Denna skrift tillägnar jag Barbro Malmsten, som fick mig att engagera mig i förbundet och som alltid trodde på mitt skrivande.

Transkript

1 -1-

2 Ett tack Större delen av den här skriften skrev jag i maj Jag har sedan, vid ett flertal tillfällen, gjort omfattande bearbetningar av texten. Den sista bearbetningen gjordes i september Jag vill framförallt tacka tre personer för deras hjälp vid dessa bearbetningar. Susanne Berg, som har gett bra och viktig feedback på innehållet. Holger Jacobsson och Emma Nordenstam, som vid olika tillfällen har hjälpt mig att redigera texten. Denna skrift tillägnar jag Barbro Malmsten, som fick mig att engagera mig i förbundet och som alltid trodde på mitt skrivande. Jonas Franksson, 2003 Copyright 2003 Förbundet Unga Rörelsehindrade och Jonas Franksson Text: Jonas Franksson Layout: David Gustavsson - 2 -

3 Jag vill berätta för dig om hur vi i Förbundet Unga Rörelsehindrade ser på vår situation i Sverige, idag. Jag vill att du, när du har läst denna text, ska förstå varför vi finns och varför det är så viktigt att just du kommer med och hjälper oss. Förhoppningsvis kommer jag att väcka din lust till att förändra ditt liv till det bättre och jag hoppas att denna skrift ska fungera som en hjälpande och stärkande hand. Som en vägledare när man känner sig vilsen, och som ett vapen i vår kamp för ett bättre samhälle. Ofta när jag träffar jämnåriga funktionshindrade hamnar jag i diskussion om varför man skall engagera sig i ett handikappförbund. För de flesta är det en självklarhet att många personer som arbetar tillsammans kan åstadkomma större förändringar än om alla hade arbetat på egen hand. Ändå träffar jag ofta på engagerade och ambitiösa personer som inte vill arbeta aktivt i ett förbund. De har tappat tron på att handikapprörelsen kan göra något, de tycker att förbunden är stela, byråkratiska och att ingenting händer. Jag tycker att kritiken är befogad om man tittar på den traditionella handikapprörelsen. Därför gäller det att skapa alternativ. Unga Rörelsehindrade är allt annat än stela, byråkratiska och tråkiga. Istället för att sitta med armarna i kors och slappt gnälla över hur samhället ser ut försöker vi agera direkt. Vi vill befinna oss där det händer saker, inte på avstånd surt kommentera vad som Marshen för tillgänglighet,

4 Marshen för tillgänglighet, 2003 sker. När vi inte kan, eller får, åka med kollektivtrafiken så stoppar vi en buss för att allmänheten skall få känna på hur det känns att bli hindrad ifrån att åka med den. När vi blev förbannade över den tycka synd - om - mentalitet som sprids av Viktoria - fonden (vars syfte är att samla in pengar till funktionshindrade barns fritid), så valde vi inte den väg som den traditionella handikapprörelsen säkerligen skulle ha gjort, nämligen att skriva ett snusförnuftigt uttalande om att vi inte tycker om välgörenhet. Istället startade vi en fond för att främja kronprinsessan Viktorias fritid, som byggde på samma tycka synd - om - mentalitet. Det gjorde vi för att allmänheten skulle få upp ögonen för hur absurd vi tycker att kronprinsessans fond, och de negativa värderingar som hon sprider via den, är. Den ilska som vi känner när samhället behandlar oss illa på grund av vårt rörelsehinder är positiv. Det är ur den ilskan som viljan att kämpa för förändring kommer. Den viljan ger i sin tur upphov till en kraft som gör att man kan åstadkomma förändringar. Går man då tillsammans med trettio, femtio, hundra eller ännu fler personer, som är lika förbannade, skapas en jättekraft som kan skapa riktigt stora förändringar. Att förändra sin situation Så hur börjar man då en sådan här berättelse bäst? Kanske genom att sakligt förklara bakgrunden till våra ställningstaganden i olika intressepolitiska frågor? Nej, det blir så tråkigt. Låt oss istället göra som vi gjorde när vi var små, och ville lyssna till något spännande. Låt oss gå tillbaka till myternas och sagornas land, där man ofta hittar små sanningar som kan hjälpa till att belysa svåra frågor. Jag tycker om gamla sagor, jag tycker om dem inte bara för att de är spännande eller roliga. Jag tycker om dem därför att de berättar intressanta saker om hur människan fungerar. Förståelse för hur människan fungerar är den bästa vägen till förståelse för det samhälle vi lever i. Sagan om kejsarens nya kläder Det finns en känd saga av HC Andersen som ni säkert har hört, den heter Kejsarens nya kläder. Sagan berättar om en kejsare som av två skojare blir erbjuden att få en dräkt av det vackraste tyget i hela världen uppsydd åt sig för en stor summa pengar. Skojarna säger att tyget har - 4 -

5 en magisk egenskap, nämligen att det är osynligt för dumma personer. Kejsaren beställer tyget och anställer de duktigaste sömmerskorna i hela landet till att sy dräkten. När sömmerskorna får tyget av skojarna ser de inte annat än luft. De har dock hört talas om tygets magiska egenskap och vågar inte avslöja att de ingenting ser, eftersom de då kommer att framstå som dumma. Så sömmerskorna börjar sy en dräkt av ett tyg de inte kan se. Under tiden börjar ryktet om kejsarens nya kläder och deras magiska egenskap att sprida sig bland folket i landet där kejsaren regerar. Kejsaren oroar sig för hur det går med kläderna som han har betalat så mycket pengar för, så han sänder iväg en av sina hovmän till sömmerskorna för att se hur det går. Hovmannen ser att sömmerskorna arbetar hårt, de syr och spinner, men han kan inte se något tyg. Det ser ut som om sömmerskorna syr rätt ut i luften. Hovmannen vill dock inte heller att folk skall tro att han är dum, så han rapporterar för kejsaren att tyget ser jättefint ut och att kläderna snart kommer att vara färdiga. Den stora dagen kommer då kläderna är klara, och kejsaren skall vandra genom staden för att visa upp sig för folket. När han äntligen ska ta på sig sin nya dräkt så ser han ingenting, men han vågar absolut inte säga något. Man har ju berättat för honom om det oerhört vackra tyget, och kejsaren vill ju inte framstå som dummare än sina hovmän och sömmerskor. Uppassarna som står runtom honom berömmer dräkten, för inte heller de vågar avslöja att de ingenting kan se. Så kejsaren tar på sig vad han tror är kläderna, och börjar sin vandring genom staden. Överallt har det samlats människor för att få se de omtalade kläderna. Vad de ser är deras kejsare, som kommer gående utan en tråd på kroppen. Ingen vågar säga något, för ingen vill visa att de inte kan se vad de tror att alla andra ser. Istället prisar alla de vackra kläderna och applåderar. Bland människorna finns en liten pojke som inte bryr sig inte om vad de andra tycker, däremot så tycker han att det är väldigt roligt att kejsaren går omkring naken. Så han ropar: KEJSAREN ÄR NAKEN! Då vågar de som står bredvid honom säga att de inte heller ser kläderna, och människorna bredvid dem avslöjar också att de inte ser något. Fler och fler hänger på och till slut ropar hela folket KEJSAREN ÄR NAKEN! Då inser kejsaren att han har blivit lurad, och förstår att han beställt tyget av skojare som inte skickat tyg utan bara luft. Gamla sagor säger mer om våra liv än vi tror. Vi som är unga nu (enligt Unga Rörelsehindrades definition: vi som är under 30 år) har alla vuxit upp med myten om att Sverige är ett så bra land för oss som har rörelsehinder. Detta är inte sant. Vi har fått det lite bättre i takt med att den övriga befolkningens välstånd har ökat, men vi behandlas fortfarande inte som fullvärdiga medborgare. I Sverige är alla medborgare lika mycket värda, säger man. Men alla medborgares demokratiska rättigheter är tydligen inte lika viktiga. Sverige befann sig decennierna efter andra världskriget i en högkonjunktur, av det enkla skälet att vi inte hade deltagit i något krig. Det var bra för ALLA Sveriges invånare att leva här dessa år, eftersom Sverige var ett rikt och välmående land. Idag när de flesta europeiska länder har kommit ur sin ekonomiska kris ser vi att Sverige inte alls är något överdrivet bra land att växa upp i om man har ett rörelsehinder. Många länder har på kort tid kommit ikapp Sverige, och vissa länder har till och med gått förbi oss. På en del områden är - 5 -

6 Sverige fortfarande ett föregångsland, vi har ju bland annat den ypperliga LSS lagen. Men studerar vi vårt samhälle lite närmare kommer vi att se att i många fall är Sverige i frågor som rör oss som har ett rörelsehinder lika naket som kejsaren i sagan var. Det gäller bara att våga se igenom myten om att Sverige skulle vara ett så fantastiskt land för oss, och det är inte det lättaste. Varför tror du att ingen i sagan ville säga att de inte kunde se några kläder? Jag tror att det finns två svar på den frågan. 1. Om det hade varit en enda person som hade beställt och tagit emot tyget så tror jag nog att han ganska snabbt skulle insett och erkänt att han hade blivit lurad, men nu var det flera personer inblandade, det var flera sömmerskor, flera hovmän och slutligen var det många människor som hade samlats för att titta på kejsarens nya kläder. Det är svårt att i en folksamling, där man tror att alla andra ser, avslöja att man själv inte gör det. Precis som det är svårt att i en grupp där man tror att alla har en viss åsikt, avslöja att man själv har en annan uppfattning. Man vill inte att andra ska anse att man är dum, och även om man är säker på att man har rätt så vill man inte vara obekväm och riskera att bli utstött ur gruppen. 2. Det var inte vem som helst som hade beställt tyget, det var kejsaren, han som härskade i landet. Det var en auktoritet som folket litade på, kanske i så hög grad att många nog skulle kunna luras till att tro att det var högsta mode att gå naken. Kejsaren vet bäst. Inte skulle väl en kejsare kunna luras av några skojare så till den milda grad att han såg tyg istället för luft. Det kejsaren gör är alltid rätt. Även om jag tycker att det verkar helt galet att han går runt naken så måste det vara mig det är fel på, det måste vara jag som är så dum så att jag inte kan se kläderna, för kejsaren han vet alltid vad han gör. Hur det är att leva med ett rörelsehinder i Sverige idag Att vara född med ett rörelsehinder i Sverige innebär en massa begränsningar, du kan till exempel inte röra dig fritt på stan om du använder rullstol på grund att många ställen saknar hiss eller ramp. På de ställen som du dagligen besöker, till exempel ditt arbete eller din skola, kan du kanske inte heller röra dig fritt, det finns kanske en trappa ner till ett visst klassrum eller chefens kontor kanske är för trångt. Man vänjer sig snabbt. Du kanske känner igen dig i beskrivningen ovan. Du kanske inte kommer in överallt i din skola eller på ditt jobb, du kanske inte heller kan åka buss tillsammans med dina kamrater utan får vänta på färdtjänst. Men du har vant dig. Du får ju undervisning i ett eget rum om du inte kommer in i det vanliga kla

7 ssrummet. Det är ju lite tråkigt att inte kunna vara med på den vanliga lektionen, men å andra sidan är det mycket lugnare att sitta själv och slippa höra stojet ifrån de andra kamraterna. Visst är det lite tråkigt att inte kunna åka med i samma buss som sina vänner - men det är ju rätt skönt att åka taxi och dessutom slipper man ta sig ifrån hållplatsen och hem själv. Människan har en mycket bra förmåga att snabbt anpassa sig till situationen. Har man levt hela sitt liv med ett rörelsehinder, och ständigt blivit behandlad på ett visst sätt, så har man ju aldrig upplevt något annat. Man är så van att bli särbehandlad att man inte ens märker att man blir det. Om man har fått sitt rörelsehinder senare i livet vet man att man faktiskt kan leva sitt liv på ett annat sätt, man känner tydligt att man blir särbehandlad. Många av de personer som jag har träffat som har fått sitt rörelsehinder i vuxen ålder har berättat att de ändå fann sig i särbehandlingen. Eftersom de hade fått höra att personer med rörelsehinder har en massa begränsningar såg de denna särbehandling som något o- frånkomligt. Den icke existerande skillnaden mellan att bli illa behandlad och att bli särbehandlad Det finns mängder av såna här exempel i Sverige. Ett fullt tillgängligt land för oss skulle vara ett land där vi som har ett rörelsehinder levde ett liv på lika villkor som de icke rörelsehindrade, där den enda skillnaden mellan mig och en gående kompis skulle vara att han går och jag rullar. Sverige är uppenbarligen inget sådant land, alltså är Sverige ett otillgängligt land. Även om de flesta personer som har ett rörelsehinder märker att de blir behandlade annorlunda än andra människor, är det inte många som skulle säga att de blir sämre behandlade. De flesta människor som inte har ett rörelsehinder anser inte heller att vi blir det. Hur kommer det sig? Tänk er att en person blev nekad att komma in i sitt klassrum på sin hemskola på grund av att han var rödhårig. Det finns inte en enda vettig människa som inte skulle säga att han blev illa behandlad. Även om skolan skulle ordna ett eget rum där rödhåriga får undervisning skulle det vara en skola där man mobbade vissa av sina elever. Om något sådant inträffade i Sverige skulle det bli folkstorm. Ledningen för skolan skulle få avgå med omedelbar verkan. Det skulle skrivas om det i varenda tidning och politiker skulle stå i TV och uttrycka sin avsky över vad som hade inträffat. Låt oss nu skruva till situationen ytterligare. Tänk er att svenska staten inrättar en specialskola dit skolor som inte vill ha rödhåriga elever kan skicka dem. Den regering som stod bakom ett sådant förslag skulle få avgå ögonblickligen. I Sverige idag kan många elever med rörelsehinder inte ens ta sig in genom huvudentrén på skolan i hemkommunen. Skolan behöver inte anpassa entrén utan kan faktiskt skicka iväg eleven på till exempel riksgymnasium för rörelsehindrade. Det som i exemplet om de rödhåriga eleverna framstod som så absurt och frånstötande är vardag för många av oss som har ett rörelsehinder. Varför finns denna skillnad i synsätt på personer med rött hår och personer med rörelsehinder? Anledningen sägs vara att det ligger olika orsaker - 7 -

8 bakom varför man blir behandlad på ett visst sätt. Medan den rödhårige anses bli illa behandlad på grund av sitt utseende, anses den rörelsehindrade bli särbehandlad på grund av ekonomiska faktorer. Man anser helt enkelt inte att samhället har råd att behandla oss på ett värdigt sätt. Frågan är dock om inte samhället har ett ansvar för alla sina medborgare. Är det inte våra politikers plikt att garantera att alla människor får samma demokratiska rättigheter? Det är faktiskt så att vi som har ett rörelsehinder i grunden ska ha precis samma rättigheter som alla andra. Alla medborgare ska ha rätt att få en bra utbildning, alla ska ha rätt att komma in i affärer, alla medborgare ska ha rätt att få möjlighet till en givande fritid och alla medborgare ska ha rätt att rösta. Men hur ska vi som har ett rörelsehinder få en bra utbildning när hälften av landets grundskolor är otillgängliga för oss? Hur skall vi kunna ha en givande fritid när vi inte har en möjlighet att ta oss in på restauranger, krogar och biografer? Hur ska vi kunna rösta när vi inte kommer in i vallokalen? Att bli nekad sina demokratiska rättigheter är att bli diskriminerad. Det borde vara ett allvarligt brott att frånta någon dennes rättigheter, men absurt nog är det tillåtet när det gäller oss med rörelsehinder. undervisning i ett eget rum för att vi inte kommer in i det vanliga klassrummet säger man att det är bättre för oss att sitta i ett eget rum. Vi får ju undervisning i en lugnare miljö. När gymnasieskolan på hemorten märker att de inte har resurser att ta emot oss, så säger de att det är bättre för oss att studera på ett riksgymnasium. Där har de nämligen spetskompetens när det gäller att ta hand om elever med rörelsehinder. Dessa argumentet är ingenting annat än undanflykter för att slippa ansvaret att förändra samhället. Vi utgår ifrån att människor talar sanning. Villfarelsen att allt görs för vårt eget bästa är så utbredd att de flesta tror att den är sann. De som tjänar på detta är de som inte vill betala vad det kostar för att alla skall kunna leva ett rikt liv. Legaliserad apartheid Så är vi inne på ett annat av de vanligaste argumenten för att legitimera diskrimineringen av oss, de ekonomiska faktorerna. Man har inte råd att ge oss våra rättigheter, det kostar för mycket pengar att göra samhället helt tillgängligt. Det är detta argument som politiker brukar använda. Håller det här argumentet då? Svaret är nej. För vårt eget bästa För att legitimera diskrimineringen mot oss använder man några märkliga argument. Ett av de märkligaste och vanligaste argumenten är att man diskriminerar oss för vårt eget bästa. Naturligtvis säger man inte så rakt ut, men det är det man menar. När man t.ex. låter oss sitta och få Tänk dig att makthavarna i Sverige skulle diskriminera rödhåriga på det sätt som jag har beskrivit ovan och försvara detta med att säga: vi skulle gärna ge den rödhåriga befolkningen samma rättigheter som den övriga - 8 -

9 befolkningen men vår ekonomi är tyvärr för dålig. Tror ni att de skulle komma undan med ett sådant argument? Knappast, det säger ju sig självt att om man fick diskriminera rödhåriga personer på grund av ekonomiska faktorer så vore det de samma som att legalisera apartheid. Det är alltså självklart att ett land inte får behandla sina medborgare såhär grundläggande olika trots att landet har dålig ekonomi. Ändå gäller denna självklarhet inte människor med funktionshinder! Hur kommer det sig? Han är naken! Vi påverkas mycket av de rådande värderingarna i det samhälle vi lever i. Det svenska samhället tar tydligt avstånd från all typ av rasism. De flesta av oss är uppfostrade med vetskapen om att alla människor är lika mycket värda oavsett hudfärg eller ursprung. Denna vetskap har dock inte varit självklar i alla samhällen. Det finns många exempel på detta, bland andra Sydafrika under apartheidregimen och Tyskland på trettiotalet. Sverige idag är självklart mycket långt ifrån trettiotalets Tyskland. I Sverige är det självklart att alla är lika mycket värda, detta inkluderar naturligtvis människor med funktionshinder. I Sverige är det självklart att man inte kan neka en person med en viss hudfärg att åka med bussen hem från sitt jobb. I Sverige är det självklart att man inte kan neka en person som sitter i rullstol att åka med bussen... Nej vänta nu, i Sverige är det ju inte självklart att få åka med bussen om man sitter i rullstol, snarare tvärtom, ändå var ju alla lika mycket värda. Det är någonting som inte stämmer här. Alla är lika mycket värda, det får vi veta redan som barn. Men ett budskap som detta förlorar sin mening om det inte efterlevs. Makthavarna i Sverige älskar att prata om alla människors lika värde, men tar man inte konsekvenserna av det man säger förvandlas denna fina tanke till tomma ord. När vi inser att alla i Sverige idag faktiskt inte behandlas som lika mycket värda blir vi irriterade, och en dag märker vi att någonting som vi tyckte var självklart har förvandlats till en floskel, något som politiker säger när de vill visa vilka fina människor de är. Det är farligt när något som borde vara en sanning tappar sitt värde. Lika farligt kan det faktiskt vara om människor inte blir irriterade över politikers prat om allas lika värde. Risken är då att man uppfattar det som att ingen blir illa behandlad eller diskriminerad i Sverige idag. Vi har fått lära oss att man får neka en person som sitter i rullstol att åka med bussen hem från sitt jobb. Men även om vi har lärt oss det, så är det fel. De som styr ett samhälle kan ha fel. Det kan vara svårt att inse att något som samhället legitimerar inte nödvändigtvis är okej. Precis som det var svårt för folket i sagan att inse att kejsaren inte hade några kläder på sig. En politiker som sitter i TV och säger att alla i Sverige är lika mycket värda liknar kejsaren som visar upp sina nya kläder för folket. Han tror att vi ser det han vill visa upp, men vi märker om vi tänker efter att han är naken

10 Att förändra samhällets attityd gentemot oss Hur kommer det sig att politiker ändå kan fortsätta att skylla på ekonomin just när det gäller att inte tillgodose våra rättigheter? Svaret på denna fråga är enkel. De kan fortsätta att skylla på ekonomin eftersom vi inte protesterar. Tror ni att ANC skulle ha kommit till makten i Sydafrika om de svarta hade funnit sig i sin situation? Hur tror ni att det skulle ha gått för den svarta medborgarrättsrörelsen som kämpade för de svartas rättigheter i USA om de hade sagt visserligen så har vi det inte lika bra som den vita befolkningen, men vi har det ändå bra med tanke på våra förutsättningar. Svaret är att det inte hade gått alls. Det låter absurt att en svart person skulle kunna anse att det är okej att hon inte har samma rättigheter som en vit därför att hon har sämre förutsättningar än denna. Hudfärgen påverkar ju inte på något sätt hennes möjligheter att leva ett normalt liv. Däremot påverkas hennes möjligheter av samhällets attityd gentemot henne. Jag har dock hört flera rörelsehindrade i Sverige säga att de har det bra med tanke på sina förutsättningar. Det är mycket sällan någon som reagerar mot ett sådant påstående, tvärtom en det ganska vanlig attityd i Sverige. Jag hävdar dock att även för oss är det attityderna som skapar förutsättningarna. Naturligtvis medför ett rörelsehinder vissa begränsningar, till exempel att man inte kan gå. Att man inte kan gå betyder ju inte att man inte kan åka buss eller prova kläder i provhytter. I Sverige idag betyder det dock det, eftersom det finns trappsteg när man skall kliva på bussen och eftersom provhytterna är så små att en rullstol inte får plats. Det är viktigt att man förstår att det inte är rörelsehindret i sig som skapar förutsättningarna! Förutsättningarna skapas av samhällets tillgänglighet för oss. Om Sverige hade varit tillgängligt så att du skulle kunna göra allt som dina gående kamrater kan göra, då skulle du ha haft samma förutsättningar som alla andra. Hur tillgängligt ett samhälle är bestäms av de som har makten i samhället. Tillgängligheten avgörs alltså av vilken attityd makthavarna har till denna fråga. Hur är då Sveriges politikers attityder till oss med rörelsehinder? Ja, om vi skulle träffa en politiker och prata tillgänglighet så lovar jag att han (vi säger att det är en han) skulle tycka bra om oss, om vi inte är alltför otrevliga. Jag lovar att han skulle säga jag skall se vad jag kan göra, och sedan skulle vi kanske nöja oss med det och han skulle tycka att vi var trevliga ungdomar, men tror ni att han verkligen sen skulle göra allt han kunde för att förbättra vår situation? Det är inte så troligt, och även om han verkligen skulle försöka, så skulle inte så många av hans kollegor stötta honom. Hur kan jag säga det här så tvärsäkert? Jo, handikapprörelsen i Sverige har träffat politiker under

11 hela 1900-talet, och jag kan lova att de flesta politiker har varit välvilligt inställda och sagt att man ska göra allt man kan för att vi skall få det bättre. Hur mycket har då hänt? Visst har det hänt en del, handikapprörelsen har åstadkommit många positiva förändringar, det skall man inte sticka under stol med. Samtidigt har handikapprörelsen en skuld i att vi fortfarande blir dåligt behandlade. Om man inte hade gått ifrån mötena med ett glatt leende, utan istället satt sig på tvären och visat att man inte tänkte ge sig förrän man fick se konkreta resultat, så skulle nog samhället idag vara mycket mer tillgängligt. Jag tror att handikapprörelsen idag har en överdriven respekt för politikerna. En respekt som har gjort att man alltmer börjar likna hovet i historien om kejsarens nya kläder. Man står och applåderar kläderna som inte finns av rädsla för att politikerna annars skulle bli förbannade. Vi ser att politikerna fortfarande behandlar oss dåligt. Varför gör de på detta sätt? Jo, det är så att det finns en viss skillnad på den attityd som ligger på ytan och den attityd som ligger på djupet hos en människa. Politikern är snäll och förstår oss på ett ytligt plan, men han saknar den riktiga viljan, den viljan som kommer från djupet av hans hjärta, att förbättra vår situation. Vi kan alltså se att de frågor som är viktiga för att vi ska må bra fortfarande värderas lågt i politikernas ögon. Även om de har en positiv attityd till oss som enskilda personer tycker de att de frågor som betyder mycket för oss inte är så viktiga. De ser våra frågor som kostnader och inte som demokratiska rättigheter. Deras attityd gentemot oss som grupp är med andra ord riktigt dålig. Eftersom det är politikernas attityder som bestämmer hur högt t.ex. tillgänglighetsfrågan värderas är det mycket viktigt att vi försöker förbättra dessa attityder. Hur gör man det då? Det har ju visat sig att man inte kommer någonstans genom att prata med dem. Politikernas attityder påverkas av hur viktig väljarna (dvs. det svenska folket) tycker att frågan är. För att kunna förändra politikernas attityder måste man alltså förändra allmänhetens attityder. Vikten av att kräva sin rätt Det gäller alltså att få allmänheten att få upp ögonen för våra problem så att man skapar ett tryck på politikerna att agera i våra frågor. Att väcka allmänheten är egentligen ganska enkelt, jag har aldrig hållit ett föredrag eller varit med och genomfört en aktion utan att majoriteten av dem som har lyssnat eller sett oss har hållit med. De flesta ser så tydligt att vi blir dåligt behandlade bara de får upp ögonen för problemen. Vi har många som står bakom oss. Hur kan man då mer konkret gå till väga för att ändra allmänhetens attityder? Det räcker många gånger med att bara gå ut och informera. Man kan dela ut flygblad, hålla föredrag, spela teater, starta diskussioner, skriva i tidningar, demonstrera, sjunga kampsånger i kör, rita skämtteckningar mm. Det är bara fantasin som sätter stopp för vad man kan göra. Det skapar förändring det lovar jag, även om det ibland kan ta lite tid. Ett av de snabbare sätten att skapa en förändring är också ett av de mest omdebatterade - civil olydnad. Civil olydnad är när man bryter mot lagen utan att någon kommer till fysisk skada. Att bryta mot lagen är inte den första metod som man tillgriper om man vill åstadkomma en förändring. I vissa fall kan man dock inte vänta längre. Man har försökt

12 med alla medel att få politikerna att ta sitt ansvar men ingenting har hänt. Då kan det vara rätt att genomföra en civil olydnadsaktion. Ett exempel på hur Unga Rörelsehindrade har använt sig av civil olydnad är kollektivtrafiken. Redan 1979 kom det en lag som säger att när kollektivtrafik byggs ska funktionshindrades behov beaktas. Trots denna lag kan vi fortfarande inte åka buss, det är svårt att åka tåg och när den nya tunnelbanevagnen kom i Stockholm sommaren 1998 var den svårare att komma upp på än den gamla vagnen ifrån 60-talet. Politikerna har alltså i över 20 års tid brutit mot en lag som de själva har stiftat. Vi kände att vi inte kunde vänta längre, det hjälpte inte med att bara dela ut flygblad eller skriva artiklar denna gång, vi var tvungna att göra något direkt. Unga Rörelsehindrade har under flera år utfört civil olydnadsaktioner riktade mot kollektivtrafiken i Stockholm. Vi har bland annat kedjat fast oss i bussar och pendeltåg och därigenom hindrat trafiken ifrån att komma fram. Under den tid som vi har varit fastkedjade (vid flera tillfällen så lång tid som 45 minuter) spred vi information om den otillgängliga kollektivtrafiken. Argumentet för att göra detta var enkelt och klart. Vi utsatte allmänheten i 45 minuter för det vi blir utsatta för varje dag. Vi ville helt enkelt att allmänheten skulle få känna på hur det känns att inte kunna använda kollektivtrafiken. Vid vissa tillfällen har det gått rätt hett till mellan aktivisterna och polisen som försökt att klippa loss kedjorna ifrån bussen eller vagnen. Men vi lyckades nå ut med vårt budskap, i alla Stockholms tidningar har det gått att läsa om aktionerna och vi har varit med i TV och radio

13 Detta är ett tydligt exempel på hur man genom att väcka allmänhetens intresse skapar en press på politikerna att agera. Aktionerna har bidragit till att det idag finns en helt annan press på kollektivtrafikbolagen att anpassa sina fordon. Myten om att vi skulle vara en svag grupp För att vi ska få samhället att bli bättre för oss som har rörelsehinder måste vi förändra samhällets attityder mot oss. Men det räcker inte, vi måste också ändra de attityder vi har mot oss själva. Så länge vi accepterar att vi blir sämre behandlade än andra människor kommer samhället att fortsätta att särbehandla oss. Så länge vi själva tycker att det finns en stor skillnad mellan oss och övriga människor kommer omgivningen att anse att människor med rörelsehinder är annorlunda. När samhället ser oss som annorlunda än andra människor kan de neka oss våra fri - och rättigheter. Inte förrän vi ändrar attityderna mot oss själva och börjar se att vi är lika andra människor kommer vi att på allvar kunna kräva vår rätt, och det är inte förrän vi på allvar börjar kräva vår rätt som vi kommer att kunna åstadkomma stora förändringar. Vi måste börja se oss själva som fullvärdiga medborgare om vi en dag skall kunna bli det. Jag har redan poängterat att vi inte kan säga att vi har det bra med tanke på våra förutsättningar, eftersom det är samhällets tillgänglighet och inte ditt rörelsehinder som bestämmer förutsättningarna. Men det finns flera uttryck som vi måste passa oss för. En lika farlig som vanlig benämning på oss människor med funktionshinder är svag grupp. Jag tror inte jag har läst många artiklar i dagspress eller sett många inslag i TV där man har tagit upp vår situation utan att kalla oss en svag grupp. Jag har aldrig känt mig svag. Visst har det funnits stunder då jag har mått dåligt och tvivlat på min förmåga, men svaghet har jag inte känt. En svag person är enligt min definition en person som inte kämpar för sin sak och som inte säger ifrån om andra sätter sig på honom eller henne. När jag tänker på en svag person tänker jag på någon som inte har någon tro på sig själv och som inte känner sitt eget värde. Vi kan alla känna oss svaga, men det är ett allmänmänskligt problem och ingenting som är typiskt för vår grupp. Visst kan personer som ofta tampas med problem i sitt dagliga liv ha långa perioder där man känner hopplöshet, men genom att tampas med problem brukar man också växa sig starkare som människa. Jag har träffat personer med rörelsehinder som har känt sig svaga, men jag har också träffat många personer med rörelsehinder som har varit väldigt starka, starkare än de kanske skulle varit utan sitt rörelsehinder. Att vi skulle vara en svag grupp stämmer inte alls. Hur kommer det sig då att vi ständigt blir kallade svaga? En orsak kan vara att man egentligen inte menar att vi är svaga utan att vi är utsatta. Att vara utsatt är en helt annan sak än att vara svag. Utsatt är man när man exempelvis är mer känslig för samhällets neddragningar än genomsnittet, och det är vi. En besparing kan, för en gående svensk, i värsta fall innebära att hon får leva fattigt. För oss kan det innebära att vi överhuvudtaget inte kommer upp ur sängen därför att man har dragit in på assistans eller hjälpmedel. Om det är utsatt man menar när man skriver svag förstår jag vad man syftar på, då gäller det bara att få människor att byta ord (någonting som i och för sig kan vara nog så knepigt, tänk bara på hur lång tid det tar för människor

14 att byta ord ifrån handikappad till funktionshindrad). Det kan dock finnas andra orsaker till varför vi kallas svaga, orsaker som det inte är lika lätt att göra något åt. Att se på personer med funktionshinder som svaga är en tradition som bland annat kan ha sin grund i Darwins gamla teori om den starkes rätt. Teorin om den starkes rätt bygger förenklat på tanken att det är de starkaste och friskaste djuren som klarar sig bäst i naturen, medan de mer utsatta djuren har svårare att klara sig. Naturen väljer ut det naturliga urvalet, där de som har de bästa fysiska förutsättningarna klarar sig och kan föra sina gener vidare. Darwinismen menar att eftersom vi också är däggdjur gäller samma sak även för oss. Det är möjligt att det är detta tankesätt som omedvetet gör sig gällande när ser oss som en svag grupp. Det tycks ibland som om man endast tar sig an våra frågor när det är högkonjunktur och övriga samhällsfrågor är lösta. Det tycks som man ser våra behov som någon slags lyx, något man kan göra något åt när samhället i övrigt fungerar smärtfritt. En parallell till darwinismen skulle vara att naturen tar hand om de mest utsatta djuren sist. Jag är övertygad om att detta synsätt ligger bakom många av de dåliga attityder som finns gentemot oss. En annan förklaring till att man använder ordet svag kan man finna i den föråldrade religiösa idén att rörelsehindret skulle vara ett straff från Gud. Det är bara vissa religiösa fundamentalister som skulle hävda detta idag, men den kristna traditionen har haft så stort inflytande på det svenska samhället att spåren omedvetet kan finnas kvar i människors sätt att tänka. Något av det otäckaste med detta är att flera personer med rörelsehinder har denna attityd emot sig själva, trots att de ofta inte på något sätt är religiösa i övrigt. Den enda man måste leva med i hela sitt liv är sig själv, därför är det fruktansvärt när en människa, vem det nu än må vara, ser sitt liv som ett straff. Fruktansvärt för att det så tydligt visar att denna människa inte mår bra. Det är inte konstigt att man kan känna vanmakt vissa stunder av sitt liv, när man varje dag måste kämpa för att kunna leva ett vanligt liv. Det är dock framförallt samhället som ska lastas för att du mår dåligt. Om samhället var tillgängligt, så att du kunde leva ett liv på samma villkor som andra, skulle inte ditt rörelsehinder upplevas som ett problem

15 Att ta tillbaka sin stolthet Något av det viktigaste som en människa har är hennes stolthet. Det är stoltheten som gör att en människa inte finner sig i att bli trampad på. Ja, man skulle kunna säga att det är stoltheten som skiljer en stark människa från en svag. Utan stolthet kan man aldrig förbättra sin situation, utan stolthet kan man inte kräva sin rätt. Utan stolthet känner man att man inte har någon rätt att protestera överhuvudtaget. Förlorar vi vår stolthet förvandlas vi till den svaga grupp som samhället så ofta utmålar oss som. Ett tydligt bevis på hur vi har förlorat vår stolthet är reaktionerna jag möter när jag vänder på det felaktiga tankesättet om att rörelsehindret skulle vara ett straff, och säger att jag personligen ser mitt rörelsehinder som en gåva. Jag anser att jag har fått så mycket erfarenhet och fördjupad förståelse för olika människors livssituationer genom mitt funktionshinder att detta mer än väl väger upp min begränsade rörlighet. Detta är en åsikt som jag förstår att vissa tycker är konstig och andra inte delar. Det märkliga är dock att när jag uttrycker denna åsikt är det många personer med rörelsehinder som blir väldigt upprörda och förbannade, precis som om jag genom att uttrycka den har drivit med dem. Det är faktiskt så att jag möter större förståelse för min åsikt bland personer som inte har ett rörelsehinder, fast man skulle ha kunnat tro att de skulle haft ännu svårare att förstå vad jag menar. Varför väcker denna åsikt så mycket protester bland oss som har ett rörelsehinder? Låt oss än en gång vända blickarna mot de svartas kamp för sina rättigheter i USA och Sydafrika. Motståndsrörelserna växte sig starka av en okuvlig stolthet, folk var nöjda med sig själva och det fanns en vetskap om att man som svart var minst lika bra som en vit människa. Man sjöng James Browns sång I m black and I m proud och knöt sina nävar. Här fanns en stolthet och en kampglöd som de vita makthavarna tillslut inte kunde hålla tillbaka. Man behöver inte söka sig utanför Sveriges gränser för att hitta liknande exempel. Titta på de homosexuella och se vilken styrka de utstrålar, eller varför inte titta på kvinnorörelsen och se med vilken säkerhet, stolthet och styrka man slåss för ett jämställt samhälle. Om man skulle fråga en bög om han skulle vilja vara straight eller en kvinna om hon vill byta kön så skulle svaret i de allra, allra flesta fall bli nej. Om man däremot frågar en person som sitter rullstol om han eller hon skulle vilja kunna gå så blir svaret så gott som alltid ja. Anledningarna till detta är flera. Det är mycket svårare att leva ett normalt liv i Sverige idag om man har ett rörelsehinder än om man är svart, kvinna eller homosexuell. Om samhället skulle vara helt tillgängligt så lovar jag att viljan att kunna gå skulle minska ganska rejält. Den skulle kanske finnas kvar, men på ett annat sätt. Det skulle fortfarande vara kul att känna hur det känns att springa, men man skulle inte behöva kunna det för att leva ett normalt liv, och önskan om att kunna gå skulle jämföras med människans önskan att kunna flyga som en fågel

16 Tycka-synd-om En annan anledning till att vi förlorat vår stolthet (som har större inverkan än man kan tro) är att vi under hela vår uppväxt har stött på människor som har tyckt synd om oss, människor som har sagt saker som stackars dig som inte kan gå. Man har tyckt synd om oss i så stor utsträckning att vi har börjat tycka synd om oss själva. Jag minns själv att jag som liten inte tyckte att det var så stor skillnad mellan mig och de andra barnen på mitt dagis, men varje gång jag träffade någon vuxen som beklagade sig över mitt tillstånd så växte tanken inom mig att det trots allt var en stor skillnad. När jag hade hört tillräckligt många gånger att folk trodde att jag mådde dåligt, började jag till slut tro på dem. Successivt började jag i mina egna ögon förvandlas till en svag person. På samma sätt som jag förvandlades till en svag person har makthavarna i Sverige försökt förvandla funktionshindrade till en svag grupp. Det mest skrämmande är att de tjänar på det; en svag grupp kräver inte mycket, en svag grupp sitter snällt och väntar på att makthavarna ska känna att de har tid och lite pengar över till dem. En svag grupp säger tack, men oj, skall jag få allt det här, det är verkligen för mycket. En svag grupp är en kraftlös grupp och en kraftlös grupp är bra i makthavarnas ögon, för det är en snäll grupp som inte kräver någonting. Det som kan uppfattas som en vanlig felsägning - att säga svag istället för utsatt - kan bli ett ord som stjälper oss och hjälper dem som vinner på att vi är tysta och snälla. Att ordet är väldigt vanligt förekommande blir extra tydligt när man ser att handikapprörelsen i vissa fall använder det för att beskriva sig själva. Att handikapprörelsen väljer att profilera sig som företrädare för en svag grupp leder till att rörelsen ger sken av att vara maktlös, och därigenom bakbinder den sig själv. Det är inte konstigt att en rörelse som ser sig själv som svag blir en impotent och kraftlös rörelse. Man har tagit vår stolthet ifrån oss, vi måste ta den tillbaka. Att kämpa mot ett gemensamt mål är ett av de bästa sätten att återerövra den kollektiva stolthet som samhället har försökt ta ifrån oss. Vi får inte låta otillgängligheten stoppa oss Det är viktigt att vi inte låter oss stoppas av otillgängligheten om vi vill skapa förändring. Ett bra exempel på detta är rockfestivaler. Rockfestivaler är på många sätt det mest otillgängliga man kan åka till. Det är nästan omöjligt att ta sig fram på de skitiga grusgångarna som leder till de olika scenerna, för att inte tala om hur svår det är att ta sig fram bland de tusentals människor som

17 trängs runt scenerna. Första gången jag var på Hultsfredsfestivalen var vi två eller kanske tre personer som satt i rullstol på hela festivalen, och vi var utan tvekan exotiska inslag för de övriga festivaldeltagarna. Ni har säkert, när ni har varit ute på krogen, varit med om att fulla personer (vanligtvis killar) har böjt sig över er och sagt något i stil med fan vad härligt att du är ute, verkligen starkt av dig. Ni vet hur tröttsamt det kan vara att prata med de här personerna, de har tendens att prata i det oändliga och vill aldrig lämna en i fred. För att inte tala om hur jobbigt de är när man är ute och dansar, när de ska visa sin godhet och dansa med en hur länge som helst. Personer av den här sorten har förstört många kvällar för mig och det fanns ett oändligt antal av dem på min första Hultsfredsfestival, de förstörde nästan hela festivalen. Fem år senare var vi nästan 20 personer som satt i rullstol och jag var inte med om att en enda person kom fram och talade om hur häftigt han tyckte det var att jag var på festival. Eftersom vi var så pass många som satt i rullstol ansågs det inte längre konstigt att en person med rörelsehinder gick på festivaler. Att antalet rörelsehindrade hade ökat så kraftigt på fem år är ett av de bästa bevisen på att styrkan har ökat hos oss. Att vi åker till Hultsfred trots att man knappt kan ta sig fram på festivalområdet bevisar att det i alla fall finns två saker som är viktigare än tillgänglighet. Kärlek och musik. I takt med att flera av oss åker på festivaler blir de även tillgängligare. På Hultsfredsfestivalen har man numera handikapptoaletter, och vid de största scenerna har man byggt rullstolsläktare. Det är som sagt inte förrän vi aktivt visar vad som behöver förändras som vi lyckas åstadkomma en förändring. Det viktigaste man kan lära sig av det här är att samhällets otillgänglighet inte får stoppa oss. Om vi hade stannat hemma så skulle ju festivalarrangören kunna säga, med all rätt, att någon anpassning inte behövs för det kommer ju ändå aldrig någon med rörelsehinder till festivalerna. Inga festivaler skulle då bli tillgängliga. Så, kära läsare, jag hoppas att du har lärt dig något. Jag hoppas att du förstår att du dagligen blir diskriminerad. Jag hoppas att du förstår att det är fel. Jag hoppas också att du förstår att det inte behöver vara på det här sättet. Det går att förändra samhället till det bättre. Men för att någonting ska förändras så måste man kämpa för det. Att inte göra något är det samma som att acceptera att man blir diskriminerad och dåligt behandlad. Det kommer aldrig att bli någon förändring om vi bara sitter med armarna i kors och väntar på att någonting ska hända. Jag ger dig ett förslag på vad du kan göra. Du kan engagera dig tillsammans med oss i Förbundet Unga Rörelsehindrade. Tillsammans ska vi göra styrkan och stoltheten till ledstjärnor i vår kamp för ett tillgängligt samhälle. Unga Rörelsehindrade ska vara som barnet i sagan om kejsarens nya kläder. Vi skall visa upp hålen i kejsarens kläder och vi ska kräva att han tar nål och tråd och syr igen dem. Sverige ska bli ett fullt tillgängligt, demokratiskt samhälle inte bara i teorin utan även i praktiken. Tillsammans kan vi göra något riktigt stort. Jag lovar

18 - 18 -

19 >> Så blir du medlem: Det enklaste och snabbaste sättet att bli medlem är genom vår hemsida: där fyller du i dina uppgifter direkt på Internet och behöver inte vänta på papper från oss. Om du inte har tillgång till Internet går det även bra att ringa, eller fylla i nedanstående talong och skicka till oss, du behöver inte betala porto. = Obligatorisk uppgift Namn:... C/O:... Gatuadress:... Postadress:... Telefonnr:... Skicka talongen till: Förbundet Unga Rörelsehindrade FRISVAR STOCKHOLM eller faxa till: Portot är betalt

20 Telefon: Fax: Postadress: Box 47305, Stockholm Besöksadress: T-Liljeholmen, Katrinebergsvägen