Även utifrån befintliga utredningsdirektiv kunde utredningen ha tänkt bredare, nyare och friare.

Transkript

1 Remissvar Kontinuitet och förändring (SOU 2008:64) 1. Inledning Remissvarets huvudinvändning är att utredningen saknar en tillräcklig analys av rollen och ramarna för public service i det förändrade mediesamhället. Public service är en fantastisk företeelse. God journalistik till hela samhället är inte bara en nödvändighet i demokratin, utan också en positiv produkt av densamma. Tekniska och ekonomiska förändringar har dock gjort att SR, SVT och UR (nedan kallat programföretagen) inte längre än ensamma om att bedriva public serviceverksamhet. Detta får konsekvenser för både för programföretagen och andra medieaktörer. Även utifrån befintliga utredningsdirektiv kunde utredningen ha tänkt bredare, nyare och friare. 2. Analys Redan i utredningsdirektiven (Dir. 2007:71) fastslogs att radikala förändringar har skett i den omgivning i vilken programföretagen verkar. När kanalutbudet drastiskt har ökat har SVT och SR förlorat sin dominerande ställning. Detta har i sin tur förändrat allmänhetens tittar- och lyssnarvanor. Dessutom har tekniken utvecklats så att fler har tillgång till massmedieutbudet genom nya kanaler och plattformar, något som leder till förändrade konsumtionsmönster. I direktiven konstaterades vilka konsekvenser detta får för programföretagen (sid 3): Alla dessa aspekter ger mediemarknaden i sin helhet delvis nya förutsättningar. Radio och TV i allmänhetens tjänst måste därför ha möjlighet att utveckla sin verksamhet. En viktig fråga inför framtiden är vilken roll radio och TV i allmänhetens tjänst skall spela i ett föränderligt och expansivt mediesamhälle. De villkor som staten sätter upp för radio och TV i allmänhetens tjänst får betydelse också för andra aktörer och mediemarknaden i stort. Programföretagen verkar helt enkelt i ett till stora delar nytt mediesamhälle. Rimligen måste det ha varit därför som regeringen gav utredaren i uppdrag att överväga bland annat följande aspekter på framtiden för programföretagen och public service-systemet: Behovet av tydligare uppdrag när det gäller de tekniska plattformar som SR, SVT och UR använder. Hur behoven hos allmänheten särskilt barn och unga, språkliga och etniska minoriteter samt funktionshindrade tillgodoses av de olika aktörerna i dagens och framtidens mediesamhälle.

2 Hur en ökad konkurrens avseende programproduktionen för SR, SVT och UR kan stimuleras. Om det behövs förändringar i organisationen och den statliga styrningen av SR, SVT och UR, för att verksamhetens behov på bästa sätt ska tillgodoses, oberoendet värnas och ett effektivt resursutnyttjande underlättas. Konsekvenserna av olika finansieringsalternativ för SR, SVT och UR. Dock med utgångspunkten att de även fortsättningsvis ska vara fria från reklam. Om utredningen föreslår fortsatt finansiering med tv-avgifter ska förslag ges på eventuella förändringar som kan behöva genomföras i systemet. I det sammanhanget ska även övervägas alternativ för kontroll och administration av avgiften. Huruvida sponsring av program i SVT är förenlig med rollen som reklamfritt alternativ till de kommersiella tv-kanalerna. Dessa instruktioner ger betydligt större utrymme än vad utredningen har tagit vara på. Utredningen verkar bortse ifrån den nya verklighet som målas upp i direktiven, och resonemangen kännetecknas generellt av förutsägbarhet och brist på nytänkande. På några områden hade det varit särskilt nödvändigt att förutsättningslöst gå på djupet i både analys och slutsatser: 2.1 Finansieringen Utredningen föreslår att avgiftsfinansieringen behålls i nuvarande form, även om tvavgiften byter namn till public service-avgift och blir 2 procent dyrare varje år. Den bibehållna avgiftsfinansieringen motiveras med att public service-verksamheten är till nytta även för dem som inte tittar och lyssnar och därför också ska betalas av alla men bara av dem med möjlighet att titta och lyssna. Detta bibehållna apparatkrav motiveras med att avgiften annars skulle framstå som en skatt eftersom avgiften då tas ut även av den som inte har möjlighet att ta del av programföretagens utbud, något som skulle försvåra införandet av mervärdesskatt på avgiften. (sid 88f). Utredningens diskussion känns här krystad och motsägelsefull. Poängen med resonemanget om bibehållen avgiftsfinansiering är ju just att även sådana som inte utnyttjar tjänsterna ska betala avgift. Den logiska följden av utredningens resonemang är snarare en skattefinansiering, vilken alltså påfaller även dem utan apparat. Inkonsekvensen kring finansieringen visar hur bräcklig argumentationen för en obligatorisk avgift är. Det är därför märkligt att utredningen inte har tagit intryck av till exempel den finansieringsmodell som med framgång används i Danmark. Där används delar av tv-licensmedlen för att finansiera public service-produktioner som ska visas i andra bolag än den danska motsvarigheten till programföretagen (se Varför public service? Alla pratar om det, få vet vad det är, 2008, sid ). Om nu public service som företeelse är bra för hela medielandskapet vilket utredningen

3 förmodligen har rätt i så borde detta vara en mer logisk lösning. Det skulle bredda public service och föra det till nya publiker. 2.2 Public service-begreppet Utredningen kan inte sägas problematisera public service-begreppet. Det fastslås att public service är finansierat av allmänheten, oberoende, öppet för granskning, har hög kvalitet, tillgodoser bredare och smalare intressen och då särskilt med hänsyn till minoriteter, men också att det ska granska, ifrågasätta och skapa debatt, underhålla och bilda och ge ett angeläget, provocerande, intresseväckande, underhållande och informativt utbud, fritt från reklamavbrott, extern påverkan och otillbörligt gynnande, distribuerat och tillgängliggjort för alla invånare (sid 63f). Det är en mycket vid definition. För det första lämnar programföretagen mycket att önska när det gäller att leva upp till dessa kriterier. I praktiken känns de ofta långt från utredningens formulering om en strävan att tjäna allmänheten utan att jaga tittarsiffror (sid 64). Det finns anledning att ifrågasätta hur väl företagen lever upp till de högt ställda kvalitetskraven. Professorn i massmedieekonomi Karl Erik Gustafsson har till exempel visat hur SVT under perioden fälldes 263 gånger i Granskningsnämnden för radio och tv. Detta ska jämföras TV4:s 207 fällningar. Medan reklamkanalen TV4 hade en övervikt för fällningar vad gäller otillåten reklam, sponsring och otillbörligt gynnande, hade SVT en övervikt för fällningar vad gäller opartiskhet och saklighet (Reklamens makt över medierna, 2005, sid 109). För det andra har i synnerhet SVT fått sällskap när det gäller att tillhandahålla oberoende, högkvalitativa och intresseväckande sändningar som talar till både breda och smala publiker. TV8:s samhällsprogram och dokumentärer respektive Axess TV:s kulturprogram är väl de bästa exemplen riktade mot smala publiker, medan till exempel TV4 och Kanal9 sänder kvalitativa sport- och underhållningsprogram med bredare ansats. Till detta ska läggas alla utländska tv-kanaler som numera kan ses i Sverige, men också faktumet att rörliga kvalitetsmedier genom internet är tillgängliga på ett helt annat sätt i dag. För det tredje blir i alla fall SVT:s innehåll alltmer likt utbudet i flera privata kanaler. Enligt Granskningsnämnden för radio och tv (Svenskt TV-utbud 2007, 2008, sid 12ff) har programbredden i SVT1 och SVT2 minskat de senaste fem åren, och särskilt under Kvalitets- och nischprogrammen läggs ned. Bara hälften av kanalernas utbud är i dag nyheter och fakta. De informationsinriktade program som borde vara programföretagens uppgift ersätts av den underhållning som många andra kanaler sänder. Även bredare kanaler som TV3 och Kanal5 sänder ibland program som tidigare har visats eller senare visas i SVT. Detta drogs till sin spets våren 2008 när SVT och Kanal5 bjöd in tittarna att se ett brottsfall inledas i Kanal 5:s program CSI och sedan övergå i SVT:s Brottskod: Försvunnen. Gränsen mellan traditionell public service och kommersiell tv håller uppenbarligen på att suddas ut.

4 Om man tar bort kriterierna att bolagen ska vara allmänfinansierade, sändningarna rikstäckande och programmen utan reklamavbrott faller nästan alla aktörer på tvoch radioområdet under hela eller delar av public service-begreppet. Detta understryker problematiken. Det innebär att ett program som sänds i public service också skulle ha kunna ha sänts i en kommersiell kanal och tvärt om, fastslår utredningen (sid 14). Frågan uppstår: Vad är poängen med public service om public service-medierna inte på något sätt skiljer sig från det övriga utbudet? Utredningen hade kunnat bygga vidare på sitt resonemang om språkintressen (sid 15), och slagit fast att det viktigaste syftet med public service är att tillfredsställa de smala intressen som inte kan tillhandahållas av kommersiella aktörer. Om man gör bedömningen att programföretagen måste tillhandahålla bred underhållning eftersom tycke och smak varierar (sid 16), kan det verka logiskt att kvalitetsbarn-, underhållnings- och sportprogram är något som programföretagen ska syssla med. Men utredningen borde ha slutfört resonemanget: Just faktumet att tycke och smak hos publiken varierar har redan väckt en bred flora av alternativa kanaler. Tittare och lyssnare kan få underhållning, sport och annat från andra. Programföretagen behöver inte tillhandahålla detta. Därför finns det utrymme för dem att fokusera på det ingen annan aktör eftersom det är för smalt eller mindre kommersiellt gångbart vill sända. Givet den moderna medieverkligheten skulle de pengar programföretagen har exklusiv rätt att begära av tittare och lyssnare kunna användas bättre. Det finns en ytterligare problematik kopplad till oviljan att begränsa public serviceuppdragets omfattning. Den får till följd att programföretagen konkurrerar med privata företag som redan tillhandahåller tjänster till allmänheten på kommersiella grunder. Särskilt tydligt är detta när det gäller programföretagens verksamhet på Internet. Utredningen saknar en konkurrensanalys av statens medieengagemang på Internet vilken programföretagens satsningar är en del av. Programföretagen ska vara närvarande på Internet det är som utredningen konstaterar en nödvändig utveckling men de ska inte som till exempel SVT bedriva en egen modeblogg när det redan finns privata aktörer som gör detta bättre. Det är inte rimligt att de statliga programföretagen bidrar till att kväva den blomstrande floran av privata initiativ på Internet som nättidningar och bloggar. Teknik- och samhällsförändringar har gjort att programföretagen inte längre har monopol på att tillhandahålla public service. Därför vore det missvisande att byta namn på TV-avgiften till public service-avgift. Ett sätt att gå runt detta vore emellertid att införa en finansieringsmodell som den danska (se 2.1).

5 2.3 Sponsring och sidoverksamhet Glädjande nog har utredningen noterat SVT:s systematiska metoder för att dryga ut finansieringen och samtidigt gå runt reklamförbudet. Utredningen menar att SVT bör få fortsätta söka sponsring för sportsändningar, men att reglerna måste skärpas till maximalt 20 sändningar per år eftersom SVT inte följer reglerna om restriktivitet (sid 134). Det konstateras också att programföretagens framför allt handlar det om SVT sidoverksamhet måste regleras för att inte ges en sådan omfattning eller vara av en sådan karaktär att den riskerar att skada SVT:s eller public services varumärke (sid 143f). SVT:s agerande på dessa områden har i stora stycken tangerat hyckleri. I skydd av reklamförbudet kritiserar SVT konkurrenterna för att ha kommersiella inslag, samtidigt som SVT flitigt använder liknande sådana kommersiella metoder. Eftersom utredningen medger att detta är ett problem, uppstår frågan varför den inte ställer högre krav på programföretagen. Principiellt sett är det bra att programföretagen är öppna inför att pröva nya metoder, kanaler och samarbetsformer. Men det behövs ett regelverk som bejakar de kommersiella inslagen och stoppar hyckleriet. Det är ärligare mot tittare och lyssnare, som i dag luras att tro att SVT är fritt från kommersiella inslag. Att programföretagens särställning kan ifrågasättas om dessa företag är lika kommersialiserade som sina konkurrenter, det är en annan sak. 2.4 Externa produktioner Utredningen förklarar att programföretagen bör inleda samtal med externa producenter om hur samarbetet ska organiseras och regleras. Någon regel om hur stor del av programmen som måste vara externproducerade så som finns i andra länder vill utredningen dock inte ha (sid 177ff). Tyvärr kan det antas att detta kommer att bromsa en fortsatt vitalisering på medieområdet, eftersom SVT alltjämt kommer att vara restriktivt med att anlita externa produktionsbolag. Utgångspunkten att detaljreglera programföretagen så lite som möjligt (sid 13) hade givetvis varit principiellt riktig i den bästa av medievärldar. Frågan är dock om principen fungerar på en arena där programföretagens dominans så tydligt snedvrider konkurrensen. Det behövs dessvärre tydliga krav på programföretagen för att någon förbättring ska komma till stånd. I alla fall borde utredningen ha uttalat en uppmaning till programföretagen att i högre utsträckning använda externa produktionsbolag.

6 3. Slutsatser Givet ovanstående resonemang borde utredningen i både analys och slutsatser gå betydligt djupare och mer förutsättningslöst överväga olika alternativ och lösningar. Konsekvenserna av förändringarna måste luftas öppet och förnuftigt. Det är inget självändamål att public service för allmänheten bedrivs av allmänheten. För att illustrera hur långt en verkligt nytänkande och förutsättningslös public serviceutredning i princip skulle kunna gå, kan det inte ens uteslutas att programföretagen har spelat ut sin roll. Det får dock antas att just en sådan slutsats inte faller under utredningens uppdrag. Men även inom de uppställda direktiven kunde utredningen ha funderat i bredare, nyare och friare banor: Direktivet att fundera över tydligare uppdrag när det gäller de tekniska plattformar som SR, SVT och UR använder, borde få utredningen att tydligare undersöka vad det får för konsekvenser när programföretagen till exempel på Internet tillhandahåller tjänster som konkurrerar ut redan befintliga privata aktörer. Utredningen borde också föreslå åtgärder för att förhindra detta. Direktivet att titta på hur behoven hos allmänheten särskilt minoriteter tillgodoses av de olika aktörerna i dagens och framtidens mediesamhälle, borde få utredningen att djupare resonera kring programföretagens prioriteringsfördelning mellan det smala och det breda. Direktivet att överväga hur en ökad konkurrens avseende programproduktionen för SR, SVT och UR kan stimuleras, borde få utredningen att ställa mer ambitiösa krav på programföretagen att bredda mångfalden genom att försöka producera utanför den egna organisationen. Direktivet att resonera kring organisationsförändringar för att värna oberoende och resursutnyttjande, borde få utredningen att på principiell nivå diskutera vad som är rimliga ramar, roller och syften med ett modernt public service-system och vilka aktörerna i detta är. Direktivet att titta på konsekvenserna av olika finansieringsalternativ för programföretagen, borde få utredningen att utvärdera om obligatorisk finansiering verkligen är det mest rättvisa och effektiva sättet att finansiera en verksamhet som flera aktörer i dag tillhandahåller med egna pengar. Direktivet att fundera över om sponsring av program i SVT är förenlig med rollen som reklamfritt alternativ till de kommersiella tv-kanalerna, borde få utredningen att resonera kring programföretagens särställning på svensk mediemarknad och om denna över huvud taget har någon legitimitet längre.

7 4. Avslutning Sammanfattningsvis misslyckas utredningen med att dra konsekvenserna av den fantastiska medieutveckling som alla verkar eniga om har ägt rum. Utredningen kan inte se till så att svensk public service förändras. Svensk public service har redan gjort det. Vad utredningen kan göra är att föreslå de nödvändiga åtgärder i det mediepolitiska systemet som gör att dessa förändringar i så stor utsträckning som möjligt kommer tittarna och lyssnarna till godo. Stockholm Erik Zsiga, Ansvarig för kultur- och mediepolitik på Timbro