KENT KÄLLSTRÖM. av den negativa. rörenings rä tten 7-- JVRIDIS~JI)SKRIFT SÄRTRYCK UR JURIDISK TIDSKRIFT I -, NR 4

Transkript

1 , ~ KENT KÄLLSTRÖM Kellerman och omfattningen av den negativa rörenings rä tten 7-- JVRIDIS~JI)SKRIFT VIIJ STOCKlIODIS 1'\lHRSITH I -, J SÄRTRYCK UR JURIDISK TIDSKRIFT NR 4

2 , Kellerman och omfattningen av den negativa föreningsrätten 1. Problemet och dess bakgrund 1153 Den svenska lagstiftningen saknar regler om minimilön liksom andra regler till skydd för arbetstagarnas anställningsvillkor (med få undantag, t.ex. rörande semester). Anställningsvillkoren regleras i förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och genom att ansluta sig till en fackförening kan arbetstagaren inte bara uppnå en bättre förhandlingsposition utan också erhålla rättsligt skydd mot ensidiga försämringar av anställningsvillkoren. Fackliga organisationer är i realiteten en kartell där arbetstagarna kommit överens om att inte erbjuda sig att arbeta på lägre villkor än de som anges i kollektivavtalet. På arbetsgivarsidan fungerar det något annorlunda, i vart fall i de nordiska länderna. Bortsett från de fall där kollektivavtalet har karaktär av sk normallöneavtal, dvs ett avtal som varken får över- eller underskridas, finns det ingen överenskommelse mellan medlemmarna i en arbetsgivarorganisation att vägra anställa personal på bättre villkor än kollektivavtalet. Avtalen är vanligen sk minimilöneavtal där arbetsgivaren förbinder sig att betala minst den stipulerade lönen och där arbetstagarparten i gengäld förbinder sig att inte genom kollektiva åtgärder utöva påtryckning mot enskilda arbetsgivare för att uppnå bättre villkor. En arbetsmarknad där anställningsvillkoren regleras uteslutande genom kol-

3 1154 RÄTTSFALL lektiva förhandlingar förutsätter en hög organisationsgrad för att inte kollektivavtalsbundna arbetsgivare skall konkurreras ut av oorganiserade arbetsgivare. I länder där organisationsgraden är lägre än i de skandinaviska länderna blir den rättsliga regleringen med nödvändighet en annan. Här måste lagstiftaren se till att konkurrensen inte snedvrids genom de fackliga organisationernas agerande. Därför innehåller också de flesta europeiska rättsordningar regler som utsträcker kollektivavtalens verkningar även till arbetsgivare som saknar anknytning till de förhandlande organisationerna. Sådana arbetsgivare hindras därmed att tillgodogöra sig arbetskraft till lägre kostnad genom att vägra förhandla med de fackliga organisationerna. I fransk arbetsrätt har likvärdiga konkurrensvillkor ansetts som särskilt viktiga. Före de sk Aurouxlagarna från 1982 var kollektiva överenskommelser på företagsnivå inte rättsligt accepterade (beträffande rättsläget före 1982 se exempelvis Källström, Lokala kollektivavtal 1979 s 212 ff). Det gick inte att genom stridsåtgärder mot enskilda företag skapa en rättsligt tryggad position för arbetstagarna. Det fanns flera hinder för detta. Exempelvis erkändes inte den fackliga organisationen på arbetsplatsen (section d' entreprise) som juridisk person och kunde därmed ej heller stå som part i kollektivavtal. Reformerna under 1980-talets första hälft hade som främsta syfte att minska den politiska styrningen av arbetsmarknaden (l'inteventionisme politique) och att åstadkomma en ökad självreglering av förhållandena i företagen (beträffande utvecklingen mot sk autoreglementation se Alain Supiot, Dereglementation des relations de travail et autoreglementation de l'entreprise, Droit social 3/1989 s 195ff). I och med att Sverige och Danmark saknar regler som ger kollektivavtalen allmängiltighetsverkan är konkurrensfrågan ett brännande problem på arbetsmarknaden i dessa länder. För varje förmån som arbetstagarorganisationerna förhandlar fram hamnar de icke kollektivavtalsbundna företagen i en allt bättre konkurrenssituation och arbetsmarknadens parter måste i sitt agerande se till att produktion och arbetskraft inte styrs över till företag med lägre kostnader. De riksomfattande organisationerna i Sverige och Danmark försöker komma tillrätta med detta genom att under hot om blockad tvinga in företagen i det kollektiva förhandlingssystemet antingen genom att företaget ansluter sig till en arbetsgivarorganisation eller genom att underteckna ett sk hängavtal, ett avtal där de oorganiserade arbetsgivaren förbinder sig att tillämpa det vid vaije tidpunkt gällande riksavtalet (betr dansk rätt se exempelvis Jens Kristiansen, Lönmodtagerbeskyttelse i dansk arbejdsret 1997). Kärnfrågan i Kellermanfallet, (Arbetsdomstolens dom den Il februari 1998, mål nr A 238/97), liksom i det av Europadomstolen tidigare avgjorda Gustafssonmålet (dom den 25 april 1996, 18/1995/524/610), är om Europakonventionens förbud mot organisationstvång, sk negativ föreningsrätt, hindrar arbetstagarorganisationerna att tvinga arbetsgivare att ansluta sig till det kollektiva förhandlingssystemet genom ett hängavtal. Ett sådant avtal har ingripande verkningar även bortsett från vad avtalet föreskriver om anställningsvillkor. Det innebär för svenskt vidkommande att medbestämmandelagens regler om förhandling och information blir tillämpliga, dock endast under förutsättning att den avtalsslutande arbetstagarorganisationen har åtminstone en medlem anställd på arbetsplatsen. Vidare tvingas arbetsgivaren att lämna ut uppgifter om förhållandena i företaget. Arbetsgivaren underkastar sig

4 . RÄTISFALL 1155 en kollektiv reglering som tolkas och administreras av organisationer som arbetsgivaren valt att stå utanför. Utgången i Kellermandomen innebär att det system med blockader av oorganiserade arbetsgivare som tillämpas av arbetstagarorganisationerna i Sverige och Danmark accepteras. Mot bakgrund av Gustafsson-domen är blockader tillåtna om organisationen har medlemmar anställda på arbetsplatsen och om dessa har ett ekonomiskt intresse av att ett kollektivavtal kommer till stånd. Saken kommer i ett annat läge i fråga om stridsåtgärder som rent allmänt syftar till att genom ett hängavtal stärka den fackliga organisationens ställning på arbetsmarknaden. 2. Kellermandomen 2.1 Bakgrund Aktiebolaget Kurt Kellerman drev verksamhet med ett tjugotal anställda. Vid bolagets driftsenhet i Saltsjöbaden fanns två anställda som var medlemmar i Industrifacket, ett med1emsförbund inom LO. Under våren 1997 begärde förbundet att bolaget skulle ansluta sig till det sk IG-avtalet, ett kollektivavtal som var anpassat till oorganiserade arbetsgivare och som innehöll vissa minimivillkor om löner och andra anställningsvillkor. Den 3 oktober 1987 varslade förbundet om stridsåtgärd mot bolaget i form av arbetsnedläggelse och blockad. Förbundet hävdade att medlemmarnas ekonomiska intressen tillvaratogs genom stridsåtgärderna. Medlemmarnas löner understeg visserligen inte de i kollektivavtalet stipulerade minimilönerna men de saknade enligt sina anställningsavtal rätt till särskild övertidsersättning, något som skulle utgå enligt tvingande regler i kollektivavtalet. Den 20 oktober utlöstes stridsåtgärderna men återkallades någon dag senare. Varslet kvarstod dock. Den 17 oktober 1997 väckte bolaget talan vid Stockholms tingsrätt och yrkade att förbundet skulle förpliktas att återta varslet om olovlig stridsåtgärd. Yrkandet framställdes även interimistiskt, vilket emellertid avslogs. Tingsrätten beslutade sedan att överlämna målet till Arbetsdomstolen. 2.2 Bolagets talan Bolaget gjorde i första hand gällande att stridsåtgärden kränkte den negativa föreningsrätten. Den negativa föreningsrätten skall enligt Europadomstolens praxis intolkas i artikel 11 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Genom den sk inkorporeringslagen är ifrågavarande artikel och dess uttolkning en del av gällande svensk lag. Kränkningen bestod i att förbundet genom stridsåtgärden försökte förmå bolaget att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation eller teckna ett av förbundet dikterat kollektivavtal. Enligt bolaget borde man vid bedömning av om en kränkning av den negativa föreningsrätten föreligger beakta att det inte förelåg någon rimlig proportion mellan stridsåtgärderna och det man ville uppnå med dessa. Anställningsvillkoren för företagets anställda var sammantaget bättre än kollektivavtalets och medlemmarna saknade därmed intresse av att

5 1156 RÄTTSFALL de varslade åtgärderna genomfördes. För bolaget innebar stridsåtgärderna en risk att hela verksamheten måste läggas ned. I andra hand gjorde bolaget gällande att även om stridsåtgärderna inte stod i strid med Europakonventionen så stred de mot en allmän proportionalitetsprincip som gäller som allmän rättsgrundsats enligt svensk rätt. I och med att anställningsvillkoren i det föreslagna kollektivavtalet sammantaget var sämre än vad som tillämpades på företagets anställda saknades proportion mellan åtgärderna och syftet. 2.3 Förbundets talan Förbundet bestred att stridsåtgärderna var olovliga. Enligt 2 kap 17 RF har arbetsgivare och organisationer av arbetsgivare och arbetstagare rätt att vidta stridsåtgärder om inte annat följer av lag eller avtal. Här avses medbestämmandelagens regler som utgör speciallag i förhållande till den av bolaget åberopade artikel 11 i Europakonventionen och således skall gälla framför denna. Även om artike111 skulle tilllämpas innebär den inte att förbundets stridsåtgärder mot bolaget är olovliga. Förbundets åtgärder kränkte inte bolagets negativa föreningsrätt eftersom det varken var fråga om att tvinga in bolaget i en arbetsgivarorganisation eller att påtvinga bolaget en ensidig kollektiv reglering. Förbundet hade ett legitimt syfte att vidta stridsåtgärderna eftersom dess medlemmar på arbetsplatsen ville ha det skydd som ett kollektivavtal ger. Även om de båda medlemmarna på arbetsplatsen hade en lön som översteg kollektivavtalets minimilön så innehöll avtalet regler som var förmånligare än de som ingick i deras anställningsavtal. Exempelvis betalade bolaget ingen övertidsersättning eller ersättning vid förskjuten eller obekväm arbetstid. Vidare ansåg förbundet att försäkringsskyddet enligt det påstådda försäkrings paketet var mindre förmånligt än gällande avtalsförsäkringar. Förbundet bestred också att man försökt diktera villkoren i det föreslagna kollektivavtalet. Istället hade man varit beredd att sträcka sig långt för att tillmötesgå bolagets önskemål. Förbundet bestred att den grundlagsfästa rätten att vidta stridsåtgärder kunde inskränkas genom en oskriven grundsats som proportionalitets principen. Även om ifrågavarande princip skulle gälla kunde enligt förbundet inte stridsåtgärderna anses oproportionerliga med hänsyn till att det bakomliggande syftet var legitimt. 2.4 Arbetsdomstolens dom I sin dom koncentrerade sig Arbetsdomstolen på följande frågeställningar: a) Gäller artikel 11 i Europakonventionen i förhållandet mellan enskilda rättssubjekt och kan bestämmelsen tillämpas trots att den kommer i konflikt med medbestämmandelagen? b) Kan Europakonventionens bestämmelser åberopas aven juridisk person? c) Strider ifrågavarande stridsåtgärder mot artikel 11 i Europakonventionen? d) Står stridsåtgärderna i strid med en generell proportionalitets princip som gäller också för stridsåtgärder på arbetsmarknaden? a) I fråga om Europakonventionens tillämplighet konstaterade domstolen att den s k inkorporeringslagen innebär att konventionen sedan l januari 1995 gäller som

6 . RÄTTSFALL 1157 lag här i landet. Europadomstolens praxis är av avgörande betydelse för tolkningen oavsett om det är fråga om avgöranden före eller efter ikraftträdandet av inkorporeringslagen. I fråga om konventionens tillämpning på tvister mellan enskilda uttalade domstolen att frågan inte berörts i motiven till inkorporeringslagen men att syftet var att konventionen skulle kunna tillämpas direkt av domstolar och myndigheter. Artiklar i konventionen som kan vara av betydelse i förhållandet mellan enskilda skall därför också tillämpas i förhållandet mellan dem. I fråga om Europakonventionens betydelse för stridsåtgärdernas tillåtlighet synes arbetsdomstolen ha förbundets argumentation som utgångspunkt. Bestämmelsen i 2 kap 17 RF innebär att rätt att vidta stridsåtgärder föreligger om ej annat följer av lag eller avtal. Den lag som därvid avses är medbestämmandelagen som med sina regler om arbetsmarknadsstriden är en särskild lag (lex specialis) som skall tillämpas framför Europakonventionens regler. Medbestämmandelagen är emellertid utformad så att rätten att vidta stridsåtgärder i princip är fri. Lagens bestämmelser avser särskilda fall där stridsåtgärder är förbjudna. Med denna uppbyggnad är det inte uteslutet att i annan lagstiftning ställa upp förbud mot stridsåtgärder i andra situationer utan att det kommer i konflikt med medbestämmandelagen. Medbestämmandelagen lägger därför inte som speciallag något generellt hinder i vägen för tillämpning av Europakonventionens artikel Il på stridsåtgärder. Inget hindrar således att Europakonventionens bestämmelser om föreningsrätt kan inskränka rätten att vidta stridsåtgärder. b) I fråga om Europakonventionens tillämplighet på en juridisk person i form av ett aktiebolag konstaterade domstolen att Europakonventionen äger tillämpning då det är fråga om bestämmelser som har aktualitet även för juridiska personer. Artikel 11 är en sådan bestämmelse som i likhet med artikel 6 (om rätt till domstolsprövning) har aktualitet och får antas i princip skydda såväl fysiska som juridiska personer. c) Vid bedömningen av om stridsåtgärderna var förenliga med Europakonventionen konstaterade domstolen inledningsvis att även om ordalydelsen i artikel Il närmast talar för att endast den positiva föreningsrätten skyddas så står det klart enligt Europadomstolens praxis (målet Sigurdur A. Sigurjonsson mot Island 1993 samt målet Gustafsson mot Sverige 1996) att även den negativa föreningsrätten skall skyddas. Av praxis framgår också att man har rätt att i detta sammanhang ställa kravet att en organisations åtgärder står i rimlig proportion till dess syfte. Vid den konkreta bedömningen av stridsåtgärderna tog domstolen fasta på att förbundet hade två medlemmar på arbetsplatsen och att man velat teckna särskilt kollektivavtal för dessa. Förbundet hade inte krävt att bolaget skulle inträda i en arbetsgivarorganisation och förbundet krav på kollektivavtal hade som syfte att slå vakt om medlemmarnas ekonomiska intressen, bl a på grund av att de anställda ostridigt saknade rätt till sådan särskild övertidsersättning som kollektivavtalet stipulerade. En tilllämpning av de principer som följer av Gustafssondomen kunde mot denna bakgrund inte innebära att stridsåtgärderna bedömdes som stridande mot bolagets föreningsrätt enligt artikel Il i Europakonventionen.

7 1158 RÄTISFALL d) I fråga om propoprtionalitetsprincipen och dess betydelse för stridsåtgärdernas tillåtlighet gjorde bolaget gällande att det enligt oskriven svensk rätt fanns en allmän rättsgrundsats om proportionalitet som skulle tillämpas oberoende av Europakonventionens bestämmelser. Denna princip kunde även tillämpas på stridsåtgärder utanför kollektivavtalsförhållanden. Enligt Arbetsdomstolen saknades dock rättsligt stöd för denna ståndpunkt. Någon allmän rättsgrundsats om proportionalitet gäller inte i vårt land på området för fackliga konflikter och domstolen fann att det saknades rättsliga hinder för att genomföra de varslade stridsåtgärderna. 3. Kommentar 3.] Artikel]] och dess bakgrund Europakonventionen hade ursprungligen de fördragsbundna staterna som adressater och är med hänsyn till sin allmänna uppbyggnad avsedd att tillämpas av dessa. De flesta bestämmelser, som de är uttryckta i konventionstexten, är så allmänt hållna att de knappast kan fungera som självständiga rättsregler utan endast riktlinjer för den nationelle lagstiftaren. En rättsregel uttrycker i normalfallet en avvägning mellan två eller flera i och för sig berättigade intressen, och det förekommer sällan att ett intresse är så överordnat att det tar över i alla situationer. Utmärkande för många av konventionens bestämmelser är att de innehåller en riktlinje om att ett visst intresse skall beaktas av lagstiftaren och av statliga myndigheter då de agerar i förhållande till medborgarna. Ibland utformas konventionstexten så att ett visst intresse utpekas som särskilt viktigt trots att det framgår av "travaux preparatoires" att man är medveten om att även andra intressen gör sig gällande i den praktiska tillämpningen. Ett exempel på detta är artikel Il i Europakonventionen. I sin svenska översättning har den följande lydelse: Envar skall ha rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, vilket innefattar rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. Artikeln uttrycker principen om positiv föreningsrätt, dvs rätten för individen att sluta sig samman i organisationer för att tillvarata sina ekonomiska intressen på arbetsmarknaden. Föreningsfriheten som individuell rättighet, dvs rätten att välja organisation, måste emellertid alltid innefatta också en rätt att inte tvångsanslutas till en organisation, dvs den sk negativa föreningsrätten. Regler som slår vakt om arbetstagares rätt att stå utanför en arbetstagarorganisation kan försvåra för organisationens möjligheter att rekrytera medlemmar och bygga upp slagkraftiga enheter till medlemmarnas nytta. Avvägningen mellan individens rätt att stå utanför och organisationernas intresse av rörelsefrihet har stor betydelse för maktbalansen på arbetsmarknaden. Denna svåra avvägning berörs inte alls i artikel!! utan har förmodligen avsiktligt lämnats utanför. Artikeln innebär endast ett direktiv till den fördragsbundne lagstiftaren att skapa nationella regler som ger en effektiv möjlighet för arbetstagarna att sluta sig samman för att tillvarata sina intressen. Som Europadomstolen har uttryckt förhållandet, senast i Gustafssondomen, innebär artikel

8 RÄTTSFALL skydd för såväl den positiva som den negativa föreningsrätten och att det ankommer på den nationelle lagstiftaren att göra en avvägning mellan dessa båda intressen utifrån nationella förhållanden. Enligt domstolen gäller i detta sammanhang att "the Contracting States should enjoy a wide margin of appreciation in their choice of the means to be employed". 3.2 Gustafssonprincipen Även om konventionens bestämmelser sett till ordalydelsen är allmänt hållna innehåller Europadomstolens praxis ofta viktiga principer som nästan får karaktär av självständiga rättsregler. I Gustafssondomen gjordes uttalanden om vad som skall gälla vid tillämpningen av reglerna om föreningsfrihet. Domstolens majoritet uttalar att föreningsfriheten innebär en rätt för individen att stärka sin ställning genom att samverka med andra i fackföreningar. Åsiktsfriheten och andra liknande integritetssynpunkter kräver emellertid att individen också har rätt att stå utanför arbetsmarknadens organisationer. Den negativa föreningsrätten täcker också det fall där en arbetstagarorganisation försöker tvinga in en oorganiserad arbetsgivare i ett kollektivt förhandlingssystem som administreras av de kollektiva organisationerna. Skyddet för den som utsätts för påtryckning att direkt inträda i en organisation är dock starkare än för den som endast vill stå självständig i förhållande till det etablerade kollektiva förhandlingssystemet. Vid bedömningen av om en konkret stridsåtgärd kränker den negativa föreningsrätten använder sig domstolen av något som liknar den proportionalitets princip som i många länder har generell tillämpning på stridsåtgärder. Principen innebär att stridsåtgärdens skadeverkningar skall vägas mot det som organisationen vill uppnå med stridsåtgärden. Skillnaden mellan den proportionalitetsprincip som tillämpas i Gustafssonmålet och den generella proportionalitetsprincipen för stridsåtgärder är att domstolen sätter de individuella rättigheterna i centrum, vilket är naturligt då Europakonventionen inte skyddar s.k. sociala rättigheter. Domstolen prövar om stridsåtgärderna har ett legitimt syfte i den meningen att de syftar till att säkerställa individuella rättigheter och inte till att stärka organisationens ställning i allmänhet. Detta syfte skall vägas mot arbetsgivarens intresse av att stå utanför organisationen eller förhandlingssystemet och de skadeverkningar som stridsåtgärden orsakat (jfr Petra Herzfeld Olssons analys av Gustafssondomen i JT s 606 ffi. Om det finns ett legitimt syfte i den meningen att stridsåtgärden avser att säkerställa eller förbättra anställningsvillkoren för medlemmarna måste man räkna med att organisationen har rätt att tillgripa ett relativt kraftigt tvång och att det kan vara fråga om en kränkning av den negativa föreningsrätten endast om syftet är att direkt tvinga in en arbetsgivare i en viss organisation, dvs att det rör kärnområdet för åsikts- och föreningsfriheten.

9 1160 RÄTTSFALL 3.3 Tillhör principen i Gustafssondomen gällande svensk rätt? Den innebörd som här ges Gustafssondomen får anses bekräftad genom Arbetsdomstolens dom i Kellermanmålet. En kärnfråga för de nationella domstolarna är i vilken utsträckning Europakonventionen och dess principer kan åberopas i tvister mellan enskilda. Arbetsdomstolen uttalade i Kellermandomen att sådana artiklar i Europakonventionen som kan vara av betydelse för förhållandet mellan enskilda också skall kunna tillämpas av domstolarna i civlrättsliga tvister. Viss stöd för detta finns enligt domstolen i inkorporeringslagens förarbeten (jfr SOV 1993:40 Del B s. 107). Inkorporeringslagen förändrar med andra ord konventionsnormernas karaktär och dessa, liksom principerna i Europadomstolens praxis, kommer att fungera som självständiga civilrättsliga rättsregler. Ståndpunkten är inte självklar. Bortsett från sådana praktiska synpunkter som att det kan vara svårt för parter och domstolar att överblicka vilka normer som finns i Europadomstolens praxis skulle man kunna ifrågasätta om inte vissa kvalitativa krav också borde ställas på konventionsnormerna för att de skall erkännas som civilrättsliga regler. Ett krav som kunde uppställas är att konventionsnormen är så preciserad att den ger uttryck för en avvägning mellan de intressen som gör sig gällande. Det skulle i och för sig kunna hävdas att principen i Gustafssondomen uppfyller alla rimliga krav i dessa hänseenden. Möjligen kan värdet aven så öppen regel som den i Gustafssonmålet ifrågasättas när det rör ett område som stridsåtgärders tillåtlighet där den nationelle lagstiftaren har ansvaret för att det råder balans mellan parterna. Det kan te sig egendomligt att de nationella domstolarna tillämpar en princip enligt vilken Europadomstolen tillerkänner de konventionsbundna staterna" a wide margin of appreciation". 3.4 Gustafssonprincipen och medbestämmandelagen När man konstaterat att principerna för den negativa föreningsrätten, som de utformats i Europadomstolens praxis, skall tillämpas som civilrättsliga normer mellan de enskilda parterna återstår att ta ställning till vad som gäller i de fall dessa principer kolliderar med andra civilrättsliga regler. Denna fråga debatterades livligt i samband med tillkomsten av inkorporeringslagen men lagmotiven kan inte sägas ge riktig klarhet. Arbetsdomstolens uttalanden i detta hänssende har därför principiell betydelse. Domstolen synes mena att en sådan kollision skall avgöras i enlighet med principen om lex specialis, dvs att en lag som särskilt tar sikte på ett visst förhållande skall ha företräde framför andra mer generella regler. Det är uppenbart att om denna princip tillämpas så kommer Europakonventionen att få begränsad betydelse. Som redan framhållits är konventionens normer ofta allmänt hållna och det får antas att det i de flesta fall kommer att finnas mer specialiserade inhemska normer som därmed måste ges företräde. Arbetsdomstolen uttalar sig inte om betydelsen av sk konventionskonform tolkning men syftet med inkorporeringslagen får antas ha varit att konventionen även skall ha betydelse i de fall där det finns särskild lagstiftning. De intresse som markeras i konventionen bör alltid beaktas och ges särskild tyngd i rättstillämpningen.

10 .. RÄITSFALL 1161 t Arbetsdomstolens ståndpunkt innebär att reglerna om negativ föreningsrätt i Europakonventionen med tillhörande praxis i princip får vika för medbestämmandelagens regler. Domstolen finner emellertid att medbestämmandelagen har en sådan uppbyggnad att den inte utesluter att i annan lagstiftning tillämpas parallellt i fråga om rätten att vidta stridsåtgärder. I och med att det saknas uttryckliga regler om stridsåtgärder utanför kollektivavtalsförhållanden kan den negativa föreningsrätten och Gustafsssonprincipen tillämpas vid sidan om medbestämmandelagens regler. Så snart lagstiftaren lämnat en fråga oreglerad griper konventionen in men i det fall det finns en genomtänkt och artikulerad regel får konventionen vika. 3.5 Arbetsdomstolens tillämpning av Gustavssonprincipen Vid bedömningen av lovligheten av stridsåtgärderna mot bolaget konstaterar domstolen att den negativa föreningsrätten innebär ett krav på att en organisations åtgärder skall stå i rimlig proportion till dess syfte. Domstolen finner inte anledning att närmare gå in på hur denna bedömning skall göras, vilket sannolikt beror på att domstolen inte hade den minsta tvekan vid bedömningen. I Kellermanmålet fann domstolen att syftet med åtgärderna var sådant att det var rimligt att framtvinga ett hängavtal. Det som domstolen särskilt framhåller är att det var ostridigt att de anställda vid bolaget saknade särskild övertidsersättning. Sådan ersättning har stor betydelse för de anställda eftersom ersättningsreglerna fungerar som en spärr mot godtyckligt eller mindre angeläget övertidsuttag. Det bör observeras att det i Kellermanfallet liksom i Gustavssonmålet inte var fråga om att tvinga in bolaget i en organisation utan endast en anslutning till det etablerade kollektivavtalssystemet. Hade det varit fråga om att direkt tvinga in bolaget i en arbetsgivarorganisation hade utgången sannolikt blivit en annan. Arbetsdomstolen följer mönstret i Europadomstolens dom i Gustafssonmålet nära. Någon antydan om var gränserna för stridsåtgärders tillåtlighet går finns inte. 3.6 Skyddas aktiebolag av artikel]]?.. En särskild rättsfråga som prövades i Kellermandomen var om en juridisk person i form av ett aktiebolag kunde åberopa artikel 11 i Europakonventionen. Ordalydelsen, uttrycket" envar", talar närmast för att endast fysiska personer avses med bestämmelsen. Arbetsdomstolen konstaterade dock att sådana bestämmelser som är av den naturen att de kan ha aktualitet för juridiska personer också kan åberopas av dessa. Exempelvis anses artikel 6 om rätten till domstolsprövning kunna åberopas även av juridiska personer. Följaktligen måste anses att även ett aktiebolag i princip skall kunna åberopa reglerna om föreningsfrihet i artikel 11 eftersom föreningsfriheten onekligen har aktualitet även för ett aktiebolag. Domstolens ståndpunkt är inte självklar. Föreningsfriheten har sin ideologiska grund i mötes- och åsiktsfrihet, friheter som av naturliga skäl endast gäller fysiska personer. Den integritet som fysiska personer bör kunna kräva är inte självklar för ett aktiebolag. Ett aktiebolag får i normalfallet anses utgöra ett kollektiv och före-

11 1162 RÄTISFALL ningsfrihet för ett kollektiv skulle kunna ses som en social rättighet, dvs en form av rättigheter som ligger utanför Europakonventionen. Ett argument för domstolens ståndpunkt är dock att det är fråga om regler om stridsåtgärders tillåtlighet och att det är olämpligt att låta arbetsgivarens juridiska form avgöra vilka regler som skall gälla. Det är knappast lämpligt att ge småföretagare som driver verksamhet under enskild firma bättre skydd mot stridsåtgärder än dem som driver verksamhet i bolagsform. Från civilrättsliga utgångspunkt är domstolens slutsats rimlig även om man här kommit långt bort från det som kan karaktäriseras som mänskliga rättigheter. 3.7 Gäller proportionalitetsgrundsatsen generellt? Bolaget hävdade att rätten att vidta stridsåtgärder generellt begränsas av proportionalitetsprincipen som skulle gälla oavsett Europakonventionens tillämplighet. Arbetsdomstolen konstaterade dock att bolaget saknar rättsligt stöd för denna ståndpunkt. Någon allmän rättsgundsats om proportionalitet gäller inte vid fackliga konflikter. Man bör lägga märke till att Arbetsdomstolen inte tar avstånd från proportionalitetsgrundsatsen som sådan. Det är endast i fråga om stridsåtgärder som domstolen inte är beredd att tillämpa andra rättsregler än dem som är förankrade i medbestämmandelagens och Europakonventionens regelsystem. Sannolikt avses att proportionalitetsprincipen inte kan fungera som en självständig rättsregel utan är en princip som endast bör användas för att komplettera lagregler och intolkas i avtal. Det borde exempelvis inte vara uteslutet att intolka proportionalitetsgrundsatsen i Huvudavtalet SAF-LO. Kent Källström