Gemensam plattform. En rapport om unga vuxna med funktionsnedsättning i Staffanstorps kommun och deras möjligheter till ökad egen försörjning

Transkript

1 Gemensam plattform En rapport om unga vuxna med funktionsnedsättning i Staffanstorps kommun och deras möjligheter till ökad egen försörjning Samordningsförbundet Burlöv Staffanstorp Hans Stengård Februari 2015

2 Innehållsförteckning Om projektet (bakgrund, målgrupp, syfte och mål) sid 3 Tillvägagångssätt sid 3 Om målgruppen sid 4 Målgruppens förekomst i Staffanstorps kommun sid 5 Statistiska underlag sid 5 Slutsatser utifrån statistiska underlag sid 6 Intervjuer med tjänstemän sid 8 Hur kommer ni i kontakt med målgruppen och vilket stöd kan ni erbjuda? sid 8 Finns det i dagsläget strukturer som utestänger målgruppen? sid 11 Vilken typ av stöd skulle kunna bidra till att brukare inom målgruppen i större utsträckning närmar sig arbetsmarknaden? sid 12 Hur kan samverkan mellan berörda parter utformas för att brukare inom målgruppen i större utsträckning ska kunna närma sig arbetsmarknaden? sid 13 Vad gör vi nu? sid 14 Individuell coachning sid 15 Supported Employment sid 15 Rekommendationer sid 16 Avslutande diskussion sid 16 2

3 Om projektet (bakgrund, målgrupp, syfte och mål) Föreliggande rapport är resultatet av en FINSAM-finansierad förstudie där intressenterna utgörs av Vård- och omsorgsförvaltningen, Individ- och familjeomsorgen, Resursteamet och Arbetsmarknadsenheten i Staffanstorps kommun samt Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Förstudiens syfte har varit att förvärva kunskap om hur unga vuxna med funktionsnedsättningar men som har förutsättningar för egen försörjning - på ett effektivt sätt kan få sina behov av stöd tillgodosedda från någon av de samverkande parterna. En viktig del av arbetet har därför varit att genomföra ett slags behovsinventering i syfte att få en uppfattning om hur situationen för den aktuella målgruppen ser ut, vilka stödinsatser som finns i dagsläget samt hur dessa är utformade och organiserade. Och inte minst hur de olika parterna samverkar med varandra. Målgruppen är unga vuxna (18-30 år) bosatta i Staffanstorps kommun med någon form av dokumenterad funktionsnedsättning. Funktionsnedsättningar kan i detta fall innebära exempelvis psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, fysiska funktionsnedsättningar, utvecklingsstörning eller andra kognitiva funktionsnedsättningar eller olika kombinationer av beroende kopplat till psykisk ohälsa. Tillvägagångssätt För att få inblick i hur myndigheter och andra verksamheter kommer i kontakt och arbetar med den aktuella målgruppen har en rad intervjuer genomförts. Intervjuerna kan kategoriseras som semistrukturerade i så måtto att samma frågeställningar återkommit i varje intervju. Samtidigt har frågorna varit öppna och inbjudit till längre resonemang. Det har känts viktigt att låta informanterna berätta relativt fritt om sina individuella uppfattningar och erfarenheter, inte minst med tanke på att de sätt på vilka man kommer i kontakt och arbetar med målgruppen skiljer sig mycket åt beroende på arbetsplats. Det har även känts angeläget att inte låsa fast sig vid en viss linje utan istället hålla utredningen förutsättningslös och öppen. På så sätt har nya spår kunnat ta det fortsatta arbetet i nya riktningar, vilket i slutändan har gett en bättre helhetsbild än vad ett mer enkelriktat tillvägagångssätt hade tillåtit. Totalt har fjorton personer intervjuats. Dessa innehar följande professioner: Arbetsterapeut på Arbetsförmedlingen (141105) Anställda på Finsam-projektet Accelerera (2 st.) (141106) SIUS-handläggare på Arbetsförmedlingen (141112) Rehabhandläggare på Arbetsförmedlingen (2 st.) ( samt ) Chef för Daglig verksamhet (141114) Handläggare för LSS och socialpsykiatri från Vård- och omsorgsförvaltningen (141117) Handläggare på Försäkringskassan (141121) Personligt ombud (141201) Arbetsterapeut från Vårdcentralen (141209) Kurator vid Psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Arlöv (150108) Teamledare för boendestödjarna (150122) Arbetsmarknadshandläggare på Arbetsmarknadseneheten (150211) 3

4 Med anledning av att jag - innan jag påbörjade sammanställandet av denna rapport - arbetat drygt sex år som handläggare av försörjningsstödsärenden i Staffanstorps kommun, har jag valt att inte genomföra någon intervju med ytterligare en socionom vid Individ- och familjeomsorgen. De delar av det empiriska underlaget som rör socialtjänstens perspektiv utgörs således av mina egna erfarenheter. Utöver nämnda intervjuer har information även inhämtats i form av statistiska underlag från de instanser där detta låtit sig göras eller varit av intresse. Det har då i första hand rört sig om siffror avseende hur stort antal personer från målgruppen som är aktuella för åtgärder inom respektive verksamhet. Innan jag presenterar det empiriska materialet vill jag som en ytterligare introduktion ge läsaren av denna rapport en allmän bild av målgruppens situation sett ur ett nationellt perspektiv. Om målgruppen Att människor måste lämna arbetslivet i förtid på grund av nedsatt arbetsförmåga är inte bara beklagligt för den enskilde utan innebär också en tung socioekonomisk börda för samhället. I Sverige är det i första hand unga kvinnor som i allt större utsträckning beviljas sjuk- eller aktivitetsersättning. Bland kvinnor i åldern år har andelen med aktivitetsersättning på grund av psykisk sjukdom femdubblats under åren Motsvarande för män var en tredubbling. Antalet med aktivitetsersättning har därefter fortsatt att växa bland yngre personer, medan andelen med sjukersättning bland befolkningen som helhet sjunker var det cirka personer som uppbar aktivitetsersättning. Så många som tre av fyra av de som uppbär aktivitetsersättning har någon form av psykisk funktionsnedsättning. Rökning, övervikt, dålig ekonomi, kort utbildning och lågt socialt deltagande är några av de saker som är vanligare bland unga vuxna med funktionsnedsättning. Utöver detta kan olika hinder i samhällsstrukturen leda till ytterligare ohälsa. Tidiga insatser, samverkan mellan olika instanser, långsiktighet och helhetssyn spelar viktiga roller när det kommer till att komma tillrätta med sådana strukturella hinder. Ökad tillgång till arbetslivet samt höjd utbildningsnivå är ytterligare två faktorer som är av stor vikt för att förbättra levnadsvillkoren för de funktionsnedsatta. En skälig ekonomisk situation kräver i regel ett arbete som i sin tur ofta förutsätter en utbildning. Personers upplevelse av delaktighet avgörs till stor del av hur den sociala miljön samspelar med individen. Känslan av att vara delaktig handlar nämligen först och främst om att bli sedd och hörd och att få bekräftelse på att man duger. Att ständigt bli anvisad till olika åtgärder riskerar att förstärka känslan av utanförskap. Ett arbete kan innebära möjligheter till bekräftelse och medföra en känsla av att vara behövd. Arbetet kan också innebära ett steg in i vuxenlivet, där just delaktighet i de flesta fall leder till en upplevelse av självständighet. Risken finns annars att man som funktionsnedsatt stagnerar i omgivningens fördomsfulla syn, vilket gör det svårare att bli individuell och oberoende. För att unga vuxna med funktionsnedsättning ska komma in i vuxenlivet krävs stöd och noggrann planering. Delaktighet, flexibilitet och långsiktighet är viktiga aspekter av ett sådant arbete. Arbetslösas och psykiskt funktionsnedsattas väg in på arbetsmarknaden kan hindras av många faktorer. Flera olika myndigheter kan vara inblandade och dessa arbetar inte alltid enligt samma 4

5 rutiner och regelsystem. Instegsprocessen till arbetslivet upplevs av vissa som alltför kort och den psykosociala miljön på arbetsplatserna är inte alltid tillräckligt positivt välkomnande. Detta kan leda till misslyckanden som i värsta fall medför att individen drar sig tillbaka i passivitet. Därför är det viktigt att den funktionsnedsatte som prövar sin arbetsförmåga på en arbetsplats lyckas skapa goda relationer med sina arbetskamrater. Ett externt stöd till exempel genom metoden Supported Employment kan förenkla denna process. Tyvärr har många funktionsnedsatta under sin uppväxt ställts inför alltför låga krav och förväntningar, vilket senare i livet kan leda till en chock när de möter arbetslivets prestationskrav. En ytterligare komplicerande faktor är att många funktionsnedsatta saknar egna kontaktnät och har därför svårt att konkurrera om arbeten eftersom informella kanaler dominerar dagens rekryteringsprocesser. Organiseringen och strukturen på dagens arbetsliv får konsekvenser för människor i marginaliserade positioner, till exempel individer som kommer från gymnasiesärskolan. Kraven på nya kunskaper och nya arbets- och verksamhetsformer gör att många funktionsnedsatta riskerar att komma till korta i konkurrensen med samhällets välutbildade ungdomsgrupp. Det behövs därför fler arbetsgivare som vågar anställa personer med funktionsnedsättning. Många arbetsgivare underskattar dessutom de funktionsnedsattas kompetens och känner inte heller till de stödinsatser som finns tillgängliga. Målgruppens förekomst i Staffanstorps kommun Statistiska underlag I december 2014 är det på Arbetsförmedlingen i Staffanstorp 98 personer inskrivna som är mellan år och som är kodade med någon form av funktionsnedsättning. Den största gruppen (33 kodningar) utgörs av personer med specifika inlärningssvårigheter (ADHD, ADD, dyslexi). Den näst största gruppen (21 kodningar) utgörs av personer med socialmedicinska funktionsnedsättningar (exempelvis kriminellt förflutet eller missbruk). Fyra personer har kodats med båda dessa funktionsnedsättningar, även om det i praktiken sannolikt är fler brukare som skulle kunna kodas dubbelt. Av de 98 inskrivna är det ingen som uppbär aktivitetsersättning. På Försäkringskassan är det vid samma tid 44 brukare mellan år som uppbär aktivitetsersättning på grund av nedsatt arbetsförmåga. Av dessa är fyra stycken hänvisade till Arbetsförmedlingen i Lund och Sektion 5, som arbetar särskilt med ungdomar med aktivitetsersättning genom förstäkt samarbete med Försäkringskassan. Av de 44 unga vuxna med aktivitetsersättning är det således bara fyra som Försäkringskassan bedömt är aktuella för arbetsinriktade åtgärder. Inom Daglig verksamhet är 16 brukare mellan år. Bland dessa har fem stycken individuella placeringar helt eller delvis. Dessa 16 brukare återfinns även bland de 44 som uppbär aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Av alla ärenden som hos Individ- och familjeomsorgen är aktuella för ekonomiskt bistånd är det 89 brukare som är mellan år. Av dessa har 35 stycken en dokumenterat funktionsnedsättning. Av de 35 med funktionsnedsättningar är 22 inskrivna på Arbetsförmedlingen och 4 har aktivitetsersättning helt eller delvis. Ett tiotal av de ungdomarna med dokumenterade funktionsnedsättningar som uppbär försörjningsstöd är således varken aktuella på Arbetsförmedlingen eller för aktivitetsersättning från Försäkringskassan. 5

6 I januari 2015 har Accelerera 17 aktuella ärenden. Av dessa uppbär tre stycken aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Övriga 14 försörjer sig antingen genom föräldrars försorg eller genom aktivitetsstöd och/eller försörjningsstöd. I februari 2015 har Arbetsmarknadsenheten 43 aktuella ärenden. Av dessa kan cirka tolv stycken sägas ingå i den aktuella målgruppen, det vill säga personer mellan som har dokumenterade funktionsnedsättningar men förutsättningar för ökad egen försörjning genom arbete. Merparten av dessa har aktualiserats genom förfrågningar från Individ- och familjeomsorgen (ekonomiskt bistånd). Tre brukare inom målgruppen har i januari 2015 beslut om boendestöd från Vård- och omsorgsförvaltningen. Vidare har det personliga ombudet kontakt med cirka åtta personer i Staffanstorp, varav endast en är under 30. Slutsatser utifrån statistiska underlag Naturligtvis är det så att en och samma brukare kan förekomma i statistiken hos flera instanser samtidigt. Det krävs därför en genomgång av det statistiska underlaget i syfte att identifiera sådana fall av dubbel förekomst och därmed undvika att målgruppen framställs som betydligt större än vad den i praktiken är. Efter att en sådan genomgång har gjorts kan jag konstatera att det återstår cirka 140 enskilda individer som kan sägas tillhöra målgruppen. Nedan följer en kort redogörelse för hur jag resonerat för att komma fram till denna siffra. Till att börja med bör samtliga personer i åldern år som är inskrivna på Arbetsförmedlingen och kodade med funktionsnedsättningar medräknas, dvs. 98 stycken. Av de sammanlagt 44 personer som uppbär aktivitetsersättning bedömer jag att de 33 stycken kan anses ingå i målgruppen. Övriga elva återfinns inom Daglig verksamhets interna eller semiinterna verksamheter och kan därför antas ha en funktionsnedsättning som gör att arbetsinriktade åtgärder sannolikt inte är aktuella. De fem som inom Daglig verksamhet som har individuella placeringar hos externa arbetsgivare har dock medräknats. Som tidigare nämnts är det endast fyra personer av de totalt 44 med aktivitetsersättning som är hänvisade till Arbetsförmedlingen. Detta innebär att totalt 24 av de som uppbär aktivitetsersättning varken är aktuella inom Daglig verksamhet eller hänvisade till Arbetsförmedlingen. Det är svårt att veta hur många av dessa som skulle kunna vara aktuella för arbetsinriktade åtgärder och Försäkringskassan har visserligen gjort bedömningen att de åtminstone inte är aktuella för insatser från Arbetsförmedlingen. Dock har jag valt att räkna med även denna grupp eftersom flera av dem sannolikt skulle kunna vara aktuella för ytterligare åtgärder. Snarare än rent arbetsinriktade åtgärder skulle det i sådana fall kunna röra sig om att motivera till studier, göra studiebesök, att erbjuda sociala sammanhang i syfte att motverka isolering, uppmuntra till aktiviteter, etc. Avslutningsvis bedömer jag att de cirka tio personer inom målgruppen som är aktuella för försörjningsstöd men ej är inskrivna på AF och ej uppbär aktivitetsersättning, bör anses tillhöra målgruppen. Detta rör sig sannolikt om personer som är inne i någon form av missbruksbehandling, är tillfälligt sjukskrivna av andra anledningar än sin funktionsnedsättning eller som befinner sig i en fas då det råder oklarhet kring vilken planering som ska gälla framöver. 6

7 Specifika inlärningssvårigheter (ADHD, ADD, dyslexi) Målgruppen på AF (98 st) 21 Socialmedicinska funktionerhinder 44 Övriga Målgruppen på FK (44 st) Daglig verksamhet intern placering 5 Daglig verksamhet individuell placering Övriga 4 Hänvisade till AF Lund 25 Målgruppen på IFO (35 st) Inskrivna AF 4 Aktivitetsersättning helt eller delvis Varken AF eller FK 7

8 Intervjuer med tjänstemän Som tidigare nämnts har respondenterna tillåtits att berätta tämligen fritt om sina erfarenheter av arbetet med den aktuella målgruppen. Dock har ett antal frågor återkommit. Dessa har varit: Hur kommer ni i kontakt med målgruppen och vilket stöd kan ni erbjuda? Finns det i dagsläget strukturer som utestänger målgruppen? Vilken typ av stöd skulle kunna bidra till att brukare inom målgruppen i större utsträckning närmar sig arbetsmarknaden? Hur kan samverkan mellan berörda parter utformas för att brukare inom målgruppen i större utsträckning ska kunna närma sig arbetsmarknaden? Dessa frågor har nedan fått utgöra varsin rubrik, under vilka respondenternas svar presenteras. Svaren på första frågan återges respondent för respondent, medan svaren på övriga frågor presenteras i form av sammanfattningar. Detta eftersom respondenterna, trots att de arbetar inom skilda verksamheter, i många fall vittnat om likartade uppfattningar och synpunkter. Dessa gemensamma resonemang har jag försökt ta särskild fasta på. Hur kommer ni i kontakt med målgruppen och vilket stöd kan ni erbjuda? Handläggare av försörjningsstöd vid Individ- och familjeomsorgen Ärenden till Individ- och familjeomsorgens eko-grupp inkommer främst genom att den sökande själv kontaktar socialtjänsten. Dock kan även andra varianter förekomma, så som att en tjänsteman från en annan enhet inom Individ- och familjeomsorgen eller från annan myndighet hör av sig för den sökandes räkning. Det händer också att anhöriga med fullmakt kontaktar socialtjänsten. Den sökande kallas till ett möte och inlämnar då en ansökan om försörjningsstöd tillsammans med övriga underlag så som jobbsökarlista, sjukskrivning, bankkontoutdrag, underlag som styrker inkomster och utgifter m.m. Därefter fattas det beslut om huruvida personen i fråga är berättigad försörjningsstöd eller ej. Den enskilde fortsätter inkomma med ansökningar varje månad, fram till dess att hen hittat annan försörjning. En viktig del av arbetet är att tillsammans med den sökande upprätta en handlingsplan. En sådan kan, beroende på i vilken situation den sökande för närvarande befinner sig, innehålla allt från aktivt jobbsökande, läkarvårdskontakter eller deltagande i missbruksbehandling. Alla sökande med arbetsförmåga hänvisas till Arbetsmarknadsenheten, varifrån handläggaren sedan erhåller löpande information. Planeringsmöten och gemensamma uppföljningar görs även med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och vården. Arbetsterapeut på Arbetsförmedlingen: Arbetsterapeut från AF arbetar som internkonsult till AF-handläggarna i sådana fall där det förekommer arbetshinder eller misstanke om arbetshinder. Arbetsterapeuten ingår i team tillsammans med bland annat arbetspsykolog och socialkonsulent. Man tittar på aktivitetsnivån, all daglig livsföring, hur man klarar resor, etc. Man vill gärna se hur personen fungerar praktiskt, exempelvis genom arbetsprövning på Samhall. Man gör sedan en aktivitetsbaserad bedömning för att hjälpa handläggaren och ge råd om hur man kan gå vidare i ärendet. Man skriver dock ingen särskild bedömning kring arbetsförmågan utan man ger snarare tips om hur man bör gå vidare mot exempelvis ytterligare arbetsprövning. Det kan också vara så att en arbetsgivare till en person med lönebidragsanställning hör av sig till AF-handläggaren på grund av ett uppkommet problem. I sådana fall kan handläggaren kontakta arbetsterapeuten som i sin tur åker ut till arbetsplatsen för att se vad man kan göra för att hjälpa både den anställde och arbetsgivaren. 8

9 Anställda hos Accelerera: Ärenden till Accelerera har hittills kommit in via PÖM (kurator), IFO, fältgruppen, Familjeteamet samt Kometskolan. Det största antalet har dock blivit aktuella genom uppsökande verksamhet, vilket har varit möjligt dels tack vare personalens tidigare kännedom om ungdomarna, men också genom att man varit aktiv på exempelvis Facebook. Personalen från Accelerera uppger att de kan hjälpa till med allt och ingenting, men att mycket handlar om att ge ungdomarna en struktur. Hos Accelerera kan man exempelvis få hjälp med att förstå innehållet i brev och handlingar från myndigheter, bli påmind om inbokade möten och om det behövs även få sällskap till möten eller inskrivningssamtal. Man utgår i mångt och mycket från de behov som ungdomarna själva uttrycker, vilket innebär att arbetet kan se olika ut beroende på vilka behov som uttalas. I något fall har personalen bland annat genomfört bussträning tillsammans med en brukare som har social fobi. Detta ledde till att personen kunde påbörja studier på folkhögskola; något som inte varit möjligt tidigare. SIUS-konsult på Arbetsförmedlingen: SIUS-konsulten får sina ärenden på uppdrag av ordinarie arbetsförmedlare (dock mestadels från rehabhandläggarna). Den sökande ska vara färdigutredd, d.v.s. det ska stå klart hur mycket hen kan arbeta samt vilka yrkesområden som är aktuella. SIUS-konsulenten gör därefter en kartläggning och påbörjar ackvirerande av praktikplats. När en praktikplats hittats görs täta uppföljningar med bland annat fysiska besök på arbetsplatsen, enligt metoden Supported Employment. Rehabhandläggare på Arbetsförmedlingen: Under det initiala inskrivningssamtalet hos AF fyller handläggaren i ett så kallat bedömningsstöd tillsammans med den sökande. I samband med detta ställs frågan om vederbörande har någon funktionsnedsättning. Ofta efterfrågar underlag antingen från läkare eller från någon av specialisterna, d.v.s. arbetspsykolog, arbetsterapeut eller socialkonsulent. En sammanställning från socialtjänsten kan också ligga till grund för en kodning av funktionsnedsättning. Har en sökande kodats med funktionsnedsättning kan hen erbjudas extra stöd från AF i form av exempelvis lönebidragsanställning. Chef vid Daglig verksamhet: För att kunna erbjudas Daglig verksamhet krävs det ett beslut från kommunens LSS-handläggare. Daglig verksamhet verkställer sedan beslutet. Behovet kartläggs och sysselsättningen ska vara individanpassad. Daglig verksamhet, som i Staffanstorp drivs av Attendo Staffanstorp, har en rad olika sysselsättningar att erbjuda. Det kan röra sig om individuella placeringar ute på arbetsplatser, handledarstyrd verksamhet inom kommunen eller deltagande i den så kallade Projektgruppen som utför enklare arbete i Daglig verksamhetsegna lokaler. Deltagande i Daglig verksamhet berättigar till så kallad habiliteringsersättning, vilket innebär 7,50 kr i timmen alternativt 6,50 kr vid sjukdom eller semester. Handläggare för LSS och socialpsykiatri: Vad gäller LSS kan brukare inom målgruppen komma i kontakt med handläggare genom att den enskilde själv söker, att det inkommer en anmälan från anhörig eller att ett ärende aktualiseras i samband med en elevvårdskonferens (det sistnämnda alternativet uppges vara det vanligaste sättet 9

10 och avser huvudsakligen elever från särskolegymnasiet). Därefter görs en personkretsbedömning, varpå ett beslut fattas. Bedöms man vara berättigad till insatser enligt LSS har man i regel även rätt till Daglig verksamhet. När det kommer till socialpsykiatrin kan kommunen erbjuda insatser i form av exempelvis boendestöd (beslut krävs) samt sociala aktiviteter på Citypunkten (beslut krävs ej). Boendestödjarna, som vid tiden för intervjun är fem till antalet, kan vara brukarna behjälpliga med olika saker i vardagen såsom att gå och handla, städa, komma upp på morgonen, vardagsstruktur etc. En förutsättning för boendestöd är att brukaren själv ska ha fysiska förutsättningar att utföra de sysslor som hen behöver hjälp med och att behovet snarare handlar om mental coachning. Handläggare på Försäkringskassan: Aktivitetsersättning kan beviljas av två orsaker; antingen på grund av nedsatt arbetsförmåga eller vid förlängd skolgång. Försäkringskassan kommer oftast i kontakt med brukaren genom att en ansökan inkommer. Försäkringskassans bedömer rätten till ersättning och har även ett samordningsansvar. Beslut om aktivitetsersättning fattas för mellan ett och tre år framåt och vid bedömningen läggs stor vikt vid de medicinska underlagen. Alla som får aktivitetsersättning har en arbetsplan, som beroende av funktionsnedsättning kan innebära antingen planering med vården eller med AF (sektion 5 i Lund). Får man aktivitetsersättning för förlängd skolgång ska det finnas en individuell studieplan. Försäkringskassan har även möjlighet att bevilja kostnader för olika aktiviteter som syftar till fysisk eller social aktivering. Försäkringskassan kan inte erbjuda några aktiviteter i egen regi men kan vara behjälpliga med att uppmuntra och föreslå externa aktiviteter. Personligt ombud: När det kommer till det personliga ombudets kontakt med unga vuxna med funktionsnedsättning är det inte ovanligt att den först initieras av en förälder. Det kan handla om en mamma eller pappa som kontaktar det personliga ombudet med anledning av att man känner oro för sitt vuxna barn som kanske spenderar mycket tid framför datorn och inte är motiverad att ta kontakt med exempelvis psykiatrin. Det finns även exempel på att det personliga ombudet kommit i kontakt med brukare inom målgruppen genom uppsökande verksamhet, exempelvis genom besök vid Citypunkten. Det personliga ombudet, som är fristående från myndigheter och vårdorganisationer, kan erbjuda stöd vid myndighets- och vårdkontakter, hjälpa till att göra ansökningar, stödja och utveckla brukarens eget närverk, etc. Det personliga ombudet arbetar alltid på uppdrag av den enskilde. Arbetsterapeut på Vårdcentralen: När det kommer till brukare inom målgruppen är det inte ovanligt att man kontaktar Vårdcentralen för att man misstänker att man har en ADHD-diagnos. Vårdcentralen remitterar då vidare till psykiatrin, där väntetiden för ADHD-utredning dock kan upp till 1,5 år. Även om det inte hunnit ställas någon diagnos kan Vårdcentralen erbjuda stöd för de problem man upplever sig ha. Detta kan innebära hjälp att skapa strategier för att hantera vardagen. Arbetsterapeut vid vårdcentralen upplever dock att det finns en begränsning av hur mycket hjälp man kan erbjuda, och man hänvisar inte sällan till den kommunala socialpsykiatrin. Kurator på psykiatrin: Många av de brukare som har kontakt med kurator inom psykiatrin har hänvisats dit av BUP. Vidare kommer de via psykakut eller på anhörigas (föräldrars) initiativ. Brukare får även kontakt med 10

11 psykiatrin via skola och primärvård. Kuratorn inom psykiatrin kan erbjuda samtal, jämte läkarkontakt och medicinering. Teamledare inom Boendestöd: För att kunna ta del av den hjälp som boendestödjarna kan erbjuda krävs ett biståndsbeslut från handläggare vid vård- och omsorgsförvaltningen. Vanligast är att kontakt initieras av anhöriga till brukaren eller att förfrågan kommer från annan huvudman, exempelvis psykiatrin. Beslutet avser ett visst antal timmar beroende på behovets omfattning. Boendestödjarna kan bistå med hjälp när det kommer till att skapa struktur och bena upp i kaoset som brukaren upplever. Man kan få stöd när det kommer till städning, inköp, tvättning och att ta sig utanför lägenheten. Stort fokus läggs på den sociala biten. Boendestödjarna kan även vara till hjälp när det kommer till att förstå papper, fylla i blanketter eller följa med på besök hos myndigheter. Som boendestödjare är man kontaktperson för ett antal brukare och tillsammans gör man en genomförandeplan utifrån konkreta mål. Det kan sedan vara andra boendestödjare inblandade i det vardagliga, men det är kontaktpersonen som gör uppföljningar etc. Inom socialpsykiatrin finns numera även kompetens i form av deltidsanställd arbetsterapeut. Arbetsmarknadshandläggare på Arbetsmarknadsenheten De brukare som Arbetsmarknadsenheten har kontakt med har nästan uteslutande blivit aktuella genom att förfrågningar inkommit från Individ- och familjeomsorgen och de handläggare där som arbetar med ekonomiskt bistånd. I förfrågningarna formuleras alltid någon form av uppdrag/önskemål, som exempelvis kan handla om att den enskilde behöver hjälp med att skriva CV och personligt brev, att hitta en praktikplats eller att arbetsträna. Arbetsmarknadsenhetens fokus ligger på att få ut människor i arbete, vilket innebär att en viss arbetsförmåga måste föreligga. På Arbetsmarknadsenheten arbetar fem arbetsmarknadshandläggare som kompletterar varandra genom sina olika utbildnings- och yrkesbakgrunder. En inskriven brukare kan ha kontakt med flera arbetsmarknadshandläggare parallellt och kan på det viset dra nytta av en bred kompetens. Finns det i dagsläget strukturer som utestänger målgruppen? Vad som ofta återkommer i intervjuerna är en upplevelse av bristande samverkan mellan berörda parter. Flera respondenter upplever att brukare, inte minst inom den aktuella målgruppen, ofta skickas runt mellan olika instanser och att dessa instanser har en bristfällig kommunikation sinsemellan. Det finns även en bristande kunskap om vad andra enheter gör och kan erbjuda. Denna problematik återkommer jag till längre fram i rapporten. Vidare konstaterar flera respondenter att många av de byråkratiska regelverk som omger vissa verksamheter kan uppfattas som svårbegripliga och fyrkantiga, även för en högskoleutbildad vuxen. Att unga med funktionsnedsättningar upplever samma sak är därmed inte särskilt konstigt, och det faktum att man ofta dessutom har kontakt med flera olika enheter samtidigt gör inte saken enklare. Att fylla i aktivitetsrapporter till Försäkringskassan och ansökan om försörjningsstöd till socialtjänsten, samtidigt som man kanske har inbokade möten på Arbetsförmedlingen, Arbetsmarknadsenheten och Psykiatriska Öppenvårdsmottagningen kräver tid, ork och kapacitet. Utöver detta förväntas man kanske även vara aktivt arbetssökande. Det finnas risk för att en sådan 11

12 djungel av blanketter, möten, handläggare och regler får brukaren i fråga att helt enkelt ge upp och i värsta fall hamna i passivitet. Ytterligare något som återkommer i ett par av intervjuerna är svårigheten att hitta praktikplatser. Rädsla för merarbete, slimmade organisationer, okunskap om funktionsnedsättningar eller om vad man som arbetsgivare har att vinna på att ta emot en praktiktant kan vara några av skälen. Intervjuad arbetsmarknadshandläggare vid Arbetsmarknadsenheten har dock positiva erfarenhet av att ordna praktikplatser. Handläggaren har ingen beteendevetenskaplig utbildning men däremot en lång erfarenhet av försäljning och eget företagande. Dessutom har han sedan tidigare ett brett kontaktnät inom det lokala näringslivet. Handläggaren menar att den approach med vilken man bemöter arbetsgivare är av stor betydelse och att det även är viktigt att i första hand lyfta fram vad brukaren faktiskt kan, snarare än att fokusera på eventuella svagheter. En grupp som ofta kom på tal under planeringsfasen av denna utredning var de personer som befinner sig i ett slags gränsland på så sätt att deras funktionsnedsättning gör att de har svårt att etablera sig på arbetsmarknaden, samtidigt som de har en arbetsförmåga som gör att Daglig verksamhet inte är ett alternativ. Det har varit svårt att bilda sig en uppfattning om denna grupps omfattning i Staffanstorps kommun. Sannolikt kan de personer som befinner sig i ovan nämnda gränsland återfinnas som ärenden både på Arbetsförmedlingens rehabtjänster och som uppbärare av aktivitetsersättning hos Försäkringskassan (det vill säga bland de 24 personer som varken är hänvisade till Arbetsförmedlingen i Lund eller daglig verksamhet). LSS-handläggare på Vård- och omsorgsförvaltningen uppger att det med jämna mellanrum dyker upp personer som efter kontakt med Arbetsförmedlingen blivit uppmanade att kontakta kommunen. För dessa personer kan det upplevas som frustrerande att hänvisas till Daglig verksamhet, samtidigt som man riskerar att hamna mellan stolarna om man tackar nej. Utöver daglig verksamhet kan vård- och omsorgsförvaltningen erbjuda deltagande vid Citypunkten, vilket dock inte tilltalar alla. Något som eventuellt skulle kunna ses över är det sätt på vilket man informerar om och presenterar Daglig verksamhet för personer med hög funktionsgrad. Ett exempel på detta kan vara en sådan sak som att Daglig verksamhets lokaler är beskaffade på så vis att huvudentrén leder in till den så kallade upplevelsegruppen, vilken utgörs av personer med gravare former av multifunktionsnedsättning. Ett studiebesök av en person som befinner sig i gränslandet kan då riskera att få motsatt effekt, inte minst om denne sedan tidigare har en skeptisk inställning till att själv delta i verksamheten. Vilken typ av stöd skulle kunna bidra till att brukare inom målgruppen i större utsträckning närmar sig arbetsmarknaden? Flera respondenter återkommer till frågan om vad man kan erbjuda målgruppen i form av åtgärder, praktik eller annan sysselsättning. Man känner sig i många fall maktlös inför faktumet att utbudet ofta är mycket begränsat. Detta gäller dels åtgärder i form av exempelvis arbetsmarknadspolitiska program men också prövnings- och praktikplatser. Respondenter från Arbetsförmedlingen konstaterar att man hade behövt en större mix av åtgärder att välja mellan. Variationsmöjligheterna är små och man får ofta välja näst bästa eller tredje bästa, vilket upplevs som frustrerande. Vidare kan det finnas risk för motgångar om en ung vuxen med funktionshinder hänvisas till en praktikplats utan tillräckligt täta uppföljningar. Att i större utsträckning kunna arbeta utifrån Supported Employment beskrivs därför som önskvärt. Metoden kräver dock resurser som inte kan 12

13 friläggas inom ramen för ordinarie verksamheter. Det krävs även kontinuitet och tålamod. Det händer ju saker hela tiden, uttrycker en av respondenterna det och syftar då på de svårigheter många inom målgruppen har när det kommer till att följa en långsiktig planering. Detta är en problematik de flesta av respondenterna kan vittna om. Flera respondenter upplever att det saknas resurser för att sätta igång individer inom målgruppen. Någon talar om vikten av att få igång tänket kring sysselsättning, vilket bland annat skulle kunna innebära stöd för att få ordning på dygnsrytm, fysisk aktivitet etc. Att få dessa bitar på plats skulle öka möjligheten att kunna följa en planering med exempelvis Arbetsförmedlingen. Det finns respondenter som upplever att många brukare inom målgruppen har svårt att passa tider och ta ansvar, att de lider av dåligt självförtroende, i vissa fall social fobi, osäkerhet samt bristande kunskap om hur saker och ting fungerar i samhället. Flera respondenter upplever frustration över att inte kunna erbjuda mer stöd när det kommer till den bristande struktur som många brukare uppvisar. Att arbeta mer långsiktigt med brukare inom målgruppen ställer krav på tid och tålamod såväl som flexibilitet (ett par av respondenterna konstaterar att den bästa arbetstiden för att nå målgruppen skulle vara mellan klockan elva och tre på natten!). Det gäller att kunna möta brukaren där hen befinner sig och vara öppen för olika sorters sätt att arbeta på. Att två personer har samma diagnos innebär inte per automatik att de är i behov av samma typ av stöd. Ett önskemål som återkommer i flera intervjuer var något slags träffpunkt för brukare inom målgruppen. Upplägget skulle inte behöva vara så strukturerat utan mer utgå från var och ens intressen och utifrån det arbeta mot exempelvis arbete och studier. En sådan typ av mötesplats hade även kunnat inhysa representanter från olika instanser som arbetar kring målgruppen. Någon nämner också behovet av att arbeta mer med vuxna förebilder. Hur kan samverkan mellan berörda parter utformas för att brukare inom målgruppen i större utsträckning ska kunna närma sig arbetsmarknaden? Det bör understrykas att det i dagsläget naturligtvis redan förekommer en hel del fungerande samverkan mellan flera av de berörda parterna, både vad gäller den aktuella målgruppen och andra. Denna samverkan stipuleras i vissa fall av dokumenterade rutiner och i andra fall av personliga, mer informella kontakter. Vad jag i detta avsnitt försökt sätta fokus på är vad respondenterna upplever saknas i de befintliga samverkansformerna. Jag kommer därför även behöva vidröra hur samverkan mellan berörda parter ser ut i dagsläget. När samtliga intervjuer är genomförda blir det tydligt att det största problemet när det kommer till samverkan mellan berörda parter är okunskap. Generellt sett har man, krasst uttryckt, ganska dålig inblick i vad andra instanser gör och kan erbjuda målgruppen. Flera respondenter påpekar självmant detta men det märks också när jag ställer frågor om hur deras kontakter med andra aktörer ser ut. Förhållandevis få av respondenterna känner exempelvis till Accelerera, vilket framstår som något överraskande eftersom det Accelereras gör faktiskt tangerar det som många av respondenterna efterfrågar. Varken Vård- och omsorgsförvaltningen eller Försäkringskassan har i dagsläget någon uttalad samverkan med Accelerera. Här finns onekligen en utvecklingspotential. Att så är fallet understryks inte minst av det faktum att handläggare på Försäkringskassan uttrycker en känsla av maktlöshet vad gäller att erbjuda någonting utöver pengar till de ungdomar som har aktivitetsersättning men som ej hänvisats till Arbetsförmedlingen. Man har tidigare haft möjlighet att 13

14 köpa tjänster av externa utförare, men kan sedan ett antal år tillbaka endast hänvisa till vad respektive kommun har att erbjuda. Mot denna bakgrund väcks frågan om Accelerera eller motsvarande verksamhet skulle kunna utgöra en kommunal, kompletterande aktör till Försäkringskassan och de ungdomar som uppbär aktivitetsersättning men inte är hänvisade till Arbetsförmedlingen. Vid tiden för denna utrednings början tycktes även samverkansformerna mellan Arbetsförmedlingen och Accelerera vara i princip obefintliga. Det har dock framkommit att det under de senaste månaderna vuxit fram ett samarbete mellan parterna som upplevs som ömsesidigt välfungerande. Samarbetet tycks dock inte vara formaliserat utan bygger snarare på initiativ på tjänstemannanivå. Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan tycks i första hand avse Arbetsförmedlingen i Lund, eftersom det är dit ungdomar med aktivitetsersättning hänvisas i de fall det bedöms föreligga tillräckliga resurser för arbetsinriktade åtgärder. Det rör sig i december 2014 om ett fåtal, närmare bestämt fyra, ungdomar. På Arbetsförmedlingen i Staffanstorp kan rehabhandläggare uppleva att man ibland får utföra arbetsuppgifter som egentligen ligger utanför arbetsbeskrivningen för en arbetsförmedlare. Exempel på detta kan vara att få till stånd en ansökan om aktivitetsersättning i de fall där man bedömer att en sökandes arbetsförmåga är så pass nedsatt att aktivitetersättning bör vara aktuellt. Att pådriva en sådan process genom att efterfråga läkarutlåtande och sammankalla till flerpartsmöten med vården, socialtjänsten och Försäkringskassan tar mycket tid och resurser i anspråk. Inte minst skulle en ökad samverkan med vården kunna underlätta sådan planering, då man upplever att det ofta tar lång tid att få de handlingar (läkarutlåtanden) som krävs för att en ansökan om aktivitetsersättning ska kunna göras. Det upplevs även som försvårande att många sökande har flera olika vårdkontakter som dessutom tenderar att ändras som ett resultat av personalomsättning och omstruktureringar. Vad gör vi nu? I detta kapitel har jag för avsikt att kort redogöra för den studie om samordnat stöd till unga som gjorts av Tranquist Utvärdering på uppdrag av Nationella rådet för finansiell samordning. Studien, som publicerades i december 2014, syftar till att skapa mer kunskap om insatser som görs för unga i landets totalt 84 samordningsförbund. Man har velat titta på vilka gemensamma nämnare som bidragit till goda resultat och på så sätt lyfta fram positiva exempel på hur man kan arbeta med projekt dels inom FINSAM men också på andra sätt, exempelvis med finansiering via Europeiska Socialfonden (ESF). I studien konstateras att det inte finns några centrala riktlinjer för vilka målgrupper som samordningsförbundens insatser ska rikta sig till. Dock har det visat sig att unga med psykiska, ofta neuropsykiatriska, funktionsnedsättningar är den målgrupp som en majoritet av projekten kommit att fokusera på, och i synnerhet då personer som uppbär aktivitetsersättning från Försäkringskassan. En gemensam utgångspunkt för samordningsförbunden är att man vill åtgärda bristfällig samordning av stöd till unga med psykisk funktionsnedsättning. Man har således strävat efter att utveckla lösningar för en gemensam hantering av de behov som gruppen upplever, men som inte kan tillgodoses av de respektive parterna på egen hand. 14

15 Individuell coachning Många samordningsförbund har valt att använda sig av gränsöverskridande funktioner i projekten ofta kallade lotsar, coacher etc. Deras uppgift blir att agera smörjmedel i systemet för att den unga personen på ett bättre sätt ska kunna dra nytta av de resurser som erbjuds hos de olika aktörerna som är inblandade. Brukarna har uppfattat projektpersonalen som en spindel i nätet med möjlighet att åstadkomma en förbättrad interaktion mellan berörda myndigheter och individen. Att på så vis ha en person i centrum som tar ett helhetsgrepp kring individen beskrivs som välfungerande. Supported Employment En tydlig gemensam nämnare för många av samordningsförbunden är att man i arbetet med målgruppen har lutat sig mot metoden Supported Employment. Socialstyrelsen beskriver Supported Employment som ett samlingsnamn för en typ av arbetsrehabiliteringsinsatser för personer med funktionsnedsättningar. Metodiken bygger på en gemensam syn på människan och hur arbetsrehabilitering ska bedrivas. Centralt är att individen själv bestämmer över sitt stödbehov, att funktionsnedsättningar ses som miljörelativa samt att arbetsrollen värderas högt för individens delaktighet i samhället. En fördel är dessutom att Supported Employment uppfattas som en tydlig metod att jobba efter och att det finns evidensbaserade riktlinjer att utgå ifrån. Anledningen till Supported Employments popularitet bland landets samordningsförbund är sannolikt att metoden ligger i linje med ordinarie verksamheters uppdrag, synsätt och värderingar. Vidare kan Supported Employment, framför allt när det handlar om samordningsinsatser kring den enskilde individen, svara upp mot det behov som de flesta förbunden i landet upplevt. De delar av Supported Employment som i praktiken har implementerats handlar framför allt om individuellt stöd där den enskilde coachen får mer tid för varje enskild individ. För att åstadkomma detta krävs inte några större organisatoriska förändringar. För att den ursprungliga metoden bakom Supported Employment (vilket är den process som har vetenskapligt stöd) ska kunna tillämpas krävs det dock mer än bara utökad tid för varje individ. Utan tillräcklig förankring i den verksamhet där metoden implementeras blir slutresultatet en mängd lokala tolkningar. Svårigheterna kring implementeringen av Supported Employment förklaras i utvärderingarna av att organisationerna har en bristande kunskap om metoden och vad den syftar till. Detta medför att det ofta är nödvändigt för de coacher som arbetar enligt Supported Employment att göra avsteg från det ursprungliga arbetssättet. Med anledning av detta blir det i praktiken ofta pragmatiskt anpassade varianter av Supported Employment som tillämpas i samordningsförbundens insatser. Det vill säga, man använder de delar som går att använda givet de förutsättningar som ges. Ett exempel på ett projekt där man arbetat utifrån Supported Employment är DISA (samordningsförbundet Delta) där man i likhet med många andra projekt har riktat in sig mot just unga vuxna med psykisk sjukdom och aktivitetsersättning. Projektet bygger på en samordning av aktivitetscoachning och handläggning av aktivitetsersättning, där aktivitetscoacherna arbetat i nära samarbete med handläggare på Försäkringskassan. I utvärderingen dras slutsatsen att DISA fungerar 15

16 väl för att ge personer med aktivitetsersättning på grund av psykisk sjukdom stöd att komma vidare i sin rehabilitering och öka aktivitets- och arbetsförmågan i möjligaste mån. Rekommendationer I ljuset av de projekt som beskrivits som framgångsrika, mynnar studien Insatser för unga inom Finsam en studie om samordnat stöd till unga ut i ett antal rekommendationer, riktade till Nationella rådet för finansiell samordning. Sammanfattningsvis rör det sig om kompetensutveckling i två avseenden: Ett första område för ökad kunskap avser målgruppen. Vad innebär gruppen unga med psykiska, specifikt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar? Och framför allt, vad innebär funktionsnedsättningarna i förhållande till individens möjligheter att hitta, få och behålla ett arbete? Det andra området för kompetensutveckling avser Supported Employment och varianter av denna metod. Givet att Nationella rådet för finansiell samordning följer de rekommendationer som studien resulterat i, kommer det att göras en nationell ansökan till ESF-rådet om projektmedel för att med hjälp av utbildningsinsatser kunna förstärka de projekt som riktar sig till målgruppen unga med psykisk funktionsnedsättning. Avslutande diskussion Att falla mellan stolarna eller att bollas runt är uttryck som (alltför) ofta återkommer när myndigheter diskuterar samverkan och vilka risker ett bristande samarbete kan medföra. Inte minst gäller detta då man pratar om målgruppen unga vuxna med psykiska ofta neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. En definition av dessa uttryck skulle kunna vara: När en individ försätts i en situation där ingen aktör ser sig som huvudsakligt ansvarig för att pådriva en fortsatt planering. Skälen till detta är sannolikt flera. Ett kan vara brister i vidarehänvisningen i de fall då den egna verksamheten inte kan erbjuda något direkt stöd. Ett sätt att kommat tillrätta med en sådan brist är ökad kunskap om vad övriga aktörer runt individen kan erbjuda i form av stödåtgärder eller myndighetsbeslut. Dock: Att ålägga varje enskild tjänsteman att hålla sig ständigt uppdaterad kring andra instansers verksamheter är inte bara orealistiskt utifrån tidsaspekten, utan även sårbart då kunskapen försvinner när en tjänsteman slutar eller byter tjänst. Det är min uppfattning att modellerna för samverkan istället bör finnas tydligt formaliserade inom respektive verksamhet och att eventuella förändringar meddelas eller dokumenteras på ett sätt som gör att både långvariga och nytillkomna medarbetare kan ta del av dem. Även återkommande sammankomster i syfte att diskutera specifika eller principiella ärenden eller bara lära känna varandra bör kunna bidra till en ökad kännedom om vad övriga aktörer kan erbjuda den enskilde. Ett annat - eller kanske snarare ett kompletterande - sätt att undvika risken med att individer hamnar mellan stolarna eller bollas runt kan vara den sortens individuella coachning, gärna med inslag av Supported Employment, som flera samordningsförbund arbetat med. Det tycks vara så att oavsett om man arbetar utifrån en renodlad metodik eller inte så leder en coach, lots eller vad man nu väljer att kalla ofta till positiva resultat. Sannolikt handlar det om att individen upplever ett kontinuerligt och flexibelt stöd under en längre tid. Risken att man faller ur systemet minimeras och man kan på så viss bygga upp en vardaglig struktur som underlättar steget ut i praktik, arbete eller studier. 16

17 När jag påbörjade arbetet med denna förstudie var jag inte särdeles insatt i vilka sorters projekt som drevs i landets övriga samordningsförbund. Det har med tiden dock visat sig att flera av de upplevelser som delas av tjänstemän och andra professionella i Staffanstorps kommun även delas av många samordningsförbund runt om i Sverige. Inte minst gäller detta målgruppen unga vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ett geografiskt närliggande exempel på att den problematik som upplevs bland tjänstemän och andra professionella i Staffanstorps kommun ingalunda är unik är de slutsatser som dras i artikeln Unga som varken arbetar eller studerar ett kommunalt perspektiv som gavs ut av Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö Högskola I artikeln analyseras unga (16-24 år) som varken arbetar eller studerar, utifrån en mindre kommuns perspektiv (Höör, Hörby och Eslöv). Två genomgående teman återkommer gällande vad krävs för att arbetet med målgruppen ska bli framgångsrikt. Det ena är att samverkan mellan olika instanser behöver förbättras, så att individen slipper bollas runt mellan olika aktörer. Samverkan måste också utgå från individen och dennes behov. Det andra temat som återkommer är behovet av en klok vuxen som kan ge stöd eller som kan lyssna. Med anledning av att de utmaningar som Staffanstorps kommun står inför avseende den aktuella målgruppen är så pass överensstämmande med övriga landets, anser jag att de rekommendationer som givits Nationella rådet för finansiell samordning bör betraktas som högst tillämpliga även för samordningsförbundet Burlöv Staffanstorp. Det vill säga: Kompetensutveckling kring unga vuxna med psykisk funktionsnedsättning samt individuell coachning enligt metoden Supported Employment. Och för att underlätta en sådan implementering krävs naturligtvis också ett aktivt arbete vad gäller samverkansstrukturen mellan berörda parter. Till sist kan det konstateras att den totala målgruppen, så som den definieras i inledningen av denna rapport, består av cirka 140 individer. Till detta kommer även ett mörkertal, vars storlek det naturligtvis är svårt att uttala sig om. Ett fortsatt förebyggande och uppsökande arbete bör vara lämpliga sätt att hålla mörkertalet så lågt som möjligt. Trots att 140 individer kan låta mycket, är det också viktigt att påtala att det stora flertalet av dessa har etablerad myndighetskontakt i någon form och en pågående planering med en eller flera instanser. Trots att målgruppen är tämligen väldefinierad kan den problematik som enskilda individer upplever se väldigt olika ut. Om man därför skulle definiera en grupp i gruppen som det i ljuset av denna rapport känns särskilt angeläget att arbeta med, bör det enligt min mening vara de cirka 25 unga vuxna som uppbär aktivitetsersättning men som ej är aktuella för Daglig verksamhet och ej heller hänvisade till Arbetsförmedlingen. Att lägga tid och resurser på att erbjuda denna grupp särskilt stöd i form av förslagsvis personlig coachning och Supported Employment skulle sannolikt kunna bidra till påtagliga vinster på ett individuellt såväl som samhällsekonomiskt plan. 17