Skogsbruket 4 GOD VÅRD FRAMOM SNABBA PENGAR RÖJD BOTTEN = KLAR VINST STÖRANDE SLY GÖR ATT ENTREPRENÖREN INTE UPPTÄCKER SKADOR ELLER

Transkript

1

2 Skogsbruket ORGAN FÖR SVENSKBYGDENS SKOGSHUSHÅLLNING I FINLAND NR ÅRGÅNG 76 4 GOD VÅRD FRAMOM SNABBA PENGAR IDAG TILLÅTER LAG OCH REKOMMENDATIONER STÖRRE FELXIBILITET OCH FLERA ALTERNATIV RÖJD BOTTEN = KLAR VINST STÖRANDE SLY GÖR ATT ENTREPRENÖREN INTE UPPTÄCKER SKADOR ELLER KVALITETSFEL PÅ TRÄDEN. VÄGDISPONENTER NY OCH OPARTISK YRKESKÅR JOHN BERG ÄR EN AV TJUGO DELTAGARE SOM UNDER HÖSTEN UTBILDAR SIG TILL VÄGDISPONENT. KRAFTIG KVALITETSGALLRING I TALLBESTÅND MALLENS SYFTE ÄR ATT FÖRBÄTTRA KVALITETEN PÅ ETT DÅLIGT ELLER MEDELMÅTTLIGT TALLBESTÅND. HUSSVAMPEN ÄTER UPP HUS DEN ÄKTA HUSSVAMPEN ÄR INGEN VANLIG RÖTSVAMP. GUNNEL BLEV DREVKARL SOM TIOÅRING I FJOL HÖSTAS SATT JAG SAMMANLAGT NÄRMARE ÅTTIO TIMMAR I JAKT- TORN. VIRKE, NATURVÅRDSTRÄD ELLER OTYG? ASP. ETT TRÄDSLAG ATT HYLLA, TOLERERA ELLER AVSKY. HAPPY COOKING RECEPTEN ÄR INSPIRERADE AV DEN MENY SOM SVENSKA KUNGAPARET BJÖDS PÅ NÄR VASA FYLLDE 400 ÅR. PÅ OMSLAGET: ASP. ETT TRÄDSLAG ATT HYLLA, TOLERERA ELLER AVSKY? LÄS MERA PÅ SID FOTO: GUNNAR SALINGRE 2

3 Skogsbruket Utgivare Föreningen för Skogskultur rf Redaktion Orrspelsgränden 4, Helsingfors tfn fax: Sampo: Aktia Bank: FöreningsSparb. Sverige Chefredaktör Tage Fredriksson tfn Redaktionssekreterare Gunnar Salingre tfn Redaktör Gerd Mattsson-Turku tfn Fasta medarbetare Anne Manner tfn Christian Hildén tfn Heimhällen Oy Ab Bjarne Andersson tfn Ombrytning Margita Lindgren, Ekenäs Tryckeri Ab Adressförändringar och prenumerationer Marianne Grundström tfn Annonser: Oy Adving Ab / Ingmar Qvist Kärrbyvägen Nylands Degerby tfn (09) fax (09) ingmar.qvist@elisanet.fi En helårsprenumeration (11 nummer) kostar 33 i Finland, i Sverige 300 SEK och i övriga länder 40. Halvår (6 nummer) kostar 20 i Finland, i Sverige 180 SEK och i övriga länder 24. Ledaren Mera biomassa och biodrivmedel Vågorna i energidebatten går höga. Speciellt stor uppmärksamhet riktas mot biodrivmedlen, dvs. biobränslen i vätskeform som behövs för att driva fram bilar, lastbilar och arbetsmaskiner. Det råder en ganska stor förvirring både när det gäller begrepp och vad som är mer eller mindre miljövänligt. Ordet biobränsle och dess finskspråkiga motsvarighet biopolttoaine används i media på ett sätt som skapar förvirring både bland allmänheten och politiker, För en av bottennoteringarna i våras stod landets största dagstidning då den påstod att Finland är ett u-land när det gäller bioenergi, fastän avsikten var att informera om läget för biodrivmedel. Biobränslen finns i fast form som flis, i vätskeform som etanol eller i gasform som biogas. Slutprodukten är bioenergi. Frågan om de nya drivmedlens miljövänlighet har aktualiserats av både inhemska och utländska undersökningar som pekar på att energibalansen för åkergrödor kan vara ogynnsam. Med sanningshalten i den saken må det vara hur om helst. I alla fall kommer vi i linje med de politiska besluten att öka vår användning av biodrivmedel i form av etanol och biodiesel så att bränsleförsäljarna åläggs att blanda givna mängder av biokomponenten i bränslet. Med tanke på skogsbruket är det av stor betydelse att notera att trä i alla undersökningar har en bra energibalans och kan användas i olika slag av processer som ger syntetiska slutprodukter av hög kvalitet. Det är klart att produktionen av sådana bränslen främst kommer att ske integrerat i samband med nuvarande skogsindustri eller kraftvärmeverk där logistiken är ordnad och annan energi produceras. Ett av skogsbolagen har redan meddelat om investeringsplaner. Förutom energibalansen är de olika växthusgasernas balans av största vikt. Vi vet redan nu att en övergång till förnybara råvaror inte automatiskt är saliggörande. Var och hur vi producerar är också viktigt. När det gäller importerad råvara för exempelvis biodiesel har en diskussion om hållbarheten för produktionen av palmolja blivit viktig och kommer att få betydligt högre prioritet än hittills. Då är det tryggt att förlita sig på inhemsk råvara. Vi vet att både jordbruket och skogsbruket står sig väl i internationella jämförelser när det gäller både ekologisk och social hållbarhet. Det ser alltså bra ut för primärnäringarna på lång sikt. Det gäller att hålla ut innan exempelvis ett verkligt underutbud på olja sätter in. Mera råvara kommer att behövas för att klara industrins behov av virke och en hållbar energiförsörjning med en stigande andel förnybar biomassa. För många år sedan var det en fördel för råvaruanskaffningen om en industrianläggning som använde trä låg i inlandet. Nu anses det vara en fördel att ligga vid kusten, eftersom importen kan ge fördelar som uppvägs av det halverade anskaffningsområdet. Samma har gällt också för energiproduktion, men nu när handeln med trädbränslen börjar bli internationell är det också en fördel att kunna importera. I Stockholm planeras en anläggning bredvid Siljaterminalen som kommer att behöva 3,5 TWh fasta biobränslen, över 1,5 milj. m 3 virke. Allt bränsle kommer knappast från Sverige. ISSN Ekenäs Tryckeri Ab, Ekenäs

4 Skogsvård God vård framom snabba pengar DET ÄR OFTAST ANLITAD ARBETSKRAFT SOM GALLRAR SKOG. OBEROENDE AV VEM SOM SKÖTER DET PRAKTISKA ARBETET ÄR DET SKOGSÄGAREN SOM HAR BESLUTANDERÄTTEN OM GALL- RINGSSTYRKAN. IDAG TILLÅTER LAG OCH REKOMMENDATIONER STÖRRE FLEXIBILITET OCH FLERA ALTERNATIV. FÄLTET VÄNTAR SIG INGA DRAMATISKA FÖRÄNDRINGAR. P Personligen är jag mest intresserad av att odla så mycket kvalitetsvirke som möjligt. Det säger den självverksamma skogsägaren Matts-Åke Lybäck i Övermark, Närpes. Han är samtidigt skogsarbetare i Övermark skogsvårdsförenings tjänst sedan drygt 20 år tillbaka. Men det kommer an på markerna, bestånden och de förutsättningar de ger framtida produktion, tillägger han. Alternativet är ett av de som nya Råd i god skogsvård ger. Lybäck kan i sina tallbestånd välja mellan att maximera produktionen av kvalitetsstock, att intensivt producera stora volymer virke på kortast möjliga tid, eller att som tidigare hålla sig till en gyllene medelväg. Han misstänker att hans skogsbruk långt fortsätter som tidigare. Det betyder snabb förnyelse med rätt metod och rätt trädslag på rätt mark, komplettering och gräsbekämpning vid behov, aktiv kontroll av utvecklingen, god plantskogsvård och två till tre gallringar per omloppstid. Kvalitet betalar sig Sitt intresse för kvalitetsvirke förklarar Lybäck med marknadens utveckling. Idag betalar industrin för god kvalitet. Först och främst är skillnaden i pris mellan stock och massaved stor. Utvecklingen fram till dagens klassificering av stock innebär vidare att kvalitet ger bättre betalt. Lybäck tror att kvaliteten också framöver kommer att vara mycket viktig. Intensiv odling av maximal volym, utan tanke på kvaliteten, är utesluten i min skog. Lagens minimikrav på 800 stammar per hektar, i under 12 meter höga tallbestånd på torr mo, skakar han på huvudet åt. Så glesa skogar vill han inte ha. Marginal som inte stör Hittills har Matts-Åke Lybäck använt rekommendationerna från Skogsbrukets utvecklingscentral Tapio som grund i unga gallringar. Jag har tittat i de tabeller som Råd i god skogsvård innehåller, alldeles innan jag inlett en gallring. Senast jag gallrade åt mig själv var i fjol, så det var den gamla versionen av råden jag använde mig av. Beståndet avgör hur hårt Lybäck går fram med motorsågen. I bestånd som är 13 till 14 meter höga har jag lämnat stammar per hektar. Han vill ha en liten marginal, ifall beståndet råkar ut för någon form av skador. Men marginalen får inte äventyra tillväxten och trädens utveckling. Några skador har jag faktiskt inte råkat ut för, men man SKOGSÄGAREN AVGÖR HUR GLEST SKOGEN GALLRAS. PÅ FÄLTET VER- KAR DE FLESTA TRO PÅ EN GYLLENE MEDELVÄG. 4

5 vet aldrig vad som kan inträffa, säger Lybäck som tack vare god vård i rätt tid håller skogen frisk och stark. Han poängterar att vid en första gallring är det inte uttaget som är det väsentliga. Första gallringen är uttryckligen en skogsvårdsåtgärd. Skogsägarens intresse = revirets Inte heller Södra skogsreviret tror på någon dramatisk förändring när det gäller gallringsstyrkan. Rekommendationerna ger skogsägaren en större frihet idag. Det är positivt. Men jag tror inte att skogsbilden förändras särskilt mycket, säger revirforstmästare Ragnar Gartz. Något glesare gallringar än normalt kan tänkas i svåråtkomliga bestånd, så som ute i skärgården. Gartz påpekar att det är dialogen mellan skogsägare och instruktör som avgör hur skogarna sköts. Majoriteten av skogsägarna vill sköta skogen så bra som möjligt. Och skogsägarnas och revirets intressen sammanfaller, båda vill ha värdefulla och välmående skogar. Både instruktörer och arbetsledare inom organisationen har och måste ha tillräcklig yrkeskunskap för att kunna ge råd i varje situation. Hela fältpersonalen har fått fortbildning och är väl bekant med både lagens krav och rekommendationernas möjligheter. Gartz berättar att även de maskinentreprenörer reviret anlitar har fått skolning. Entreprenörerna måste kunna förverkliga gallringarna. Men det är givetvis instruktören eller arbetsledaren som ger direktiv inför varje arbete. Dialog med markägarna Rune Mitts, skogsbrukschef på UPM Skog, Jakobstad, Seinäjoki och Kokkola distrikt, ser möjligheter i alternativen. Han poängterar att skogsägaren är den som bestämmer vilken modell skogen sköts enligt. Jag hoppas på en aktiv dialog med skogsägarna. Det är såklart skogsägaren som ska avgöra hur den egna skogen sköts. Han förutspår att den gyllene medelvägen, en grundmodell för virkesproduktion, blir den allmännast använda. Den överensstämmer långt med tidigare rekommendationer. Långt ifrån alla skogsägare har tid eller intresse att sätta sig in i rekommendationernas detaljer. Därför är saklig information från kunnig personal synnerligen viktig. Mitts berättar att UPM snabbt gick in för grundlig fortbildning av personalen. Redan under våren satt alla berörda på skolbänken för att förkovra sig i nya bestämmelser och råd. Kvalitet poängteras I bolagets egna skogar innebär alternativen goda möjligheter, även om förändringarna knappast blir stora. Effektivitet och ekonomi har också tidigare varit utgångspunkter för skogsbruket. I viss mån kommer vi att gå in för kvalitetsodling. Den modellen innebär längre omloppstid, med maximal produktion av kvalitetsstock. Även intensivodlingen kan komma ifråga, men bara i undantagsfall. Det gäller närmast tall på granmark. Intensivodlingen är ett alternativ för tallbestånd på alltför bördig mark. Enligt nuvarande bestämmelser för förnyelser kan vi till och med få lov att avverka sådana bestånd i förtid. Bestånden kan betecknas som underproduktiva, eftersom kvaliteten på virket är dålig. Fel trädslag på bördig mark är slöseri med god produktionsförmåga. MATTS-ÅKE LYBÄCK VILL PRODUCERA KVALITETSSTOCK. MEN MARKENS PRO- DUKTION OCH BESTÅNDENS SKICK AVGÖR VID VARJE ÅTGÄRD. Höggallring, inte blädning Rune Mitts räknar med att höggallring kan komma ifråga i bolagets skogar. Dagens rekommendationer ger skogsägaren också den möjligheten. Men det bör poängteras att höggallring inte är detsamma som blädning! Höggallring innebär att det ur beståndet i första hand avlägsnas mindre produktiva stammar, precis som vid låggallring. Vidare kan högst 100 stammar ur det härskande skiktet avverkas för att gynna medhärskande träd av god kvalitet. Metoden lämpar sig endast i välskötta bestånd. Mera långsiktighet, tack! Rune Mitts efterlyser mera långsiktighet i skogsbruket. Han poängterar att det är i plantskogens tidiga skede som grunden för tillväxt och lönsamhet läggs. Bra förnyelse är A och O. Tillräckligt täta bestånd från början betyder ett stort urval stammar vid plantskogsröjningen. Redan i det skedet kan produktionen styras till de bästa stammarna. På så sätt kan gallringen göras lönsam. Ekonomiskt utbyte vid gallringen uppnås samtidigt som tillräckligt antal kvalitetsstammar sparas för framtida produktion. Markens produktionsförmåga bör tas tillvara. Också efter den första gallringen bör tallbestånd vara tillräckligt jämna, för fortsatt hög produktion. Granen däremot producerar bra också i ojämna bestånd, säger Mitts. TEXT OCH FOTO: ANNE MANNER 5

6 Skogsvård Röjd botten = klar vinst HÖGA STUBBAR, SVÅRA SKADOR PÅ KVARSTÅENDE SKOG, VAL AV FEL STAMMAR I GALLRINGAR SAMT DÅLIG FÖRNYELSE. DET ÄR RISKER SOM EN VÄL GJORD FÖRHANDSRÖJNING KRAFTIGT MINSKAR. Huvudsaken är att avverkningsentreprenören har fri sikt och kommer åt stammarna med aggregatet. Sikten behövs för valet av stammar. Störande sly gör att entreprenören inte upptäcker skador eller kvalitetsfel på träden. Risken är då stor att bra stammar hamnar i massavedstraven, medan dåliga lämnas kvar att producera virke. Ett sådant misstag innebär ekonomiska förluster för skogsägaren. Skaderisken ökar dessutom avsevärt. Om förhandsröjningen är dåligt eller inte alls utförd är risken mycket stor för skador på de kvarstående stammarna, säger Anders Melin, avverkningsentreprenör anlitad av Malax skogsvårdsförening. Maskinens aggregat kommer inte åt som det borde i trängseln med sly och annan växtlighet. Björkbuketter kan fällas Specialfall är björkar som växer i buketter. En i buketten kan för det mesta sparas, medan de övriga ska tas bort. Här är skaderisken stor. Den som röjer före avverkningen kan hjälpa upp Sparar tid och maskin situationen genom att fälla de innersta björkarna. Då kommer aggregatet åt att greppa de stammar som ska avverkas, utan att den bästa skadas. De fällda stammarna tar jag från marken och arbetar upp. Det fungerar utmärkt i unga gallringsbestånd, där stammarna inte är grövre än att en röjsåg klarar av dem. På sin höjd tvingas röjaren såga från flera håll för att komma genom en stam. Det är också viktigt att stubbarna efter förhandsröjningen är tillräckligt låga. Ju lägre stubbar röjaren lämnar efter sig desto lägre kommer jag åt med aggregatet, säger Melin. Det är klar vinst i virkestraven. Dessutom sparar en välgjord bottenröjning maskinentreprenörens tid och maskin. Utan sikt riskerar entreprenören att med kedjan träffa på skrot eller stenar. Slyet fastnar lätt i både kedja och slangar. Kedjan hoppar hastigt av när slyet fastnar. Björken är speciellt besvärlig. Björksly sliter också lätt av slangar. Ett litet lager har jag med mig i maskinen, men med lite otur är det en slang jag inte har någon extra av som ryker. I sådana fall betyder slyet en extra resa och några timmars förlorad arbetstid, säger Melin. Punkteringar möjliga Maskindäcken lever under ett visst hot i röjningens spår. Men risken har minskat. Numera är punkteringar betydligt ovanligare, eftersom förhandsröjningen utförs med röjsåg. Snittet är rakt och därför inte så vasst, säger Kurt Melin, som sköter närtransporten. Han förklarar att röjning med motorsåg gärna resulterar i sylvassa stubbar. I mera sällsynta fall kan även raka stubbar efter klena stammar hota maskinernas däck. Korta stubbar efter tillfrysning i våta svackor innebär en risk. Stubbarna står som piggar rätt upp ur isen. Högre stubbar böjer sig däremot under däcken. Men Kurt Melin påpekar att det är närapå omöjligt för en röjare att veta exakt var körstråket kommer att gå i ett bestånd som inte tidigare är gallrat. Och han poängterar att pro- BOTTENRÖJNINGEN ÄR EN BA- LANS MELLAN NYTTA OCH KOSTNAD. SMÅ STAMMAR FÅR GÄRNA SPARAS I LUCKOR, SÄGER KIM BACK. 6

7 blem är sällsynta i Malax, där han är stationerad. Balans mellan nytta och kostnad Det gäller att till minsta möjliga kostnad få bästa tänkbara möjligheter för maskinentreprenören att göra ett bra arbete. Samtidigt måste hänsyn tas till exempelvis naturvård och viltvård. Ibland finns ett plantuppslag som bör lämnas. Efter en väl utförd förhandsröjning, eller bottenröjning som den också kalllas, finns små stammar kvar i luckor. En skicklig röjare kan lämna stammar på ett sätt som inte stör avverkningsarbetet. Men den som är osäker gör bäst i att såga ner allt smått som kan störa avverkningen. Det säger Kim Back. Han är arbetsledare inom två skogsvårdsföreningar, Malax och Korsnäs. Ett helt putsat område kan visserligen se tilltalande ut, men genom att lämna små stammar i luckor sparar röjaren tid och samtidigt kostnader. Arbetet kräver mellan ett och fyra dagsverken per hektar av en yrkeskunnig röjare. Kostnaden är i snitt 200 till 300 euro per hektar. I många objekt som delfinansieras av staten täcker bidraget nästan röjningskostnaden. Är bottenröjningen välgjord innan första gallringen behövs ingen, eller en ytterst liten, röjning vid nästa gallring. Undvik luckor Lämnade stammar i luckor betyder inte bara en inbesparing här och nu. Redan fyra meter höga stammar i en första gallring hinner producera virke till följande gallring. Det är i huvudsak björk som lämpar sig som utfyllnad i luckor, eftersom björken är snabbväxande. Men också andra trädslag går bra. Till och med på en mager och torr mark är en björkstam bättre än en helt trädlös lucka. Orörda luckor med sly eller annan lägre växtlighet fungerar som skydd åt småvilt. Avverkningsmaskinen har inget ärende i sådana luckor, varför alla små stammar kan lämnas kvar. Lågvuxen växtlighet konkurrerar heller inte med huvudskiktet i beståndet. Anpassning enligt efterfrågan Före avverkningar där endast industrivirke tas tillvara avlägsnas stammar som understiger massavedsgrovlek. Men när energivirke tas tillvara är reglerna andra. I Malax tar vi så gott som alltid tillvara energived. Då lämnas lite klenare stammar att stå. Tvåskiktade bestånd kräver extra eftertanke. Speciella regler gäller när en skärm avlägsnas maski- nellt och det finns naturligt uppkommen gran, på tillräckligt bördig mark och som är värd att satsas på. Då gäller det för röjaren att endast ta bort plantor invid de stammar som ska avlägsnas. Kim Back rekommenderar att en radie på en meter runt stammarna rensas. Ibland behövs en meter bred zon som lämnas SJÄLVKLART KOMMER INTE MASKINENS AGGREGAT ÅT, OM INTE DET HÄR SLYET SÅGATS AV. ANDERS MELIN VILL INTE HA SKADOR PÅ VARE SIG SKOG ELLER MASKIN. SLANGARNA ÄR I FAROZONEN. helt orörd av röjsågen. Zonen behövs vid vattendrag, invid särskilt viktiga livsmiljöer samt runt områden som förnyas naturligt med gran. Skyddet behövs till exempel invid vägar, åkrar eller andra öppna ytor. Zonen gör att mikroklimatet inom det skyddade området bevaras. Vid vanlig slutavverkning avlägsnas alla småstammar, utom runt utvalda grupper av naturvårdsträd eller små områden där skogsodling inte har en ärlig chans att lyckas. Året om med god planering Förhandsröjningen kan utföras året om, förutsatt att vintern inte är extremt snörik. Snötäcket är inte lika tjockt i fullt slutna, förnyelsemogna skogar som i yngre eller glesare bestånd. Med god planering kan arbetskraften hållas igång året om. Back rekommenderar de självverksamma skogsägarna att sköta bottenröjningen i god tid. I praktiken blir det ofta bråttom, när maskinerna är i antågande. Vid rotaffärer betalas ett tilllägg för virket, om förhandsröjningen är gjord före avverkningen. TEXT OCH FOTO: ANNE MANNER 7

8 Skogsvägar vem bestämmer och vem betalar? VEM ÄGER SKOGSVÄGARNA? VEM FÅR KÖRA PÅ EN SKOGSVÄG? VEM SVARAR FÖR UNDERHÅLLSKOSTNADERNA? DET HÄR ÄR NÅGRA FRÅGOR SOM MÅNGA LÄSARE SÄKERT HAR FUNDERAT PÅ. LÄSARNA FÅR HÄR EN KORT LEKTION I ADMINISTRATIONEN OCH JURIDIKEN KRING SKOGSVÄGAR. De flesta skogsvägar som byggs går över flera skogsskiften. Principen är den att alla markägare, som berörs av vägen, automatiskt blir delägare. En markägare som anser att han aldrig kommer att använda vägen kan föra sitt ärenden om befrielse till jorddomstolen. Godemän inkallas vid tvister Vid vägförrättningen slås det fast vilka markägare som blir delägare i en skogväg som ska byggas. När det är fråga om skogsvägar som byggs i skogscentralens regi, är det en lantmäteriingenjör från lantmäteribyrån som håller vägförrättningen. Lantmäteriingenjörer slår fast vilka markägare som bör vara delägare. I svåra fall kan han tillkalla två godemän. Godemän är betrodda personer i kommunen och naturligtvis ojäviga, säger Gunnel Englund på Kustens skogscentral. Om någon markägare inte är nöjd med vägförrättningen och vill stå utanför, har han trettio dagars tid att lämna in besvär till jorddomstolen. Under min tid på skogscentralen har jag haft närmare tjugo vägprojekt och i endast ett fall har en markägare vänt sig till jorddomstolen. I det här fallet var det gammalt groll och inte Foto: Gerd Mattsson-Turku själva vägbygget som låg bakom markägarens agerande. Vad är en vägenhet? En delägare deltar i byggkostnaderna i förhållande till den nytta han har av vägen. En VÄGANGELÄGENHETER KAN SKÖTAS UTAN FORMALITETER OM VÄGDELÄGARNA ÄR FÅ OCH GRANNSÄMJAN GOD. uppskattning av nyttan kalllas fördelning av vägenheter. Lantmäteriverket har detaljerade normer för hur fördelningen ska göras. Fördelningen av vägenheter grundar sig på den faktiska användningen av vägen. Väganvändningen anges i tonkilometer, dvs. produkten av totalviken (ton) för vägdelägarens trafik per år och använd vägsträcka (km). Antal tonkilometer anger direkt delägares antal vägenheter. Vikttalen är olika för skogsbruks- och jordbrukstransporter. I södra Finland är vikttalet för skogsbrukstransporter 12 ton/ha och för jordbrukstransporter i medeltal 40 ton/ha. Vikttalet för jordbrukstransporter kan variera från 15 till 120 ton/ha. Det högsta värdet gäller för mjölkgårdar och t.ex. 40 ton gäller för gårdar med spannmålsproduktion, säger Englund. Körning till tomter har egna vikttal, som är oberoende av tomtens storlek. Vikttalet för en tomt med sommarstuga är vanligen 300 ton/tomt och för en tomt med året runt bostad 900 ton/tomt. Använd vägsträcka är medelkörsträckan, i praktiken vägens längd från vägens början till skiftets mitt eller till tomten. För transporternas del justeras oftast vikttalet med en korrigeringskoefficient, för att få den faktiska nyttan. Englund ger ett exempel: En delägare har sitt skifte i början av vägen. Vid en avverkning och borttransport av virke kör virkesbilen till vändplatsen, oftast vid vägens slut, för att vända. Bilen backar inte med full last ut till den anslutande vägen. Den här delägaren nyttjar vägen mera än vad skiftets läge anger. Han använder ju hela vägen vid virkestransport och påförs därför en större del av kostnaderna. I praktiken påförs alla delägare utom den som har sitt skifte längst bort en större del av kostnaderna, dvs. det blir en korrigeringskoefficient, då de har rätt att använda hela vägen. Väglag eller inte? grannsämjan har stor betydelse Alla vägar bör ha ett väglag. Vid vägförrättningen, då lantmäteriingenjören slår fast vil- 8

9 ka markägare som blir delägare i en skogväg, uppmanar han delägarna att bilda ett väglag. Om delägarna är få och grannsämjan är god, kan vägangelägenheter skötas utan formaliteter. När antalet delägare blir så stort att saker inte längre kan skötas enligt konsensusprincipen är det skäl att grunda väglag. Väglag kan grundas endast genom förrättning. När vägdelägarna fattat beslut om att grunda väglag, ska de välja styrelse eller syssloman som sköter löpande ärenden. Delägarna besluter hur kallelse till vägstämma sker Vägstämma, väglagets årsmöte, behöver inte hållas varje år. Speciellt i väglag med få delägare och låga underhållskostnader kan det vara onödigt att sammanträda varje år. På vägstämman besluter delägarna hur ofta stämman sammanträder. En gång vart fjärde år är minimum enligt lagen om enskilda vägar. Vägdelägarna kallas till vägstämman på det sätt som stämman tidigare har beslutat. I dag, då många vägdelägare bor på annan ort, utgörs av sterbhus och är sommarstugeägare, räcker det inte med att annonsera i ortstidningen. Lag om enskilda vägar anger hur kallelse till stämma ska ske. Alternativ 1: Kallelse skickas per brev till alla vägdelägare. Alternativ 2: Kallelse skickas per brev till vägdelägare som bor på annan ort och delägare som bor på orten kallas via annons i ortstidningen. Vägdelägarna ska själva sköta om att adressuppgifterna är riktiga, t.ex. informera styrelsen eller sysslomannen om adressförändring. En vägdelägare som inte själv har möjlighet att delta i stämman kan till styrelsen eller sysslomannen skriftligen meddela vad han önskar att ska behandlas på stämman. På vägstämman fastställs bl.a. budgeten och vägavgifter. Hur bli delägare i gammal väg? En ny tomtägare kan anhålla om att bli vägdelägare i en befintlig skogsväg. Beslutet fattas av väglaget på årsstämman. Väglaget besluter också om vilken ersättning den nya Exempel på uträkning av vägenheter och andel i en väg De enskilda fastigheternas andel i vägen uträknas på följande sätt för en skogsväg som är 3 km lång: delägare i vägen vägenheter/fastighet andel i vägen Fastighet 1 => 30 x 3 x 12 = 1080 tonkilometer 54 % 30 ha skogsmark medelkörsträcka 3 km vikttal 12 ton/ha Fastighet 2 => 1 x 2 x 300 x 1,11 = 666 tonkilometer 33 % 1 tomt med sommarstuga medelkörsträcka 2 km vikttal 300 ton/tomt korrigeringskoefficient 1,11 Fastighet 3 => 10 x 2 x 12 x 1,11 = 266 tonkilometer 13 % 10 ha skogsmark medelkörsträcka 2 km vikttal 12 ton/ha korrigeringskoefficient 1, tonkilometer Foto: Jan-Olof Granvik 9 DELÄGARE I EN VÄG DELTAR I BYGGKOSTNADERNA OCH UNDERHÅLLET I FÖR- HÅLLANDE TILL DEN NYTTA DE HAR AV VÄGEN. delägaren ska erlägga. Om det har gått högst femton år sedan vägen byggdes, betalar den nya delägaren en ersättning som motsvarar hans andel i vägen. Ersättningen bör vara skälig och i proposition till de tidigare delägarnas avgifter. Den tid som förlöpt sedan kostnaderna uppstod beaktas vanligen genom ett avdrag på tio procent per år som gått. Fem år efter vägbygget är t.ex. den avgift som åläggs en ny vägdelägare två tredjedelar av vad han som ursprunglig vägdelägare hade blivit tvungen att betala. Obetalda avgifter drabbar inte ny ägare Delägarskap i skogsväg är bunden till fastigheten och inte till fastighetens ägare. Vid ägobyte bör den nya ägaren meddela sina kontaktuppgifter till styrelsen eller sysslomannen. Den nya ägaren är inte skyldig att betala årsavgifter som dem gamla ägaren eventuellt har lämnat obetalda. Vad kräver en skogväg i årligt underhåll? En skogsväg bör underhållas för att den ska hållas i ett sådant skick som motsvarar dess användning. Följande minimiunderhåll föreskriver Gunnel Englund: sladdning minst 2 ggr/år, vår och höst slyröjning av vägkanterna 1 gång/år, sensommar plogning om vägen används på vintern inspektion av trummor, sommarhalvåret TEXT: GERD MATTSSON-TURKU

10 Vägdisponenter ny och opartisk yrkeskår SKÖTSELN AV VÄGAR OCH DE LAGSTADGADE UPPGIFTER SOM HÖR TILL ETT VÄGLAG, TAR TID I ANSPRÅK. DE FLESTA VÄG- LAG SKÖTER SINA ANGELÄGENHER I EGEN REGI OCH MED TAL- KOKRAFTER. MEN DET BLIR ALLT VANLIGARE ATT VÄGLAG HAR SVÅRT ATT HITTA PERSONER SOM VILL ÅTA SIG DET HÄR ARBETET. SPECIELLT SVÅRT ÄR DET OM DET FINNS SCHISMER BLAND VÄG- DELÄGARNA. För att komma tillrätta med det här problemet, som sannolikt blir större från år till år, startade i Finland för tre år sedan utbildning av vägdisponenter. Utbildningen ordnas av Suomen Tieyhdistys och målet är att utbilda tvåhundra vägdispontenter. Långt över hundra personer har redan genomgått kursen och kan titulera sig vägdisponent. Uppdrag som vägdisponent ger extra inkomst John Berg, som är verksamhetsledare i Pörtom skogsvårdsförening, är en av tjugo deltagare som under hösten utbildar sig till vägdisponent. Utbildningen omfattar nio närstudiedagar och hemarbete. Enligt Berg finns det behov av personer som åtar sig både den praktiska och administrativa skötseln av enskilda vägar. Skogsvägar utgör bara en liten del av de vägar som klassas som enskilda vägar. Berg räknar med att uppdrag som vägdisponent ska ge honom en extra inkomstkälla. I dagens läge är arbetet i skogsvårdsföreningen inte ett heltidsjobb. Skogsvårds- föreningen är för liten för att kunna ha en heltidsanställd verksamhetsledare. Mitt jordbruk ger ett tillskott och förhoppningsvis ska uppdrag som vägdisponent också ge ett tillskott, säger John Berg. I många kommuner är det fortfarande vanligt att kommunen ger service åt väglag för enskilda vägar, men det minskar. Ofta är det kommunens byggmästare som står för den här servicen. Han brukar räkna ut andelar i vägar och fastställa debiteringslängder för väg- och transportavgifter. Däremot brukar han inte delta i möten eller åta sig det praktiska underhållet av vägar. Vägdisponenten är opartisk Fördelning av vägenheter, den praktiska och administrativa skötseln av vägar och mötesrutinerna hör till de uppgifter som en vägdisponent utbildas för, säger Berg. Jag tycker dessutom att det är naturligt att vägdisponenten också åtar sig att handha mindre grundförbättringar av vägar. Troligtvis kommer jag att få kvistiga frågor att svara på. Med mera erfarenhet kan jag svara genast på dessa, men i början blir det nog att ty sig till utdelad litteratur samt att kontakta sakkunniga på Suomen Tieyhdistys. Som utomstående och icke delägare i vägen ser vägdisponenten på vägens skick och behovet av grundförbättring med öppna ögon. Det är dock vägstämman som bestämmer i hurudant skick vägen ska hållas. En vägdisponent kan pressa priser Enligt Suomen Tieyhdistys kan en vägdisponent som handhar skötseln av flera vägar i ett område skaffa fördelaktigare offerteter både för arbeten och materialanskaffningar. Kostnadsinbesparingarna för ett enskilt väglag blir snabbt i storleksklassen procent. För plogningens del kan kostnadsinbesparingen bli ännu större. En vägdisponent debiterar uppdragsgivaren enligt ett på förhand överenskommet sätt. En grundavgift och en tillläggsavgift per vägdelägare är vanligt, men det förekommer också timdebitering. Fiskeriområden har länge haft disponenter Disponenter av motsvarande slag som för väglag har funnits för fiskeriområden i tretton år. Gabriella Lindholm har verkat som disponent för fiskeriområden i elva år och som självständig företagare i sex år. Jag är nu disponent för tio fiskeriområden, säger Gabriella Lindholm. Geografiskt är de spridda längs den nyländska kusten från Strömfors i öst till Bromarv i väst. Till arbetsuppgifterna hör att genomföra det som styrelsen och årsmötet bestämmer och att sköta det löpande pappersarbetet. Jag förbereder alla möten, fungerar som sekreterare för möten, översätter protokoll, sköter bokföringen, räknar ut ersättningar till vattenägare som de får via fiskeområdet, beställer fisk för utplantering och mycket annat. Mina debiteringsgrunder är en grundavgift och tilläggsavgifter för olika uppgifter som jag utför för fiskeområdets räkning. I grundavgiften ingår bl.a. att ta reda på olika saker, svara på frågor via telefon och e-post. Enligt Lindholm är konkurrensen inom branschen obefintlig. På många håll är det ännu anställda i kommuner som sköter fiskeområdenas disponentsysslor. Någon direkt marknadsföring har hon inte satsat på utan nya kunder har kommit via djungeltelegrafen. TEXT: GERD MATTSSON-TURKU 10

11 Stopp för föreningarnas virkeshandel energiveden berörs inte ÅR 1998 FICK VI I FINLAND EN NY LAG OM SKOGSVÅRDSFÖR- ENINGAR SOM I SIN HELHET TRÄDER I KRAFT VID ÅRSSKIFTET. ÖVERGÅNGSPERIODEN PÅ ÅTTA ÅR GÄLLER ENDAST DEN DEL AV LAGEN SOM BEHANDLAR AFFÄRSVERKSAMHETEN. LAGEN FÖR- BJUDER SKOGSVÅRDSFÖRENINGARNA ATT IDKA VIRKESHANDEL, MEN DET GÄLLER INTE HANDEL MED ENERGIVED. Genom den nya lagstiftningen hindras en skogsvårdsförening från att bedriva affärsverksamhet. Med affärsverksamhet menas sådan verksamhet som enligt den nya lagen är förbjuden, det vill säga till exempel att sälja och köpa virke för egen vinning. En skogsvårdsförening får inte idka handel genom att köpa eller sälja avverkningsrätter eller virke för egen räkning eller idka annan affärsverksamhet som inte är nödvändig för uppnående av föreningens syfte eller utförande av dess uppgifter. En skogsvårdsförening får inte vara delägare eller medlem i en sammanslutning, som huvudsakligen idkar verksamhet förbjuden för skogsvårdsföreningar. Detsamma gäller delägarskap, medlemskap eller bestämmande inflytande i en sammanslutning, inom vilken en sammanslutning i en koncern enligt 6 bokföringslagen huvudsakligen idkar sådan verksamhet. Reviret säljer Nyved Södra skogsreviret, som numera officiellt heter Skogs- Foto: Anne Kärkkäinen 11 SKOGSVÅRDSFÖRENINGARNA FÅR FORTSÄTTA ATT KÖPA OCH SÄLJA ENERGI- VED. vårdsföreningen Södra skogsreviret, har många år idkat virkeshandel via sina två dotterbolag, Raseborgs Trä och Nyved. Enligt Ragnar Gartz har reviret sett över ägandet i dotterbolagen och deras verksamhet eftersom det från årsskiftet är omöjligt för en skogsvårdsförening att äga aktier i ett bolag som huvudsakligen sysslar med virkeshandel. Lagen om skogsvårdsföreningar förbjuder inte skogsvårdsföreningar att idka handel med energived, säger Ragnar Gartz. För vår del innebär detta att reviret fortsätter att äga aktier i Raseborgs Trä, men att verksamheten omorganiseras så att den huvudsakliga verksamheten blir handel med energived. Nyveds verksamhet fortsätter som förut, men reviret kommer inte att äga aktier i Nyved efter årsskiftet. Varken tjänstemän eller förtroendevalda i reviret kan vara delägare eller sitta i styrelsen i Nyved, säger Gartz. Reviret har vidtagit de åtgärder bestämmelserna i skogsvårdsföreningslagen från år 1998 förutsätter. Skogsvårdsföreningarnas roll i virkeshandeln förändras knappast alls, eftersom skogsvårdsföreningarna numera nästan uteslutande i virkeshandeln fungerar som av skogsägarna befullmäktigade förmedlare. De nya bestämmelserna berör inte virkesförmedlingen. Sju av elva skogsvårdsföreningar handlar med energived I svenska Österbotten är skogsvårdsföreningarnas handel med energived betydande. Handel med energived får ske inom ramen för skogsvårdsföreningens normala verksamhet och behöver inte ens ske inom ett separat bolag.

12 I år köper de österbottniska skogsvårdsföreningarna drygt m 3 energived av enskilda skogsägare. Det motsvarar flis-m 3. Nästa år fördubblas mängden. Enligt Jan Slotte på Österbottens skogsägarförbund handlar sju av elva skogsvårdsföreningarna med energived. Störst är Skogsvårdsföreningen Norrskog, som i år anskaffar m 3 energived. Nästa år stiger mängden till m 3 eller flis-m 3. Bra bok, men med en stor brist Ekon.mag. Joakim Blom, själv skogsägare och med rötterna i Nykarleby, har skrivit en bok om vad den nya lagen innebär för skogsvårdsföreningarna. I sin bok Skogsvårdsföreningarna i Finland vinstmaskin eller rådgivare? ger han sin syn på vilka möjligheter som står till buds i och med den nya lagen. I sin bok behandlar Joakim Blom inte alls handel med energived, som lagen från år 1998 tillåter. Enligt den får en skogsvårdsförening idka handel med energived och köpa och sälja virke till små företag, som förädlar det i egen regi. Med små företag avser lagen ett företag vars huvudsakliga verksamhet är träförädling och vars virkesanvändning är under m 3 rundvirke per år. Virkeshandel under vissa förutsättningar Det finns i dag ett litet antal skogsvårdsföreningar som bedriver affärsverksamhet i den bemärkelsen att de köper virke och säljer det vidare till sågverk och cellulosatillverkare, säger Joakim Blom. Den här verksamheten sköts genom bolag som skogsvårdsföreningarna äger. För att kunna fortsätta med den här affärsverksamheten måste den på ett eller annat sätt ändras. Det kunde räcka med en lösning som innebär att skogsvårdsföreningen helt enkelt strukturerar om sin verksamhet så att virkeshandeln inte kan anses huvudsaklig. Som biverksamhet torde virkeshandel vara laglig. Jag anser att virkeshandeln är liten om den står för mindre än hälften av omsättningen i ett bolag. Förmedling av skogslägenheter en räddningsplanka? Ett alternativ till omstrukturering kunde enligt Blom vara att skogsvårdsföreningen genom virkesbolaget bedriver handel i första hand med fullmakt och i andra hand, endast med en mindre del, utan fullmakt. Ett annat alternativ som Blom för fram är förmedling av skogsfastigheter. Enligt Ragnar Gartz är Joakim Bloms förslag att skogsvårdsföreningens dotterbolag skall satsa på fastighetsförmedling inte särskilt intressant för revirets del. Handel med energived är enligt Gartz en naturligare del av skogsvårdsföreningarnas traditionella verksamhet. Förbud att sitta på två stolar Efter att den nya lagstiftningen trätt i kraft är det förbjudet för en anställd i en skogsvårdsförening att inneha en ledande position i ett bolag som bedriver affärsverksamhet. Många förtroendevalda sitter enligt Blom på flera poster. Om dessa förtroendevalda konsekvent och upprepade gånger bryter mot lagen konstaterar han att myndigheterna till sist kommer att stoppa det. Det kan då leda till repressalier för skogsvårdsföreningen. Lagen säger följande: Det är förbjudet för en skogsvårdsförening att ha bestämmande inflytande i en organisation som bedriver affärsverksamhet. TEXT: GERD MATTSSON-TURKU EFTER EN KRÄVANDE TÄVLINGEN I TERRÄNGEN KRING OITANS FRILUFTSOM- RÅDE I ESBO BLEV DET KORVGRILLNING. Skogsfärdighetstävling vid Sydkusten Över åttio skogsägare från Nyland och Åboland strålade samman till den traditionella skogsfärdighetstävlingen för skogsägare den 12 oktober. Kustens skogscentral skötte arrangemangen och i år var Oitans friluftsområde i Esbo tävlingsplats. Tävlingen längs friluftsbanorna kring Oitans satte verkligen skogsägarnas kunskaper på prov. Efter tävlingsmomentet njöt deltagarna och funktionärerna av korvgrillning innan det var dags för middag och prisutdelning. Resultat: Individuellt: 1. Ole Buddas, Södra skogsreviret, Lovisa 2. Stefan Selén, Södra skogsreviret, Lovisa 3. Anders Wasström, Södra skogsreviret, Ekenäs 4. Guy Ranta, Södra skogsreviret, Ekenäs 5. Thorvald Avellan, Kimito 6. Rune Lindroos, Väståboland Lagtävling: 1. Södra skogsreviret, Lovisa 2. Södra skogsreviret, Ekenäs 3. Väståboland Skogsfackmän: 1. Åke Holmberg, Södra skogsreviret 2. Benjamin Leham, Södra skogsreviret 3. Janne Granvik, Kustens skogscentral Foto: Lars-Åke Ekman 12

13 Skogsbruket En prenumeration på SKOGS- BRUKET är en julklapp som räcker hela året. Med gåvoprenumerationen får du ett presentkort med utrymme för egna hälsningar. Skicka in beställningskupongen senast den 11 december så att du hinner få presentkortet i god tid före julen. Du kan också beställa tidningen per e-post skogsbruket@tapio.fi eller ringa oss Beställningskupong (Var god texta!) # SKOGSBRUKET bjuder på portot Jag ger en helårsprenumeration på SKOGSBRUKET i julklapp för år 2007 (36 euro) Namn: (betalaren) Adress: Telefon: Föreningen för Skogskultur SVARSFÖRSÄNDELSE Avtal: HELSINGFORS Gåvoprenumeration till (namn): Adress: Erbjudandet gäller t.o.m

14 Skogsvård Kraftig kvalitetsgallring i tallbestånd I TAPIOS REVIDERADE RÅD I GOD SKOGSVÅRD FINNS INTENSIV SKÖTSEL SOM ETT AV ALTERNATIVEN FÖR PRODUKTION AV TALL- VIRKE. MALLENS SYFTE ÄR ATT FÖRBÄTTRA KVALITETEN PÅ ETT DÅLIGT ELLER MEDELMÅTTIGT TALLBESTÅND GENOM ATT UTFÖ- RA FÖRSTA GALLRINGEN SOM EN KRAFTIG KVALITETSGALLRING. I GALLRINGEN LÄMNAS OMKRING 700 STAMMAR PER HEKTAR ISTÄLLET FÖR DE STAMMAR SOM LÄMNAS I EN NORMAL GALLRING. På 1970-talet och i början av 1980-talet var tallens odlingsareal i Finland över hektar årligen. Över två tredjedelar var planteringar. Delvis planterades tallarna på alltför bördiga marker, vilket resulterade i kvistiga bestånd av dålig kvalitet. I vårt land finns det idag uppskattningsvis över hektar tallbestånd av dålig kvalitet. Eget skötselalternativ för dåliga tallbestånd Med tanke på rotintäkter och skogsbrukets lönsamhet är andelen timmer avgörande vid produktion av tallvirke. Syftet med intensiv skötsel i tallbestånd av dålig eller medelmåttig kvalitet är att rädda vad som räddas kan. Målet är att producera speciellt grov rotstock av god kvalitet. I skötselmallen ingår, utöver en kraftig kvalitetsgallring vid meters övre höjd, också stamkvistning. I den intensiva skötselmallen ingår två gallringar istället för de normala tre. Tack vare en kraftig första gallring och ett glesare bestånd blir trädens årsringar bredare än normalt. Enligt dagens uppfattning växer inte årsringarna så mycket att det skulle ha en negativ effekt på timrets hållfasthet. Enligt de nya skogsvårdsrekommendationerna lönar det sig att välja intensiv skötsel endast i tallbestånd av dålig eller medelmåttig kvalitet på friska och torra moar i södra Finland och Mellanfinland. Intensivmallen är alltså inte ett generellt skötselalternativ för alla tallbestånd. Den lämpar sig inte heller till det, eftersom man observerat att en kraftig första gallring orsakar betydande tillväxtförluster i tallbestånd de följande tio åren efter gallringen. Enligt Skogsforskningsinstitutets färskaste undersökningar är tillväxtförlusten efter en kraftig första gallring omkring 25 procent högre än efter en normal gallring, om man inte tillför beståndet näring. En gödsling några år efter en kraftig första gallring minimerar tillväxtförlusten. 14 Drivningskostnaderna sjunker Normal Kraftig kvalitetsgallring första Avgångens Avgångens gallring grovlek växer inte grovlek växer 25 % Ursprungsbeståndets täthet, st/ha Kvarstående bestånd, st/ha Avgångens täthet,st/ha Avgångens stamvolym, dm Gagnvirkesuttag, m 3 /ha 44 62,8 78,7 Inbesparing jämfört med normal första gallring, /m 3 Avverkning 0,49 2,86 Skogstransport 0,24 0,38 Drivning sammanlagt 0,73 3,24 Ett exempel på hur en kraftig kvalitesgallring påverkar drivningsförhållandena och drivningskostnaderna när avgångens grovlek inte växer och när den växer med 25 procent i jämförelse med en normal första gallring. I EN KRAFTIG KVALITETSGALLRING LÄMNAS OMKRING 700 STAMMAR KVAR I BESTÅNDET. DET LÖNAR SIG ATT STAMKVISTA AV DE KVARSTÅENDE TRÄDEN OCH RESTEN TAS BORT I DEN ANDRA GALLRINGEN. EN GÖDSLING NÅGRA ÅR EFTER FÖRSTA GALLRINGEN MINIMERAR TILLVÄXTFÖRLUSTERNA. Tillväxtförlusterna kompenseras också av en kortare omloppstid, större andel värdefullt timmer, lägre risk för drivningsskador samt lägre drivningskostnader. I en undersökning som Metsäteho utredde hur drivningsförhållandena och drivningskostnaderna förändras när gallringsintensiteten höjs, och man gör en kraftig kvalitetsgallring i ett talldominerat förstagallringsbestånd. Resultaten visade att drivningsförhållandena vid en kraftig kvalitetsgallring är bättre och därför också drivningskostnaderna lägre, jämfört med en normal första gallring. Speciellt drivningskostnaderna sjunker kraftigt. Skogstransportkostnadernas inverkan är mindre i en kraftig kvalitetsgallring. De lägre drivningskostnaderna, och då särskilt avverkningskostnaderna, har samband med hur mycket de utgallrade stammarnas storlek på hela stämplingen ökar. Man kan i alla fall utgå från att diametern hos de utgallrade träden ökar till följd av en kraftig kvalitetsgallring. När storleken på stammarna i det utgallrade beståndet ökade en fjärdedel, vilket är en helt realistisk ökning i grovleken, var drivningskostnaderna drygt 3 euro/m 3 lägre än i en normal första gallring under genomsnittliga drivningsförhållanden (stammens storlek dm 3, gagnvirkesuttag m 3 /ha). Kostnadsbesparingarna är betydande: drivningskostnaderna för maskinellt avverkad tallmassa i första gallringar var år 2005 i medeltal 15,5 euro/m 3 (avverkning: 11,1 euro/m 3 och skogstransport: 4,4 euro/m 3 ). TEXT: KALLE KÄRHÄ METSÄTEHO Foto: Metsäteho Oy

15 Skogsvård Hur går det med 1000 ha Privat Bolagen Staten Alla skogsgödslingen? UNDER SKOGSFÖRBÄTTRING- ENS GYLLENE TIDER PÅ OCH 70-TALEN VAR GÖDSLING EN VANLIG ÅTGÄRD I SKOGEN. MEN TIDERNA ÄNDRAS, OCH FÖR DRYGT ETT ÅRTIONDE TILLBAKA UPPHÖRDE SKOGS- GÖDSLINGEN NÄSTAN HELT. Intresset är ännu litet, men det är möjligt att gödslingen kommer på nytt som en följd av allt större uttag av biomassa ur skogen. Utbudet på aska och andra restprodukter som kan användas som gödselmedel i skogen ökar också hela tiden. Öka produktionen Under den senare hälften av 1900-talet dominerades det finska skogsbruket av stora satsningar för att öka skogens produktion. Den omfattande skogsdikning som då inleddes anses vara en av de viktigaste orsakerna till att de finska skogarna nu producerar mera än någonsin tidigare. Till skogsförbättringen hörde också gödsling både av dikade torvmarker och skog på fast mark (figur 1). Det traditionella gödslingsreceptet var enkelt: näringsämnena fosfor och kalium tillförs på torvmark, kväve i skog på fast mark, och tillväxten ökar betydligt. Gödslingen av skog på fast mark är enligt många undersökningar en ekonomiskt lönsam åtgärd. Om man ser på sådan gödsling som en investering så är avkastningen väldigt bra och kan vara över 20 procent per år. Detta gäller inte bara gångna tider, utan även i allra högsta grad i dagens läge. Trots det har intresset för den typen av gödsling varit ganska litet. Enligt figur 2 har arealerna varit ett par tusen hektar per år under de senaste åren. Vitaliseringsgödsling Mot slutet av förra århundradet kom luftföroreningarna och den hotande försurningen med i bilden. Man var orolig över trädens hälsotillstånd och näringsbalansen. En del speciella preparat framställdes för att upprätthålla och förbättra trädens hälsotillstånd, men spridningen blev aldrig särkilt omfattande. Men under de senaste åren har vitaliseringsgödsling på nytt blivit aktuell. Nu gäller den entydigt åtgärder för bättre näringsbalans och tilllämpas främst på torvmarker där det är tydlig brist på fosfor och kalium. Det är alltså frågan om det gamla receptet med nytt namn. Visst blir man av med obalansen i näringshushållningen, men dessutom ökar skogsproduktionen märkbart. Man kan också få finansiellt stöd av staten för den här typen av gödsling. I skog på fast mark är näringsobalans ganska ovanlig, men ibland kan det förekomma brist på spårämnet bor och även då kan gödslingen göras med statligt stöd. Som alternativ till konstgödsel innehållande fosfor, kalium och bor använder man numera allt mera aska på torvmarkerna och det fungerar bra. Det ekonomiska stödet har säkert bidragit till den ökning man ser i arealen för vitaliseringsgödsling (figur 2), men även utbudet på aska 15 FIGUR 2. SKOGSGÖDSLINGSA- REALERNA UNDER DE SENASTE ÅREN ENLIGT TYP. VITALISERINGSGÖDS- LINGEN UTGÖRS NÄSTAN HELT AV GÖDSLING AV TORVMARKER OCH EN DEL GÖRS MED ASKA. TILL- VÄXTÖKANDE GÖDSLING ÄR NÄR- MAST KVÄVERIK GÖDSLING I SKOG PÅ FAST MARK. (KÄLLA: METINFO). 100 från biobränslen kan redan ha bidragit lite FIGUR 1. AREALER GÖDSLAD SKOG UNDER PERIODEN BÅDE GÖDSLING AV TORVMARKER OCH SKOG PÅ FAST MARK INGÅR (KÄLLA: METINFO) ha Kompensationsgödsling I Sverige har spridningen av aska nått stor omfattning. Största delen av askan sprids dock på fast mark och verksamheten är kopplad till helträdsavverkning och utnyttjande av hyggesrester, dvs. biomassa för energiproduktion. Man talar om att återföra aska som en motsatt process till intensivt utnyttjande av biomassa. Trots att askan sprids på fasta marker tillförs inget kväve och gödslingen ökar knappast virkesproduktionen. Man vill undvika kväve eftersom nedfallet från atmosfären är så stort i södra Sverige. En extra giva kväve tillsammans aska kunde resultera i kraftig urlakning av näringsämnen till vattendragen. Det finns flera grunder för verksamheten med aska i Sverige. Skogsstyrelsen har tolkat skogslagen bokstavligen. Där står nämligen att man i skogsbruket inte skall tillåta åtgärder som försämrar markens näringstillstånd. Därför rekommenderar de spridning av aska både efter gallringar och slutavverkningar. Å andra sidan utgör produktionen av aska ett potentiellt avfallsproblem och det är ofta rätt billigt att återföra askan till skogen. Skatter och avgifter gör att kostnaden kan stiga långt över 50 per ton för alternativ deponering av aska, medan skogsspridningen kan ligga mellan per ton. Skogsägaren får alltså i praktiken oftast aska tillbaka utan kostnad. Med den svenska modellen strävar man inte entydigt efter någon produktionsökning i skogen. Man återför huvudsakligen samma mängder näringsämnen som man tagit ut med biomassan. Där ingår då också näringsämnen som inte egentligen behöver återföras för att bibehålla trädens tillväxt och kondition. För andra näringsämnens del är det dock i princip en kompensation där man bibehåller markens bördighet. Vi får se om den här typen av gödsling blir vanligare även hos oss i Finland? En del skogsforskare anser dock att all aska som produceras kunde användas för att gödsla våra torvmarker. I skog på fasta marker borde även en kompensation av näringsämnen i våra förhållanden alltid omfatta kväve som inte finns med i askan. TEXT OCH FOTO: KRISTIAN KARLSSON SKOGSFORSKNINGSINSTITUTET Vitaliseringsgödsling (privat mark) Tillväxtökande (privat mark) All gödsling (alla ägare)

16 Hussvampen DEN ÄKTA HUSSVAMPEN ÄR INGEN VANLIG RÖTSVAMP. NÄR DEN EN GÅNG FÅR FOTFÄSTE KAN DEN FÖRSTÖRA EN HEL BYGGNAD PÅ BARA NÅGRA MÅNADER. HUSSVAMPEN ÄR TROLIGEN DEN VÄRSTA FIENDEN EN HUSÄGARE KAN RÅKA UT FÖR. DEN KAN LEDA TILL EKONOMISK KATASTROF FÖR DEN SOM MÅSTE SANERA, ELLER I VÄRSTA FALL RIVA SITT HUS. Hussvampen är så förödande att den ibland brukar jämföras med en naturkatastrof eller eldsvåda. Det är den absolut värsta virkesförstöraren bland brunrötesvamparna. Under lämpliga förhållanden kan svampen nämligen själv skapa förutsättningar för sin existens och utbredning. Det är inte bara träkonstruktioner som är i fara. Hussvampen kan också äta upp betong. Kanelliknande sporer Hussvampen, som ursprungligen hör hemma i Himalayas bergstrakter, förekommer i så gott som hela landet, men är åtminstone tillsvidare vanligast i kusttrakterna. Hussvampens favoritobjekt verkar vara gamla hus med så kallad torpargrund, där husgrunden är i kontakt med marken. De vanligaste angreppen börjar i markplanet där svampen kommer från jord som smittats av sporer. Men det är inte bara är äldre hus som angrips. Villor byggda så sent som på 1980-talet har hunnit få allvarliga skador innan man upptäckt skadegöraren. Det första tecknet på angrepp av hussvamp kan vara att det förekommer kanelliknande pulver vid golvlister. Om man tar man bort pulvret och det kommer tillbaka, är det troligen fråga om hussvampens sporer. Då är det dags att kalla på experthjälp. I värsta fall upptäcker man inte skadan förrän golven börjar ge vika. Då kanske svampen redan hunnit förstöra så mycket att det inte går att rädda huset. På fyra månader kan den nämligen förstöra 35 procent av trästommen i ett hus. Se upp med vattenskador När sporerna får näring i form av vatten, värme, organiskt material och syre bildas svamptrådar eller hyfer som förgrenar sig till ett nätverk som kallas mycel, och slutligen bildar fruktkroppar. Svampens vita mycel påminner om spindelväv, så det lönar sig att vara på sin vakt så min inte misstar sig. Fruktkropparna liknar pizzor av vadd och kan växa till imponerande storlek. I lämpliga utrymmen kan de bli över en meter i diameter. Till färgen är de brunaktiga med vita eller rosa kanter. I närheten av fruktkropparna kan det finnas ett tjockt lager av de rödbruna sporerna. Hussvampens sporer har en förmåga att överleva oerhört långa tider i marken eller träkonstruktioner i väntan på lämpliga förhållanden. Det finns exempel på äldre hus som klarat sig utan angrepp i flera decennier. Men så besluter sig husägaren för att isolera golven samtidigt som den gamla murstocken tas ur bruk. I utrymmet under huset eller i källaren stiger fukthalten och äter upp hus svampen blir aktiv och börjar forcera uppåt, våning för våning. Eftersom svampen trivs bäst i normal rumstemperatur med förhöjd fuktighet lönar det sig att vara uppmärksam på ställen där det kan finnas vatten. Det kan vara delar av huset som tidigare drabbats av vattenskador från tak eller avloppsledningar. Men det kan också räcka med kondens eller dålig ventilation för att svampen skall vakna till liv. Den näring som svampen behöver för att växa får den genom att bryta ned träkonstruktioner. Förstör också betong Hussvampen har en mycket speciell egenskap vad gäller dess vattenförsörjning. Den är troligtvis den ända rötsvampen i hus som har en förmåga att aktivt transportera vatten från en fuktkälla till helt torra konstruktioner. Vatten kan transporteras i de centimetertjocka mycelsträngarna från en fuktkälla i marken, exempelvis en brunn, ibland till och med flera våningar upp i hus. Tack vare förmågan att transportera vatten från en yttre källa kan hussvampen fortsätta nedbrytningen i konstruktioner som är helt friska och torra. Hussvampen nöjer sig inte med att endast förstöra träkonstruktioner. En annan egenskap som gör den så förödande, är att den är beroende av kalk. När svampen bryter ner veden använder den sig av oxalsyra. För att överleva måste svampen neutralisera syran med hjälp av kalk. Om det inte finns kalk i jorden så tar svampen den istället från betongkonstruktioner i huset. Resultatet är att husgrunden, murstocken eller andra betongkonstruktioner så småningom vittrar sönder och förvandlas till sand. Veden krymper och spricker På samma sätt som andra rötsvampar, förstör hussvampen träkonstruktioner genom att bryta ner veden. Nedbrytningen sker inne i veden. Svamphyferna som kan växa 4 7 mm per dygn, utsöndrar kemiska substanser som gradvis bryter ned träets beståndsdelar. Vid nedbrytningen bildas vatten, koldioxid och olika sockerarter som svampen använder som näring. I fuktig atmosfär är det inte ovanligt att svampens mycel avsöndrar klara droppar av rent vatten. Det här fenomenet har gett hussvampen dess vetenskapliga artnamn Serpula lacrymans. Lacrymans betyder nämligen den gråtande. Den typ av röta som hussvampen orsakar kallas för brunröta. Veden färgas brun och blir så spröd att den går lätt att smula sönder. Ibland kallas den också för krympningsröta, beroende på att veden krymper och spricker upp på tvären. Den bruna färgen i veden beror på att svampen konsumerar den ljusa cellulosan, medan det bruna ligninet förblir mer eller mindre intakt. Det här medför att vedens hållfasthet påverkas kraftigt. I ett angrepp som kan se obetydligt ut kan hållfastheten ha försämrats med 50 procent. 16

17 Svår att bli av med HUSSVAMPEN HAR BÖRJAT VÄXA I UTRYMMET MELLAN GOLVET OCH BETONGGRUNDEN OCH SPRIDIT SIG I SKYDD AV ISOLERINGEN OCH FIBERSKIVAN UPP LÄNGS STOCKVÄGGEN. SKADAN UPPTÄCKTES NÄR GOLVET GAV VIKA. UNDER GOL- VET FANNS FLERA FRUKTKROPPAR SOM AVSÖNDRADE VATTEN OCH BETONGGRUNDEN VAR TÄCKT AV KANELLIKNANDE SPORER. SKADORNA VAR TILL SLUT SÅ OMFATTANDE ATT HELA FASADEN MÅSTE BYGGAS OM. SVAMPEN HAR BILDAT EN FRUKTKROPP PÅ STOCKVÄGGEN. DEN ANGRIPNA VEDEN ÄR BRUNFÄRGAD. Hussvampens angrepp kan inte jämföras med skador som orsakas av andra rötsvampar i hus. I vanliga fall försvinner rötskadan om man byter ut det skadade stället med nytt virke och ser till att det inte blir fuktigt på nytt. Hussvampen går inte att utrota. Man kan bara försöka eliminera de förhållanden som den trivs i, dvs. värme, och framförallt fukt. Som lekman skall man inte försöka bekämpa svampen. Ett vanligt misstag är att man endast byter ut det som ser skadat ut, medan svampen kan finnas kvar i konstruktioner som förefaller helt friska. Man måste anlita experthjälp för att få bukt med hussvampen. Om du upptäcker angrepp av hussvamp i ditt hem lönar det sig att kontakta kommunens byggnadsinspektör. Vanligtvis börjar saneringen med att all vattentillförsel stoppas genom att man lagar eventuella läckor eller förhindrar kondensbildningen. Därefter avlägsnas allt angripet material med en rejäl säkerhetsmarginal innan torkningen börjar. Man måste kartlägga svampens utbredning för att hitta stället där angreppet börjat. Då brukar man också hitta den ursprungliga fuktkällan. När det friska träet torkats tills det har en fuktkvot på 15 procent skall det behandlas med bekämpningsmedel. Nytt virke skall fuktisoleras i alla anslutningar mellan trä och betong. Efter saneringen måste man se till att alla utrymmen där svampen kan tänkas etablera sig, till exempel i trossbotten och källare, ventileras så effektivt att där inte bildas fukt på nytt. Faran är inte över trots alla saneringsåtgärder. Hussvampen kan alltid komma tillbaka i hus som en gång angripits. HUSSVAMPENS FRUKTKROPP PÅMINNER OM EN PANNKAKA ELLER PIZZA OCH KAN I LÄMPLIGA FÖRHÅLLANDEN VÄXA TILL IMPONERANDE STORLEK. TEXT OCH FOTO: GUNNAR SALINGRE 17

18 Gunnel blev drevkarl som tioåring I FJOL HÖSTAS SATT JAG SAM- MANLAGT NÄRMARE ÅTTIO TIMMAR I JAKTTORN I SKYM- NINGEN BÅDE PÅ MORGONEN OCH KVÄLLEN OCH INVÄN- TADE VITSVANSHJORT. EN HJORTBOCK FICK JAG. DET HÄR SÄGER GUNNEL ENG- LUND, AKTIV JÄGARE SEDAN BARNSBEN OCH NUMERA ÄVEN LEDARE FÖR ETT ÄLG- JAKTLAG. I JAKTTORNET KAN JAG OSTÖRT NJUTA AV NATU- REN. ATT KOMMA HEM MED VILTKÖTT ÄR INTE DET VIKTI- GASTE. Skogsbruket träffar Gunnel Englund i mitten av oktober, dagen innan hon tar ut två veckor av sin sommarsemester för att helhjärtat kunna satsa på jakt och i synnerhet jakt på vitsvanshjort. Den första förtjänsten gick till en hagelbössa Gunnel deltog som tioåring första gången i jakt och då som drevkarl. De första åren fick jag inte gå ensam i drevet utan gick tillsammans med min farbror. Jag var väl med så gott som alla veckoslut, men jag kommer i håg att mamma inte lät mig delta i slutet av jaktsäsongen om vädret var dåligt, säger Gunnel Englund. När jag var femton avlade jag jägarexamen och fick jaktkort. Då köpte jag också mitt första vapen, en hagelbössa. Pengarna fick jag från mitt sommarjobb som skogsröjare. Jag lånade pengar av mamma och betalade tillbaka lånet under sommaren med de pengar jag förtjänade. I augusti var jag på min första jakt och det var sjöfågeljakt. Jag var drygt tjugo år när jag avlade skytteprovet, som gav mig rätt att delta i älgjakt som skytt. Fram till dess hade jag varit i drevet. FOTOT ÄR TAGET MED KAMERANS SJÄLVUTLÖSARE. Sammanhållningen betyder mycket När jag frågar vad det är som är så fascinerande i jakten och speciellt älgjakten, småler Gunnel och säger att den frågan får hon besvara allt som oftast. Det är två saker. Jag får vara ute i naturen och se hur den fungerar. Jag är privilegierad i det avseende att jag är jägare, jordbrukare och har ett yrke där jag ofta är ute i skogen. Alla har stark anknytning till naturen. Det andra är sammanhållningen i jaktlaget. Vi är sexton skyttar i älgjaktlaget plus drevkarlarna. Drevkarlarna är ortsbor och sommargäster. Åldern varierar från tjugo år till drygt sextio och det ger en extra krydda. Det 18

19 är en speciell stämning när vi samlas vid elden efter att jakten avslutats för dagen. De historier som berättas då är få förunnade. För en som inte är jägare är det svårt att förstå detta. Det måste helt enkelt upplevas, säger Gunnel. Humorn är en viktig ingrediens i diskussionerna vid elden. Hur tänker djuren? Kombinationen dam och jägare är inte så ovanlig längre. I Borgå finns det omkring tio kvinnliga jägare, vet Gunnel. Därutöver finns det damer som har spårande hund och är med på älgjakter utan att vara skyttar. För fyra år sedan valdes Gunnel till jaktledare för älgjaktlaget på Stor-Pellinge. Det är en stor utmaning att vara jaktledare och jag trivs verkligen med uppdraget. Som jaktledare försöker jag sätta mig in i djurens värld. Jag försöker resonera mig fram till var djuren finns och hur de rör sig, för att jag ska kunna placera skyttarna på rätta platser. Jag sätter ner flera timmar på planeringen inför ett veckoslut med älgjakt. Då sitter jag vid köksbordet och går igenom min dokumentation över hur älgarna rört sig tidigare år och kartorna med djurstigar. Säkerheten får man aldrig pruta på vid jakt. Jaktvapnet är ingen leksak utan kräver respekt. Jakt på vitsvanshjort från torn Jakt på vitsvanshjort skiljer sig mycket från älgjakt. På Stor- Pellinge jagas vitsvanshjort som s.k. valljakt. Det innebär att jägaren sitter i ett jakttorn i skymningen och inväntar djuren. Vi har åtta jakttorn på Stor- Pellinge, säger Gunnel. De är placerade intill åkrar. Vitsvanshjortarna kommer i skymningen till åkrar och åkerkanter för att äta. Vi matar med äpplen och annat viltfoder. Vi kan gå ensamma på hjortjakt, säger Gunnel. I byn har vi en lista där en jägare antecknar när han är på hjortjakt och vilket jakttorn han sitter i. Det här systemet fungerar bra. Djuren kommer ut till åkrarna i skymningen, vilket betyder att jakten är förlagd till tidig morgon eller kvällsskymningen. Ett pass blir sällan mer än två timmar, för sedan blir mörkret för kompakt. Jägaren bör kunna se vilket slags djur han skjuter. Om det är en kalv, en hind eller en bock med stora eller små horn. Vi har noggrant angivet vad som får skjutas. Vi börjar alltid med kalvarna. När jaktsäsongen går mot sitt slut blir det tillåtet att skjuta bockar. Troféer eller naturupplevelser Varje jägare bör kunna ta vara på köttet från det vilt han nedlägger. Alla är inte lika bra på det, men alla bör klara det. En jägare bör ha respekt för alla djur oberoende av om det är ett vilt eller ett rovdjur, säger Gunnel. Inget djur ska behöva lida. Det är varje jägares skyldighet att delta i jakten på predatorer. Varken mink eller mårdhund hör till vår fauna och båda arterna saknar naturliga fiender. Med jakt kan vi hålla viltstammarna på en skälig nivå. Det finns två slags jägare. De som är ute efter troféer och de som trivs ute i naturen och kombinerar naturvistelsen med att få viltkött. Till en jägares uppgifter hör också att delta i viltvårdsarbeten. I det ingår att föra ut saltstenar och mata djuren på vintrarna när de kan behöva kosttillskott. Många jägare har också viltåkrar på sina marker. Jag har avsatt drygt en halv hektar åkermark för en viltåker, där jag i sommar har odlat foderoljerättika. Satsa på vattentäta jaktkläder I sitt vapenskåp har Gunnel fem vapen; tre kulgevär, ett ENLIGT GUNNEL ENGLUND ÄR KOMBINATIONEN DAM OCH JÄGARE INTE SÅ OVANLIG LÄNGRE. hagelgevär och ett miniatyrgevär. Många jägare satsar stora eurobelopp på ett kikarsikte. Själv har jag ingen högkvalitativ kikare, men det är ju upp till var och en att satsa vad de vill i sin jaktutrustning. När jag är på hjortjakt går jag hem när skymningen blir för tät och jag inte längre tydligt kan urskilda djuren. Varje jägare bör veta var gränsen för säkerhet går. Men ett avancerat kikarsikte kan man förlänga jakten i skymningen i någon mån. Jaktkläderna har utvecklats enormt och det lönar sig att satsa lite mera pengar på att få vattentäta kläder. Det är mycket behagligare att vara på jakt när man hålls torr och varm fastän det regnar eller är snöslask. Brist på unga jägare Medelåldern bland aktiva jägare stiger i och med att ungdomar inte kommer med i samma takt som äldre lämnar jakten. Enligt Gunnel är det stora utbudet på fritidssysselsättningar för ungdomar säkert en av orsakerna till att intresset för jakt minskat bland unga. Bland storstadsungdomar kommer inte jakt in som en alternativ hobby på samma sätt som på landsbygden, där någon i familjen eller släkten ofta är jägare. Men att bo på landsbygden betyder ändå ingalunda att man automatiskt är intresserad av jakt. Man ska uppleva en jakt för att veta om det är intressant. Med våld kan man inte tvinga någon att bli jägare. Favoriträtt är duva i gryta Gunnel gillar matlagning och speciellt att tillreda vilträtter. Hennes favoriträtt är duva tillredd i gryta. Efter duva kommer hjortkött som god tvåa. Såsen som kommer när man tillreder duva i gryta är något helt sagolikt säger Gunnel. TEXT OCH FOTO: GERD MATTSSON-TURKU 19

20 I SKOGSBRUKET nr 10 inledde vi en artikelserie om naturvård i produktionsskogar. I detta nummer börjar vi studera de naturvårdsbiologiska kriterierna. Kriterierna utgörs av särskilda strukturella drag som är viktiga för den biologiska mångfalden, dvs. förekomsten av grova aspar, död ved, bränd ved och ädla lövträd. Vad är det som gör dessa komponenter så viktiga för den biologiska mångfalden att de är värda att spara? Det ska vi utreda i detta och kommande nummer av tidningen. Vi inleder med grova aspar. Del Grova aspar mångsidigt värdefulla Foto: Gunnar Salingre DEN BÄSTA MÖJLIGHETEN ATT FRÄMJA DEN BIOLOGISKA MÅNG- FALDEN I PRODUKTIONSSKOGAR ÄR ATT LÄMNA NATURVÅRDS- TRÄD I RÖJNINGAR OCH AVVERKNINGAR. GROVA ASPAR ÄR, TACK VARE SINA FÖRDELAKTIGA EGENSKAPER, SPECIELLT VÄRDE- FULLA SOM NATURVÅRDSOBJEKT. HITTILLS HAR DET FUNNITS ENDAST BEGRÄNSAT MED FORSKNINGSRÖN OM DEN BIOLOGIS- KA MÅNGFALDEN I PRODUKTIONSSKOGAR. IDAG VET VI MERA. Aspen är ett frosthärdigt och ljusälskande pionjärträd som trivs i områden med återkom- mande störningar, till exempel i kulturmarker, skogsbryn, strandzoner och på brandfält. Det är ställen som ofta avviker från omgivningen. För att utvecklas med grov stam fordrar aspen näringsrik jord och rörligt markvatten. Med tanke på naturvårdsträdens betydelse för den biologiska mångfalden är aspen, vid sidan om sälgen, det mest rekommendabla trädslaget. Fåglar, skalbaggar, tickor, mossor och lavar är exempel på organismer som utnyttjar grova aspar. Flera av de arter som aspen inhyser är hänsynskrävande och hotade. ASPTICKAN ÄR MYCKET VANLIG PÅ GAMLA ASPAR OCH SITTER OFTA PÅ UNDERSIDAN AV GRENAR ELLER I ÄRR AV AV- FALLNA KVISTAR. DEN ANGRIPER INTE SPLINTVEDEN, MEN STAMMEN FÅR KÄRNRÖTA OCH KAN BÖRJA UTNYTTJAS AV HACKSPETTAR FÖR BOBYGGE. Hem för hundratals arter Tack vare handlingsprogrammet för biodiversiteten i södra Finlands skogar (METSO), finns det idag flera tillförlitliga forskningsresultat om olika arters krav på sin livsmiljö. Bland annat vet vi att ett flertal hotade skalbaggar och tickor förekommer på grova aspar som lämnats kvar på hyggen. Olika arter fordrar olika förhållanden för att klara sig. Alla arter är specialiserade för att leva i en viss miljö, som erbjuder dem de förutsättningar de behöver för att överleva och föröka sig. En del arter är beroende av levande träd, andra kräver halvdöda eller döda träd. Det finns flera lavar som är beroende av den basiska barken på aspar. Barken på andra lövträd duger inte åt dem. Det finns skalbaggar som endast kan leva på halvdöda eller försvagade aspar. Döda aspar med olika stadier av röta inhyser en mångfald av insekter, svampar, lavar och mossor. En del är pionjärer som fordrar färsk död ved, andra är beroende av långt förmultnad ved. I en undersökning som omfattade sammanlagt 90 döda aspar på kalavverkningar och i gammal skog påträffades hela 780 olika arter av skalbaggar. Av dessa var 23 sådana arter som klassas som ho- 20