Vargen i Ringvattnet ett värdefullt djur

Transkript

1 Naturvårdsverket Att: Lars Liljelund, Björn Risinger, Susanna Löfgren Anders Wetterin Stockholm Vargen i Ringvattnet ett värdefullt djur Svenska Rovdjursföreningen (SRF) har följt händelseutvecklingen kring vargen i byn Rin gvattnet och tar kraftigt avstånd från att avliva vargen, med mindre än att vargen orsakar exceptionellt stor skada och att inga andra åtgärder står till buds. Just denna varg är oerhört genetiskt värdefull och det vore förödande för vargstammen med ett jakttillstånd i det här läget. Som en absolut sista åtgärd menar vi att ett flyttförsök är bättre än avlivning. Vi motiverar våra synpunkter nedan. Den skandinaviska vargstammen har befunnit sig i en flaskhals i drygt 20 år, inaveln är kraftig, risken för inavelsdepression är överhängande, tillväxten har stagnerat och stammen är reproduktivt starkt isolerad från andra vargpopulationer österut. Det förekommer parningar mellan mycket nära släktingar som far-dotter (Koppang) och syskon (Dals-Ed). Rekordantalet på 13 föryngringar förra säsongen motverkar inte dessa dystra fakta. Rekordet är två fler föryngringar än tidigare. Dödligheten är hög. Vargstammen är dessutom - ur ett bevarandebiologiskt och populationsgenetiskt perspektiv - extremt liten och har så varit under anmärkningsvärt lång tid, vilket sammantaget med omständigheterna ovan medför att den är extremt sårbar. Detta innebär att vargstammen inte tål ytterligare medveten avlivning utan att det strider mot huvudprincipen för undantag i Art- och habitatdirektivet nämligen att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde. Bevarandestatusen anses "gynnsam", enligt Habitatdirektivet, när uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö. Sammanfattning * Vargen i Ringvattnet kan vara den potentiellt värdefullaste vargen i Sverige sedan Gillhovshannen Enligt försiktighetsprincipen menar vi att ett kvalificerat underlag/sårbarhetsanalys om vad avlivning av en invandrad varg innebär för vargpopulationens fortlevnad på kort och längre sikt - måste tas fram innan ett skyddsjaktbeslut fattas. * I just det här, för vargstammen, strategiskt betydelsefulla läget menar vi, trots att vi beklagar de inskränkningar vargens närvaro innebär för byborna, att Naturvårdsverket huvudsakligen måste se till de faktiska problem som vargen rent objektivt förorsakat, vilka inte ger fog för avlivning. SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN tel/fax: , tel Box 144, S LEKSAND e-post: info@rovdjur.se org.nr bankgiro: , postgiro:

2 * I brist på andra vilda vargar söker sig enstaka vargar till hundar - och sådana här situationer uppstår. Vargen är inte onormal och det är en av människan orsakad situation att vargar ibland uppträder på det här viset. * Om inte fler alternativa lösningar än skrämsel tillämpas i det aktuella fallet skulle det strida mot huvudprincipen för undantag i Art- och habitatdirektivet som endast medger undantag förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning. * SRF förordar att ge vargen mer tid kopplat till andra åtgärder och menar att alla andra metoder måste prövas före avlivning av vargen. Vi vill understryka vikten av dialog med Ringvattnetborna och en vädjan att de under en begränsad period kan försöka leva med de inskränkningar vargens närvaro innebär. Det primära är att tillvarata alla möjligheter att låta denna varg leva och reproducera sig, inte att den skall leva återstoden av sitt liv i byn Ringvattnet. * Trots att det är långt ifrån idealiskt att flytta vilda djur förespråkar SRF definitivt en flytt som en absolut sista lösning framför en avlivning av vargen, även om det finns problem behäftade med detta. Om vargen flyttas finns det ingen automatik i att vargen skulle bli ett problemdjur i en annan situation i ett annat läge. Skulle vargen träffa en vargtik är sannolikheten mycket stor att fokuseringen på hundar försvinner. * Att låta vargen leva och ges en chans att reproducera sig är en investering i framtiden både för de människor i Sverige som är positiva respektive negativa till varg. Med en tåligare vargstam blir det lättare i framtiden att hantera problematiska djur genom att varje skyddsjaktstillstånd i framtiden inte behöver vara så riskfyllt för vargstammen. En så kallad win-win situation, vilket myndigheterna kan framhålla i diskussionerna med dem som kräver omedelbar avlivning av vargen. * En mycket allvarlig konsekvens av ett eventuellt jaktbeslut är hur ett sådant beslut påverkar framtida beslut när det gäller ansökningar om skyddsjakt på varg. Här är det fråga om en extremt värdefull varg rent genetiskt och förhållandevis små skadeproblem. Hur motiverar man i så fall att inte ge tillstånd på andra vargar när de upplevs som problem framöver? Motivering Den bästa lösningen vore självfallet att vargen frivilligt ger sig av från byn så snart som möjligt och att störningsförsöken påskyndar denna process. Skulle dock störningsförsöken misslyckas och vargen stannar i byn Ringvattnet ytterligare en tid menar SRF att vargen inte skall skjutas, utan att alla andra metoder först måste prövas. 1) Betydelsen av den enskilda vargindividen i Ringvattnet Försiktighetsprincipen och sårbarhetsanalys SRF menar att ett jaktbeslut på denne varghanne, av flera skäl, kan ha en avgörande betydelse för vargstammens fortsatta utveckling under den närmaste framtiden. Vi åberopar försiktighetsprincipen och menar att ett kvalificerat underlag - i form av en sårbarhetsanalys om vad en eventuell avlivning av en invandrad varg innebär för vargpopulationens fortlevnad på kort och längre sikt - måste tas fram. Vi ser det som en nödvändighet att ett brett spektrum av forskare, framförallt genetiker, inklusive populationsgenetiker, ges tillfälle att delta i utformandet av och/eller yttra sig om ett vetenskapligt underlag innan ett skyddsjaktbeslut fattas. Hög dödlighet i vargstammen Norge har i dagarna skjutit 5 vargar, varav 3 alfadjur. Därtill ska läggas den illegala jakten, som forskarna uppskattar till ett 10-tal vargar om året, liksom andra fall av dödlighet under 2004 som uppgick till 11 vargar per den 9 december (Som jämförelse låg den kända dödligehten på 16 vargar under 2003). Sammanlagt verkar den kända och uppskattade dödligheten i den skandinaviska 2

3 vargstammen under 2004 ha legat på (minus eventuell känd illegal jakt), vilket uppgår till 26 vargar och en dödlighet på drygt 20%. Till detta måste även adderas en naturlig dödlighet på ett okänt antal vargar, vilket sannolikt innebär att dödligheten 2004 överstiger 20%. Detta indikerar att vargstammen helt enkelt inte tål att fler djur medvetet avlivas, utan att detta försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus. Enligt bevarandegenetiker gäller detta såväl vargar av skandinavisk som finsk-rysk härkomst, men i synnerhet de invandrade vargarna. Det är känsligt att skjuta även inhemska vargar eftersom all decimering av populationen ytterligare förstärker och påskyndar den pågående genetiska utarmningen i vargstammen (i form av sk. genetisk drift), vilket även det försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus. Det är, så vitt vi vet, tämligen unikt att en varg tar sig levande genom renskötselområdet ända ner till Jämtland. Det är ett välkänt faktum att det så gott som varje år observeras strövargar i renskötselområdet, men att observationerna vanligen upphör efter en tid. Av de tre invandrade vargar som nyligen konstaterats, så har man idag endast kontakt med vargen i Ringvattnet, ingen kontakt har hafts med de övriga två sedan mitten av december, enligt Länsstyrelserna i Västerbotten (Bjurholm) respektive Norrbotten (Pessinki). Vargen i Ringvattnet kan vara den potentiellt värdefullaste vargen i Sverige sedan Gillhovshannen Det är alltså 14 år sedan Sverige hade en lyckad invandring som ledde till reproduktion, vilket då avsevärt förbättrade vargstammens utveckling. Sedan dess ökar dock inaveln igen och risken för inavelsdepression är idag överhängande. Enligt kvalificerade genetiker är ett genetiskt utbyte med vargpopulationer i Finland/Ryssland helt centralt för det svensk-norska beståndets fortlevnad. Enligt SRFs mening måste vargen i Ringvattnet ges alla chanser att få reproducera sig. 2) Om vargens beteende i byn Ringvattnet Vargen har nu uppehållit sig kring byn Ringvattnet i Jämtland i drygt två månader. SRF instämmer i att det är en olycklig situation att vargen så till den grad riktar sin uppmärksamhet mot just en enskild by. Det torde dock stå helt klart vid det här laget att det beror på vargens sociala natur rent biologiskt och hans intresse för hundarna i byn och på intet sätt på att vargen skulle vara onormal eller föra detta beteende vidare med generna. Forskarna på Skandulv har med emfas uttryckt att vargen, ur vargsynpunkt, uppför sig helt normalt. I massmedia uppges att skrämselförsöken misslyckats, men det framgår inte varför. Enligt Magnus Kristoffersson, rovdjursansvarig på länsstyrelsen i Jämtland är vargen så skygg för människor att den inte låter sig skrämmas. Personalen från Grimsö och länsstyrelsen kommer inte inom skotthåll för att skjuta på vargen med knallskott eller gummihagel. Vargen går undan för skotrar och den följer inte vägar och spår som vargar normalt gör, utan tar olika vägar in till byn. Vargens intresse är fokuserat till två gårdar med hundar, varav en hund vistas ute och den andra är en kastrerad hanhund som vargen tidigare lekt med. Det finns andra exempel där vargar varit närgångna mänskliga boningar pga intresse för hundar eller artfränder, Ylva ( ), Långåvargen (1989), samt den varg i Norge som försökte ta sig in i varghägnet i Langedrags djurpark för några år sedan. Att vargar beter sig på det sättet beror på att den skandinaviska populationen är så extremt liten att det på sina ställen finns få eller inga faktiska artfränder för en varg att få kontakt med. I brist på andra vilda vargar söker sig därför enstaka vargindivider till eventuella substitut som de kommer i kontakt med - och sådana här situationer uppstår. Det är alltså en av människan orsakad situation att vargar uppträder på det här viset. 3) Problemen för människorna i Ringvattnet Vi är väl medvetna om att vargens intresse för byn upplevs som ett problem, och även upplevda problem måste förvisso tas på allvar. SRF har förståelse för att människor kan uppleva obehag med en 3

4 varg så nära inpå under så lång tid eftersom den moderna människan vant sig av vid att ha varg runt knutarna. Den bild som ges av problematiken för människorna i byn Ringvattnet i massmedia är speglar säkert i många fall en genuin olust och rädsla över att behöva ta hänsyn till vargens närvaro, och vi beklagar de inskränkningar dessa människor tillfälligt utsatts för. Men vi vill understryka att det är viktigt med en vädjan till Ringvattnetborna att de under en begränsad period kan försöka leva med dessa inskränkningar. SRFs roll i den här frågan är att uppmana till att försöka tillvarata alla möjligheter att låta denna varg leva, inte att den skall leva återstoden av sitt liv i byn Ringvattnet. I andra fall menar vi dock att bilden av problemen i vissa insändare är kraftigt överdriven och snarare speglar extremt rovdjursnegativa människors sätt att ta tillfället i akt för att komma till tals med sin mer eller mindre uttalade 0-vison om varg i Sverige. Det finns, enligt uppgift, även människor kring Ringvattnet som är både nyfikna och smått positiva till vargen, men det är inte helt enkelt eller bekvämt att uttala sådana ståndpunkter i en situation där starka lokala företrädare driver en helt annan mening. Den senaste opinionsundersökningen från Fjällmistra, som presenterades visade att det finns ett mycket stort förtroende både för Naturvårdsverket och rovdjursforskningen och att glesbygden är mycket positivare till den svenska rovdjursförvaltningen än vad som normalt hävdas från motståndarhåll. Det är viktigt att förvaltningen inte glömmer att även ta hänsyn till alla naturskyddsintresserade medborgare i dessa trakter som ser vargen som en tillgång, som kanske inte hörs lika mycket i den affekterade debatten, men som gjorde sin stämma hörd i Fjällmistras opinionsundersökning. I just det här, för vargstammen, strategiskt betydelsefulla läget menar vi, med hänvisning till ovan, att Naturvårdsverket huvudsakligen måste se till de faktiska problem som vargen rent objektivt förorsakat, vilka i dagsläget innefattar en dödad hund och upp till 8 dödade renar. Detta är mycket beklagligt för dem det berör, men ersättning utgår och det rör sig trots allt inte om oöverstigliga problem som kommer att vara för evigt. 4) Alternativa lösningar Om inte fler alternativa lösningar än skrämsel tillämpas i det aktuella fallet skulle även det strida mot huvudprincipen för undantag i Art- och habitatdirektivet som endast medger undantag förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning. Mer tid SRF förordar mer tid och andra åtgärder och menar att alla andra till buds stående metoder måste prövas före avlivning av vargen. Från forskningen vet vi att varghannar vanligen vandrar och söker efter en partner, medan det framför allt är tikar som slår sig ner och bildar revir ensamma i väntan på en partner. Ensamma hanvargar har normalt aktivitetsområden som omfattar kanske 10 x 10mil = km 2. Den här vargen har uppehållit sig på 100 km 2 och är uppenbarligen sällskapssjuk. Får den andra intressen eller om intresset för hundarna falnar så kommer den att uppträda som andra vargar. Om han bildar par så bör området omfatta km 2 och byn Ringvattnet kanske inte alls ingår alternativt saknar attraktionsmässig betydelse för vargarna. Enligt uppgift tycks Naturvårdsverket bundit upp sig vid ett löfte om att problemet ska vara löst inom två veckor, vilket SRF ser som förhastat och mycket olyckligt. Situationen i Ringvattnet har fått mycket uppmärksamhet i massmedia och röststarka företrädare för olika organisationer och byborna kräver snabb handling från myndigheterna. SRF menar dock att vargens öde inte får bli en prestigesak för Naturvårdsverket pga muntligt avgivna löften i en sådan stressad och, av massmedia, upphaussad situation. SRF förordar att Naturvårdsverket står på sig, att man har is i magen och avvaktar med så drastiska åtgärder som avlivning. I dagsläget har myndigheterna gjort vad man kan för att försöka skrämma 4

5 vargen och så länge vargen inte ställer till med oöverstigliga problem finns det all anledning att inte förhasta sig och skjuta den redan nu. Naturvårdsverket bör istället inleda en intensiv dialog med byborna i Ringvattnet och, som tidigare antytts, vädja till att man i byn försöker se sansat på situationen och tillsvidare acceptera det obehag som upplevs. Vissa inskränkningar i hundhållningen kan bli nödvändiga, vilket forskarna kan tillhandahålla råd och instruktioner om. Det är inte mindre rimligt än att vissa andra grupper tvingas till temporära inskränkningar ibland för att tillgodose något angeläget intresse som inte direkt gynnar den egna gruppen. Den naturintresserade allmänhetens inskränkningar att vistas i skog och mark under älgjakten kan vara ett sådant exempel. Mer permanenta, inskränkningar pga vägbyggen, vattenkraft mm är andra mer drastiska exempel. I det här fallet gäller det vargstammens överlevnad på sikt. När det gäller den negativa psykologiska inverkan vargen har på människorna i byn kan olika åtgärder vidtas för att stävja dessa så långt det går under ytterligare en begränsad tid. Även Svenska Jägareförbundet, vars representant har en tung roll i att kräva vargens omedelbara avlägsnande, borde uppmanas att stödja ett beslut att avvakta ytterligare, något som på sikt torde ligga i förbundets eget intresse både om en förskjutning av vargstammen norrut och större möjligheter till skyddsjakt på sikt (se nedan). De inskränkningar man upplevt i byn har trots allt, än så länge, bara varat i två månader, vilket är betydligt kortare tid än den tid både Ylva och Laponiavargen tilläts ställa till obehag innan de sköts respektive försvann. Flytt av vargen Vargförvaltning är inte lätt och man måste våga prova svåra och kontroversiella metoder för att komma någon vart i problematiken med vargstammens genetiska isolering. Trots att det är långt ifrån idealiskt att flytta vilda djur förespråkar SRF definitivt en flytt som en absolut sista lösning framför en avlivning av vargen, även om det kan finnas problem behäftade med detta. Att flytta vargar kräver dialog och förankring, något man inom vargförvaltningen borde ha börjat diskutera för länge sedan, innan sådana här situationer uppstår. Det finns flera olika resonemang som skulle kunna föras med lokalbefolkningen i en eventuell mottagartrakt och torde vara en del av det ansvar som åligger förvaltande myndigheter. Det akuta behovet av gentillskott från Finland har varit känt länge, liksom det faktum hur svårt det är för invandrade vargar att överleva och lyckas reproducera sig. Det torde alltså inte vara någon överraskning att det kan bli aktuellt att flytta vargar, särskilt inte efter erfarenheterna under med den sk. Laponiavargen. Man lade ner stora resurser på den vargen under 14 månader pga dess potentiellt stora betydelse för vargstammen, innan den slutligen försvann, vilket borde ha aktualiserat behovet av en diskussion om hur man skulle förfara om denna potentiella chans för förvaltningen skulle uppstå igen. Och nu har den uppstått igen tre år efter det att Laponiavargen märktes i februari Det nuvarande problemet med vargen i Ringvattnet är kopplat till vargens intresse för just byn Ringvattnet, vilket det finns normala förklaringar till. Om vargen vandrar vidare på lite sikt eller om man flyttar vargen finns det inget som säger att problematiken per automatik flyttar med på så sätt att vargen per definition även skulle bli ett problemdjur i en annan situation i ett annat läge. Det är löptid och parningstid för vargar och brunsten varar till början av mars. Skulle vargen träffa en vargtik är sannolikheten mycket stor att hans intresse kommer att inriktas helt på detta och att fokuseringen på hundar försvinner. Positiva effekter av att låta vargen leva Om man låter den här invandrade vargen leva och ges en chans att reproducera sig kan det snabbt ge stora positiva effekter på vargstammens genetiska förutsättningar och på sikt en robustare och tåligare vargstam. Det skulle då blir lättare i framtiden att hantera djur som upplevs som problematiska av en eller annan anledning genom att varje skyddsjaktstillstånd i framtiden inte behöver vara så riskfyllt för vargstammen. Det är en investering i framtiden både för de människor i Sverige som är positiva 5

6 respektive negativa till varg. En så kallad win-win situation, vilket myndigheterna kan framhålla i diskussionerna med dem som kräver omedelbar avlivning av vargen. 5) Signaler till omvärlden och konsekvenser av ett eventuellt jaktbeslut En mycket allvarlig konsekvens av ett eventuellt jaktbeslut är hur ett sådant beslut påverkar framtida beslut när det gäller ansökningar om skyddsjakt på varg. Om jakttillstånd ges - motiverat med så förhållandevis små faktiska problem sett till skadebilden - hur hanterar Naturvårdsverket sedan vargstammen efter att denna extremt värdefulla varg tagits bort? Vad ger det för signaler till andra som upplever problem med varg i andra delar av Sverige? Det finns många exempel där glesbygdsbor i Värmland och Dalarna upplevt vargar som problem men där skyddsjaktstillstånd inte givits. Här är det fråga om en extremt värdefull varg rent genetiskt och förhållandevis små skadeproblem. I vilken situation kan Naturvårdsverket då säga nej till skyddsjaktstillstånd framöver i andra situationer där människor upplever en varg som problem? Hur motiverar man i så fall att inte ge tillstånd på andra vargar efter att en så genetiskt värdefull varg avlivas? Vad ger det för signaler blir till andra vargområden i tex. Värmland och Dalarna för att inte tala om renbetesområdet - nästa gång en invandrare kommer in? Det finns redan en skyddsjaktsansökan på den andra av de tre nyligen invandrade vargarna, den i Bjurholmstrakten i Västerbotten. Sverige har nyligen protesterat kraftigt mot den norska vargjakten och det skulle ge olyckliga signaler till Norge om Sverige kort därefter skjuter en invandrad finsk varg, som lyckats vandra genom halva landet utan att ha orsakat nämnvärda skador på tamdjur. Mot bakgrund av den norska regeringens oansvariga förvaltning av den gemensamma vargpopula tionen, som inte lämnar något handlingsutrymme kvar till Sverige i dagsläget, blir det dessvärre än mer angeläget att Sverige handlar mycket restriktivt med skyddsjakt och ensamt axlar hela ansvaret att värna om en livskraftig skandinavisk vargstam. Leksand den 2 februari 2005 SVENSKA ROVDJURSFÖRENINGEN Björn Ljunggren Ordförande Ann Dahlerus Vice ordförande 6