Toner från förhistorien

Transkript

1 Arkeologi hp Toner från förhistorien En studie om förhistoriska musikinstrument och deras olika betydelser i det fornnordiska samhället Lovisa Stigsohn C-uppsats 15 hp Högskolan i Kalmar Höstterminen 2009 Handledare: Anna-Karin Andersson Humanvetenskapliga institutionen Examinator: Ulf Näsman

2 Abstract Stigsohn, L Toner från förhistorien: En studie om förhistoriska musikinstrument och deras betydelser i det fornnordiska samhället. Tones from the Prehistory: A study of the musical instruments and their meaning in the old Scandinavian society. C-uppsats i arkeologi. Högskolan i Kalmar ht This is a study of Prehistoric musical instruments from Scandinavia and the different meanings they could have had in the Prehistoric society. I have described the different types of possible music instruments and the different categories that they belong to. I have also written about their different functions that could have been for example ritual artefacts, shamanic tools or useful instruments in hunting. Two case studies are also presented in the essay, the Falköpingsflute and the Balkåkradrum. Keywords: Music instrument, Prehistory, Scandinavia, shamanism, ritual ceremonies.

3 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR METOD OCH TEORI FORSKNINGSHISTORIK MUSIK OCH SCHAMANISM Vad är musik? Musikens uppkomst och betydelse Musikredskap Vad är schamanism? Musikens användning i schamanismen MUSIKENS UTVECKLING Musiken under stenåldern Musiken under bronsåldern Musiken under järnåldern Musiken under vikingatiden FALLSTUDIER Falköpingsflöjten Balkåkratrumman MUSIKINSTRUMENT SOM GRAV- OCH OFFERGÅVOR Musikredskap i gravar Musikredskap som offergåvor DISKUSSION SAMMANFATTNING...20 REFERENSER

4 1. INLEDNING När det var dags att välja ämne till c-uppsatsen kom jag på att jag ville veta vad människorna under forntiden sysslade med på sin fritid, det vill säga om de nu hade någon sådan och om de, som vi, ägnade sig åt nöjen innefattande musik, idrott och spel med mera. Eftersom jag själv är flöjtist och har ett stort intresse för musik blev avgränsningen av valet ganska självklart. Jag ville ta reda på hur begreppet musik har växt fram och hur det har använts i det forntida samhället. Eftersom man inte funnit så många fynd som kan kopplas till musik ifrån stenoch bronsåldern jämfört med fynd från järnåldern och vikingatiden tänkte jag sikta in mig på att skriva om musik under dessa senare perioder. Studierna om järnålderns och vikingatidens musik är dessutom fler och källorna säkrare när det gäller det material som är skrivet om musikarkeologi. Inget säger dock att man spelade mer musik under dessa två perioder men tack vare de isländska sagorna och andra skriftliga källor vet vi med säkerhet att det utövades. För att få en uppfattning om hur musiken växt fram tänkte jag skriva lite om de första troliga musikinstrumenten som hittats och därefter gå framåt i tiden till vikingatiden. Jag tänkte även förklara hur musikfynden kan ha använts och försöka ge en uppfattning om hur de kan ha låtit. Trots att ljuden och rösterna från forntiden för längesedan tystnat kan vi med hjälp av forskningen få en uppfattning om hur det kunde ha låtit. Även om vi aldrig kommer få veta vilka rytmer och melodier som skapades så kan vi i alla fall få reda på vilka toner och läten som kunde framkallas med de förhistoriska musikinstrumenten. Några skriftliga källor eller noter från denna tid finns inte och bildkällorna är fåtaliga och dessutom rätt svårtolkade. Allt som forskningen har att utgå ifrån är de arkeologiska fynd som kan tolkas som ljudinstrument samt de skriftliga källor som berör vikingatiden. De skriftliga källorna kan dock vara svåra att tolka då berättelserna kan vara metaforiskt omskrivna. De flesta av dessa berättelser nedtecknades dessutom först i början av medeltiden (Lund 1997: 35). En annan sak som vi heller aldrig säkert kommer få veta är om ljudinstrumenten användes för att spela skönklingande musik eller mindre skönklingande oljud för att skrämma bort vilda djur eller kanske andar. Dock är bildkällorna en liten hjälp på vägen som vi kan bilda våra tolkningar utifrån. Möjligt är, att ljudinstrumenten använts till både och, och kanske rent av till fler ändamål. 2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING Syftet med uppsatsen är att studera de möjliga musikinstrument som hittats från forntiden samt försöka förstå vilken roll musiken spelade i det fornnordiska samhället. Det finns hur många frågor som helst att ställa när det gäller musik från förhistorien. Kanske beror det på att det inte har bedrivits så mycket forskning om det än. Vissa frågor kommer man dock aldrig att få ett bra svar på som till exempel hur musiken lät. Den frågeställning jag slutligen kom fram till blev dock: Vad spelade musiken för roll i samhället? Hur skiljer sig musiken åt vid olika användningsområden, som till exempel ritualer, schamanism eller nöjen? Har musikinstrument haft speciell betydelse i gravar? 1

5 3. METOD OCH TEORI För att kunna skriva min c-uppsats inom ämnet musikarkeologi har jag gjort en kvalitativ litteraturstudie och utgått från en hel del böcker och artiklar inom ämnet. Materialet om just musikarkeologi var inte alltför rikt men en som har forskat mycket kring det är Cajsa S. Lund. Hon har publicerat ett antal artiklar och böcker och dessutom spelat in en skiva med rekonstruerad musik. Jag har börjat med att utreda begreppet musik och när det etablerades i Sverige samt något litet om vad musik kan ha för olika betydelser i dagens samhälle. Därefter har jag skrivit om fynden som har gjorts från stenåldern och framåt och hur de delas in i olika klasser. Sedan har jag beskrivit hur de använts och har utvecklats till just musikinstrument från att ha kunnat utövats för att härma naturläten och från att ha använts exempelvis i schamanism och ritualer. Jag går därefter in mer specifikt på järnålderns och vikingatidens instrument och ljudredskap. Här skriver jag även om hur musiken kan ha använts i olika sammanhang förutom som kulturellt nöje. I andra hälften av uppsatsen har jag gjort två stycken fallstudier som behandlar Falköpingsflöjten och Balkåkratrumman. Efter det har jag skrivit om musikinstrument som grav- och offergåvor där jag tar upp exempel på musikredskap som blivit nedlagda i gravar eller offrade ute på mossar. Den teoretiska utgångspunkt som jag har utgått ifrån när jag skrivit uppsatsen har varit om hur den materiella kulturen kan användas för att försöka förstå forntida sociala och kulturella processer. En som har skrivit om detta är Bjørnar Olsen. Han skriver om strukturalismen som menar att betydelsen av materiell kultur inte kan sänkas till den medvetna betydelsen. Ett exempel kan vara att en benflöjt haft en speciell betydelse för personen som tillverkade den och denna betydelse kan vi aldrig säkert få veta. Olsen skriver på sidan 178 i sin bok Från ting till text från 2003 att: Materiell kultur står i ett dialektiskt förhållande till sociala strukturer och tankar, det vill säga i ett ömsesidigt beroendeförhållande där det kan uppstå nya och icke avsedda betydelser och konsekvenser. Med detta menar han att människor skapar såväl materiella som sociala strukturer genom sina handlingar samtidigt som strukturerna återverkar på människan och framkallar därmed nya handlingar. Människor producerar materiell kultur med olika syften och den materiella kulturen kan därefter påverka nya tankar och handlingar hos människan (Olsen 2003: 178f). Detta måste vi ha i åtanke då vi gärna tolkar udda föremål som kultiska föremål vilka använts i religiösa sammanhang. Trots att föremålet är udda och eventuellt har hittats i exempelvis en grav kan vi aldrig med säkerhet få veta vilken betydelse föremålet haft för människan som brukat föremålet. Det kan vara så att det tillverkats för ett särskilt syfte men när det väl etablerats kan det ha fått en annan betydelse än vad som var tänkt från början. På detta sätt skapar den materiella kulturen möjligheter och begränsningar i människans handlingar (a.a: 178). 4. FORSKNINGSHISTORIK 1797 påträffades de första nordiska bronslurarna i en mosse på Själland i Danmark. De sex lurarna vittnar om en hög musikkultur hos våra anfäder och de öppnade ögonen hos både arkeologer och musikforskare vilket gav upphov till en mängd litteratur gällande lurarna och deras härkomst. Musikforskaren Tobias Norlind sammanställde 1947 en publikation om forntidens musikinstrument/ljudredskap där han hade undersökt allt överkomligt källmaterial, inte enbart 2

6 artefakter utan även bilder och skriftliga källor, med tänkbar musikanknytning. Boken, som heter Bilder ur svenska musikens historia, behandlar musikens framväxt från äldsta tid till medeltidens slut. Norlind tolkar bland annat de isländska sagorna ur vilka han får fram att musiken spelat en stor roll redan under vikingatiden (Norlind 1947). Under slutet av 40-talet skrev Carl Gösta Widstrand en trebetygsuppsats om förhistoriska musikinstrument. Cajsa S. Lund skriver, efter uppgift från Widstrand, att uppsatsen lades fram på ett seminarium vid Stockholms högskola men mottogs med ointresse och glömdes efter ett tag bort (Lund 1979: 97). Widstrands teorier och slutsatser framgår inte i Lunds text och inte heller har jag lyckats få tag på Widstrands trebetygsuppsats. Begreppet musikarkeologi uppkom i Norden först på 1960-talet då det myntades av läkaren och arkeologen Olle Henschen-Nyman. Dock hade Carl Erik Södling, musikdirektör, redan på talet försökt bilda en ny forskningstradition med begreppet musikarkeologi. När han försökte föreläsa och visa sina musikarkeologiska idéer på Arkeologiska kongressen i Stockholm, avböjdes de med motiveringen att musiken ej hörde till fornforskningen (Moberg 1951: 41). Cajsa S. Lund menar att forskningen om forntidens musik innan 1970-talet varit enskilda insatser som inte strålat samman till en sammanhängande forskningstradition. Därför har resultaten varit utspridda och svåra att överskåda. Lund har ägnat ett brinnande intresse för musikarkeologi och publicerat ett flertal artiklar och uppsatser från 1970-talet och fram till 2000-talet. I en av dessa uppsatser sammanställdes en omfattande inventering vars syfte var att granska redan kända ljudinstrument samt försöka spåra eventuella förbisedda ljudredskap (Lund 1972). I uppsatsen föreslogs även olika tillvägagångssätt för ett fortsatt vidgat utforskande av fornnordisk musik. Uppsatsen och inventeringsarbetet fick flera positiva följder och fick oväntat stort gehör hos bland annat museimänniskor i Norden och resulterade i bestående kontakter. Inventeringsarbetet spreds med hjälp av tidsskriften Skalk och genom utställningen Klang i flinta och brons som producerades av musikmuséet i Stockholm. I samband med utställningen döptes forskningsgrenen för tredje gången till musikarkeologi, dock oberoende av föregångarna (Lund 1979: 97) påbörjade samma museum projektet Riksinventeringen vars syfte var att inventera och undersöka landets bestånd av äldre musikinstrument. Inventeringen la stor vikt vid den musikarkeologiska sidan och gav den därmed fotfäste både formellt och ekonomiskt fick musikarkeologin egen rubrik och artikel i Sohlmans internationella musiklexikon och samma år höll IMS (International Musicological Society) sin musikvetenskapliga världskongress i Berkley, USA där den aktuella fornmusikforskningen ägnades stor uppmärksamhet (Lund 1978: 200). Under medeltiden fick musik inom kyrkan en mycket stor roll och mycket skrevs ner och blev dokumenterat. Därför kan man veta hur musiken lät och även spela de noter som skrevs ned än idag. Detta ger oss en insikt i hur väl utformad musiken redan på den tiden var och dra slutsatsen om att musik varit något som människorna utövat under en lång tid. Kanske kan något av vikingatidens musik ha överlevt kristendomens införande och den kulturella omvälvning som den medförde. Om den påverkats av den gregorianska sången eller blivit förändrad genom till exempel omsjungningar kan vi inte säga (Lund 1978:4). 5. MUSIK OCH SCHAMANISM I detta kapitel kommer jag börja med att förklara vad musik är, hur den har uppkommit och vilka olika klasser av musikredskap som man kan dela in de troliga musikinstrumenten i. Därefter tänker jag förklara vad schamanism är och hur musik kan ha använts inom schamanismen. Schamanismen tar jag upp eftersom musik används inom schamanism hos nu levande naturfolk och paralleller kan 3

7 därmed dras till förhistoriens schamanism. Med nu levande naturfolk menar jag folkgrupper som lever nära inpå naturen och som livnär sig som till exempel jägare, samlare eller boskapsskötare. 5.1 Vad är musik? Med ordet musik i denna uppsats menar jag ljud men inte alla ljud som kan ha funnits i ett samhälle, utan de ljud som skapats avsiktligt med instrument eller ljudredskap. I Norden har man funnit ett 1000-tal möjliga och säkra musikföremål vilket är relativt få jämfört med mängden av andra arkeologiska föremål. Anledningen till att arkeologer inte funnit så många musikredskap kan vara den att många musikredskap varit gjorda av organiskt material som multnat bort. De organiska föremålen benämns som den gröna musiken av Cajsa S. Lund (Lund 1997: 35). Begreppet musik etablerades i Svenska Akademien först 1619 men man vet att det utövats under en mycket längre tid. Musik definieras som en vetenskapligt eller konstnärligt ordnad mängd toner av olika höjd i rytmiska, harmoniska och melodiska mönster. Detta mönster pågår en viss tid och kombineras ofta med pauser i form av tystnad. Musik kan framföras på olika sätt, oftast genom sång och/eller instrument, av en enskild person eller av en grupp personer. Musiken kan även framföras med olika syften eller sociala indelningar. Exempel på musik med ett speciellt syfte kan vara kyrkomusik, dansmusik och militärmusik medan musik med sociala indelningar kan vara till exempel konstmusik eller folkmusik (NE.se sökord: musik, ). Musik är ett mångtydigt begrepp som kan preciseras med hjälp av ett förled, till exempel rock-, pop- och filmmusik. Trots att alla begreppen innebär musik så kan personer som lyssnar på musiken ha olika uppfattningar om de olika musikstilarna. En person kan till exempel vara väldigt förtjust i popmusik men inte alls tycka om jazzmusik och vice versa. En anledning till detta kan vara att musik kan vara inbäddad i olika traditioner och livsstilar. Den kan därmed bilda ett personligt musikaliskt livsrum för den enskilde individen (Kjellberg & Ling 1991: 1). Första gången ordet musica möts i Sverige är i de latinska skrifterna. Det var alltså endast de lärda som använde ordet under medeltiden och finns inte med i den fornsvenska vokabulären där man istället talar om dans och kväde och om ljudredskap såsom horn, säckpipa och fiddla med mera. I de latinska texterna omnämns ibland de nordliga folkens vilda sång och spel som oljud som stod utanför kyrkans normer och kontroll. Dessa oljud skulle ignoreras eller motarbetas och begreppet musik för de lärda innebar en benämning på prästernas sång i kyrkorna. De ljud som de själva åstadkom med strupe och/eller instrument skulle inte komma att kallas musik förrän långt senare (a.a: 2f). I dagens samhälle hittar vi musik nästan överallt. Om vi går på bio och ser en film finns ofta filmmusik i bakgrunden som ibland förstärker effekter i filmen. Om vi ser på tv eller hör på radio så har ofta reklam en liten melodislinga som folk lätt kommer ihåg. Om vi går i kyrkan spelas och sjungs det psalmer för olika ceremonier som till exempel bröllop eller begravningar. Detta visar även att vi uttrycker känslor i musiken. Exempel på detta kan vara att vi gillar att lyssna på glad musik om vi själva är glada eller sorgsen musik om vi själva är nedstämda. 5.2 Musikens uppkomst och betydelse Musik idag är en organisation av olika ljud. Om vi lyssnar på till exempel en pop-låt utgörs den av flera instrument och ljud. Det finns trummor, gitarrer, baser, synthar och/eller andra instrument samt en sångröst. Alla är medvetet sammankopplade till varandra och till en och samma rytm och melodi. Denna komplicerade musik vet man, genom studier av äldre musik, har utvecklas från en väldigt enkel musik (Lund 1972: 3). 4

8 Parallellt med musikens strukturutveckling från enkel till komplicerad sker det även en utveckling av musikens sociala funktion. Genom att studera historien eller etnologiskt studera naturfolk kan vi se hur musiken har varit/är intimt knuten till alla livets förehavanden. Musik betyder rekreation, stimulans och tidsfördriv för dem men de använder den också för att uttrycka och avreagera sig. I vår tid och kultur är musiken inte lika nödvändig och integrerad i livets olika skeenden. Musiken har blivit separerad från andra aktiviteter och står ensam i fokus. Detta märks till exempel på konserter (a.a: 3). Lund vill med detta visa att musiken uppstod i samband med att man medvetet registrerade och förstärkte de ljud som blev biprodukter utav handlingar såsom dans, lek, jakt och kommunikation, etc. Andra forskare vill påstå att musiken uppstod i samband med melodins upptäckt. Dock kan vi, i dagens samhälle, ha en annan uppfattning om vad melodi är jämfört med människorna i det forntida samhället. Människan är spontan och gör ibland saker impulsivt. Denna impulsivitet i samband med materialtillgångar och levnadssätt kan ha gett upphov till musikredskap. Till exempel så kan en människa i jägarsamhället uppfunnit olika ljud för att underlätta sitt arbete. Musikens funktion i förhistorien går inte bygga enbart på de fynd som hittats eftersom de ger för lite fakta om just funktionen. Därför har studier gjorts över idag levande jägarfolk, vilka kan ge antydningar om hur forntidens människor upplevde tillvaron och hur de använde musiken. För att jägarfolket ska ha framgång i sitt arbete, krig och jakt med mera, så måste de upprätta förbindelser med de krafter som de omges av. Förbindelsen upprätthåller de med magiska handlingar som ofta musik och dans har centrala roller i (Lund 1972; foteviken.se ). En centralgestalt i jägarsamhället som utför de magiska handlingarna är medicinmannen, schamanen. Han leder ofta dansen och därmed musiken. Jägarfolket är beroende av djuret och vill därför få makt över det och påverka det på olika sätt. I dans uppträder man med djurmasker och med djurimiterande läten. Grottmålningar från f.kr. i grottan Trois-Frére visar en förhistorisk schaman som har förbindelse med djuren och vi kan därmed konstatera att liknande företeelser utövats redan då (Cunliffe 2001: 70). Att musiken haft en magisk kraft genom tiden kan även ses i folktro och folkliga traditioner samt i gamla sagor. Ett exempel på en centralgestalt i den svenska folktron är Näcken som använde sin musik för att trollbinda och locka människor att gå ner i vattnet och drunkna. I den poetiska Eddan, som är ett samlingsverk med nordiska dikter av okänd författare, går att läsa om Gunnar i Ormgropen som spelade harpa vilket fick ormarna att somna. Många av dessa folkliga exempel och traditioner bör ha sitt ursprung i förhistorien (Norlind 1947: 62ff). 5.3 Musikredskap När arkeologen försöker sortera icke-musikredskap från musikredskap måste denna ha i tanke att ljudredskapens användningsområden och uppgifter skiftar avsevärt mellan olika tider och samhällen och hos olika användare. Cajsa S. Lund skriver 1997 i Strövtåg i den fornnordiska terrängen: Medan lumpsamlaren i Slovenien använde benflöjt med fingerhål som lystringsredskap, så blåste fåraherden i Västergötland samma slags benflöjt i syfte att skrämma bort huvudfienden vargen. I fyndmaterialet finns föremål som man utan tvekan kan se har skapats för att klinga, till exempel bjällran och klockan. Andra föremål är inte lika tydliga och tolkningarna blir svåra att göra. Det går 5

9 heller inte att utesluta att andra föremål med annan funktion även kan ha använts för att framställa ljud. Om man börjar slå på ett kokkärl blir det i samma ögonblick inte bara ett kokkärl utan även ett instrument. Andra exempel är halskedjor och armband som fungerat som utsmyckning men vid rörelse gett ifrån sig ett rassel, pilbågen kan även ha fungerat som stränginstrument, etc (Lund 1997: 35). Som jag nämnt tidigare är fyndmaterialet av ljudredskap ganska fattigt i jämförelse med övriga arkeologiska artefakter. Detta kan bero på en hel del faktorer och behöver inte betyda att musiken spelade liten roll i det förhistoriska samhället. Istället kan rösten ha använts som redskap vid skapandet av musik och som jag precis förklarat kan andra föremål med en annan huvudsaklig funktion också fungerat som instrument. En annan tolkning är att musikinstrumenten ligger i jorden än. Troligt är också att många av forntidens specialtillverkade ljudredskap gått förlorade då de varit tillverkade av växtdelar och annat organiskt material som förmultnat (a.a: 35). Det kan även ha varit så att musiken inte spelat så stor roll i det förhistoriska samhället som den gör i vår tid. Musiketnologin visar att även om musik finns på alla kulturnivåer hos alla kända folk, grupper och stammar så kan användandet variera. En annan anledning kan vara att fynden är feltolkade. Eftersom ljudredskapen kan skilja sig så mycket att de inte ens påminner om vad den moderna människan menar med ljudinstrument kan det hända att föremål undgått att klassas som ljudinstrument. Givetvis kan det också vara på andra hållet att vi tolkat föremål, med en annan egentlig funktion, som ett ljudredskap. Även om rekonstruktioner görs av fyndmaterialen måste vi ha i åtanke att material som legat länge i jorden förändras. En benflöjt kan därmed inte låta likadant idag som den gjorde på stenåldern och viktigast av allt när det gäller rekonstruktionen av musik är att ljudet hos ett instrument berodde på hur utövaren kunde och ville framföra det. Det sistnämnda kunde även bero på vilket syfte utövaren producerade det för (Lund 1978: 6). Vid gruppering av instrument kan olika indelningar göras efter egenskaper. Det går till exempel att indela dem efter material, uppbyggnad, musikaliska möjligheter eller akustiska principer. När Cajsa S. Lund delade in musikinstrumenten i de olika grupperna utgick hon ifrån de akustiska principerna som de olika instrumenten kunde framföra. Jag tänkte här presentera var och en utav de fyra grupperna och ge ett par exempel på ljudredskap som ingår i vardera grupp. Grupp I: Självklingande instrument Till denna grupp hör ljudredskap vars ljudkälla är materialet som de gjorts av. Det kan vara till exempel rasselinstrument som är föremål som sätts i svängning genom skakning och som då ger ifrån sig ett rasslande läte. Till denna grupp har man funnit ett flertal möjliga ljudredskap med olika utseenden. Det kan vara hängrassel, glidrassel eller kärlrassel till vilken den senare bjällran räknas. Till samma grupp hör också skrapare och slaginstrument. Skrapare är ett föremål med tandad yta över vilken ett annat föremål förs. Ett exempel på detta kan vara en underkäkehälft av svin. Till slaginstrumenten hör även instrument som klockor och mungigor. De förra ger ifrån sig ljud då man slår på dem med annat föremål. Mungigan består av en metallfjäder som är fäst på en rörlig ram. Ljudet uppstår när tungan knäppes med ett finger och munhålan blir då resonator. Mungigan används idag som leksaksinstrument och enligt folktraditioner var den bonddrängarnas instrument och användes mest som tidsfördriv. Dock är det möjligt att den haft en magisk funktion eftersom den i folksägner omnämns i samband med näcken och trolldom. Mungigorna är främst ett medeltida musikredskap men kan även ha förekommit före 1000-talet då gamla skrifter omnämner en mungiga hittad i en urna från en dansk brandgrav (Lund 1972: 18f). Den äldsta säkra mungigan funnen i Skandinavien är dock från mitten av medeltiden och kanske beror det på att det krävdes 6

10 mer avancerad teknik för att få en fjäder som vibrerade istället för att vika sig (Ulfsdotter & Welinder 2007: 204). Grupp II: Blåsinstrument Ljudkällan för instrument som ingår i blåsintrumentsgruppen är en innesluten luftpelare i vilken luften hamnar i svängning. Olika flöjter som räknas som kantflöjter och spaltflöjter ingår i gruppen. Kantflöjter ger ifrån sig ljud när man blåser direkt mot kanten, likt en tvärflöjt medan spaltflöjter har en fyllning i ena änden så en spalt bildas som kan liknas vid dagens blockflöjt (Lund 1979: 1). Till blåsinstrument hör även trumpetinstrument, vinare och tunginstrument. Trumpetinstrument kan vara både metalltrumpeter, till vilka bronslurarna räknas och trumpeter gjorda av djurhorn eller lera. Även ropare, vilken kan liknas en megafon som förstärker rösten, räknas till trumpetinstrument enligt Lund. Dock anser jag att ropare inte är någon trumpet då det är rösten som ljuder och inte en luftström skapad av vibrationer från läpparna, vilket så är fallet med en trumpet. Vinare har till skillnad från de andra blåsinstrumenten ingen innesluten luftpelare utan fungerar på så sätt att de sätter den omgivande luften i svängning när de roterar runt sin axel. Till vinare räknas så kallade brummare och snurror. Brummare kan vara tillverkat av trä eller ben i olika form och storlek och har oftast ett borrat hål i vilket ett band har fästs så att föremålet kan svängas i en cirkel så att ett vinande ljud uppstår. Brummarna finns i stora delar av världen och sägs vara ett av de tidigaste och mest vanliga musikinstrumenten. Dess ursprungliga funktion anses vara magisk då man sett att instrumentet varit sammankopplat med magiska riter, dock endast för män, i naturfolkens samhällen. Om kvinnor eller barn skulle råka höra eller se brummarna kunde straffet för både den som sett och den som visat bli döden. Dess magiska kraft kunde åstadkomma både sjukdom eller läkning beroende på sammanhang. Andra funktioner som brummarna hade var att skrämma iväg onda makter och djur med sitt vinande ljud (Lund 1972: 31). Tunginstrumenten är instrument som blåses över en eller två tungor som sätter igång vibrationer som i sin tur sätter ljudkällan i svängning. Ett exempel på detta är säckpipan där tungorna är fastsatta i spelpipan som sitter på en säck av skinn (a.a: 33). Grupp III: Stränginstrument Stränginstrumenten har, vilket hörs på namnet, en eller flera strängar som ger ifrån sig ljud genom att plockas, slås eller strykas. Exempel på stränginstrument är lyror, harpor och musikbågar. Föregångaren till stränginstrumenten kan antas vara pilbågen. Musikbågen kan ha utvecklats från pilbågen med en primär funktion som vapen av de folk som använde vapnet. Paralleller till naturfolk visar att endast kvinnor får hantera musikbågen eftersom den tillhör de kvinnliga invigningsriterna. I motsats till musikbågen som varit ett övervägande kvinnligt instrument torde brummarna hört till de manliga (a.a: 34). Grupp IV: Trummor Trummor består av ett spänt skinn som sitter över öppningen till en resonator. Vid slag sätts luften i resonatorn i svängning och ljud bildas. Resonatorn kan vara tillverkad av till exempel trä, lera eller metall. Trumman är det instrument som förekommer mest i magiska riter och inget instrument anses mer heligt än trumman (a.a: 36). Det arkeologiska fyndmaterialet visar att alla dessa grupper förutom trummor finns representerade i Sverige, Norge och Danmark före 1000-talet om man bortser från de möjliga trummor som man endast funnit fragment av i Sverige och Danmark. På Island har man endast funnit tre små vikingatida sexkantiga bronsklockor, vilka därmed utgör Islands hittills enda upptäckt av säkra förhistoriska musikinstrument (Lund 1997: 37). 7

11 Rösten som instrument Både avbildningar, artefakter och skriftliga källor visar att rösten varit ett viktig instrument, även om den inte är ett redskap. Sånger och dikter framfördes med rösten och även läten som av många författare uppfattats som oljud. En arabisk krönikör kom på 900-talet till Hedeby i nuvarande Schleswig, Tyskland, och nedtecknade: Jag har icke hört någon värre sång än vad folket i Slesvig sjunger. Det är ett brummande som kommer ur deras strupar liksom hundarnas ylning och ännu mer likt vilddjurens tjut (Schill & Geschwind 2009: 4). Rösten kunde användas på många olika sätt. I grupp förstärktes ljudet och kunde användas för att skrämmas. I Tacitus Germania kan man läsa om germanerna som eftersträvade en hård klang och taktfast brölande och genom att hålla sin sköld framför ansiktet får de fram ett ännu fylligare och kraftigare ljud när det kastas tillbaka. Precis som att en hornblåsare måste öva fram sina färdigheter kan man tänka att avancerade röstljud måste övas fram. Kulning, som är en inhemsk sångform, som man vet använts sedan medeltiden för att locka på kor, getter och får samtidigt som den skrämmer iväg rovdjur (foteviken.se ). En sångform som vid kristnandet av Norden avstannade sin utveckling och idag kan låta likadant som det gjorde då är jojk. Denna sångform används av samerna för att uttrycka känslor eller framföra en berättelse med ett speciellt framförande. I samband med jojkning har samerna ofta använt trumman som förutom instrument även fungerat som spådomsredskap. Detta vittnar om en rikt utvecklad kultur med en säregen föreställningsvärld som kan ses som en kombination av livsvisdom och mystik. Missionärer och myndigheter försökte få samerna att sluta med sin jojk och trumma och därför betraktade de ljuden som hednisk och sa att det var satans ljud och verktyg (Kjellberg & Ling 1991: 173). Trots detta lever jojken kvar hos samerna än idag. 5.4 Vad är schamanism? Ordet schaman introducerades i det västerländska språket på 1600-talet av författaren Protopop Avvakum. Ordet härstammar från mongolfolket i Sibirien och betyder den som ser och den som vet. Avvakum kom i kontakt med mongolfolket när han blev landsförvisad till Sibirien och fick bevittna tungusiska Evenki ritualer ledda av en rituell specialist, schaman (Jordan 2001: 87). Schamanism, som de religiösa och sociala handlingar schamanen utförde kom att kallas, spreds internationellt och har använts långt utanför dess egentliga mening. Andra kulturer med liknande fenomen har inte ordet schaman i sin vokabulär men har ändå fått benämningen på sin rituella ledare just på grund av att de har en ledare som slår på trumman och botar sjukdomar (a.a: 87). Till schamanens uppgifter hör att bota sjuka, återfinna försvunna människor eller saker, uppenbara framtiden och ledsaga de avlidnas själar. Schamanismen är dock ingen enhetlig företeelse. I slutet på 1900-talet etablerades schamanism som ett universellt fenomen. (NE.se sökord: schamanism, ). För att schamanen skulle skrämma andar eller bota de sjuka behöver han eller hon ta till andra medel än enbart talrösten. Långa ordlösa slingor som pendlar mellan styrka och pianissimo och som liknar tjut av glädje eller raseri är det vanligaste som schamanen brukar framställa. Hos naturfolken är rösten viktigare än instrumenten men ofta används även en trumma eller några rasselinstrument i schamanens riter (foteviken.se ). En typisk avbildning av schamanen har i förhistorien varit en människofigur utan armar och med 8

12 korta ben ofta med djurhovar samt horn på huvudet. Dessa avbildningar har hittats på neolitiska fångstboplatser både i Finland, Baltikum och i Västryssland. Schamaner avbildas ofta som hälften djur, hälften människa eftersom man trodde att schamanen kunde anta en annan skepnad och många antropomorfa avbildningar som man hittat på både keramik och hällristningar visar detta (Burenhult 2003: 339) I de isländska sagorna kan man identifiera schamanistiska teman i mytologin om Oden enligt Robert J. Wallis. Det går att läsa om hur Oden kunde anta en skepnad av en fågel eller ett djur medan han låg i trans som om han vore död eller låg i djup sömn. I mytologin rider Oden på sin åttabenta häst Sleipner till världar som innefattar trädet Yggdrasil. Oden hänger sig själv i trädet och genomborrar sig själv med sitt spjut och efter nio nätter har han fått visdom från runorna (Wallis 2003: 125). Om detta är schamanism råder det dock stor oenighet om hos dagens forskare. 5.5 Musikens användning i schamanismen Hos nästan alla folk träffas föreställningen, att musiken har övernaturligt ursprung och att den besitter krafter, som äro människorna till hjälp i kampen mot onda makter. Genom magi kunde musiken bli lyckobringande. (Norlind 1947:11) Genom musiketnologiska studier kan man se att nu levande naturfolk använder sig av musik i bland annat magiska som praktiska sammanhang. I Sibirien används trumman i de magiska sammanhangen. Trumman har ofta inristade antropomorfa figurer och andra symboler och är ett redskap som hjälper schamanen att övergå till ett högre medvetandetillstånd, trans (Burenhult 2003: 339). I andra kulturer har trumman en mindre betydelse då schamanen istället använder särskilda växter för att hamna i trans. Genom att dra paralleller till nu levande jägarfolk kan man bilda sig en uppfattning om hurdana känslor och tankar stenåldersmänniskorna hade. Eftersom stenåldersmänniskorna levde nära inpå och påverkades av naturen kan man anta att de ansåg naturen som något kraftfullt som hade makt över liv och död. Musiken kan då ha använts i de magiska handlingarna för att leda övernaturliga krafter i rätt riktning (Lund 1972: 5). Eftersom många musikinstrument funnits i gravar eller på offerplatser bekräftas deras magiska funktion. Flera av bronslurarna har hittats i mossar och har tolkats som offergåvor i någon kultisk ceremoni. På grund av att bronslurarna avbildats på hällristningar kan man anta att hällristningarna återger kultiska handlingar. Dessutom så omtalas musikens magiska kraft ofta i de litterära källorna som härstammar från vikingatiden (Lund 1978: 8). Ett annat exempel som stärker vissa musikinstruments magiska funktioner är schamanens användning av trumman hos nu levande naturfolk. Genom att monotont slå på trumman och uppträda i dans eller pantomin hamnar schamanen i trans varifrån han eller hon kan kommunicera med de högre makterna (Lund 1972: 5). 6. MUSIKENS UTVECKLING Ett av de äldsta troliga musikinstrument som hittats är en två decimeter lång flöjt tillverkad av ett vingben från en gam med fem fingerhål. Fyndet gjordes i sydvästra Tyskland vid utgrävningar i grottan Hohle Fels och musikanten, som spelade på flöjten, var av vår egen art Homo Sapiens. C 14-analyser visar att flöjten är år gammal och tillverkades när människan samexisterade med neandertalarna. Flöjten visar att musikinstrument fanns redan för år sedan (DN.se ). En benbit från en björnunge som hittats i Slovenien anser vissa forskare vara en flöjt skapad av 9

13 neandertalare för år sedan. Detta fynd är dock mycket omstritt då andra forskare anser att hålen på flöjten istället för fingerhål är bitmärken från ett rovdjur (DN.se ). Här nedan har jag skrivit om hur musiken har utvecklats i Norden från stenåldern fram till vikingatiden. 6.1 Musiken under stenåldern Människorna som levde på den tidiga stenåldern var jägarfolk och beroende av de vilda djuren. Som jag tidigare nämnt tillägnades djuren magiska ritualer för att människorna skulle få en god fångst. När människorna under den senare stenåldern blev bofasta och började med jordbruk så kom jorden att istället för djuren bli tillägnad de magiska ritualerna. Till de magiska ritualerna kan de troliga trummorna, som man funnit i Danmark och Sverige, använts. Av trummorna återstår endast fragment av lera som har utgjort ett kärl över vilket man spänt ett skinn. Boplatsen i Danmark där man funnit en av trummorna har daterats till cirka 5000 f.kr. och trumman skulle därmed kunna vara Nordens äldsta funna musikinstrument (Lund 1997: 37). Att den använts som musikinstrument är dock endast en tolkning då man saknar tillräckligt med information för att kunna säkerställa fyndet. Ett annat intressant fynd från Norden är en trolig spaltflöjt från Falköping. Den utgörs av en cylinderformad benbit med ett centralt borrat hål och kan ha använts både som den är och som ett munstycke. Öppningen har delvis varit tilltäppt av exempelvis vax, trä eller kåda som försvunnit med tiden. Om fyndet använts som munstycke kan resten av flöjten ha varit gjord av vass eller liknande material med varierad längd och med eller utan fingerhål (Lund 1979: 1f). Andra troliga musikinstrument som man funnit från stenåldern är till exempel rasselinstrument, vinare, snurror och skrapor. Musikinstrument av till exempel blad, vass och grässtrån tror man funnits i stor mängd men ännu har inga bevarade hittats. 6.2 Musiken under bronsåldern I Sverige och särskilt på Gotland uppenbarar sig stora stenar som tros ha varit kultiska föremål under yngre stenåldern och bronsåldern. Anledningen till att de tros vara kultiska är att de ger ifrån sig en klar ton när man slår på dem med annat föremål. Ofta har dessa stenar skålgropar vilka också har tolkats som resultat av kultiska ceremonier (Henschen-Nyman 1988: 13). Ett par exempel där klangstenar kan sättas i kontext med tolkningen som kultiskt föremål är klangstenen i Håga samt klangstenen vid Långlöts mosse på Öland. Det senare exemplet låg bredvid mossen i vilken ett par bronslurar hittats. Klangstenen i Håga upptäcktes i samband med en utgrävning av ett kulthus och är den första klangsten i Sverige vilken både kan dateras och få sin funktion bestämd. Förmodligen har klangstenen använts i samband med de religiösa ceremonier som har utövats i kulthuset. Skålgroparna på stenen tros vara gjorda för att erhålla djupare klanger, alla med speciella klangfärger (Victor 2002: 175) Förmodligen har klangstenarnas akustiska egenskaper upptäckts vilket har gjort att de medvetet valts ut för särskilda syften. Skålgroparna som gjorts för att framkalla en djupare klang har tillverkats för att få fram en variation i ljudet och vi kan därmed anta att de haft en musikalisk betydelse i bronsålderssamhället. De mest omtalade musikinstrumenten från denna period är helt klart bronslurarna. Vid upptäckten av lurarna fick både musikforskare och arkeologer upp intresset för dem. De första lurarna fann en bonde i Danmark i en liten mosse De benämndes då mässingshorn. Sex år senare upptäckte en annan bonde två jägarhorn vid en plöjning av en åker i Danmark. Den danske arkeologen 10

14 Christian J. Thomsen daterade de ovan nämnda och ytterligare fyra horn till bronsåldern och gav dem beteckningen lur (Kjellberg & Ling 1991: 31). Förmodligen har tillverkarna av bronslurarna haft djurhorn som förebild. Lurarna kan ses som snirklade förstoringar av hornen från vissa dåtida tjurarter (a.a: 31). Dessutom har de ett koniskt tonrör precis som ett horn har. Avsaknaden av klaffar, ventiler, drag eller liknande för att ändra tonrörets längd och därmed utöka tonförrådet gör luren till ett naturhorn (Lund 1997: 39). Som hantverk är lurarna väldigt skickligt gjorda och vid utförda rekonstruktionsprojekt har man hypotetiskt beräknat och kommit fram till att en bronssmed enbart kunde framställa ett eller maximalt två bronslurar per år. Dessutom gick det år cirka 3 kilo brons till varje lur. Med dessa fakta kan man konstatera att bronslurarna måste haft ett högt värde både ekonomiskt sett som prestigemässigt och kanske även symboliskt (a.a: 40). Bronslurarna gav inte bara ljud ifrån sig när man blåste i dem. Rasselprydnader som var fästa på lurarna gav ett rytmiskt ackompanjemang när spelaren rörde sig. Rasselinstrument förekommer i bronsåldern även i enskild form. De är, till skillnad från rasselinstrumenten under stenåldern, gjorda i brons. Det var väldigt vanligt att fästa rasslet på till exempel hästutrustning, sköldar och bronslurar. Andra instrument som man funnit och daterat till bronsåldern är skrapare, slaginstrument och flöjter. Ett känt fynd av typen slaginstrument är Balkåkratrumman som hittades i Ystad. Den är helt tillverkad i brons och är dekorerad av både vinkelmönstrade band och hjulkors. Tolkningar av trumman säger att den använts som musikinstrument vid ceremonier men detta finns det delade meningar om (Burenhult 1999: 419). Dessa delade meningar återkommer jag till i min fallstudie om Balkåkratrumman. Från bronsåldern har vi dock inte enbart redskapsfynd att forska från utan även hällristningar. Både i Bohuslän och i Skåne har hällristningar, som avbildar lurblåsare, påträffats (Kjellberg & Ling 1991; Lund 1997). Hällristningarna innehåller värdefull information eftersom de visar hur lurarna hållits och att flera lurar använts samtidigt, oftast i par. Den arkeologiska forskningen är i stort sett enig om att hällristningarna har ett samband med bronsålderns religion och kult. I och med att bronslurarna förekommer bland hällristningarna visar att lurarna kan ha använts som kultföremål. Majoriteten av bronslurarna som vi känner till idag är funna i mossar och sällan tillsammans med några andra föremål. Därför tolkas de som offerfynd, det vill säga att de har lagts ut i mossar avsedda som gåvor till gudar eller andra övernaturliga makter. Arkeologer har konstaterat att mycket tyder på att lurarna lagts på en torr yta av mossen och har sedan fått bli begravda med hjälp av naturens grönska och organiska material. Intressant är att lurarna delats i två delar före eller under själva offerceremonin (Lund 1997: 40). En annan tolkning kan vara att lurarna offrats för att visa den kraftpotential en by, hövding eller samhällsgrupp kunde ha genom att avstå så dyrbara och högt värderade bronsföremål. Detta skulle visa motståndarna att det inte var någon idé att utmana dem (a.a: 44). 11

15 6.3 Musiken under järnåldern Från järnåldern är fyndmaterialet rikare och man kan därmed se vilka musikredskap som varit vanliga och mindre vanliga under denna tid. Ett av de vanligare fynden är klockor som hör till kategorin självklingande instrument. De tillverkades i antingen brons eller järn och man hade olika användningsområden för dem beroende på metallen. De klockor som var gjorda i brons användes som accessoarer på klädesdräkter medan de i järn fästs på seldon och vagnar. En märklig form av rasselinstrument som dyker upp under slutet av järnåldern är så kallade rangler. De består av stora järnringar med mindre påträdda ringar som troligtvis använts på hästfordon eftersom de oftast påträffas i kombination med hästutrustning i gravar. Fastsatta på draglinan gav de ifrån sig ljud som skrämde bort rovdjur eller fungerade som signaler samtidigt som de hade en trevlig klang (Olsson 1990: 8). Ranglerna har även haft en magisk funktion. Med sitt rasslande ljud tros de ha kunnat skrämma iväg onda makter. Eftersom man vanligast funnit dessa föremål i rika gravar anses de även vara statussymboler. Bjällran är ett forntida rasselinstrument som lever kvar än idag och formen har sett ungefär likadan ut sedan yngre järnåldern. Från den äldre järnåldern har man hittat liknande redskap fast har då varit gjorda av lera. Dessa kallas även kärlrassel och innehåller precis som den vanliga bjällran en eller flera rasselpartiklar. I Finland vet man att bjällran användes till en så kallad kaatterit, vilken är en bandformad dräktprydnad som haft betydelse i såväl prydande och magiska samband. Den magiska betydelsen hos bjällrorna tycks ha övertagits av klockorna. Enligt folktron ska klockorna haft en magisk kraft som skyddat mot onda andar, botat sjukdomar, värnat om de döda och till och med givit bättre mjölkavkastning. Klockorna sägs även ha använts som magiskt redskap i fruktbarhetsriterna (Lund 1972:16). Andra instrument som man funnit från järnåldern är snurror, ropare, djurhorn och en eventuell lergök. Snurrorna är tillverkade av genomborrade ben från svin som sedan träs upp på band och drivs runt i luften. En liknelse kan vara till exempel en knapp på en sytråd som, när man rycker i tråden, ger ifrån sig ett ljud när den snurrar runt (Lund 1997: 37). Både ropare och djurhorn räknas till gruppen trumpetinstrument. Roparen är som tidigare nämnts en resonator som förstärker rösten, ungefär som en megafon, och kan vara gjord i trä, lera, horn eller stora snäckor. En ropare upptäcktes tillsammans med resterna av två båtar i en myr i Kvalsund i Norge och på grund av fyndomständigheterna har man tolkat ropare som ett ljudinstrument som man bland annat använde till sjöss. Likheter finns med megafonen idag som också används ombord på båtar (Lund 1972: 26). Förutom att roparna kan ha använts ombord på båtar kan de även haft en magisk funktion. Enligt grekisk mytologi skyddade roparna mot faror och europeiska litterära källor nedtecknade år 397 e. Kr. visar att ropare av trä haft stor betydelse vid dödsriterna som skydd mot onda makter (a.a: 26). Djurhornen har till skillnad från roparna haft fingerhål och kan ha haft metallförlängningar. De djurhorn som saknar fingerhål har tolkats som dryckeshorn. Djurhornens primära funktion som musikredskap har förmodligen varit att skrämma bort rovdjur men i och med metallförlängningarna tycks de blivit mer förnäma och kanske även använts vid jakt, krig, kult eller som sammankallande instrument. Ett intressant fynd som daterats till järnåldern är de guldhorn, Gallehushornen, som påträffades under och 1700-talet. Bägge hornen förvarades i den Konglige Kunstkammer men blev på 12

16 1800-talet stulna av en guldsmed som smälte ned dem. Rekonstruktioner gjordes efter beskrivningar av hornen och forskning visar att de mycket väl går att blåsa i (Lund 1997: 38). Ett fynd som länge tolkades som en vas eller bägare är en ihålig, fågelliknande figur gjord i lera. Fyndet gjordes vid en utgrävning av en grav i Norge på 1930-talet och den daterades till 400 e.kr. Cajsa S. Lund provblåste fågelfiguren, genom dess öppning i pannan, och konstaterade att den var spelbar. Hon ansåg då att om den använts som ljudredskap så har det varit som flöjt och eftersom djurformade flöjter samlas under begreppet lergök kan man kalla fyndet för en förhistorisk lergök (Lund 1972; Olsson 1990). 6.4 Musiken under vikingatiden I och med de långa handels-/plundringsresor som vikingarna gjorde kom de i kontakt med andra kulturer och deras traditioner vilket ledde till att nya instrument importerades och introducerades i Norden. Ett exempel torde vara stränginstrumenten eftersom man inte funnit instrument av samma typ från tidigare perioder. I Sverige har man funnit tre stycken välbevarade stall från stränginstrument, varav två av dessa har daterats till vikingatiden och ett stall till tiden kort där innan. Stallen har haft plats för fyra till sju strängar vilket visar att de mest sannolikt tillhört lyror. I Danmark, på en boplats vid Tissø på Själland, har man funnit en stämskruv till en lyra. Stämskruven är tillverkad av ben och är cirka 5,5 centimeter hög (Jørgensen 2002: 230). Ännu har inga fynd gjorts som talar om att harpor förekommit i Norden under denna tid förutom de skriftliga källorna. Dock så betraktas termerna harpor och harpspel som samlingsnamn för alla stränginstrument som användes under denna tid (Lund 1997: 38). Även om inga fynd funnits från riktiga harpor än så finns det i alla fall spår från dem. På en runsten, som länge fungerat som en grundsten i ett kyrkotorn i Södermanland, fann man år 1959 en bildframställning med en sittande harpspelare som motiv (Kjellberg & Ling 1991:39). Rasselinstrument från vikingatiden har funnits i olika former och ett intressant ljudredskap är den så kallade rasselstaven där rangler trätts på, på trästavar. Sådana ljudredskap har påträffats i Kina och Japan och går att tolka som en gammal asiatisk tradition. Kanske har vikingarna anammat detta och tagit med sig idén hem från en lång resa i österlandet (Olsson 1990: 8f). Vikingatiden har även kallats för Nordens silverålder eftersom man gjort många fynd från den silverimport som vikingarna gjorde. Ett föremål som man kan tolka olika är de silverringar som var vanliga under denna tid. De användes som armringar gjorda av silver med flera mindre silverringar uppträdda på och som rasslade när personen rörde sig. En del tolkar armringarna som ljudredskap medan andra anser det väl djärvt att kalla dem det och istället påstår att de använts för att förvara en förmögenhet och på så vis fungerade som ett slags plånböcker (Lund 1997: 36). Vid en utgrävning i Birka, som var en centalort under vikingatiden, fann arkeologerna en benflöjt med två fingerhål i ett kulturlager. Det är ett intressant fynd då den daterats till e.kr. och utgör därmed den äldsta flöjten av benflöjts-typen då den hade sin blomstringstid först under medeltiden (a.a: 37) Flöjten är 14,4 centimeter lång och har två fingerhål och en uppskärning. Flöjten är gjord av ett rörben från tamfår och är en så kallad spaltflöjt. Eftersom den bara har två fingerhål har diskussioner förts ifall tillverkaren inte hunnit göra den färdig eller om den medvetet bara skulle ha två fingerhål. Rekonstruktioner visar att även om flöjten bara har två fingerhål så går det att spela åtta olika toner med den (callehernmarck.se ). Beowulfkvädet är ett engelskt litterärt verk som olika experter daterat till olika tidpunkter mellan 13

17 e.kr. Handlingen i kvädet utspelar sig redan på 500-talet och berör skandinaviska händelser. Detta verk är en anledning till att vi kan konstatera att musiken spelade stor roll under vikingatiden. En av dikterna beskriver att musiken kunde vara både ljuvlig och sorglig: Där var sång och glam; den gamle skyldung som mångt hade sport, han mälte om fornrön. Stundom grep hjälten den ljuvliga harpan, storfägnedonet. Stundom kvad han sorgliga sannsånger, sällsamma sägner kunde den högsinte kungen förtälja (Kjellberg & Ling 1991: 37). Precis som Beowulfkvädet beskriver även de isländska sagorna musiken och instrumenten. Dock måste man komma ihåg det viktiga faktum att även om de isländska sagorna beskriver vikingatiden så har de nedtecknats först under medeltiden (Schill & Geschwind 2009: 4) En svensk musikforskare som har tolkat det isländska materialet är Tobias Norlind. Han har lyft fram ett citat skrivet av den danske författaren Saxo Grammaticus. Saxo har i sin text beskrivit en strängspelare som i slutet av 1000-talet åstadkom oanade känslosvall med sin musik vid den danske kungen Erik Ejegods hov: Först spelade han ett stycke, som var så allvarligt att alla uppfylldes av sorg, därefter ett glatt, som gjorde alla så glada, att de gjorde språng och brusto i skratt; efterhand blev hans spel våldsammare och drev dem från sans och samling, så att de i deras raseri utstötte höga rop. Till sist vart kungen så vild, att han grep ett svärd och drap fyra hirdmän; man måste kasta dynor över honom för att få honom lugn (Norlind 1947: 75). Denna text visar att musiken under denna tid kunde framkalla riktigt starka känslor och utövaren måste ha varit oerhört duktig med sitt instrument. Även instrumentet måste ha varit tillräckligt avancerat för att de olika melodierna kunnat framgå. 7. FALLSTUDIER Här nedan ska jag presentera två fallstudier om två möjliga musikinstrument från stenåldern respektive bronsåldern. 7.1 Falköpingsflöjten Vid en utgrävning av en hällkista 1973 i Falköping påträffades 30 skelettbegravningar. Föremålsfynden och benen kunde med hjälp av C14-metoden dateras till perioden f.kr. I bottenskiktet av hällkistan påträffades ett unikt fynd av sitt slag, nämligen en bencylinder med ett utskuret hål på mitten. Benbiten var 3 centimeter lång och troligtvis av fårben. Kanterna på bencylindern är jämnt avfasade och de båda ändarna varierar i storlek mellan 1,5 2,0 centimeter. 14

18 Några millimeter in från den stora änden har en skåra ristats in runtom bencylindern (Lund 1979: 1). Arkeologer tolkade fyndet som att det skulle kunna varit ett munstycke till en flöjt som suttit på en längre del, resonansrör, bestående av exempelvis vass. Dock konstaterade man att bencylindern även skulle kunnat fungera som flöjt eller visselpipa ensam. Bencylindern utgör därmed ett av de äldsta musikinstrumenten som hittills funnits inom Skandinavien och definitivt den äldsta flöjten (Bägerfeldt 1995: 39). Flöjten undersöktes och idéer om att den skulle kunna vara en spaltflöjt växte fram. En spaltflöjt liknar nutidens blockflöjt genom att luften blåses mot en jämn och ganska skarp kant på en öppning i till exempel ett rör. När luftströmmen passerar kanten så bryts luften och ljudet uppstår i kanten på en särskild öppning på flöjten, så kallad uppskärning. Den del av flöjten som går mellan anblåsningsstället och uppskärningen är, på en spaltflöjt, delvis tilltäppt. Tilltäppningen kan vara gjord av en kärna eller ett block av till exempel vax, trä eller kåda som lämnar en mindre kanal eller spalt öppen, genom vilken luften kan strömma (Lund 1979: 2). För att se ifall Falköpingsflöjten verkligen fungerade att spela på gjordes en rekonstruktion av Cajsa S. Lund med hjälp av Åke Egevad. Trots en mycket noggrann rekonstruktion finns det dock ett par avvikelser. Eftersom även rekonstruktionen skulle göras av fårben var det svårt att hitta ett ben med exakt samma dimensioner. Detta skulle dock inte komma att ändra undersökningen om flöjten kunde avge ljud men däremot klang och tonhöjd. Blocket gjordes av bivax och resonansrören av slideväxter och vass (Egevad.nu ). Vid ett första försök att få ljud i benflöjten blåstes luft enbart genom bencylindern vilket medförde en hög, ganska oklar ton. Genom att testa olika metoder kom man fram till att tonen blev en oktav lägre och fick ett tydligare, starkare och mer genomträngande ljud om man täckte den nedre öppningen med exempelvis ett finger. Kanske har falköpingsflöjten använts som signalinstrument, visselpipa under forntiden med eller utan eventuell täckning i ena änden (Lund 1979: 3). Andra försök gjordes med bencylindern som munstycke. Resonansrören som skulle användas till försöken var gjorda av vass och slide och hade olika längd. Det första röret av tre var 14 centimeter långt och gjort av slide samt hade tre fingerhål, det andra var 19 centimeter, gjort av vass och hade fyra fingerhål. Det tredje resonansröret var ett 40 centimeter långt rör gjort av slide och saknade fingerhål. Tack vare fingerhålen gick många olika toner att uppnå med flöjten men även från den flöjt som saknade fingerhål kunde flera olika toner uppnås. Efter försöket kunde man konstatera att den ensamma bencylindern fick fram ett klarare ljud om ena änden täcktes över av exempelvis ett finger än vad de förlängda flöjterna fick. De praktiska försöken som gjordes visade att bencylindern mycket väl kunnat vara en spaltflöjt. Exakt hur den använts tekniskt och musikaliskt och vilket syfte forntidsmänniskorna använt den för är förstås omöjligt att veta. En teori är att användaren kan ha använt den både ensam och med en uppsättning olika resonansrör. Spekulationer kring den praktiska funktionen av spaltflöjten har varit att den använts som hundvissla för att locka på hunden och/eller lockpipa vid jakt för att locka till sig bytet. Detta är ett användningssätt som är i bruk än idag. Förutom en praktisk användning kan flöjten ha varit ett magiskt redskap. Om man studerar nu levande naturfolk så anser de, och möjligtvis även de förhistoriska människorna, att många musikredskap är kraftfulla magiska medel och i synnerhet flöjter. De som kan hantera och spela på flöjterna har hos nu levande naturfolk fått en hög position i samhället som musikant/magiker och har så kanske även haft i det förhistoriska samhället (Lund 1979: 3f). 15

19 7.2 Balkåkratrumman Balkåkratrumman hittades år 1847 i en torvmosse vid Balkåkra by utanför Ystad. Den har daterats till äldre bronsålder, f.kr., och utgör därmed ett av Sveriges tidigaste metallföremål. Den består av två delar gjutna i brons. Den ena delen är en något konkav, cirkulär skiva med en diameter på 42 centimeter. Den andra delen är egentligen tio delar som blivit ihopnitade med varandra till en cylinder. Slitage i hålen vid den övre kanten av cylindern tyder på att trumman varit upphängd när den varit i bruk. Det finns inga tecken på att skivan suttit fast på cylindern men ett liknande fynd från Haschendorf i Ungern vet man, efter fyndomständigheter, att den har haft skivan liggande löst på cylindern med den konkava sidan uppåt. Förmodligen har Balkåkratrumman tillverkats i Ungern som redan då hade en väl utvecklad bronskultur och sedan importerats till Sverige (Freij 1977; Burenhult 2003). Balkåkrafyndets funktion har varit väldigt omdiskuterat men det faktum att bronsåldersmänniskorna gjort sig mödan av att importera det ömtåliga och skrymmande föremålet visar att det måste haft någon viktig funktion. En mer efterfrågad importvara borde vid denna tid ha varit vapen som dessutom har varit ett mer lättimporterat föremål. I och med att de tio ihopnitade delarna bärs upp av tio hjulkorssymboler drar forskare paralleller till att det skulle kunna vara ett kultföremål (Freij 1977; Burenhult 2003). Olika tolkningar av trumman har varit att den till exempel använts som musikinstrument vid ceremonier eller använts som beklädnad på ett träaltare. I och med att hjulkorssymbolerna jämförts med liknande bilder på hällristningar har de tolkats som solsymboler. Tolkningen om att den skulle använts inom solkult stöds även av den ornamentik som finns på skivan. En annan tolkning med tanke på solkorsen är att balkåkratrumman använts för att antända brännbart material, en så kallad brännspegel (Freij 1977: 130ff). Denna idé är dock inte allmänt accepterad. Enligt Henry Freij, som har undersökt Balkåkratrummans egenskap som brännspegel, så borde denna egenskap ha varit av stort värde för en präst i en solkult. Han menar att Balkåkrafyndet fungerat ungefär som en glaslins fast med reflekterande strålar. Han skriver även att effekten av reflektionerna förstärks avsevärt om skivan varit polerad och att strålarna därmed lätt kunnat antända brännbart material (Freij 1977: 134). Möjligt är att Balkåkrafyndet haft fler användningsområden och kanske använts som både brännspegel och musikinstrument vi kultiska ceremonier. Cajsa S. Lund anser dock inte att Balkåkrafyndet tillverkats för en primär funktion som musikinstrument men att det mycket väl skulle kunnat brukats som det (Lund 1972: 17f). Det faktum att Balkåkratrumman har ornament i form av solar och hjulkors och hittades i en mosse tyder på att den kan ha varit en offergåva till högre makter. Mer om detta kommer jag skriva senare. 8. MUSIKINSTRUMENT SOM GRAV- OCH OFFERGÅVOR I detta kapitel har jag börjat med att skriva om musikredskap funna i gravar och vilka möjliga funktioner de kan ha haft. Därefter följer ett stycke om musikredskap tolkade som offergåvor. 8.1 Musikredskap i gravar I utgrävda barngravar från järnåldern och vikingatiden är leksaker som till exempel djurfigurer, skridskor och bjällror ett vanligt fynd. Bjällrorna kan liknas vid dagens skallror och alltså fungerat 16

20 som leksaker men de kan även ha haft en magisk funktion för att skrämma bort onda andar. Från äldre järnåldern har djurformiga kärlrassel återfunnits i barngravar. Kärlrassel som utvecklats från naturliga material, som till exempel torkad frukt med kärnor i, till föremål konstruerade av människan är förmodligen prototypen till den senare utvecklade bjällran (Lund 1972:12). Precis som bjällran har de hängrassel som hittats troligtvis också haft en magisk och skyddande funktion. Studier om indianer har visat att de använt exempelvis halsband med uppträdda djurtänder, som ger ifrån sig ett rasslande läte vid rörelse, vid speciella danser för att skrämma bort onda andar (a.a: 8). Kanske har forntidens människor tänkt att rassel, oavsett material, haft en skyddande funktion även i graven. Rangler, som är ringar med flera mindre ringar påträdda, har tolkats som ljudredskap som tillhört häst- eller vagnsutrustning eftersom de påträffats i kombination med likanande utrustning i mansgravar. Funktionen av ranglerna tros vara magisk då paralleller till etnografiska likheter gjorts och deras rasslande läte sägs ha skrämt iväg onda makter. Eftersom ranglerna påträffats till största delen i rika mansgravar har de förmodligen även varit statussymboler (a.a: 10f). Så kallade skrapare som till exempel svinbetar har återfunnits i både kvinnogravar och mansgravar. Skillnaden ligger i att de betar som nedlagt i kvinnogravarna varit släta till skillnad från betarna i mansgravarna som haft en tandad yta och att det endast är de med tandad yta som utgjort ett musikredskap. Hos nu levande jägarfolk är skraparen starkt förbunden med magiska ritualer. De använder skraparen både för att framkalla en god jakt och vid begravningsritualer där den lagts ner i graven som symbol för återuppfödandet (a.a: 14f). I Norge har arkeologerna funnit klockor huvudsakligen från mansgravar tillsammans med vapen och hästutrustning. När klockan gjorde entré på järnåldern övertog den alla tidigare rasselinstruments skyddsbruk mot onda makter och man kan därför anta att klockorna haft liknande betydelse som rasselinstrumenten (Norlind 1947: 17). Den fågelfigur av lera som tolkats som lergök hittades i en grav i Norge och har, förutom lergök, även tolkats som kärlrassel, bägare och prydnadsföremål. Föremål med djurefterliknande utseenden har alltid spelat en stor roll hos de flesta folk och i folkliga traditioner kallas de gök- eller uggleliknande signalmotiv oavsett om de är avbildade fåglar eller andra djur. När man blåser i lergöken framgår enligt folktron ett galdr (gal) precis som göken och tuppen kan få fram. Under vikingatiden brukas galdr för trolltoner och trollmusik och man kan läsa i Eddan om Oden som sitter och sjunger om sina trollsånger: Odin 'gol' sina 'galdr' (Norlind 1947: 109) Den person som fått den eventuella lergöken nerlagd i sin grav kanske har varit en person med makt eller övernaturliga krafter, så kallad schaman. Av litteraturen jag läst framgår inte vad för slags grav det handlar om. Hos nu levande naturfolk anses lergökar vara förbundna med dödsriter och läggs ofta ned i graven för att skydda mot onda andar. Eftersom man funnit fler liknande föremål i Sverige och Norge i gravar, även om man inte provat deras ljudmöjligheter, kan man kanske anta att lergöken haft en liknande funktion i nordisk forntid (Lund 1972: 21f). Från en vikingatida grav i Norge hittade man ett rörben som var uppskuret i båda ändar och hade en uppskärning på mitten. Fyndet har tolkats som så kallad utterpipa som har fungerat som jägarlockpipa för utterjakt enligt gamla traditioner (a.a: 23). Personen i graven kanske har varit en duktig vikingatida utterjägare som fått med sig sin lockpipa ner i graven. Flöjter är ett musikredskap som ofta påträffas i gravar och kan därmed tolkas som värdefulla 17