ERIC ERICSON PLUMSAR I MUSIKEN AV CECILIA AARE FOTO MARTINA HOLMBERG

Transkript

1 PLUMSAR I MUSIKEN AV CECILIA AARE FOTO MARTINA HOLMBERG

2 Mars 2006: Kammarkören är i Slovenien. Eric Ericson tvingas stanna hemma med sitt onda ben.tavlan är målad av scenografen Ingrid Rosell.

3 »PLUMS I MUSIKEN.«ERIC ERICSONS SVAR KOMMER DIREKT. FÖRSTA MÖTET MED EN KÖR LÄMNAR INTE UTRYMME FÖR ANNAT ÄN GEMENSAM UPPTÄCKTSFÄRD. PRIVAT KAN HAN IBLAND KÄNNA TUNGSINNET KOMMA SMYGANDE. MEN FÅR HAN EN KÖR FRAMFÖR SIG GÄLLER BARA EN SAK. LEKFULLHET OCH ALLVAR FÖRENAS I DEN UNDERSÖKNING SOM OCKSÅ KALLAS MUSIK. VILL DU VETA HUR DET KÄNNS att ha befunnit sig på toppen och sedan inte längre göra det? frågar Eric Ericson när jag möter honom i hans hem. I dag är en vemodig dag eftersom en muskelbristning i benet hindrat honom att följa Kammarkören till Slovenien. Jag vill förstås höra hans svar mitt i detta samtal som har glädjen till tema. Jag känner mig som någon sorts överlevare. Så många av mina kompisar är borta. Det som gläder mig är det körarbete jag fortfarande har kvar. Det och familjen. Hans och hustruns hem på Gärdet i Stockholm är iögonfallande vackert. Ljus, rymd, tavlor överallt. Från ett angränsande rum hör jag burfåglars sång. Muskelskadan tvingade honom att använda rollator en tid, sedan käpp. Nu, äntligen, har han även kunnat ställa undan käppen. Längre fram i år väntar framträdanden i Lund och i Tyskland. Och Hemavan, säger han, denna gudomliga plats på jorden! Förra året la vi ut en kallelse på internet till alla som ville vara med och sjunga Peterson-Bergers fjällsvit och Larssons Förklädd Gud i Tärnaby kyrka. Det blev en julivecka med repetitioner och fjällvandring tillsammans med Eric Ericson och hans gamla elev Tomas Pleje. Till sommaren hoppas han på repris. Egentligen träffas vi bara för att det är så trevligt! Hela Sverige är välkommet. Jag längtar redan dit. JAG TITTAR PÅ ERIC ERICSON där han sitter i sin fåtölj på en stödkudde för att benet inte ska smärta. Sällan har jag mött någon som så lyckats bevara barnets häpenhet inom sig. Det skulle i så fall vara David Willcocks, engelsk kördirigent och bland annat ledare för generationer skönsjungande gossar i anrika Kings College Choir. De två är nästan jämnåriga och båda utstrålar den där avväpnande förtjusningen, den som en gång måste ha varit startpunkten för deras musikgärning.»som liten pojke fick jag twingles, rysningar i nacken, när jag hörde körsång i kyrkan. Det får jag fortfarande, do you?«ville David Willcocks nyfiket veta när jag en gång intervjuade honom under en körfestival. På något sätt har jag glatt mig åt toner så länge jag kan minnas. Uppväxten i frikyrkan, som hela tiden frågade efter sång och musik, var så otroligt stimulerande en jordmån för denna glädje i toner! säger Eric Ericson. Han minns sin lycka när han rusade hem från kyrkan för att på pianot därhemma ta ut melodierna han hört.»på något sätt har jag glatt mig åt toner så länge jag kan minnas.«denna ursprungliga förtjusning tycks ha följt honom genom åren och en unikt lång musikerbana: 87 år gammal leder han fortfarande sin Eric Ericsons kammarkör och andra körer också, var han kommer åt. På nytt och på nytt tar han sig an den enklaste folkvisa, tolvton, intrikat polyfoni, romantikens svällare eller Bachs fugor. Och någonstans i allt detta pumpar fortfarande orgeln från barndomens Visby. Varje gång blir han lika häpet glad. En glädje som han sedan bara måste dela med sig av, till publiken men även till alla sina sångare. Och kanske är det något speciellt, detta med körsång, något som gör det till mer än en slump att två världsledande kördirigenter i 80-årsåldern kan likna varandra. För även om professionella körer finns så består den stora undervegetationen av amatörer. Idealism bär upp svensk körsång. Kördirigenter som inte kan entusiasmera hela den väldiga körorganismen göre sig icke besvär. Ändå är jag nog inte en sådan glädjestrålande typ som man skulle kunna tro, jag kan åka på depressioner, säger han. Något som liknar molnbankar dyker upp. Men jag måste tro på att de blåser över och det gör de ju också. OPUS.5 33

4 »Det som gläder mig är det körarbete jag fortfarande har kvar. Det och familjen.«här med hustrun Monica Ericson. Ska vi tala om glädje, tycks han mena, måste jag förstå att den mer sitter ihop med musiken som sådan än med honom som person. Eller att den kanske alltid finns där, men ibland som kontrast till perioder av mörker i det privata. En sådan period var när han gick i pension från Sveriges radio och Musikhögskolan, en annan skilsmässan i början på 70-talet. Samtidigt gjorde jag några av mina absolut bästa skivinspelningar någonsin 1970 och Förklara det om du kan! JAG MINNS FÖRSTA GÅNGEN jag mötte Eric Ericson. Det var på stadshotellet i Piteå där han, Erik Westberg från stadens musikhögskola och jag sammanstrålat över varsin nattsmörgås. Eric Ericson var inbjuden av sin namne och kollega för att leda en kurs i kördirigering för norrländska kantorer. De lokala musikerna hade varit spända inför mötet med denne man, en legend redan under sin livstid. Lika spänd var jag som rest till Piteå för att skriva en artikel om en ny körledarutbildning. Och så plötsligt satt vi tre där och mumsade smörgås. Jag har varit privilegierad som fått ägna mig åt det roligaste jag vet, men så märkvärdig är jag verkligen inte, säger han i dag. Då, den där gången i Piteå 1991, kastade jag ur mig förslaget som jag gått och grunnat på: skulle det vara möjligt att få följa en instudering Eric Ericson gjorde, från den första bekantskapen med noterna fram till ett färdigt framförande? Eric Ericson blev förtjust och nämnde att han snart skulle sätta tänderna i Max Regers Der 100. Psalm, en»maffig liten bit«för stor kör och orkester. Jovisst, det skulle vara roligt att bli upptäcktsresande! Tillsammans med en utomstående skulle han tvingas reflektera lite extra över varje steg i instuderingen. Vid närmare eftertanke var det en strålande idé! Hans entusiasm började ta fart och räckte sedan ända fram till konserten som direktsändes i en rad europeiska länder. Jag lärde mig mycket av att få vara medresenär i Regerstycket. Allt det kunnande som Eric Ericsons körer tillägnat sig applicerade de på detta högromantiska verk med stämklättring av den högre skolan (»Körsångens Mount Everest«, med Eric Ericsons egen benämning.) Bachs fugaflätning, tidig musiks stränga polyfoni, talsmusikens klustervärld. Med detta i bagaget kunde de tre Ericson-körerna Radiokören, Kammarkören och Musikhögskolans kammarkör tillföra dimensioner till Der 100. Psalm som en tysk, samtida kör knappast varit i närheten av. Så såg underarbetet ut, dit även svenskan som modersmål kan räknas. (»De svenska struparna har en lyster som är vackrast i världen, själva språket ger rösten en resonans som lämpar den för sång.«) Ovanpå kryddade han och hans körer med tysk artikulation och en knivsudd tysk-romantisk klang. DET MÄRKVÄRDIGA MED SVENSK KÖRSÅNG, menar Eric Ericson i dag, är inte hur bra de professionella körerna är vid en internationell jämförelse, inte heller att så många svenskar sjunger i kör. Nej, det mest speciella är kvaliteten på mellanskiktet. Där återfinns en stor mängd både kyrkokörer och profana körer av yppersta klass. I Stockholms kyrkor kan till exempel fyra framföranden av Johannespassionen med mycket hög kvalitet ges samtidigt. Hur bär han sig då åt när han möter en kör han inte jobbat med tidigare? Jag tänker nog bara:»plums i musiken!«inga sådana där positionsbestämningar som att nu är jag chef och FOTO: ARKIVBILD ORPHEI DRÄNGAR 34 OPUS.5

5 »Jag har varit privilegierad som fått ägna mig åt det roligaste jag vet, men så märkvärdig är jag verkligen inte.«eric Ericson var Orphei Drängars dirigent under åren , här på en av körens Capricer i Uppsala.

6 ni ska lyda mig. Det har man inte tid med! Vi tar tag i musiken direkt. Och skulle det vara en kör som inte är så bra bluffar jag lite för att få sångarna att tro att de är bättre än de är. HAN FUNDERAR ETT TAG och citerar sedan sig själv: Jag brukar säga att det inte är så stor skillnad mellan att jobba med Kammarkören och en amatörkör. Bara tidtabellen skiljer: kan sångarna inte noter så tar det längre tid att försänka musiken hos dem, att förebilda. På något sätt måste man vinna den kör man har att jobba med för den musik man ska framföra det kan sedan gälla Schönbergs Friede auf Erden eller Jungfrun går i ringen. Eric Ericson tittar på klockan och säger att nu, nu har de börjat repetera. Att få samtala om musicerandet distraherar honom för stunden, men flera gånger återkommer han till att det ju är i Slovenien han borde vara just nu. I Slovenien tillsammans med Eric Ericsons kammarkör. Vi lämnar ämnet och pratar en stund om något betydligt trevligare: hans fyra barn. Han reser sig och går efter ett vykort han fick av de två döttrarna till födelsedagen i oktober. Glädjen går inte att ta miste på när han visar mig kortet där en födelsedagsmiddag utlovas tillsammans med ett rejält sorteringsarbete. Tänk att de kom och sorterade mina tidningsklipp en hel dag. Alternativet att sätta en tändsticka till alltihop fanns inte! Eric Ericson dirigerar Orphei Drängar på turné i USA på 70-talet. FOTO: CARL-OLOF JACOBSON I MÅNGA AV DE omhändertagna klippen lär de ericsonska körerna förknippas med en»nordisk«slank klang. Samtidigt är det texten Eric Ericson själv framhäver när han berättar om hur han tar sig an ett verk.»man dirigerar i första hand text, inte toner«, förklarade han för kantorerna i Piteå. I ett partitur läser han texten först, sedan tilllägnar han sig»själva strukturen på den musikaliska arkitekturen, hur blocken sitter ihop och hur byggnadsstrukturen förhåller sig till texten«. När instuderingsarbetet med kören eller körerna tar vid är frasen något centralt. Jag frågar honom vad en fras egentligen är och han lyser upp: Jag är en stor vän av fraser. Att få utforska, från den minsta byggstenen, som kan vara ett intervall, via frasen och hela vägen fram till större enheter! Ibland låter jag sångarna sjunga ord för ord, ton för ton, ungefär som när man lär sig tala, bara för att de ska märka hur allt hänger ihop. Hur man andas, hur man får»skulle det vara en kör som inte är så bra bluffar jag lite för att få sångarna att tro att de är bättre än de är.«musikaliska byggklossar att bli en bro, så att det går att starta och landa. Detta brobyggande kan sedan ske på alla höjder och i alla typer av landskap, än med professionella, än med okända, lokala körer. Eller med sångsugna personer som aldrig förut sjungit ihop, som i Hemavan till sommaren. Kanske uppfattas det ibland som att jag skulle vara så storsint och generös som jobbar med»simpla«amatörer. Men jag är inte sådan. Det räcker med att det lyser ur ögonen på dem för att jag ska vilja lägga ner ännu fler timmar! 36 OPUS.5

7 OM MAN GOOGLAR på Eric Ericson är det ett uttryck som gång på gång återkommer:»det svenska körundret«. Sedan 40-talet har denne nestor skolat generationer och åter generationer av körsångare och kördirigenter. Han har gett svensk körsång världsrykte, ja rent av skämt bort oss med tanken att i körmästerskap är vi kanske bäst i världen. Varenda en som håller på med körmusik i Sverige professionellt eller i den rika amatörfloran måste på något sätt förhålla sig till honom. Som kördirigent gör man likadant eller avviker aningens aning.»mitt ideal är lite mer tempererat i klangen«, säger Cecilia Rydinger-Alin.»Något mer av centraleuropeisk must«, prövar Stefan Parkman. Men i hans skola har de gått, allihop. På 50-talet fick Eric Ericson en unik position i svenskt musikliv genom att han på en gång knöts till radion som konstnärlig ledare för Radiokören, fick en tjänst på musikhögskolan, tog över anrika manskören OD, Orphei Drängar, i Uppsala och Jacobs kyrkas kör i Stockholm. Då och där någonstans satte den stora undersökningen igång. INNERSTA PUNKT i det nätverk som sedan skulle förgrena sig var Kammarkören som bildades Här prövade Eric Ericson och en handfull sångare sig fram. Årtiondena gick medan de varvade madrigaler (Gesualdo, Monteverdi) med nyskriven, tekniskt extremt svår körsång. Ligeti, Penderecki, i Sverige bland andra Ingvar Lidholm och Sven-Erik Bäck satte deras virtuositet och vilja på prov. De erövrade ny mark för körsång över huvud taget och lockade den ena samtida tonsättaren efter den andra att komponera direkt för dem. Teknik och stämföring var ena sidan av myntet, en»nordisk«klang, så gott som utan vibrato, den andra. Även klusterexperiment förekom. Tonsättaren Ingvar Lidholm har komponerat mycket för Eric Ericson och hans körer. De två träffades som unga och har följt varandra sedan dess: Eric är en översvallande generös människa, alltid lika nyfiken. Det är typiskt för honom att han aldrig säger»nej det här går inte«, utan i stället sätter sig ner med partituret och öppnar alla sina sinnen för att ta emot. I höstas kom Ingvar Lidholms samlade körverk ut på dubbel-cd med Eric Ericson och hans kammarkör. Inspelningsarbetet pågick i två år och under den tiden förde tonsättaren löpande samtal med sin uttolkare. De flesta dirigenter skulle ha blivit irriterade av en tonsättare som la sig i, men inte Eric! konstaterar Ingvar Lidholm. Eric är mycket omtänksam och mån om relationer. Vi ringer varandra varannan vecka med små lägesrapporter, säger Erik Westberg, professor vid Musikhögskola i Piteå och dirigent för Erik Westbergs vokalensemble och Barents kammarkör. Erik Westberg var under tre år i början på 80-talet assistent åt Eric Ericson vid Musikhögskolan i Stockholm. Sedan dess delar de små och stora körupplevelser med varandra. Kontakten har betytt mycket för mig. När jag själv märker hur glad jag blir av att få börja med ett nytt verk tänker jag på honom. Hur han fortfarande med lust och nyfikenhet kan dirigera Uti vår hage! Den glädjen är nog en av hans överlevnadsstrategier. När Eric Ericsons fyra barn var små jobbade han nästan jämt, samtidigt var familjen oersättligt för honom. Han var väldigt familjekär, men upptagen av det han för tillfället höll på med, minns sonen Staffan Ericson. Som barn accepterade man honom som han var: passionerat upptagen! Han kunde ta med sig något barn på workshops eller en körturné. Staffan Ericson var till exempel som 14- åring med på en OD-turné i USA. Då märkte jag hur kompromisslös han var, fast på ett bra sätt! Han tog risker. Vi kunde till exempel vara i någon håla i sydstaterna men i stället för att satsa på ett säkert kort, som några negro spirituals, lät han publiken få höra Lidholm. Det var aldrig frågan om snobbism, bara ett uttryck för hans konsekvens. Staffan Ericson uppfattar sin pappa som en genuint nyfiken människa; han har alltid gillat att resa och han är förtjust i nya, tekniska prylar. I grunden har det nog plågat honom att vara en sådan specialist. Som pappa har han förmedlat tolerans, ungefär: andra människor gör andra saker och det ska man vara nyfiken på! Cecilia Aare OPUS.5 37