Fallet Quick - nederlag för rättsväsendet

Transkript

1 Fallet Quick - nederlag för rättsväsendet Astrid Holgerson Svenska Dagbladet Thomas Quick har nu dömts för mord i fyra svenska rättegångar (Piteå tingsrätt 1994, Gällivare tingsrätt 1998). De tre första domarna har inte överklagats för prövning i högre instans, och det är heller inte troligt att den senaste domen kommer att överklagas. Utredningarna har i samtliga fall styrts av en gemensam önskan från Quick, hans försvarare, hans psykoterapeut, åklagaren, polisen samt deras psykologiske rådgivare, att övertyga domstolen om att Quick är skyldig till morden. Och det har man lyckats med trots bristen på konkreta bevis. Den senaste rättegången gällde mordet på en norsk flicka från Drammen som försvann 1988 då hon var nio år. I detta rättsfall har samma personer agerat (åklagare, förhörsledare, psykologer) som i de tidigare fallen, och för and- ra gången har Hedemora tingsrätt dömt i ett av dessa unika fall där alla agerande vill ha en fällande dom. En av juristdomarna i den senaste rättegången var densamme som i förra Hedemorarättegången fällde Quick för mord trots avsaknad av konkret bevisning. Jag går inte närmare in på det senaste fallet eftersom jag endast hunnit översiktligt grans- ka materialet. I det bevismaterial som åberopats av åklagaren i de tre tidigare rättegångarna i form av förhör och ''rekonstruktioner'' med Quick samt olika sakkunnigkommentarer finns inget konkret stöd för att ''seriemördaren'' Quick begått något av de mord han erkänt och dömts för. Tvärtom talar video- och ljudbandade förhör och rekonstruktioner entydigt för motsatsen. Det finns hittills inget redovisat faktiskt stöd för att Quick begått något mord över huvud taget. Före Piteådomen 1944 föreligger inga domar mot honom för mord eller dråp. Spekulationerna om att han 1964 som fjortonåring skulle åkt från Falun till Växjö en pingsthelg och där mördat en jämnårig pojke har på intet sätt belagts. Ändå nämns Växjömordet av åklagare och i medier som ett faktiskt men preskriberat brott begånget av Quick. Det säregna i att denne erkänt närmare ett 20-tal mord utan att något vittne eller några faktiska omständigheter alls styrker detta har inte kritiskt beaktats. Man har heller inte fäst något avseende vid att Quick i alla fyra fallen givit detaljerade beskrivningar av vad hans medgärningsmän gjort - medgärningsmän som inte åtalats eller ens hörts som vittnen i rättegångarna. Inte heller har man kritiskt beaktat att två av Quicks påstådda ''mordoffer'' själva ringt polisen och talat om att de levde. Ingen utredning har företagits om huruvida Quick varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen. Ändå framförs detta som ett faktum och som en orsak till att han utvecklats till seriemördare. Det är en skamfläck på psykologin och psykiatrin att deras företrädare bidragit till dessa förvillelser. Är det ens tänkbart att Quick kunnat utsättas för upprepade övergrepp av sina föräldrar utan att någon i den stora syskonskaran anat detta? De tre tidigare fällande domarna grundar sig på psykologiska spekulationer medan

2 man avstått från att kritiskt analysera det faktiska förhörsmaterialet. Det heter uttryckligen i den förra Hedemoradomen (1997, s 17) att ''rätten saknar anledning att ifrågasätta deras (psykoterapeuten Birgitta Ståhles och polisens utredare Seppo Penttinens) uppgifter''. I samma dom kan man läsa (s 18): ''Genom vittnesmålet med Seppo Penttinen är utrett att förhören hållits på ett föredömligt sätt utan inslag av t ex ledande frågor eller enträgna upprepningar.'' Detta stämmer inte. De cirka 350 sidorna utskrift av bandade polisförhör med Quick vilka ingavs till Hedemora tingsrätt ger en helt annan bild. Här bara ett exempel av många på ledande utfrågning. Quick har uppgivit att den mördade Levi haft en ''packning'' som lämnats bredvid kroppen. Överklagare van der Kwast frågar (s 26): - Vad blir det - det här när du lämnar platsen, vad blir det av packningen då? Quick: - Den lämnas. Kwast: - Ja, just där ser du har vi ett problem, det är nämligen så att den här packningen har aldrig återfunnits. Quick: - Jaha. Kwast: - Och då finns det egentligen bara två alternativ, antingen har ni, du eller din medgärningsman... Kwast:... packningen, eller så har då någon annan kommit förbi och tagit packningen utan att göra sig känd för... Kwast: -... faktiskt tagit hand om den - egentligen bara dom två alternativen. Kwast: - Det är därför jag envisas lite med frågeställningen. Och är det så att du kan och vill lämna upplysningar om detta så är tillfället kommet. Quick lämnar inga upplysningar vid detta tillfälle utan begär efter samråd med sin advokat att förhöret skall avbrytas. Efter detta extremt ledande förhörstillfälle, där Quick får veta att man aldrig funnit någon packning, anammar Quick i fortsättningen åklagarens hypotes att Quick och hans medhjälpare tagit hand om packningen. Vid ett förhör elva dagar senare säger Quick att ''packningen stuvas in i bakluckan, det är Mattias som gör det''. Under ett års fortsatta förhör med Quick kommer sedan den påstådda packningen att ha tagits med från platsen i bagageluckan. Så kan alla Quicks detaljuppgifter i de tre svenska rättsfallen ha tillkommit. De dokumenterade (bandade) förhören och ''rekonstruktionerna'' stöder en sådan hypotes. Från början är Quicks uppgifter felaktiga, men så småningom blir de i överensstämmelse med vad polisen vet. ''Domkraft'', ''fälgkors'', ''kofot'' och ''sten'' blir slutligen en träpåk, vilket var det mordvapen man fann på platsen då brottet begicks Efter ingående analys av utskrifter av samtliga ''dialogförhör'' med Quick, vilka ingått i förundersökningen i det första Hedemoramålet, kan det konstateras att dessa förhör i motsats till vad som påstås i domen är fyllda av ''ledande frågor och enträgna upprepningar'', vilka ger Quick information om vad som är ''rätt'' eller ''fel'' i det han säger. Vid de flesta av dessa förhör har försvarsadvokaten varit närvarande men aldrig ställt en ifrågasättande eller

3 klargörande fråga. Domstolen har noterat (s 18) att ''den slutliga versionen vuxit fram efter flera förhör'' men företer ingen kritisk analys av hur den vuxit fram. Man accepterar den psykologiska spekulationen att det kan ha berott på att ''Quick haft svårigheter att närma sig vissa detaljer''. Vid sin bedömning av det faktum att Quick vid rekonstruktionen valt fel sida av vägen accepterar domstolen på samma sätt okritiskt en psykologisk bortförklaring: Detta kan han ha gjort därför att ''han känt vånda för att ange det rätta förhållandet''. Av Hedemora tingsrätts dom ( ) framgår att Quick enligt det svenska kriminalregistret ''inför en dom 1970 underkastats rättspsykiatrisk undersökning'' och att han 1991 dömts till sluten psykiatrisk vård för ''stöld, grov stöld och grovt rån''. Under denna slutna psykiatriska vård började Quick i terapi berätta om medverkan i ett stort antal kända och omskrivna mordfall, vilket ledde till att han dömdes för mord till ''rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning'' i Piteå tingsrätt 1994 och i Gällivare tingsrätt I dessa två första rättsfall, som utgör de grundläggande betingelserna för alla senare utredningar, har en av åklagaren anlitad minnesforskare på ett manipulerande sätt och i nära samarbete med polis, terapeut och försvarare medverkat till att få Quick att ''minnas'' de rätta sakerna. Denne minnesforskare har ingen vittnespsykologisk kompetens att systematiskt och förutsättningslöst utreda enskilda fall. Inlärningseffekter, förhörspåverkan och annan suggestion kan få allvarligt missledande konsekvenser i rättsliga utredningar. I stället för att undvika dessa inom vittnespsykologin väl utforskade felkällor använder minnesforskaren just suggestion för att få fram tänkbara eller från de ursprungliga brottsutredningarna kända förhållanden. Sådan manipulerande psykologisk verksamhet hör inte hemma inom rättsväsendet. Det är dessutom så illa att denne åklagarsidans psykologiske rådgivare - Sven-Åke Christianson - efter att ha varit konsult och handledare åt polis och åklagare förordnades som domstolens sakkunnige både i Piteå och i Gällivare tingsrätt. Detta måste enligt min mening betraktas som en felaktig, eller i varje fall högst olämplig, handling av domstolarna. Att låta sig förordnas som offentlig sakkunnig i ett brottmål där man så ensidigt arbetat för åklagarsidan är dessutom ett oetiskt agerande av en psykolog. Om denne inte inser sitt professionella ansvar att inte spela dubbla roller i ett rättsfall bör man kunna ställa kravet på en domstol att inte utse åklagarens partssakkunnige att som domstolens sakkunnige uttala sig om värdet av sina egna utredningsresultat. Särskilt viktigt borde detta vara i Quickfallet, där alla - inklusive den tilltalade och hans försvarare - kämpar för att få en fällande dom. Att Christianson har en förutfattad mening om Quickfallet bekräftas också i en artikel publicerad i en antologi från Oxford University Press (Conway, 1997). Där påstår Christianson utan saklig grund både att Quick är en seriemördare, att han varit utsatt för sexuella sadistiska övergrepp i barndomen samt att dessa fenomen har en koppling till varandra. Efter att ha redovisat att Quicks ''recovered memories'' framkom under psykoterapi skriver Christanson (s 241): ''Memories of the killings caused overwhelming anxiety due to the fact (sic) that they were in part a re-enactment of the sexual-sadistic abuse that the serial killer himself had been subjected to as a child.''

4 Förutom att ha en så klart förutfattad mening om ett ännu ej klarlagt fall är det ansvarslöst av en forskare att i en vetenskaplig publikation framföra obekräftade spekulationer som om de vore fakta. Detta spridande av falsk kunskap kan vilseleda framtida forskning och medföra ökad risk för missbruk av psykologin inom rättsväsendet. Utöver att hjälpa åklagaren att bygga upp ''bevisning'' i Quickmålen har denne forskare dessutom ensidigt påverkat den allmänna opinionen genom att - i strid med principerna för psykologmedverkan i brottmål - sprida sin subjektiva uppfattning i skuldfrågan vid föreläsningar om ''seriemördaren'' Quick på olika håll, nu senast vid ett populärvetenskapligt seminarium i Göteborg (se Aftonbladet 10 maj 1998). På en overheadbild visar då föreläsaren inledningsvis ett foto av två små barn, Thomas Quick och hans tvillingsyster. En suggestiv antydan görs om att ett av dessa barn blir en seriemördare. Min egen iakttagelse av en sådan framställning gjordes redan den 11 april 1996 vid en offentlig föreläsning vid Stockholms universitets psykologiska institution. Som nämnts finns det inget dokumenterat faktiskt belägg för antagandet att Quick är en seriemördare, att han varit utsatt för sexuella övergrepp i barndomen eller att detta skulle vara utmärkande för seriemördare. Författaren till en färsk doktorsavhandling om seriemördare (Christoffer Missen, University of Liverpool) ger följande intressanta uppgift: ''No genuine serial sex killer confessor has ever made his first incriminating statements to a therapist. However, several false confessors have taken precisely this route relying on the convinced psychiatrist/psychologist to do much of the ground work in persuading others." Hur är det i Quickärendet? Har de övertygade psykologerna med sina spekulationer till stöd för hans erkännanden lyckats övertyga juristerna om Quicks skuld trots frånvaron av faktiska bevis? Utredningsmetoderna har varit ensidigt inriktade på att söka stöd för att Quick begått morden. Samma polis, åklagare, ''minnesexpert'' och psykoterapeut har hjälpt Quick att bygga upp brottssituationer och skador som kan stämma överens med vad man funnit i de ursprungliga utredningarna av de enskilda fallen, och försvarsadvokaten har inte ifrågasatt någonting. Effekterna av den påverkansprocess som förekommit genom exempelvis ledande frågor och upplysningar till Quick i polisförhör och genom psykologmedverkan alltifrån det första rättsfallet i Piteå 1994 har överhuvudtaget inte utretts. Och nu är man beredd att gå vidare i samma spår enligt åklagare van der Kwast i tv (2 juni 1998). Quick har sagt sig vilja ta itu med mordet på Johan Asplund, och han bestämmer. Ingen hänsyn tas till Johans anhöriga, som inte vill få Johan indragen i denna makabra process. Alltsedan Quick ''erkände'' mordet på Johan har ingen förutsättningslös polisutredning förekommit. Det gäller även fallet Olle Högbom. Det kan faktiskt förhålla sig så att Quick genom omgivningens ensidiga

5 bekräftelse felaktigt kommit att tro att han faktiskt utfört dessa makabra mord. Dessa frågeställningar har inte utretts. Rikskriminalens psykiatriexpert, Ulf Åsgård, gjorde sommaren 1996 ett uttalande till TT om att det krävs en intern diskussion om hur Quicks många erkännanden skall hanteras. Han till- lägger: ''Men frågan är oerhört känslig. Det finns så många som trott på det här. Det är lätt att det blir en prestige- fråga.'' Ja - ''prestige'', att ''rädda ansiktet'', att ''komma ur det här med hedern i behåll'' är uttryck som numera nämns i samband med Quickfallet, vad gäller både psykologer/psykiatrer och jurister. Prestige bör emellertid inte få hindra att det autentiska materialet underkastas en systematisk analys med början i det ursprungliga Piteåmålet. Samarbetsteam åklagare-polis-psykolog har alltför ofta under senare år visat sig vara en ohelig allians i brottmål, och domstolar har alltför ofta förletts att åberopa ogrundade psykologiska spekulationer i sina domskäl. Om teamet, som i detta fall, inkluderar även försvarsadvokaten är risken stor att materialet inte får en allsidig kritisk belysning.