KONST AKTUELLT DALSLAND

Transkript

1 20 KONST AKTUELLT DALSLAND AKTUELLA UTSTÄLLNINGAR OCH PROJEKT PÅ DALSLANDS KONSTMUSEUM 7/9 1/ Eva Bengtsson (detalj). Foto: Kjell Åke Gustafsson

2 LIV EN BERÄTTELSE I MÅLERI OCH KERAMIK Eva Bengtssons keramik finns både på Nationalmuseum och på Röhsska museet och hon har gjort många offentliga utsmyckningar. De stora, textbärande krukorna är ett tema hon ständigt återkommer till. Vi träffade henne i ateljén, några veckor innan vernissagen på museet.»i HÄRLIGHET«står det textat med stora, röda, versaler på väggen ovanför panoramafönstren i Eva Bengtssons ateljé. Ett brunt hus, vackert inkilat i naturen och med milsvid utsikt mot västerhavet. Jag älskar den här platsen. Naturen är livsviktig för mig. Den är lugnande, man mår så bra och kan vila från alla komplicerade frågor. Livet kommer till dig, säger Eva Bengtsson. Här, vid kusten, strax utanför Frillesås i Halland, har hon bott och arbetat sedan slutet på 1970-talet. Det som först var en enkel sommarstuga har växt med ökade behov. I den stora träd gården vänd mot havet, ligger bostad, ateljé och ett utställningsrum där Eva Bengtssons stora krukor och kärl är vackert arrangerade i det flödande ljuset. Långsmala målningar, nästan från golv till tak, spelar väl mot de keramiska formerna. Här finns även mindre bruksföremål; fat, koppar, kannor. Ja, jag vill att det ska finnas något för alla som kommer hit, också»vanliga«

3 människor ska kunna hitta något att köpa. I det inre rummet bakom ateljén står brännugnarna, en el- och en gasugn. Kom här ska du få kika, jag har just satt in en stor pjäs. Hon öppnar försiktigt den tunga dörren till gasugnen, värmen slår emot och smiter ut. Därinne står en av hennes mäktigt stora krukor, 90 centimeter hög i obränt skick när leran torkar, krymper Eva Bengtsson i ateljén i Frillesås efter då kom också texterna till på godset. Nu är det snart 25 år sedan och fortfarande är Eva Bengtssons nyfikenhet på allt som går att utveckla, lika stor som när hon började. Då var mitt sätt väldigt annorlunda. Det fanns inga som jobbade med stora kärlformer på det viset, inte heller med text. Text har jag hållit på med väldigt länge. Det finns vissa ord som jag återkommer till den något. Succesivt ökar hon värmen med en låga i taget. Totalt har ugnen fyra gaslågor. Jag bränner sakta till 600 grader sedan drar jag på gasen så det går fortare. Vid cirka 1000 grader stryper jag syretillförseln och reduktionen påbörjas. Då smälter glasyren. Vid cirka 1260 grader är bränningen klar. Ett föremål bränns alltid två gånger, ibland tre. När bränningen är klar har det gått ett halvt dygn sedan krukan placerades i ugnen. Sedan tar det ytterligare ett dygn för godset att kallna. Därefter är det dags att öppna, det kritiska momentet, som alltid ett spännings laddat ögonblick. Händer det att krukan gått sönder? Det är inte ovanligt att den spricker. Glasyren kan rinna av, reduktionen kan bli tråkig eller jag får inte den effekt jag eftersträvar. All hennes verksamhet kretsar kring gasugnen. Den är hjärtat, pulsen. När hon köpte den 1990 förändrades hennes skapande. Då kunde hon gå upp i stora format det som hon hela tiden längtat hela tiden. Vackra ord; som YES, PLEASE, LOVE, LIV, BLOD Att sätta text på godset är ett sätt att förstärka och förenkla ett budskap. Mitt första ord var blomma. Jag tänkte; vad händer om jag skriver»blomma, blomma, blomma«, istället för rita en? Texter är också ett sätt att leka och ha kul, en anledning till att hålla på. Väggarna i Eva Bengtssons ateljé är fullklottrade med ord, meningar och texter. Sentenser som kommer till henne under arbetet. Ibland blir de nästan som dikter;»att mötas Att låta sig förändras Att leva, befinna sig i rörelse Att uppleva dynamisk kraft«ibland som textade uppmaningar;»utveckla karaktären Värna om självkänslan«eller»håll dina löften till dig själv, också de svåraste«. På ett ställe står det:»disciplin är konstnärens flytväst«, och disciplin verkar vara en ledstjärna för Eva Bengtsson. Hennes ständiga verksamhet speglar sig i en lång och imponerande utställningslista. Regelbundet, år för år efter avslutad utbildning vid Konstfack Artikeln fortsätter på sista sidan.

4 DONATIONER TILL SAMLINGARNA Axel Zachrisson Under året som gått har museet fått flera fina donationer till samlingarna. Vi avslutar säsongen med att visa dem och några andra höjdpunkter ur museets rika arkiv. Genom donationerna i de flesta fall gåvor från släktingar har konstsamlingen utökats med måleri av Otto Hesselbom, K Ragnar Johannesson, Gunnar Larsson och Georg Suttner. Vi har också fått keramik med ursprung från Dalslands mest kända krukmakare; Glad, Haij och Hjobergs där verksamheten kan spåras bakåt till 1700 talet. Vi tackar våra generösa donatorer. Glädjen är stor över att museet nu har en av de förnämsta samlingarna av Dalslandskonstnärer. Här finns verk av de viktigaste konstnärerna, som verkat eller fortfarande är verksamma, i landskapet. I en tillbaka blick på 1900-talet brukar de delas in i tre generationer. Till den första hör Otto Hesselbom ( ), Dalslands kanske mest kända konstnär. Hans dunkelt stor-

5 K Ragnar slagna utsiktsvyer över det dals ländska land skapet, och hans liv, Hesselbom kom från ett enkelt hem i Ånimskog och nådde vid sen ålder internationell ryktbarhet, har inspirerat många andra unga i landskapet att börja måla. Olof Sager-Nelson ( ) och Oscar Borg ( ) är andra konstnärer i denna generation som blivit internationellt kända. Bland de målare som framträder i början och mitten på 1900-talet den andra generationen finns Axel Zachrisson och Alvar Ludin. Men också K Ragnar Johannesson ( ), eller K Ragnar, som han alltid signerade sina tavlor. En sann konstnärssjäl, känd för sin säkra färgbehandling och sitt omedelbara anslag. Han var den bästa i sin generation, en dalsländsk Edvard Munch, säger dalslandskännaren Sten Torstensson, som var personlig vän med K Ragnar och också gjorde en utställning över konstnären på uppdrag av museet Konstnären Gunnar Larsson ( ) var som mest aktiv på och 60-talen, då han slutat som banktjänsteman och helhjärtat kunde ägna sig åt konsten. Hans stillsamt avvaktande akvareller hus och landskap bildar en alldeles egen skola. Några av dem finns permanent uppsatta i den nedre trapphallen i museet. Nu har samlingen, genom en generös donation, utökats med fler verk. Till den tredje generationen dalslandskonstnärer räknas den så kallade Bengtsforsgruppen. Det vill säga; Arne Isacsson ( ), Algot Galle (1922 ), Carleinar Tellwe ( ), Lizzie Olsson-Arle ( ) och Georg Suttner (1922 ) som alla härstammar från trakterna kring Bengtsfors. Med Bengtsforsgruppen introducerades modernismen i Dalsland. Gruppen hade sin första utställning i Bengtsfors 1941 och den sista som grupp år Dalslands konstmuseum visade en separatutställning över Georg Suttners konstnärskap 2010 och fick då ett samtal med denne vitale 91-åring som fortfarande i dag undervisar vid Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Bakom sig har han en betydande karriär som pedagog och konstnärlig ledare, vid sidan av sitt eget konstnärskap. På frågan varför Dalsland, i förhållande till sin storlek, utvecklat ett så rikt konstliv, svarar Georg Suttner: Dalsland är en bygd av filosofer och konstnärer. Jag tror det beror på att landskapet har legat så relativt isolerat, med Norge i väster och Vänern på andra sidan. Man var tvungen att utveckla sin egen kultur. Det fanns ju också ett starkt musikliv i den frireligiösa rörelsen. Och konst var ett intresse hos vanliga människor. Inte hos över- och medelklassen som på andra ställen. Visas i nedre utställningshallen t.o.m. 1 december.

6 STOR OMSORG OM DET LILLA Designkollektivet TRANS har sin verksamhet mellan Fengersfors och Göteborg. De jobbar med få, men omsorgsfullt formade produkter. I Galleriet har de dukat upp för en tillfällig pop-up butik och visar delar ur sitt arkiv; prover, skulpturer och material.»swedens next design star: Johan Wijk«, så löd webbtidningen Indesignlive s rubrik när Johan Wijk ställde ut på möbelmässan i Stockholm I intervjun som följde, berättade Johan om framtiden; att han just var i färd med att starta designgruppen TRANS tillsammans med studiekamraterna från Stenebyskolan; Mya Johnnyson och Raul Peixoto. Nu fem år senare, är TRANS en etablerad spelare, om än i litet format. Produkterna kan köpas på två av Sveriges mest prestigefulla kommersiella designarenor; Asplunds i Stockholm och Krypton Form i Göteborg. Och grundarna, Johan Wijk, Mya Johnnyson och Raul Peixoto, är fortfarande verksamma i gruppen och fortsätter att jobba tillsammans med det lilla formatets produkter. Nyligen lanserade de en liten rumsstege som samtidigt är som en liten skulptur. I kollektionen finns också småbord, en sittpuff i trä, förvaringslådor, hängare, lampor. TRANS har en egen sommarbutik på

7 Mya Johnnyson, Raul Peixoto och Johan Wijk Bruket i Fengersfors, där Johan Wijk fortfarande bor. De andra har sin bas i Göteborg. Vi rör oss mellan Göteborg och Fengersfors. Det är i den geografiska utmaningen som vi hittat vår arbetsmetod. Vi träffas, umgås, äter och dricker och har trevligt tillsammans, samtidigt som vi bollar idéer och projekt. Drivkraften är att ha roligt. När vi träffas nästa gång ser vi vad som fallit ut, vad vi alla vill gå vidare med. Vi gör bara sådan vi tycker är kul, ofta handlar det om ett möte mellan form och material som triggar igång, säger Johan Wijk och Mya Johnnyson, som vi träffar en solig marknadssöndag utanför butiken på Not Quite i Fengersfors. Men självklart ska det gå att sälja också. Men ingen av oss kan försörja sig på denna verksamhet, tillägger de. Alla tre har andra jobb. Johan Wijk är lärare i trähantverk på Grebbestads folkhögskola, han jobbar också på Bruket och spelar i bandet Jesus Baby. Mya Johnnyson och Raul Peixoto är säljare inom möbel/inredning och mode. TRANS tillverkar alla sina produkter i Västsverige. Det mesta gör de själva med hjälp av några få underleverantörer, som stålbeslaget till det runda trebensbordet Cava. Även marknadsföring och försäljning sköter de själva. De är alla tre utbildade finsnickare, först på Grebbestads Folkhögskola, därefter på HDK Steneby i Dals Långed. Även om de första åren handlade nästan enbart om experiment och koncept, så är det idag minst lika viktigt att produkten ska nå ut till människor, säger Johan Wijk. Funktion och användbarhet prövas noga innan gruppen bestämmer om en produkt ska tillverkas i större antal. De estetiska kraven är lika högt ställda. Ledorden för gruppens verksamhet är tydlighet, gott hantverk och ett kärleksfullt förhållande till människor och material. Utställningen visas i Galleriet och pågår t.o.m. 1 december.

8 Fortsättning från sid 3. och HDK 1980, har hon ställt ut runt om i Sverige och även utomlands. Hon finns representerad på alla viktiga konsthantverksinstitutioner; Nationalmuseum, Statens Konstråd, Röhsska museet och flera lokala museer runt om i landet. Hon har också gjort många utsmyckningsuppdrag; sjukhus, kapell, vårdcentral, skola, ja också i bostadsområden. Det senaste var i en entréhall i Hammarby sjöstad i Stockholm. Där, på en sockel på det gråsprängda stengolvet har hon placerat en stor blodröd urna i klassisk form framför en milt grå mönstrad vägg av stengodsplattor, kallad Livet. Samspelet mellan urna och vägg är kontemplativt och anslående. Det är roligt med utsmyckningsuppdrag, säger Eva Bengtsson. Men det blir inte så många numera. Förr blev man tillfrågad. Nu är det upphandling som gäller och man ansöker,»tävlar«, om uppdragen, vilket kräver mer tid och energi av mig och därför svårt att hinna med... jag ägnar mig hellre åt måleri och mina stora pjäser. Där finns jättemycket kvar som jag vill testa. Måleriet fängslar henne allt mer, inte olja, utan gouache och akvarell. Alltid i ett långsmalt format. Ofta med inlagda texter och ett mönster som upprepas med små, små, variationer. Jag är grymt mönsterintresserad! Och det långsmala formatet tycker jag är väldigt fint, det där att man knappt vet om det är tyg, tapet eller målning Måleriet blir ett välkommet avbrott till det tunga, fysiska arbetet med keramiken, stengodset. Varje stor kruka»tummar«, hon upp; lägger ring på ring av lera på ett drejat fat (urnans botten). När kärlet nått sin max höjd måste hon få hjälp att baxa det till ungen. Fyra sådana stora krukor står på vänt att brännas, så här några veckor innan vernissage. Det stora formatet passar min personlighet och min fysik. Det är det fysiska som jag gillar med leran. Att få ta i den! Det kände jag omedelbart när jag kom i kontakt med den. Det var på en keramikkurs strax efter gymnasiet och då visste jag med en gång att det var detta jag ville ägna mig åt, säger Eva Bengtsson övertygande. Utställningen visas i övre utställningshallen och pågår t.o.m. 1 december. Öppettider: Öppet: Sep 13 okt: ons sön okt 1 dec: lör sön Produktion: Dalslands konstmuseum Texter: Anna-Stina Lindén Ivarsson Form: Sara Lund, Reform MUSEICAFÉ Upperud Åsensbruk Museet stöds av Västra Götalandsregionen, Melleruds kommun, sponsorer och vänförening. MUSEICAFÉ