NR Arbetarmakt, svensk sektion av

Transkript

1 ARBETARMAKT NR Arbetarmakt, svensk sektion av Slå tillbaka borgarnas offensiv! med eller utan LO-topparnas stöd Nederlaget för den förra regeringen i riksdagsvalet var först och främst ett nederlag för socialdemokratin. Den organiserade arbetarrörelsen, som ännu står stark, riskerar nu att drabbas av flera bakslag när den borgerliga regeringen börjar genomföra sin politik. Denna offensiv kan dock stoppas om arbetarrörelsen mobiliserar. En defensiv försvarskamp kan på så sätt bli början på en offensiv. Men då krävs också att den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen utmanas, skriver JensHugo Nyberg. Som brukligt är i en valrörelse, särskilt som den präglades av den överhängande risken för en seger för borgaralliansen, kom några fackliga ledare med uttalanden åt det radikala hållet. Några fler utspel som antyder att det är dags att göra motstånd om den nya regeringen angriper LO-medlemmarnas intressen kom strax efter valet. Borgerliga språkrör som DN blev förskräckta över att LO inte accepterar den demokratiska valutgången. Deras uppfattning om demokrati är som bekant att vi får rösta vart fjärde år, och däremellan ska vi acceptera valresultatet tillsammans med alla de angrepp som den nya regeringen vill genomföra. Vi vet vad det innebär: rekordvinster åt storföretagen och vänskapliga relationer med krigsförbrytare som Bush och Blair, angrepp på våra fackliga rättigheter, privatiseringar (dvs. utförsäljning av våra tillgångar) och sämre och dyrare service. Oavsett vilken regering det skulle ha blivit, så länge det inte är en regering som tar strid mot kapitalismen, skulle den tvingas anpassa sig till vad storföretagens och bankernas vinstbehov kräver. Detta gäller även socialdemokratiska regeringar. Socialdemokratin är dock ett borgerligt parti med sin sociala bas inom arbetarrörelsen. Därför har socialdemokratin tenderat att föra en försiktig politik i vissa avseenden, inte minst i förhållande till LO-ledningen som spelar en viktig roll i att mobilisera stöd för partiet. Den nya regeringen, ledd av storkapitalets och Re-

2 infeldts parti, har inte samma behov av att kompromissa med väljarna. Därför kan vi räkna med en radikal offensiv mot arbetarklassens ställning och de rättigheter och positioner den tillkämpat sig. Det återstår förvisso att se om regeringen vågar angripa våra fackliga rättigheter. Det finns inga mer grundläggande rättigheter för arbetarna det skulle vara en enorm provokation. Men det finns många andra sätt att underminera det fackliga inflytandet. Inför angreppen svara offensivt! Ställda inför en sådan offensiv förlorar socialister och arbetarklassen på att förhålla sig passiva. Vi har dessutom en annan uppfattning om demokrati vi vill ha ett direkt deltagande av arbetarklassen i samhällets skötsel, inte knäfall för de rika och passivitet. Arbetarklassen kan inte stillatigande ta emot alliansens angrepp. Valet avgjorde riksdagens sammansättning och därmed regeringen, inget annat. Det innebär inte att vi en enda dag kan låta dem hållas. Fackföreningarna finns till precis för att försvara arbetarnas intressen. Det gäller lika mycket efter ett val som annars. Det tycks även den nuvarande ledningen för LO inse. Lita inte på den fackliga byråkratin Vi har inget förtroende för LO- och TCO-topparna. De spelar rollen som medlare mellan kapitalisterna och arbetarna, inte som förkämpar för våra intressen. Med tusen och ett band är den fackliga byråkratin inflätad i administrationen av den kapitalistiska ordningen. Privilegierna de åtnjuter i form av höga löner och andra karriärförmåner syftar ytterst till att värna om deras lojalitet. Därför kommer de alltid att ställa sig på kapitalisternas sida i slutändan. Men inför hotet av en mer antifacklig politik hotas även deras positioner som förhandlare, och därmed deras privilegier. Inför radikaliserade medlemmar som kräver kamp, och får allt svårare att acceptera att de företräds av kompromissvilliga byråkrater, kan de också påverkas att ta strid. Det är just därför som det är det möjligt att pressa fackföreningsledarna till handling. Uppgifter för socialister nu är inte att stå utanför och bygga egna radikalare fackföreningar vid sidan om LO och TCO-kollektivet. Istället består uppgiften i att organisera kamp underifrån inom de stora förbunden för att pressa ledningen till kamp. Radikala arbetare måste organisera sig på gräsrostsnivå i facket detsamma gäller (s) och (v), som utger sig för att representera arbetarnas intressen för att pressa facktopparna att ta strid. Om inget görs måste socialister själva försöka vinna ledningen och organisera kampen. Försvara a-kassan Reinfeldts regering tänker börja med att försöka chockhöja a-kasseavgifterna och samtidigt sänka ersättningen för arbetslösa. Detta är ett hot som riskerar att allvarligt underminera facket och försämra förhandlingspositionen gentemot kapitalet. A-kassan måste försvaras. En minskning av ersättningen är i praktiken ett sätt att sänka lågavlönades löner genom att de tvingas ta de lägst betalda jobben i än högre utsträckning än idag. På ett liknande sätt innebär den föreslagna höjningen av avgifterna ett direkt angrepp på facket då det sannolikt kommer att leda till färre medlemmar. Detta kommer särskilt att drabba yrkesgrupper med höga arbetslöshetstal såsom Kommunal-anslutna, dvs. de mest utsatta arbetargrupperna. Försvara anställningstryggheten försvara de unga arbetarna Än så länge är det mest Maud Olofsson som tagit bladet från munnen och uttalat sig för försämringar av arbetsrätten. Hon föreslog innan valet en svensk version av den CPE-lagstiftning som den franska regeringen försökte genomföra i våras genom en uppluckring av LAS (Lagen om anställningsskydd). Nu förnyas hotet. Inför en fråga i DN om huruvida den borgerliga regeringen kommer att stå vid sitt löfte att inte angripa LAS svarade Olofsson undvikande: Njae, vi har bestämt att vi ska låta globaliseringsrådet diskutera hur vi kan få en flexiblare arbetsmarknad. Om anställningstryggheten för ungdomar inskränks så måste arbetarrörelsen svara med massiva strejker. Därtill måste massdemonstrationer organiseras som inte underordnar sig polisens uppfattning om lugn på gatorna. Vi såg vad som ledde till seger i Frankrike i våras! Vi kan vänta oss att de yngre arbetarna tillsammans med skolelever kommer att gå i täten för att kämpa mot angrepp som drabbar oss alla, men dem i synnerhet. Ungdomarna kommer även att angripas på fler sätt genom mer övervakning i skolan, betygshets vid en tidigare ålder, nedskärningar i ungdomsverksamhet osv. Arbetare i alla åldrar måste stödja deras kamp för att slå tillbaka attackerna, och förbinda den med kamp mot alla andra försämringar. Bekämpa backlashen mot kvinnorna Borgarna säger sig vilja göra en insats för kvinnorna genom att göra det billigare för kvinnor i karriären (medel- och överklass) att anställa hemhjälp och barnflickor. Man skryter samtidigt med att en subventionering av hushållsnära tjänster ger nya jobb, dvs. lågbetalda pigjobb hos de välbeställda för de svagaste grupperna bland arbetarkvinnorna. Detta är självfallet ingen lösning på problemet, varken med arbetslösheten eller med kvinnoförtrycket. Inte bara för att många ur överklassen på känt Boreliusmanér kommer att föredra att betala svart ändå. Förutom att det bidrar till att reproducera en könsförtryckande arbetsdelning skapar det knappast nya jobb i någon större utsträckning. Inte minst arbetarkvinnorna tjänar på att istället kämpa för en ordentlig upprustning av den offentliga sektorn, där jobben behövs, och sex timmars arbetsdag med bibehållen lön för att dela upp jobben på fler. De som anställs för hushållsnära tjänster, många är invandrargrupper som saknar rättigheter, måste organiseras för rimliga kollektivavtal och skydd mot nedlåtande behandling. De måste också ges omedelbart medborgarskap och ges samma rättigheter som alla andra. Liksom alla andra uppsplittrade sektorer av arbetarklassen måste de dras in i kampen för våra gemensamma intressen. Arbetarrörelsen måste också försvara föräldraförsäkringen mot att undermineras av regeringens planer på ett vårdnadsbidrag. Detta bidrag kommer inte på något sätt att bidra till att utjämna den o- jämlika ansvarsfördelningen mellan män och kvinnor för hushållsarbete och barnpassning. Tvärtom riskerar det sannolikt att öka kvinnors redan mycket högre andel av det obetalda arbetet då lönediskrimineringen ju leder till att föräldrar ofta låter kvinnan stanna hemma för att inte försämra familjens ekonomi. Det är också ett förslag som skärper kvinnors ekonomiska beroende av männen då bidraget är på tok för litet för att kunna räcka till ens för kvinnans egen försörjning. Arbetarrörelsen och arbetarkvinnorna borde istället kräva en utökad och individualiserad föräldraförsäkring med full ersättning för förlorad inkomst. Så skulle man kunna uppmuntra till en jämlikare fördelning av det obetalda arbetet samtidigt som man inte straffar de många familjer där kvinnorna tjänar mindre eftersom de jobbar inom lågbetalda yrken. Hårdbeskatta de rika Som grädden på moset vill den nya moderatregeringen avskaffa förmögenhetsskatten. Den rika elit som äger mer än fem miljoner kronor skall inte behöva betala mer än vanliga arbetare i skatt. Detta är ett fullständigt reaktionärt förslag. Efter flera år av rekordvinster finns det enorma summor att hämta hos storföretag och rika, pengar som nu går till aktieutdelningar, spekulation och lyxkonsumtion för några få, men som skulle kunna satsas på nya jobb inom exempelvis vård och skola och höjning av låga löner. Den borgerliga regeringen vill att arbetarna ska betala notan för den kapitalistiska samhällskrisen. Arbetarrörelsen måste svara med att kräva att pengarna tas där de finns. Till företag som hotar med utflyttning eller nedläggning inför krav på progressiv beskattning måste arbetarrörelsen svara med hot om omedelbar konfiskering och dryga fängelsestraff för ekonomisk utpressning.

3 Bekämpa privatiseringarna För att kunna finansiera utlovade skattesänkningar kommer den nya regeringen att gå på privatiseringsoffensiv. Telia Sonera, SKAB, SAS och SJ är några av de större bolagen som hotas av fullständig privatisering. Samma politik förs i borgerligt ledda kommuner där man privatiserar resterande kommunala egendomar (såsom centrum och bostäder) för att dra in mera pengar. Det är en politik som i allt väsentligt bidrar till att flytta makten i samhället än längre från arbetarna till förmån för kapitalets möjlighet till vinster som kommer att hamna i fickorna på kapitalisterna. Arbetarrörelsen måste motsätta sig privatiseringspolitiken och bekämpa den genom att kräva förstatligande under arbetarkontroll. Kamp mot imperialism och rasism Det svenska stödet till imperialistiskt förtryck, vare sig det sker i form av regeringens fjäskande för krigsförbrytare som Bush och Blair, deltagande i Internationella valutafonden som tvingar fattiga länder att betala miljarder dollar i skulder till de rika länderna, eller svenska företags feta vinster på att förse västerländska ockupationstrupper med utrustning, måste bekämpas. Med Carl Bildt som utrikesminister kan vi räkna med en fortsatt hårdför imperialistisk hållning. Varje klassmedveten arbetare och varje socialist har en plikt att kämpa emot denna politik, oavsett det demokratiska mandat den genomdrivs med. Den internationella solidariteten mellan världens alla arbetande och förtryckta är vår, och bör vara hela arbetarrörelsens, mest grundläggande princip. Vi måste organisera radikala arbetare för direkt stöd för kampen mot ockupationen av Irak, för arbetarkamp i Latinamerika etc. Bekämpa borgarnas rasism Den borgerliga regeringen kommer också att trappa upp kampen mot människor från andra länder även på hemmaplan. Alla försök att splittra arbetarklassen efter etniska linjer, vare sig det handlar om specialbevakning av muslimer i skolan, språktester eller andra straff (utvisning) för människor från andra länder, måste slås tillbaka. Arbetarrörelsen måste kämpa för öppna gränser för alla arbetande människor som kommer hit, liksom lika rättigheter. Det måste inbegripa samma rätt till ersättning, samma demokratiska rättigheter, inklusive rösträtt och naturligtvis samma fackliga rättigheter. Alla försök att underminera arbetarrörelsens positioner genom att skapa ett låglöneproletariat av utländsk härkomst med sämre kollektivavtal måste på samma sätt bekämpas. Långt ifrån att hjälpa fattiga människor, som borgarna hycklande påstår, skulle det försämra allas våra rättigheter, och de enda som skulle bli hjälpta av det är företagsledarna. Vårt svar i integrationsfrågan är att dra in invandrare och flyktingar i arbetarrörelsens gemensamma kamp. Krossa fascismen De rasistiska och nazistiska grupperna är ett direkt, dödligt hot mot arbetarrörelsen, mot alla vänstergrupper, invandrare och homosexuella. Att tillåta dem att verka är att tillåta dem att bygga upp en terrorrörelse. Det ligger i alla arbetares intresse att omedelbart slå tillbaka och förvägra dessa grupper varje möjlighet till organisering, varje utrymme i offentligheten. Om arbetarrörelsens ledning vore inriktad på att kämpa för våra intressen, skulle den mobilisera och stoppa varje nazistisk demonstration, hindra varje fascisttidning från att komma ut och driva bort fascisterna från alla offentliga utrymmen, inklusive kommunfullmäktigeplatser. Ställ krav på de fackliga och politiska företrädarna att de organiserar denna kamp. Radikala arbetare, liksom vänstern i sin helhet, kan dock inte vänta på att vi vinner massorganisationerna för en antifascistisk praktik. Vi måste redan idag organisera oss för att konfrontera det nazistiska slöddret och driva bort dem från gatorna. Detta måste bli en verklig massrörelse inte en fråga för enbart små hemlighetsfulla, maskerade grupper och förbindas med kampen mot den borgerliga politiken. Kämpa för en arbetarregering En framgångsrik kamp mot nya regeringen kan i slutändan inte stanna vid paroller som enbart syftar till att försvara arbetarklassens nuvarande ställning. Ett motstånd mot den borgerliga regeringens politik måste i slutändan vändas till en offensiv. Arbetarrörelsen måste nu utforma den plan som den förra regeringen misslyckades åstadkomma en plan som ger jobb åt alla, en väl fungerande skola, vård, barnomsorg åt alla. Men den nuvarande regeringen kommer så klart inte att genomföra en sådan. Det självklara målet måste vara att i arbetarklassens intresse driva bort regeringen från makten. Långt ifrån att vara ett odemokratiskt åsidosättande av folkmajoriteten skulle detta förutsätta kamp från breda lager av arbetare, ungdomar, invandrare och kvinnor, och bryta med den passivitet som det rådande politiska systemet har som sin förutsättning. Det skulle ge möjlighet till en regering som verkligen kämpade i arbetarnas intresse. Den politiska grunden för en sådan regering måste, om den ska undgå att bli ett instrument i handen på kapitalet, vara en revolutionär brytning med kapitalismen, och förutsätta att arbetarmassorna aktivt dras in i samhällets angelägenheter. Därför förlorade s och v valet Vänsterblockets valförlust var ytterst resultatet av partiernass borgerliga politik under de gångna mandatperioderna. Denna politik och det missnöje den skapat banade vägen för den borgerliga valsegern, hävdar Gunnar Westin. Nu krävs en verklig debatt som syftar till att bekämpa högerledningen inom arbetarrörelsen. Socialdemokratin gjorde i höstens val, med 34,99 procent, det sämsta valet sedan 1928 och tappade röster jämfört med förra valet. Väljare ur mellanskikten, som tidigare röstat på (s), har i hög grad valt att rösta borgerligt men anmärkningsvärt är även att (s) tappat mycket stöd i många av sina traditionella styrkefästen. I arbetarförorten Sundbyberg i Stockholm blev det borgerlig regering för första gången på 87 år och det finns gott om liknande exempel. Inom LO-kollektivet tappade (s) hela 6 procent i förhållande till förra valet och landade på omkring 54,4 procent. Också stödet för (v) sjönk bland LO-medlemmarna. Även i LO gick Moderaterna anmärkningsvärt starkt framåt och vann 6,9 procent jämfört med föregående val (man fick totalt 11.1 procent). I Stockholm förlorade (s) var fjärde väljare. Helt uppenbart är att den yttersta förklaringen till att (s) gjorde valfiasko är att deras borgerliga politik under de gångna mandatperioderna gjort det svårt för väljare att se någon kvalitativ skillnad mellan de olika blocken. Detta har underlättats av Reinfeldts taktik att ge storkapitalets parti en mer försiktig framtoning. Han har i ord försäkrat att det inte blir något radikalt systemskifte med en borgerlig regering och därför uppenbarligen kunnat kanalisera en hel del av ilskan gentemot Göran Perssons ledarfigur till förmån för de borgerliga partierna. Sanningen är dock att systemskiftet i högsta grad sedan lång tid tillbaka påbörjats av (s). Attackerna från den nya moderatregeringen, som direkt syftar till att underminera arbetarrörelsen (genom angreppen på a-kassan) och innebär en radikalare privatiseringsoffensiv, kan ses som beviset på att det är skillnad på en socialdemokratisk och en moderat regering. Det är det också, men det handlar om kvantitativa skillnader, inte någon skillnad i kvalitativ bemärkelse. Sedan tillträ-

4 det till makten 1994 har (s) långt ifrån drivit en politik för arbetarna. I stället skröt man under andra hälften av 90-talet med att slå världsrekord i budgetsanering, alltså i nedskärningspolitik. Hundratusentals offentliganställda avskedades, bland dem upp emot arbetarkvinnor som fick ta den största smällen. Man fortsatte med att påbörja privatiseringar av statliga bolag som Telia (ett tydligt exempel på att den nya regeringens planer på en mer fullständig privatisering av företaget bara är en fortsättning på vad socialdemokratin redan påbörjat) och fortsatte att konkurrensutsätta delar av offentlig sektor till förmån för kapitalet. I Stockholm fortsatte utförsäljningen av allmännyttan och den redan överansträngda sjukvården utsattes för ett högre tryck i form av neddragningar i samband med sammanslagningar. Listan skulle kunna göras oändligt lång på alla de fall av svek mot arbetare, kvinnor, invandrare och ungdomar som (s), oftast med Vänsterpartiets tysta stöd, gjort sig skyldiga till i riksdagen, landstingen och i kommunerna. Allt detta har kostat socialdemokraterna både i form av förlorat väljarstöd och i medlemsantal hade partiet närmare registrerade medlemmar. Idag är antalet knappt , mindre än hälften. Det är också denna i allt väsentligt borgerliga politik som lagt grunden till den så fullkomligt uddlösa valkampanj som godsherren Persson stod i spetsen för. En tandvårdsreform var allt som utlovades. Därför är det inte en tillfällighet, inte ett taktiskt felsteg, som gjort att den förra regeringen inte var i stånd att ta frågan om arbetslösheten på allvar. Borgarna fick därmed tillfälle att göra den viktigaste valfrågan till sin. Det sistnämnda påpekar också olika röster inom (s) i den debatt som blossat upp i valets efterspel. Efter några inledande debattinlägg från högersossar som Erik Åsbrink, som skyller valfiaskot på att (s) inte lagt sig tillräckligt långt åt höger, har andra kritiska röster tagit till orda. Förre folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson fastslog i ett inlägg på DN:s debattsida den 17 oktober helt korrekt att avsaknaden av en politik som kunnat flytta fram arbetarklassens positioner, inte minst i fråga om arbetslösheten, både avgjorde valet till borgarnas fördel och därtill bidrog till att Sverigedemokraterna kunde exploatera situationen och gå framåt. När utanförskap och arbetslöshet etableras, då kryper fascismen in, skriver Johansson. En debatt om detta måste nu tas särskilt inom de lägre sektorerna av (s). Särskilt arbetaraktivister inom LO och TCO måste nu höja sina röster för att kunna påverka eftervalsdebatten. Det är dags att göra upp med arbetarrörelsens högerledning och kämpa för ett alternativ. Denna debatt förs också inom Vänsterpartiet. Efter vissa utspel från partiets högerfalang, såsom Johan Sjöstedt, som menar att (v) misslyckats för att de driver en orealistisk politik, har andra röster tagit till orda. I Flamman den 19 oktober hävdar John Hörnquist, aktiv i Kista, att den avgörande anledningen till partiets nedgång i opinionen de senaste åren står att finna i att partiet misslyckats med att leverera den vänsterpolitik man gått till val på, att man misslyckats med att bekämpa arbetslösheten och de växande sociala klyftorna. Hörnquist kritiserar helt korrekt den ensidiga fokuseringen på att vinna röster i val, vilket skett på bekostnad av vänsterpolitiken. Detta präglade också på ett tydligt sätt årets valrörelse. Vänsterpartiets taktik i valkampanjen gick ut på att lägga sig så nära (s) som möjligt i alla centrala frågor. Ohly drog sig systematiskt för att kritisera Perssonregeringens proimperialistiska hållning, vilket är en skandal i sig. Perssons stöd till Israel och accepterandet av ockupationen av Irak fördömdes aldrig av vänsterledaren. Med tomma fraser om nya jobb i offentlig sektor hoppades han fånga upp de väljare som vill se en mer offensiv arbetarpolitik. Hur detta vallöfte skulle genomföras gick Ohly inte in på överhuvudtaget. Detta är ett talande exempel på den politik som utmärkt (v):s osjälvständiga agerande i förhållande till (s). I allt väsentligt har man stått bakom den borgerliga politiken med en och annan radikal fras för att dölja detta inför väljarna. Ohly har i efterhand i Sekotidningen (nr 3/06) ångrat vissa saker, som att man t.ex. var med och avskaffade arvs- och gåvoskatten för några år sedan. Han säger också i vaga formuleringar att politiken måste vara det viktigaste inför nästa val, då han hoppas att kunna bilda regering med (s) och (mp). Arbetarmakt argumenterade inför valet för en kritisk röst på (s) eller (v). Vårt stöd var aldrig ett stöd för dessa partiers politik, vi ville istället göra gemensam sak med alla de arbetare, kvinnor, invandrare och ungdomar som motsatte sig en borgerlig regering. Efter valet är vårt budskap enkelt: förbered motståndet mot borgarnas kommande offensiv, och lita inte på att den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen skall göra jobbet. Nöj er inte med fraser, kräv klart besked om huruvida ledarna förespråkar klasskampspolitik eller inte. Sist men inte minst uppmanar vi alla seriösa klasskämpar inom (s) och (v) att bryta med reformismen. Den har återigen visat att den är en borgerlig kraft som kommer att fortsätta leda arbetarklassen mot nya nederlag. Den enda verkligt hållbara strategin för arbetarrörelsen i kampen mot borgerlig politik, rasism och imperialism måste vara den revolutionärt socialistiska. Till arbetarrörelsens aktivister: Vänd reformismen ryggen kämpa för ett revolutionärt arbetarparti! Det gångna valet och kampanjen innan visade återigen med största tydlighet att socialdemokratin och Vänsterpartiet innebär en återvändsgränd i försvaret av arbetarklassens intressen. Dessa partier har tillsammans drivit en i grunden borgerlig politik och misslyckades i valkampanjen inte minst därför så gott som fullständigt med att avslöja borgarnas reaktionära agenda. De bär också ansvaret för att rasistiska partier som Sverigedemokraterna kunnat gå framåt. I avsaknaden av ett klart alternativ för att ena arbetarklassen oavsett etnicitet på klasskampens grund har istället ökande klassklyftor och därmed splittring inom arbetarrörelsen kunnat utnyttjas av dessa avgrundsreaktionära krafter. Aktivister i arbetarrörelsens partier och fackliga organisationer, i kvinnorörelsen och i invandrarorganisationer måste nu ställa sig frågan om vad vi behöver för alternativ till de reformistiska byråkraterna som dominerar arbetarrörelsens ledning och politik. Vi i Arbetarmakt anser att kampen för ett långsiktigt hållbart alternativ för att försvara och flytta fram arbetarklassens positioner måste syfta till att bygga ett nytt arbetarparti som kämpar för ett revolutionärt program som syftar till att en gång för alla avskaffa kapitalismen. Kamp för konkreta reformer som kan flytta fram arbetarklassens positioner inom det kapitalistiska samhället måste på ett medvetet sätt förbindas i en konkret strategi för arbetarklassens fullständiga frigörelse. Utan ett revolutionärt program baserat på den revolutionära vetenskapliga socialismen och övergångsprogrammets metod kommer varje försök att bygga trovärdiga alternativ oundvikligen att tvingas till kompromisser med kapitalet och därmed upprepa den misslyckade politik som gjort socialdemokratin och Vänsterpartiet till reformistiska återvänds-

5 gränder. Det är en logik som härrör från det faktum att vare sig det kapitalistiska systemet eller den statsapparat som skyddar den kan reformeras till ett verktyg för socialismen. Det arbetarparti som inte har en politik som kan överskrida de begränsningar som kapitalismen och dess statsmakt sätter upp kommer därför förr eller senare att tvingas avstå från kampen för socialism och kompromissa med en borgerlig politik. Det är Vänsterpartiet och socialdemokratins reformism i kombination med dessa partiers integrering i den borgerliga staten som gör att dessa partier inte kan reformeras till verktyg för den revolutionära socialismen. Partiledningarna, liksom en stor del av de politiskt verksamma i (s)- och (v):s partiapparater, har en lång tradition av att kompromissa med borgerlig politik såväl i riksdag som på lokalplanet. De belönas också med privilegier för detta. Den överväldigande majoriteten av dessa lever på löner som vida överstiger en genomsnittlig arbetarlön. Det säger sig självt att en revolutionär opposition som propagerade för en brytning med en sådan politik inte skulle kunna tolereras någon längre stund av ledningarna i (s) eller (v). Med hänvisning till att en sådan opposition inte står bakom partiets program eller någon annan förevändning skulle den kastas ut illa kvickt. Ett revolutionärt arbetarparti kan förvisso bara byggas i kamp med de många arbetare som fortfarande har illusioner i (s) och (v). I en viss situation, om trycket på de reformistiska ledarna var tillräckligt stort för att tvinga dem att acceptera en revolutionär kritik även inom sina organisationer, skulle det kunna vara taktiskt fördelaktigt för revolutionärer att arbeta inom (s) och (v) under en begränsad period och då göra det på ett öppet och ärligt sätt utan att dölja sina avsikter. Sådant är dock inte läget nu. Till de klasskämpar som finns inom dessa organisationer och som drar samma slutsatser som vi själva säger vi idag: bryt med era ledare, försök vinna de bästa elementen för den revolutionära socialismen och organisera er i Förbundet för Femte Internationals svenska sektion, Arbetarmakt. Till de aktivister som fortfarande vidhåller uppfattningen att det är bättre att stanna kvar i dessa partier av något skäl, säger vi: OK, men minns vad vi har sagt! Testa era ledare, kräv att de för en politik som alltid tar sin utgångspunkt arbetarklassens intressen, kräv att de avstår från sina privilegier. Argumentera för en brytning med klassamarbetets politik. Vi kan antagligen räkna med att socialdemokratin och Vänsterpartiets ledare, inte minst i de kommande avtalsrörelserna, kommer att posera som de som verkligen vill stoppa borgarna och som de som vill driva igenom reformer i enlighet med arbetarnas intressen. Det kan bidra till att förstärka illusionerna hos arbetaraktivister som ser ställningen som opposition som ett tillfälle att pressa partierna att gå åt vänster. Inte minst nu, efter 12 år med dessa partier vid makten vore det, även utifrån sådana utgångspunkter, ett enormt misstag att nöja sig med ledarnas löften. Revolutionärers uppgift måste vara att säga detta och uppmana klassmedvetna arbetare att kräva att ledarna står vid sina eventuella utfästelser, och att de avvisar alla förrädiska kompromisser. Vi måste kräva att de utnyttjar sin makt och sitt inflytande till att mobilisera arbetarrörelsen och ungdomen mot borgarnas attacker. Vi måste parallellt med detta även varna arbetare för det svek som onekligen är att vänta av ledarna, och i processen genom tålmodigt argumenterande försöka vinna över arbetare från reformismen för en revolutionär politik. Som en del av kampen för ett revolutionärt alternativ till reformismen måste revolutionärer kämpa för byggandet av en revolutionär opposition inom fackföreningsrörelsen. Kampen för en sådan måste ta sin utgångspunkt i kampen för kämpande demokratiska fackföreningar. Den fackliga byråkratins privilegier måste avskaffas. Arbetarklassens ledare måste vara avsättbara genom demokratisk kontroll. Arbetarna måste ha möjlighet att byta ut dessa närhelst de sviker kampen och följaktligen ha sista ordet i beslut som t.ex. huruvida en strejk bör genomföras och när den skall blåsas av. Demokratiska kämpande fackföreningar är nödvändiga om arbetarrörelsen skall kunna agera självständigt från kapitalet och försvara sina klassintressen. I allt sådant oppositionellt arbete har revolutionärer en plikt att resa en diskussion om behovet av ett revolutionärt ledarskap för arbetarrörelsen ett revolutionärt arbetarparti. Ett sådant måste självfallet bygga på arbetarklassens och de förtryckta gruppernas kamporganisationer om det ska kunna bli en allvarlig konkurrent till (s) och (v). Hur skulle då ett sådant parti kunna organiseras? För det första måste det vara ett demokratiskt parti, som inom sig tillåter olika riktningar att komma till tals i en debatt om vägen framåt. En sådan debatt måste försöka dra in alla kämpande element i arbetarrörelsen för att se till så att erfarenheterna tillvaratas. Men ett parti som syftar till att bedriva klasskamp och störta kapitalismen står inför stora strider. Ska det kunna fullfölja sin uppgift måste det också kunna agera samfällt mot en mäktig klassfiende. Ett revolutionärt arbetarparti måste med andra ord förena demokrati med centralism. Överenskomna beslut måste genomföras tillsammans av hela partiet, inklusive den eventuella minoritet som förlorat en omröstning. Minoriteter bör i sin tur garanteras rätten att föra fram kritik, även på ett organiserat sätt. Bara genom en sådan partiorganisation kommer arbetarklassen att kunna förena sina bästa demokratiska traditioner med en politik som förenar teori med praktik. En sådan är avgörande för en utveckling av den revolutionära marxistiska teorin med utgångspunkt i erfarenheten av klasskampen. Arbetarmakt förpliktigar sig att inom arbetarrörelsen fortsätta kampen för att revolutionera den. Det handlingsprogram vi kämpar för, och gärna diskuterar med alla som är intresserade, finns att läsa på vår hemsida : /handlingsprogram.php Kampen intensifieras i Tyskland Den 21 oktober demonstrerade tyska arbetare i fem olika städer. Bilden bredvid är från protesten i Berlin där arbetare samlades vid Brandenburger Tor för att visa sitt missnöje med koalitonsregeringens nedskärningar. Under hösten har arbetare vid järnvägarna och sjukhuset Charité i Berlin strejkat. De 600 arbetarna vid Bosch und Siemens Hausgeräte (BHS) har förråtts av fackföreningsledarna och tvingas nu se en tredjedel av sina arbetskamrater bli avskedade. Skolelever och studenter kämpar mot nedskärningar och försämringar inom utbildningen. Värst är situationen i Berlin där industrin i viss mån kollapsat sedan återföreningen. Stora nedskärningar väntas från den röd-röda koalition som styr i staden. I juni nästa år håller de rika ländernas klubb G8 toppmöte i den lilla orten Heiligendamm, nära staden Rostock, vid den tyska Östersjökusten. Arbetarmakt kommer tillsammans med kamrater från andra europeiska länder att delta i protesterna. Om du är intresserad av att arbeta tillsammans med oss för att få dit så många som möjligt, kontakta oss då på vår hemsida: Vi kommer att förmedla information om förberedelserna i vårt elektroniska nyhetsbrev. Du kan prenumerera på det gratis via vår hemsida. Om du är hyfsat bra på tyska kan du följa arbetet också via våra tyska kamraters hemsida

6 Danska arbetare visar vägen: Uppror mot nedskärningarna! I Danmark har arbetarklassen börjat göra motstånd på allvar mot den borgerliga nedskärningspolitiken. Den svenska arbetarrörelsen och arbetarungdomen har mycket att lära av sina danska bröder och systrar. Massdemonstrationerna i tio danska städer den 3 oktober (sammanlagt deltog), dagen för folketingets öppnande (danska riksdagen), var en styrkeuppvisning som ackompanjerades av avancerade kampmetoder, skriver Gunnar Westin. Den borgerliga regeringens statsminister Anders Fogh Rasmussen hade dagen innan i radio kallat rörelsen för en samling socialistiska bråkmakare. Den 3 oktober var han tyst. Rörelsen är den största sedan påskstrejken Bara i Århus, Danmarks andra stad, demonstrerade arbetare och ungdomar i de största protesterna på flera decennier samtidigt som strejken inom barnomsorgen gick in på sin tredje vecka. De fick anslutning av 600 socialsekreterare. Elever ockuperade flera skolor i staden efter beslut från stormöten som också valde kommittéer för att organisera blockader, banderolltillverkning inför demonstrationen osv. I Köpenhamn ockuperades på dagen för demonstrationen 15 olika gymnasier. Ledande elevorganisatörer talade om inspirationen från den franska elev- och studentrörelsen som stoppade CPE-lagstiftningen. 25 olika nätverk bestående av föräldrar organiserade blockader av daghem i solidaritet med de kommunalanställda daghemsarbetarnas strejk. Sydsvenskan rapporterade att dansk politik denna dag flyttat ut från parlamentet till gatorna. Bakgrunden till rörelsens framväxt går tillbaka till den 17 maj i år då över danskar demonstrerade mot försämringar i pensionssystemen och angrepp på arbetslösa ungdomar. Detta fick regeringen att backa något. De danska socialdemokraterna försökte skamligt nog ta åt sig äran för detta. Partiet hade då satt sig vid förhandlingsbordet med de borgerliga partierna och försökt få till stånd en uppgörelse som bara delvis syftade till att begränsa angreppen, inte stoppa dem. Sedan kom, inte oväntat, kallduschen tidigare i höstas med den nya nedskärningsbudgeten. Budgeten beskär det ekonomiska utrymmet för kommunerna radikalt. Sammanlagt ska flera miljarder danska kronor sparas. Enligt en undersökning från Socialistisk Folkeparti handlar det om minst 4 miljarder (ca. 5 miljarder svenska kr) bara under 2007, men denna siffra är antagligen i underkant. Minst jobb hotas och kommuner kommer att tvingas skära ner å det grövsta i barnomsorg, skola och äldrevård för att nämna några områden. Bara i Århus ska 410 miljoner sparas varje år t.o.m Regeringens offensiv mot kommunerna är en del av det nyliberala program som borgarna syftar till att genomdriva. Vid sidan om dessa nedskärningar vill man också på sikt förlänga arbetstiden. Ett annat reaktionärt inslag i offensiven är den rasistiska politik som förs mot landets invandrare och flyktingar. Åtgärder som allvarligt försvårar möjligheten för flyktingar att få permanent uppehållstillstånd, beskär tillgången till socialförsäkringssystemen och försämrar utbildningsmöjligheterna för invandrares barn (attacker mot tvåspråkighetsundervisning kan nämnas) är alla en del av en politik som Dansk Folkeparti drivit fram. Under hösten har den danska arbetarklassen svarat med fortsatta protester. Lokala strejker och demonstrationer har avlöst varandra. I Århus demonstrerade mot nedskärningarna redan den 12 september. Den 20 september demonstrerade 7000 ungdomar i staden mot

7 nedläggningen av Huset, som är en blandning av aktivitetshus och bibliotek. LO-distrikt och olika fackföreningar, som t.ex. Kommunal och Socialpedagogernas landsförbund, har deltagit och gett sitt stöd till demonstrationerna. Anders Fogh Rasmussen har som svar på protesterna lögnaktigt hävdat att kommunerna har mer pengar än någonsin. Detta stämmer inte. Nedskärningarna är tvärtom en fortsättning på den statligt sanktionerade nyliberala svångremspolitik som minskat de kommunala anslagen så att de hamnat på en nivå som inte motsvarar de verkliga behoven. Den kommunala verksamheten har bara tillåtits växa med 0,6 procent per år sedan Detta trots att växande behov i kommunerna pekar på att åtminstone en treprocentig årlig tillväxt varit önskvärd för att kunna underhålla skola, vård och omsorg. Den danska statskassan, som i år visar ett överskott på 80 miljarder danska kronor, har dock aldrig varit tyngre. Fogh Rasmussen är dock mer angelägen om att använda statens finanser till att finansiera det danska deltagandet i USA:s blodiga ockupation av Irak än att satsa på arbetarnas välfärd. Demonstrationerna har gett vissa resultat. I Ålborg lyckades de borgerliga politikerna hitta några extra miljoner kronor för sociala investeringar. I Odsherred drogs planerna på nedskärningar inom barnomsorgen in efter strejkaktioner. Men sammantaget tycks inte de borgerliga politikerna vara beredda att backa i någon större utsträckning. Den 5 oktober beslutade exempelvis kommunledningen i Århus om att fullfölja budgeten. Den borgerliga regeringen vill nu visa att den gör som den vill, oavsett vad arbetarna och ungdomarna på gatorna tycker. Vilket svaret från rörelsen blir återstår att se. För tillfället har demonstrationerna avtagit. Uppenbart är att också att demonstrationer ensamt inte räcker för att stoppa den pågående offensiven. Enhetslistan (ett reformistiskt parti bestående av olika vänstergrupper) uppmanar till en nationell konferens för att rörelsen ska kunna diskutera den fortsatta kampen. Det är ett steg i rätt riktning. Utgången av ett sådant möte hänger dock på vad de olika organisationerna föreslår att man ska enas kring. Att kampstämningarna är starka vittnar rörelsens aktioner om. Detta läge måste nu utnyttjas för att leverera ett avgörande slag mot regeringen. Det var efter att hotet om en generalstrejk började vädras som Chirac och Villepin backade i Frankrike. Detta förefaller vara en nyckelparoll som aktivister i Danmark bör kämpa för att vinna gehör för. Den danska rörelsen måste dock se längre. Målet måste vara att störta den borgerliga regeringen. Därmed blir frågan om vilken regering man vill se istället av vikt. En sådan konferens måste alltså ta upp frågan om vilket politiskt alternativ man vill kämpa för. Här kan den enda progressiva parollen vara en uppmaning till kamp för en verklig arbetarregering. Men en sådan kommer inte att representera arbetarnas intressen om den förbinder sig att fortsätta administrera det kapitalistiska systemet. I denna kamp vore det förödande om rörelsen satte sin tillit till det socialdemokratiska partiets ledning. De har återkommande, senast i uppgörelsen med de borgerliga partierna i maj, visat sin beredskap att kompromissa med borgarnas attacker. Även det vänsterreformistiska Socialistisk Folkeparti, som eftersträvar en kompromiss med det förra, kan bara leda till en återvändsgränd. Om man skall se till att verkligen riva upp roten till nedskärningspolitiken måste man avskaffa såväl borgarnas marknadsdiktatur som dess stat och ersätta denna med socialistisk planering och en stat baserad på arbetarklassens egna demokratiska försvars- och intresseorganisationer. En sådan revolutionär arbetarregering skulle sedan kunna spela en avgörande roll för att förena klasskampen i Danmark med kampen i andra länder. Förutom alla de åtgärder en sådan regering skulle kunna genomföra för att flytta fram arbetarklassens positioner skulle den också omedelbart kunna stoppa den danska inblandningen i USA:s imperialistiska politik i Mellanöstern. Den skulle kunna riva upp den rasistiska lagstiftning som den borgerliga regeringen genomfört under mandatperioderna och sopa mattan med Pia Kjærsgaards Dansk Folkeparti. En sådan regering är vad varje revolutionär värd namnet bör kämpa för. För att detta skall kunna åstadkommas behövs ett nytt revolutionärt arbetarparti, baserat på arbetarnas massorganisationer, som organiserar rörelsens avantgarde. Försvara rätten till abort! Nyligen, den 19 oktober, förbjöds rätten till abort i Nicaragua. Denna rätt var redan starkt beskuren. Bara kvinnor som blivit våldtagna, som burit på foster med gravt handikapp eller som p.g.a. aborten löpt fara för det egna livet har haft rätt att göra abort tidigare. Nu tillåts inte heller något av dessa skäl i Nicaragua. Kvinnor som gör abort oavsett anledning ska kunna dömas till drakoniska fängelsestraff upp till år. Läkare som hjälper kvinnor att genomföra abort hotas med liknande straffsatser. Det är den katolska kyrkan som pushat för och drivit igenom ett totalförbudet. Samma kyrkas makt ligger också bakom att abortförbudet nu håller på att på samma sätt förstärkas i Polen. De polska konservativa krafterna försöker dessutom se till att totalförbudet ska skrivas in i grundlagen för att omöjliggöra en framtida ändring. Även på Malta försöker man förbjuda abort. Lagstiftning mot abort är ett grymt slag mot kvinnors rättigheter och rätten till den egna kroppen. Lagstiftningen kommer, som abortförbudet alltid gjort, att leda till att fler kvinnor dör som en konsekvens av att den abortbehandling som står att finna på svarta marknaden ofta är osäker och farlig. Den kommer också att slå särskilt hårt mot arbetarklassens kvinnor som till skillnad från de välbeställda klassernas kvinnor inte kommer att ha samma möjlighet att betala för aborter på privatkliniker. I Sverige tycks inget omedelbart hot finnas mot aborträtten. Men socialminister Göran Hägglund har, trots att han tidigare sagt att den nuvarande lagstiftningen inte skall ändras, uttryckt tanken att man bör undersöka om den nuvarande gränsen för aborträtten (18 veckor) bör beskäras med hänvisning till framsteg inom fosterteknik. Han säger så klart inget om att foster som föds så tidigt och ännu senare oftast om inte alltid blir fysiskt levande grönsaker som bara kan hållas vid liv med hjälp av respirator under en kortare tid. Samtidigt kan man paradoxalt nog titt och tätt finna insändare i dagstidningarna som värnar om rätten till liv. I Metro kunde man för ett tag sedan läsa ett inlägg från en flerbarnsmamma i en Stockholmsförort som hävdar att fostret inte alls kan ses som en del av en kvinnas kropp utan tvärt om är en egen individ, skild från mamman, som är på väg att bli vuxen. Med denna logik är utförandet av abort förstås samma sak som mord, och det är precis detta argument som används av abortmotståndarna i Polen och i Nicaragua och som delas av den svenska pingströrelsen. Vi kämpar för rätten till fullständigt fri abort för kvinnor under hela graviditetsperioden. Som marxister menar vi att en individ blir till först i det sociala samspelet med andra människor, som samhällsvarelse. Det är absurt att tala om ett foster som en individ i någon verklig me-ning. De moderskänslor som havande kvinnor, och föräldrar, ofta utvecklar för fostret är i detta sammanhang en avgjort subjektiv aspekt av problematiken som inte bör förleda oss från att principiellt försvara rätten till abort som något som kvinnan måste ha full beslutanderätt i. Att försvara rätten till abort är detsamma som att försvara kvinnors ovillkorliga rätt till att bestämma över sina egna kroppar, liksom rätten att avgöra om och när hon vill ha barn.

8 Palestina: En stat för alla Trots eldupphöret i Libanon har den israeliska armén fortsatt sin Operation Sommarregn i Gaza och på Västbanken. Den så cyniskt namngivna, militära operationen innebär massiva bombningar av bostäder, arbetsplatser och infrastruktur samt att flygplan konstant gör låga flygningar över områdena, för att på så sätt sätta skräck i civilbefolkningen. Dessa kollektiva bestraffningar, som utgör brott mot Genèvekonventionen och mot internationell lag, har bemötts av komplett tystnad från världens regeringar. När Hamas valdes till regeringsställning i Palestina betraktade både USA och EU det som ett uppror mot den överenskommelse de var med att nå i och med färdplanen för fred. Och då spelade det ingen roll att Israel redan ensidigt rivit upp alla färdplaner genom att med uppförandet av apartheidmuren sno åt sig ännu mer av den mark som fortfarande var i händerna på dem som ursprungligen bott och verkat där. Nej, snabbt kom straffet för detta val, både ekonomiskt och rent militärt. Trots allt prat om att bygga demokrati i Mellanöstern slösade USA och EU ingen tid när palestinierna valde en regering som vägrade att erkänna Israel. Man satte stopp för allt ekonomiskt stöd, och undanhöll en region som redan är en av de fattigaste i världen miljoner i euro och dollar. Med invasionen av Libanon som ursäkt grep Israel flera ministrar och parlamentsledamöter från Hamas, som en illustration av hur lite makt den palestinska statsstrukturen egentligen har. Många såg Israels tillbakadragande från Gazaremsan som en påtvingad reträtt. Men faktum är att den israeliska härskarklassen, genom att ge tillbaka denna lilla och överbefolkade landremsa till palestinierna, räknade med att vinna internationellt stöd för sina annekteringar på Västbanken. De bygger en 70 mil lång mur för att utöka och försvara de olagliga bosättningar som finns på palestinsk mark, och man räknar med att 47 procent av Västbanken kommer att införlivas med Israel när muren är färdig. Då kommer de palestinier som hade oturen att hamna på den israeliska sidan att behöva tillstånd för att ta sig från sina hem till sina arbeten. Dolt under det vanliga pratet om krig mot terrorismen och säkerhet försöker Israel att undanröja alla möjligheter för byggandet av en hållbar palestinsk stat. Det faktum att FN inte lyfter ett finger för att förhindra detta borde inte förvåna någon; FN skapade Israel och försvarar också Israel mot palestiniernas kamp att få återvända hem. Alla demokrater, socialister och fackligt aktiva måste agera för att tvinga Israel att upphöra med sina angrepp på Gaza och Västbanken, dra tillbaka sina militära styrkor, återge Palestina tillgång till luft-, land- och sjöfartskommunikationer, släppa de tusentals fängslade palestinierna och erkänna den demokratiskt valda palestinska regeringen. Vi måste avslöja den rasistiska bosättarstaten Israel och dess planer på att etniskt rensa större delen av Palestina och att göra vad som blir kvar till gigantiska fångläger i det fria. Vi måste göra samma sak idag som gjordes mot den sydafrikanska regimen på 80-talet. För att uppmuntra och stöda det palestinska motståndet måste vi organisera en världsomspännande bojkott av Israel. I detta ska alla varor och tjänster som produceras eller erbjuds av den sionistiska staten inkluderas, samt idrottsoch akademiska utbyten. Och den internationella arbetarrörelsen får inte heller stanna där, utan måste agera också mot de företag i väst som handlar med eller på annat sätt stödjer Israel. Israel är världens femte största vapenmakt, beväpnad med kärnvapen, och är USA:s främsta verktyg för att splittra och suga ut arabvärlden. Trots de tysta motsättningarna mellan USA och EU gällande vem som ska dominera regionen, så tjänar alla imperialister på splittringen. All fred under imperialismens diktat syftar inte till rättvisa för palestinierna utan att minska och helt få bort allt motstånd. Men händelserna i Irak och Libanon visar att sionisterna och imperialisterna, trots sin överväldigande militära och ekonomiska makt, inte kommer att ha lätt att genomföra detta. Men enbart motstånd är inte nog. En sådan strategi dömer generation efter generation till än mer lidande. Detta lidande kan, och måste, få ett slut. Israel, en rasistisk bosättarstat som kastar ut palestinierna från sitt land, måste krossas. Hur når vi dit? Det som till en början kunde verka vara en meningslös kamp mot Israel har överlevt genom att massorna har mobiliserats. Precis så måste nästa steg vara, ett mobiliserande av massorna i arabregionen för att krossa Israel genom en revolution. I denna kamp måste de progressiva krafter som finns i Israel också dras med. Somliga i vänstern argumenterar för en tvåstatslösning under kapitalismen. Detta är både reaktionärt och utopiskt. För det första förvägrar en sådan lösning de miljoner palestinska flyktingar som är spridda över Mellanöstern rätten att återvända till de områden de fördrevs från under etnisk rensning. Att låta flyktingarna återvända bara till Västbanken och Gaza skulle fördubbla det nuvarande Palestinas befolkning och leda till en snabb ekonomisk kollaps. För det andra är den israeliska staten för sin påstådda judiska nationella identitet beroende av sin roll som USA-imperialismens regionala gendarm, som subventioneras med miljarder dollar varje år. Om detta upphörde, så skulle också subventionerna upphöra. För det tredje så kan Israel enbart bevara den judiska majoriteten genom att involvera bosättare och utöka sin mark in på palestinsk område. Den enda progressiva lösningen för palestinier och israeler är en bi-nationell stat, en stat med två nationer. Även den lösningen förblir dock en utopi om kapitalismen skulle finnas kvar. Arbetarklassen i området måste ställa sig i spetsen för kampen mot sionismen och dess europeiska och amerikanska uppbackare. Och om de gör det, varför skulle de palestinska arbetarna och fattigbönderna nöja sig med marknadsekonomi, som ofrånkomligen kommer att vara underkastad imperialismen? Svaret är skapandet av en arbetarstat, en som med gemensamt styre av ekonomin låter hebreisk- och arabiskspråkiga arbetare och bönder driva fabriker och odla jorden tillsammans, till allas nytta. En sådan stat måste bli en integrerad del av ett Mellanösterns Förenade Socialistiska Stater. Vägen dit går genom en revolution, något som måste ske om Mellanösterns folk ska kunna undkomma fattigdom och nå befrielse. Ur Workers Power (London), nummer 308, september 2006 Dödstalen i Irak ökar dramatiskt Den 11 oktober skriver David Brown i Washington Post om en rapport om antalet döda i Irak sedan ockupationens början. Resultatet är häpnadsväckande döda. Det är en grupp amerikanska och irakiska epidemiologer, dvs. experter på sjukdomars utbredning, orsaker och förlopp, som uppskattar att fler människor har dött i Irak sedan ockupationen inleddes i mars 2003 än fallet skulle varit om invasionen inte ägt rum. Beräkningen har gjorts på grundval av intervjuer med invånare som slumpmässigt valts ut i hela landet. Det är mer än tjugo gånger fler än vad Bush medgivit och det är mer än tio gånger fler än vad brittiska Iraq Body Count kommit fram till. Undersökningen visar att dödsfall bland civila ökat mer under det senaste året än under föregående år. Dödligheten under de tolv månaderna mellan juli 2005 till juni 2006 är, enligheten rapporten, fyra gånger högre än vad som var fallet året innan. Av de döda dog som resultat av våld och återstoden av sjukdomar och annat. Genomsnittet blir cirka 500 personer varje dag.

9 Sverigedemokraterna måste slås tillbaka Före valet i september fanns det farhågor om att det största partiet utanför riksdagen, Sverigedemokraterna (SD), skulle göra bra ifrån sig i årets val. SD misslyckades med att komma in i riksdagen, men partiet hade betydande framgångar i ett stort antal kommunalval. Med 2,79 procent blev SD största parti utanför riksdagen. Med 281 mandat i 140 kommuner har man mångdubblat sin representation på kommunal nivå. SD har också lyckats komma in i tre av landstingen. Därför kan partiet nu räkna med ordentligt ekonomiskt stöd från skattepengar. Därmed har risken ökat betydligt för ett verkligt genombrott i Sverige för ett parti av samma slag som Dansk Folkeparti. Under 1990-talet var SD ett fascistiskt frontparti, vars huvudsakliga funktion var att skapa en miljö för nazigrupper att verka och växa i. Detta fick ett slut för några år sedan när SD splittrades. Nationaldemokraterna (ND) bildades därefter av de krafter som ville fortsätta på samma sätt som tidigare. SD har sedan splittringen medvetet förändrat karaktär. De krafter som vann striden hade helt andra planer än att fortsätta som tummelplats för skinnskallar och nazister. SD har talat om ett upprensningsarbete för att bli av med vissa olämpliga personer. Ett omedelbart resultat av brytningen blev rekryteringen av den f.d. moderate riksdagsmannen Sten Andersson i Malmö. Hans exempel har följts av andra lokalpolitiker, framför allt i Skåne och främst från borgerliga partier. Ett udda exempel är dock Kenneth Sandberg, före detta vänsterpartist i Kävlinge utanför Malmö. Man kan säga att SD i och med splittringen lade grunden för att samla den mer respektabla delen av högern till höger om moderaterna. Även om SD attraherat en och annan politiker, är det i hög grad ett parti som saknar talangfulla politiker. SD saknar faktiskt både attraktiva politiker en Jean-Marie Le Pen, en Pia Kjærsgaard och ett operativt program. Företrädare för SD uttrycker sig mycket motsägelsefullt om vad partiet egentligen strävar efter. Men det finns trots allt återkommande teman i politiken: invandringspolitiken har havererat, det multikulturella samhället kan inte fungera, svenska skattebetalares pengar ska i första hand användas för svenskar, motstånd mot EU, det måste ställas krav på invandrarna, vi måste värna vår vackra natur, hårdare tag mot brottsligheten, vi har rätt till våra historiska rötter, kulturarvet och vår religion osv. Allt är gamla favoriter i repris som återanvänts många gånger i den svenska högern. Men det som är speciellt med partier av SD:s typ är att deras program innehåller motsägelsefulla drag. SD:s politik bygger på att samla missnöje från alla möjliga håll och rikta det mot några syndabockar. Den bärande idén i SD:s nya profil är att det är invandringspolitiken som är orsaken till att det s-märkta folkhemmet går i graven. SD försöker faktiskt ibland låta som och även hänvisa till Per Albin Hansson. SD värjer sig mot påståenden om att partiet är rasistiskt eller främlingsfientligt. Det ideal som SD ofta beskriver har välkända komponenter: samhället ska vara tryggt och stabilt, vilket bara kan uppnås genom att medborgarna känner samhörighet, vilket i sin tur bara kan grundas på gemensam kultur och religion och gemensamt språk. Den som inte passar in får skylla sig själv. Den som är rom, same, finländare eller jude grupper med en mycket lång historia i det som idag kallas Sverige hör uppenbarligen inte hemma i landet. Den rätt till nationell identitet som SD talar om är villkorad. Den kan bara erkännas i den mån den antagit formen av en nationalstat. Därför motsätter sig SD det mångkulturella samhället. Socialister har inte heller någon anledning att hurra över det mångkulturella, som alltför ofta tas som förevändning för att godkänna reaktionära värderingar. Istället vill vi splittra de nationella grupperingarna efter klassgränserna. Inom alla kulturer är det nödvändigt för socialister att lära sig att skilja mellan reaktionära och progressiva delar, alldeles särskilt i den egna kulturen. Alla påståenden från SD:s sida att partiet är ett parti i mitten på den politiska skalan är ren lögn. Förutom sin utpräglat främlingsfientliga politik SD vill bland annat uppmuntra en ökad återvandring är partiet beslutsamma försvarare av den privata äganderätten. Många av partiets krav är utpräglat borgerliga: ta bort förmögenhetsskatten, sänk fastighetsskatten, sänk momsen för att gynna svensk handel osv. Det stora problemet är dock att SD inte bara attraherar obotliga rasister och reaktionärer. Partiets väljare är en klassmässigt och politiskt splittrad grupp. En mindre del av deras röster kommer faktiskt från arbetare. Det gäller främst i vissa kommuner. En jämförelse mellan SD:s röster i kommunal- respektive riksdagsvalet i exempelvis Landskrona visar att en stor andel av de som röstade på s i riksdagsvalet sannolikt röstade på SD i kommunalvalet. En rad fel och brister har uppfattats som invandrarnas fel. Det handlar om flera helt olika fenomen: brist på politiska alternativ till vänster som vill förändra samhället, myter och lögner som sprids av reaktionära medier och som SD tacksamt för vidare och, vilket är det för socialister farligaste, öppet rasistiska tendenser inom delar av arbetarklassen. Arbetare som, kort sagt, hellre solidariserar sig med den svenska kapitalismen än med sina klassbröder från andra länder. Hur ska då vänstern och arbetarrörelsen bemöta SD:s framgångar? Olika fackföreningar i södra Sverige har startat en kampanj under rubriken Jobbare mot rasism. Det är utmärkt, men fackliga kampanjer kan inte inskränka sig till liberalt moraliserande om rasism och främlingsfientlighet. Ekonomiska och sociala frågor och problem måste bli en del av verksamheten. De måste öppet knytas till en kamp mot kapitalismen. Vi har konstaterat att SD inte längre är ett fascistiskt frontparti, utan ett rasistiskt och populistiskt parti som försöker genomdriva sin politik på parlamentarisk väg. Därför förespråkar vi inte samma politik mot SD som mot ND och uttalat nazistiska grupper. Vi är för att hindra de senare i alla deras aktiviteter, med målet att utplåna dem som politiska rörelser. En del antifascister fortsätter att använda den taktiken mot SD. Men det är sannolikt inte förhärdade fascister man då möter. Det finns stor risk för att våldsamma försök från antifascister att stoppa SD:s möten och verksamhet uppfattas som obegripligt av den stora majoriteten av de vi vill övertyga. Istället måste vänstern och antifascister konfrontera SD:s företrädare med målet att avslöja dem inför så många arbetare och ungdomar som möjligt. De arbetare som röstar på SD kan övertygas om att partiets politik är arbetarfientlig och bara tjänar kapitalet. Per-Olof Mattsson

10 Filmrecension: Frihetens pris Wind that shakes the Barley Frihetens pris Av Ken Loach Året är Några män spelar en curlingmatch på en äng på den gröna ön Irland. Matchen är hård och någon vägrar acceptera domarens varning men stämningen är ändå god. Så börjar Ken Loachs film om det irländska frihetskriget och skildring av två IRA-medlemar och bröder, Damien och Teddy, och människorna i deras närhet. Efter matchen, när de curlingspelande männen står och talar tillsammans med några andra kvinnor och män utanför någon av deras hem, kommer en bil med Black and Tans den brittiska armens män på Irland. Männen radas upp på led, och tvingas under hot och skrik att ge namn och ta av sig sina kläder eftersom curlingmatchen brutit mot lagen om att alla allmäna möten är förbjudna. När en av männen vägrar att ge sitt namn på något annat språk än iriska och inte vill ta av sig sina kläder förs han bort, och de andra kan bara höra skriken. De finner honom sedan död. Trots händelsen lyckas inte Damien (Cillian Murphy), som studerar på universitetet för att bli läkare, övertalas om att gå med i den irländska republikanska armén IRA förrän han blir vittne till hur brittiska soldater misshandlar järnvägsarbetare som vägrar släppa in dem på ett tåg, efter ett beslut som tagits av tågfacket. Damien stannar på perrongen och hjälper en stins på fötter medan tåget åker, och bestämmer sig för att förena sig med sin bror i IRA. Sedan får vi följa Damien, hans bror och andra män i den irländska gerillarörelsen för ett fritt, socialistiskt Irland. Ken Loach har i denna film tagit en historisk händelse och skildrat den ur den lilla människans perspektiv. Han har tidigare gjort en liknande skildring av det spanska inbördeskriget i Land och frihet, där man får följa engelsmannen och kommunisten David Carne, som åker till Spanien för att kämpa mot Francos fascister. Att man endast får följa några få personer i IRA (som alltså var den dåtida, mer socialistiskt inriktade föregångaren till dagens små och splittrade organisationer med samma namn) hindrar inte Loach från att få med många av konflikterna under frihetskriget och motiven bakom (samt lite kärlek och tårar). För att kunna förstå de historiska händelserna bättre hjälper dock en del förkunskaper om Irlands historia. När Frihetens pris kom upprörde den många. I brittiska konservativ media blev filmen hårt kritiserad. Daily Mail beskrev filmen som ett porträtt av britterna som sadister och irländarna som romantiska, idealistiska motståndskämpar som tar till vapen endast eftersom det är det enda sättet de kan undvika att förlorara sin heder.... The Independent beskrev filmen som en rekryteringskampanj för IRA. Den troddes heller inte till en början intressera många britter och därför var den inte tänkt att visas på många biografer i England (bara runt 30 stycken). Efter att filmen fått Guldpalmen på Cannes filmfestival visades den dock på fler biografer i landet. Det som framförallt är kontroversiellt med filmen är dess fokusering på dem som inte bara ville driva ut britterna utan även införa socialismen, och den brytning som skedde efter att fredsavtalet (Anglo-Irish Treaty) hade skrivits på Detta avtal innebar att man gav upp Nordirland samt idén om att införa en socialistisk ekonomi. Här framstår Loach eget ställningstagande som tydligt. Frihetens pris har kritiserats även i irländska media för detta, eftersom de vill se kriget som en borgerligt nationell kamp snarare än en kamp för socialism. Den här filmen, om det irländska frihetskriget, utspelar sig år 1920 men känns trots det väldigt aktuell idag, 86 år senare. Samma situation utspelas just nu i Palestina, Afganistan och Irak för att nämna några exempel där ett land har blivit ockuperat av en imperialistisk makt som bryter ner dess befolkning genom att bränna ned deras hem, misshandla, tortera och döda befolkningen. Det påminner även om dagens Baskien och Irland (Nordirland) där man dragit in rättigheter och på annat sätt förtrycker befolkningen. Arbetarmakt stödjer kampen mot såväl nationellt förtryck som för självständighet från imperialismen. Vi stödjer kampen för en progressiv sak ovillkorligt, dvs. trots att den inte alltid har en socialistisk grund utan kanske en religiös eller borgerligt nationalistisk ledning. Så är fallet med flera av de mest framstående motståndsgrupperna i många av dessa länder idag. Detta är inte för att vi anser att dessa grupper har rätt när de säger att de vill göra landet fritt från en ockupation men inte från dess egna förtryckande klass, eller vill införa religiösa lagar som skulle innebära nya former av förtryck för folket, utan i deras egenskap av motpol mot imperialismen. Vi fortsätter självklart att kritisera förtryckande drag i alla religioner eller andra rörelser, och vi förkastar attacker där människor som inte har någonting med konflikten i fråga att göra skadas. I fallen där ledningen för motståndsgruppen är borgerlig, som den delvis var i Irland på 20-talet, sägs det på ett ställe i filmen att utan en socialistisk stat skulle ett frigörande från ockupationen bara byta färgen på flaggan och språket de som har makten talar. Genom att vara de bästa kämparna för ett nederlag för imperialismen, hoppas vi kunna visa de som kämpar med oss mot ockupationen och förtrycket nödvändighten av en socialistisk arbetarstat och få dem att bryta med de religiösa eller på annat sätt förtryckande grupper de är med i. Gerda Danielsson Vänstern och Irak Under det senaste året har Arbetarmakts nyhetsbrev haft en serie med artiklar om den svenska vänstern och kampen mot ockupationen av Irak. De har skrivits av vår kamrat Senad Kadic och är i hög grad aktuella i samband med de nya utbrotten av krig och ockupation. Den svenska vänstern har inte lärt sig något, tvärtom upprepar den nu samma fel som tidigare. Broschyren finns nu tillgänglig på vår hemsida för gratis nedladdning och utskrift. Filen är i PDFformat och kräver Adobe Acrobat för att kunna läsas. Adressen är:

11 Bokrecension: Att komma ut Komma ut berättelser från garderoben Författare: Anders Öhrman Förlag: Natur och Kultur Att komma ut som homo, bi- eller transperson är inte lätt, det krävs ofta mycket mod och föregås för det mesta av en hel del ångest och oro. Då kan det kännas skönt att läsa andras kommaut-berättelser och veta att man inte är ensam och att det kan gå bra till slut. Anders Öhrmans bok Komma ut berättelser från garderoben består av intervjuer med och berättelser om eller av personer som har kommit ut, främst till sina föräldrar men även till andra som t ex barn, syskon eller vänner. De flesta har mötts av acceptans och endast ett fåtal av berättelserna slutar med att föräldrarna inte vill ha någon kontakt med dem längre. I flera fall beskrivs det som att kontakten med föräldrarna har blivit bättre sedan de kom ut för dem. Men samtidigt som slutet för det mesta har varit gott så har vägen dit ofta varit svår. Flera av de som är med i boken har väntat flera år med att komma ut, främst på grund av oro för vad föräldrarna ska säga eller tycka. Det är ingen vetenskaplig bok som bygger på ett representativt urval av hbt-personer, därför går det inte att göra några generaliseringar om hur det är att komma ut efter att ha läst boken. Öhrman skriver själv att han inte har försökt hitta så olika eller annorlunda komma-ut-berättelser som möjligt. Främst har han intervjuat vänner, bekanta och folk som han har råkat träffa. Det hade dock varit roligt om han hade fått med lite fler bisexuella och transpersoner, som det är nu så är nästan alla i boken homosexuella och bara en är transperson. Nästan alla berättelserna i boken handlar om hur det är att komma ut för sina föräldrar, bara några få handlar om hur det är att komma ut för sina kompisar och nästan ingen handlar om hur det är att komma ut på jobbet. Även om det så klart kan vara jobbigast/svårast att komma ut för sina föräldrar så är ändå kompisarna och arbetskamraterna (oftast) de som man tillbringar mest tid med. Därför hade det kanske egentligen varit mer intressant att få veta hur det gick att komma ut inför dem. Och som Öhrman själv påpekar i början av boken, komma ut är inte något som man gör en gång för alla, man slutar aldrig att komma ut, för vänner, vänners vänner, bekanta, släktingar, arbetskamrater m.fl. Och det är inte alltid som det går lika bra, eller dåligt, som när man kom ut för sina föräldrar, många utsätts t ex för diskriminering, trakasserier och mobbning efter att ha kommit ut på jobbet. Även om det kanske inte var syftet får man lätt intrycket när man läser boken att om bara fler kom ut så skulle fler förstå och acceptera och homofobin skulle försvinna eller i alla fall minska. Det är helt klart sant, till en viss gräns. Många kan acceptera och respektera kända homosexuella som Jonas Gardell eller Eva Dahlgren. Annorlunda kan reaktionen bli om det är deras eget barn. Sedan är det ju också lättare att komma ut om man inte bryter alltför mycket mot de traditionella könsrollerna, vilket de flesta i Öhrmans bok inte heller verkar göra. I många fall stör sig folk minst lika mycket eller mer på att man är för feminin som kille eller för maskulin som tjej som på att man är homo- eller bisexuell. Är man transperson så stör sig folk oavsett vilken sexualitet man har. Det är också lättare att komma ut om man är monogam och inte ägnar sig åt udda sex, som t ex s/m. Överhuvudtaget är det lättast att komma ut om man är så lik en vanlig heterosexuell Svensson som möjligt. Men även då är det så klart inte lätt att komma ut. Som homo- eller bisexuell bryter man mot heteronormen oavsett hur normal man är i övrigt. Varken heteronormen eller dess fula tvilling homofobin kommer att försvinna bara för att folk kommer ut, oavsett hur många som gör det. För även om man kommer ut och blir accepterad av de flesta ses man inte riktigt som lika fin, bra eller normal som om man hade varit heterosexuell. Och det kommer alltid att finnas de som vill diskriminera, trakassera eller rentav misshandla homo-, bi- och transpersoner. Så länge kapitalismen finns kvar vill säga. Detta beror på att både heteronormen och homofobin i slutändan finns för att bevara och försvara den heterosexuella kärnfamiljen. Kapitalismen behöver den heterosexuella kärnfamiljen bl a för reproduktion av arbetskraften. Det enda sättet att bli av med heteronormen och homofobin är att avskaffa kapitalismen och bygga ett socialistiskt samhälle. Johan Fogelstam Nordkoreas atombombsprov Förbundet för Femte Internationalen anser att Nordkorea är en degenererad arbetarstat, vilket innebär att produktionsförhållandena är postkapitalistiska men att arbetarklassen har exproprierats politiskt. Den koreanska halvön delades av Stalins ryska byråkrati och USA-imperialismen efter andra världskriget. Den stalinistiska byråkratin exporterade sin ekonomiska modell till Nordkorea, skapade ett land där bourgeoisien avlägsnats från politisk makt. En byråkratisk kast den stalinistiska byråkratin fick kontroll över landet. Nordkorea är en mycket odemokratisk och militaristisk stat, i ständig politisk konflikt både med imperialisterna och deras hantlangare i Sydkorea. Atomvapen i händerna på den stalinistiska byråkratin kan förefalla som ett effektivt vapen mot imperialisternas hot. Men det är knappast något för landets arbetare och bönder att sätta sin tillit till. Vi förespråkar en politisk revolution för att få bort byråkratin och införa en demokratiskt styrd planekonomi. Men vi är helt emot ekonomiska sanktioner och blockader mot Nordkorea. Vi försvarar också Nordkoreas förstatligade produktionsförhållanden mot alla försök från imperialismens sida att införliva landet med den kapitalistiska världsekonomin. Arbetarmakt nr Utges av Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Ansvarig utgivare Gunnar Westin Postgiro e-post info@arbetarmakt.com Telefon

12 ARBETARMAKT NR Arbetarmakt, svensk sektion av Inför Salem stoppa nazisternas parad! Den 9 december i år är det åter dags för den årliga Salemmarschen. Detta har hittills varit ett tillfälle för nazisterna att marschera på Salems gator relativt ostört. Hur länge ska vi i vänstern tillåta detta? Den 9 december år 2000 misshandlades en 17-årig kille under ett bråk med ett ungdomsgäng. 17-åringen hade sympatier med naziströrelsen och huvudgärningsmannen hade invandrarbakgrund. Denna händelse blev ett gyllene tillfälle för nazisterna att skapa en martyr av 17-åringen och de tog tillfället i akt. Ända sedan dess har nazisterna fått tillstånd av polisen för att marschera på Salems gator och ända sedan dess har de nazistiska organisationerna stadigt rekryterat nya sympatisörer. På nationaldagen tidigare i år kunde man tydligt se att nazisterna har vunnit många ungdomar till sina led. Ökad rasism går hand i hand med försämrade förhållanden i samhället och är ytterst ett uttryck för den desperation delar av småborgerligheten och trasproletära element känner över sin situation. Även arbetare som står utanför arbetarrörelsens klassolidaritet kan så klart dras till rasistiska och fascistiska idéer. De senaste åren har arbetslösheten ökat. Socialdemokraterna har genomfört fler och fler nyliberala reformer och skapat en sämre vardag för arbetarklassen. När detta sker skapas mer alienation och mer främlingskap människor emellan, en utmärkt chans för rasistiska idéer att gro och växa. Vi i vänstern måste därför öppet belysa kopplingen mellan kapitalismen och rasismen och samtidigt erkänna fascisternas hot som ett allvarligt mot hela arbetarklassen, mot hela vänstern och mot många minoritetsgrupper. Arbetarmakt uppmanar tillsammans med ungdomsorganisationen Revolution till en demonstration som bemöter fascisterna på plats i Salem den 9 december. Vi ställer oss kritiska till de krafter inom vänstern som avvisar en kraftfull mobilisering till Salem. Reformisterna i Vänsterpartiet och Ung Vänsters ledning och exempelvis även centristiska Rättvisepartiet Socialisterna gör antifascismen en otjänst då de uppmanar till en motdemonstration i centrala Stockholm istället för Salem. Detta trots att många i t.ex. Ung Vänster förmodas ta sig till Salem trots deras ledares ovilja och trots att många invandrar- och förortsungdomar har visat sin vilja och beredskap att bemöta nazisterna på plats (vilket flera av de senaste årens antifascistiska mobiliseringar visat). Mot slutet av 1980-talet och i början av 90-talet såg vi en uppgång i nazisternas aktivitet och vi såg även hur de kunde slås tillbaka på gatorna i en kombination av massmobilisering och militans. Arbetarmakt menar att de nazistiska organisationerna bör stoppas med sådana metoder massmobiliseringar och organiserat självförsvar (som också kan användas offensivt). Nazisterna bygger upp en gatukampsrörelse och måste därför konfronteras just på gator och torg av massmobiliseringar som inte drar sig för att använda fysiska metoder. Vi vänder oss förvisso mot ett ensidigt begränsande av kampen till aktioner där man går ut och spöar en eller två nazister såsom AFA tidigare länge gjort. Det politiska mobiliseringsarbetet, att få med sig arbetare, invandrare och unga i aktiviteten är minst lika viktigt. Vi deltar självfallet även på demonstrationer mot rasism och fascism även då vi inte sympatiserar med dess ledning eller med de metoder som föreslås. Men vi tar då tillfället i akt och uppmanar vänstern att bryta med såväl pacifism i breddens namn som sekterism i radikalismens. Inför de antifascistiska demonstrationerna den 9 december säger vi: Krossa nazismen, krossa kapitalismen! Ingen plattform för fascisterna! Stoppa Salemmarschen den 9:e december!