Problematisering av det förenklade utredningsförfarandet

Transkript

1 Polisutbildningen vid Umeå universitet Vårterminen, 2006 Moment 4:3 Fördjupningsarbete Rapportnummer: 302 Problematisering av det förenklade utredningsförfarandet (Utredningar enligt 23 kap. 22 Rättegångsbalken) Robert Ek Magnus Bäckström

2 Abstract Förenklade utredningar enligt 23 kap. 22 Rättegångsbalken är komplexa så till vida att det inte räcker med att läsa lagtexten för att förstå hur förfarandet fungerar. För att en polisman skall kunna ta initiativ till en förenklad utredning så krävs det att han förstår, hanterar och tar i beaktning juridiska tolkningar. Man måste alltså läsa förarbeten, kommentarer till paragrafen och olika instansers tolkningar av paragrafen för att kunna få en förståelse för hur man skall handskas med det förenklade utredningsförfarandet på ett effektivt sätt utan att tumma på rättssäkerheten för den misstänkte. Nedan har vi valt ut tre juridiska områden (tillräckliga skäl, brott som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter och rättssäkerhetsaspekter för den misstänkte) att problematisera och på så sätt bidra till en förståelse till hur de kan användas vid utredningar enligt 23 kap. 22 RB. Avsikten med detta arbete är att redogöra för och tolka begrepp som används i lagparagrafen samt olika instansers tolkningar av lagparagrafen. Sammanfattningsvis så handlar tillräckliga skäl om huruvida åklagaren kan ställa brottet utom rimligt tvivel. Förfarandet kan endast tillämpas när påföljden inte kan antas leda till annan påföljd än böter. Det är särskilt viktigt att beakta saker som kan påverka rättssäkerheten i utredningsförfarandet.

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Syfte Frågeställningar Avgränsningar Metod Begreppsförklaring Allmänt om förundersökningsplikt Allmänt om 23 kap. 22 Rättegångsbalken Resultat Tillräckliga skäl Brott som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter Rättssäkerhetsaspekter för den misstänkte Resultatsammanfattning Diskussion Slutsatser och förslag Referenser Bilaga Bilaga

4 1 Inledning 1.1 Bakgrund I svensk rätt råder absolut åtalsplikt. Åtalsplikten går hand i hand med förundersökningsplikten. Enligt 23 kap. 1 RB skall förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Från denna huvudregel finns dock ett antal undantag. En förundersökning behöver till exempel inte inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Ytterligare ett undantag från regeln att brottsutredningar ska göras i form av en förundersökning finns i 23 kap. 22 RB som uttrycker att en förundersökning inte behöver genomföras om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och brottet inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. När det gäller hanteringen av brottmål är det känt att de totala tiderna från brottsanmälan till dom oftast är långa. Ett verktyg för att förkorta genomströmningstidens längd utan att inverka negativt på rättssäkerheten för den enskilde kan vara att utreda brott med stöd av 23 kap. 22 RB. Förenklad utredning är något som vi som framtida poliser kommer att använda oss av på en daglig basis och följaktligen så kommer det bli ett viktigt verktyg att behärska för oss som poliser. Vi ser detta fördjupningsarbete som en chans att utveckla våra egna och våra kurskollegors kunskaper inom förenklad utredning. 1.2 Syfte Vi vill problematisera och tolka begrepp som används i lagparagrafen samt olika instansers tolkningar av lagparagrafen. Genom att granska olika instansers tolkningar så vill vi skapa förståelse om vissa väsentliga begrepp inom det förenklade utredningsförfarandet. 1

5 1.3 Frågeställningar Detta arbete tar upp och besvarar följande frågor: Vilka brott är förenklad utredning lämpad för? Vilka rättssäkerhetsaspekter bör beaktas för den misstänkte? Vad menas med begreppet tillräckliga skäl? Vilka brott kan inte antas föranleda någon annan påföljd än böter? 1.4 Avgränsningar Detta arbete är inte avsett som en utförlig instruktion i hur man bedriver en förenklad utredning enl. 23:22 RB. Inledningsvis görs en enklare översiktlig genomgång av förenklade utredningar. Huvuddelen av detta arbete utgörs av detaljerade beskrivningar av utvalda begrepp som är nyttiga att känna till när man jobbar med den förenklade utredningsformen. För en mer summarisk instruktion av hur en förenklad utredning går till så hänvisas till Förenklade Utredningar skriven av Stefan Andersson och Christoffer Bohman, Polisutbildningen Umeå, vårterminen Metod Litteraturgranskning av lagtext, propositioner, förarbeten, SOU-utredningar, JK-utlåtanden, Rikspolisstyrelsens författningssamling, Tidningen Svensk Polis samt JO-utlåtanden omnämnande förenklad utredning ligger som grund till detta arbete. Representanter för olika myndigheter till exempel Inspektörer och förundersökningsledare vid polisen i Luleå och Kiruna har utfrågats angående förenklade utredningar. Våran handledare Inspektör Lars Lundmark har bidragit med nyttig information som har underlättat vårat arbete. 2

6 2 Teori och begreppsförklaring 2.1 Allmänt om förundersökningsplikt I svensk rätt råder absolut åtalsplikt. Principen med absolut åtalsplikt bygger på tanken att alla brott ska åtalas. 1 I 6 20 kap. RB står det Åklagare skall, om ej annat är stadgat, tala å brott som hör under allmänt åtal. Åklagaren är således skyldig att väcka åtal vid brott som hör under allmänt åtal. Åtalsplikten går hand i hand med förundersökningsplikten. Enligt 23 kap. 1 RB skall förundersökning inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Från denna huvudregel finns dock ett antal undantag. En förundersökning behöver till exempel inte inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Ytterligare ett undantag från regeln att brottsutredningar ska göras i form av en förundersökning finns i 23 kap. 22 RB som uttrycker att en förundersökning inte behöver genomföras om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och brottet inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Detta tillvägagångssätt brukar kallas för en förenklad utredning Allmänt om 23 kap. 22 Rättegångsbalken Syftet med detta arbete är som sagt inte att vara en instruktionsguide till hur en förenklad utredning ska genomföras. Nedan följer dock en översiktlig förklaring av 23 kap. 22 RB som underlättar läsningen av den resterande rapporten. Förenklad utredning enligt 23 kap. 22 RB är ingen förundersökning. Detta innebär att man inte behöver upprätta ett förundersökningsprotokoll eller följa de vanliga reglerna i förundersökningskungörelsen. Dokumentation sker istället med stöd av Bring, Thomas (2005) Förundersökning. Norstedts Juridik AB. Stockholm 2 FAP Rikspolisstyrelsen om handläggning av brottmål utan förundersökning. 3

7 i förundersökningskungörelsen. Förenklad utredning kan användas när böter är den förväntade påföljden till brottet och om det finns tillräckliga skäl till åtal. Fördelarna med att använda sig av den här typen av utredning är att inget förundersökningsprotokoll behöver upprättas. Den misstänkte behöver inte heller ges möjlighet att ta del av utredningen. Sammantaget så innebär ett användande av 23 kap 22 RB att man kan effektivisera polisens och åklagarens arbete utan att inskränka på den enskildes rättssäkerhet. 4

8 3 Resultat 3.1 Tillräckliga skäl En av förutsättningarna för att underlåta att inleda en förundersökning och istället genomföra en utredning enligt 23:22 RB är att det ändå finns tillräckliga skäl för åtal. Begreppet tillräckliga skäl förekommer annars i kommentaren till 20:6 RB 3 som ger uttryck åt principen om så kallad absolut åtalsplikt, med andra ord, åklagarens skyldighet att väcka åtal. Om tillräckliga skäl innebär ett högre beviskrav än sannolika skäl är en tolkningsfråga. En tolkning som Bring företräder, är att man vid prövningen av tillräckliga skäl måste relatera bevisningen till det beviskrav som gäller i processen. 4 Vad tillräckliga skäl handlar om är huruvida åklagaren i rättegångsprocessen kan ställa brottet utom rimligt tvivel. Då duger inte en hög grad av sannolikhet. Bevisfrågan måste istället rikta in sig på om det finns omständigheter som kan skapa ett rimligt tvivel eller inte. Med detta menas att tillräckliga skäl räknas som en högre nivå av beviskrav jämfört med sannolika skäl. Tillräckliga skäl är den högsta bevisnivån innan frågan avgörs i domstol. Prövningen av tillräckliga skäl har en prognoskaraktär, dvs. värderingen handlar om huruvida bevisen kommer att räcka vid en rättegång för att erhålla en fällande dom. Därför måste en bevisbedömning av om tillräckliga skäl föreligger innehålla en bedömning av utredningens omfattning och tillförlitlighet liksom en bedömning av alternativa förklaringar. I prövningen ligger också att det inte får föreligga några formella åtalshinder som till exempel åtalspreskription, straffomyndighet eller bristande angivelse. I SOU 2001:93 så hävdas det att det finns begränsningar i förfarandet enligt 23 kap. 22 RB. Dessa begränsningar leder till att förenklade utredningar används i relativt liten utsträckning. SOU utredningen pekar på att det skall finnas 3 Fitger, Peter. (2005) Särtryck ur Rättegångsbalken. Norstedts Juridik. Stockholm. 4 Bring, Thomas (2005) Förundersökning. Norstedts Juridik AB. Stockholm 5

9 tillräckliga skäl för åtal i praktiken innebär en begränsning i tillämpningen av 23 kap. 22 RB utredningar. SOU utredningens anmärkning är värd att notera därför att den pekar på en företeelse som en polisman måste känna till: Förenklade utredningar får tillämpas då det endast kan bli fråga om enkla och lättutredda ärenden där utredningen omedelbart och med enkla åtgärder kan göras klart direkt på platsen för polisens ingripande innan förundersökning inletts. Kravet på tillräckliga skäl för åtal ställer därför krav på polismannen att kunna bedöma om ärendet han ställs inför är enkelt och om det kommer att bli lätt att utreda för att till slut utmynna i tillräckliga skäl för åtal. Ärenden som till synes kan framstå som lättutredda och som förefaller ha tillräckliga skäl till åtal som till exempel erkända snatterier kan inte påstås vara uppenbara att utreda med 23 kap. 22 RB. JO uttrycker sig på följande sätt: Det finns, enligt min uppfattning, i själva verket goda skäl att diskutera frågan om detta utredningsförfarande över huvudtaget bör användas i fråga om butikssnatteri. För att man ska kunna ta ställning till om ett stöldbrott har förekommit är det nödvändigt att utreda dels om det i objektivt hänseende har förekommit något som kan kvalificeras som ett olovligt tillgrepp, dels om den misstänkte har haft uppsåt att tillägna sig det tillgripna. Den omständigheten att ett stöldbrott är att bedöma som ringa och till följd därav skall betecknas som snatteri innebär inte att det rättsliga problem som man möter vid utredningen är mindre än vid ett brott som avser egendom av större värde eller som av något annat skäl är att bedöma som stöld. Utredningen av butikstillgrepp är i själva verket förenat med särskilda svårigheter såvitt avser bedömningen av så väl det objektiva som det subjektiva rekvisitet. Man kan här särskilt peka på det förhållandet att det fysiska tillgripandet av en vara i en snabbköpsbutik eller ett varuhus inte bara är tillåtet utan i själva verket är förutsatt som ett i praktiken nödvändigt led i inköpet av varan. Det är först när varan förs förbi en viss punkt, t ex kassan eller skilda gränsen i ett varuhus, som tillgreppet övergår till att bli olovligt. Så 6

10 vitt gäller snatteribrottet tillkommer att försök till snatteri är straffritt. Detta förhållande ger upphov till särskilda svårigheter i rättsligt hänseende, eftersom gränsdragningen mellan stöld och snatteri inte bestäms av enbart det tillgripnas värde utan också av andra omständigheter av mångskiftande slag. De nu nämnda omständigheterna är ägnade att försvåra också bedömningen av om det subjektiva rekvisitet för straffansvar, tillägnelseuppsåt, är uppfyllt. Erfarenheter från det praktiska rättslivet visar att det i fråga om butikstillgrepp inte är ovanligt att förundersökningar läggs ned och åtal ogillas på den grunden att det inte förelegat något fullbordat snatteribrott eller att tillägnelseuppsåt inte kunnat styrkas. 5 Citatet är hämtat från ett JO fall som behandlade användandet av snattofonen vid snatteriärenden. Snattofonen är ett utredningsförfarande som polisen i Malmö har använt för att utreda snatteriärenden. Sammanfattningsvis så gick snattofonen ut på att en butikskontrollant hade befogenhet att ringa in och anmäla brottet och gripandet. JO riktar skarp kritik mot hanteringen av snatteriärenden med motiveringen att det inte finns lagstöd för tillvägagångssättet. Det är värt att notera att Bengt-Åke Malm, biträdande chef för kriminalsektionen i Malmö, konstaterar att JO har fel och kommer nu att starta försök med snattofonen i Malmö igen. Malm uttalar inte vad som är fel i JO: s utlåtande men säger att han har medhåll från Lagrådet. 6 Det är också intressant att notera att riksdagen har vid flera tillfällen slagit fast att användning av ordningsbot inte är passande vid snatterier därför att de objektiva och subjektiva brottsrekvisiten är sådana att det erfarenhetsmässigt kräver överväganden av en art som inte kan företas inom ramen för ordningsbot och således ej heller inom ramen för en 23 kap. 22 RB utredning. 5 JO 2000/01. Snattefonen -- polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier. 6 Polistidningen. Utgåva nr. 8. December,

11 3.2 Brott som inte kan antas föranleda annan påföljd än böter Eftersom det förenklade utredningsförfarandet endast kan användas på brott som förväntas föranleda böter som påföljd så måste man som polisman göra en sannolikhetsbedömning i påföljdsfrågan. SOU 2001:93 utredningen drar slutsatsen att en utvidgning av det förenklade utredningsförfarandet bör kunna bidra till att effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete ökar utan att tumma på den enskildes rättigheter. Utredningen föreslog därför en utvidgning och lade på förslag att 23 kap. 22 RB skulle få användas när det för brottet inte är föreskrivet svårare straff än tre år. Regeringen avslog dock SOU utredningens förslag om att utvidga utredningsförfarandet. Som skäl angav regeringen att man inte var övertygade att en utvidgning av det förenklade utredningsförfarandet skulle medföra genomgripande effektivitetsvinster i utredningsförfarandet samt att det inskränkte för mycket på den enskildes rättssäkerhet. 7 Rikspolisstyrelsen har gjort en sammanställning över brott som det förenklade utredningsförfarandet är tillämpligt på. Dit hör t.ex. olovlig körning, snatteri, åverkan och skadegörelse. Se vidare i bilaga 1. I bilaga 2 finns en sammanställning av påföljder över de brott som kan vara aktuella att applicera utredningar enligt 23 kap. 22 RB på. Bilaga 2 är endast en sammanställning av brottspåföljder på brott som det finns anledning att överväga att använda förenklade utredningar på, och inte en garanti på att förenklade utredningar kan användas på varje brott i bilaga Rättssäkerhetsaspekter för den misstänkte Reglerna om användningen av förundersökning och förenklad utredning är skapta för att bland annat värna om rättssäkerheten. Till exempel så har sättet 7 Proposition 2003/04:89. Åtgärder för ett effektivare och snabbare brottsmålsförfarande. 8

12 att dokumentera en förundersökning och reglerna om slutdelgivning tillkommit efter en noga avvägning av effektivitets- och rättssäkerhetsintressen. 8 Nedan finns frågeställningar som är viktiga att vara bekant med när man arbetar med förenklade utredningar, allt för att inte inskränka på rättssäkerheten för den misstänkte. Vilken betydelse har ett erkännande från den misstänkte? Vad krävs för att ID ska vara styrkt? Har den misstänkte rätt till försvarare? Är slutdelgivning, delgivning av misstanke och delgivning av rätt att anlita försvarare enligt FuK 12 nödvändigt? Går det att använda 23 kap. 22 RB vid LUL ärenden? Vilken betydelse har ett erkännande från den misstänkte? För att en misstänkt gärningsman ska kunna ta ställning till om han är skyldig till ett brott så fordras det att den misstänkte har klart för sig vad som krävs för att ett fullbordat brott skall föreligga och att han inser att vad som fordras för att gärningen ska ha ansetts ha begåtts uppsåtligen. Med andra ord så måste den misstänkte förstå att han har uppfyllt såväl de objektiva som de subjektiva brottsrekvisiten. Av naturliga skäl så är det att begära för mycket av den misstänkte. Därför kan inte en polisman nöja sig med ett enkelt erkännande. Händelseförloppet måste istället klarläggas i alla avseenden som krävs för att man ska kunna bedöma ansvarsfrågan. Det kan också tänkas att den misstänkte har andra motiv än att ta på sig ansvaret för brottet när han erkänner. Till exempel så kan en misstänkt som inte anser sig har begått brottet kan ändå erkänna enbart för att ta sig ut ur en obehaglig situation. 8 Proposition 2003/04:89. Åtgärder för ett effektivare och snabbare brottsmålsförfarande. 9

13 FuK 25 slår dock fast följande: Om det i ett mål som skall tas upp av underrätt inte behövs någon förundersökning, bör det av polisrapport eller annan dylik handling framgå om den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen, såvida det inte är ett brott som omedelbart har iakttagits av rätten. I fråga om anteckning i sådan handling av utsaga gäller 24. Det är således nödvändigt att anteckna den misstänktes inställning till brottet. Ett förnekande omöjliggör inte användandet av 23 kap. 22 RB dock. Det kan finnas situationer då den misstänkte förnekar gärningen och där man ändå som polis kan komma fram till att förundersökning inte behöver inledas. Detta gäller framförallt fall där förnekandet verkar uppenbart ogrundat, men det kan också vara fall där händelseförloppet är klarlagt och den misstänkte förnekar att det han har gjort är brottsligt. Avgörande för om förundersökning skall inledas bör i dessa fall vara en kombination av brottets grovhet och komplikationsgrad (krävs uppsåt eller ej?), bevisläget och rapportens klarhet. Om polisrapporten är av tillräckligt god kvalité och om den klargör varför den misstänkte förnekar så kan en förenklad utredning, i vissa fall, genomföras även om den misstänkte förnekar. Vid ett förnekande så är det viktigt att känna till kopplingen mellan förenklad utredning och strafföreläggande. För att brottmålet ska kunna avgöras med ett strafföreläggande krävs att den misstänkte godkänner detta vilket i sin tur innebär att han erkänner brottet och godtar påföljden. Om den misstänkte förnekar brottet så prövas ansvarsfrågan i en domstol, om åklagaren väljer att väcka åtal. Vid en domstol har åklagaren stor nytta av en förundersökning med protokollerade polisförhör med den misstänkte som svårligen kan ändras av den misstänkte under förhandlingen. En polisrapport eller primärrapport utan egen utsago av den misstänkte ger honom möjlighet att komma med helt nya påståenden inför rätten. Det bör därför poängteras att det endast undantagsvis finns situationer där det är lämpligt att använda sig av 23 kap. 22 RB utredningar då den misstänkte förnekar brottet. 10

14 Vad krävs för att ID ska vara styrkt? Det får självfallet inte förekomma att någon felaktigt blir föremål för åtal eller tillställs ett strafföreläggande av det skälet att den person som har blivit ertappad med ett brottsligt handlande inte har blivit identifierad på ett godtagbart sätt. Identifieringen av brottsmisstänkta personer är ett centralt inslag i förfarandena att rapportera brott som har kommit till en polismans kännedom och att upprätta brottsanmälningar. Dessa förfaranden utgör åtgärder vid myndighetsutövning. 9 Att fastställa den misstänktes identitet utgör utan tvivel ett centralt inslag i rapporterings och anmälningsförfarandena. 10 JO menar att: det är en uppgift för en polis och inte en butikskontrollant eller annan enskild person, att vid ett personligt sammanträffande med den misstänkte exempelvis ta ställning till om en legitimations handling som företes av denne kan godtas som underlag för identifieringen. Andra metoder för att fastställa den misstänktes identitet, som kan användas av polisen vid ett sådant inträffande, är kontakt med någon tillförlitlig person som känner den misstänkte eller utnyttjande av kopior av foto och passunderlag från passregistret. En kontroll av nu nämnt slag kan inte ersättas av ett förfarande som består i att man försöker utröna den misstänktes identitet genom att med utgångspunkt i uppgifter i tillgängliga register ställa kontrollfrågor av olika slag, t.ex. om namn, personnummer och adress. Som jag tidigare har framhållit kan det inte godkännas att en viss persons identitet anses fastställd enbart på grund av att han har lämnat korrekta svar på kontrollfrågor avseende uppgifter som finns i offentliga register eller som annars är lättåtkomliga. 11 Rikspolisstyrelsens riktlinjer angående identifieringen av den misstänkte står i kontrast till JO: s uppfattning i frågan. Rikspolisstyrelsen menar att det är tillfredsställande att ställa kontrollfrågor till den misstänkte enligt RPSFS 2005:10, FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om en 9 NJA 1994 s JO 2000/01. Snattefonen -- polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier. 11 JO 2000/01. Snattefonen -- polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier. 11

15 förenklad handläggningsrutin avseende snatteribrott; 5. Underlag för såna frågor kan hämtas ur Polisens person- och adressregister (PPA), resehandlingssystemet (RES) och signalementssystemet (Sign). Kontrollfrågor kan avse uppgifter om t.ex. passinnehav, bostadsadress, telefonnummer, familjemedlemmar, samt fordons- och fastighetsinnehav. Ett fastställande av identiteten bör göras genom en samlad bedömning av svaren på kontrollfrågorna. Identiteten kan ej anses fastställd med ledning av enbart ett register, sägs det i FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om en förenklad handläggningsrutin avseende snatteribrott. I FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om handläggning av brottmål utan förundersökning så poängteras det dock att en kontroll bör göras mot det statliga person- och adressregistret (SPAR). En enstaka kontroll i detta enstaka register verkar vara tillfredställande enligt denna FAP till skillnad från FAP Om den misstänktes identitet ej kan fastställas på plats får den misstänktes identitet fastställas i samband med ett förhör inom ramen för en förundersökning. Om det råder osäkerhet angående den misstänktes identitet så bör alltså inte en förenklad utredning användas. Har den misstänkte rätt till försvarare? Den som misstänks för brott har rätt att anlita en försvarare enligt 21 kap. 3 1 st RB. Rätten är ovillkorlig och gäller alla brott. FuK 12 tar också upp biträde av försvarare. Där står följande: I samband med att den som skäligen misstänkes för brott underrättas om misstanken skall han erhålla underrättelse om att för brott misstänkt är berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Riksåklagaren och JO menar att den misstänkte har rätt att anlita försvarare oavsett om utredningen har formen av en förundersökning eller en förenklad 12

16 utredning. 12 Polismyndigheten i Skåne anser i sitt utlåtande till JO dock att den misstänktes rätt att biträdas av försvarare enligt 21 kap. 3 1 st. vid förenklade utredningar inte är tillämplig på grund av att någon formell misstanke delgivning enligt 23 kap. 18 RB inte behöver ske vid förenklad utredning. Riksåklagaren och JO motsätter sig detta argument och menar att rättigheten att anlita försvarare föreligger även om den misstänkte inte har delgivits misstanke om brott (se nästa frågeställning angående delgivning av misstanke) och oavsett om utredningen är en förundersökning eller en förenklad utredning. Riksåklagaren och JO får också stöd av Fitger som menar att även den som utan angiven misstanke skall höras upplysningsvis under en förundersökning måste dock i dagens samhälle ha en rätt att med privata medel låta sig biträdas av en försvarare. 13 Om man godtar JO och Riksåklagarens argument om att bestämmelserna i 21 kap. 3 RB också är tillämpliga när en utredning sker enligt 23 kap. 22 RB så innebär detta att det kan vara svårt att tillämpa det förenklade utredningsförfarandet om den misstänkte önskar försvarare. Huruvida den misstänkte skall underrättas om rättigheten att anlita försvarare enligt FuK 12 behandlas under nästa frågeställning. Är slutdelgivning, delgivning av misstanke och delgivning av rätt att anlita försvarare enligt FuK 12 nödvändigt? En av dom praktiska konsekvenserna av att tillämpa det förenklade utredningsförfarandet är enligt flera källor att den misstänkte inte behöver få del av protokollet enligt 23 kap. 18 RB, en så kallad slutdelgivning behöver alltså inte göras JO 2000/01 s 137. Snattefonen -- polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier. 13 Fitger, Peter. Särtryck ur Rättegångsbalken. (2005) Norstedts Juridik. Stockholm. 14 Fitger, Peter. Särtryck ur Rättegångsbalken. (2005) Norstedts Juridik. Stockholm. SOU 2001:93. Snabbare lagföring 2. Proposition 2004/04:89. Åtgärder för ett effektivare och snabbare brottsmålsförfarande. 13

17 Av FuK 25 så framgår det att det på en polisrapport eller annan dylik handling skall antecknas om den misstänkte förnekar eller erkänner brottet. För att den misstänkte skall kunna ta ställning till om han erkänner eller förnekar brottet så måste han naturligtvis veta om vilket brott han ska ställning till. JO menar därför att den misstänkte även vid ett utredningsförfarande enligt 23 kap. 22 RB ska underrättas om misstanken. 15 Europakonventionen innehåller också bestämmelser med skyldighet att underrätta den misstänkte om misstanken. 16 I och med att den misstänkte ska underrättas om misstanken så ska han också underrättas enligt FuK 12 om sin rätt att redan under utredningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. Går det att använda 23 kap. 22 RB vid LUL ärenden? Det finns inget förbud mot att använda sig av förenklade utredningar vid LUL ärenden i lagparagrafen till 23 kap. 22 RB. LUL 5-7 tar dock upp skyldigheten att underrätta vårdnadshavare och socialnämnden om brottsmisstankar mot personer under 18 år samt att kalla vårdnadshavare och socialnämnden till förhör med ungdomen. JO har uttalat sig i ämnet och menar att LUL ger uttryck för samhällets kriminalpolitiska hållning och han tolkar det som att lagstiftarens avsikt har varit att brott begångna av personer under 18 år alltid skall utredas i enlighet med LUL. 17 Enligt JO så är det därför mycket små utsikter att kunna utreda LUL ärenden med en förenklad utredning. I linje med JO: s åsikt så menar Rikspolisstyrelsen i RPSFS 2000:73 FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om handläggning av brottmål utan förundersökning att en omständighet som normalt innebär att en förundersökning bör inledas istället för en förenklad utredning kan vara att den misstänkte är under 18 år. 15 JO Dnr Europakonventionen Art JO 2000/2001 s Snattefonen -- polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier. 14

18 3.4 Resultatsammanfattning För att man ska kunna göra en förenklad utredning enligt 23 kap. 22 RB så ska det för det första vara tillräckliga skäl för åtal och för det andra ska den förväntade påföljden vara böter. Vad tillräckliga skäl handlar om är huruvida åklagaren i rättegångsprocessen kan ställa brottet utom rimligt tvivel. Vad det gäller påföljdsfrågan så är det upp till polismannen att göra en sannolikhetsbedömning huruvida den förväntade påföljden är böter eller inte. Naturligtvis är det viktigt att värna om rättssäkerheten för den misstänkte. För att inte tumma på rättssäkerheten för den misstänkte vid användning av förenklad utredning är det viktigt att känna till vissa faktum. Ett erkännande får till exempel aldrig enbart ligga till grund för ställningstagande huruvida tillräckliga skäl föreligger. Hela händelseförloppet måste istället kartläggas. Det får självfallet inte förekomma att någon felaktigt blir föremål för åtal. I samband med förenklad utredning måste därför identifiering ske på ett godtagbart tillvägagångssätt. Rätt att anlita försvarare är ovillkorligt och gäller alla brott. Underrättelse om rättigheten att anlita försvarare enligt FUK 12 gäller också vid förenklad utredning. Även om den misstänkte inte behöver slutdelges enligt 23 kap. 18 så måste han delges misstanke om brottet. Även om det inte finns något förbud mot att använda förenklad utredning vid LUL-ärenden så begränsar LUL 5-7 användningen av förenklad utredning vid LUL-ärenden. Det finns därför mycket små utsikter att använda förenklad utredning vid LUL-ärenden. 15

19 4 Diskussion Enligt Rikspolisstyrelsen, JO och Fitger så skall en polisman som gör en s.k. primärutredning uppmärksamma möjligheterna att tillämpa det förenklade utredningsförfarandet som anges i 23 kap. 22 RB. 18 Som skäl till detta anges att ett utökat användande av förenklade utredningar effektiviserar och underlättar polisverksamheten och på så sätt frigör polisresurser som kan läggas på annat arbete. Handläggningstiden för polisens del minskar från ett par timmar till minuter. 19 En närmare studie visar att 2004 gjordes endast 150 och 2005 gjordes endast 137 utredningar enligt 23 kap. 22 RB i Norrbottens län enligt utdrag ur RAR. (Se tabell 1) Tabell 1 Antal 23 kap. 22 RB utredningar Norrbotten Kommun Luleå Boden Piteå Älvsbyn iu 0 Arvidsjaur 0 3 Gällivare 8 15 Kiruna Haparanda 12 4 Kalix 7 4 Övertorneå 2 1 Pajala 0 0 Arjeplog 1 iu Jokkmokk 0 6 Överkalix 0 iu Totalt Totalt anmälda brott var under 2004 över varav 1714 var misshandel, 5036 stöld och snatteri, 2822 skadegörelse och 2110 var alkohol och 18 FAP Rikspolisstyrelsen om handläggning av brottmål utan förundersökning. Fitger, Peter. Särtryck ur Rättegångsbalken. (2005) Norstedts Juridik. Stockholm. JO 2000/2001 s Snattefonen -- polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier. 19 Polistidningen. Utgåva nr. 8. December,

20 narkotikabrott i Norrbottens län enligt statistik från Brottsförebyggande Rådet. 150 förenklade utredningar för 2004 och 137 för 2005 är låga siffror och det kan inte ha varit lagstiftarens avsikt att så få brott skall utredas enligt 23 kap. 22 RB. Flertalet kommissarier och förundersökningsledare i Norrbotten menar också att det förenklade utrednings förfarandet inte används i tillräckligt stor utsträckning. Om vi antar att det inte används nog ofta så kan det vara intressant att försöka förstå vad som är de underliggande orsakerna till detta. Anledningarna är många, som t.ex. polispersonal som inte förstår hur man går tillväga och ej heller förstår de positiva konsekvenserna av att använda förenklad utredning. De två största anledningarna tror vi dock återspeglas i detta arbete. För det första så råder det oenighet mellan olika instanser som t.ex. Rikspolisstyrelsen, lokala polismyndigheter och JO när det gäller tolkningar av olika betydelser i 23 kap. 22 RB. Eftersom förundersökningsproblematik i regel endast kommer till domstol vid tjänstefel och att så sker i ett mycket begränsat fall innebär att polisen saknar en rättskälla i sin tillämpning av RB 23 kapitlet. Bristen på vägledande HD-avgöranden försöker polisen gottgöra genom olika cirkulär och direktiv. Dessa cirkulär är myndighetens egen tolkning av lagen och bör ifrågasättas vid vissa gränsdragningsfrågor. Bring menar att dessa cirkulär fått en alltför generell utformning. 20 När det gäller JO utlåtanden, som också fungerar som vägledning åt polisen, så anser Bring att dessa utlåtanden är baserade på ett enskilt fall som inte alltid kan överföras till ett annat ärende. 21 Som har beskrivits ovan så har JO, Rikspolisstyrelsen och lokala polismyndigheter olika uppfattningar när det gäller identifieringen av misstänkte, rätten till försvarare, vilka brott förenklade utredningar kan tillämpas på och skyldighet att delge misstanke. Detta kan innebära att den enskilde polismannen känner sig osäker på förfarandet och kan i slutändan leda till att han tillämpar en vanlig förundersökning i ärenden som annars kan utredas med förenklade utredningar. Information som har framkommit under 20 Bring, Thomas (2005) Förundersökning. Norstedts Juridik AB. Stockholm. 21 Bring, Thomas (2005) Förundersökning. Norstedts Juridik AB. Stockholm. 17

21 resultatdelen i detta arbete tror vi skulle vara nyttigt för en polisman att känna till samt att det skulle göra att poliser känner sig tryggare i att använda det förenklade utredningsförfarandet i större utsträckning. För det andra, så anser vi att en av anledningarna till att förenklade utredningar används sällan är en restriktivt skriven FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om handläggning av brottmål utan förundersökning. Rikspolisstyrelsen yttrar att förfarandet enligt 23 kap. 22 RB bör användas när händelseförloppet är klart iakttagbar och ostridigt där bedömning av det subjektiva rekvisitet typiskt sett inte vållar några svårigheter. Det uttalandet får medhåll av oss samt av JO. Rikspolisstyrelsen går dock vidare och tar upp exempel på brott som kan vara aktuella att utreda med förenklade utredningar och nämner då olovlig körning och förseelser av olika slag mot trafikförfattningarna. Vi menar att detta är en alltför snäv uppräkning av brott. Detta sänder signaler om att det endast är trafikrelaterade brott som är lämpade att tillämpa förenklade utredningar på. I slutänden kan det leda till att förenklade utredningar tillämpas på ett för begränsat spektrum av brott. Om man, som Rikspolisstyrelsen säger, klart iakttar ett ostridigt händelseförlopp där det subjektiva rekvisitet är uppfyllt så är det möjligt att även utreda enklare brottsbalksbrott med förenklade utredningar. 4.1 Slutsatser och förslag Tydligare lagstiftning och tydligare tolkning av paragrafen av Rikspolisstyrelsen tror vi skulle göra det enklare för polisen att handskas med det förenklade utredningsförfarandet. Rikspolisstyrelsens osäkerhet av tolkningen (skälen till detta framgår tydligt i resultatdelen ovan) av paragrafen gör att deras föreskrifter utstrålar, i nuvarande form, signaler om att polisen bör vara restriktiva vid användandet av förenklade utredningar. Om man noga beaktar informationen i resultatdelen ovan så behöver man inte vara rädd och sparsam i användandet av förenklade utredningar. 18

22 Vi föreslår därför att Rikspolisstyrelsen tar fram en ny omarbetad och tydligare föreskrift och att man inleder en utbildningskampanj i landets polismyndigheter samt att man prioriterar ämnet vid de tre polisutbildningarna i landet. 19

23 Referenser Bring, Thomas (2005) Förundersökning. Norstedts Juridik AB. Stockholm FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om handläggning av brottmål utan förundersökning. FAP Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om en förenklad handläggningsrutin avseende snatteribrott. Fitger, Peter. (2005) Särtryck ur Rättegångsbalken. Norstedts Juridik AB. Stockholm. JO 2000/01. Snattefonen -- polisens användning av förenklad utredning vid butikssnatterier. JO Dnr NJA 1994 s.325 Polistidningen. Utgåva nr. 8. December, Polisförbundet. Stockholm. Proposition 2003/04:89. Åtgärder för ett effektivare och snabbare brottsmålsförfarande. SOU 2001:93. Snabbare lagföring 2 Lagtexter Rättegångsbalken 23 kap. Europakonventionen Art. 6 20

24 1

25 Huvudbrott Domar Straff- Åtals- Fäng- Skyddstillsyn Villkorlig dom Överl. till vård Böter föreläg- under- else Totalt därav med Totalt därav inom socialtjänsten enligt ganden låtelser fäng- kon- sam- med Totalt därav lagen om Totalt därav else trakts- hälls- sam- med vård av villkorlig (siffror inom parentes avser vård tjänst hälls- ungdoms- missbruk dom A Rapportnummer 302, Problematisering av det förenklade utredningsförfarandet Personer lagförda för brott efter huvudbrott och huvudpåföljd m.m. år Persons found guilty of criminal offences, by principal offence and principal sanction etc., 2004 paragrafnummer) tjänst tjänst Misshandel (5) Ofredande (7) Förtal (1) Grovt förtal (2) Förolämpning (3) Stöld (1) Snatteri (2) Egenmäktigt förfarande (8) Självtäkt (9) Skadegörelse (1) Åverkan (2) Vårdslöshet i trafik (1) Olovlig körning (3) Ringa narkotikabrott (2) Lagen om förbud betr. knivar m.m Vägtrafikkungörelsen/ trafikförordningen Alkohollagen Bruttoredovisning. 1