-~" Dagens frågor

Transkript

1 DAGENSFRÅGOR Den 18 juni Karteer Det finns deade meningar, om de ordinarie, grundagseer ej? eniga vaen ti andra kammaren i höst skoa eer böra äga rum, därest de ovissa utrikespoitiska förhåandena då ännu bestå; sannoikt är dock striden härom redan avgjord genom statsministerns bestämda uttaande ti förmån för va. Däremot finns det föga deade meningar om att en hetsig och spittrande vastrid i dessa tider bör undvikas; om det sedan verkigen ska bi möjigt att dämpa stridsusten, antingen den framträder öppet eer väjer smygagitationens förtäckta form, är dock mera tviveaktigt. Det har vidare - såvitt man rätt uppfattat buetinerna - mean partiedarna i regeringen rått enighet därom, att inga karteer skoa förekomma mean några av regeringspartierna; även i detta fa bör man sätta ett frågetecken för det sutiga resutatet, eftersom det redan gunkats om att främst bondeförbundet och i någon mån även fokpartiet ej veat förbinda sig härti, utan bott betraktat partiedarnas överenskommese som en diskussionspromemoria. Det kan vara skä att dröja något vid kartefrågan - at under förutsättning givetvis att va kommer ti stånd i höst, att samingsregeringen då ännu håer ihop, att tiderna atfort äro avarsmättade och att den besynneriga tanken på gemensamma istor för regeringspartierna förfait. Skäen mot karteer ha vä antagigen varit bandade. Några torde i inre grupperingar band regeringspartierna ha sett ett brott mot samingens etikett; andra ha kanske trott att det vore ättare att sama anhängare, om partiet finge tåga fram utan tviveaktigt säskap; omvänt ha kanske de borgeriga fruktat, att en inbördes karte skue stimuera sociademokraterna ti ett större vadetagande; sutigen kan man nog icke bortse från, att sociademokraternas motvija mot borgerigt vasamarbete kan ha samma högst begripiga motiv nu som när exc. Hansson 1936 yckades i pakten mean sociademokraterna och bondeförbundet inpressa ett förbud för kontrahenterna att ingå någon vaaians utanför regeringspartierna, nämigen att detta förbud atid är en vaaritmetisk favör för sociademokraterna, så änge detta är det största partiet. Gentemot dessa skä bör man återkaa i minnet vissa fakta. Genom de va, som andstingen i september ha att förrätta, får första kammaren för första gången sociademokratisk majoritet, viken tack vare den successiva förnyesen kommer att sitta i orubbat bo under några år framåt - ängre kan man ej göra beräkningar. I andra kammaren åter sitta f. n. 115 sociademokrater, 3 sociaister och 5 kommunister mot 107 borgeriga (sociademokraterna fingo vid vaen 112 mandat, men sedan dess ha tre sociaister gått över). Sedermera ha sociademokraterna vid 1938 års andstings- och stadsfumäktigeva ytterigare befäst sin stäning. Genom den ungefär 75-procentiga 346

2 -... Dagens frågor borgeriga saming, som förekom 1936, räddades 12 mandat åt de borgeriga; hade det borgeriga vasamarbetet varit hundraprocentigt, skue ytterigare tre borgeriga ha invats. De borgerigas sammanagda rösteta 1936 motsvarade 45,7 (eer om de nationea frånräknas 44,s) procent av väjarkåren, medan sociademokraterna då mönstrade 45,9 procent. Om ingen borgerig samverkan förekommit, hade sociademokraterna fått 124 (112 pus 12) mandat och de borgeriga 95 (107 minus 12). Ingen torde kunna påstå annat än att det hade varit ett ganska barockt utsag av varättvisa eer ett mycket dåigt uttryck för den verkiga fokmeningen, om två praktiskt taget jämnstarka grupper bivit så oika ottade. Höstens va är avgörande för, om det ska yckas sociademokraterna att - med eer utan hav hjäp i kammaren från de små arbetarpartierna ti vänster om sig - få majoritet även i andra kammaren och därmed fukomigt behärska den poitiska marknaden under några år framåt. Ett grundvikor för att de borgeriga skoa kunna utöva ett direkt infytande på änkandet av det för aa gemensamma fosterandets öden är att de tikämpa sig majoriteten i andra kammaren. Det är möjigt att detta ska visa sig bi omöjigt - ingen kan nu göra sig en förestäning om känsostämningen band väjarna om tre kanske mycket händeserika månader- men ha de borgeriga något av den ivsvija, som de nu uppmana det svenska foket i gemen ti, måste de i sitt eget intresse arbeta härför. Ingen strävan kan i vart fa vara egitimare. Det är emeertid svårt att fatta, hur det ska vara tänkbart att inbördes spittrade borgeriga partier utan att vasamverkan etaberas skoa kunna undgå en ojämn kamp mot det stora sociademokratiska partiet. I den borgeriga samverkan, som atsedan för första gången i Stockhoms äns dåvarande norra vakrets - iband sporadiskt och iband mera omfattande förekommit, ha oika syften inagts. Den vanigaste ändamåsbestämningen har varit teknisk samverkan för att motverka det proportionea vasystemets ofukomighet. Denna beteckning kan nu vara tiräckig, ty den säger at vad som behöver förkaras. Proportionaismen är ur stånd att ämna ett rättvist varesutat, d. v. s. åta fokmeningen troget återspegas, när ett så stort parti som det nuvara;nde sociademokratiska stäer upp ti tävan mot isoerat opererande partier av vida mindre storeksordning. Det stora partiet måste favoriseras på det sätt, som år 1936 skue ha skett, därest en omfattande borgerig samverkan då ej funnits. Detta är en matematisk ag, som visserigen kan modifieras av tifäigheter men adrig rubbas. Erfarenheten har också visat, att det är fåvitskt att tro att psykoogiska faktorer kunna nämnvärt motverka det matematiska utsaget. Ehuru en exakt bevisning ej kan presteras, är det nämigen oerhört svårt att från de senaste vaen hitta beägg för att vaintensiteten minskats därför att partiet i fråga ingått i karte. Fokpartiet ti exempe, som mest kagat över karteernas infytande på vadetagandet, hade 1936 sin starkaste ökning just i de vakretsar, där partiet knutit vaförbindese. Även om verkigen Svensk Tidsk1 ift

3 några finkänsiga väjare skue vägra att rösta på grund av partiets karteförbindese, skoa dessa ikvä vägas mot de tiskott, som genom karte från ett eer fera hå kunna ges ett parti; varje mandat kostar ungefär 12,000 röster, och dessa snyter vaedaren sannerigen inte ur näsan. Stå mindre partier isoerade mot ett vida större, fordras det för mandatvinster, kort och generet uttryckt, en dubbe röstökning mot vad som vid karte erfordrats. Särskit besynnerigt skue det te sig, om partierna i de kretsar, där deras utsikter att erhåa mandat över huvud vore små eer inga, skue genom karteförbudet tvingas kasta bort sin röstskvätt icke ens subsidiärt ti någon nytta. Denna fråga är ej adees oviktig, ty det finnes ett tiota vakretsar av tihopa 28, där ett av de tre borgeriga regeringspartierna f. n. saknar a representation. När man diskuterar det proportionea vasättet, bör man ihågkomma, att det vid tiden för dess införande 1909 bott fanns tre, sinsemean reativt jämnstarka partier: högern, iberaerna och sociademokraterna. Tur och otur togo då i stort sett ut varandra, och intet parti var så stort att risk fanns att det utan majoritet band foket men ti föjd av vasystemets nyckfuhet skue ernå kammarmajoritet. När nya partier tikommo under värdskrigstiden, bev vasättets bristfäiga precision tydigare framträdande; för att avtrubba de karaste bristerna utökades 1921 vakretsarnas storek, men någon fara föreåg ännu ej för att en artificie kammarmajoritet skue framskapas i strid mot fokmajoriteten. Efter det sociademokratiska partiets senare tiväxt och sedan partiet erövrat ungefär hava väjarkåren - något som skett samtidigt med borgerighetens parceering - har probemet om rättvisande vautsag bivit av en het annan betydese än tidigare, såframt man överhuvud i representation inägger en fordran på att den i vaet uttryckta fokmeningen ej förvanskas, d. v. s. att sumpen ej får avgöra, om kammarmajoriteten företräder en fokmajoritet eer en fokminoritet. Det enda sättet att nu förebygga att det verkiga vautsaget förryckes är för närvarande att de borgeriga genom teknisk samverkan icke dekapitera sig utan tigodogöra sig varandras överskottsröster. Av brist på ett i författningen inskrivet system med tiäggsmandat åstadkom-. mer man härigenom ett utjämningsförfarande, som visserigen rent matematiskt kan så fe med ett och annat mandat men som förhindrar direkt missvisande och karikerande resutat. Det kommer het visst att sägas från sociademokratiskt hå, att en borgerig saming vid vaet riktar sig mot arbetarna. Detta är givetvis fe redan därför, att vaet icke gäer för eer mot arbetarna utan för eer mot sociademokratien. Men enigt vårt sätt att se avser karteväsendet icke att beröva sociademokraterna ett enda mandat, som de ha nog med röster och därför rätt ti, utan endast att förebygga, att de ej tideas mandat, som de faktiskt sakna både röster och rätt ti. Det är bott ett uttryck för respekt för demokratien, när man hävdar de borgeriga partiernas rätt att enigt de metoder, som vaagen anvisar, samarbeta i syfte att hindra underrepre- 348

4 -~" Dagens frågor sentation. Karteen är bott ett nödvärn mot proportionaismens ofrånkomiga otiböriga gynnande av ett jätteparti. Kartevä~ sendet behöver inte hindra, att något av de samverkande partierna sedermera i oika förekommande frågor samarbetar med sociademo~ kraterna eer att det nuvarande regeringssamarbetet, därest så be~ finnes önskvärt, fuföjes. Under det senaste årets sammanpressande händeser ha säkerigen aa partier besinnat nödvändigheten av ett fördomsfritt sakigt samarbete. Denna konvergerande strävan får ej upphöra, bott faran utifrån är över. Men inte är det rimigt att grunden för ett nationet samarbete ska byggas på tvånget ti ett vaförfarande, som kan grovt förfaska fokmeningen. Karteväsendet ska därför i första hand bedömas som ett va~ tekniskt suppement, ej som en poitisk vattudeare. I viken utsträckning det kan komma ti användning må bi beroende av de karteerande partiernas inbördes ojaitet men detta spörsmå ska nu inte dryftas. Den tyska segern i saget Den 10 maj 1940 igångsatte Tyskand sin i Artois och Fandern. änge väntade bixtoffensiv mot de ai~ erade. I ett samma dag ti hoändska och begiska regeringarna över~ ämnat utimatum, i viket den tyska riksregeringen angav såsom bevisat att Hoand och Begien icke uppehåit sina pikter såsom neutraa samt att de båda ändernas poitiska och miitära åtgärder voro riktade mot Tyskand, krävdes fri genommarsch för de tyska trupperna och meddeades att eventuet motstånd med aa mede skue komma att brytas. Ett utimatum av ikartat innehå överämnades även ti den uxemburgska regeringen. Genom sina sändebud i Berin inämnade de hoändska och begiska regeringarna samma dag protester ti den tyska riksregeringen. Samtidigt meddeades även officiet att man avsåge att motsätta sig det tyska angreppet samt att hjäp hade begärts hos de engeska och franska regeringarna. Därmed hade kriget inträtt i ett akut skede. Kraftsamingen. Efter det posk-tyska krigets avsutande hösten 1939 torde varken Tyskand eer de båda aierade änderna Frankrike och Engand ha varit färdiga för att börja operationer, som syftade ti ett avgörande av kriget genom ett förintande av motståndarens stridskrafter. Båda sidor utnyttjade emeertid möjigheterna att öka de miitära maktmeden ti ett maximum. Tyskand torde härvid ha haft ett avsevärt försprång framför de aierade genom den forcerade upprustning, som sedan fera år bedrivits. Beträffande nyuppsiittning av förband kunde såunda den tyska armeedningen bygga vidare på den organisation, som redan fanns för utbidning av sådana värnpiktiga, vika genom Versaiesfredens bestämmeser undandragits från fugörandet av värnpiktstjänstgöring. Likaedes var den tyska industrien redan före kriget i huvudsak inriktad på krigsmaterietiverkning. 349

5 Av de aierade befann sig Engand i fråga om möjigheter ti snabb utbidning av manskap och nyuppsättning av förband i en bestämd efterhand i förhåande ti Tyskand. Likaedes torde såvä den engeska som franska rustningsindustrien icke ika snabbt som den tyska ha kunnat givas den produktionskapacitet som erfordrades. A andra sidan ägde emeertid de aierade möjigheter att från Amerika inköpa avsevärda kvantiteter krigsmaterie - främst fygpan, viket i viss utsträckning stärkte deras stäning. Sammanfattande kan dock sägas, att under det tidsmoment, som i reaiteten (oktober 1939-maj 1940) stod ti förfogande, hade Tyskand möjigheter att i högre grad än de aierade öka sin miitära kraft. I samma mån tidsmomentet bivit ängre, minskades det tyska försteget och efter en tiräckigt ång tidsperiod skue förhåandet ti sut bivit omvänt. Ur tysk synpunkt sett måste såedes det senaste ögonbicket för igångsättandet av avgörande operationer inträffa, då den tyska rustningskurvan icke ängre steg hastigare än de aierades. Utgångsäget. Det stod redan tidigt kart att några för kriget avgörande operationer över den fransk-tyska gränsen knappast voro att förvänta, då båda motståndarna ansågo, att ett genombrott av gränsbefästningarna (Västvaen och Maginotinjen) skue vara omöjig att genomföra utan tiintetgörande föruster. Hoand och Begien kommo därför i ett ytterigt utsatt äge och man kunde redan från början förutse, att båda dessa änder och i varje fa Begien skue komma att biva krigsskådepats. Då det tyska bixtanfaet ansattes var såvä den hoändska som den begiska armen i huvudsak städ på krigsfot. Huvudkrafterna vid båda armeerna hade grupperats för försvar av de reativt starka befästningsinjer, som funnos inom resp. änder, medan vid gränserna endast svagare krafter voro avdeade för att fördröja fiendens framryckning. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att något beröra Hoands och Begiens befästningssystem (skiss och 2). I Hoand funnos icke några betydande befästningar för försvar av andets öster om Zuiderzee beägna dear. För försvar av områdena väster och söder om Zuiderzee fanns en nyigen utbyggd främsta försvarsinje ängs foderna Ijsse och Maas samt ängs södra andgränsen. Bakom denna inje fanns sutigen ett centrat fästningssystem den s. k.»fästningen Hoand», som var avsett utgöra ett försvar för andets viktiga industricentra. Huvudstäningen inom detta fästningssystem hade front mot öster och sträckte sig i nord-sydig riktning genom Utrecht från Zuiderzees sydvästspets ti foden Waa. Frontens utsträckning var omkring 60 km. Genom befästningar med front mot söder utmed foden Maas tryggades huvudstäningens södra fank. Frontat skyddades»fästningen Hoand» av tvenne översvämningsområden, vika med hjäp av sussanordningar kunde sättas under vatten. I ansutning ti det främsta av dessa översvämningsområden voro befästnings- 350

6 ;. L! ~.1,. ~~!I'YSXL.!.IID - SAIOWIIÄIIAIIDE STARKAIIE BEFÄSTNIIIGSLINJER. e BEFÄST.!. ORTER./FÄSTNING.!.R/. -- GRÄNS FÖR KUSTFÖRSVARSOiRÅDE, ~ OI!Rm:!r 5011 FÖR FÖRSVARSÄNDAIIL!ruNNA SÅTTAS ~~31 VA'"'EN. Skiss. Hoands befästningssystem. anäggningar utförda hings foden Grebbe - den s. k. Grebbeinjen. En bakre försvarsinje fanns även för försvar av Amsterdam, som omgavs av omkring 30 permanenta verk. De begiska permanenta befästningarna utgjordes des av gränsbefästningar des av vissa befästningssystem inne i andet. Gränsbefästningarna sträckte sig från söder genom Ardennerna och ängs gränsen mot Tyskand ti i höjd med Aachen samt föjde därefter Abertkanaen. Befästningssystemen inne i andet utgjordes des av 351.-,-..

7 @ FÄSTIIING. -starkt IEFAsT FÖRSVARSLINJE. --- GRÄNSI!EFÄSTRINGAR OCH MINDRE BEFÄSTNINGSANLÄGGNINGAR. Skiss 2. Begiens befästningssystem. en främre inje ängs Maas, i viken fortsystemen vid Liege och Namur utgjorde kärnan, des av en bakre inje ängs Schede från Antwerpen över Gent ti franska gränsen. Sutigen hade även vissa befästningsanäggningar utförts ängs foden Dye mean Antwerpen och Namur, den s. k. Dyestäningen. De fransk-engeska stridskrafterna synas ha varit grupperade med avsevärda dear, b. a. sannoikt större deen av engeska expeditions- kåren, ängs begisk-franska gränsen. Dessa aierade stridskrafters uppgift var att vid behov komma de hoändska och begiska armeerna ti hjäp. Den aierade edningen torde därvid ha räknat med att åtminstone den begiska armen skue kunna håa de förberedda försvarsstäningarna så änge att de aierades trupper hunno fram ti injen Liege-Namur. Den tyska utgångsgrupperingen för anfaet sträckte sig från Nordsjön ti Mose med en från norr ti söder växande kraftsaming. Huvuddeen av de tyska pansar- och motoriserade förbanden, vika vid de kommande operationerna fingo ett utsagsgivande infytande, torde ha befunnit sig inom den angivna frontens södra de. Om den noggrannhet, med viken operationerna panagts, vittnar det förhåandet att förberedesearbetet pågått sedan åtta månader. 352

8 Den tyska anfaspanen, sådan den genom operationernas utförande kan bedömas, påminner, beträffande mået för densamma, i hög grad om genera Ludendorffs pan för den sista tyska offensiven under värdskriget. Mået nu såsom då var att genom en framstöt mot kanakusten spittra de aierades stridskrafter och därefter avgörande så den norra gruppen. Dessutom skue genom besittningstagande av kanakusten förbindeserna Engand-Frankrike försvåras, varjiimte ett direkt hot mot Engand kunde utövas. Operationerna. Den 10 maj k överskredo de tyska trupperna Hoands, Begiens och Luxemburgs griinser och därmed ineddes en fortöpande operation som nådde sitt sut med Dunkerques fa. H o a n d (skiss 3). Det hoändska motståndet ängs gränsen bröts reativt ätt och den tyska framryckningen vann snabbt terräng framförat i norra Hoand, som försvarades av mycket svaga krafter. Redan den 10 /r. på aftonen nåddes den hoändska staden Groningen och foden Ijsse, varjämte Maas överskreds på fera stäen. Samma dag uftandsattes avsevärda tyska styrkor i trakten av Rotterdam, viket för Hoands snabba betvingande visade sig vara av stor betydese. Under de två föjande dagarna fortsatte den tyska framryckningen västerut i snabb takt. Redan den 12 /s yckades motorism ade tyska trupper, som framgått över Tiburg-Breda, få kontakt med de vid Rotterdam uftandsatta styrkorna. Härmed var»histningcn Hoands» södra fank omfattad och en ki hade sprängts mean dc hoändska och begiska stridskrafterna, som genom framförande av trupper över Breda mot Schedemynningen ytterigare förstorades. Inför hotet av fuständig förintese genom uftbombardemang kapituerade den "/r. staden Rotterdam och senare samma dag hea»fästningen Hoand». Den hoändska armen hade därmed på fem dagar försatts ur stridbart skick. B e g i e n t. o. m. den 18 /5 (skiss 3). De begiska stridskrafterna voro grupperade ti försvar des i injen Antwerpen-Liege (ängs Abertkanaen), des hings Maas från Liege-Namur-franska gränsen. Det tyska anfaet nådde mycket snart fram ti och över Abertkanaen. Genom en snabb framryckning över Maastricht yckades tyskarna taga tre broar över Abertkanaen redan den 10 /s, innan de hunnit förstöras. Samtidigt nåddes förterriingen ti fästningen Liege, vars förnämsta fort Eben Emae, genom andsättning från uften av en mindre avdening, sattes ur stridbart skick. Härvid ska enigt tysk uppgift ett nytt hittis oanvänt vapen kommit ti användning. Erövringen av Eben Emae var av den största betydese. Detta fort behärskade nämigen viktiga övergångsstäen över Maas och Abertkanaen och skue, därest det icke betvingats, avsevärt ha försvårat den tyska framryckningen. I Ardennerna och södra Begien vann det tyska anfaet snabbt terräng. Emeertid hade även de aierade igångsatt sin framryckning ti de begiska truppernas hjiip. Den 12 /" fingo franska och tyska trup- 353

9 i -'...i. \..., i -enter../; ( :=::: ~~~~~~~~~..."Jo.s _, ' ) ~~-~..., F Skiss 3. per för första gången känning med varandra i Begien nordöst om Namur. Detta förmådde dock icke bryta den tyska framryckningen, utan även de franska divisionerna tvingades vika inför det tyska anfaets vådsamhet. Det är här av intresse att framhåa de svårigheter ur edningssynpunkt, som måste ha haft ett avseviirt infytande på de aierades operationer. Att bringa de begiska, franska och 354

10 engeska stridskrafterna ti en enhetig samverkan synes icke ha yckats. Den 15 /o stodo tyskarna framför Dyestäningen samt hade mean Namur och Givet samt söder om Sedan titvingat sig övergången över Maas på bred front. Franska motanfa huvudsakigen utförda med stridsvagnsförband bevo utan resutat. Den 16 /o genombröts Dyestäningen vid Wawre och den tyska framryckningen fortsatte mot Brusse som intogs utan strid. De vikande aierade och begiska stridskrafterna grupperade sig därefter ti försvar ängs foderna Dendre och Schede. F r a n k r i k e (skiss 3). De tyska stridskrafter, vika söder om N am ur och Sedan övergått Maas fortsatte snabbt sin framryckning och yckades den 1 % mean Maubeuge och Carignan genombryta den fortsättning av Maginotinjen, som sträckte sig ängs fransk-begiska gränsen. Denna genombrytning utfördes med pansrade och motoriserade styrkor och härigenom sogs den bräsch, genom viken den tyska kien ti kanaen så småningom drevs in. Genombrottsområdet utvidgades under den 17 /o-'"/o såvä åt söder (Laon) som framförat åt väster i viken riktning Abbevie sistnämnda dag nåddes av tyska mekaniserade förband. Därmed vor o de i Begien och N ordfrankrike befintiga dearna av de aierades stridskrafter jämte den begiska armen avskurna från förbindese med övriga franska stridskrafter. Efter det snabba framträngandet ti kanaen med mekaniserade förband framfördes motoriserade och»marscherande» divisioner i imarscher genom den uppkomna uckan. Härigenom bidades en sydfront sträckande sig i stort sett från Montmedy i öster över Hethe Laon-La Fere samt därefter ängs foden Somme ti dess utopp i Engeska kanaen. Några operationer av större omfattning ägde inti den 3 /o icke rum ängs denna front. N o r d f r a n k r i k e-b e g i e n 1 %- 3 /o. Sedan Dyestäningen genombrutits fortsattes det tyska anfaet i Begien västerut. Genom frigörande av trupper i Hoand förstärktes därvid den norra tyska fygen avsevärt. Den 19 /.; försökte en av franska och begiska divisioner sammansatt arme, som genom den snabba tyska framryckningen mot Cambrai och Tournai hö på att innesutas vid Vaenciennes, ett genombrott i sydig riktning. Samtidigt skedde från Laon en fransk framstöt i nordig riktning för att underätta denna genombrytning. Båda anfaen avvisades emeertid av tyskarna, som mot Laongruppen, viken huvudsakigen bestod av pansarförband, insatte starka fygstridskrafter, framförat»stuka-förband» (störtbombfäningsförband). Med undantag av detta försök synas från aierad sida inga paner på en utbrytning i större omfattning ha föreegat. Under aa förhåanden kommo de dock icke ti utförande, viket framförat torde ha berott på den snabbhet, med viken tyskarna föjde de aierades reträtt. Den tyska ringen knöts at hårdare och de aierades underhåsmöjigheter bevo ytterigt försvårade. Det torde vara under in- 355

11 tryck av det svåra äge, i viket de aierades t rupper i norra Frankrike och Begien befunno sig, som den begiska konungen och överbefähavaren natten ti den 28 /s besöt sig för kapituation utan vikor. Härigenom bev nu stäningen på nordfronten fuständigt ohåbar för de aierade. Förutom från öster framträngde de tyska stridskrafterna från söder samt ängs kanakusten, där kanahamnarna Bouogne och Caais inom kort voro i deras händer. Genom insats av starka sjöstridskrafter och genom en med utomordentig seghet förd uppehåande försvarsstrid yckades det dock de aierade att genom den enda hamn som återstod - Dunkerque - utskeppa dear (enigt engesk uppgift 330,000) av framförat den engeska expeditionskåren. De aierades föruster bevo dock betydiga särskit i materie, av viken knappast något torde hunnit undanföras. Den 1 /a kan denna operation, som bivit kaad saget i Artois och Fandern, anses vara avsutad. Den 3 /a igångsattes jätteoperationerna mot Frankrike, icke mot Engand som många torde ha trott. 12 /a P. Otto von Bismarck - ett värds- Våren 1940 är ett märkigt jubihistoriskt dubbejubieum. eumsår i Tyskands och Europas nyare historia. Den apri hade 125 år förfutit sedan Otto von Bismareks födese, den 18 mars femtio sedan hans fa. Tiden har endast åtit hans gestat och hans verk framstå i at skarpare reief, och under de senaste månadernas värdsskakande händeser har historikern måst känna, hur vår värdsde atjämt i viss mån ever under skuggan av den förste tyske rikskanserns insatser. Bismarck var ätting av en urgamma nordtysk adesfamij och tihörde såunda den samhäskass, som genom århundraden starkare än någon annan har bestämt den brandenborgsk-preussiska statens utvecking. I mycket satte denna härkomst sin präge på hans egen personighet, men man kan också finna drag, som gå tibaka på hans möderne, en av de borgeriga ämbetsmannafamijer, som från mitten av 1700-taet även speat en betydesefu ro i Preussens historia. Bismareks ungdom företer biden av ett ångvarigt sökande, innan han äntigen nådde den pats, som gav honom möjighet att göra sin historiska insats. Hans försök att bryta sig en vanig preussisk ämbetsmannabana missyckades. Det byråkratiska vardagsarbetet kunde ej vinna hans intresse, hans obändiga kynne reste sig mot discipinen, och han ämnade statstjänsten för att under ett tiota år ägna sig åt godsägarens fria iv. Under dessa år genomgick han en växande utveckingsgång, där vida dryckesag utgjorde den ena poen, umgänget i pietistiska adeskretsar den andra. Ur de senare hämtade han sin brud. Från detta skede av sitt iv utgick han med sin sjävständiga, praktiska, från a dogmatism fria syn på tingen utveckad och befästad men samtidigt med en enhetig ivsåskådning på kristen och konservativ grund. 356

12 Sin poitiska bana började han såsom medem av den förenade antdagen, Preussens första tistymmese ti ett parament. I de häftiga poitiska strider, som sönderseta Preussen och det övriga Tyskand såsom en föjd av den franska februarirevoutionen, hade den unge Bismarck sin pats given ångt ute på den högra fygen. Hans mod, energi och sagfärdiga taekonst gjorde honom snart ti en av förgrundsfigurerna inom det konservativa partiet. När så den revoutionära krisen söt med vänsterns fuständiga nederag, bev han Preussens ombud vid förbundsdagen i Frankfurt-am-Main. Denna utnämning var av utomordentig betydese för hans vidare utvecking som statsman. Han fick nu det bästa möjiga tifäe att göra sig förtrogen med den inveckade och svåröverskådiga tyska poitiken, hans bi vande stridsfät. Han fick stifta närmare bekantskap med dess många förgrundsfigurer, furstar och ministrar, iksom med de aktuea ekonomiska och poitiska stridsfrågorna. Framför at fick han förstahandskunskap om och outpåniga intryck av den tyska poitik, som fördes av Österrike, Preussens stora riva, som 1850 i Omiit11 triumferat över den nordtyske medtävaren. Nya erfarenheter av största vikt gjorde Bismarck, då han 1859 förfyttades ti Petersburg och tre år senare ti Paris. Han kände nu av egen erfarenhet de tre makter, Österrike, Ryssand och Frankrike, ti vika den preussiska poitiken i första hand hade att taga hänsyn. Och under detta decennium, då han vistades utanför Preussen, hade han i de stora poitiska kriserna, Krimkriget och det itaienska frihetskriget, framträtt med ett eget program i en serie märkiga statsskriftcr, där han, ännu så änge utan framgång, förordat en ny preussisk poitik, hänsynsösare, djärvare och mer reaistisk än den dittis förda. Den yttre gången av hans bana under det årtionde, som föjde hans utnämning ti chef för det preussiska ministeriet 1862, tihör de amännast kända händeserna i värdshistorien. Att teckna hans historia under konfikten med antdagen, kriget med Danmark - teknisktdipomatiskt en höjdpunkt i hans iv - tvekampen med Österrike och triumfen över Frankrike önar ej mödan. Men det kan vara skä att stanna vid en ödestimma, där Bismareks statskonst visade sig i sin fua storhet. Efter den övervädigande segern vid Königgrätz vie konungen och generaerna sätta kronan på verket genom en inmarsch i Wien och tvinga de besegrade ti fredssut, som skue beröva var och en viktiga änder men ämna aa kvar som stater. Bismarck såg oändigt mycket ängre. Han vie ej göra Österrike ti en oförsonig och revanschysten fiende utan rädda möjigheten att återknyta de gama vänskapsbanden från det tidigare 1800-taet och därigenom konsoidera hea Meaneuropa kring det tyska rike, som han iimnade skapa. Ej heer vie han se Preussen omgivet av ide oförsoniga småstater. Hans program, som han efter mycket hårda strider med sin konung yckades genomdriva, var des att ej beröva Österrike något and utan bott tvinga det att utträda ur Tyskand och des att ämna fertaet nyss fientiga tyska stater i 357

13 orubbat bo men i stäet het annektera några av dem, främst Hannover och Hessen, vika hade hindrat skapandet av ett sammanhängande och avrundat preussiskt område. Liknande framsynthet visade Bismarck fyra år senare. Det krig med grannen väster om Rhen, för viket han med fuändad skickighet hade skapat de gynnsammaste poitiska förutsättningar, hade bivit en rad förkrossande segrar. Rikskansern vie först åta den sagne fienden behåa Metz med kringiggande de av Lothringen, som ti övervägande de beboddes av fransmän. Hade denna tanke segrat, är det tänkbart, om ock ingaunda siikert, att den föjande europeiska historien fått en yckigare viindning. Men denna gång segrade de av miitärerna hävdade strategiska skäen. Metz införivades i det nya riksandet Esass-Lothringen. Bismareks största historiska insats, enandet av det tyska foket, om ock under utesutning av det tyska Österrike, var därmed genomförd. Få värdshistoriska processer hava varit av större betydese. Förut hade Europas centrum under seker utmärkts av poitisk och miitär svaghet. Nu uppstod där inom oppet av några få år värdens starkaste miitärmakt under edning av tidens störste statsman. Denna fuständiga nygruppering av krafterna måste få de mest vittgående föjder för aa grannarna, ej bott för de svagare utan även för Frankrike, Ryssand och Engand. Det är under föjderna av denna vädiga europeiska utvecking, som vi atjämt befinna oss. Mycket kom an på det bruk, som det Tyska riket och dess store statsman skue göra av denna vädiga kraftsaming. Samtiden utanför Tyskand vie gärna betrakta honom som den omättige och hänsynsöse erövraren, en ny Napoeon, ständigt sökande nya offer att uppsuka. Denna förestäning var oriktig. Bismarck ägde den band historiens stora kraftgestater säsynta förmågan att inse, när en utvecking nått sitt sut, och att kunna göra hat där. Han hade gjort en jätteik, i den segrande nationaitetsröresens tidevarv djupt berättigad insats, när han samade de änge spittrade tyska stammarna, ehuru också egitima, historiskt djupt grundade intressen därvid hade bivit idande. Han ansåg 1871 sitt enhetsarbete som fubordat. Tyskand tihörde numera enigt ett av honom gärna nyttjat ord de»mättade» makterna. Det gäde att befästa det stora verket inåt och utåt för att trygga det för framtiden. Så bev han, som på sex år fört tre krig, i fortsättningen den europeiska fredens store skyddsherre. Hans strävan var att isoera det besegrade och revanschystna Frankrike för att därigenom trygga freden och det nya, för Tyskand så gynnsamma europeiska maktiiget. I detta syfte tikommo under de föjande årtiondena en he rad fördrag, inveckade och devis varandra motsatta, mean Tyskand och de andra stormakterna. Med oförikneigt mästerskap knöt och skötte rikskansern aa trådar i denna konstrika vävnad. Samma syfte, fredens bevarande i Tyskands intresse, utjämning av motsatserna mean stormakterna utan ömsint hänsynstagande ti de smås önskemå, tjänade hans ingripande i de inveckade, i och för sig honom djupt 358

14 ikgitiga Bakanfrågorna. På Berinkongressen 1878 sökte han som»den ärige mäkaren» ösa spänningen mean Ryssands, Österrikes och Engands intressen. Det yckades ehuru ti priset av en av hans stora tigångar, Ryssands vänskap. I fortsättningen skue det rysk-franska närmandet kasta sin skugga över det nya Tyskands väg. Under Bismareks tid hö hans dipomati dock denna fara i bakgrunden. Under 1880-taet bev för första gången för Tyskands de en het ny form av utrikespoitik aktue, nämigen kooniapoitiken. Den game mästaren i det europeiska fastandets statskonst visade änge föga håg att tränga in på ett fät, som var honom obekant, men ti sist besöt han sig dock för att stödja de enskida tyska kooniapionjärer, som redan framträtt. Kejsarriket kom såunda att under hans tid förvärva sina första koonier. Inrikespoitiskt sönderfaer Bismarckstiden i två skarpt skida epoker med systemskiftet vid 1870-taets sut. Det parti, som hade burit upp kanserns mäktiga samingsverk, var nationaiberaerna, enhetspartiet framför aa andra. Det kom också att utgöra hans egentiga stöd under det nya rikets första årtionde. Den poitik, som då fördes, hade i mycket deras stämpe. Näringspoitiken hade en ibera tendens, och statsmakterna strävade att på agstiftningens och ekonomins fät utbygga riksenheten. Framför at dominerades tiden av kuturkampen, Bismareks och iberaernas förbittrade strid mot det stora katoska partiet. Liberaerna förde den både av kuturpoitiska skä och emedan katoikerna rymde fertaet av de grupper, som stodo fientiga mot enhetsverket. För Bismarck gäde det senare skäet jämte vissa utrikespoitiska överväganden. striden fördes från regeringens sida med utomordentig hänsynsöshet. Men för första gången nådde Bismarck ej sitt må. Här visade sig en begränsning, från viken ej ens hans statsmannasnie var fritt. Mästaren i bedömandet av aa reapoitiska ägen och krafter rörde sig ej med samma säkerhet på en mark, där han hade att göra med motståndare, som eddes av ideea överväganden. striden bev en framgång för den kämpande, förföjda kyrkan, ej för den preussiska statsmakten, och under 1880-taet måste kansern så ti reträtt trots aa öften om motsatsen. Då hade hea systemet redan agts om. Mean kansern och nationaiberaerna rådde i grunden ingen verkig sympati, och mot 70-taets sut fann Bismarck sig böra kränka viktiga iberaa programpunkter. Mot den avinartat växande sociademokratiska röresen vie han tigripa två mede. A ena sidan skue den bekämpas med hårda undantagsagar, viket stred mot det iberaa frihetsideaet. A andra sidan vie han undanröja sjäva grunderna för arbetarkassens missnöje genom att åta staten sjäv framträda som bäraren av en storsagen sociapoitik, viken skue trygga de tyska arbetarnas stäning i samhäet. För dessa åtgärder krävdes koossaa beopp, vika endast kunde anskaffas genom en ny tupoitik Ekonomiska kriser hade samtidigt även övertygat Bismarck om nödvändigheten att ge- 359

15 nom tuar skydda tysk industri och tyskt jordbruk. Både statig sociapoitik och tuskydd stredo mot en strängt ibera åskådning. Så kom det ti en öppen brytning mean rikskansern och en stor de av de iberaa, och 1880-taet bev en utprägat konservativ epok. Tuskyddet uppbyggdes, ti stor förde för det tyska näringsivet, och på det sociapoitiska området utfördes ett storsaget arbete, som sedan har stått som förebid för många andra änder, band dem Sverige. Men sitt eget huvudsyfte nådde Bismarck dock ej. Han vann icke arbetarkassen för det bestående systemet, och den hårda undantagspoitiken yckades ej heer krossa den uppväxande sociademokratin. Vid Bismareks fa stod den starkare än någonsin. Här iksom i kuturkampen hade det visat sig, att hans annars så s~ikra omdöme svek honom i kamp mot ideea röreser. Ar 1888 dog den game kejsar "Wihem, som under nära trettio år, trots skarpa meningsbrytningar i de festa viktigare frågor, med osvikig ojaitet och obrutet mod hade stött sin store tjänare mot hans många och oförsoniga fiender. Hans sonson, den unge Wihem II, hade tidigare varit en gödande beundrare av den store kansern, men när han sjäv efter några månader fick övertaga kronan, tåde hans nervösa och oroiga sjävhärskarfåfiinga ej ~ingre dennes jättegestat vid sin sida. Sakiga motsättningar i inrikes- och utrikespoitik kommo ti, och i mars 1890 avskedades Bismarck i fu onåd. Sina sista åtta år tibragte han fyd av grämese och i skarp opposition mot det kejsardöme, som han sjiiv skapat. Hans hänsynsösa angrepp ha i hög grad bidragit att undergräva det hohenzoernska vädets grundvaar. Otto von Bismareks verk - det tyska rikets uppbyggande under nio händeserika år, den europeiska fredens bevarande och befästande under de därpå föjande nitton - äro så gott som enastående i värdshistorien. Med sin fua rikedom framstår hans personighet ikviii först för den, som träder honom niirmare i hans ta, hans samta och hans oförikneiga brev. Det bir en bid av en het annan rikedom och en het annan tjuskraft än den på sina hå atjämt evande schematiska förestäningen om bod- och jiirnkansern, som förhandade med rynkade ögonbryn och med knytnävssag i bordet. Bismarck var i sjäva verket både som statsman och människa band de mångsidigaste och rikaste. Dock företer hans bid vissa skuggsidor - envis hätskhet mot motståndare, förakt för ideea faktorer, cynisk brutaitet i vissa situationer. Därigenom kom han att öva ett ej i ao yckigt infytande på samtid och efterviird. Hans stora personighet och ysande framgångar ockade imitatörer både i och utanför hans eget and, och ej säan bev det mer skuggsidorna än storheten, som med framgång härmades. Därigenom kom han att i viss mån verka ti en minskning av aktningen för fokrätt och offentig mora. Det har med fog taats om en missförstådd Bismarck, en förgrovad och försimpad Bismarcksbid. Sjäv hörde han med sitt snie, sitt mod, sin djupa ansvarskänsa och sin gödande fosterandskärek ti mänskighetens störste. Torvad T:son Höjer. 360