ullberga gård 7 yktgubbarna 61 rollen 9 et spökar 16 äcken 19 jävulen 23 raft i arm 64 ättarna 67

Transkript

1 ullberga gård 7 rollen 9 et spökar 16 äcken 19 jävulen 23 äxorna 27 det 31 rattan och kvasten 33 kogsrået 37 aran 41 arulven 44 rakarna 47 nda öga 53 ubben i månen 55 agisk midsommar 57 lvorna 59 yktgubbarna 61 raft i arm 64 ättarna 67 ergssmederna 73 ergakungens tron 76 uden på stenhällen 80 pökskeppen 82 keppsnissen 85 avsfolket 87 trandgastarna 94 varngubben 97 ylingarna 99 iddaren och jungfrun 101 usse långnatt 103 ättarna 106 årdstomten 109

2 Det var ett märkvärdigt berg som låg bakom gården där Erik och Emma bodde. Först brukade det se grått ut som vanliga berg, men om man tog sig tid och tittade närmare på det så gnistrade det i rött och blått och grönt, och det var så ojämnt och skrynkligt att man kunde upptäcka både trollansikten och konstiga djur där uppe. Från gården syntes havet åt det ena hållet och åt det andra åkrar och berg. Längre in mot land lyste dungar av lövskog. Boningshuset var så gammalt att det hade blivit gråvitt som silver av den salta sjövinden som nästan alltid svepte över gårdsplanen. Gården hette Gullberga och heter så än i dag där den ligger på Stångenäset, tätt tryckt intill berget vid en av Bohusläns många fjordar. Men gårdsfolket i den här berättelsen levde för mer än hundra år sedan. Både Erik och Emma gick i skolan men bara varannan dag. Han var elva och hon tio. Båda hade fått lära sig arbeta på gården fast de var små. De fick hjälpa till att sköta korna och fåren och grisarna och hönsen, och de måste också arbeta ute på åker och äng. Det blev inte mycket tid över till lek, och det fanns nästan inga leksaker att köpa. Men barnen hade själva gjort små leksaksdjur av kottar och stickor, och pappa hade slöjdat både trädockor och trähästar till dem. Erik längtade mest efter att få börja köra häst, för då skulle han känna sig som en stor karl. Men än skulle det dröja till dess. Det fanns fem vuxna i huset: pappa Karl, mamma Anna, drängen Olof, pigan Natalia och så mormor som hette Amanda. Det var rätt så trångt, men på andra gårdar var det ofta fler ungar, ibland tio eller tolv. På den tiden hade folk varken TV eller radio och inte heller några datorer. Men på kvällarna var det ändå spännande och roligt. Då brukade de vuxna sitta i skymningen, eller tussmörkret som man sa, tillsammans med barnen. Framför den öppna spisen berättade de vuxna historier som de själva en gång hade hört som små, om spöken och skogsfruar och älvor och arga tomtegubbar.

3 Lågorna fladdrade på spiselhällen, och skuggorna lekte och dansade på väggarna. Barnen tyckte att de såg både vättar och spöken och andra väsen i vrårna. Ibland knäppte det till i de tjocka timmerväggarna, och det ökade spänningen ännu mer. Barnen kurade ihop sig i stolarna och vågade knappt ens ha benen på golvet något mystiskt och farligt kunde ju komma krypande! Värst var att behöva gå ut när det var mörkt. Det måste alla göra när de skulle på dass, för det fanns ingen toalett inomhus. Då brukade de först kika bort mot de låga gravkullarna från forntiden som fanns i hagen bredvid för att se om det gömde sig några gengångare där. De tittade också upp mot berget för att försäkra sig om att ingen drake skulle komma flygande med ett regn av gnistor efter sig. Hördes något som liknade skratt så var det kanske skogsrået eller havsfrun som hade kommit fram till gården. Och i lagården fanns tomtenissen, som luktade gödsel men skötte om korna på natten och drog säd till gården så att människorna där inte skulle behöva svälta. Många historier som de vuxna berättade skrattade Erik och Emma åt, men andra tyckte de var så kusliga att det ilade utefter ryggraden på dem. Barnen gick ofta och längtade efter de där berättarstunderna framför den flammande brasan om kvällarna. Hur Gullberga gård hade fått sitt namn, det fick Erik och Emma veta en sen vårkväll. En tioårig pojke hade för länge, länge sedan vallat kor nära det stora berget intill gården. Han hade gått ut med korna redan före soluppgången och var ganska sömnig. När han kom ända fram till kanten på berget trodde han först att han drömde. Där satt en långörad trollgubbe och snarkade, lutad mot bergväggen! Men pojken, som var både kvicktänkt och godhjärtad, fattade snabbt vad han borde göra och ropade: Akta dig, nu går solen opp! För han visste att trollen brukade bli förstenade eller till och med spricka med en smäll, om solens strålar fick lysa på dem. Trollgubben studsade upp som en väldig groda och såg rädd ut. Men sedan bugade han artigt för pojken, vände sig om och gick med långa steg rakt in i berget. Pojken såg ingen dörr öppnas, trollgubben bara försvann, och efter en stund tänkte han att han nog hade inbillat sig alltihop. Men vid middagstid, då korna låg och vilade sig, råkade pojken slumra till, och när han vaknade kände han att det hängde något kring hans hals. Det var en tung guldkedja, så finurligt utsmidd att han aldrig hade hört talas om något liknande. Länkarna var formade som småtroll som höll varandra i svansen. Kedjan var säkert dyrbar, och pojken förstod att den var trollgubbens tack till honom. Guldkedjan, som var smidd av trollsmederna i berget, fanns länge kvar i pojkens släkt. Och gården vid berget fick heta Gullberga efter den här märkliga händelsen.

4 Trollen var snälla ibland men var aldrig riktigt att lita på. När mormor var ung hade hon haft en kamrat som blev bergtagen, alltså inlockad i trollens sal i berget. Riktigt hur det hade gått till mindes inte mormor. Men hon kom i alla fall ihåg att flickan hade sagt att det hade strålat som av gnistrande kristall där inne och att trollen hade haft så mycket att äta och dricka. De höll kalas varje kväll med tjugoåtta rätter, utom när något troll hade födelsedag, för då hade det varit trettiofem. Mormor hade hört talas om att det fanns flickor som fått sitta i berget i sju år, ja, rentav ännu längre, men hennes kamrat blev utsläppt efter bara tre veckor. Det var sockenprästen som hade räddat flickan, för han var kär i henne. Han ställde sig utanför berget och läste så brinnande böner att trollen inte kunde stå emot deras kraft utan blev tvungna att släppa ut henne. Men det var tur att flickan hade hört så många berättelser om trollen tidigare, annars hade hon aldrig kommit helskinnad ut ur berget. Så länge hon var där inne gjorde trollen henne inget ont, för de måste vara gästfria i sitt eget hem. Men just i bergporten var det risk att bli dödad. Hon visste att trollen brukade stå färdiga med sina spjut och ropa till den bergtagna: Gå ut nu! Och då stack de alla på en gång med spjuten mot porthålet. Därför dröjde hon några ögonblick tills trollen hade stuckit färdigt. Då blev det lättare att smita ut, för trollen såg dåligt när de hade tittat mot ljuset en stund. De vågade inte heller gå för långt ut och riskera att bli träffade av solstrålarna. Flickan gifte sig sedan med prästen och fick det bra, men det hände ändå att hon ibland längtade tillbaka till trollen. För det var i alla fall något särskilt med dem, brukade hon säga och såg drömmande ut i ögonen medan hon satt där och broderade på någon ny bordduk eller kudde. Det bodde troll under ett stort stenblock uppe vid skogsbrynet, sa mormor. Men de syntes bara på jularna. För många, många år sedan var det en pojke från en granngård som skulle rida förbi där en julkväll. Han hörde musik och sång och skratt och begrep först ingenting. Men när han kom närmare såg han att det lyste under stenblocket som var upplyft på guldpelare, och där under firade trollen sin julfest. Plötsligt såg pojken en gammal man med långt vitt skägg komma mot sig. Gubben hade ett dryckeshorn i handen, och han räckte det till pojken och bjöd honom att dricka. Men pojken anade oråd och hällde ut drycken bakom sig. Några droppar föll på hästens rygg. Drycken var förgiftad och så stark att hästen gnäggade högt av smärta och satte i väg i fullt språng. Det var barmark och lätt att rida på åkern. Men trollen följde efter, och pojken förstod att han inte skulle komma undan, för de sprang ännu snabbare än hans häst galopperade. Om jag bara hann rita kors på marken ändå, för då måste trollen stanna, tänkte pojken, och i samma ögonblick hörde han en röst inom sig som viskade: Rid tväråkers! Blixtsnabbt vände pojken sin häst och red tvärs mot fårorna så att hästens spår korsade över dem. Då tvärstannade trollen framför de kors som hästspåret ritade, och de stod bara och gapade av förvåning och ilska. Pojken red så fort hans häst förmådde, och snart var han hemma vid stugan. När han hoppade av hästen såg han att det var ett styggt brännsår där den farliga giftdrycken hade droppat på hästryggen

5 12 13

6 Men dryckeshornet var av gammalt, dyrbart silver och så fint smitt som bara trollen kan. Det finns inte kvar på Gullberga men hos en släkting på en gård norrut i socknen, försäkrade mormor. Folk fantiserade ofta om trollens stora rikedomar. En sommarkväll berättade Natalia en märklig historia som hon själv hade hört i sin barndom. Uppe i en backe på gårdens ägor, intill det högsta berget, låg en guldskatt, påstod hon. Det var alldeles sant. Många som hade varit där uppe i skymningen hade nämligen sett en skattkista djupt nere i jorden. Det verkade som om marken blev genomskinlig, så det var säkert trolleri! De gamla visste nog vad slags kista det var: trollfars egen! Locket var stängt, så ingen hade sett vad som fanns i kistan, men eftersom trollfar själv ägde den kunde var och en räkna ut att den innehöll riktiga dyrbarheter. Troligen massor med guld! Kanske ville trollfar reta människorna genom att då och då visa kistan på det här sättet. Natalia hade frågat ut traktens folk om exakt var kistan befann sig, och hon hade fått veta att det var mellan två stora stenblock invid ett brant stup. Erik och Emma förstod vilken plats hon menade, för de hade varit där många gånger när de vallade korna. Och kan någon tänka sig! utbrast Natalia. I förrgår kväll när jag gick till lagården för att mjölka såg jag en ovanligt grann regnbåge, och den gick ner precis där. Det såg jag tydligt. Himlen var helt grå, men bågen skimrade i rött och gult som renaste guld och i grönt, blått och lila som finaste ädelstenar. Så nog var det ett tecken! Gammalt folk har alltid sagt att det ligger en skatt gömd där regnbågen slutar. En dräng och en piga hade för länge sedan försökt komma åt skatten, berättade Natalia. De visste att man måste hålla sig absolut tyst för att lyckas. Därför knep de hårt ihop läpparna medan de grävde. De tog ordentliga spadtag, och efter en halvtimme skymtade de ett hörn av kistan i halvmörkret, och strax efteråt syntes hela det glänsande locket. De lyckades öppna kistan, som konstigt nog inte var låst. Då strålade det ut ett så starkt ljus från kistguldet att drängen blev alldeles bländad. I full panik skrek han: Aj, aj, aj, jag kan inte se något längre! Hjälp mig! Hjälp mig! Genast sjönk kistan ner i marken med ett väldigt dån, och skattgrävarna försvann skräckslagna därifrån. Sedan dröjde det tre dagar innan drängen fick tillbaka sin syn igen. Emma och Erik tittade på varandra, och bägge förstod vad den andre tänkte. Samma kväll tog de varsin spade och gick till platsen som Natalia hade nämnt. Utan ett ord började de gräva. Kistan låg visst djupare än de hade trott, för länge syntes inget annat än jord och grus. Men när de hade grävt i mer än en halvtimme märkte Emma att det blänkte till av något gult under hennes spade. Ivrigt började hon peta bort jorden där det gula syntes. Men vilken besvikelse! Bara en gul sten, inget annat! När de gick hem var det nästan helmörkt. Dumt att tro på sånt där gammalt skrock, sa Erik och sparkade till en trädgren. Ja, det är då både visst och sant, svarade Emma. Så mycket som folk inbillade sig förr! 14 15