50 sedan sexdagarskriget Det är alltså 50 år sedan sexdagarskriget 1967, det som av större delen av arabvärlden men framför allt Israels ärkefiende

Transkript

1 50 sedan sexdagarskriget Det är alltså 50 år sedan sexdagarskriget 1967, det som av större delen av arabvärlden men framför allt Israels ärkefiende Egypten var tänkt att göra slut på den judiska staten en gång för alla. Israel hade framgångsrikt försvarat sig efter sin födelse 1948, och efter vapenstilleståndet 1949 höll man ett område som i princip överensstämde med det man tilldelats genom FN:s delningsplan Men det var mycket svårförsvarade gränser, och på det smalaste stället var landet inte mer än 16 kilometer smalt. Dessutom var Jerusalem delat. Av det ursprungliga Palestinamandatet, det som erövrats av britterna under första världskriget från Turkiet, hade cirka 75 procent redan 1922 skurits bort och gjorts till ännu en arabisk stat Jordanien. När britterna överlämnade förvaltandet av resten av mandatet till FN 1947, tillsatte FN alltså en kommission som skulle komma med rekommendation om hur detta skulle fördelas. FN föreslog alltså en lösning där de västliga delarna tilldelades den judiska staten, och där Gaza-området och stora delar av Judeen och Samarien (vanligen kallat Västbanken) tilldelades landets arabiska invånare. (Det är väl att märka att ingen då talade om en palestinsk nation eller ett palestinskt folk, helt enkelt för att inget sådan hade existerat historiskt. Däremot hade den judiska återuppbyggnaden av landet resulterat i en mycket stor arbetsinvandring från de omkringliggande länderna, och i ett mycket gåtfullt och olycksdigert beslut efter kriget beslöt FN att alla araber som uppehållit sig i landet i 2 år eller mer före 1948 automatiskt räknades som palestinska flyktingar. Efter andra världskriget fanns flera miljoner flyktingar i Europa. Det skedde en enorm folkomflyttning och slutlig assimilering av dessa flyktingar i nya hemländer när krutröken lagt sig, precis som skett efter tidigare krig i historien. Men nu fanns plötsligt en märklig flyktingstatus som dessutom kunde ärvas, och det finns nu palestinska flyktingar i fjärde generationen. Skillnaden mellan andra krig och kriget var att Israels motpart aldrig existerade dess utgång eller överhuvudtaget erkände landets existens. Den sionistiska enheten var ett vanligt uttryck.) Jerusalems status Jerusalem föreslog av FN bli en öppen stad. Denna status skulle vara i nio år, och därefter skulle stadens invånare rösta om vilket land de skulle tillhöra. Eftersom judarna hade varit i klar majoritet i staden i nästan hundra år, finns

2 ingen tvekan om hur omröstningen hade utfallit. Argumenten för att östra Jerusalem skulle vara ockuperat av Israel är alltså lika tunga som ett höstlöv. Men när vapnen tystnade 1949, höll judarna den västra delen av staden, medan Jordanien höll den östra, som innehöll Gamla staden och judarnas heliga platser. Gaza-området hölls av Egypten, och Västbanken av Jordanien. Det fanns alltså inga hinder i världen för dessa länder att upprätta en palestinsk stat på dessa områden. Israel hade säkerligen accepterat det, i utbyte mot ett fredsavtal. Men arabländerna hade redan i FN förkastat delningsförslaget och sagt nej till fred och nej till en judisk stat. Nassers roll Det var aldrig någon tvekan om att det var Egypten och president Nasser som var Israels ärkefiende, med Syrien som god tvåa. Nasser utlöste redan 1956 ett nytt krig då han förstatligade Suezkanalen och stoppade den för israelisk sjötrafik. Resultatet av det kriget var att Israel erövrade Sinaihalvön, men lämnade tillbaka den för att kontrolleras av en FN-styrka. Kriget, där både Storbritannien och Frankrike tillsammans med Israel tog till vapen för att häva den olagliga blockaden av Suezkanalen, upphörde efter att Sovjet hotat att ingripa militärt och ett tredje världskrig hotade. Åren präglades till stor del av nålsticksanfall in i Israel från Gaza och Västbanken, samt resulterande israeliska räder in i dessa områden hette Israels premiärminister Levi Eshkol. Han var en duglig statsman och byråkrat som hade lyckats bygga upp en god infrastruktur i Israel, men han var knappast en ledare som ingav respekt för presumtiva fiender. Egypten och Syrien var nu klientstater till Sovjet, som hade utrustat dessa och andra arabländer med toppmodern krigsutrustning. Även Israel hade rustat, och bland annat köpt stridsflygplan från Frankrike, men landets litenhet gjorde att det framstod som en munsbit för de samlade arabarméerna. Nasser framstod som alltmer segerviss under den militära uppladdning som skedde, medan Eshkol gav ett närmast räddhågat intryck under sina offentliga framträdanden. Utgången kändes given, och hela omvärlden höll andan inför den urladdning som skulle bli slutet på den 19-åriga sagan för den lilla återuppståndna judiska staten. Märk väl att ingen gjorde något aktivt för att hjälpa Israel eller garantera att landet överlevde, medan Sovjet öppet agerade rustmästare och militär rådgivare för arabsidan.

3 Den minst villiga i den arabiska militäralliansen var Jordaniens kung Hussein, men han valde att inte spräcka den mäktiga militäralliansen. Israel hade försäkrat honom om att om Jordanien inte anföll Israel, skulle inte Israel anfalla. Men han gick med i kriget, och resultatet blev att Jordanien förlorade inte bara östra Jerusalem utan hela Västbanken. Krigets officiella orsaker Om man vill söka efter en officiell förklaring till sexdagarskriget, duger det så kallade vattenkriget lika bra som något annat blev israelerna klara med ett omfattande, cirka 13 mil långt system av kanaler och pipelines som pumpade vatten från Jordanfloden till Negevöknen. Detta uppfattades av araberna som ett hot eftersom den uppodlingsbara arealen nu växte, vilket möjliggjorde ökad inflyttning av judar. Därför började syrierna avleda Jordanflodens tillflöden på sin egen mark. Israelerna besköt avledningsarbetena, och stridsvagnsslag utkämpades. Till slut blev den israeliska träffsäkerheten för mycket för syrierna, och avledningsprojektet lades ner. Istället påbörjade syrierna en våldsam beskjutning av gårdar och kibbutzer i norra Israel från sina ställningar i Golanhöjderna. I början av april skickades Israels flygvapen upp för att göra slut på artilleribeskjutningen. Syrierna skickade upp sina ryska MiG-plan, men israelerna i sina lättare Mirageplan sköt ner sex av dem utan egna förluster, och flög därefter ett ärevarv över Damaskus. Sovjet förlorade ansiktet, FN kritiserade, araberna rasade. Nasser krävde att FN-styrkorna skulle lämna Sinai, vilket de gjorde utan knot. Det är värt att observera att själva syftet med dem var att agera som en buffert mellan Israel och Egypten och undvika krigshandlingar, men när Nasser krävde det lydde man genast och lämnade Israels hela södra flank öppen. Den israeliska tvehågsenheten gentemot FN förbyttes nu i häpen misstro. (Det är ett förhållande som består än idag, och Israel kommer säkerligen aldrig att låta sin existens vila på några FN-garantier.) På TV kunde man se folkmassor i Kairo, Damaskus och Bagdad som vrålade: Död åt judarna. Sovjet spelade sitt eget spel, och meddelade Nasser den 13 maj att Israel drog samman stora pansarstyrkor vid Syriens gräns och tänkte gå till anfall, något som var helt gripet ur luften. (Sovjets ambassadör i Israel erbjöds att följa med på en tur längs nordgränsen, men vägrade.) Nasser stängde nu Tiransundet för israelisk sjöfart, något som i sig var en giltig krigsorsak och gav israelerna rätten att svara med krigshandlingar. Den 1 juni tillträdde en samlingsregering i Israel med tanke på det dödliga hotet mot landets existens, med Moshe Dayan som

4 försvarsminister. Till arabsidan kom också trupper från Irak, Saudiarabien, Algeriet och Kuwait, men det var aldrig någon tvekan om vilka som var huvudaktörer. Krigets förlopp 5 juni. Man beslöt sig för att ta tjuren vid hornen och slå till först. Morgonen den 5 juni angrep israeliska jaktplan det egyptiska flygvapnet och slog ut 286 av dess 420 plan medan dessa ännu stod på marken. Man anföll sedan med pansar i norra Sinai, och tack vare sitt luftherravälde hade man efter den första dagen strider nästan utplånat de egyptiska trupperna vid Rafah. De egyptiska generalerna ville inte öppet erkänna sitt misslyckande för Nasser utan skyllde på att brittiska och amerikanska plan hade deltagit i anfallet. Jordanien inledde krigshandlingar genom att beskjuta västra Jerusalem med artillerield och låta sitt flygvapen anfalla Netanya. Israel svarade med att låta sitt flygvapen anfalla flygfält i Jordanien, Syrien och Irak. Jordaniens flygvapen var utplånat. Den israeliska armén omringade nu Jerusalem. 6 juni. De egyptiska styrkorna blev illa åtgångna när de retirerade på Sinaihalvön. Israelerna erövrade på morgonen Jenin och delar av östra Jerusalem. Striderna där krävde särskilt mycket manspillan på den israeliska sidan eftersom man hade stränga order att inte använda tanks eller tunga vapen, för att skydda de heliga platserna. Det finns många gripande vittnesbörd om de israeliska soldaternas rörelse när de nådde fram till Klagomuren (Kotel), dit de helt nekats tillträde under Jordaniens ockupation. Jordanierna hade använt platsen som latrin och häststallar. 7 juni. Israel hade nu erövrat hela Västbanken och Sharm el-sheikh vid Röda havet. Samma dag godkände Jordanien FN-resolutionen om eldupphör, och på kvällen gjorde även Egypten det. 8 juni. Även Egypten godkände resolutionen om eldupphör. Dock upprepade Nasser anklagelsen att britterna och amerikanerna hade deltagit i striderna på Israels sida. Natten 8-9 juni nådde israeliska styrkor fram till Suezkanalen. De israeliska styrkorna började beskjuta de syriska ställningarna på Golanhöjderna.

5 9 juni. Striderna vid Golanhöjderna fortsatte. 10 juni. På förmiddagen stormade israeliskt infanteri Golanhöjderna och drev efter hårda strider undan de syriska styrkorna. Till slut godtog även Syrien FN:s krav på eldupphör. Reaktioner i Sverige Världen stod slagen med häpnad. Jag minns hur jag som elvaåring såg de svartvita bilderna på TV med Moshe Dayan med sin svarta ögonlapp, stående i sin jeep i stridens hetta. På ett vis blev han den som förkroppsligade det nya Israel, den nye juden, sabran. Plötsligt försvarade sig judarna och lät sig inte längre fösas ihop och förintas. Sveriges statsminister Tage Erlander kan sägas ha symboliserat gammelsossarna, de som såg Förintelsen och Israels födelse, och som såg den israeliska återuppbyggnaden av landet genom kollektiva insatser och kibbutzer i ett land som byggde på allas lika rättigheter och värde något som låg närmare det socialistiska idealriket än något annat dittills gjort. Erlander höll ett tal där han kom in på det pågående kriget, och uttalade förhoppningen att Israel skulle vinna. Femton år senare, 1982, under det pågående Libanonkriget, höll dåvarande statsminister Olof Palme ett annat tal vid TCO-kongressen, där han jämförde israelerna med nazister. Det illustrerar vilken omsvängning som skedde efter 1967 i Sverige gällande synen på Mellanösternkonflikten, en omsvängning han själv till stor del var ansvarig för. Fram till 1967 hade västvärldens bild av Mellanösternkonflikten varit den där en liten kämpande demokrati vars folk dessutom på ett när hade förintats -- försöker överleva i ett hav av regressiva diktaturer. Nu hade Israel för första gången på allvar visat musklerna och bildligt sopat golvet med sina fiender. Och nu var dessutom 1968 i vardande, då en hel generation (bortskämda och aningslösa) studenter villigt ställde sig under den röda fanan. För dem blev nu Israel inte en demokrati bland diktaturer, utan USA-imperialismens förlängda arm och brohuvud i arabvärlden. Genom någon märklig tankekullerbytta ansåg man sig plötsligt ha mer gemensamt med kvinnoförtryckande diktaturer än med en sekulariserad, demokratisk stat. Om Erlander symboliserar gammelsossen med sympati för Israel, får Palme symbolisera den svenska socialdemokratin efter Göran Persson gjorde ett

6 tappert och i flera år framgångsrikt försök att ändra kurs, men läget nu med Margot Wallström är värre än någonsin. Det bör dock sägas att de borgerliga regeringarna inte i någon högre grad har vågat bryta av från den förda Mellanösternpolitiken. Den verkar närmast sitta i väggarna på Rosenbad. Vägen framåt Arabvärlden var som bedövad efter den förödmjukande förlusten. Israel gjorde vissa gester för att visa god vilja, som att låta Tempelberget platsen för det gamla judiska templet och numera Klippmoskén förbli i arabisk kontroll. (Klokheten i detta har ifrågasatts genom åren, och Tempelplatsen kan nu tjäna som en minimodell av en muslimsk palestinsk stat, där inga andra trosriktningar tolereras. Dessutom har den muslimska religiösa myndigheten till många judiska arkeologers vanmakt och förtvivlan tagit sig för att schakta bort mängder av urgamla artefakter ända tillbaka till kung Salomos tid, och absurt men högljutt hävda att det inte finns några judiska band till platsen.) Sovjet å sin sida slickade såren och började redan återupprusta Sovjet och Syrien. Det skulle dröja sex år innan nästa krig, och det var ett krig som höll på att bli slutet för Israel. Men man segrade till slut även den gången, och under de 44 år som gått sedan dess har ingen stående armé anfallit Israel. Det innebar inte att det blev fred, utan terrorismen blev det nya vapnet. Resultatet av sexdagarskriget blev att Israel vann stora landområden, som man genast räckte fram som förhandlingsbricka för att förmå motsidan att skriva på ett fredsavtal. Dessvärre har det inte funnits någon trovärdig fredspartner under de 50 år som gått, även om västvärlden med Sverige i spetsen gjorde allt man kunde för att lyfta Yasser Arafats status från terroristledare till statsman. På de områden som överlämnats till PLO i fredsförhandlingar har utvecklingen gått bakåt; korruptionen med biståndsmedel galopperar och förföljelsen av kristna och oliktänkande har ökat. Man kan bara konstatera, som flera redan gjort, att det endast är under israeliskt styre som alla i Jerusalem tillförsäkras att deras rättigheter och tillträde till sina olika heliga platser garanteras. Om östra Jerusalem skulle överlämnas till den palestinska sidan skulle förhållandena genast återgå till de som rådde före 1967, och Israel kommer aldrig att gå med på detta. Bengt-Ove Andersson