Birger Eriksson Birger Eriksson är 78 år. Bor i Västerås och är aktiv i allehanda konstnärliga sammanhang. Sjunger i kör, målar tavlor och kastar yxa.

Transkript

1 Birger Eriksson Brevet till framtiden! Sid 2 Margareta Diktare I.O.U.- sid 10 Harri Fors Brev till framtiden sid 15 Carina Kreku Hofvander Till Dig som kommer efter oss till Martinas sid 20 Linnéa Sörman Mitt brev till framtiden sid 23 Rita Lindström Stenvi Du och familjen Papperslös sid 29 Maj-Lis Johansson Dåtid-Nutid-Framtid sid 31 Eva Lööw Kära framtid sid 33 Astrid Lundström Brev till framtiden sid 34 Boel Hult Brevet till framtiden sid 41 Gunilla Tegelbratt Knölen sid 43 Linda Åhgren Framtiden är en het potatis sid 45 Andreas Jansson Adam valde fjorton och Michael somnade i en låda av furu. sid 52 Birgitta Johansson Önskan sid 58 Jon Anders Klockar En vanlig dag sid 62 Catrine Malmros Borta men för alltid här sid 65 Mikael Eriksson Dagliga behov sid 69 AnnSophie Forsell Öhrn Första advent sid 75 Ulla Berglund Kära Framtid sid 79 Magnus Lindh Familjen Jetzon sid 86 Åsa Lindh Skärgårdsminne sid 88 Nina Ericson Ett oväntat möte sid 91 Lena Eldståhl Brevet till framtiden sid 95 Birgitta Alvinzi Den första kärleken sid 100 Sofia Jansson En dag i mitt liv sid 105 Antologin är utgiven av LO-distriktet/ABF i Västmanland Bidragen är införda utan redigering. Form och foto Skådebanan Västmanland. Tapani Björkbacka tapani.bjorkbacka@lo.se. LO-distiktets hemsida www. Novelltävlingen har även vänt sig mot långtidssjuka med projektbidrag från Statens kulturråd, KIA. 1

2 Birger Eriksson Birger Eriksson är 78 år. Bor i Västerås och är aktiv i allehanda konstnärliga sammanhang. Sjunger i kör, målar tavlor och kastar yxa. Brevet till framtiden! En bred å med lugnt rinnande vatten flöt genom en by i övre Dalarna. En ung pojke döpt till Gustav, sågs en sommardag simma från föräldrarnas bondehemman till en lika stor bondgård på motsatta stranden. Han var på friarstråt till sin älskade och året var1899. Ett halvt år senare efter logdanser och simturer började hans älskades flickas mage växa utan rimlig anledning. De var helt okunniga ungdomar om kärlekslivets följder då ingen kunskap medlades i varken hem eller skola. Bara erfarna pigor och drängar på bondgårdarna spred kunskaperna till unga öron genom lyhörda väggar. Mina blivande morföräldrar Gustav och Elida, började nu tro på vad de hört vid sitt tjuvlyssnande i sina hem och fick hemska aningar om följderna. Men Elida hade ett öppet och ärligt förhållande med sin mor och berättade allt. Jag tror inte du lagt dig frivilligt med granngårdspojken Gustav! Men gjort är gjort och jag hoppas du sagt sanningen! Vi får se hur far tar det här beskedet! Antingen bryter helvetet lös, eller också hjälper dig vår starka Gudstro om livets gång! sa hennes kloka mor. Fadern kom hem på kvällen efter dagens skötsel av sitt lantbruk med höns, kossor och svin. Modern berättade om dotterns belägenhet i sin kärleksaffär med granngårdens son Gustav. Jag hade ju tänkt mig en annan måg än han! Men vill flicka ha`n, så får hon väl ta`n! sa den mycket förstående fader Zetterström till sin hustru. Men de måste gifta sig innan flickans mage blir stor och skammen kommer över oss! sa Elidas mor. Självklart! Här i byn gifter vi oss unga och i kärlekslycka! sa maken Erik och tillsammans bestämde de datum för bröllopet. Det blev till midsommar 1899 och bröllopet blev storstilat. Alla i byn var inbjudna och en kryckeståtsbjörk stor som en midsommarstång höggs ned i skogen och bars av brudens släktingar till brudens hem. Brudgummens släktingar skulle angripa och riva av björklöven under färden, medan brudens släkt försvarade. Det blev en glädjens kamp mellan två släkter som skulle förenas. Fiolspelemän gick i täten av bröllopsmarschen och färden gick till brudens hem i glam och ståt. Lyckades brudgummens släktingar riva av björkens löv i den mängd att björken blev naken, skulle maken bestämma i hemmet. Men björken hade hälften av löv kvar vid resningen tack vare försvaret från brudens släktingar. Därmed fick de nygifta samma rätt att bestämma i sitt hem. Men på Flisgården i byn satt en yngling och undrande hur Elida kunde ge bort sig till bondsonen Gustav. Ante Antonsson skulle bli rik i framtiden då hans fars 2

3 sågverk var störst i hela Dalarna och han kunde inte förstå hur Elida kunde göra så mot honom. Det måste ha hänt något som inte fick hända? sa Ante. Det är klart att Gustav tog chansen och gjorde Elida med barn! sa fadern. Ante lade ned huvudet mellan sina ben i vämjelse. Han hade i konkurrens med Gustav kämpat om Elidas gunst i många år. Elida födde en dotter som döptes till Edith och folket i byn räknade på fingrarna och kom fram till att Elida blev med barn på våren och inte efter bröllopet. De började i tid bägge två! Så kan det gå, när inte förståndet är på! sa Flisgårdens filosof drängen Elof retsamt till husbondens son Ante. Efter bröllopet bodde Elida och Gustav i gårdens lillstuga vid sidan om huvudbyggnaden. Den var byggd till undantagsstuga för gårdens äldsta som i detta fall var farmor och farfar till Elida. Men de båda avstod från att flytta in till förmån för ungdomarna. Som nygift med make och dotter Edith tyckte Elida det var rena paradiset på jorden när hon fick råda över sig själv i eget hem. Men åren gick och barnaskaran ökade då sonen Edvin och andra dottern Ester föddes. Gustavs far dog nöjd och glad att sonen klarat släktens fortbestånd för framtiden. Gustavs mor fick svårare att klara sig på den stora gården trots två duktiga drängar. Hon övertalade därför sonen överta gården och dess skötsel Den unga familjen blev ägare till fyra kor, två hästar och sex grisar samt ett dussintal höns. Arealen tillhörde den större i distriktet med både skog och åkermark som gränsade till ån. Farmor och farfar till Elida flyttade ut i tomma undantagsstugan och bodde några år innan de avled kort efter varandra. Föräldrarna till Elida drog sig ur arbetslivet och sonen Viktor övertog ägandet av gården. Elida fick sin arvedel och föräldrarna skulle bo kvar livet ut i undantagsstugan eller i sonens bostadshus. Undantagsstugan på gården blev obebodd för Elidas far vägrade flytta med motivering att folk dör som flugor i den. När första världskriget bröt ut 1914 efter skottet i Sarajevo blev Gustav slaktare. Han utökade sin boskapsstam och slaktade egna djur i ombyggd del av ladugården. Efterfrågan på kött och fläsk ökade med ransoneringarna och priserna var goda. Gustavs falukorv blev erkänd som smaksensation i Dalarna och åtgången var försvinnande. Han tillverkade med finaste produkter och blandade aldrig i ersättningsprodukter som till exempel inälvsmat. Det skall vara ädla varor i korvarna om de skall vara smakliga och goda! Jag höftar rätt mängd kryddor med händerna och smakkontrollerar korvmassan för rätt smak innan den går i skinnet och sätts in i rökugnen! Då blir det korv som korv skall smaka! sa Gustav när berömmet blev översvallande. Med stolthet spände han ut bröstet och satte tummarna i västens armhålor samt sköt ut vänster ben som en tupp krafsar efter mask. Det var Gustavs personlighetsattityd av sig själv när välmåendet och stoltheten var som störst. 3

4 En konkurrerande slaktare i Gustafs började använda hästkött i specialkorv. I början var hemligheten stor vilka ingredienser korven innehöll. Den var annorlunda. Kändes på smaken, så folk började kalla den kristidskorv med okänt innehåll och slaktarens försäljning minskade. Slaktaren upplyste korven var gjord på hästkött, men då gick den ännu sämre att sälja. Folk åt inte hästkött, för en häst var något mänskligt och man åt inte upp sin vän. Men bristen på kött under krigsåren fick folk äta hästkött och därmed ökade försäljningen på specialkorven. Gustav Nordin började tillverka hästkorv. Konkurrensen var fri och Gustav slaktade hästar på samma sätt som de andra kreaturen. Nu blev familjens trogna ardennerhingst Bläsen på sin ålders höst korv, medan den yngre tävlingsinriktade Blacken fick stå kvar i spiltan saknande sin vän och tuggande sitt hö. Hon älskade hästarna. De skötte lantbruket och transorterade vagnen med kött och fläsk till torget i Falun där hon sålde en gång i veckan. Hon kunde inte förstå sin make som börjat producera korv av hästkött. Men det blev motgångar. Korven tillverkades av malet hästkött, kryddades och rätt fettmängd tillsattes efter Nordins kunskaper, men det var något som inte stämde. Fettet fördelade sig inte i korven utan samlades som klumpar i båda ändarna. Hästköttet tog inte åt sig vanligt fett. Jag kan inte förstå vad slaktaren i Gustafs blandar för fett i hästköttet. Det fördelar sig ju inte? sa han. Till glädje för Elida slutade Gustav tillverka hästkorv. Gustav anställde Sven till dräng. Han arbetade som framdragare av timmer från skogars dystra djup till älvarnas forsande brus och var anställd av Kopparbergs Skogsbolag. Sven blev glad att slippa det tunga arbetet i skogen. Han blev ladugårdskötare där Elida och tioåriga dottern Edith skötte mjölkningen. Sven hjälpte till och lastade de tunga femtioliters krukorna på mjölkvagnen för transport till mejeriet. Han skojade och vänslades med dottern så Elida undanbad sig hans grova skämt. Men drängen fortsatte och tålamodet brast för henne en dag. Du får göra något annat medan vi mjölkar när du inte kan låta flickan vara i fred! sa hon och lastade de tunga krukorna ensam. Hon berättade för maken om drängens närgångna sätt mot dottern och han läxade upp Sven. Det var allvarsord och drängen blev lugnare mot Edith som i sin tur tyckte han blev tråkig. Elida och Gustav fick flera barn med några års mellanrum, Edith, Edvin, Henry, Ester, Albin, Oskar och Ivar. Gustav utökade slakterirörelsen och levererade kött och fläsk till flera områden i Dalarna. Bönder sålde slaktboskap och äldste sonen Edvin och båda döttrarna tillverkade korv och styckades kött i allt större mängd. De mindre barnen busade och gjorde rackartyg i uppfostrande glädje. Men om någon var oärlig och undanhöll något, fick den skyldige hämta björkris i skogen. Sedan tilldelades risbastu på bara stjärten. Efter sådan behandling gick svedan över men händelsen stannade i minnet. 4

5 Äldsta dottern Edith gifte sig 1923 med ladugårdsdrängen Sven. Hon blev med barn på samma sätt som sin mor i ungdomens och oskuldens vår och även gifta inom rimlighetens gräns för undvikande av förtal av moralens väktare bland byfolket. De nygifta flyttade till Isala och Sven startade smidesverkstad och betjänade i stort sett i hela Svärdsjö socken med sina arbeten. Kvarvarande dottern Ester hade efter slutad skolgång arbetat inom sjukvården i Nora. Det resulterade i att även hon blev med barn 16 år gammal. När Gustav fick beskedet sa han. Vi får bevaka vaggorna så inte några pojkar kan krypa över kanten till våra döttrar! De blir ju bara yngre och yngre när de skall föda barn! Den blivande fadern i Nora var 28 år och lektor i stadens läroverk. Föräldrarna var förmögna med hög levnadsstandard och vägrade sonen gifta sig med fattig slaktardotter. Du måste förstå att jag inte kan gifta mig med dig! hade han förklarat för Ester. Hon blev arg både på Nora stad och den rike sonen, slutade sin anställning och reste hem. Gustav fick höra hela historien och retade sig mest på nedklassningen av sin person än av dotterns belägenhet. Flickan skall gifta sig med den fina herrn, för barnet skall ha sin far så hon slipper skammen som ogift mor! Det skall jag se till! sa han och menade allvar. Gustav meddelade disponentfamiljen i Nora om sin ankomst för att diskutera om de ungas framtid. Han blev mottagen till synes hjärtligt i det fina hemmet. I sådan miljö trivdes Gustav och avskräcktes inte för sitt uppdrag. Disponenten hade nog väntat sig en underdånig slaktare, men fick uppleva motsatsen. Gustav använde sin affärsmässiga charm han berikats med. God mat och gott dricka bjöds i finrummet med tjänsteflicka som serverade. Disponentskan satt vänligt småleende mitt emot Gustav och beundrade hans matlust. Han åt som alltid, enkelt och utan tillgjordhet. Skar bitar av maten och föste in i munnen med kniven, slickade av den och skar åter i maten. Sås älskade han och sörplade i sig den ganska högljutt. Desserten av inlagda plommon i konjak med vispad grädde sörplades in i munnen av skeden. Den hölls i skaftet med hela handen som en miniatyrgrävskopa. Några direkta samtal förekom inte under måltiden, då Gustav lärt sig som barn att maten skall tysta munnen. Därför tystnade även disponentparet när inget svar kom på deras frågor i början av måltiden. Gustav bjöds in i röksalongen och fick cigarr ur silverskrin av disponenten. Sonen kom senare och presenterade sig samt hälsade artigt på Gustav. Jaha! Det är du som gjort min dotter med barn! Då måste du väl tycka om henne, eller hur? Jo! Vi tycker om varandra! Så mycket Du vill gifta Dig med henne? Det skulle jag gärna! Men det finns problem! sa sonen. 5

6 Jag har hört det! sa Gustav. Sonens frispråkighet överraskade disponentparet. Vår son kan inte gifta sig med Er dotter! Han är trolovad med en rar flicka här i Nora! sa disponentskan. Men göra barn med andra töser, det kan han! sa Gustav och såg tänkande ut då pannans veck rynkade sig. När jag tänker efter så vill jag nog inte ha så omoraliska män i min släkt! Så det får bli som Ni säger, men på mina villkor! sa Gustav till synes lugn fast ilskan kokade inom honom. Disponentparet såg glada ut tills Gustav talade om sin lösning på problemet. Ester och Er son skall gifta sig borgerligt utan pompa och ståt! Det är för barnets skull, så hon eller han blir född inom äktenskapet! Men även för min dotter som försvar mot elaka rykten! Om de unga sedan vill skilja sig så finns det inget hinder, som jag ser det! Det blev mycket resonerande till och från. Till slut var alla överens. Gustav godkände avtalet efter ett tillägg. Om det nu blir flera barn vid födelsen, skall varje barn erhålla den summa som gäller för mor och ett barn i arton år, ett så kallat familjebidrag! Disponenten godkände tillägget i avtalet. Jag tror inte Er dotter kan föda mera än ett barn med min son som far! För ingen i vår släkt generationer tillbaka har lyckats med det konststycket! sa disponenten och skrattade. Men i vår släkt har det fötts både två och tre! Så Ester kanske får femlingar! sa Gustav. Disponenten slutade skratta och allvar präglade hans ansikte. Förutom glädjen att få disponentfamiljen orolig för framtiden var Gustav mycket nöjd med avtalets stora summa! Det var dubbelt upp mot lagstadgat underhållsbidrag. Ester förstod innebörden efter sin fars berättelse och uppskattade den förmånliga uppgörelsen. Men när hon fick höra sonens dubbelspel med förnäma och rika flickan i Nora, ville hon gifta sig omedelbart. Samtidigt ville hon skilja sig lika snabbt. Lektorn gifte sig efter skilsmässan från Ester med den förnäma jäntan i Nora som älskades av hans föräldrar. Sedan begärde de och ansökte till tinget om vårdnaden av dottern, barnet som Ester fött i Torsång. Men tingsrätten ansåg att Ester var gift med lektorn när barnet föddes och orsaken till skilsmässan var makens otrohet under moderns havandeskap. Detta framlades till domstolen av Ester genom Gustavs försorg och lektorn erkände. Därför dömdes modern rättmätigt till vårdnaden av sin dotter. Ester hade inför rättens ledamöter ställt sig upp efter domslutet och sagt. Vill hon i Nora som gift sig med min förra man ha ett barn, får hon själv föda ett och inte begära att andra skall genomgå födslovåndor för hennes skull! 6

7 Detta uttalande ledde till jubel och visade att slaktardottern hade korvskinn på näsan. Hon är lika sin mor i det mesta här i livet! sa pappa Gustav förnöjsamt. TIDEN GICK OCH FAMILJEN FÖLJDE MED! Den 21 oktober 1941 på eftermiddagen går Elida, enligt maken sin onödiga runda på promenadstigen upp till Kullen i östra delen av Västerås. Solens lyser på gula höstlöv i träden och ger glittrande skuggor på marken, så hon vandrar på gångstig av guld. Gångstilen hennes är säker och stegfast och höfterna rullar som på lappkvinnorna i övre fjällvärlden. Hon är nu medelålders och min mormor flyttade hela familjen från Dalarna till Västerås. Jag och min 4 år äldre syster var nu säkra familjemedlemmar hos mormor och morfar. Min tid i småskolan började 1936 och det har gått 3 år i Folkskolan i både med och motgång. Det var krig i världen och Europa stod i brand. Hitler regerade Tyskland och tyska soldater anföll främmande länder, men Sverige ingick inte i hans tidiga planer. Trots detta blev den trygga tillvaron osäker. Handelsfartyg från andra länder till svenska hamnar sänktes av tyska ubåtar. Varuinflödet minskande och invånarna i landet tilldelades ransoneringskort som gav rättvisa varuinköp med jämn tilldelning för både fattiga och rika. Mormor Elida med make Gustav har fem söner boende hemma, men nu var alla inkallade till krigstjänst och placerade någonstans i Sverige. Därför fick Elida tid till promenader och tänkte ofta på familjen och det som hänt. Vår yngsta dotter Ester skilde sig från sin man1929 och tilldömdes vårdnaden av sonen 9 månader. Domstolen ansåg det bättre för barnet vara hos sin moder än hos fadern som var hårt arbetande rättare på stor bondgård. Skvallrande tungor gjorde livet svårt för Ester så hon sökte och fick arbete som elev på sjukhuset i Vadstena Kloster. I detta nödläge ställde Elida och Gustav upp för sin dotter. Jag och min syster fick bo med dem tills hon ordnat upp sitt nya liv. Det ordnade inte upp sig utan Ester förblev sköterska inom sjukvården efter sina havererande äktenskap och jag med min syster växte upp i Västerås. Dottersonens magister i skolan kom hem till oss förra veckan och klagade på hans uppförande! sa Elida högt till träden efter skogsstigen. Han har slagit en kamrat och kallat honom skvallerbytta! sa läraren och fortsatte lärorikt. Pojken måste uppfostras på rätt sätt! Det skall jag säga läraren! Jag har uppfostrat sju barn till dugliga medborgare utan Er hjälp! Jag skall nog klara av vår dotters son också, så kom inte hit och. Läraren avbröt innan jag talat ut mitt hot och tur var väl det. Jag skall inte lära frun uppfostra barn! Jag vill bara få hjälp att stävja pojkens onda anlag! Det finns inget ont i pojken så nu talar vi inte mera om det! Men hur går det för honom med studierna i skolan? 7

8 Lektionsmässigt ligger han över medelmåttan! Ändå kommer Ni hit och klagar! Det är för han slår sina kamrater! Ni slår honom på grund av skvaller och han slår pojken som skvallrat! Det är ganska naturlig företeelse i detta krigiska tidevarv! Man skall inte slåss! sa magistern. Tänk på det själv! Jag har hört Ni slår elevers kinder i både tid och otid! Det finns anledning när jag tuktar! För pojken med! hade jag svarat och räckt fram kakfatet. Läraren tog en kaka. Skall jag hälla upp en påtår också? Jo, jag tackar! Det var väldigt gott surrogat! Det smakar som riktigt kaffe! Vi dricker inget surr! Det är kokt på äkta kaffebönor! Min månadsranson på kaffe räcker bara en vecka! Sedan blir det att dricka surrogat på rostade ärtor i tre veckor! hade läraren sagt och andats in aromen från koppen. Men vi har kaffe så det räcker! hade jag svarat. Har Ni hamstrat före ransoneringen eller utnyttjar Ni svarta börshandeln? Hur skulle vi ha råd med det, tror han! Min gubbe, ursäkta man, är grovarbetare och förtjänar så uselt att gårdens råttor går till grannen och äter! Men Ni har städat och vackert i hemmet! Han skall veta att det är jag och pojken som håller hemmet vackert och kaffet kommer från Amerika! Så varken förköp eller svarta börshajar är inblandade i våra bönor! Så Ni har affärer med Amerika? hade läraren sagt med uttryck av förvåning i ansiktet. Vår näst äldste son som var busig i skolan, är nu duktig maskinist på båt som går på Amerika! Han förser oss med bananer och kaffe när de återkommer till Sverige! Med detta besked och goda kaffet var läraren nöjd, tackade artigt och gick. När stegen från läraren tystnat i trapphuset kom morfar Gustav hem från dagens arbete. Jag mötte pojkens lärare som talade om han varit på besök hos oss! Det var för pojken slagit en kamrat på skolgården och ville vi skulle stävja det i tid! Alla slåss väl på skolgården! Inte behöver lärarna springa hem till föräldrarna så fort det händer! Det måste vara något annat? sa Gustav. Han har varit störande i skolsalen under lektionstimme! Men själv är han över medelmåttan i kunskapsämnena och skulle bli bättre om han bjöd till! hade läraren sagt. Gustav tog av sig arbetskläderna och tvättade sig vid vattenkranen i köket. I gott luktande rentvättade kläder satte han sig sedan vid köksbordet och fick det goda kaffet. 8

9 Under sitt höga samtal med skogens växter som susade till tack för att någon brydde sig om dem, njöt Elida av den vackra hösten på Kullens högsta topp. När mörkret sänkte sig började hon gå hemåt i nedförsluten. Gångstigen slingrade sig som en orm framför henne och blev till slut osynlig i mörkret. Hon höjde blicken mot ljuset på himmelen ovanför träden och där visade öppningen vid trädens toppar var den krokiga mörka stigen fanns som hon kunde vandra. Men den svarta ojämna marken framför hennes fötter syntes inte, så hon stegade tomt i luften framåt och snubblade omkull några gånger. Det mörknar fort i kväll! tänkte hon högt. Gustav kommer kanske sakna mig? För honom var mörkret djävulens redskap som drog ner folk i galenskap och elände. Det var den enda starka tro han ägde i livet. Hon fantiserade att han kom rusande genom nattsvarta skogen ivrigt sökande och svärande för att kärringen gått vilse bara för hon skall koppla av hemlivet. Elida kom ned till gatan och gick med säkrare steg mot hemmet som låg i kvarteret Nygård. Hon kom fram till trapphuset och ingången till bostaden. Hon skulle känt glädje om Gustav sökt henne av oro i skogens mörker efter 35 års äktenskap. Men det är väl en ynnest att stilla be om för en gammal kärring! sa hon och öppnande dörren till köket. Vem pratar du med? sa Gustav som satt på en stol vid köksbordet och läste tidningen. Jag talar till mig själv! svarade Elida. 9

10 Margareta Diktare är en ogift, 45 år gammal kvinna från Sala. Hon ägnar nästan all sin fritid åt skrivandet. Arbetet som kassabiträde i en av Salas större butiker har gett henne många intressanta uppslag till noveller. I.O.U.- - Varför gråter du? - För att du inte kom hem åtta som du lovade. - Men det var väl inte så farligt! - Jag vill ha ett eget rum. Med nyckel Gunilla insåg, att det skulle bli omöjligt att få rätt nyans på molnen den här otroligt varma sensommardagen. Trots otaliga försök med att blanda fram rätt grundton med färgerna Burnt Umber, Yellow Ochre och Green Deep, var resultatet inte tillfredställande för den unga konstnärinnan. Gunilla fokuserade istället på att så noggrant som möjligt, avbilda låset med den svarta nyckeln. Träddörren till bastun hade förmodligen tillverkats någon gång på 1800-talet, och pryddes av ett betydligt äldre lås, försett med en enorm svart nyckel. Det sades att låset var ett minne från Gunillas farmors barndomshem i Karelen. Nyckeln berättade sin historia utan att bli tillfrågad. Gunilla såg framför sig kopperskor, blodstämmare och gravsångare enligt de berättelser som hon hört av farmodern. Den världen var för längesedan borta, och Gunilla visste att där inne i bastun fanns det bara fyra svarta väggar, några stora tvättbaljor, och en bastuspis, tillverkat av ett gammalt oljefat. Det enda ljuset kom från ett litet fyrdelat fönster. Trots att det skilde femhundra år mellan den första kloka gumman i Gunillas släkt, och farmodern som ännu idkat sin verksamhet som kopperska så sent som 1993 i den nya bastun här i Vörå, i finska Österbotten, var båda dessa världar lika fjärran för henne. Gunilla kunde inte kliva in i det förflutna för att söka tröst hos sina förfäder, och hon hatade farmors bastu. Vid de tillfällen Gunilla som barn tvingats att tvätta sig, såg hon alltid till att gå in ensam och låsa dörren efter sig. Hon mindes också de blommiga gardinerna. Genom att täcka fönstret med dem, fick hon känslan av att vara alldeles ensam med sina inre kval. Smärtan hade hon inte velat dela med någon. Hon avbröts i sina drömmerier av ett dovt muller. Ett åskväder var på ingående. Gunilla bar in duken i stugan, för att sedan komma ut igen för att hämta stolen och staffliet. Hennes klänning klibbade fast av den höga luftfuktigheten och hon rättade till sin Behå. I sin ensamhet inne i bastun hade Gunilla som tolvåring legat i en av de stora tvättbaljorna och studerat de sotiga väggarna, när hon såg den hemmagjorda kniven fastkilad mellan två timmerbjälkar. Hon reste sig ur tvättbaljan som var till randen fylld med ljummet vatten. Gunilla lossade kniven från bjälkarna och satte 10

11 sig på bastugolvet som bestod av lösa brädor, placerade sida vid sida. Hon studerade det slöa knivbladet och började sedan, utan att tveka det minsta, skära långa revor längs med sitt högra bröst, och fortsatte sedan med att skära i sina handleder. Kanske var det hennes förfäder som höll i kniven åt henne? Gunilla verkade veta exakt vad hon gjorde. Nej. Gunilla skulle trots sin mäktiga stamtavla, inte utföra en åderlåtning. Hon ville bara dö. Varje sår tog bort en del av hennes smärta. Blodet som rann från hennes handleder färgade sakta det nysåpade bastugolvet rött. Blodet sökte sig ned i de stora springorna, för att där förenas med blodrester från de patienter som Gunillas nu drygt åttioåriga farmor haft på besök i bastun genom åren Såren var inte tillräckligt djupa. Modet saknades. Gunilla insåg att det hindrade henne ifrån att dö. Precis då hördes ett kraftigt brak, när det gamla låset gav vika för någon med en starkare vilja. Som i ett töcken såg hon sin pappa komma rusande mot henne. - Herregud! Med en tvättsvamp tvättade fadern frenetiskt bort allt blod, och Gunilla trodde för ett ögonblick, att han brydde sig, när hon plötsligt slängdes mot den sotiga väggen med ansiktet före. Gunilla kunde känna faderns händer överallt, illamåendet när han ännu en gång trängde in i henne. Någonstans i mörkret hörde Gunilla sin egen röst säga nej, snälla! gång på gång. Några minuter senare kom de hand i hand in i stugan, och möttes av en leende farmor och mamma. Den sistnämnda var som vanligt trött och butter på grund av sin graviditet. Gunilla besvarade deras blickar med ett svagt leende, ursäktade sig med huvudvärk, och gick till sitt rum på övervåningen. Hon kunde höra deras skratt där nere. Det var inte bara de färska ärren som sved. Skammen och hopplösheten i hennes situation kändes värre. - Jag skall aldrig mer använda säkerhetsbälte när jag åker ensam med pappa Solen hade återvänt. Målningen började ta form. Gunilla hade lyckats fånga konturerna av ett ansikte bakom den fyrdelade fönsterrutan. Den stora nyckeln förstärkte känslan av att där inne, bakom den gulmålade dörren fanns något som inte var för allas ögon. - Det är min själ, som blivit inlåst i bastun. Tänkte Gunilla. Till slut såg även molnen ut som hon ville. Insikten av att det fattades något i hennes tavla gnagde svårt. Hon sneglade till höger och hennes blick fångade brunnen. Hon hade ofta stått framåtlutad mot den när hon hämtat vatten, då hon plötsligt fått en illavarslande känsla. I ett av stugfönstren som vette mot brunnen, hade hon kunnat se sin fars lystna blickar. Det hade varit så lätt. Att bara hoppa ned. På sätt och vis var det kanske det hon hade gjort, nu när hon flög fram i livet 11

12 på sina egna vingar? - Jag flyger som en skadeskjuten mås. tänkte hon. Med en bit kol skissade hon på brunnen. Cementringen ovanför markytan. Vevhuset och den buckliga aluminiumhinken. Där hade hennes far och farbror stått med bar överkropp för att beundra sitt verk. I över en månad hade de arbetat för att göra farmors brunn två ringar djupare. Dessutom hade de renoverat vevhuset, som tidigare varit fallfärdigt. Utedasset som stod lite till höger om rökbastun fick också plats. Gunilla valde att dekorera dess fulare partier med ett fiktivt jordgubbsland. Det var konstnärens rättighet att frisera en dyster verklighet. Det visste Gunilla. Det var vad hon gjort under hela sitt långa liv. Med sitt liv. Ingen utom flickvännen Tina visste om hennes bakgrund. När någon frågade, sa hon sig vara från Norrland och att hennes båda föräldrar var döda sedan länge. Hon hävdade också att hon inte hade några syskon. Det var på sätt och vis sant. Systern hade inte hört av Gunilla sedan flytten från föräldrahuset. Hennes dystra hemlighet krävde fullständig isolering från nära och kära, allt och alla även från Tina. Ibland. Det var därför som Gunilla trivdes allra bäst när hon fick syssla med sitt måleri i avskildhet. Det var dags att lämna Finland för den här gången. Efter en snabb middag inne i stugan, stuvade hon in sina resväskor i den gamla Volvons bagageutrymme. Bilen var full med myggor, och Gunilla var nära gråten. Trots att hon i ungdomen skurit sig själv med vilje, var hon ytterst känslig för smärta. Hon öppnade båda sidorutorna och efter ett par kilometer var myggorna borta. - Måste du gå ut i kväll? Kan du inte stanna hemma med mig? En jobbig skolgång och ett antal kränkningar senare, flyttade Gunilla hemifrån. Strax efter att hon fyllt tjugotvå år, träffade hon den något äldre Tina. Det var kärlek vid första ögonkastet. I likhet med Gunilla, så hade hon blivit utnyttjad av sin pappa. Tina saknade Gunillas styrka och sökte därför tröst i droger. Ett långvarigt amfetaminmissbruk hade fått henne i klammeri med rättvisan. Efter den första misshandeln klandrade Gunilla bara sig själv. Det kan inte vara lätt för Tina att leva med en så besvärlig person som mig, tänkte hon. Snart nog insåg Gunilla att Tina var en helt annan person än hon tänkt sig. Plötsligt stormade polisen lägenheten och grep henne för flera lägenhetsinbrott och tre bilstölder. Den kvällen då Tina återvände, och berättade att hon skulle förses med fotboja, var det något i Gunilla som vaknade till liv. När hon fått stryk ännu en gång för att det inte fanns pengar till öl, tog hon sitt pick och pack för att återse sin mor. Tina fick henne att vända tillbaka, precis när hon stod i begrepp att stänga dörren efter sig för gott. 12

13 Föräldrarna var skilda sedan länge. Modern hade alltid sett Gunilla som "pappas lilla flicka", vilket försämrat deras relation så till den grad, att det var ytterst sällan som hon hörde av sig. Saken hade inte blivit bättre av, att Gunilla gått ut med att hon var lesbisk. Modern hade helt brutit kontakten med henne, medan fadern däremot, av allt att döma fick en nytändning. Vid två tillfällen hade han våldgästat Gunilla, medan Tina varit på sin praktik som ormskötare på en djurpark i närheten. Som vanligt hade han med hot och slag fått Gunilla att tiga, för att sedan förlusta sig på henne. Den tredje gången kom Tina oväntat hem, och visade med all önskvärd tydlighet, varför hon förtjänade sin fotboja: Först slog hon halvt ihjäl fadern, sedan övergick vredesutbrottet i svartsjuka, och Gunilla fick sitt. Den här gången gjorde Gunilla allvar av sitt beslut. Redan nästa morgon stod hon på tågperrongen med sina resväskor. - Jag vill inte ut! Mamma! Jag vill inte åka till sjön! Villan verkade tom. Gunilla kikade under den rosa trasmattan och fann reservnyckeln. Hon prövade att låsa upp dörren, som visade sig vara olåst i alla fall, tog av sig sina klackskor i hallen och fortsatte in i vardagsrummet. Solen sken på möblerna genom den fina glasväggen som hennes pappa installerat någon gång i början av 1990-talet. Det hördes ljud från övervåningen. Gunilla gick fram till den branta trätrappan, när hon plötsligt hörde en bekant röst bakom sig: - Det var inte igår. Hennes tolvåriga syster såg glatt på henne. Nu kände hon igen rösterna där uppe. Till sin stora förvåning insåg hon att det pågick en kärleksakt i ett av sovrummen, och att den manlige parten var hennes far. Gunilla genomfors av rysningar vid insikten att hon måste passera just detta sovrum för att kunna lägga sina resväskor i gästrummet Syskonen stod ute på verandan. En talande tystnad infann sig och den varade ända tills Gunillas cigarrett brunnit en bit ut på filtret. Med en svordom kastade hon ifrån sig fimpen, och flaxade med handen för att dämpa den sveda som brännsåret orsakat. Hon skulle just gå in i igen, när systern på sitt tillbakadragna sätt kastade ur sig en omvälvande kommentar: - Det är skönt att de är tillsammans igen. Pappa är inte lika jobbig här hemma som i sin lägenhet. sade systern. Plötsligt insåg Gunilla att hennes problem inte var över. Genom att fly, hade hon bara fäst dem på sin syster. Som en sådan där gul Post-It lapp, som man har för att komma ihåg saker. Nu mindes hon allt - Varför gråter du? 13

14 - För att du inte kom hem åtta som du lovade. - Men det var väl inte så farligt! - Jag vill ha ett eget rum. Med nyckel Var hon offer eller förövare i och med sin tystnad? Skulle hon hjälpa sin syster? Var det någon vits med att prata med mamma? Allt detta tänkte Gunilla på, där hon satt framför den gamla rökbastun. Hon hade åter igen tagit sin tillflykt till det förflutna, rest tillbaka till Finland i all hast, för att få en chans att tänka. Farmor var död sedan länge. Nu var det enbart hon själv. När Gunilla väl tänkte efter, så var det just på det viset det alltid varit. Hon hade sett det komma, men inte reflekterat över det. Hennes eget liv var så besudlat, att hon knappt haft ögon för andras lidanden. Nu när hon äntligen insett det, var det alldeles försent. Hon anade hur framtiden såg ut för systern. Gunilla kände också att hon varken ville eller orkade mer. Hur skulle hon stoppa det som var oundvikligt? Hur skulle hon kunna se systern i ögonen och be om förlåtelse för sin blindhet? Ett brev? Nej. Det vågade inte Gunilla - Gunilla. - Ja. - Har pappa gjort konstiga saker med dig någon gång? - Hur menar du? - Åkt mycket bil och så - Hmm. Sov nu! God natt. - Jag vill ha ett eget rum. Ett rum med nyckel. Målningen var i det närmaste klar, när Gunilla plötsligt fick ett infall och målade över ansiktet i fönstret. Därefter reste hon sig från den arsenikgröna köksstolen som hon suttit på, och gick fram till bastudörren. Den stora nyckeln förenades med ett lås som motsträvigt gav efter, och lät henne för första gången på tolv år se innanmätet på den bastu som hon hatat så innerligt. Gunillas händer famlade längst med de sotsvarta väggarna i hennes sökande efter gardinerna, när fingrarna plötsligt stötte på något vasst, och hon gav ifrån sig ett skrik av smärta. Det var farmors kniv. Trots att hennes högra pekfinger blödde ymnigt, tog sig Gunilla tid för att utföra det hon planerat. Med stadiga konstnärshänder formade hon ett budskap på den kolsvarta bastuväggen med hjälp av kniven. I.O.U. Sedan satte hon sig på golvet för att avsluta den här berättelsen. 14

15 Harri Fors Harri Fors är 40 år. Har fru och tre barn, gift med tre barn. Jobbar som vaktmästare på Trollbacksskolan. På fritiden varvar han tiden mellan familjen, styrketräning och amerikanska bilar. Brev till framtiden - Vad var det som hände, vad var det som gjorde att det blev så här, Sa jag högt för mig själv där jag satt i min solkiga lilla etta i det mindre uppskattade bostadsområdet i staden. Varför satt jag i denna gråa betongkloss i detta skitiga ofräscha getto och inte i villan som min exfru nu bodde i. Orsakerna var många. Många skulle nog säga att jag har mig själv att skylla och jag är inte sen att hålla med dem. Livet gjorde en djupdykning ner i avgrunden efter separationen, men problemen hade börjat långt tidigare. - Håll käften unge, skrek morsan när jag frågade om något. Jag sprang in på mitt rum och gömde mig, rum och rum förresten, mera ett litet hörn bakom ett skynke i morsans och farsans sovrum. Jag kröp ihop under sängen och höll för öronen för att slippa morsans gälla skrikande nästan galna röst som skällde som en bandhund på farsan. En mörk röst röt till, en smäll i dörren och sedan tystnad. Jag kröp försiktigt fram och smög ut i köket, där satt hon vid köksbordet med en halvfull vinflaska framför sig, min så kallade mamma. Jag gick fram och lade handen på hennes axel för att trösta henne då vände hon sig och slog mig i ansiktet med baksidan av handen och sa nu har den djäveln dragit så nu sitter jag fast här själv med dig din förbannade snorvalp. Jag sprang därifrån så fort jag kunde och bestämde mig för att aldrig återvända, jag var tio år. Efter att ha bott hos tant Edith (en snäll tant i området som visste om hur jag hade det) ett par dagar blev jag placerad hos en fosterfamilj i annan en del av staden. Första tiden hos Birger och Elisabeth var helt underbar. Jag flyttade in i deras idylliska lilla villa i det fina området. Jag fick ett eget rum, ett med en egen dörr. Birger och Elisabeth var snälla mot mig men jag saknade mina kompisar och tant Edith. Att gå och leka på det nya stället var inte det lättaste eftersom jag redan från början var stämplad som bråkstake för jag bodde hos en fosterfamilj. Jag stod ut i den nya miljön men när barnen på den nya skolan började reta mig blev jag väldigt ledsen och kunde inte förstå vad jag hade gjort för fel, att jag var fosterbarn kunde jag inte rå för. Så jag flydde tillbaka till den miljön jag kände till och blev accepterad i, tillbaka till gettot och de gamla kompisarna. 15

16 Jag flydde, flydde från allt som orsakade mig smärta, flydde in i ett liv som till en början bedövade alla känslor av svek. Jag lärde mig snabbt. De äldre kompisarna visade vägen mot ett liv av brott och självförstörelse. Efter tre år av misär och elände blev jag intagen för avgiftning, 13 år gammal. Jag fick eget rum igen, kanske inte lika trevligt som förra gången men isoleringen skulle göra mig gott, påstod Stefan, socialsnubben som följde med mig till LVU hemmet. Jag ska rymma från det här skitstället så fort jag kommer ut från den här djävla buren, tänkte jag när jag satt ensam kvar i rummet. Livet på hemmet kanske inte var så tokigt, men efter att ha pratat för mycket med de äldre killarna så rymde jag. Jag rymde utan att veta varför, kanske smet jag för att det var någonting som en skitunge som jag skulle göra. Snart fjorton år och jagad av polisen efter rymningen tjuvkopplade jag en bil, vilket var en av kunskaperna jag fått mig till livs på hemmet, och körde mot mina gamla jaktmarker. Friheten denna gång blev naturligtvis inte lång eftersom jag aldrig tidigare kört bil, slutade färden snart i en lyktstolpe. Jag fördes tillbaka, tillbaka till någonting som ansåg vara helvetet på jorden. Väl inlåst igen kände jag mig skamsen, inte över att jag rymt utan över att jag inte kunde köra bil. Efter månader av samtal, förmaningar, bestraffningar och ett antal rymningsförsök förflyttades jag till en ungdomsvårdsskola långt hemifrån. - Varför försöker du ta livet av dig, nästan skrek Börje åt mig. - Du fattar väl var du är på väg eller är du så dum att du inte begriper det, sa Börje. Jag kikade fram under luggen, gäspade och ignorerade helt den kraftiga mannen mittemot mig. Får jag gå nu, frågade jag nonchalant. Utkastad från föreståndarens kontor skrattade jag lite för mig själv och gick tillbaka till de andra intagna. - Ska vi spela, sa Stefan bortifrån biljardbordet när jag klev in i sällskapsrummet. - Ok, svarade jag den sjuttonårige killen borta vid bordet, och gick dit. Stefan och jag hade umgåtts från första dagen och kommit varandra mycket nära. Vi måste dra härifrån, jag fixar inte den där gapande idioten inne på kontoret, sa jag viskande till min kompis. Det ska jag ordna, tjänster och gentjänster mellan polare, svarade Stefan. Tiden bakom lås och bom hade gjort mig helt avtrubbad, totalt avskärmad från ett normalt liv, det enda som existerade var friheten. I skyddet av skuggorna från baracken smög vi fram till den låsta grinden, klättrade över och gled snabbt in i bilen som stod inkörd i buskaget längre ner på grusvägen och väntade. Stefans brorsa hade hjälp oss att fly, vi satt nedhukade i bilens baksäte och jag började skratta. - Fan vad skönt, sa jag. - Tjänster och gentjänster, sa Stefan allvarligt. Jag klarade mig mycket längre denna gång, med Stefans hjälp fick jag kontakt med folk som kunde gömma mig, mot en avgift förstås. 16

17 Min frihet blev kanske inte riktigt som jag hade tänkt mig, jag var mera som en slav åt mina välgörare. Drygt två år senare var det slut på min så kallade frihet, jag torskade dit vid ett rån och blev dömd till mitt första fängelsestraff. Under detta straff tog jag upp min försummade skolgång, började vid arton års ålder att läsa in årskurs sju. Jag fann ett lugn som alltid hade saknats inom mig. Tjugo år gammal lämnade jag kåken och åkte till den lilla möblerade lägenhet jag lyckats ordna tillsammans med fängelsets kurator. Veckan efter började jag plugga på komvux för att ha möjlighet att ta mig in på den vanliga arbetsmarknaden. Studierna gick hyfsat och jag tittade allt mera sällan tillbaka på mitt tidigare liv. Jag rörde nästan bara mellan skolan och lägenheten, jag levde vad jag ansåg vara ett svenssonliv. Vid jultid skulle klassen fira att terminen var slut och bestämde att alla skulle samlas på en pub i staden. Jag tvekade länge innan jag beslutade mig för att gå dit en liten stund, det kan väl inte skada, tänkte jag. Jag gled förbi den bastanta dörrvakten in på puben, gick fram till klassen och slog mig ner vid bordet. Mitt emot satt en ljus tjej, riktigt snygg, och jag var helt betagen. Jag kunde inte släppa henne med blicken. - Hej, jag heter Maria sa hon och sträckte handen över bordet. Jag tog den lilla späda handen i min och ville aldrig släppa den. Maria och jag umgicks mer och mer. För första gången i mitt liv kände jag äkta kärlek, sådan kärlek som jag inte ens fått av min mor. Maria var en underbar person som tog fram det som var bra i mig. Livet liksom gled fram på en våg av framgång, skolgången var avslutad, ett jobb hade jag fått och Maria och jag flyttade ihop. En novemberkväll fem år senare fick jag mitt livs största överraskning. Maria var med barn och bestämde oss för att gifta oss, för att vi ska leva i synd, hade Maria sagt och fnissat. Den första augusti, två veckor försenad, föddes Lisa och jag var den stoltaste pappan som fanns i världen. Jag struttade fram i korridoren som en tupp med ett leende som var så stort att ansiktet nästan sprack. Väl inne i rummet där min familj fanns kysste jag min fru och tittade ner i sängen där Lisa låg, detta lilla pyre ska jag aldrig svika, tänkte jag och såg tillbaka på min egen barndom. Två år senare blev Maria gravid igen och då skulle lägenheten vi bodde i bli för liten så vi köpte ett hus i utkanterna av staden. Linus föddes och jag delade ut cigarrer på jobbet, livet kunde inte ha varit bättre. Jag satt tillsammans med Linus i soffan och slötittade på TV när Maria ropade, - Det ringer på dörren, kan du öppna, för jag tvättar Lisas hår. - Okej, svarade jag, tog Linus på armen och gick för att öppna dörren. 17

18 Ute på trappen stod en sliten skitig person till hälften dold av skuggorna från träden i trädgården. - Tjenare, sa Stefan, kan du hjälpa mig fortsatte han vädjande. - Vad fan gör du här! Sa jag chockat. - Jag är på rymmen och behöver gömma mig ett tag, svarade Stefan - Det går ju inte begriper du väl, jag har ju familj nu, nästan väste jag fram. - Det var kul för dig, men du är skyldig mig en tjänst, sa Stefan med ett snett leende. Jag kastades tillbaka i tid och rum till den stund vi satt där i baksätet. - Vem var det som ringde på dörren, ropade Maria från köket. - En gammal polare bara, svarade jag - Stå inte där i dörren, utan släpp in honom vetja, svarade Maria. Stefan log, trängde sig förbi mig och gick in i köket. Jag stängde snabbt dörren och följde efter Stefan in i köket, tog honom i armen och drog in honom i vardagsrummet. Maria protesterade men jag lyssnade inte på det örat. - Hon vet inget om mitt tidigare liv, väste jag i ansiktet på Stefan. - Tror du jag bryr mig, du är skyldig mig en tjänst och du ska hjälpa mig nu, svarade Stefan lugnt. - Vad vill du att jag ska hjälpa dig med, frågande jag med en lätt desperat ton i rösten. - Först ska jag sova här inatt och i morgon ska du skjutsa mig till ett möte, sa Stefan bestämt. - Jamen, stammade jag samtidigt som Maria ropade på mig från köket. - Älskling, kommer du en stund. - Vänta här, så kommer jag snart, sa jag och skyndade ut i köket. - Vad är det där för en typ, han ser skum ut, viskade Maria när kom fram till henne. - Det är bara en gammal kompis, viskade jag tillbaka. - Vad vill han, undrade Maria. - Jag är sen gammalt skyldig Stefan en tjänst så nu måste jag hjälpa honom, svarade jag. - Med vad då, sa Maria fundersamt. - Han vill sova här inatt och sen ska köra honom i morgon, sen är borta ur våra liv, svarade jag tvekande. - Okej, men bara han är borta imorgon, sa Maria med en ton i rösten som betydde att hon verkligen menade det. - Det är klart, svarade jag. Nästa morgon satt vi i min bil, Stefan och jag, på väg mot något som jag misstänkte kunde föra mig tillbaka till ett tidigare liv. - Stanna kvar i bilen när kommer fram, sa Stefan spänt. - Jag drar på en gång när du klivit ur, svarade jag snabbt. 18

19 - Om du väntar tills jag kommer tillbaka och sen kör mig till stan så är kvitt, sa Stefan vädjande. - Men då får snabba dig, svarade jag. - Visst, sa Stefan och log. Väl framme vid den öde lagerbyggnaden klev Stefan ur bilen och gick snabbt fram mot den ena av de stora portarna, knackade och gled in. Jag satt kvar i bilen och väntade nervöst. Det gick en halvtimme och det var alldeles tyst, för tyst så jag bestämde mig för att gå in och se efter var Stefan tog vägen. Innanför porten ligger Stefan i en stor blodpöl, jag springer fram och vänder på honom, Stefan är död. Bredvid honom ligger en pistol och jag tar upp den och ser mig omkring för att se om den som skjutit Stefan är kvar. Där står jag vilsen och rädd när jag hör något utanför, jag springer ut genom porten med pistolen höjd framför mig. - Släpp vapnet, skriker polisen som står hukad bakom polisbilens dörr, släpp vapnet och lägg dig ner på mage, upprepar han. Jag släpper pistolen och nästan kastar mig ner på gruset. Tre månader senare döms jag för mordet på Stefan mot mitt nekande. I rättssalen sitter Maria rödgråten med Lisa bredvid sig och Linus i knäet. Hon ser på mig med en rasande blick och vänder sig om och går. Det var det sista jag såg av min fru och mina barn. Jag fick inga besök i fängelset, försökte ringa hem men ingen svarade. Den enda kontakt jag hade med Maria var en skilsmässoansökan som kom ett år senare. Tiden på kåken satt jag av utan att klaga och när jag väl kom ut så kom jag ut till ingenting. Jag var tillbaka där jag började, ensam och övergiven, utan hopp för framtiden Satt ensam i den lilla lägenhet som kriminalvården ordnat åt mig. Jag satt och skrev ett brev till mina barn, ett brev som jag hoppades skulle få Lisa och Linus att förlåta mig för min dumhet. Jag skrev ett brev till framtiden. 19

20 Carina Kreku Hofvander Carina Kreku Hofvander är 44 år. Trivs bäst i naturen med vinden i håret, i trädgården eller framför datorn. Skrivande på något invecklat som hon inte kan trassla sig ur. Till Dig som kommer efter oss till Martinas Somliga säger att vi i dag, år tjugohundrasex, har en starkare önskan och ett större behov än någonsin att känna till våra rötter, och kanske är det så. Kanske inte. I vilket fall kände vi, då vi flyttade in i Martinas och inte minst efter att ha bott här ett tag och bekantat oss med torpet, en längtan efter dess historia. Det var de långsträckta stengärdsgårdarna som väckte vårt intresse. Det var de slitna golvbräderna som knarrade som om någon gick över dem, det var väggarna som knäppte och knakade, och det var vinden som viskade och snyftade i skorstenen. Vi ville veta när torpet byggts, hur och av vem. Vi ville veta hur gården sett ut, vilka grödor som odlats och vilka djur som hållits. Vi ville veta hur människorna levt, vad de tänkt och känt, av vilken sort de varit goda eller onda eller precis som alla andra. Vi ville veta om vi hade något gemensamt med dem. Och vi ville veta varför torpet hette Martinas. Hur tar man då reda på dylikt? Man letar i olika register och arkiv, givetvis, men genast började det talas om en brand i nittonhundratalets begynnelse, som skulle ha förstört alla uppgifter. En brand man vare sig kunde bekräfta eller dementera. Några uppgifter, utöver de allra mest elementära fick vi således inte. Inga årtal. Inga ritningar. Inga bildbevis, ingenting, och det fick oss att tveka för kanske var det en fingervisning? Kanske är det inte meningen att man ska rota i det förflutna? Vi kom att tänka på vad räven sa om rönnbären, och lade ner våra första trevande försök att nå torpets historia. Men allt har sin tid. En solig vårdag linkade en gumma stödd på sin rollator, förbi på grusvägen utanför. Jag såg gumman genom köksfönstret och skyndade ut. Gumman var farmor. Och farmor var den som skulle låta oss nudda vid det förgångna. Nudda, alltså. Resten är fortfarande gåta. Och kanske är det lika bra, precis som räven sa Får det vara en kopp kaffe? undrade jag. En kopp smakar allti, svarade farmor. Hon såg sig om i vårt kök och fortsatte: Hänna hade Martina inge fönster int. Hon pekade med ett krokigt finger på fönstret ovanför vår diskbänk. Inte? sa jag. Det är mycket som är förändrat, va? Dänna va kammarn, mer fanns int på den tin. Farmor nickade mot vårt TV-rum och jag undrade om hon ville se, och det vill hon. Och kanhända blev hon besviken, så där som man blir när man förväntar sig en sak och upplever en annan, för hon sa: 20

21 En börjar bli gammal. Jag undrade hur gammal farmor egentligen var, men hon svarade inte utan drog sig mot gungstolen, slog sig ner, gnuggade sina reumatismplågade händer om varandra och sa: Ska bli gott me en kopp. Vems farmor farmor egentligen var vet jag fortfarande inte, hon kallade sig bara så, och bodde i en liten stuga uppe vid sjön, alldeles för sig själv. När kaffet var upphällt sa farmor: Hänna va en mycke som barn. När var det? sa jag och hjärtat bultande men farmor ignorerade frågan igen. Martina va snäll ho. Ho läste högt ur tidningen och sörplade kaffe ur fate och va rädd för krige. Jag ställde fram några skorpor med smör och ost och farmor nickade och doppade en skorpa i kaffet och påbörjade därefter sin berättelse som jag nu ska tolka och servera. Må den väl smaka i framtiden för Dig som kommer efter oss till Martinas. Den där dagen var vacker. Solen strålade klarare än någonsin från den ljusblå försommarhimlen. Asparna susade i slänten och Martina kikade bakom fähusknuten ner mot ängen där Kungliga Västmanlands Regemente exercerade. Ja, kungen Oskar II, hade för bara några få dagar sedan suttit under asparna, i egen hög person. Martina hade själv sett från fähusknuten. Närmare fick hon inte gå för sin mor. Konungens stövlar hade blänkt i solen. Martina var sexton år, klädd i sin ljusa sommarklänning och hon bar det rågfärgade håret i en lös fläta över axeln. Hennes ögon glittrande av livslust och hon måste närmare. Måste. Närmare. Och så smög hon bort till slänten med asparna vid ängen och satte sig försiktigt ner med knäna uppdragna under hakan. De var ståtliga de där knektarna som i raka led gick fram och tillbaka. Stannade tvärt. Stampade med fötterna och flyttade gevären från axel till axel, allihop på en och samma gång. Och solen strålade. Och himlen var ljusblå. Och asparna susade. Martina var inte ensam under asparna, nej, trots att det var vardag fylldes slänten av söndagsklädda, men hon kände det som om knektarna tittade på just henne, där de stod i stolta rader. Sexton år. I ljus sommarklänning och med det rågblonda håret i en lös fläta över axeln och så solen som värmde, gjorde henne loj och plötsligt stod han där. Framför henne stod han, skäggig och okynnig. Martina rodnade. Hon andades djupt och såg ner på hans blanka stövlar, men blicken ville uppåt igen, in i hans okynniga och när hon mötte den sög något. Något som han framkallade, något som gjorde hennes blod tungt. Hon ville ge, nej, måste. Måste ge det som tillhörde honom. 21