landets städer (Tillhagen 1962:1). Under 1600-talet uppkom också apotekarna som en ny och särskild grupp medicinska utövare, främst bestående av invandrande tyskar, och under andra halvan av århundradet öppnade apotek i en lång rad svenska städer; som nummer 14 i ordningen Jönköping, med sitt första apotek Lejonet, Trots att apotekarna kunde åberopa en högre utbildning, lyckades läkarna få dem underställda kollegiets visitationer och examinationer. Apotekarnas verksamhet kom under hela 1600-talet att stå i konflikt med den blomstrande oreglerade medicinska handeln, bedriven av resande kryddkrämare, trots att de i hela riket fått ensamrätt på läkemedelsförsäljning redan från Fasta normer för svenska apotekare genomfördes dock först 1686 när Collegium Medicum utgav den första officiella, farmakopén, Farmakopæia Holmiensis (Stockholmsfarmakopén), men det skulle ännu dröja länge innan man slapp konkurrensen med det utbredda kvacksalveriet (Lindroth 1975). Vid sekelskiftet 1700 låg Sveriges medicinska standard slutligen i nivå med den europeiska, men det skulle ännu dröja länge innan allmänheten överlag hade råd att anlita skolade läkare talets medicinska utbud för borgare och gemene man på landsbygden dominerades istället av den folkliga läkekonsten (här; all läkekonst utanför det medicinska kollegiets kontroll), även om denna alltmer började utmanas mot slutet av århundradet. Utvecklingen av den Svenska skolmedicinen under 1600-talet beskrivs ofta som en bitter strid en polariserad konflikt och en process där de akademiskt skolade läkarna och apotekarna underkuvar motvilliga hantverkare som fältskärer och barnmorskor, och 87

12 88 börjar bekämpa de folkmedicinska praktiker som inte inordnas i systemet (se t ex Tillhagen 1962; Lindroth 1975:376ff ). Detta stämmer om man betraktar processen som social. Ur detta hänseende var skillnaderna mellan hög och låg, skolad och oskolad, förhållandevis skarpa. Ser vi däremot till innehållet i medicinens själva teori och praktik, kommer saken i ett annat ljus. Här är det stundom mycket svårt att skilja mellan det lärda och det folkliga. Dels beroende på att skolmedicinen var långt ifrån enhetlig, dels på att periodens folkmedicin var starkt influerad av den klassiska skolmedicinen. Själva innehållet i skolmedicin och folkmedicin kunde därför vara identisk. Som exempel på att skolmedicinen kunde vara folkmedicinskt (och även magiskt) influerad kan nämnas den disputerade läkaren Lars Robergs råd att bära en amulett med Een grön Gräss-Groda trokad till Pulfwer för botande av långwarig Blodgång (Tillhagen 1962:15). Att folkmedicinen innehöll väsentliga skolmedicinska inslag märks inte minst i ett lokalt relevant exempel: Arvid Månsson, bonde och folkmedicinsk praktiker, aktiv i Rydaholm, som 1628 gav ut En myckit nyttigh Örta-Book, en örtmedicinsk handbok som blev mycket populär och utkom i åtta upplagor fram till 1654 (Krook 1987). Månsson var starkt präglad av Galensk humoralpatologi, vilken innefattande läran om de fyra kroppsvätskorna och idéerna om sjukdomar och mediciner som kalla/varma och torra/fuktiga (vilket nedan presenteras närmare). Trots periodens paracelsiska reformiver var den mer konservativa humoralpatologins ställning, som helt dominerat den skolastiska medicinen, stark inom skolmedicinen under hela 1600-talet. Den paracelsiska medicinen stod närmare chymin (alkemin och kemin) och grundade i högre utsträckning sin läkemedelstillverkning på mineraler och kemiskt framställda substanser; tillskillnad från den äldre medicinen som i större utsträckning förlitat sig på örtmedicin. De konservativa tendenserna märks t ex på undertiteln i Farmakopæia Holmiensis, som bär undertiteln: Galeno Chymica. Bland trenderna inom Svensk skolmedicin under 1600-talet märks, vid sidan om paracelsismen, mot slutet av århundradet även iatromekaniken och iatrokemin som betraktade människokroppen som en maskin, eller kemisk maskin, bl a från influens från Boerhaave i Leiden. Inom såväl Galensk medicin som iatrokemin eller iatrofysiken, var idén om att sjukdomar orsakades av någon form av obalans i kroppen centralt ( Joutsivuo 1999). Medicinens uppgift vara att balansera kroppsvätskorna, och behandlingen kunde därför bestå i att kroppsvätska tappades ur patienten, t ex genom framkallandet av kräkningar, genom lavemang eller koppning. Läkemedlen kunde därför motiveras av t ex laxerande eller kräkframkallande egenskaper. T ex behandlades Karl XII:s drabanter utifrån Urban Hiärnes instruktioner med Opkast Wijnsten eller Vomitif, d v s ett kräkframkallande salt (Göthberg 1990:81); och en av orsakerna till kvicksilvrets popularitet var att det kunde framkalla kraftig salivavsöndring (Ohlson 2001:18). Inom Hippokratisk-Galensk medicin ansågs dessutom olika kroppsorgan som varma/kalla, fuktiga/torra, och även här var deras botande beroende av att de balanserades av motsvarande egenskaper hos läkemedlen. Här ansågs allt levande (örter, djur etc) vara varma, medan t ex mineraler och metaller oftast vara kalla. Vidare ansågs örterna vara fuktiga eller torra, vilket är bakgrunden till att t ex Månsson anger t ex isopens egenskaper som varm och torr. Kunskapen om växternas humoralegenskaper ansågs dock inte, av samtiden, vara fast förankrad i logik, utan byggde främst på auktoritetstro, något som gav upphov till hätska debatter (Wiman & Billing 1998, Joutsivuo 1999). Som medicinskt verksam utanför skolmedicinen är Arvid Månsson intressant. I kontrast till den gängse bilden av en folkmedicinsk utövare var han långt ifrån obildad. Han be

13 härskade latin och kände till en rad antika medicinska författare. Dock framhåller han att han är självlärd i sin konst: Jag haver intet studerat uti främmande land eller uti någon academia, utan allenast i gemene skolor (Månsson 1645:285). Vilket kan tolkas som ett ödmjukt erkännande inför eventuella akademiska påhopp, men även, och kanske troligare, som att det avsågs att ge en positiv signal till bokens läsare då det verkar ha funnits en utbredd folklig skepticism gentemot den nya skolmedicinen. Populariteten av Månssons bok vittnar möjligen om en tilltro till den oskolade medicinska praktiken hos en stor del av 1600-talets läskunniga publik, dit antagligen många borgare kunde räknas. Att man såg en nytta med en handbok av detta slag visar också att man i hushållen såg ett behov av att själv kunna tillverka medicin och utföra läkekonst för husbehov. En välkänd association till överhetens fördömande av 1600-talets folkmedicin är tidens trolldomsprocesser, men det är här viktigt att slå fast att kvacksalveri, av det slag Månsson representerade, inte verkar ha betraktats som trolldom. Istället betraktades örtmedicinen som naturlig och därmed Gudsgiven vilket talande nog också brukades som argument av trolldomsanklagade som ville bevisa att det endast använt sig av ickemagisk läkekonst (Oja 2000:186). Läkarna anklagade däremot kvacksalvarna för inkompetens, och möjligen för bedrägeri och menade att deras örtmedicin kunde vara farlig och skadlig, men inte magisk. Magi, var något onaturligt, som stod i motsats till Guds natur. Därmed inte sagt att 1600-talets folkmedicin och huskurer saknade magiska inslag, även detta förekom, men vi ser inga spår av det i den örtmedicin som spreds i de folkliga läkeböckerna. Även bland de skolmedicinska läkarna stod örtmedicinen högt i kurs. Detta märks bl a på hur ämnet minutiöst behandlades art för art i olika medicinska avhandlingar under perioden, t ex tobak (Franck 1633), alruna (Rudbeckius 1702), vattenklöver (Elfwing 1724) och en (Pagensteceri 1727). Botaniken hade ännu inte fullt utkristalliserats som ett eget ämne, utan var alltjämt starkt knutet till medicinen. Detta märks bl a i medicinarnas flitiga användande av den botaniska trädgården i Uppsala, och på hur läkaren Olaus Bromelius 1686 yrkade på att läkarkollegiet i Stockholm skulle grunda en botanisk trädgård (Lindroth 1975:381). Botanikens starka ställning inom både folk- och skolmedicinen verkar ha hängt samman med en utbredd uppfattning om att Gud låtit skapa underbara läkemedel i naturen. Skapelsen var alltså anpassad för att vara människan till nytta, det gällde bara för den skarpsinnige (och gudsfruktige) att lista ut hur. Dessa idéer var nära förbundna med tanken på att det i naturen kunde existera en panacé ett universalbotemedel som kunde bota alla sjukdomar. Inom den hipokratiska traditionen fanns motsvarigheten i att finna Quinta essentia, d v s den femte essens som kunde återställa en perfekt balans hos de fyra kroppsvätskorna (Tillhagen 1962:14; Wiman & Billing 1998:64ff ). Sökandet efter denna panacé är idéhistoriskt nära förbundet med alkemin, som delar av 1600-talets svenska skolmedicin var starkt influerad av. Ett talande exempel är hur man på bergskollegiums Laboratorium chymicum i Stockholm, mellan 1637 och 1689 främst verkade inom paracelsisk och alkemisk medicinproduktion, bl a under läkaren Urban Hjärne (Fors 2007:244ff ). Kroppsvätska Organ Egenskap Blod Levern Varm & fuktig Gul galla Gallan Varm & torr Svart galla Mjälten Kall & torr Slem (flegma) Hjärnan & lungorna Kall & fuktig 89

14 Arternas medicinska egenskaper På vilka sätt ansågs då de olika växterna som odlades i Jönköping vara läkande? En nutida läsare får lätt ett rörigt och svårgreppbart intryck av 1600-talets läkekonst. För att sortera bland begreppen, och göra det lättare att få en översikt över hur tidens tankar kring växtmedicin kunde se ut, delas medicinska egenskaper som växterna tillskrevs nedan in i olika kategorier, beroende på hur dessa förklarades. Det är viktigt att hålla i åtanke att olika medicinska egenskaper i en och samma växt, av samma författare, kunde motiveras enligt helt olika teoretiska system. Humoralkaraktär: Växten tillskrevs egenskaper av torrhet eller fuktighet som gjorde den lämplig för bruk inom galensk-hippokratisk medicin. Nästan alla levande organismer ansågs varma, medan mineraler generellt var kalla. Opievallmo är ett undantag som ansågs kall. Utsöndring: Växtens förmåga att framkalla svettningar, kräkningar, vara urinutdrivande eller laxerande, användas av läkaren för att kontrollera kroppens balans. Diverse kurer: Växten tillskrevs botande/mildrande/läkande egenskaper på specifika sjukdomar eller symptom, utan att detta gavs en medicinsk förklaring i eller sattes in i ett teoretiskt ramverk. Anestetisk: Växten brukades som smärtstillare, bedövningsmedel, sömnmedel eller lugnande medel. I denna grupp återfinner vi föga förvånande flera giftiga arter, t ex bolmört och opievallmo. Humoralkaraktär Utsöndring Humoralt relaterad bot Diverse kurer Anestetisk Akleja Varm & torr Kräkning Avföring Förstoppning av lever och mjälte Njursten Hjärtklappning Förgiftning Sårläkning Skabb Epilepsi Bolmört Kall Svullen penis Sömnmedel Allehanda smärtlindring Isop Varm & torr Avföring Svullna lungor, hosta och snuva Mot mjältsjukdomar Mask Vattusot Svullet tandkött Frossa Lungrot Sårläkning Opievallmo Kall & fuktig Heta ögon Rödsot Ringblomma Ögonsjukdomar Blod i urinen Utstötande av efterbörd Mask i öronen Rättika Varm & torr Rapning God för levern Njursten Hosta Blåsor Mask Halsböld Tobak Varm & torr Salivavsöndring Kräkning Slemhostning Slemavsöndring från hjärnan Afrodisiaka Löss och ohyra Hudåkommor Sårbehandling Sömnmedel Huvudvärk Fig 63. Sammanställning av hur medicinska egenskaper motiveras och förklaras hos örter som påträffats från Jönköpings 1600-tal, vilkas anses ha brukats inom medicinen. Uppgifterna är sammanställda från Franck (1633); Månsson (1645) och Collegium Medicum (1686), och speglar alltså både skol- och folkmedicinskt bruk. 90

15 Fig 64. Blommande bolmört. FOTO JENS HEIMDAHL. Av figur 63 framgår att örternas bot av de främsta krämpor inte motiveras teoretiskt. Uppgifterna grundas då ofta i egen erfarenhet, men också efter hörsägen eller ännu vanligare i uppgifter från medicinska auktoriteter, t ex de antika, vilka stod högt i kurs inom både skol- och folkmedicin. De Galenska motiveringarna är dock tydliga hos flera av växternas botande egenskaper. Isopens varma och torra egenskaper ansågs främst balansera fuktiga och kalla organ som hjärna och lungor. Hjärnan ansågs om våren kunna överproducera slem (flegma) vilket ledde till att den rann ner i blodet och bl a kom ut i näsa och bihålor. På samma sätt kunde ett övermått av slemproduktionen i lungorna leda till sjukdom. Detta var alltså den teoretiska förklaringen som gavs till isopens mildrande effekt på förkylning. Antagligen är det också isopens varma egenskap som gjorde att den ansågs lämplig till att bota mjältsjukdomar, då mjältens humoralkaraktär var kall. En särskilt intressant växt i sammanhanget är tobak. Under 1600-talet slog den igenom som njutningsmedel på bred front i flera samhällsskikt, men det dröjde till århundradets slut innan man började odla tobak i större skala, för inhemsk produktion. Odlingar i medicinalsyfte förekom däremot redan innan, det tidigaste skriftliga omnämnandet av tobaksodling är från 1633 (Franck 1633), men tobaksodling i Sverige är belagd arkeobotaniskt redan från sent 1500-tal (Heimdahl 2005). Som nyinförd exotisk växt var tobaken högintressant inom medicinen, och ansågs av många i 1500-talets Europa vara en panacé. Uppmärksamhet för sina medicinska egenskaper i Sverige fick den 1633 via Johannes Francks avhandling: Om tobakens underbara verkningar. Franck ansåg inte att tobaken var en panacé, men att den var synnerligen användbar inom medicinen. Inte minst betraktades dess salivframkallande verkan när det tuggades som något mycket positivt, liksom dess förmåga att framkalla kräkningar om den svaldes. Här fanns alltså ytterligare ett verktyg för att balansera kroppsvätskor, inte minst slemavsöndring från hjärnan. Dessutom fann Franck att löss kunde fördrivas om man blåste tobaksrök i barns hår (Franck 1633). Tobaken tycks dock ha fallit ur det medicinska bruket mot det senare 1600-talet, och i Farmakopæia 91

16 Holmiensis tas den inte upp. Att den påträffas i apotekartomten i Jönköping kan dock tas som ett argument för att dess medicinska bruk under perioden ännu var aktuell. Odling för framställning av njutningsmedel krävde en storskaligare odling för att löna sig, och kom inte igång förrän under 1720-talet. Växternas medicinska egenskaper kunde också motiveras på andra sätt än de som anges ovan. Ett välkänt exempel är den s k signaturläran som lär att växten genom sitt utseende eller växtsätt kunde associeras till en korresponderande läkeegenskap. Genom att blåsippans blad ansågs leverliknande menade man t ex att örten var lämplig till att bota leversjukdomar (Larsson 2009:25). Denna lära betraktades dock av 1600-talets skolmedicin som gammalmodig och naiv. Det finns heller inga belägg för dem hos t ex Månsson, men vi kan inte utesluta att signaturläran här och där fanns kvar under denna period. Ytterligare en egenskap som motiverade vissa örters bruk inom medicinen var deras smak. De tillsattes i läkemedel för att de skulle bli lättare att svälja. T ex hände det att man kanderade medicin med socker, men man kunde också tillsätta olika kryddväxter (Göthberg 1990:81ff ), något som ytterligare försvårar en strikt gränsdragning mellan bruket av örter som krydda eller medicin. Jönköpings medicinska kultur Resultaten av de arkeobotaniska undersökningarna i Jönköping visar att officinella odlingar inte bara förekommit, utan dessutom varit vanliga i staden. De har både bedrivits av folk i gemen och av de skolade apotekarna, stundom vägg i vägg. Den antydan vi får till de folkliga medicinalodlingarnas utbredning gör det troligt att detta rör sig om odlingar för husbehov, alltså om folkmedicinska odlingar. Samtidigt är det knappast troligt att apotekarna kan ha varit självförsörjande, med tanke på den rika floran av medicinalväxter som omnämns i de samtida farmakopéerna. Det är rimligt att föreställa sig att de också kompletterat sina lager genom att köpa in växter, t ex från andra borgares odlingar, då dessa fanns nära tillhands. Om denna tolkning stämmer innebär det att skolmedicinen var beroende av en folklig produktion av medicinalväxter, motiverad av folkmedicin; men andra ord var skolmedicinen beroende av folkmedicinen. Ifråga om innehållet av odlingsväxter är det svårt att urskilja några skillnader mellan apotekartomten och de folkliga odlingarna, men möjligen urskiljer vi en skillnad i spåren efter vilken gödning som använts. Resultaten från kv Diplomaten visade att latrinavfall använts som gödning i odlingsjordarna från 1600 (Heimdahl 2009b:19), något som också kan bekräftas av nya resultat från Kalmar (Heimdahl manuskript), och nu även i odlingsjorden från änkans tomt i kv Ansvaret. I apotekarnas odlingsjord är däremot spåren efter latrinavfall betydligt mindre förekommande (de få spåren behöver inte heller nödvändigtvis härröra från latrinavfall). Detta kan möjligen tolkas som att det finns en skillnad i odlingskultur mellan apotekarna och de övriga borgarna under 1600-talet. Apotekarna har generellt inte använt sig av latrinavfall när de gödslat. Kanske kan skillnaden spåras till tidens rådande inställning till mänskligt träck. Intressant är hur handböcker i gödning och jordförbättring från 1700-talet räknar upp mängder av möjliga gödningsmedel, utan nämna latrinavfall (Mårtensson 2002; Ahrland 2006:51ff ). Eftersom svindynga ansågs olämpligt då den gav ifrån sig osunda dunster och lockade till sig mask, kan vi lätt föreställa oss att även mänsklig avföring behäftades med liknande föreställningar. Möjligen har sådana idéer haft förankring i skolade kretsar redan under 1600-talet, vilket lett till att man här undvikit att gödsla med latrinavfall. Med tanke på den rådande gödselbristen bör föreställningen ha varit stark för att man skulle underlåta att använda en viss produkt (Ahrland 2006:54). 92

17 Samtidigt är det tydligt att borgare i gemen flitigt använde sig av latrinavfall i sina odlingar. Måhända berodde det på okunskap eller bristande respekt för den akademiska inställningen, eller på en mer pragmatisk syn som grundades i egna erfarenheter. En särskilt intressant fråga om borgarnas odlingar i stadsområdet är huruvida, eller till vilken grad och under vilka former, dessa kan ha bedrivits i estetiska eller symbolbärande syften. Som bekant är 1600-talet perioden när den franska formträdgården Le Notrestilen slår igenom på bred front inom Sveriges elitskikt. Ämnet är välbeforskat och betydelsefullt inom konsthistorien, där en lång rad franska och svenska trädgårdsarkitekter som far och son de la Vallé, André Mollet, Magnus Gabriel de la Gardie och Tessin d ä lämnat imponerande planritningar efter sig (t ex Andersson m fl 2000). Samtidigt är det okänt huruvida det ens existerat estetiska uttrycksformer inom samtida borgerlig trädgårdskultur. I detta sammanhang är därför förekomsten av praktväxter, som akleja och ringblomma, intressanta. Kan dessa, förutom som medicinalväxter, även ha odlats som prydnadsväxter? Utifrån vad vi känner till om 1600-talets borgarkultur har jag mycket svårt att tro att de inte har gjort det. Den mängd statussymboler i form av serviser, kakelugnar och möbler som fyllde borgarnas hem; den väldokumenterade borgerliga kulturen av utsmyckning med tyger och tavlor (bl a med snittblomsmotiv); och den betydelse husens utformning mot gatan tillmättes, gör det svårt att tänka sig att man inte också använt sig av odlade växter för dekoration och social markering, både i odlingar utomhus och som snittblommor inomhus. Fig 65. Även fynden på änkan Kerstin Brodesdotters tomt i öster kunde ses som goda indikatorer på medicinalodling, även om det i jorden fanns fler tecken som erinrade om köksodling med grönsaker. Kerstin blev änka 1684 och på kartan från 1696 står att änkans tomt är obebyggd och brukas som kålgård. Kerstin gifte om sig året efter med militären Petter Ahlman och odlingen skulle fortsätta in i nästa sekel. ILLUSTRATION JENS HEIMDAHL. 93

18 Denna bok innehåller ett antal artiklar som på olika sätt utgår från den arkeologiska undersökningen som pågick under närmare ett halvår 2008 i kv Ansvaret, som ligger söder om den pittoreska Smedjegatan på Öster i Jönköping. Artiklarna är författade av olika specialister inom historisk arkeologi, osteologi och kvartärgeologi. Utgrävningen visade att området började tas i anspråk omkring 1630 i med att omfattande grundläggningsarbeten genomfördes på initiativ av kronan för att vinna ny mark i Munksjön. Jönköpings slakteri inrättades på en av de nya tomterna i början av 1640-talet och på granntomten hade en invandrad apotekare sin trädgård några år senare. Verksamheterna förändras under 1680-talet då en fällberedare etablerade sin verkstad och en hästkrögare, en slags gästgivare, byggde upp sin gård. Åren kring 1730 bebyggdes den gamla slakthustomten igen, efter att ha varit trädgård i nästan trekvarts sekel. Gården blev omlastningsplats för kalksten, eller limsten som det också kallades, och kom därefter att kallas Limstensgården. Fällberedarna fortsatte sin syssla på sin gård fram till omkring1770. Vid denna tidpunkt slogs gården samman med granngården och en av stadens största handelsgårdar byggdes upp. Boken belyser och problematiserar tydliga företeelser och förändringar som ägt rum under århundradena på de berörda tomterna. En av artiklarna diskuterar t ex spåren av det slakteri som fanns under 20 år på en av tomterna. Det blir en ögonblicksbild av slakteriverksamheten från en avgränsad kort tidsperiod, under det skede i historien då det offentliga på allvar tog steget in den privata sfären på en rad områden när det moderna Sverige skulle organiseras och formeras. I en annan artikel belyses de botaniska spåren efter medicinalodlingar och bruket av medicinalväxter i Jönköping under 1600-talet, med utgångspunkt i resultaten från apotekaren Oldenknechts odling. Artikeln diskuterar medicinalodlingarna i sitt trädgårds- och medicinhistoriska sammanhang, utifrån perspektiven urban odlingskultur och folklig- och skolmedicinsk teori och praktik under 1600-talet. Utifrån detta görs ett försök att ringa in vilka funktioner de olika medicinalväxterna som hittats kan ha fyllt inom den lokalt praktiserade medicinen. Boken riktar sig till kulturhistoriskt verksamma personer inom den aktuella tidsperioden samt alla de intresserade som besökte utgrävningen.