Forskning i praktikens tjänst

Transkript

1 Forskning i praktikens tjänst En rapport från en FoU-cirkel om öppenvårdsmottagningar för unga med missbruksproblem Författare: Kjell Andersson, Staffan Höjer, Berith Johansson, Annelie Karlsson, Andreas Liljegren, Christina Lundqvist, Lena Ludvigsson, Maria Malmquist, Claes Nilsson, Ingegerd Nilsson, Karin Patriksson, Susanne Samuelsson, Krister Svensson. Handledare och redaktör: Staffan Höjer September 2004

2 Forskning i praktikens tjänst En rapport från en FoU-cirkel om öppenvårdsmottagningar för unga med missbruksproblem FoU i Väst Första upplagan september 2004 Layout: Infogruppen GR

3 Innehållsförteckning Förord...4 Presentation av författarna Forskning och praktik, ett ständigt pågående relationsdrama Riskbedömningar en genomgång av risk- och skyddsfaktorer avseende ungdomars bruk av alkohol och narkotika Om etnicitet och missbruk Missbruk och genus Är det möjligt att påverka ungdomars alkohol- och drogvanor? Familjarbetets möjligheter och svårigheter Gruppmetoder för ungdomar i socialt arbete Ersta Vändpunkten, Rädda Barnen, Jupiter och ART Utvärderingsinstrument i socialt arbete om valet mellan ASI och DOK... 72

4 Förord Från Länsstyrelsens sida anser vi att det är viktigt att socialtjänsten utvecklar sin kunskap för att möta ungdomar med drogproblem och deras föräldrar på bästa sätt. Det finns starka skäl att socialtjänsten använder sådana metoder som visat sig ha effekt. Dessutom är det värdefullt med ett utbyte av erfarenheter mellan kommunerna. Länsstyrelsens ambition är att det i varje kommun i Västra Götaland skall finnas tillgång till lättillgängliga rådgivningsverksamheter för ungdomar och deras föräldrar. I samband med att Länsstyrelsen beviljade utvecklingsmedel för år 2003 erbjöds de kommuner som ville upp bygga upp öppenvårdsmottagningar för ungdomar med drogproblem, forskarstöd genom FoU i Väst/GR. Avsikten var att den nya verksamheten skulle kunna utvecklas utifrån en kunskapsgrund. Kommunerna visade stort intresse för erbjudandet och det är med tillfredsställelse vi på Länsstyrelsen nu tagit del av resultatet från den FoU-cirkel som anordnades. I cirkeln har praktiker med forskarsamhällets hjälp utforskat områden som varit angelägna som grund för att verksamheten skulle kunna utformas så bra som möjligt. Det har till exempel handlat om så vitt skilda frågor som etnicitet, kön, familjebehandling och utvärdering. Min förhoppning är att den här rapporten från FoU-cirkeln kan inspirera även andra till att utveckla sin kunskap inom detta angelägna område. Augusti 2004 Lennart Rådenmark Länsstyrelsen i Göteborg, Västra Götalands län 4

5 Presentation av författarna Presentation i den ordning de förekommer i rapporten. Staffan Höjer, socionom och docent i socialt arbete. Arbetar som lärare och forskare vid Institutionen för Socialt Arbete, Göteborgs universitet. Forskar bl.a. om kunskapsbildning och professionalisering i socialt arbete. Staffan har mångårig erfarenhet inom socialt arbete med ungdomar och unga vuxna. FoU-cirkelledare. Maria Malmquist, socialsekreterare på ungdomsavdelningen i Skövde, arbetar i en verksamhet för ungdomar i riskzon för missbruk, Locus. Claes Nilsson, socialsekreterare på ungdomsavdelningen i Skövde. Arbetade tidigare i Locus. Malin Jacobsson, socionom, var med i FOU-cirkeln under vårterminen 2003 då hon arbetade i Locus. Hon hjälpte då till med insamlingen av material till artikeln. Ingegerd Nilsson arbetar som socialsekreterare/samordnare på Ungdomsteamet Hisingen en öppenvårdsmottagning som riktar sig till Hisingsungdomar år med drogbekymmer. Hon har tidigare arbetat med vuxna narkotikamissbrukare samt många år inom socialtjänsten med barn och ungdomar. Kjell Andersson är behandlingssekreterare och arbetar med unga vuxna inom öppenvården i Åmåls kommun. Har arbetat i många år inom psykiatri samt med missbruksvård i Åmåls kommun. Berith Johansson är socialsekreterare i Åmåls kommun. Hon är handläggare för unga vuxna missbrukare i åldern år. Har mångårig erfarenhet av socialt arbete samt arbete inom vård och omsorg inom många olika sektorer. Christina Lundqvist arbetar med utredningar och utvärderingar på socialförvaltningens utvecklingsenhet i Skövde kommun. Christina är socionom och har över 20 års erfarenhet av kommunal socialtjänst inom olika verksamheter. Lena Ludvigsson är enhetschef på individ och familjeomsorgen i Skövde, där projektet Locus, en öppenvårdsmottagning för ungdomar i riskzon för missbruk, ingår. Hon har mångårig erfarenhet av arbete inom kommunal socialtjänst. Annelie Karlsson arbetar på på Rådgivningscetrum för ungdomar i drogfrågor inom IFO i Lidköpings kommun. Har tidigare arbetat på Alkoholrådgivningen för vuxna. Krister Svensson arbetar som projektledare för Rådgivningscentrum inom IFO i Lidköpings kommun. Krister har arbetat inom socialtjänsten i Lidköping sedan Karin Patriksson arbetar på Ungdomsteamet i väster, som är en öppenvårdsmottagning för missbrukande ungdomar och deras familjer, sedan 1 januari Har arbetat på boende för vuxna missbrukare, som socialsekreterare i en missbruksgrupp, samt som skolkurator och socialsekreterare i en ungdomsgrupp. Susanne Samuelsson är socionom och arbetar på Ungdomsteamet i Väster, Narkomanvården Högsbo. Hon har tidigare arbetat som socialsekreterare och fältassistent i Borås. Hon har även arbetat i ett antal olika projekt, bland annat en gruppverksamhet för barn- och ungdomar till missbrukande föräldrar samt i en resursenhet som vänder sig till unga människor med missbruksproblem. Andreas Liljegren arbetar som biträdande forskare på Institutionen för socialt arbete i Göteborg. Har tidigare arbetat i den öppna och slutna narkomanvården, bland annat på Narkomanvården i Väster. Mats Hedenskog arbetar som enhetschef för narkomanvården i Väster. Han deltog i FoU-cirkeln under första halvåret och hjälpte till med insamlingen av material till artikeln. 5

6 1. Forskning och praktik, ett ständigt pågående relationsdrama Staffan Höjer Det är många som nu för tiden talar sig varma för att socialt arbete skall bygga på kunskap, på forskning och rent av på vetenskapliga bevis. Alldeles oavsett vad vi tänker om tillståndet i socialt arbete i Sverige idag, är det lätt att konstatera att frågan inte alls är ny. Redan 1915 kritiserade läkaren Abraham Flexner dåtidens amerikanska socialarbetare för att vara alltför politiska och inte tillräckligt vetenskapliga när de bedrev sitt värv. Mary Richmond skrev ett par år senare den berömda Social diagnosis som var ett av de första försöken att göra det sociala arbetet mer vetenskapligt. Hennes version av socialt arbete kom att kallas den medicinska modellen och byggde på att socialarbetarna, likt läkarna, efter noggranna utredningar skulle sätta en social diagnos i varje enskilt fall. Boken blev sen den första läroboken i det som kom att kallas casework-traditionen i socialt arbete. Sedan dess har många ansträngningar gjorts för att stärka kunskapsbasen i socialt arbete. I Sverige påbörjades den första sammanhållna socialarbetarutbildningen vid Socialinstitutet 1921 och det är i år 60 år sedan Socialhögskolan i Göteborg startades. När sedan socialhögskolorna i slutet av 1970-talet tog steget in i universiteten öppnades också möjligheter för att kunna bedriva forskarutbildning i socialt arbete. Sedan den första avhandlingen i socialt arbete blev klar 1980, har det producerats över 160 avhandlingar och idag finns en stor mängd aktiva forskare i ämnet socialt arbete. Vi har också åtminstone fyra forskningstidskrifter som presenterar forskning i socialt arbete. (En genomgång av några av de viktigaste stegen i professionaliseringen av socialt arbete finns i Dellgran & Höjer 2003a och i Wingfors 2004.) I Sverige handlar det alltså inte längre om att kämpa för att få forskning till ämnet såsom det gör i många andra europeiska länder. Istället står frågan om dels vilken forskning vi vill och skall ha, dels om hur den skall kunna spridas till och användas av de verksamma socialarbetarna. Det har med andra ord alltmer blivet en fråga om relationer, i detta fall, den om relationen mellan forskning och praktik i socialt arbete. En mycket läsvärd bok av Stuart Kirk och William Reid (2003) handlar om förhållandet mellan forskning och socialt arbete. Författarna menar att det finns två sätt som professionerna, däribland socialt arbete, har använt sig av forskning. Den ena är som en förebild för hur praktiken skall genomföra professionella aktiviteter. Socialarbetarna skall insamla olika typer av information, ha ett forskande, kritiskt, förhållningssätt till olika former av kunskap, samt själva kunna genomföra mindre studier, utvärderingar och kartläggningar. Det andra sättet är att se forskning som en kunskapskälla som skall hjälpa och stödja socialarbetarnas dagliga, praktiska arbete. Nu är just detta sistnämnda inte en helt okomplicerad historia, som vi alla är medvetna om. När precis 1000 svenska socionomer fick frågan: Hur tycker Du att relationen mellan forskning och praktik i socialt arbete fungerar, menade färre än åtta procent att den var bra (Dellgran & Höjer 2003b) 1. Vad kan det komma sig? Först kan vi, kanske som en tröstande tanke, konstatera att det inte bara är i Sverige som många bekymrar sig för relationen mellan forskning och praktik i socialt arbete. Diskussionen om hur gapet mellan forskning och praktik skall minskas återfinns i snart sagt varje land som utbildar socialarbetare (t.ex USA, Lemlem 1999, England, Thompson 1995, Finland, Karvinen 1999). Dessutom återfinns liknande diskussioner i snart sagt varje ämne som utbildar yrkesprofessionella (psykologer se Olsson 1999, lärare se Carlgren 1996 och Eraut 1994). Ändå framstår missnöjet med denna relation som mycket stort bland socialarbetarna. Samtidigt visar emellertid samma undersökning att många av socionomerna har stor användning av och kontakt med forskning och forskare. Drygt 62 procent menar att forskning spelar en mycket eller ganska stor roll för kompetensen i det egna arbetet. Mer än hälften har haft kontakt med en forskare i socialt arbete, lika många har haft kontakt med en FoU-enhet och mer än tre fjärdedelar tror att forskningen kommer att spela en stor 6

7 roll för utvecklingen av det framtida sociala arbetet. Det finns också ett mycket stort intresse av att själv syssla med forskning bland socionomerna. Mer än 10 procent vill absolut söka in på forskarutbildningen och ytterligare närmare 37 procent kan tänka sig detta. Detta är inte platsen att utreda varför socionomerna har denna splittrade och ambivalenta inställning till forskning i socialt arbete. För en lite längre utläggning om detta se Dellgran & Höjer 2003 b och Låt mig istället peka på några andra intressanta resultat från samma undersökning som en bakgrund till just denna FoU-cirkel. I tabellen på nästa sida presenteras de socionomerna inplacerade efter olika arbetsområden. Omsorg innehåller här både äldreomsorg och de s.k. särskilda omsorgerna, missbruksvården innehåller såväl institutionsvård som missbruksarbete på socialbyrå och annan öppenvård. Detsamma gäller den sociala barnavården. Allmänt socialbyråarbete är sådant arbete som inte är organiserat enligt en funktionsindelning. Till sjukvård räknar vi här såväl de kuratorer som arbetar inom den somatiska som den psykiatriska vården, dvs. även dem som arbetar inom BUP. Forskningsorientering är ett index som vi skapat genom att slå samman svaren på fem olika frågor som har med relationen till forskning i socialt arbete att göra. De som har en högre grad av forskningsorientering är de nästan 15 procent som erhållit den högsta summan i detta index. 2 Slutligen är de seniora forskningstexterna de 269 texter som disputerade forskare sände in till den utvärdering som Högskoleverket och FAS (Forskningsrådet för arbetsliv och samhälle) gjorde av forskningen i socialt arbete under år 2002/2003. Texterna har kodats utifrån om de i sitt syfte, titel eller frågeställningar har någon stark koppling till något specifikt arbetsområde. 3 När vi särskilt betraktar de som arbetar inom missbruksvården visar det sig att dessa socionomer verkar vara betydligt mindre forskningsorienterade än många andra socionomer. Störst andel personer med en hög grad av forskningsorientering finns bland dem som arbetar med familjerådgivning och terapi, samt med omsorg. Lägst andel finns förutom inom missbruksvården bland dem som arbetar med försörjningsstöd och på skolor. Jämför vi de som arbetar med missbruk med t.ex. skolkuratorerna, så kan de sistnämndas låga andel kanske förklaras med att det faktiskt inte finns så mycket forskning som riktar sig till skolan eller skolkuratorerna i socialt arbete. I fallet med missbruksvården finns det relativt mycket forskning som riktar sig till detta fält och ändå är forskningsorientering längre. Innan vi drar för stora växlar på skillnaderna mellan olika arbetsområden, är det viktigt att betänka att såväl själva forskningsorienteringsindexet som måttet på den totala seniora forskningen har sina begränsningar. Forskningsorienteringen är skapat utifrån självrapporterade uppgifter där naturligtvis stora inslag av social önskvärdhet kan påverka socionomernas svar. Och det är inte troligt att den mängd texter som skickades in till utvärderingen är ett exakt utsnitt av den totala mängden forskning som produceras av seniora forskare i socialt arbete. (Mer om de metodologiska övervägandena finns i de tidigare refererade texterna). Men med detta i minne kanske vi ändå kan tala om en forskningsorientering med förhinder. Vissa socionomer inom missbruksvården kanske anser att hittillsvarande forskning inte är relevant eller intressant. Eller också handlar det om hur man ser på sitt arbete. Om arbetet sker inom ett område som man inte avser stanna inom kan motiven att förkovra sig och ta del av aktuell forskning vara mer begränsade. Hindren kan också vara av en mer handfast natur. Mer än tre fjärdedelar av socionomerna menar att arbetsbelastningen behöver minskas och att det borde ingå i arbetstiden på tjänsterna att följa med i forskningen inom området. Men det är väl mycket osäkert om arbetsbelastningen är större eller möjligheten att följa med i forskningen är mindre, bland dem som arbetar med missbruk jämfört med andra socionomer. Sett utifrån denna undersökning blir hur som helst forskningscirkeln extra intressant. Dels för att den riktar sig till socionomer verksamma inom missbruksvården, dels för att den sker på arbetstid då deltagarna ges möjlighet att närmare studera relevant forskning för området. 7

8 Tabell 1. Andel socionomer med hög grad av forskningsorientering (p<0.001), andel seniora forskningstexter med stark koppling till olika arbetsområden samt andel socionomer verksamma inom olika arbetsområden. PROFESSIONELLT ARBETSOMRÅDE ANDEL YRKESVERK- SAMMA (%, N=1000) ANDEL MED HÖGRE GRAD AV FORSKNINGS- ORIENTERING (%) ANDEL SENIORA TEXTER MED STARK KOPPLING (%) Omsorg 8,0 18,6 11,9 Missbruksvård 6,9 6,7 10,8 Social barnavård 23,2 14,3 9,7 Utbildning eller forskning 2,3 6,3 Allmänt socialbyrå 6,5 14,6 5,2 Försörjningsstöd, socialbidrag eller arbetslöshet 13,2 4,8 4,8 Sjukvård 15,9 16,7 3,3 Fält- eller samhällsarbete 1,5 2,2 Familjerådgivning, -terapi mm 6,4 18,9 1,1 Kriminalvård 2,4 0,4 Skola 7,3 5,5 0 Övriga 6,3 18,9 2,6 Samtliga ,8 Öppenvårdsmottagningar för ungdomar med missbruksproblem Deltagarna i den forskningscirkel som ligger till grund för denna FoU-rapport arbetar alla i olika former av öppenvårdsmottagningar för ungdomar med drogproblem. Eftersom deltagarna i sina kapitel har valt att fördjupa sig i olika teman som de upplever som viktiga för jobbet och ingen explicit har beskrivit hur man arbetar på en öppenvårdsmottagning, gör jag en snabbskiss här. Den första öppenvårdsmottagningen för ungdomar med missbruksproblem och deras föräldrar, startades i Göteborg år En förebild var verksamheten vid Maria Ungdom i Stockholm som har en relativt lång historia. Namnet på den första verksamheten i Göteborg blev följaktligen Ungdomsteamet Mini Maria. Verksamhetens övergripande syfte är att motverka drogmissbruk bland ungdomar och deras uppdrag formulerades i en rad satser: - att ge råd och behandling i öppna former för ungdomar upp till 20 år, vilka utvecklat missbruk av narkotika, alkohol eller är i riskzonen - att utveckla arbetsformer för tidigt ingripande och krisintervention - att utveckla arbetsformer med ungdomars familjer och sociala nätverk - att samla kunskap om ungdomsmissbruk i kommunen - att komplettera befintliga resurser i kommunen och arbeta i nära samverkan med dessa (se vidare Hallén Hemb & Olsson 2002). Personalen på Mini Maria består idag av fem tjänster med olika professionell kompetens. Där finns socionomer, en psykolog, en sjuksköterska samt en läkare några timmar per vecka. I slutet av 1990-talet startades den andra verksamheten med denna inriktning (Ungdomsteamet Mini Maria Nordost). Under 2002/2003 gjordes en stor satsning på öppenvård i Göteborgsregionen. Då startades ytterligare två verksamheter i Göteborg (Öppenvårdsmottagningen på Hisingen och Öppenvårdsmottagningen i Väster) samt några liknande syskonverksamheter i andra kommuner i Västra Götaland (Skövde, Lidköping och Åmål). Gemensamt för de senast tillkomna verksamheterna är att de har fått projektbidrag från Länsstyrelsen. Det var också Länsstyrelsen som bidrog med medel för att starta FoU-cirkeln. De olika verksamheterna har naturligtvis olika lokala förutsättningar och ingen är en direkt kopia av Mini Maria i centrala Göteborg. Ingen har lika stor personalgrupp som Mini Maria, men på flera finns en blandning av sjukvårdspersonal och socialtjänstpersonal. Några gemensamma drag för samtliga verksamheter är att de i första hand bygger på frivillighet och att de har en erbjudande verksamhet. Ungdomar med drogproblem och/eller deras föräldrar kan söka sig till mottagningen för att få rådgivning eller kontinuerliga stödsamtal. Vid sidan av de enskilda samtalen erbjuder man också familjesamtal, nätverksträffar, arbete utifrån det s.k. Haschprogrammet, samt olika typer av medicinska undersökningar och provtagningar. Det finns dock en möjlighet att inom öppenvårdsmottagningens ram delta i verksamheter som har en tvingande bakgrund, t ex. skyddstillsyn med föreskriven behandling eller andra typer av kontraktsvård. Det finns som sagt olikheter mellan de olika mottagningarna som jag inte går in på närmare här. På någon mottagning finns ett 8

9 speciellt program för återfallsprevention, på en annan pågår arbete att utforma ett Haschprogram som är riktad till anhöriga, ett ställe arbetar med inriktning på kognitiva copingstrategier etc. Mini Maria i centrala Göteborg har kontakt med cirka 150 ungdomar per år. Under förra året (2003) var cirka 30 procent av ungdomarna remitteringar från i första hand socialtjänsten eller skolan, medan övriga 70 procent kom till mottagningen på eget initiativ eller med hjälp av sin familj. Det första året var förhållandet omvänt (så är också fallet i de nya verksamheterna). Det tar tid att göra verksamheten känd bland ungdomarna och deras föräldrar i kommunen eller stadsdelen. Mini Maria Nordost, som har hållit på några år längre än de nya har cirka 50/50 vad gäller remisser och egna besök. En gemensam ledstjärna för mottagningarna är familjeinriktningen. Mottagningarna söker att i möjligaste mån involvera föräldrar och andra personer ur nätverket för att stödja ungdomen att komma tillrätta med sitt missbruk. En annan ledstjärna är att ha hög tillgänglighet och korta väntetider. Då många missbrukande ungdomars motivation är skör och ambivalent är det viktigt att med kort varsel ge den som vill ha en tid, möjlighet att träffa någon på mottagningen. Det är också viktigt att kunna utnyttja krisen som många ungdomar och familjer hamnar i när ungdomarnas missbruk blivit uppdagat. Det sker ibland genom ett polisingripande, LOB (Lag om omhändertagande av berusade personer) eller helt enkelt genom att missbrukets omfattning har blivit känt för familjen. I denna kris finns ofta en stor förändringspotential och en möjlighet att engagera flera i ungdomens nätverk för att vara ett stöd. Verksamheterna vill också se sig själva som en typ av lågtröskelverksamhet. Med det menar man att de inte har något krav på att man måste vara drogfri innan man söker sig till verksamheten. Å andra sidan är det viktigt att ingen stängs ute för att deras problem inte är svåra nog. Föräldrar som är oroliga för sina ungdomar får komma på egen hand för att t.ex. få diskutera sin föräldraroll, även om de inte har bevis för att barnen missbrukar. Det skall med andra ord vara lätt för alla att ta sig över tröskeln till mottagningen. En FoU-cirkel i vår egen tappning En forskningscirkel kan beskrivas som en arena där forskare och praktiker med olika typer av kunskaper möts för att fördjupa sig i problem som de är intresserade av. Praktikers erfarenhetsbaserade kunskaper förutsätts ha lika stort värde som forskarens vetenskapliga kompetens runt de ämnen som skall studeras. Exakt hur dessa studier skall eller kan gå till finns inget givet svar på. Istället brukar forskningscirkeln beskrivas som en mötesplats där en dialog skall underlättas och där forskare och praktiker skall ges tillfälle att reflektera över varandras kunskaper och erfarenheter. Forskningscirkeln har ett nära släktskap med studiecirkeln, med det undantaget att deltagarnas roller är stipulerade. Det finns alltid såväl praktiker som minst en forskare i cirkeln för att den skall kallas forskningscirkel. Typiskt för många av dagens forskningscirklar är att de har koppling till vård och omsorgsarbete och att det handlar om att engagera personal, och ibland också brukare, i ett förändringsarbete knutet till olika sociala verksamheter (Kristianssons 2002). En FoU-cirkel är helt enkelt en forskningscirkel som arrangeras av en FoU-verksamhet, men såväl forskningscirklar som FoU-cirklar kan se mycket olika ut. Deras innehåll och inriktning kan variera på en mängd sätt. Sedan FoU i Väst/GR startade för drygt fem år sedan har mer än 40 cirklar kommit igång. Ofta förutsätts att deltagarna producerar någon form av skrivet arbete. Cirkeldeltagarnas texter i denna skrift är just exempel på sådana redovisningar. Deltagare i den här FoU-cirkeln var till största del personal från de nystartade öppenvårdsmottagningarna. Tanken från Länsstyrelsens och FoU i Väst sida var att personalen i de nya verksamheterna skulle ha nytta av såväl forskningsbaserad kunskap från ämnesområdet som kontakter med varandra. Särskild betydelse skulle det sistnämnda kunna ha när nu alla var i liknande fas i sina projekt. Sammanlagt var det 14 deltagare från fem olika verksamheter. En deltagare slutade under cirkelns gång men ersattes av en annan. En annan deltagare blev under cirkeln långtidssjukskriven och avbröt efter drygt halva tiden sitt deltagande i cirkeln. Övriga har genomfört hela cirkeln och producerat olika kapitel i denna rapport. Redan innan cirkeln startades samlades deltagarna med FoU i Väst för att diskutera cirkelns syfte och hur innehållet skulle formas. Man var då överens om att cirkeln skulle utgå från deltagarnas behov av ny kunskap lämplig för personer som arbetar med öppenvårdsmottagningar som riktar sig till ungdomar med drogproblem. Detta skulle främst handla om att söka efter forskningsbaserad kunskap som skulle kunna hjälpa till att analysera och vägleda deras arbete i de nya ungdomsmottagningarna. Men också om att diskutera vilken betydelse denna kunskap kan ha för det praktiska arbetet. Vid det första cirkeltillfället genomfördes en 9

10 lång session av s.k. brainstorm då vi resonerade om tänkbara teman som var viktiga och intressanta att fördjupa sig i. Från denna utvecklades en lista på teman som gruppen ville jobba med. Listan på teman och frågor såg ut såhär: 1. Dokumentation och utvärdering. Vilka instrument och hjälpmedel finns, vilka kan fungera för oss? 2. Forskning och utvärderingar, dess möjligheter och begränsningar. Hur förstå forskningsresultat och vilken betydelse kan de få för oss? 3. Information om droger och samarbete med andra. Hur informerar vi om droger och om oss själva? 4. Metod 1. Ungdom, droger och föräldraarbete. Vilka erfarenheter finns? Olika program som har denna inriktning, inte bara MST. 5. Metod 2. Genomgång av några olika specifika grupporienterade program som riktar sig till ungdom t ex ART. 6. Genus och droger. Könsrelaterat missbruk och könsrelaterad behandling? 7. Etnicitet och droger. Etnicitetsrelaterat missbruk och etnicitetsrelaterad behandling? 8. Risk och friskfaktorer med speciell inriktning på ungdom och missbruk att ta hänsyn till i arbetet. Grundstrukturen var att vi skulle ha ett tema per cirkelträff, träffas en gång per månad och att varje träff varade i fyra timmar effektiv tid. Vi träffades vid samtliga tillfällen i FoU i Västs lokaler i Göteborg. Två deltagare ansvarade för varje tema och sökte tillsammans med mig (cirkelledaren) efter forskningsartiklar, bokkapitel eller andra på forskning grundade texter som belyste temat. En eller två texter om sammanlagt sidors text skickades en vecka innan cirkelträffen ut till samtliga deltagare vars uppgift var att läsa och reflektera över dessa. De ansvariga deltagarna planerade därutöver tillsammans med cirkelledaren programmet för cirkelträffen. Vid sidan av en diskussion kring de utskickade texterna var frihetsgraden stor för hur cirkelträffen kunde genomföras. Några deltagare höll egna föreläsningar då de hade läst in mer material om sitt tema än de utskickade texterna. Andra tog in gästföreläsare, visade film eller genomförde olika typer av övningar. Förutom uppgiften att arrangera en av träffarna och att läsa in det utskickade materialet för de andra träffarna, hade samtliga deltagare en skrivuppgift som utgick från det tema de ansvarade för. Cirkelledaren hade handledning med varje arbetsgrupp för att hjälpa författarna att formulera frågor, hitta material och annat som är förenat med textskrivande av sådant slag. Detta paper, alltså en kortare uppsats på cirka tio sidor, presenterades i slutet av cirkeln. Då närvarade deltagarnas chefer, oftast närmsta chef samt någon annan viktig chefsperson från den egna organisationen. Papret presenterades i likhet med akademiska uppsatser med hjälp av en opponent som ställde frågor om innehållet till författarna. Dessutom bjöds alla deltagarna in till en diskussion om paprets slutsatser. Redan under cirkelns gång framkom att deltagarnas arbeten skulle vara intressanta för flera. Därför genomfördes ett öppet seminarium med ca 60 närvarande personer i Länsstyrelsens hörsal den 8 mars Innehållet i denna rapport I rapportens andra kapitel har Maria Malmquist och Claes Nilsson gjort en genomgång av en del av den mycket omfattande forskning som behandlar om riskoch skyddsfaktorer som har koppling till bruk av alkohol och narkotika hos ungdomar. De diskuterar också vilken betydelse dessa risk- respektive skyddsfaktorer har för öppenvårdsarbete med ungdomar som har någon form av drogproblem. En av kapitlets uppgifter är att det lotsar oss genom många av de begrepp (till exempel skillnaden mellan prediktion och prognos) som ibland används mycket slarvigt när vi pratar om risker för barn att utvecklas ogynnsamt. En av författarnas slutsatser om hur dessa kunskaper kan tillämpas i det praktiska sociala arbetet, är att de förespråkar att ett brett spektrum av risk- och skyddsfaktorer måste vägas in i de bedömningar som görs. En annan, är att den forskningsrelaterade kunskapen kan vara en mycket konkret hjälp i det drogförebyggande arbetet då vissa riskgrupper skall identifieras. I det tredje kapitlet redogör Ingegerd Nilsson för temat Etnicitet och Missbruk. Hon har valt att undersöka frågorna: (1) Vad vet vi om etnicitetsspecifik missbruksbehandling? (2) Är det något som är särskiljande eller utmärkande för denna behandling? samt (3) I vilken mån kan man tala om en speciell invandrarkompetens i en sådan? Kapitlet grundas på litteraturgenomgångar samt ett par intervjuer med personal som riktar sig till unga invandrare. I kapitlets inledning finns en genomgång av olika teoretiska modeller att se på etnisk mångfald samt för olika missbruksmönster bland invandrare. Därefter finns ett avsnitt om handlar om ungdomskultur för att på så sätt belysa fler perspektiv som är nödvändiga för att förstå gruppen invandrarungdomar som missbrukar. I den avslutande delen som handlar om att belysa vad någon som skulle kunna 10

11 kallas etnisk kompetens är i arbetet med invandrar ungdom görs en genomgång av olika strategier som bedömts som viktiga t ex. språklig kompetens, speciell kulturkompetens, identifikation, kulturtolkar. I den avslutande diskussionen påpekas bland annat att det är viktigt att betona att etnicitet ständigt skapas och omskapas. Detta faktum kan sägas nedtona etnicitetsvariabeln och snarare likställa den med andra viktiga faktorer som har betydelse för mångfald. I rapportens fjärde kapitel som handlar om könsperspektiv på missbruk, av Kjell Andersson och Berith Johansson, behandlas hur arbetet ofta är fastlåst i ett traditionellt tänkande kring kön. Ett syfte med kapitlet är att belysa hur författarna och deras kollegor inom öppenvården tänker kring vad pojkar respektive flickor behöver i öppenvårdsbehandling. Ett skäl till att jämföra tänkande kring missbruk och kön med handlandet kring detsamma grundas på att det finns vissa skillnader mellan hur vi tänker och gör i dessa avseenden. Förutom litteraturstudier och intervjuer har författarna även involverat en klientfamilj att i familjesamtal reflektera över sin situation utifrån en vetenskaplig artikel om missbruk och kön. Teoretiskt stödjer sig författarna på Hirdmans tankegångar om genuskontrakt men också på de författare som betonar behovet av en beskrivning av fler maskulin- och femininiteter. De menar att vi befinner oss i en skärningspunkt mellan gamla och nya ideal och att detta bidrar till nya tankar om vad pojkar/män samt flickor/kvinnor är i behov av. Är det möjligt att påverka ungdomars alkohol- och drogvanor, frågar sig Lena Ludvigsson och Christina Lundqvist i det femte kapitlet. Bakgrunden till frågan är att forskning kring ANT- undervisning och andra informationsinsatser i skolor visar ganska nedslående resultat. Några effekter eller beteendeförändringar är svåra att påvisa. Syftet med kapitlet är att undersöka den forskning som finns om informations- och preventionsinsatser och att särskilt undersöka framgångsfaktorer i preventionsprogram. Dessutom undersöks vilka möjligheter IT har som informationskanal riktad till ungdomar. De lyfter fram många punkter som är viktiga att tänka på vid skapandet av preventionsprogram, t.ex. att lågintensiva program ger små effekter, att det är svårare att påverka attityder bland dem som redan regelbundet använder alkohol än bland dem som inte börjat använda alkohol samt att program som skapar aktivitet bland deltagarna har större effekter än program som inte skapar aktivitet. Dessutom vill de slå ett slag för att både föräldrar och barn involveras i informationskampanjer. Familjearbetet är i fokus i rapportens sjätte kapitel. Karin Patriksson och Susanne Samuelsson har valt att fördjupa sig i olika perspektiv på familjearbete och har undersökt i vilken mån familjearbete med missbrukande ungdomar beskrivits som framgångsrikt i forskningen. Dessutom diskuterar de möjligheter och svårigheter som är förenade med att arbeta två i ärenden. Genomgången av den tidigare forskningen visar på en mängd empiriska studier som förespråkar att en familjeinriktning är att föredra framför ett arbete som inte involverar ungdomarnas familjer. Ett avsnitt av kapitlet upptas åt att diskutera möjligheter och svårigheter i det egna familjearbetet. Även om en familjeinriktning är att föredra kan de praktiska möjligheterna att genomföra en sådan lägga hinder i vägen. Det gäller då att arbeta med enskilda föräldrasamtal och andra metoder. Annelie Karlsson och Krister Svensson har i det sjunde kapitlet studerat gruppmetoder för ungdomar i socialt arbete. De har gjort en genomgång av fyra olika gruppverksamheter/program, två som riktar sig till missbrukande ungdomar och två som riktar sig till barn till missbrukande föräldrar. De fyra programmen är Ersta Vändpunkten, Rädda Barnens verksamhet för barn till missbrukare, ART samt Jupiter. De tre förstnämnda programmen har alla stöd av utvärderingar som menar att de i flera avseenden är verksamma. Trots att programmen delvis är mycket olika menar författarna att alla är användbara i ungdomsarbete. De har själva valt att använda två av programmen och de diskuterar i kapitlet några av svårigheterna att överföra programmet till vardagen i öppenvårdsarbetet i en mindre stad. I det sista och åttonde kapitlet diskuterar Andreas Liljegren användningen av dokumentation och utvärderingsinstrument i arbetet med missbrukande ungdomar i öppenvård. Utgångspunkten för kapitlet är en valsituation som uppstod i den praktiska verksamheten mellan att inte använda ett utvärderingsinstrument eller att använda ASI eller DOK. Förutom syftet att belysa hur de två instrumenten fungerar, att jämföra dem och i viss mån recensera dem, förs en diskussion om för- och nackdelar med att använda utvärderingsinstrument inom öppenvården. Bland fördelarna framhålls t ex möjligheter såväl för klienten som för verksamheten att få siffror på hur det går, något som kan påverka det framtida arbetet. Bland nackdelarna framhålls effekter på mötet med inte så motiverade klienter av att ställa många inträngande frågor. En annan svårighet som diskuteras i kapitlet är den som uppstår då personalgruppen är olika motiverad att använda ett sådant instrument. Sammanfattningsvis är det viktigt att konstatera att 11

12 samtliga inblandade har genomfört dessa skrivuppgifter parallellt med sitt övriga arbete. Trots ofta mycket fulltecknade scheman har samtliga inblandade lyckats sammanställa intressanta kapitel runt väldigt relevanta teman för socialt arbete som arbetar med ungdomar som har olika typer av missbruksrelaterad problematik. Hoppas att ni får en intressant läsning! 1 Undersökningen genomfördes vid årsskiftet 2001/2002 och riktades till ett slumpmässigt urval av medlemmarna i SSR. För närmare upplysningar om de forskningsmetoder som använts, bortfall och diskussioner om osäkerheter vid attitydundersökningar, se Dellgran & Höjer (2003c). 2 Indexet är konstruerat som ett summativt index av svaren på frågorna om forskning som kunskapskälla, graden av à jourhållning med aktuell forskning, bedömning av forskningens framtida betydelse, kontakter med forskare samt intresset av att själv engagera sig i forskningsverksamhet. 3 Alla verksamma forskare fick i uppdrag att skicka in sina tre mest betydelsefulla skrifter producerade under de fem senaste åren. Se mer i Dellgran & Höjer 2003b. Referenser Carlgren I. (1996) Lärarutbildningen som yrkesutbildning. I Lärarutbildning i förändring. Ds 1996:16, Utbildningsdepartementet. Dellgran P. & Höjer S. (2003a) Unbalanced professionalisation. On Status and Stratification in Swedish Social Work. Social Work in Europe Vol. 10 No 2 pp Dellgran P. & Höjer S. (2003b) Forskning i praktiken. I Högskoleverket 2003, Socialt arbete. En genomlysning av ämnet. Högskoleverkets rapportserie 2003:16. Dellgran P. & Höjer S. (2003c) En delad och ambivalent profession. Socionomers attityder till privatisering av socialt arbete. Socionomens forskningssupplement nr 15 s Dellgran P. & Höjer S. (2004) Sources of knowledge and relations between research, education and practice in professional social work, i Månsson S-A & Proveyer C (eds) Social Work in Cuba and Sweden. Achievments and Prospects. Institutionen för socialt arbete. Göteborgs universitet. Eraut M. (1994) Developing Professional Knowledge and Competence. London: The Falmer Press. Hallén Hemb A. & Olsson P. (2002) Upptäckten av det kvinnliga perspektivet. Om kvinnor och män i missbruksbehandling. FoU-rapport. Göteborg: FoU i Väst. Karvinen S. (1999) The Methodological Tensions in Finnish Social Work Research. I Karvinen S., Pösö T. & Satka M. (eds) (1999) Reconstructing Social Work Research. SoPhi. University of Jyväskylä. Kirk S.A. & Reid W.J.(2002) Science and Social Work. A critical appraisal. New York: Columbia University Press. Kristiansson A. (2002) Forskningscirkel som redskap för kunskapsutveckling om kvinnors missbruk. Socialstyrelsen. Lemlem T. (1999) The Politics of Social Work Research: A critical analysis of the stated reasons for the research gap. Dissertation, The Ohio State University. Olsson G. (1999) Praktiken i Akademia. Socialvetenskaplig tidskrift, 6, Nr 2, Thompson N. (1995) Theory and practice in health and social welfare. Buckingham: Open University Press Wingfors S. (2004) Socionomyrkets professionalisering. Akademisk avhandling. Göteborgs Studies in Sociology No 20. Göteborgs universitet. 12

13 2. Riskbedömningar en genomgång av risk- och skyddsfaktorer avseende ungdomars bruk av alkohol och narkotika Maria Malmquist, Claes Nilsson Bakgrund Bedömningar av riskfaktorer har en lång historia inom svensk socialvård. Läkaren Alice Hellström, verksam vid Mellansjö Skolhem, gjorde redan under åren en studie av de vanartiga barn som vistades där. Om en pojke hade en alkoholiserad eller psykiskt sjuk far, hade snattat och hade skolproblem i form av läsoch skrivsvårigheter löpte denna pojke 91 procent risk att senare utveckla kriminalitet trots behandling (Fried 1992). De flesta har nog gjort vardagliga reflektioner från yrkes- och privatliv av karaktären: Tänk att han klarade sig så bra i livet, trots all misär i uppväxten! eller Hur kunde hon bli missbrukare, som hade så bra föräldrar. Denna text skall försöka begripliggöra den delvis obegripliga ungdomstiden med hjälp av kunskap baserad på forskning. Vår avsikt är att beskriva och diskutera riskbedömningar inom den sociala ungdomsvården. Vi arbetar inom socialtjänsten i Skövde Kommun, i ett projekt kallat Locus. Verksamheten Locus är en öppenvårdsenhet för ungdomar i riskzon för missbruk av droger. Verksamheten riktar sig också till ungdomarnas föräldrar. I vårt uppdrag ingår att identifiera, uppsöka och stödja. Frekvent bedömer vi uppgifter och fakta om ungdomar, som riskerar att pröva, har prövat eller kontinuerligt använder alkohol och narkotika. Bedömningarna avser juridiska 1 och behandlingsmässiga aspekter. Dessa bedömningar görs för närvarande inte med hjälp av strukturerade modeller eller manualer. En svårighet ligger i att bedöma om ett visst antisocialt beteende mer är ett tillfälligt inslag i en i övrigt gynnsam utvecklingsprocess eller en mer befäst faktor i en antisocial utveckling. Ulrich Beck (2000) har utvecklat tanken om att vi lever i ett risksamhälle. Dessa risker finns både på individ- och globalnivå. Risker har funnits i alla tider, men flera av dagens risker har inte funnits tidigare. I strävan efter att påverka framtiden tvingas människor göra bedömningar av risker. Varje omkörning av en bil är en form av riskbedömning. För att underlätta vårt beslutsfattande tar vi ibland hjälp av experter, såsom börsanalytiker och forskare. Den vetenskapliga kunskapen har stor legitimitet i samhället. Det finns en tillit till att sådan kunskap kan bidra med relevant kunskap för att påverka framtiden i önskad riktning. I samtalet i och om socialt arbete framförs vikten av att arbetet bedrivs på ett kunskapsbaserat eller evidensbaserat sätt (Hanson 2003). Intuition och erfarenhetskunskap bör enligt dessa resonemang inte vara de enda kunskapskällorna. Inom professionen och ämnet socialt arbete är riskbedömningar ett centralt begrepp. Socialarbetare nödgas göra riskbedömningar trots att de saknar möjlighet och kunskap för att med säkerhet förutsäga konsekvenserna. Helt säker kunskap kan aldrig nås om sociala prognoser om enskilda barn och ungdomar (Lagerberg & Sundelin 2000). Kunskapsbildning i socialt arbete präglas av olika utgångspunkter. Den ökade betoningen på att kunskap inte är objektiv utan socialt konstruerad är både ett öppnande perspektiv och ett perspektiv som kan förvirra. Det socialkonstruktionistiska synsättet avtäcker hur sociala fenomen aktivt skapas av människors kommunikation. Samtidigt kan detta leda till förvirring då tanken på att det inte finns en objektiv värld får människor att bli osäkra över vad de förnimmer. Ett exempel på detta är om det finns alkoholism (i objektiv mening) eller om det är en samhällelig överenskommelse att detta 13

14 är ett socialt problem (Sahlin 2002). Nära förbundet med social konstruktion är tendensen att för varje generation skapa så kallad moralisk panik (Cohen 1987). Moralisk panik är när starka samhälleliga institutioner skapar bilder av att exempelvis missbruket bland unga är värre än någonsin. Det är en svår balansgång för socialarbetare att å ena sidan reagera på illavarslande tendenser i ungdomsgrupper och å andra sidan inte överreagera på ett sätt där dessa ungdomar blir exkluderade från samhället. Exklusion kan ske genom att socialarbetare definierar en ungdom som missbrukare. Detta får konsekvenser för hur vi ser på den aktuella individen och hur denne ser på sig själv, då samhällets syn på ungdomar också präglar deras egen självbild. Syfte och problemområde Syftet är att ge en forskningsöversikt över begreppen risk- och skyddsfaktorer på bruk av alkohol och narkotika hos ungdomar. I syftet ryms att diskutera vilken betydelse dessa risk- respektive skyddsfaktorer har för öppenvårdsarbete med ungdomar som har någon form av drogproblem. Frågeställningar Vilka risk- och skyddsfaktorer finns avseende ungdomars förhållande till alkohol och narkotika? Hur kan vetenskapliga modeller och manualer tillämpas inom socialt arbete för att göra denna typ av riskbedömningar? Vilken betydelse har forskning om riskbedömningar för det praktiska sociala arbetet? Definitioner av några viktiga begrepp Beteendeproblem är ett komplicerat begrepp. Begreppet innehåller både externaliserings- och internaliseringsproblem. Externaliseringsproblem riktas mot omgivningen i form av bland annat utagerande beteende, kriminalitet och missbruk. Internaliseringsproblem avser beteenden som i högre grad riktas in mot individen själv, såsom ångest och social tillbakadragenhet. Nedan följer några centrala begrepp för riskbedömningar: - Riskfaktorer: är sociala, psykologiska eller biologiska förhållanden som kan leda till problem inom hälsa, utveckling, anpassning eller beteende ( Lagerberg & Sundelin 2000, s. 379). - Skyddsfaktorer: är faktorer som kan förhindra uppkomsten av framtida problem. Vid yttre omständigheter kallas de skyddsfaktorer (protective conditions) och vid inre egenskaper kallas de motståndskraft (resilience) (ett exempel är begreppet maskrosbarn ). - Prediktion: är förutsägelse om grupper. Hur stor är sannolikheten för att en grupp (exempelvis barn till separerade föräldrar) utvecklar missbruk av alkohol och narkotika? - Prognos: är förutsägelse av utfall och utveckling i ett enskilt fall (Lagerberg & Sundelin 2000). - Korrelation: är statistiskt samband mellan två variabler (Lagerberg & Sundelin 2000, s. 375). Det kan finnas statiskt samband mellan missbruk och dåliga skolprestationer, utan att dåliga skolprestationer är det som orsakar missbruk. - Kausalitet: är sambandet mellan orsak och verkaneffekt (Lagerberg & Sundelin 2000). - Problemgravitering: är förhållandet att såväl riskfaktorer som ogynnsamma utfall tenderar att ansamlas hos mindre undergrupper av populationer och forskningsmaterial (Lagerberg & Sundelin 2000, s. 378). - Problemanhopning: är förhållandet att det snarare är en mångfald riskfaktorer än någon bestämd riskfaktor som åstadkommer ett ogynnsamt utfall (Lagerberg & Sundelin 2000, s. 378). Forskningsöversikt Nedan kommer vi övergripande att redogöra för förutsättningarna för att genomföra forskning om risk- och skyddsfaktorer. Vi kommer också att redogöra för hur förståelse för dess resultat kan tolkas och användas. Prediktion Prediktioner eller förutsägelser i socialt arbete är sällan totala, det vill säga att en uppsättning kännetecken medför att alla ungdomar utvecklar en viss typ av problem och att inga andra ungdomar fick dessa problem. Ungdomstiden är en dynamisk tid, vilket gör att prediktioner inte är givna för alltid. Det är sällan enbart en riskfaktor som resulterar i något riskbeteende. Ofta är det flera riskfaktorer i kombination, som utlöser ett riskbeteende. Aristoteles lär ha sagt att det är bättre att ha svagt rätt än precist fel. Detta visar på att man bör förhålla sig kritisk till skenbart enkla sanningar. Lindblad och Östergren (1998) har utvecklat termen riskernas flocktendens, att en mindre grupp individer har många riskfaktorer och negativa utfall. Med detta menas att en grupp individer samtidigt har exempelvis skolproblem, kriminalitet och missbruk av droger. Det kan också vara intensiteten hos riskfaktorerna (och antalet riskfaktorer) som bidrar till uppkomsten av ett riskbeteende. Riskbeteendet behöver inte alltid avse sam- 14

15 ma typ av beteende i vuxen ålder. Tidig alkoholdebut kan i och för sig innebära högre risk för att utveckla alkoholmissbruk i vuxen ålder, men kan kanske mer kan ha samband med dålig förankring i yrkeslivet i vuxen ålder. Forskarna Stattin och Magnusson (1996) gjorde en undersökning bland värnpliktiga och följde upp om de utvecklade kriminalitet. De med minst fyra riskfaktorer begick brott i procent av fallen. Av de som inte bedömdes ha någon riskfaktor, utvecklade 14 procent ett kriminellt beteende. Prognos Det är omöjligt att göra helt säkra prognoser av enskilda ungdomars framtida liv. Enligt Claezon (1987) finns ingen kunskap som är sådan att den kan ge tillförlitliga sannolikhets-resonemang i enskilda fall. Socialsekreterare förväntas arbeta efter och uppfylla socialtjänstlagen (2001: 453) och lagen om vård av unga LVU (1990: 52). Dessa lagtexter ger ringa vägledning för att värdera och fatta beslut utifrån prognoser. Trots detta skall risker i LVU kunna bekräftas genom ett prognosförfarande. Ett exempel på detta är om det [ ] finns påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas ( LVU 1990: 52 2). Det skall finnas grund för att risken är en effekt av situationen, dvs. att det finns ett kausalt samband mellan situation och risk. Socialsekreterare skall påvisa att föräldrarna missbrukar och att detta riskerar ungdomens hälsa och utveckling. Missförhållanden bör istället ses som tänkbara orsaker till ett vårdbehov, inte som identiska med vårdbehovet (Hollander 1995). Det finns framtagna standardiserade riskbedömningsverktyg avseende barn och ungdomar som kan misstänkas fara illa. Dessa har främst använts i USA och England. Riskbedömnings- verktygen ger i bästa fall underlag för mer enhetlig informationsinhämtning och bedömning. Generellt förmår verktygen att identifiera de flesta barn och ungdomar som är i riskzon. Den stora bristen är att verktygen identifierar barn och ungdomar att vara i riskzon, trots att de inte är det. En fråga som uppkommer är om de bedömningar vi gör idag är lika bra, sämre eller bättre jämfört med de standardiserade bedömningsverktygen. Andra frågor är om manualens tillämpbarhet i Sverige och om fokuseringen blir på bedömningar, istället för bistånd (Sundell & Egelund 2000, s ). Lindsey (1992) beskriver en studie där socialarbetare fick bedöma diagnos och prognos i hypotetiska fall. Trots att socialarbetare var överens om diagnosen, skulle de ändå fatta vitt skilda beslut om barnets framtid. Enligt Lindsey kan inte tvångsomhändertaganden grundas på tillförlitliga vetenskapliga eller kliniska kriterier. Vi bör, enligt hans mening, inte tro att checklistor eller diagnostiska modeller är möjliga. Checklistors begränsningar beror inte på att vetenskapen inte gjort tillräckliga framsteg utan på verklighetens själva natur. Socialstyrelsen har under senare år introducerat ett kvalitetssystem kallat BBIC, Barns behov i centrum. Detta bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Systemet avser att vara ett instrument för utredning, planering och uppföljning för socialtjänsten. Vår kännedom om materialet är att det styr utredandet och via kriterier vägleder i bedömningar, men inte att det med säkerhet går att göra exakta prognoser. Ett troligt scenario är att detta och liknande kvalitetssystem kommer att vinna terräng inom socialvården de närmaste åren, i syfte att standardisera och kvalitetssäkra barn- och ungdomsvården. Teoriers relation till riskbedömning Riskbedömningar berör faktorer på både individ-, gruppoch samhällsnivå. Makroperspektivet berör bl.a. den förda narkotikapolitiken. Mesonivån avser bland annat hur skolan förmår att skapa miljöer för positiva möten och stimulans för fortsatt lärande. Mikroperspektivet omfattar exempelvis kamratkretsen. För att förstå och förklara risker behöver det sociala arbetet en teoretisk modell som rymmer alla dessa tre nivåerna. Urie Bronfenbrenners (1977) utvecklingsekologiska teori tillgodoser detta. Den berör relationer som försiggår mellan barnet eller ungdomen och de miljöer barnet eller ungdomen vistas i och omfattas av. Dessa processer sker både i närmiljön och i andra övergripande sociala sammanhang. Socialarbetare har kritiserats för att bedriva det praktiska sociala arbetet med bristande förankring till teorier och modeller. En sådan debatt kan tendera att polariseras, där teorier å ena sidan förkastas då de inte bedöms ha verklighetsanknytning, och å andra sidan där deras relevans överbetonas. Teorier kan både förklara uppkomsten till varför ungdomar använder droger och vilka behandlingsmodeller som bör vara styrande för att öka sannolikheten för ett lyckat utfall. De teoretiska utgångspunkterna hos socialarbetaren präglar troligen det sätt på vilket riskbedömningar utförs. Det lösningsfokuserade arbetssättet kanske mer fokuserar friskfaktorers betydelse medan ett psykodynamiskt förhållningssätt utgår från uppväxtrelaterade faktorer. Som verksamma i socionomyrket har vi varit med om en resa mellan olika teorier och perspektiv. Det inled- 15

16 des med Nils Bejerots epidemiska teorier om narkotikans spridning, följt av Hasselas fostrande pedagogik. Därefter anammades Transaktionsanalys, som är en kommunikationsteori. Denna följdes av 12-stegsprogrammet och lösningsfokuserade teorier. För närvarande grundas vår verksamhet i ett slags eklektiskt betraktelsesätt, där teorier och metoder kombineras och förhoppningsvis anpassas till klienten. Grunderna i denna eklektiska tillämpning är systemiska respektive kognitiva teorier och metoder. Även det eklektiska synsättet har ifrågasatts, då det kan medföra att teorier och metoder kombineras på sätt som inte gagnar klienterna. Riskfaktorer Att förhålla sig kritisk till forskningsresultat är ett måste. Man kan ifrågasätta om dessa mäter vad de avser att mäta och om de utförts på ett tillförligt sätt. Vidare spörsmål är om amerikansk forskning kan tillämpas på svenska förhållanden. Hur skall man tolka forskning som visar på olika resultat? Listan över ifrågasättanden kan göras lång. Slutligen kommer man i en situation där ett urval av forskningskunskap behöver göras. Vi har valt att nedan redogöra för vad forskare inom barn- och ungdomsforskningen, säger om vårt ämnesområde. Det är dock komplicerat att redogöra för forskningen om risk- och skyddsfaktorer, då vissa studier är helt inriktade på exempelvis kriminalitet, men samtidigt redogör för att alkohol- och narkotikamissbruk är nära relaterat till kriminalitet. Presentation och analys av forskningsresultat kan då riskera att bli bristande avseende vetenskaplig stringens, men vi bedömer att den sammantagna presentationen har saklig grund. En del av de resultat vi presenterar avser inte specifikt utvecklandet av alkohol- och narkotikamissbruk, utan en mer generell negativ social utveckling, ofta med alkohol-narkotikamissbruk som en delkomponent. Biologiska/neuropsykiatriska faktorer Under sista årtiondet har vi som socialarbetare mötts av en ökad mängd kunskap om biologiska/neuropsykiatriska orsaksfaktorer till barn och ungdomars beteendeproblem. Vissa har uppfattat detta som befriande då vi fått förståelse för barn/ungdomars svårigheter, vilket tidigare uppfattades som gåtfullt eller som reaktioner på andra faktorer. Andra har uppfattat detta som en farlig väg, där det sociala arbetet blir biologiserat. Polariseringen har medfört den aktuella akademiska striden mellan å ena sidan Christopher Gillbergs DAMPforskning och å andra sidan sociolog Eva Kärfve och barnläkare Leif Elinder. Den förra har ett mer biologiskt synsätt och de sistnämnda ett mer socialt betraktelsesätt. Även från vår egen arbetsplats kan vi delvis känna igen hur synen på dessa biologiska förklaringsmodeller varierar. Den eviga frågan om vad som kom först ägget eller hönan, blir åter aktuell. Vi vill inte underskatta vikten av vilka orsaksfaktorer som är giltiga, men ändå konstatera att det som förenar de båda synsätten är att sociala insatser ofta är nödvändiga för att stödja barnet/ungdomen, oavsett förklaringsmodell. Föräldrars förhållningssätt, skolans bemötande och interventioner från socialtjänsten blir viktiga faktorer för att kompensera och utvecklingsstödja ungdomen. Vår slutsats blir att socialt arbete i många stycken har goda förutsättningar att förstå och stödja barn/ungdomar, då helhetssyn är ledstjärna för vårt arbete. Genetiska faktorer påverkar benägenheten för emotioner och tankeprocesser och därmed sannolikheten för antisocialt beteende. Impulsivitet är ofta huvuddrag i personligheten vid utvecklande av beteendeproblem. Hyperaktivitet, impulsivitet, aggressivitet är korrelerade till alkohol-drogmissbruk (tio gånger mer än slumpen). Det finns en signifikant relation mellan utagerande i barndomen och låg socialt fungerande i vuxen ålder. Vidare finns samband mellan blyghet i barndomen och ångestfaktorer i vuxen ålder (pojkar). Flickor kräver mer ärftligt betingad känslighet för att utveckla antisociala beteenden ( Lichtenstein 2002). Studier har visat hur biologiska faktorer som låg aktivitet i hjärnan, serotoninnivåer och hormonrubbningar hos barn överensstämmer med liknande fenomen hos antisociala vuxna (Klinteberg 2002). Fem procent av alla barn har neuropsykiatriska problem. Barn med barnneuropsykiatriska funktionshinder är överrepresenterade bland ungdomar med antisociala problembilder. Diagnoser som autism, Aspbergers syndrom, Tourettes syndrom, ADHD/DAMP är exempel på detta. Av de med DAMP/ADHD har 58 procent ogynnsam prognos för att utveckla antisociala beteenden. Motsvarande procentandel är 13 procent för de som ej har diagnosen (Gillberg 2002). Adoptivbarn kompenseras till viss del med en stödjande miljö, vilket medfört att de i mindre grad utvecklat antisocialitet jämfört med föräldrarna. Tidig debut av antisocialt beteende i tonåren har visat sig ha en starkt ärftlig predisposition. Denna är relativt oberoende av miljöfaktorer. Dessa ungdomar präglas av spänningssökande, oräddhet och oförsiktighet (Boman 2002). 16

17 ADHD och missbruk Det kan vara värt att särskilt uppmärksamma det faktum att det är vanligt att ungdomar med ADHD utvecklar missbruk (De Milio 1989). Det finns många studier som dokumenterat detta men det är svårt att säga hur vanligt det är eftersom siffrorna i olika studier varierar mycket. Man har kommit fram till att det är ungefär dubbelt så vanligt med missbruk bland dem som har ADHD som i kontrollgrupperna. Personer med ADHD har stora svårigheter att kontrollera och reglera sin uppmärksamhet, att upprätthålla koncentration på uppgifter och att hantera förmågan till att kontrollera impulser. Barn med ADHD hamnar lätt i konflikter, har svårt med stadigvarande intressen och dras därför lätt med i dumma påhitt från tillfälliga kamrater. Dessutom har de en bristande förmåga att förutse följderna av sitt handlande. Några hypoteser om varför de är utsatta för en större risk att hamna i missbruk har framförts: En är självmedicineringsteorin där bruket av droger hos den unge är ett sätt att döva upplevelser av frustration, misslyckande och utanförskap (Khantzian 1997). Drogen kan i stunden ge självkänsla och en social tillhörighet bland andra som använder droger. ADHD innebär för många ett ständigt behov av aktivitet och en känsla av rastlöshet och otålighet. För många blir skolan besvärlig eftersom de har svårt att sitta stilla och koncentrera sig. Unga som får behandling med centralstimulerande medel beskriver ofta att medicinen tar bort känslan av rastlöshet och att det är lättare att samla sig. I enlighet med dess uppgifter kan man föreställa sig att en drog med likartad verkan kan vara eftersträvansvärd att pröva. Om ADHD och drogmissbruk förekommer samtidigt hos en ung människa kan problemen förstärka varandra. Den impulsivitet som personen har försvårar förmågan att hålla löften, planera och ta ansvar och berusningen medför risk för oöverlagda handlingar med medföljande allt större sociala problem. Psykosociala faktorer som har samband med utvecklande av alkohol- och narkotikamissbruk. Kön Manligt kön har visat sig vara en konsekvent riskfaktor för ett antal olika sociala problem. Under år 2000 var det 70 procent pojkar som var inskrivna på de särskilda ungdomshemmen (SiS-institutionerna). I ett flertal studier visas hur pojkar har sämre skolprestationer och mer beteendeproblem. Pojkars problem är oftast utagerande och antisocialt beteende. Flickornas utmärkande problem är främst skoltrötthet, konflikter i hemmet och tidiga sexuella förbindelser (Stattin1993). Något förenklat använder flickor droger för att fly problem, medan pojkar använder det för att få spänning och stimulans. Flickornas debutålder vid narkotikaanvändning är densamma som hos pojkarna. Kopplingen mellan dåliga skolresultat och alkoholkonsumtion är större hos pojkarna än hos flickorna. Vår kommentar Våra erfarenheter är att pojkar i högre grad hamnar hos socialtjänsten medan flickorna antingen inte uppmärksammas alls, eller blir föremål för insatser från Barn och ungdomspsykiatrin (BUP). Man kan fundera över det sociala arbetets traditioner och könsblindhet inom barn och ungdomsvården. Uppmärksamheten är i hög grad präglad av att rikta sig mot pojkar och deras utagerande beteende. Det kanske är så att socialtjänstens organisation är byggd på sådana rationaliteter att flickors problem och signaler inte uppfattas. En annan hypotes är att flickor inte har så mycket sociala problem som pojkar har. Ålder Barn mellan 9-12 år (s.k early starters) som debuterar i utagerande beteende bör särskilt uppmärksammas. Deras prognos är sämre än de som senare visar utagerande beteende (Stattin & Magnusson 1991). Det är fem gånger troligare att pojkar som är aggressiva i 8-9 års ålder begår stölder i års ålder, jämfört med övriga jämnåriga. Men bland de aggressivaste barnen är det mindre än 50 procent som utvecklar allvarligt antisocialt beteende som vuxna Skillnaden i fysisk mognad kan vara upp till sju år mellan den tidigaste flickan och den senaste pojken i en skolklass. Forskningsresultat har visat att sen fysisk mognad både är en risk och skyddsfaktor för riskbeteenden. Vår kommentar I vårt arbete ser vi påfallande ofta hur de ungdomar som blir föremål för vårdinsatser i ungdomen tidigare har varit aktuella inom barnavården för utredningar och olika insatser. Detta påvisar en brist hos socialtjänsten i att åtgärda problem, men också hur forskningen har relevans i att dessa early starters har sämre förutsättningar för att spontanläkas, i meningen att symptomen växer bort, reduceras i takt med social och kognitiv utveckling. 17

18 Beteende Tre till tio procent av alla barn bedöms ha uppförandeproblem. Antisocialt beteende hos barn/unga är en så gott som nödvändig förutsättning för antisocialt beteende i vuxen ålder. Vuxna som har utagerandeproblem, har till cirka 90 procent haft dessa problem även under deras uppväxt. Komorbiteten (sannolikheten för att om man har en riskfaktor så har man också en annan) mellan beteendestörning och missbruk är 71 %. Detta visar på det tydliga sambandet mellan dessa riskfaktorer. Av de barn som är antisociala är det relativt få som i vuxen ålder blir antisociala med tillhörande missbruk och kriminalitet. Andelen som blev antisociala som vuxna var cirka en tredjedel. Kognitiva och språkliga svagheter hos barn/unga har i forskning ofta visat sig vara förknippat med antisocialt beteende. Utagerande pojkar har i studier visat sig ha signifikant lägre intelligenskvot. Vi har tidigare gjort en uppdelning mellan utåtagerande och de mer inåtvända. Kombinationen blyghet och aggressivitet är en starkt påverkande faktor för utvecklande av missbruk (Robins 1991). Vår kommentar Det är förtröstansfullt att en mindre andel av de med beteendeproblem under uppväxten blir antisociala som vuxna. För oss vore det intressant att ta reda på vilka faktorer som påverkar detta. Är det insatser/åtgärder från olika håll eller klingar det av avhängigt mer slumpmässiga faktorer? Familj Riskerna ökar med antalet familjestressorer som ungdomen utsätts för. Familjestressorer är bl.a: ensamstående föräldrar missbruk psykisk sjukdom arbetslöshet mental retardation kriminalitet. Hård och inkonsekvent uppfostran har ett starkt samband med utagerande beteende hos barn/ungdomar. Andra faktorer som visar på negativt utfall för ungdomar är: föräldrars bristande tillsyn, ineffektiv gränssättning, låg känslomässig värme och stora konflikter i familjen. Föräldrars attityder till ungdomars alkoholdrickande och tillgänglighet i hemmet avseende alkohol har visat sig vara faktorer som påverkar ungdomars alkoholvanor. Ungdomar till liberala föräldrar, i meningen att de låter ungdomar smaka på alkohol i hemmet eller tillåter visst alkoholdrickande, dricker generellt mer alkohol än andra jämnåriga ungdomar (Marklund 2000, Ferrer-Wreder 2002). Av de ungdomar som var intagna på särskilda ungdomshem under år 2000, levde endast 20 procent av ungdomarna med båda sina biologiska föräldrar (Årsrapport ADAD). Detta kan jämföras med riksgenomsnittet på 75 %. I samma rapport redogörs för hur flera av ungdomarnas föräldrar har problem med hälsa, missbruk och kriminalitet. Vår kommentar En fördel med att ta del av forskningsresultat är att de i bästa fall kan bekräfta kunskaper man haft på känn. Avseende belastande faktorer inom familjen så har vi haft en tro på dess relevans för att förstå sociala problem bland ungdomar. Det är dock angeläget att påminna sig om det som kallas sociala problems inbäddning. Inbäddning är en faktor på en nivå, som är inbäddad i ett större socialt system. Arbetslöshet är t.ex. inte enbart ett personligt problem utan också en brist i välfärdssamhället. Skola Dåliga skolprestationer/fungerande har samband med avancerade alkoholvanor och med narkotikamissbruk. Varningssignaler är sålunda dåliga skolresultat, skolk och bristande motivation att studera. Även dålig verbal förmåga är en riskfaktor. Vår kommentar Skolan är samhällets viktigaste socialiserings- och exkluderingsarena. Vi kan nog lite till mans erinra oss starka minnen av bekräftelse, negativt utpekande, kamratskap och mobbing från vår skoltid. Därav kan vi ana hur skolan påverkar ungdomars självbilder och hur skolan sorterar elever. Elever med inlärnings- och uppförandeproblem sätts i särskilda grupper där de ytterligare relaterar till varandra. Detta bidrar till att dessa ungdomar i hög grad beskärs från andra kamrater med gott socialt beteende. Självbilden påverkas av dessa sorteringsprocesser, så att förutsättningar för en negativ social identitet kan formas. Kamrater Det finns ett starkt samband mellan antisocialt beteende och umgänge med kamrater med antisocialt beteende. Samfälld forskning visar att denna faktor är den starkaste enskilda prediktorn när det gäller att predicera antisocialt beteende. Det finns två forskningperspek- 18

19 tiv avseende detta: 1.man söker sig till likasinnade. 2. inlärningen sker i den befintliga kamratkretsen. Enligt den förra förklaringen vänder sig bråkiga barn till andra likasinnade efter att ha avvisats av andra kamrater. Vår kommentar Vår erfarenhet är att kopplingen är mycket stark mellan problembeteenden och de kamrater man umgås med. Fritidsvanor Det finns en stark koppling mellan de barn som tidigt avvisas från kamrater och senare utvecklar antisocialt beteende. Vår kommentar Inom ramen för vår verksamhet gjorde vi en mindre undersökning av de ungdomar vi kommer i kontakt med, om bland annat föreningstillhörighet i vid mening. Det visade sig att de allra flesta hade haft ett föreningsengagemang tidigare, men att föreningsanknytningen nu var 33 procent. Detta kan jämföras med genomsnittet bland ungdomar i Skövde, som ligger på 66 procent, avseende föreningstillhörighet. Etnicitet I rapporten från Statens institutionsstyrelse avseende år 2000 hade 50 procent av de intagna ungdomarna helsvensk bakgrund d.v.s. båda föräldrarna är födda i Sverige. Övriga har en eller båda föräldrarna som är utlandsfödda. Invandrare är därmed överrepresenterade bland de intagna. Vår kommentar I vår verksamhet är ungdomar med invandrarbakgrund underrepresenterade. Vi har ställt oss frågan kring vad detta beror på. Varför söker invandrare inte stöd i samma utsträckning som svenskfödda ungdomar och föräldrar? Vi har inledningsvis sökt förklaringar i att detta är kulturrelaterat. Utifrån ett sådant resonemang så skulle drogproblematik hanteras inom familjen snarare än i en myndighetssfär. Detta sätt att tänka brukar kallas etnisk essentialism, vilket innebär att vi utgår från att varje kultur och de som omfattas av den har någon grundläggande kärna eller egenskap. Detta kan leda till stigmatisering. Det finns stora risker i att på detta sätt attributera uppfattningar. En annan näraliggande tanke är kring behovet av utlandsfödda behandlare med särskild kulturkompetens. Det kan vara förledande att definiera etnicitet som förklaringsfaktor till sociala problem. Inom kriminologisk forskning har det visat sig att invandare är överrepresenterade i brottsstatistiken, men utifrån analysfaktorn att de ofta bor i underpriviligerade områden, så är de inte överrepresenterade. Psykisk ohälsa I Narkotikakommisionens rapport (1998) tar man upp det eventuella sambandet mellan en ökande psykisk ohälsa bland barn och ungdomar och ett ökande narkotikamissbruk. Skillnader i psykisk ohälsa bland barn och ungdomar har blivit aktuella i Sverige under talet. I socialt mindre gynnade grupper är unga utsatta för flera belastningar samtidigt som de har sämre tillgång till ekonomiska, sociala och kulturella resurser. En ökad tillgång på droger i samhället utgör då ännu en riskfaktor för dessa ungdomar. Enligt CAN är missbruksökningen störst i marginaliserade grupper i samhället. Skillnader i fysisk ohälsa har minskat mellan gynnade och icke gynnade grupper, men inte i psykisk hälsa. Psykisk ohälsa i form av depressiva symtom, koncentrationssvårigheter och psykosomatiska besvär är enligt Narkotikakommisionens rapport vanligare bland socialt mindre gynnade barn och ungdomar. Under 1990-talet har man från de öppna Barnpsykiatriska mottagningarna rapporterat ett ökat antal barn och familjer som söker hjälp för någon sorts psykiskt dåligt mående. Det finns ännu inga empiriska belägg för att ungdomar som mår psykiskt dåligt utgör en särskild riskgrupp för att utveckla drogmissbruk. I de intervjuer som gjorts i rapporten varför man börjar med droger svarar ungdomarna ofta att det är för att man mår dåligt. Vår kommentar Det är svårt för oss att bedöma om den psykiska ohälsan är orsakad av droganvändning eller om den föregått denna. Vi bedömer att man får vara försiktig i att uttala sig om så komplicerade fenomen. Skyddsfaktorer Många forskare hävdar att vi inte enbart kan fokusera på riskfaktorer. Vi bör därför också studera skyddande faktorer för att få en bättre bild av verkligheten. Forskningen har intresserat sig för motståndskraft, skyddsfaktorer och kompetens hos den unge. Protektiva faktorer är något mer än motsatsen till riskfaktorer. Närvaro av en protektiv faktor för en ungdom i riskzon kan betyda mycket, medan samma faktor kanske har marginell betydelse för ungdomar i lågriskgrupper. Man talar om att en skyddande faktor är en interaktionsef- 19

20 fekt. Det betyder att bland personer som ligger i riskzon kommer närvaro eller frånvaro av den skyddande faktorn att betyda mycket för att förstå vilka som kommer att utveckla framtida problem. Vi kan ofta förutse många av dem som i vuxen ålder utvecklar missbruk men en stor del av ungdomar med många riskfaktorer och anpassningsproblem utvecklar inte ett antisocialt beteende senare i livet. Detta visar på hur kompetenser/resurser kan förhindra en negativ social utveckling. Några avgörande sociala kompetenser är god emotionell och social kapacitet, positiv självkänsla, framgångsrik coping samt hög intellektuell kapacitet. Generellt skyddande faktorer kallas supressorfaktorer. När de finns närvarande har de en problemreducerande effekt för alla (för låg, medel och högriskgrupper). Forskare hävdar att vi inte bör se skyddande faktorer som variabler, utan mer tala om dem i termer av processer och mekanismer. Vad som är skyddande vid en ålder, behöver inte vara det vid en annan. Skyddsfaktorer ska heller inte betraktas som synonymt med positiva faktorer. Det är en fråga om att finna förhållanden som kan bromsa en negativ utveckling. Dessa förhållanden behöver inte nödvändigtvis uppfattas som positiva för individen. Om vi tidigt kan identifiera förhållanden som minskar risken för att utveckla sociala problem kan dessa förhållanden användas för praktiskt hälso- och brottspreventiva syften (Stattin 2002). Kasam Aaron Antonovsky (1991) använder begreppet KASAM (känsla av sammanhang) för att förklara varför människan kan klara av motgångar i livet. Det är viktigt att ha verktyg för att klara av de motgångar och de påfrestningar i livet som alla möter. Vad är det då som skapar och befrämjar hälsa? Enligt Antonovsky är det känslan av sammanhang som gör att vi vaccineras mot social problematik. Det som skapar KASAM är att man begriper tillvaron, att man något sånär kan förutsäga framtiden och att man förstår vad som händer. Det betyder också att man kan hantera livet och att man tycker att tillvaron är meningsfull samt att man har inflytande över sin egen framtid. Det finns en mängd exempel på faktorer som är viktiga som skydd för att förhindra att en ung människa utvecklar sociala problem, däribland missbruk. Några exempel är: en fungerande skolgång stödjande socialt nätverk den vuxnes attityd, omtanke och omsorg klara normer och regler betydelsefull annan vuxen än föräldrar regelbundna vanor äta och sova på bestämda tider tydliga och positiva förväntningar på den unge hobbies och konstruktiva fritidsaktiviteter att få möjlighet att utveckla god social och emotionell kompetens. Monitoring Vad kan föräldrar göra för att motverka och förhindra att deras ungdomar får sociala anpassningsproblem som t.ex. missbruk? Det har genom en ansenlig mängd forskning visat sig att antisociala ungdomar har svaga föräldraband, saknar tillitsfulla föräldrarelationer samt ofta stöd och uppmuntran från sina föräldrar (Carpelan, Runquist, 2002). En mycket viktig skyddsfaktor är alltså att bygga en god relation med sitt barn (attachment). Det är också viktigt att bygga en fungerande struktur i hemmet med klara normer och regler. Föräldrar skall skaffa sig kunskap om vad deras barn gör utanför hemmet. Aktiv tillsyn och övervakning av barnets beteende är en skyddande faktor. Det är viktigt att ha insyn i vad barnet gör på sin fritid och vilka kamrater det umgås med. Det är detta begrepp som kallas monitoring. Om ett barn har beteendeproblem och detta kombineras med bristande övervakning från föräldrarnas sida leder det till att barnet hänger ute länge om kvällarna, börjar umgås med andra kamrater som har liknande problem och riskerar därmed att utveckla kriminalitet och missbruk. Många studier har visat att ungdomar vars föräldrar inte har insyn i deras liv oftare är antisociala, är mer positiva till droger, i högre grad är rökare, klarar skolan sämre, har tidigare sexoch alkoholdebut etc. Varifrån ska då föräldrar få kunskap om sin ungdom? Man har diskuterat om det verkligen sker med hjälp av sträng övervakning och tillsyn. Stattin m.fl. (1999) har omtolkat forskningsresultaten kring monitoring. Det har visat sig att barnets/ungdomens eget berättande har störst betydelse för hur föräldrar får kunskap om vad ungdomar gör utanför hemmet. Om barnet berättar öppet om sina aktiviteter utanför hemmet är det en skyddande faktor. För hög föräldrakontroll leder ofta till dålig social anpassning. Det har visat sig att för hög kontroll snarare hänger samman med dåliga än bra föräldrabarnrelationer. Om barn känner sig kontrollerade kommer det att minska deras benägenhet att spontant berätta om sitt liv utanför hemmet vilket föräldrarna har svårt att få insyn i eftersom de ju de facto inte är närva- 20