Har alla blivit medelklass?

Transkript

1 NR 38 APRIL/MAJ KR VAR VI STÅR Har alla blivit medelklass? Nyliberalism: Farligt för din hälsa Vi anser att den globala kapitalismen till sin natur är brutal och omänsklig. Ett system baserat på konkurrens, exploatering och profitjakt leder till krig, fattigdom, svält och förtryck. Den grundläggande orsaken till detta är att välståndet kontrolleras av en liten minoritet trots att den produceras av det stora flertalet. Samtidigt som möjligheterna och resurserna är större än någonsin så ökar klasskillnaderna världen över. Kapitalismen bör avskaffas och ersättas av ett demokratiskt system baserat på människors behov och en bärkraftig utveckling för planeten. Eliten vill inte ge ifrån sig makten. De visar ständigt att de är villiga att använda vapen och krig för att behålla den. En i grunden annorlunda utveckling förutsätter därför revolutioner som vänder upp och ner på världsordningen. Genom en revolution där majoriteten aktivt deltar i att störta kapitalet kan ett demokratiskt samhälle upprättas, baserat på människors behov. Det är nyckeln till en rättvis och fredlig värld. Många grupper har ett intresse av att organisera sig och kämpa för förändringar. Arbetare har en särställning bland dessa eftersom de kan organisera sig för att ta kontroll över produktionen och ekonomin. Därför kan de lägga grunden för en verklig demokrati. Vi är emot alla former av diskriminering. För att upprätthålla sin makt försöker eliten att splittra arbetarklassen. Därför präglas kapitalistiska samhällen av rasism, sexism och homofobi. Effektiv kamp kräver enhet och respekt för den andre. Vi är emot alla former av förtryck. Kapitalismen är ett globalt system och socialismen måste vara internationell. Vi förkastar kapitalismens uppsplittring av folk på grund av deras nationalitet. Därför är vi för öppna gränser och mot all invandringskontroll, som alltid fungerar rasistiskt. Vi accepterar inte att kapitalistiska stater skall bestämma var människor befinner sig. Vid början av detta århundradet blomstrade det upp nya stora rörelser mot kapitalism och krig. Vi ser oss som en del av dessa rörelser. Massrörelser består av många olika åsikter och nya idéer och framsteg förutsätter att vi kan ena våra krafter i aktioner och debattera med varandra. Endast i en aktiv uttåtriktad kamp i samarbete med andra kan vi praktisera och vinna framsteg för våra idéer. För att vinna en värld utan kapitalism behöver vi en organisation som kan samla upp idéer och erfarenheter, och handla utifrån dem. Vi uppmanar alla som är eniga med det som står här att gå med i Internationella Socialister. Vi är baserade på Göteborgs universitet. Torsdag 8 april GÖTEBORGS KLIMATFORUM Planeringsmöte kl Hörsal Husaren, Pilgatan 19A Fre Lör april RADIKALT FORUM 2010 Hörsal Husaren, Göteborgs Universitet, Pilgatan 19A info@socialister.se FREDAG Gramsci för rebeller Andreas Ytterstad - doktorand i medieforskning och socialist från Norge LÖRDAG Den nya fascismens ansikte och rötter Adam Fabry: Ungersk socialist, doktorerar om Östeuropa efter murens fall. Amanda Dübeck: Startade organisationen Göteborg mot rasism. Loren Balhorn:Medarrangör av den lyckade motdemonstrationen mot den årliga nazistiska manifestationen i Dresden i februari. LÖRDAG Efter Cop 15 - Vad behövs för att rädda klimatet? Andreas Ytterstad- Doktorand och medlem av miljöutskottet i den norska organisationen Rött LÖRDAG Den livsfarliga ojämlikhetens återkomst Dan Josefsson: Författare, dokumentärfilmare och frilansjournalist med återkommande artiklar i Aftonbladet, Dagens Nyheter, Ordfront Magasin och ETC LÖRDAG ANTIKAPITALIST - Tidsskrift för internationell socialism. Utgiven av studentföreningen Internationella Socialister Kontakt: info@socialister.se Hemsida: socialister.se Kontonummer: ANTIKAPITALIST ges ut tre till fyra gånger per termin Framsidesillustration av Jasmine Geraghty 2 Vänsterns kristider strategier och alternativ i Thanasis Stavridis: Aktivist i vänsterrörelsen och tidigare styrelsemedlem i läkarfacket i Grekland. Loren Balhorn - Studentaktivist i Die Linke i Tyskland. Arbetade tidigare för en av Die Linkes parlamentsledamöter. Thaher Pelaseyed - 2:e vice ordförande i Ung Vänster. Thanasis och Loren kommer att tala på engelska.

2 Krigens verklighet läcker ut Som så ofta slår verkligheten alla konspirationsteorier. På hemsidan Wikileaks har information läckt ut som visar verkligheten bakom Afghanistan och Irakkrigens mediala fasad. I mars publicerades en hemligstämplad CIA-rapport på sajten om hur man ska manipulera befolkningen i Frankrike och Tyskland så att deras passiva motstånd mot kriget i Afghanistan inte förvandlas till ett aktivt motstånd på gatan, då man räknar med ett stigande antal dödsoffer under våren. Dokumentets rubrik är talande; Afghanistan; att upprätthålla västeuropeiskt stöd för det NATO-ledda uppdraget varför det kanske inte räcker att räkna med apatin (fritt översatt). Apatin har alltså hittills varit krigets bäste vän. Grunden till oron är den holländska Det slogs en del på trumman inför årets avtalsrörelse. Ett litet hopp tändes att det skulle bli en intressant vår. Men Metall svek än en gång som om krisavtalet med dess sänkta löner inte var illa nog. Det nya avtalet ger låga lönenivåer och reallönerna garanteras inte Men det stora sveket gäller bemanningsföretagen. I Metalls nya avtal har man förhandlat fram förstärkt företrädesrätt som något som ska tygla användningen av bemanningsföretag för att kringgå Las. Men djävulen finns i detaljerna och Metalls svek regeringen som föll i år på grund av krigsmotståndet. I både Frankrike och Tyskland är 80 % av befolkningen mot kriget, men länderna bidrar med många trupper. PR-strategin går ut på att hitta områden där folk är mottagliga för manipulation. I Frankrikes fall är det sympatier för afghanska flyktingar och kvinnor. I Tyskland är det att visa att kriget går väl, betona Tysklands roll som partner i Nato och argumentera att ett trupptillbakadragande skulle leda till problem med droger, flyktingar och terrorism. Det holländska exemplet och kommande val gör, enligt rapporten, politikerna sårbara. Insikterna från den andra sidan om krigsmotståndets betydelse bör ge fredsrörelsen nytt momentum i frågan. Sverigedemokraterna och våldet Den som tycker att Sverigedemokraterna kan få ta plats i skolan och debattsofforna får här en liten varning. En lärare på Aniaragymnasiet är med i Aktuellt i slutet av mars apropå att skolan inte vill släppa in SD. Strax därefter dyker aktivister från Nordisk Ungdom upp utanför lärarens hem. Aktionen filmas och består av unga män med träpåkar begreppet lär förstärka arbetsgivarna mer än löntagarna. Förstärkt företrädesrätt är en snårig term som innebär att arbetsgivaren inte får anlita bemanningsföretag under sex månader efter uppsägningar. Från denna regel finns dock flera undantag, till exempel kan arbetsgivaren tillåtas anlita bemanningsföretag under 30 dagar och hyra in ytterligare bemanning om det behövs för att säkerställa produktionen för en arbetsgivare som snart ska återanställa. Dessutom blir det tillåtet att kringgå turordningen i Las för en VAD BÖR GÖRas? Krigets våld rättfärdigas i media genom att beskriva dödsoffren som upprorsmän som deltagit i eldstrider och man citerar ofta militären som källa. I en video som släppts på Wikileaks visas det hur amerikanska soldater 2007 i en Apachehelikopter skjuter ner och dödar tolv irakiska civila, däribland två anställda på nyhetsbyrån Reuters. Videon, tillsammans med den officiella lögnen efteråt om att soldaterna reagerat på beskjutning och dödat upprorsmän, ger oss en trovärdig bild av hur kriget förs på marken och i media. Föga förvånande anser nu Pentagon att Wikileaks, läs yttrandefriheten, är ett hot mot den nationella säkerheten. och fanor. Bakgrundsmusiken är våldsam och på hemsidan uppmanar man till fortsatta trakasserier. Sverigedemokraterna omgärdas av våldsamma organisationer som har som uppgift att skrämma de som sätter sig upp mot deras rasistiska agenda. Låt fascisternas handlingar tala högre än deras ord. tredjedel av de som återanställs, ett enkelt sätt för arbetsgivaren att göra sig av med obekväm personal. Avtalsrörelsen är en centraliserad toppstyrd affär där medlemmar och demokrati inte ingår, så det enda möjliga goda som kan komma ur Metalls agerande är att medlemmarna och de andra facken som Livs, Pappers och GS ilsknar till och hotar med kursändring och konflikt. Dock är det troligt att det blir rättning i leden så sossarna får en lugn valkampanj och slipper pressen underifrån att ge några löften till arbetarklassen. Gå med! Den ekonomiska krisen växer och dess konsekvenser blir allt tydligare. I Europa riskerar flera länder ekonomisk bankrutt som ska åtgärdas genom nedskärningar och sänkta löner. De ökade ojämlikheterna skapar en grogrund för fascistiska strömningar och i Sverige stundar ett val där ett rasistiskt parti kan komma in i riksdagen. Dessutom förvärras de globala klimatproblemen, som världens ledare är ovilliga att göra något åt. Samtidigt växer protesterna och generalstrejkerna sprider sig i Europa. Inom klimatrörelsen växer insikten om att enbart gräsrötterna och folket själva kan åstadkomma en förändring. Alternativen finns och en annan värld är nödvändig! Internationella Socialister är en socialistisk förening baserad på Göteborgs universitet som anordnar protester, möten, studiecirklar och filmvisningar. Vi vill ha dig som medlem! Mejla: info@socialister.se 3 Foto: Katarina Larsson Despotovic Inga israeliska produkter hos Coop i Västsverige! Den 10:e april har du möjlighet att se till så att alla Coop:s butiker i Västra Götaland bojkottar israeliska varor för då har Konsumentföreningen Väst, som äger Coop, årsstämma på Svenska Mässan. Till denna stämma har det skrivits tre motioner som alla handlar om att Coop ska bojkotta israeliska varor. För att kunna gå på stämman så måste du ha ett MedMera-kort. Anmäl dig till stämman på: 4 Rapporter Forum mot rasism På det informationsmöte som hölls den 10 februari om att lägga ner tre småskolor i Högsbo protesterade ett stort antal föräldrar och barn med musik och slagord, men politikerna fortsatte med sitt mantra om att det inte finns några alternativ. På mötet angavs som främsta anledning till att stänga skolorna att det är bra för lokalerna. SDN-ordföranden Maria Larsson attackerar därefter föräldrarnas protest i radio och påstår att de inte vill ha dialog så nästa SDN-möte den 23 mars skickas två dialogföräldrar för att föra allas talan. De möts i dörren av två inhyrda säkerhetsvakter och ett beslut att inte hålla något öppet förmöte med plats för frågor. Så gick det med den dialogen. Det är anmärkningsvärt eftersom det som hyllades med SDN var det så kallade medinflytandet och medborgardemokratin men nu vet vi hur mycket det är värt. Kan kanske förklara det så kallade politikerföraktet och Drygt femtio personer kom och deltog på ett mycket lyckat första antirasistiskt forum som arrangerades av Göteborg mot rasism och kampanjen Rösta demokratiskt!. På forumet pratade bland andra Ungdom mot rasisms ordförande Ola Karlman om vad rasism är för något och Amanda Dübeck gick igenom Sverigedemokraternas kopplingar till den nazistiska rörelsen. Det rådde delade meningar om huruvida vi bör ta debatten om eller med SD. En del menade att SD tjänar på att bara få visa upp sig i de politiska finrummen oavsett debatten, och att de är kränkande för de grupper de attackerar samt att det öppnar upp arenan för våldsnazisterna. Andra menar att vi kan avslöja dem genom att ta debatten och att de då inte kan ta offerrollen. Alla var dock överens om att vi ska protestera, göra det självklart att vara antirasist och kalla rasisterna vid deras rätta namn. Att ignorera dem är inget alternativ. Forumet var början på ett kampanjarbete som har som mål att inga Sverigedemokrater ska in i riksdagen och att de ska bort från kommunerna. Det kommer att arrangeras fler forum och närmast kommer det bli flygbladsutdelning och spelningar mot rasism. Vill du gå med eller veta mer? Se eller gå med i Göteborg mot rasisms facebook-grupp. Kampen mot nedskärningarna går vidare! partiernas sjunkande medlemsantal. Maria Larsson gör därefter följande uttalande i Västnytt: för även om vi hade fått mer pengar hade inte skolorna fått vara kvar ändå för vi kan inte betala för murbruk och lokaler utan vi vill gärna betala för innehåll. Så tre välfungerande skolor har nu förvandlats till murbruk. Istället för att se sitt förtroende som förbrukat och inse att det är dags för kursändring så försöker politikerna utpressa oss att acceptera deras alternativ. Om vi inte röstar på våra nuvarande politiker hotar de med att alternativet blir ännu värre; om föräldrarna byter skola hotar politikerna med att lägga ner ännu fler skolor. På dessa sätt försöker man skuldbelägga och tvinga in alla i ledet. Men vi är många som inte nöjer oss med det minst dåliga alternativet. Det har redan varit en skolstrejk på Kavåsskolan och troligen blir det fler. Facebook-grupper: Högsboföräldrar mot nedskärningar och Musiktåget mot nedskärningar Vad tycker du? Skriv och rapportera, klaga, uppmuntra eller kommentera. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera inlägg. Skicka till: info@socialister.se

3 Kampen om klimatet Antikapitalist har pratat med Andreas Ytterstad som doktorerar i medieforskning på Oslo Universitet och som sitter med i miljöutskottet i den norska organisationen Rött. Vad handlar din forskning om? Hur är den kopplad till klimatrörelsen? Den fråga jag ställer går ut på om media i Norge representerar klimatfrågan ovanifrån eller underifrån. Kommer teknologi som lagring av CO2 eller klimatkvoter kunna lösa problemet, eller är lösningen att mobilisera vanligt folk till handling? Jag har särskilt sett på medias täckning av klimattoppmötena på Bali och i Köpenhamn, och lagt märke till hur både media och miljöorganisationerna i Norge mer eller mindre har framställt Norge som världsmästare på klimatpolitik, som om toppmöten och de olympiska spelen var samma sak. Hur ser klimatrörelsen ut i Norge? Vilka aktörer deltar och samarbetar i rörelsen? Det finns en rad olika organisationer. Flera av dem är stiftelser som primärt sponsras av näringslivet. Miljöstiftelsen Bellona, som började som en liten protestgrupp, hade en egen paviljong på Rådhusplatsen under toppmötet i Köpenhamn och har idag blivit en stor lobbyorganisation. I andra änden av skalan har vi Naturvernforbundet, som motsvarar Jordens Vänner. De är en medlemsorganisation med en stark och radikal ungdomssektion, Natur og ungdom. De mobiliserade ganska många till demonstrationerna i Köpenhamn, och har traditionellt varit de mest villiga till att massmobilisera. Vad har hänt i klimatrörelsen de senaste åren? Jag känner mest till hur klimatrörelsen ser ut i media. Där citeras de väldigt ofta som källor, när de ger ris eller ros till den rödgröna regeringen. Generellt sett kan de mycket, och har ofta god kritik av norsk klimatpolitik på hemmaplan. Men samtidigt har de ett ganska tätt samarbete med regeringen. Till exempel så var ledaren för klimatfrågor i Naturvernförbundet med i den officiella norska förhandlingsdelegationen i Köpenhamn. Hur har toppmötet i Köpenhamn och dess (brist på) resultat påverkat klimatrörelsen? Vad händer nu i Norge, fyra månader efteråt? Direkt efter fiaskot, förräderiet och förbrytelsen som statsledarna nedtecknade på två och en halv sida i Köpenhamn, sade ledaren för Bellona att det var fint att Obama fick ett så dåligt avtal som han kunde använda i den amerikanska senaten. Detta illustrerar vad jag kallar för den politiska realismen hos delar av klimatrörelsen. Men de flesta miljöorganisationer i Norge har uttryckt ganska bitter besvikelse över Köpenhamn, samtidigt som de lät sig inspireras av de stora demonstrationerna. Jag tror och hoppas att flera av dem nu vill vara med i en massiv mobilisering mot oljeutvinning utanför Lofoten i Nordnorge. Vad är din analys av toppmötet? Varför gick det som det gick? Kommentatorerna säger ofta att klimatfrågan är så svår eftersom vi människor inte kan reagera på ett hot som ligger så långt in i framtiden. Realiteten är att fler och fler människor gärna vill göra något, både här och nu och på lång sikt. Det är kapitalismens anarkistiska konkurrens som inte tillåter något annat än kortsiktighet. Det vi såg i Köpenhamn var att de starkaste nationerna Kina och USA fick till ett tillfälligt avtal som ska säkra att anarkin och de kortsiktiga intressena fortsätter att gälla. Vad tror du kommer att hända framöver i rörelsen i Norge och globalt? Vilken utveckling anser du nödvändig för att få en kraftfull klimatrörelse som kan påverka politiken? Miljoner kommer att kämpa mot kapitalets tyranni, även om de kaller det EU eller något annat. Miljoner kommer också att slåss mot konsekvenserna av klimatförändringarna. Jag tror att delar av rörelsen förstår att dessa två kamper måste knytas samman. Hade klimatet We are the change that we want to see - Vandana Shiva varit en bank, skulle de räddat det, sa ledaren av Greenpeace i Köpenhamn, och Hugo Chavez som känner gatan sa samma sak inne på Bellacentret. Jag hoppas att vi i Norge klarar av att mobilisera tusentals mot utbyggningen av oljeutvinningen vid Lofoten nu till hösten, och att vi samtidigt sprider budskapet system change, not climate change till många fler. Men i slutändan är mobiliseringar inte bara ett medel för att påverka politikerna. We are the change that we want to see sa Vandana Shiva i Köpenhamn. Jag hoppas att vi också får fler socialister i Norge som känner behovet för en ekologisk, social revolution, och som bidrar till att Shiva får rätt. 5 Regeringen uppskattar att arbetslösheten kommer att ligga på 20 procent under 2010 och samtidigt hotar de att sätta stopp för alla nya jobb i den offentliga sektorn 6 Det oroar mig jag känner mig överväldigad men det känns som den enda utvägen påtvingad av nationella intressen. Detta är vad försvarsminister Ev. Venizelos framförde i grekisk tv när han ombads kommentera sin regerings nya åtgärder för att ta itu med den ekonomiska krisen. Både regeringen och de anställda, åtföljda av EU:s och Europeiska Centralbankens önskemål, uppmuntrar folk att sluta strejka, göra uppoffringar och enas för ett gemensamt mål. Trots den hysteriska kampanjen i media går den grekiska arbetarklassen in i april i en militant stämning. Två dagar av nationella konfliktåtgärder i februari och flera sektorer som iscensatte åtföljande 48-timmars strejker har skapat ett starkt momentum. Detta har inte varit en självklar utveckling. Så sent som i december i fjol vägrade Greklands LO att uppmana till aktioner mot regeringens planer på besparingar och nedskärningar. Pasoks (den grekiska motsvarigheten till socialdemokraterna) makttillträde i oktober efter fem år av högerstyre verkade skapa förutsättningar för samförstånd mellan fackföreningarnas byråkrati och den nya regeringen. Men saker går inte alltid som förväntat. Det tjusiga talet om gröna skott av återhämtning verkar till och med ha fört regeringen själv bakom ljuset. Bara tre månader efter att Pasok använde slagordet det finns tillräckligt med pengar under hela sin valkampanj, var man tvungen att erkänna att Greklands ekonomi var på randen till bankrutt. Och nu har allt kommit att handla om ett stabiliseringsprogram som EU smitt åt Grekland: nedskärningar av löner, pensioner, förmåner och statsutgifter till skola och sjukvård. Regeringen uppskattar att arbetslösheten kommer att ligga på 20% under 2010 och samtidigt hotar de att sätta stopp för alla nya jobb i den offentliga sektorn. Premiärminister G Papandreou reste till USA, Frankrike och Tyskland för att försäkra att allt går enligt planen och att uppoffringarna kommer att vara värt det. Men uppoffringarna betyder att anställda inom den offentliga sektorn förlorar 20-30% av sina löner. Uppmuntrade av Papandreous ord föreslog bankirerna ett nytt program av åtgärder som ska leda till massiva löneminskningar även i den privata sektorn på mellan 10-20% under Konsekvenserna av dessa åtgärder kan endast jämföras med Margaret Thatchers första år i Storbritannien: massarbetslöshet och nedläggning av hundratals stora och små företag. Lärdomar från den grekiska arbetarklassen Grekland fortsätter att vara krisens och motståndets centrum i Europa. Thanasis Stavridis rapporterar om den senaste utvecklingen och om vad som står på spel. Bakom den vaga retoriken om att bekämpa spekulanterna och den korrupta administrationen kan vi ana regeringens avsikt att attackera en militant arbetarklass, istället för att avskaffa de verkliga privilegierna för de verkliga spekulanterna: gruppen av bankirer och kapitalister som expanderade på Balkan när de letade billig arbetskraft och plundrade det offentliga försäkringskapitalet i Grekland. Samma politiska linje följs av Sarkozy och Merkel som inte vågar röra de franska och tyska bankernas privilegier. Men krisen är fortfarande för djup och de så kallade välgörarna hamnar i en återvändsgränd. Både Merkel och Sarkozy skulle vilja ha en gemensam mekanism som stöder Europa eftersom detta skulle gynna det europeiska banksystemet i dess konkurrens med det amerikanska. Samtidigt oroar sig den franska kapitalismen för politiken i Berlin och för att krisen går djupt.

4 Det finns ingen väg ut för den globala kapitalismen med en politik som hoppas öka exporten och samtidigt skära ned på löner och sociala omkostnader. De enda som är ansvariga för krisen de styrande klasserna, bankerna och deras skuldtyngda produkter hotar med en ny nyliberal chock, vilket är vad som hände i Argentina för tio år sedan och ledde till en ödeläggning av ekonomin och massivt uppror bland folket. Strejkvågen börjar Räntan på statsobligationer har skjutit i höjden i ett försök av regeringen att uppmuntra försäljning till bankirer. Detta hotar att destabilisera inte bara den nationella ekonomin utan även euron i sin helhet. Det så kallade stabiliseringsprogrammet smitt av EU-kommissionen åt Grekland var startskottet för arbetarklassens ilska. Strejkerna den tionde och tjugofjärde februari var både en indikation av stämningen och en inspiration till fortsatt kamp. Strejken som officiellt utropats av statstjänstemannafacket svepte över skolor, sjukhus, sophämtning och lokala myndigheter. Delar av den privata sektorn deltog också i strejken. Arbetare i tullen och på skattekontor hade redan gått ut i en 48-timmars varningsstrejk tidigt i februari och atmosfären i generalstrejken hjälpte dem organisera nästa steg. Brandmän gick också ut i en egen strejk och höll en stor demonstration mot lönesänkningar. Bönderna satte upp vägspärrar med sina traktorer på de stora motorvägarna de senaste månaderna i protest mot förlorade inkomster. Detta var ett tidigt tecken på att den nya regeringen inte skulle få någon smekmånad och att de misslyckats med sin övertalning om att de fattiga skall betala för krisen. Men det som verkligen trappade upp rörelsen var den enorma strejken den 11 mars. En demonstration med arbetare från både den offentliga och den privata sektorn, studenter och invandrare visade att det fanns ett annat alternativ till den ruttna kapitalismen: en enad kamp av ett helt folk som inte vill betala för kapitalismens kriser. En signifikant del av facken anordnar åtföljande 48 timmars strejker och möten för att engagera fler människor i kampen. Och den antikapitalistiska vänstern lyfter frågor som nationaliseringen av banker med arbetarkontroll, ett förbud mot uppsägningar, en minskning av militärbudgeten och att löner och pensioner garanteras. Både den grekiska regeringen och EU har bittra erfarenheter från december 2008, när en incident av polisbrutalitet satte igång ett uppror som ledde till att tusentals unga människor belägrade p o l i s s t a t i o n e r samtidigt som f a c k f ö r e n i n g s - rörelsens strejker krävde den konservativa regeringens avgång. Den grekiska överklassen och regeringen försöker spela på patriotiska känslor för att kontrollera folks ilska. De hävdar att strejker inte borde komma på fråga under kristider och att det är skadligt för ekonomin. Genom att presentera det som en grekisk tragedi försöker de övertala arbetare till kompromiss och hoppas att någon annan av de så kallade PIGS-länderna (Portugal, Irland, Grekland och Spanien) kommer att betala kalaset först. Som tur är köper inte majoriteten av arbetarklassen det argumentet. Varför ska den grekiska staten betala 13 miljarder euro varje år i ränta till bankirer och lån fulla av skuldtyngda produkter? Varför ska miljontals människor acceptera nedskärningar på löner och pensioner för att behålla värdet på värdelösa pappersbitar på börsen? Varför skulle folket i Spanien, Portugal, Irland eller någon annanstans stå ut med det? Skulle det inte vara mer resonabelt att betala skulden, förstatliga bankerna och ta företag som producerar välstånd under offentlig kontroll, istället för att köpslå med den tyska banken (Deutsche Bank) som kräver ytterligare privatiseringar? En demonstration med arbetare från både den offentliga och den privata sektorn, studenter och invandrare visade att det fanns ett annat alternativ till den ruttna kapitalismen: en enad kamp av ett helt folk som inte vill betala för kapitalismens kriser Arbetare över hela Europa och Sverige borde lära sig något av det grekiska exemplet. När våra egna ledare frågar om generalstrejk är lösningen på krisen, måste vi svara med ett otvivelaktigt Ja. Samma regering som försåg bankirerna med miljarder för att lösa ut dem har nu mage att be oss om ytterligare tålamod och självbehärskning. Att strejkvågen inte hålls tillbaka utan får växa det är vad vi hoppas se i Grekland de kommande månaderna. De antikapitalistiska lösningarna uppdateras hela tiden. Vi borde arbeta för att sprida denna atmosfär till alla europeiska länder, snabbare än kapitalismens kris sprider sig. 7 Nyliberalism: Farligt för din hälsa Mattias Börjesson diskuterar den banbrytande boken Jämlikhetsanden därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen, som med vetenskap och siffror demonterar nyliberala sanningar. De senaste 30 åren har ojämlikheten mellan olika samhällsgrupper ökat i stort sett alla utvecklade kapitalistiska länder. Detta trendbrott blir särskilt starkt när man tänker på att de föregående 35 åren präglades av en successiv utjämning av levnadsvillkor mellan olika sociala grupper och att allt fler fick del av samhällets rikedomar. Politiken sen dess, med massiva skattesänkningar för de privilegierade grupperna och en allt mindre löneandel till arbetarklassen, är det som vi brukar benämna nyliberal politik. Denna politik har i mycket upphävt de välfärdsvinster som gjordes av arbetarklassen under efterkrigstidens decennier. I kapitalistiska demokratier har man genom ideologisk propaganda sökt övertyga en stor del av befolkningen att de nyliberala reformerna är nödvändiga (exempelvis, nedskärningar i välfärden är nödvändiga ifall vi skall kunna öka tillväxten) eller rent av eftersträvansvärda (folket är välfärdsnarkomaner som vars beroende måste brytas med hårdhänta försämringar av arbets- och socialförsäkringar). För att övertyga folk om att jämlikhet är skadligt och ojämlikhet bra har vi de senaste 30 åren, via högerns propagandainstitut och inflytelserika högerideologier, fått veta att välfärdsstaten är skadlig för tillväxten, att varje människa är en nyttomaximerande individ och att den kapitalistiska marknaden är det enda rationella och effektiva sättet att organisera en ekonomi. Vi har fått lära oss att girighet är bra, att näringslivstopparnas fantasilöner är efter förtjänst och att facket och arbetarklassens organisationer är ett särintresse som stör den perfekta harmonin på arbetsmarknaden mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. 8 Ojämlikhet = ohälsa Det är mot denna bakgrund som Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden utgör politiskt sprängstoff. I 30 år har vi fått höra att inkomstklyftorna måste öka, arbetslösheten bli högre och den offentliga sektorn privatiseras. I detta sammanhang har USA framställts som världens bästa och mest utvecklade land och en förebild för resten av världen vad gäller allt från ekonomi till socialpolitik. Wilkinson och Pickett är hälsoforskare och deras bok är inget politiskt traktat utan snarare en noggrann empirisk genomgång av vad statistiken och forskningen säger Genomgående hamnar nyliberalismens förebildsländer, Storbritannien och USA bland de länder som har störst sociala problem och störst kriminalitet oss om sambandet mellan samhällelig ojämlikhet och saker som livslängd, kvinnors ställning, social rörlighet och tillgången till utbildning. Deras statistiska tabeller visar på att sambandet mellan samhällelig ojämlikhet och bland annat kriminalitet och ohälsa är mycket starkt. Genomgående hamnar nyliberalismens förebildsländer, Storbritannien och USA (som har en stor ojämlikhet) bland de länder som har störst sociala problem och störst kriminalitet (ex. antal mord, psykiska sjukdomar, våldtäkter etc.). Wilkinson och Picketts slutsats blir att även om enskilda stödåtgärder och socialpolitik gör nytta i att lindra samhälleliga problem och förhindrar en del social misär, är det endast en politik för samhällelig jämlikhet som kan angripa de strukturella orsakerna. I och för sig har nog många människor länge haft en instinktiv känsla av att ojämlikhet är illa för den sociala samvaron och att jämlikhet är något som är bra för samhället, men Wilkinson och Pickett ger oss empiriska belägg för att detta faktiskt stämmer. Genom att samla och jämföra tillgängligt empiriskt material från 23 jämförbara ekonomiskt utvecklade länder slår Wilkinson och Pickett hål på den nyliberala tesen att ojämlikhet skulle vara något samhälleligt gott. Boken har därför mötts med ett avståndstagande och kritik från den svenska högern. Nyliberalismens ideologier har kritiserat urvalet av empiriskt material, Johan Norberg har särskilt kritiserat att trots att Sverige de senaste 30 åren sett en ökning av ojämlikheten har man inte sett en större andel kriminalitet samtidigt som medellivslängden stigit rejält. Men kritiken skjuter över målet, varje samhällsformation måste analyseras vid en historisk specifik tidpunkt med sina unika ekonomiska, sociala och teknologiska förutsättningar. Ingen skulle förneka att den tekniska och medicinska kunskapen har fortsatt att utvecklas kraftigt de senaste 30 åren, kunskapen om vissa hälsofarliga konsumtionsvaror (som tobak) har inneburit att vi idag lever längre än för 30 år sen, men Wilkinson och Pickett hävdar inte att den samhälleliga jämlikheten är den enda variabeln som förklarar människans allmänna livslängd. Vid en jämförande studie vid samma tidpunkt kan man dock finna att människorna faktiskt lever längre i jämlika samhällen. Livslängden kan naturligtvis stiga trots att ojämlikheten ökar, genom medicinska, sociala och tekniska framsteg. Detta motbevisar

5 Själva upplevelsen att hela tiden vara i en socialt underordnad position skapar en kraftigt ökad risk för sjukdom och tidig död, att inte bli socialt bekräftad som en jämlike är direkt dödligt dock inte Wilkinson och Picketts tes om att graden av ojämlikhet har stor betydelse, vilket också framkommer i en jämförande analys mellan länder med olika grad av ojämlikhet. Social stress Men låt oss återgå till argumentationen i Wilkinsons och Picketts bok. Varför är samhällelig ojämlikhet så skadlig i mänskliga samhällen? Här kommer deras resultat åter i klinch med en nyliberal tes, nämligen att det inte spelar någon roll att en minoritet får de mycket bättre så länge de fattiga i alla fall får det lite bättre. Wilkinson och Pickett visar att när människor inte längre lever i absolut fattigdom och kämpar för sin dagliga existens stämmer inte det resonemanget längre. För därefter är våra behov i hög grad vad man kan kalla sociala, det vill säga, givet vår existens i ett visst samhälle är vi beroende av en samhällelig levnadsstandard för att leva ett fullgott liv samt att vi alltid relaterar vår egen plats i den samhälleliga hierarkin i förhållande till hur andra människor lever. Även om man räknar bort faktorer som sämre tillgång till sjukvård, sämre jobb och mer hälsovådliga levnadsvanor kan detta inte förklara hela skillnaden i livslängd. För att förklara varför arbetarklassen lever så mycket kortare i jämförelse med de priviligierade grupperna så måste vi räkna in en faktor som Wilkinson och Pickett kallar social stress. Själva upplevelsen att hela tiden vara i en socialt underordnad position skapar en kraftigt ökad risk för sjukdom och tidig död, att inte bli socialt bekräftad som en jämlike är direkt dödligt. Wilkinson och Pickett förklarar detta utifrån en psykologisk/ evolutionär teori om att vi människor helt enkelt är funtade så att ojämlikhet skapar en social stress, de som drabbas absolut hårdast är de längst ner på den sociala hierarkin, men i ett ojämlikt samhälle drabbas även de som är högre upp i hierarkin av ökad social stress, de måste ständigt oroa sig för att inte ramla ner och tappa status. Detta är just en av Wilkinson och Picketts stora poänger, att alla tjänar på en större samhällelig jämlikhet, det privilegierade grupperna i relativt jämlika samhällen (som Sverige) lever längre än privilegierade grupper i mer ojämlika samhällen. Ju större ojämlikheten är i ett samhälle desto större blir behovet att visa på social status via vad man kan kalla skrytkonsumtion, det viktiga med inköpen och konsumtionen är inte att fylla en individs behov utan att via ekonomiska resurser skapa ett kapital av social status. Denna tävlan i statuskonsumtion skapar ingen större lycka hos de individuella konsumenterna utan blir snarare en ständig tävlan i att hålla ställningarna i kampen om social status, de som drabbas hårdast är naturligtvis de underprivilegierade grupperna som inte har medel till att klara statuskonkurrensen men som ändå känner sig tvungna att delta genom att konsumera på kredit. Politiska lösningar Boken utgörs mestadels av empiriska data och en biologisk/evolutionär teori som förklarar varför effekten av ojämlikhet är så stor i de jämförda länderna. Wilkinson och Pickett har dock inget politiskt recept för hur den samhälleliga ojämlikheten skall kunna minskas. De påpekar genom hela boken att de länder som är mest jämlika, Sverige och Japan, drastiskt skiljer sig åt i hur de åstadkommer denna jämlikhet men att det goda utfallet är detsamma. I Sverige skapas en större jämlikhet genom en utbyggd välfärdsstat och omfördelande skatter, i Japan bygger den på att lönerna är långt jämnare fördelade över olika sociala grupper än i motsvarande västländer. Skattenivån i Japan är dock låg och välfärdsstaten begränsad. Medlen spelar enligt Wilkinson och Pickett ingen roll, utan det är utfallet som är det viktiga, även om de kritiserar exempelvis Thatchers politik som kraftigt ökade ojämlikheten i Storbritannien. Jag ställer mig dock tveksam till det japanska exemplet som snarast framstår som en avvikelse i statistiken. På grund av unika historiska omständigheter är Japan närmast ett kulturellt helt homogent samhälle med stark social sammanhållning, där kollektivet ställs före individen. Den japanska modellen bygger också på en traditionell arbetsdelning mellan könen och en traditionell underordning av kvinnan till att ta hand om hem, barn och äldre släktingar. Generellt följer en större jämlikhet mellan könen med en större ekonomisk jämlikhet mellan olika sociala grupper men inte i Japans traditionella modell för produktion av sociala välfärdstjänster (dvs. kvinnors obetalda arbete). En progressiv politik måste ha ambitionen att samtidigt minska de sociala och de genusrelaterade klyftorna, det enda framgångsrika historiska exemplet på detta finner vi i de västeuropeiska välfärdsstaterna. Wilkinson och Pickett relaterar dock varken till kapitalismen som system eller kommer med några förklaringar till varför ojämlikheten ökat och varför nyliberalismen fått ett sådant genomslag i alla kapitalistiska länder. Denna kritik är lite orättvis då detta inte är deras intresseområde, som hälsoforskare är de intresserade av faktorer som skapar och minskar de samhälleliga ohälsotalen och andra sociala problem. Deras bok ger den empiriska grunden för att vederlägga nyliberalismens dogmer kring vad som skapar samhällelig lycka och kring människans natur. Här stannar dock analysen, och det är väl därför som till och med de konservativa Tories i Storbritannien, till skillnad från högern i Sverige, hyllat boken och dess resultat. Wilkinson och Pickett håller sig inom ett reformistiskt ramverk, möjligheternas fält sträcker sig till reformer inom systemets ram där de skandinaviska länderna framstår som samhälleliga framgångssagor. Visst utgjorde välfärdsstaten ett enormt mänskligt framsteg, men den var baserad på ett historiskt unikt maktförhållande där arbetarklassen fick stor politisk makt och kunde tvinga kapitalägarna till eftergifter. De senaste 30 åren har utvecklingen gått i motsatt rikting där arbetarklassen förlorat i politisk makt och tappat i organisationsstyrka. Boken är dock en nagel i ögat på nyliberalerna och dess resultat öppnar upp frågor om vårt samhälle idag, vad ett jämlikt samhälle verkligen är och hur vi kan nå dit. Verklig jämlikhet kan bara åstadkommas genom arbetarklassens fackliga och politiska kamp för ett samhälle utan klasskillnader. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk sa Marx, därför kan vi inte lite på vare sig borgerliga filantroper eller utopiska drömmar från den ene eller andre världsförbättraren. Endast en analys av kapitalismen och maktförhållandena i samhället mellan olika klasser kan utgöra grunden för en politisk handlingsstrategi; för detta visar historiska erfarenheter att det krävs både omedelbara reformer för att förbättra arbetarklassens situation, men samtidigt en vision för ett helt annat samhälle. Jämlikhetsanden Richard Wilkinson, Kate Pickett Karneval Förlag 9 10

6 Vad är klass? Har alla blivit medelklass? Den första delen av denna artikelserie visade att talet om klassamhällets död bygger på en ytlig och missvisande förståelse av klass. Men bara för att det är relativt enkelt att avfärda påståenden om klassamhällets död innebär det inte att vi kan luta oss tillbaka i stolen. Kapitalismen har förändrats en hel del sedan Marx gjorde sina beskrivningar av samhället under 1800-talet. Mattias Nylund tar sig an den amerikanske sociologen Erik Olin Wrights försök att göra en modern marxistisk klassanalys. Medelklassproblemet I en marxistisk förståelse bestäms klasserna i huvudsak utifrån de sociala relationerna i produktionen (vem äger produktionsmedel och vem måste sälja sin arbetskraft). Dock, om en klassanalys endast bygger på ägandeförhållanden i relation till produktionsmedel kan bara tre klasser 1 finnas; (i) (ii) (iii) Kapitalister: äger produktionsmedel - anställer arbetare), Arbetare: äger inte produktionsmedel säljer sin arbetskraft, och Egenföretagare: äger produktionsmedel - anställer inga arbetare. Ur en sådan kategorisering faller för de flesta utvecklade kapitalistiska länderna idag 85-90% av människorna in under en och samma lönearbetarklass. Samtidigt som detta säger något signifikant om den kapitalistiska samhällsformen; om dess specifika ägandeförhållanden Eventuellt 4; (iv) Trasproletariat: får inte sålt sin arbetskraft - äger då inget och därmed grunden för en lönearbetarstruktur, innebär en sådan grov kategorisering att en rad analyser och fenomen blir svåra att hantera och förstå. Grundproblemet är att en sådan förståelse av klass betraktar alla lönearbetare som tillhörande samma klass; t.ex. innehar då generaler, professorer, företagschefer och läkare samma position som vårdbiträden, telefonförsäljare, industriarbetare och butiksbiträden. Då lönearbetarstrukturen i ett senkapitalistiskt samhälle är komplex och uppdelad blir uppgiften för en modern marxistisk klassanalys att möjliggöra en analytisk uppdelning av olika klasspositioner i lönearbetarstrukturen. Problemet gäller vad som i vardagligt tal brukar kallas för medelklassen ; människor vars position inte på ett tillfredsställande sätt kan placeras i vare sig arbetarklassen eller kapitalistklassen. För att kunna göra en mer nyanserad analys av klasstrukturen behöver man ta hänsyn till olika positioners relationer till ytterligare två faktorer enligt sociologen Erik Olin Wright, nämligen (i) Auktoritet och (ii) Färdigheter och expertis. Auktoritet, färdighet och expertis Det finns två huvudsakliga anledningar till varför auktoritet är en central faktor i en klassanalys, den första handlar om dominansförhållanden. Utöver att äga produktionsmedlen och anställa arbetare innehar också kapitalister en dominansposition över arbetare; makt, belöningar och bestraffningar, liksom kontroll och övervakning är centrala komponenter i den kapitalistiska produktionen. Därmed bör man åtskilja olika positioner i lönearbetarstrukturen beroende på vilken relation de har till dessa dominansförhållanden. Den makt som erhålls i vissa yrken (t.ex. chefer) kan betraktas som en delegerad (kapitalist)klassmakt. På detta vis kan yrken med makt över andras arbete betraktas som präglade av både kapitalist- och arbetarklassen samtidigt; de utövar den kapitalägande klassens makt samtidigt som de lönearbetar. Denna typ av klassposition kan kallas för motsägelsefull klassposition. Den andra anledningen till att auktoritet är central i klassanalysen är att positioner med auktoritet också ger 11 en privilegierad position inom de exploaterande relationerna; yrken som innefattar mycket makt ger ofta en högre lön än vad produktionen och reproduktionen av deras arbetskraft skulle kosta, och en mycket högre lön än lönearbetare utan makt får. Dessa positioner får alltså för att fylla sin funktion en del av det mervärde arbetare skapar, en lojalitetsränta. Relationen till auktoritet är således en central komponent som påverkar klasspositionens placering i de sociala relationerna i produktionen: The higher one moves in the authority hierarchy, the greater will be the weight of capitalist interest within this class location. Thus upper managers, and especially Chief Executive Officers in large corporations will be very closely tied to the capitalist class, while the class character of lower level supervisor jobs will be much closer to that of the working class. (Wright 1997, s 20) Precis som för auktoritet kan färdigheter och expertis ge en privilegierad position i de exploaterade 12 relationerna, en färdighetsränta. En grundläggande anledning till detta är att efterfrågan är större än utbudet gällande en rad färdigheter. Färdigheter kan i detta sammanhang innebära allt från kunskaper och färdigheter till formella referenser och meriter (t.ex. utbildning). Utöver att ha en privilegierad position i termer av meriter och lön är även positioner med tillgång till färdigheter och expertis ofta svårare att kontrollera och dominera. Således leder även ägandet av färdigheter och expertis till en form av dubbel effekt (mer lön, mer kontroll över sitt arbete) på klasspositionen. Sammanfattningsvis: Within this approach, the central class division in capitalist society is between those who own and control the means of production capitalists and those hired to use those means of production workers. Capitalists, within this framework, exploit and dominate workers. Other positions within the class structure draw their specific character from their relationship to this basic division (Wright 2009, s.2). Tabell 1. Positioner i klasstrukturen 1. Anställer arbetskraft Anställer inte arbetskraft Relation till produktionsmedel Ägare Anställda Kapitalister Egenföretagare Experter i chefsposition Experter Har efterfrågade färdigheter Arbetsledare utan yrkes-utbildning Arbetare Har inte efterfrågade färdigheter Relation till efterfrågade utbildningar och kunskaper Erik Olin Wright Erik Olin Wright (född 1947) är en amerikansk marxist och professor i sociologi och en av de främsta utvecklarna av den analytiska förståelsen av social stratifiering och klasstrukturen. Wright var ansvarig för ett mycket omfattande projekt om klasstrukturen i de industrialiserade länderna som löpte över flera decennier. Projektet utmynnade bland annat i den mycket inflytelserika boken Class Counts som övertygande visade att klass är högst relevant för att förstå varför vårt samhälle ser ut som det gör. Den data som Wrights analyser bygger på, och som därmed redovisas i alla tabeller i denna artikel, samlades in under tidigt 80-tal för projektet. Med andra ord ser balansen mellan olika positioner i klasstrukturen idag förmodligen något annorlunda ut, även om grundmönstren med största sannolikhet kvarstår. Wright, Erik Olin (1997): Class counts. Comparative studies in Class analysis. Cambridge: Cambridge University Press Wright, Erik Olin (2009): Understanding Class. Towards an Integrated Analytical Approach. I New Left Review, vol 60, November-December Har auktoritet Ingen auktoritet Relation till auktoritet

7 Tabell 2. Positioner i klasstrukturen 2. Relation till produktionsmedel Antal anställda Många Få Inga Ägare Kapitalister Mindre företagare Egenföretagare Experter i chefsposition Experter i arbetsledande position Experter Anställda Chefer med Arbetsledare med Yrkesutbildade arbetare Chefer utan Arbetsledare utan Ej yrkesutbildade arbetare Experter Yrkesutbildade Ej yrkesutbildade Relation till efterfrågade utbildningar och kunskaper Chefer Relation till Arbetsledare auktoritet Underställda En marxistisk förståelse av klass som fokuserar de sociala relationerna i produktionen är fortfarande relevant, ur såväl ett vetenskapligt som ur ett politiskt perspektiv. En utvecklad klassanalys Under kapitalismens utveckling har en växande skara av den lönearbetande klassen kommit att inneha dessa motsägelsefulla klasspositioner, vilka inte på något enkelt sätt kan reduceras till arbetarklassen eller kapitalistklassen. Beroende på i vilken utsträckning en position innefattar auktoritet och/ eller färdigheter och expertis påverkas klasspositionen; ju större tillgång, desto mer privilegierad position inom produktionen. Om man inkluderar relationer till auktoritet samt färdigheter och expertis kan man utarbeta ett analysschema för klasstrukturen. När auktoritet samt färdigheter och expertis inkluderas kan lönearbetarklassen delas in i (minst) fyra olika positioner. Genom ett schema likt det i tabell 1. kan nu t.ex. en chef på ett företag (expert i chefsposition), med mycket auktoritet och färdigheter, dvs. som har en privilegierad position i produktionen, särskiljas från en lönearbetare som varken har tillgång till makt eller unika färdigheter (arbetare). Således kan man med en sådan förståelse komma åt fler positioner i klasstrukturen och därmed blir en mer Tabell 4. Övergripande klasspositioner Utökade experter i chefsposition Arbetsledare med Experter nyanserad analys möjlig. I tabell 1 lokaliseras sex grundläggande positioner i klasstrukturen. Vad som utgör ett lämpligt antal kategorier beror på vad som undersöks och dessa positioner kan göras mer precisa. En klassanalys av Sverige I tabell 2 har det gjorts en mer detaljerad uppdelning mellan olika positioner i klasstrukturen. Wright har i sin forskning analyserat flera länders klasstruktur utifrån schemat i tabell 2. I analysen av Sverige blev utfallet det som ses i tabell 3. Med en sådan analys blir det möjligt att föra en mer precis diskussion av klasstrukturen i moderna kapitalistiska samhällen. För att kunna arbeta med mer begripliga begrepp för lönearbetarkategorin kan man ta bort kapitalägarna (den vänstra kolumnen) och dela in positionerna i tabell 2 i fem fält där de olika extrempositionerna utökas till att inkludera de positioner som ligger dem närmast och som har liknande förhållanden och intressen. I tabell 4 urskiljs dessa fem Arbetsledare utan Utökad arbetarklass Tabell 3. Klasspositionernas fördelning i Sverige i procent 0,7 3,2 4,1 2,3 4,7 1,3 5,0 4,2 5,4 2,7 17,4 49,9 10,7 7,2 26,5 55,6 9,6 10,5 69,2 100 grundläggande klasspositioner i lönearbetarstrukturen. Med en tabell likt denna kommer man åt de större, övergripande mönstren i klasstrukturen. Hur sammansättningen av klasstrukturen i Sverige ser ut utifrån detta schema ser vi i tabell 5. Som framgår av tabellen befinner sig en stor majoritet av lönearbetarna (79,2%) i Sverige i den utökade arbetarklassen. Genom att dela upp lönearbetarstrukturen på detta sätt behandlas medelklassen inte som en enhetlig kategori, utan istället som olika sociala positioner som förstås utifrån deras relation till ägandeförhållandena i produktionen. Begreppet medelklass blir således inte speciellt informativt utan kan ersättas av det mer informativa motsägelsefull klassposition. Dock, om man av någon anledning skulle Tabell 5. Klasspositioner i Sverige 9,6% 3,0 % 5,6% 79,2% 2,6% 13 Vad är klass? vilja behålla det trubbigare begreppet medelklass är en intressant fråga vad denna klass blir i en analys av de sociala relationerna i produktionen. Om man väljer att benämna samtliga positioner utanför den utsträckta arbetarklassen för medelklass, och blandar samman dessa brokiga kategorier, blir denna andel strax under 21%. Wright sammanfattar: 14 The working class, even if defined narrowly, remains the largest class location in the class structure of developed capitalist countries, and if it is extenden to include those contradictory locations closest to it, then it constitutes a substantial majority of the labor force......if the working class is defined in relational terms it is hardly the case that the working class has largely dissapeared, as some commentators have suggested. (Wright 1997, s 73) Ser samhället ut som en lök eller en pyramid? Ofta hör man att begrepp som arbetarklass spelat ut sin roll och att vi idag lever i ett nytt samhälle. Om det gamla klassamhället kunde beskrivas som en pyramid (en liten klass på toppen, en lite större i mitten och de flesta på botten) så ser dagens samhälle mer ut som en lök (en liten klass på toppen, en stor klass i mitten, en liten på botten), menar man. Som vi sett i denna artikel är en sådan beskrivning av samhället totalt missvisande. En marxistisk förståelse av klass som fokuserar de sociala relationerna i produktionen är fortfarande relevant, ur såväl ett vetenskapligt som ur ett politiskt perspektiv. Ur ett vetenskapligt perspektiv eftersom klasstillhörighet har en sådan enorm påverkan på människors liv att många fenomen varken kan förstås eller förklaras utan ett klassbegrepp. Ur ett politiskt perspektiv eftersom det kapitalistiska samhällets ramar fortfarande gäller och därmed för att arbetarklassen, den stora majoriteten av lönearbetarna, fortfarande har möjligheten och intresset av att organisera sig mot kapitalägarna och bygga grunden för ett demokratiskt samhälle. Den första del av denna artikelserie publicerades i Antikapitalist nummer 37

8 Antonio Gramsci föddes 1891 i ett fattigt hem på Sardinien och kom att bli en av marxismens främsta tänkare och Mussolinis fiende nummer ett. Efter första världskriget sveptes Europa av protester och 1919 blev han i Turin, Italiens industriella centrum, redaktör för L Ordine Nuovo som blev revolutionens tidning under Italiens två röda år Gramsci själv skrev att arbetarna älskade L Ordine Nuovo för i tidningen fann de något av sig själva, den bästa delen av sig själva; för i den kunde de känna igen sin egen innersta strävan; hur kan vi bäst bli fria? Hur kan vi bli oss själva? och tidningen lovprisades av Lenin. Gramsci arbetade aktivt med att organisera den växande arbetarrörelsen i Turin och stödde fabriksråden som bildats efter första världskriget strejkade över en miljon arbetare och Gramsci i augusti året därpå inleddes en våg av ockupationer. Metallfacket Fiom ockuperade Alfa Romeos fabrik och därefter ockuperades flera hundra arbetsplatser runtomkring Milano. I september började även arbetarklassen i Turin att ta över fabrikerna. Premiärminister Giolitti får illustrera stämningen, jag skulle varit tvungen att använda hela polismakten för att ta tillbaka kontrollen över fabrikerna! Och vem skulle då ha hållit tillbaka de arbetarna utanför fabrikerna? att tvinga ut arbetarna med våld hade inneburit inbördeskrig!. Efter att Socialistpartiet och fackföreningen CGL vägrat stödja en viktig strejk i Turin skrev Gramsci i L Ordine Nuovo en profetisk varning om att den pågående klasskampen antingen kommer sluta i ett politiskt maktövertagande av den revolutionära arbetarklassen eller med en fruktansvärd reaktion från överklassen. Genom halvmesyrer och kompromisser sålde Socialistpartiet och fackförbundens ledare ut arbetarrörelsen som blev demoraliserad. Det bittra nederlaget banade väg för Mussolini. Socialistpartiet splittrades 1921 och Gramsci var en av grundarna av det italienska kommunistpartiet som då bildades. I november 1926 arresterades Gramsci i Rom och sattes i ett av Mussolinis fängelser. Efter över 10 år i fängelse dog han fyrtiosex år gammal av en hjärnblödning. Orden som fälldes vid hans rättegång vi måste hindra denna hjärna från att verka under tjugo år blev inte besannade då Gramscis idéer för vår tid? fängelsedagböcker (33 stycken) etablerade honom som en av arbetarrörelsens mest framstående marxister. För att komma förbi fängelsecensuren fick Gramsci koda sina anteckningar vilket gör dem svårtolkade. Han myntade flera egna viktiga begrepp som det goda förnuftet och organiska intellektuella, och såg marxismen som en praktikens filosofi. En organisk intellektuell för Gramsci är någon som har en tydlig koppling till en viss klass och som förespråkar den klassens intressen, till skillnad från en traditionell intellektuell, som endast ser idéer stötas och blötas på en intellektuell nivå utan relation till dagliga materiella kamper. Traditionella intellektuella ser sig själva som neutrala och tar därför det rådande samhällets idéer för givet och tenderar att försvara status quo. Gramsci ansåg att arbetarrörelsen måste skapa sina egna organiska intellektuella som kan argumentera och organisera mot dem som försvarar systemet, och visa arbetare att marxismen har bättre svar på deras problem. Begreppet praktikens filosofi innebär att marxismens idéer ständigt måste testas i praktiken, då tanke och handlig inte kan separeras. Gramsci utvecklade marxismen genom att insistera att det råder en slags kulturkamp, en strid om idéer, och att denna var en viktig del av klasskampen. Ord som kultur och filosofi skall förstås i dess vidaste bemärkelse. Filosofi är enligt Gramsci en del av varje samhälle och ett sätt att lösa vardagsproblem, inte något distanserat evigt tankesystem. För honom är vi alla filosofer som handlar och tänker utifrån vissa idéer. Språket Idag är det inte längre kyrkan som fostrar oss in i rätt sätt att tänka och handla utan istället har vi skolor, tankesmedjor och medieimperier. Men liksom på Gramscis tid väcks frågan om vilka idéer som sprids och med vilket syfte - och vilka idéer som inte får plats. Åsa Hjalmers argumenterar att Gramsci inte var någon abstrakt kulturteoretiker utan en aktiv socialist i arbetarrörelsen och att hans tankar från fängelset fortfarande har en hel del att säga oss. vi använder tillsammans med vår kultur och vardagens sunda förnuft innefattar ett specifikt sätt att se på världen. Det pågår därför en strategisk kamp om filosofin mellan det borgerliga sunda förnuftet och det goda förnuftet som är baserat på arbetarklassens egna intressen. Arbetare kommer alltid behöva kämpa för att försvara sig och kommer ibland agera på sätt som står i motsättning till vad de själva säger sig tycka. En arbetare kan till exempel både uttrycka rasistiska idéer och vara en lojal facklig aktivist som aldrig skulle agera strejkbrytare mot arbetskamrater som är invandrare. Genom kampen ställs idéerna mot den upplevda verkligheten. Denna kontrast 15 mellan tanke och handling är den centrala motsättningen i folks medvetande. Ur denna kan en grundläggande känsla för klass, vi mot dem, spira. Detta goda förnuft blir då ett steg framåt mot ökad klassmedvetenhet bort från det sunda förnuftet. Kampen om hegemonin Efter arbetarrörelsens nederlag i Turin börjar Gramsci fundera på hur det kom sig att man inte lyckats med revolutionen, och varför överklassen kunnat behålla sitt grepp om arbetarna, som trots allt ockuperat fabrikerna. Frågeställningen är relevant idag. Hur kommer det sig att de flesta människor verkar acceptera ett system som exploaterar dem och skapar enorma klassklyftor, krig och orättvisor? I mer repressiva länder härskar ledarna med hjälp av öppet våld, hot och militär men i väst, där det formellt finns yttrandefrihet och rösträtt till exempel, menar Gramsci att överklassen lyckas styra genom ett slags samtycke av de underordnade som skapas genom både ett underliggande hot om våld och genom ideologi. Gramsci utvecklar begreppet hegemoni för att förklara hur den härskande klassen gör när den härskar. Hegemoni handlar alltså inte bara om ideologi utan om hur överklassen utövar sitt ledarskap. Hegemonin styr vad som uppfattas som möjligt, sant och rimligt; att företag skapar välstånd, att klass är ett förlegat begrepp, att ekonomisk tillväxt är lika bra för alla, en tro på 16 gemensamma nationella intressen, att socialism är en utopi och att alla försök att skapa ett bättre samhälle kommer leda till diktatur. Kanske den viktigaste delen av hegemonin är att skapa acceptans för att ekonomi och politik ska ses som separata; vi har rösträtt men på arbetsmarknaden råder diktatur. Men hegemonin handlar också om att odla cynism och skapa ett dåligt politiskt självförtroende hos arbetarklassen. De hegemoniska idéerna sprids i nätverk som Gramsci kallar civilsamhället, de delar av det gemensamma samhället som är separata från statsmakten och det statliga utövandet av våld. Delar av civilsamhället är till exempel fackföreningar, kyrka, kulturorgan och media. Genom civilsamhället skapas ett system av värderingar och uppfattningar som stödjer den etablerade ordningen och håller arbetarklassen på plats. De individer som populariserar och sprider dessa idéer i samhället är personer som journalister, politiker, fackliga ledare, akademiker, jurister de som har en motsägelsefull klassposition i samhället. Detta spär på uppfattningar om att arbetare måste se upp till dem som är högre upp i hierarkin, och att arbetarklassen är oförmögen att skapa ett bättre samhälle. De som stödjer hegemonin är inte ens nödvändigtvis medvetna om dess existens tills dess att den utmanas. Bakom fasaden av samtycke lurar dock ständigt hotet om våld. Överklassen kan som sagt inte styra endast utifrån sina nakna ekonomiska intressen utan skapar sin hegemoni genom en kombination av moralisk auktoritet, en statlig våldsapparat och genom att de allierar sig med olika sociala krafter i samhället. Gramsci kallade detta ett historiskt block. Han ansåg att de italienska arbetarna, för att lyckas med en social revolution, behövde vinna över och skapa en allians med andra förtryckta grupper i samhället. I Italien innebar det en allians mellan bönderna i södra Italien och industriarbetarna i norr. Kampen om hegemonin är därför en dubbel kamp, både en kamp för att frigöra arbetarklassen från idéer som binder dem till den rådande exploativa ordningen, och en kamp för att skapa en allians mellan andra exploaterade grupper och arbetarklassen. Arbetarklassen måste alltså genom kamp förbereda sig för att bygga sitt eget historiska block. Poängen med att synliggöra hegemonin är att bygga en alternativ hegemoni som baserar sig på det goda För att lyckas och stå emot pressen att anpassa sig till det rådande samhällets idéer behövs det en socialistisk organisation. förnuftet. För att lyckas och stå emot pressen att anpassa sig till det rådande samhällets idéer behövs det en socialistisk organisation. Denna kan varken stå ovanför eller utanför arbetarklassen, utan måste bestå av aktivister som lär och generaliserar från den dagliga kampen och därigenom vinner ledarskap i arbetarrörelsen. Socialismens idéer finns redan i arbetarklassen men är blandade med en mängd andra motsägelsefulla uppfattningar. Uppgiften för en socialistisk organisation är att lyfta fram, destillera och sprida dessa idéer tillsammans med de bästa erfarenheterna. Kampen om politisk hegemoni idag, liksom för Gramsci, inbegriper därför en kamp för att bygga en revolutionär politisk organisation.

9 Den svarta revolutionen The Black Jacobins av CLR James Kejsarens nya Profil Stoppa pressarna! Per Schlingmann, moderaternas propagandaminister och vinnare av Orwells stora språkpris är tillbaka med En guide till nya moderaternas utseende. Hurra! Hurra! Så vad erbjuder då Schlingmann för handfasta tips i den nya grafiska profilen? Ja, i alla fall att människan skall stå i centrum. Åtminstone i språket. Individer eller medborgare? Säg människor istället. Arbetslösa? Människor utan arbete. Tillväxt? Prova fler människor i arbete. Välja själv? Människor får välja själv. Allt ypperliga förslag, fast en gnagande tanke infinner sig. Varför dessa förslag? Finns det en oro hos moderaterna att de inte framstår som särskilt mänskliga? Att det rent av skulle vara så att moderaternas politik är en smula...omänsklig? Självklart inte, börja nu tänka på något helt annat, väldigt snabbt, tack. Finn fem fel Röda tråden vurmar ju som bekant alltid för folkbildningen. Därmed följer ett diagnostiskt prov för våra läsare för att se om de har snappat upp vad moderaternas nya grafiska profil handlar om. Läs uttalandet av moderata riksdagsledamoten Katarina Brännström, studera bilden av Katarina. Stäm av med nedanstående citat från Schlingmanns guide. Beskriv var det gått snett. De nya moderaterna är avslappnade, trygga i sig själva och är lätta att tycka om. De är inte arroganta, nonchalanta, överdrivet allvarliga eller klämkäcka. Detta gäller oavsett vilken fråga eller i vilket sammanhang som bilden används. Vi lämnar slips och pärlhalsband hemma. Dräkt och kostym skapar också en distans genom att de framställer personen i den roll hon har, inte som den person hon är A Brave new world Försäkringskassan är av outgrundliga anledningar något impopulär för tillfället. De sjukskrivna som skall gå/rulla/hasa till arbetsförmedlingen i år kan ha något med det att göra. Hur få ordning på denna prekära sits? Att faktiskt behandla folk värdigt? Bah! Vad som behövs är uppenbarligen en fräsh media-make over. En ny logo som säger att man lämnat det gamla bakom sig och är en ny och trevlig kassa: Hmm, har vi inte sett detta tidigare... Mycket tillfälligheter nu för tiden... Inkomstskillnaderna ökar i Sverige - det är bra! Beredskapen är god Kriget i Afghanistan går nu så bra att CIA i en rapport som hamnat på Wikileaks föreslagit att man bör manipulera framställningen av kriget i Frankrike och Tyskland. För att med alla medel undvika att det blir en valfråga som i Nederländerna (där krigsmotståndarna vann) betonar CIA hur viktigt det är att den folkliga apatin inför kriget hålls uppe så att det inte blir en het potatis. Skulle det dock ske är det viktigt att betona hur ett tillbakadragande i Afghanistan skulle innebära att en våg av terrorism, opium och flyktingar följer med en hem. Vad är manipulering av folket för en god sak? Kom ihåg varför vi strider i Afghanistan. För demokratin dumbom! Say what? Citat från vår samtid Svartvita bilder ger en dokumentär känsla vilket signalerar trovärdighet och äkthet. Att...skapa en äkta, nästan dokumentär känsla, visar att moderaterna är ett parti som tar sitt avstamp i verkligheten. -Per Schlingmann, partisekreterare för moderaterna visar på vad verklighetsanknytning är I alla tider har en knuten hand symboliserat arbetarnas kamp. I vårt fall använder vi däremot en öppen hand för att symbolisera öppenheten för något nytt, inte en konflikt -Per Schlingmann, återigen, som nu förklarar tanken med loggan för gruppen Fackligt aktiva moderater, vilket sorteras under rubrikerna ord vs. handling, kalasarrogans samt å fan, finns dom? 17 Den fasansfulla jordbävningen på Haiti har nu försvunnit från löpsedlarna men exploateringen består på ön. Idag är det katastrofkapitalism à la Bush och Clinton, då var det Napoleon Bonaparte, slaveri och kolonialism. Men Haiti är också hem till en fascinerande historisk berättelse, om den lyckade slavrevolten, som bekämpade tre imperialistiska arméer där slavledaren Toussaint L Ouverture spelade huvudrollen. Att vinnarna skriver historien är ett välkänt faktum och man får förmoda att det är därför så få har hört talas om den haitiska revolutionen som viktig för slaveriets slutgiltiga avskaffande. Alla som nu fått upp ögonen för Haiti bör ta chansen att läsa denna klassiker, som är unik både på grund av sitt ämne och sin författare. Den är skriven 1938 med lätt hand av den briljante karibiske marxisten CLR James, som hade som mål att skriva en bok där slavarna själva stod i centrum som aktörer och inte som offer. Boken är ett gediget historiskt hantverk, och man följer med spänning och fasa slavarnas kamp för frihet mot kolonisatörernas försök att återinföra slaveriet och ta sin profitabla koloni tillbaka. Marx uttalande, att människorna själva gör sin historia, men inte under omständigheter de själva valt, löper som en röd tråd genom berättelsen. Boken beskriver väl och i detalj varför olika sociala aktörer och grupperingar agerar som de gör, och för en som avskydde skoltidens historieskrivning baserad på årtal och kungar blir allt nu begripligt och intressant. Det är en verklig maktkamp som skildras där fransmännen, britterna och spanjorerna agerar krigande bröder - ingen av dem vill se slavarna som egna herrar men de strider sinsemellan om att kontrollera ön. Spanjorerna beväpnar slavarna i hopp om att underminera fransmännens grepp om kolonin. De 18 rika plantageägarna å sin sida bedriver illegal handel med USA och kämpar för att kolonin ska bli självständig. Deras naturliga allierade hade varit den ganska rika mulattbefolkningen som också fruktade slavarna, något de insåg för sent. Men kärnan i berättelsen är slavarna och deras utveckling till strateger av högsta rang. Idag känner vi Haiti som en av de fattigaste platserna på jorden men i slutet av 1700-talet var det den rikaste platsen på jorden som producerade socker, kaffe, bomull, indigo och tobak. Systemet var helt beroende av slavar. Vid den här tiden fanns det vita på Haiti (som då hette Saint-Domingue), mulatter och en halv miljon svarta slavar från Afrika. Värdet på exporterna uppgick till 70 % av Frankrikes GDP, det var med andra ord en koloni man inte hade råd att förlora. The Black Jacobins, som titeln antyder, utspelar sig i skuggan av den franska revolutionen och som läsare får man ett haitiskt perspektiv på revolutionens förlopp och de olika sociala krafter och personer som var involverade i att skapa ett nytt samhälle. Boken inleds med en beskrivning av den ofantliga brutalitet som plantageägarna använde för att hålla slavarna i schack. Hela samhället präglades av rädsla och sadism vilket förklarar varför slavarnas slagord blev Frihet eller Död. Den franska revolutionen började bryta ner de gamla idéerna även på Saint- Domingue och Nationalförsamlingen i Paris gav motvilligt medborgarskap till de mulatter som kunde bevisa att de hade föräldrar födda i Frankrike, allt som allt 400 stycken. Frustrationen växte på flera håll med denna futtiga eftergift vilket banade vägen för slavrevolten i augusti Toussaint L Ouverture (han tog sig efternamnet öppningen ), som strax efter han gått med i den växande slavarmén blev dess ledare under det 12 år långa kriget, var en fri slav och en av de få som fått lära sig läsa och skriva. Efter den franska revolutionen radikaliserats och jakobinerna kommit till makten och deklarerat att man inte längre tolererade en hudens aristokrati och att slaveri skulle avskaffas, gick Toussaint med i den franska armén. Men när den revolutionära vågen så småningom avtog började Frankrikes nya härskare planera för att återta både ön och slavarna. Efter poeten William Wordsworth fått höra att Toussaint dött av lunginflammation skrev han en dikt åt slavledaren som avslutas med orden: Though fallen thyself, never to rise again, Live, and take comfort. Thou hast left behind Powers that will work for thee; air, earth, and skies; There s not a breathing of the common wind That will forget thee; thou hast great allies; Thy friends are exultations, agonies, And love, and man s unconquerable mind. Toussaints ord till en fransk officer visade sig i slutändan vara profetiska: genom att störta mig, har ni i San Domingue endast huggit ner stammen till frihetens träd. Det kommer att skjuta upp igen för dess rötter är många och djupa. The Black Jacobins CLR James Penguin Åsa Hjalmers

10 Högern har alltid haft sina rädslor riktade mot dem som haft det värst. Tidigare var det fattiga och arbetslösa. De var smutsiga och oregerliga. Nu är det muslimer. Därför är det något fint när en lagom mystokig konstnär vill läxa upp 1.3 miljarder muslimer och lära dem hur vi gör det i Sverige KulturTipset Torsdag 29 april STADSVANDRING: ARBETARSTADEN GÖTEBORG, HJÄLTAR OCH BERÄTTELSER Arbetarstaden Göteborg är ett uttryck som döljer olika berättelser som pockar på att bli berättade. Med Peter Birros rosade och risade TV-serie Upp till kamp i bagaget stiger vi ned i tiden till Björnbergska upploppen 1799 vid Lilla Torget och rör oss fram till dagens tid på Olof Palmes plats. Guide: Lars Persson stadsguide Torsdag 29 april, kl Samling: Lilla Torget Vandringen kostar 60 kronor, barn under 13 år går gratis. Ingen föranmälan krävs, betalning sker till guiden. Arr: ABF Kulturkrönikan Den här krönikan kommer inte innehålla en sprillans ny, helt unik iakttagelse som jag har gjort. Det betyder såklart inte att du ska sluta läsa. Men jag vill inte ta åt mig äran för att ha dragit ner byxorna på borgarnas syn på kultur. Det har andra gjort (mycket bättre!) långt före den här tidningen gick till tryckning. Hur som helst, nya bevis på att borgarna inte klarar av att skilja kultur från andra typer av varor, vare det tandkräm eller pyttesmå spikar, har kommit i dagen och bör såklart redovisas. SVT sände för några veckor sedan ett K Special som handlade om vad som hänt inom teatern de senaste åren. Det visade sig att cheferna blivit väldigt mycket rikare och skådisarna i bra mycket sämre sits än sist du bänkade dig för en långkörare med Tolstojs Krig och Fred. Och det har såklart åstadkommits genom samma metoder som inom resten av arbetsmarknaden, spara in på arbetskraften genom att göra jobben osäkra och se sedan till att bilda en orörbar klick av chefer som inte får kritiseras. Priset vi besökare får betala är att det inte är människor som ska göra rollerna på scenen utan abstraktionen arbetskraft. Och fruktansvärt dryga teaterbossar förstås Ett andra fall, ytterst graverande, är den grosshandlarmoral som ligger bakom regimen Reinfeldts avskaffande av konstnärslönerna. Med hjälp av dem skulle ett antal begåvade figurer kunna ägna sig åt ruskigt improduktiv konst som slukar tid men som inte genererar en produkt som kan krängas till varenda småunge som hungrar efter nya plastfigurer. Det bör så klart diskuteras vem som föräras med en konstnärslön. Men vår kära regim tycks mena att det vore slöseri med tid. Och tid är ju pengar så den ska användas produktivt. Och om en massa konstnärskluddar inte kan få sitt kladd sålt på närmsta galleri så ska de fan inte ha några pengar från en borgerlig regering heller! I deras huvuden är det ju som tidigare nämnt ingen skillnad på konst och vilken annan vara som helst. kulturen Och låt oss komma ihåg att den förre moderate statsministern ansåg att Top Gun var den främsta skapelsen inom filmen, genom tiderna Bli därför inte förvånade att kommersiell radio och TV inte avskräcker dem. Det sista exemplet handlar om idéer. Mer än en gång har jag funderat över hur det kommer sig att rasistiska nidbilder av Muhammed bedöms som skojiga och ädla försök att hävda yttrandefriheten i det borgerliga lägret. Det passerar t.o.m. som religionskritik. På frågan om vad som kan räknas till just kategorin religionskritik kan vi alltså försäkra oss om att svaret är vad fan som helst. Eller ja, vad fan som helst som riktar sig mot en grupp som borgarna är rädda för. Högern har alltid haft sina rädslor riktade mot dem som haft det värst. Tidigare var det fattiga och arbetslösa. De var smutsiga och oregerliga. Nu är det muslimer. Därför är det något fint när en lagom mystokig konstnär vill läxa upp 1.3 miljarder muslimer och lära dem hur vi gör det i Sverige. Den borgerliga religionskritiken har alltså en marknad och det är en köpstark målgrupp den vänder sig till. Högerns ledarsidor och krönikor ger ju gott om utrymme för religionskritiker som mörkermannen Per Gudmundsson och den ständigt närvarande Dilsa Demirbag-Sten. Dessa två, och många andra, har gjort karriär på att hävda nödvändigheten av att utöva religionskritik mot islam. Men tydligen bör de teologiska spetsfundigheterna lämnas därhän, antagligen av skäl som har med marketing att göra. Som sagt, inget nytt under solen. Men det skadar aldrig att dra fram borgarnas fattiga syn på kultur och idéer i ljuset. Ett regeringsskifte är naturligtvis inte lösningen på problemet. Kanske kan det dämpa förfallet en smula genom att angripa de värsta symptomen. Men själva sjukdomen stavas kapitalism. Den får vi ta itu med tillsammans! Martin Kehlmeier 19 MARXISMENS ABC Lycka var det att i den gryningen vara vid liv, men att vara ung var himmelskt! Den engelske poeten William Wordsworths reaktion på Bastiljens fall illustrerar det lyckorus som infinner sig när massorna störtar det gamla samhället och börjar bygga något nytt. Revolutioner dominerar historien. Kapitalismen är själv resultatet av en rad mäktiga revolutioner mot feodalismen, där 1789 är den mest framträdande. Utveckling har aldrig skett med jämna steg, utan genom plötsliga kliv framåt. Vid varje lyckad revolution får en ny del av samhället makt att leda mänskligheten för en tid. Så småningom blir denna styrande klass konservativ, en kätting som håller tillbaka utvecklingen. De sätter sin egen överlevnad före allmän nytta, även om det leder till kaos och lidande. Karl Marx skrev att då börjar en period av social revolution. Antingen bryts den gamla världens kättingar och samhället tillåts utveckla en ny fas, eller så kommer den civilisationen att upplösas och förfalla. Det är en vanlig uppfattning att revolutioner som dessa initieras av revolutionärer som konspirerar i rökfyllda rum. Vladimir Lenin den stereotypa kandidaten för denna roll avfärdade den beskrivningen fullständigt. Han argumenterade att det är bara när underklassen inte längre vill leva på det gamla sättet och när överklassen inte längre kan styra på det gamla sättet som en revolution kan segra revolution är omöjligt utan en nationell kris. Den ryska revolutionen 1917 bevisade hans argumentation. Bara veckor innan den började deklarerade Lenin att tsarväldet inte kommer störtas under hans livstid. Ryssland befann sig dock i en kris orsakad av dess medverkan i första världskriget. I februari 1917 marscherade kvinnorna i Petrograd, drivna till desperation på grund av överarbete och brist på bröd, mot tsarens palats. Demonstrationerna växte, och när armén vägrade skjuta på demonstranterna kollapsade Romanovdynastin. Revolution är inget dagsverke, och inte heller bara en förändring av statsmakten. En revolution är en process snarare än en enstaka händelse. Följaktligen tog det nio år för den engelska revolutionen och fyra år för den franska revolutionen att etablera republiker. Likaså var den ryska revolutionen långt från avklarad med händelserna i februari Den gamla överklassen aristokratiska jordägare och industrimän var fortfarande kvar. Befolkningsmassorna var uppvuxna med att lyssna till sina herrar, och kände därmed inte omedelbart att de varken En lyckad arbetarrevolution är en festival för de förtryckta kunde eller borde vara den nya styrande klassen. Till att börja med attraherade reformistpartier mycket mer stöd än de revolutionära bolsjevikerna. Detta gjorde det möjligt för Kerenskijs regering, som verkade inom ramen för de gamla sociala strukturerna, att ta kontrollen. Icke desto mindre så utvecklades den revolutionära processen. Som Marx förklarade; revolution är inte bara nödvändigt för att det är det enda sättet att störta den styrande klassen, utan även därför att det krävs revolution för att klassen som tar över ska kunna rensa sig från tidens lort och bli lämpliga att grunda samhället på nytt. Miljontals ryssar lärde sig snart att kompromisser och halvmesyrer var meningslösa. Soldaterna omkom fortfarande och matbristen bestod. Småbönderna hade fortfarande en nödtorftig existens medan de rika aristokraterna ägde den bästa marken. I denna situation kunde Lenins R för revolution bolsjeviker spela en avgörande roll med sitt slagord Fred, Jord och Bröd. De vann en majoritet av arbetarna till idén om att ta över makten. Revolutionärer startar inte revolutioner, men kan spela en avgörande roll för att revolutionen ska lyckas. Den 25 oktober hade sovjeterna demokratiska råd bestående av arbetare och soldater valt bolsjevikerna till majoritet och därmed tagit makten. Genom detta motbevisas idén om att revolutioner är blodiga. Liksom Pariskommunen från 1871, var Rysslands oktoberrevolt 1917 nästan utan blod, och inom 24 timmar hade landet dragit sig tillbaka från första världskrigets blodbad. Detta exempel inspirerade till ett uppror i Tyskland i november 1918 som medförde slutet på konflikten, med oräkneliga liv räddade. Det är misslyckade revolutioner som leder till allvarlig blodutgjutelse. Efter 1917 var revolutionärerna i resten av Europa för svaga för att leda vågorna av revolter till seger. Konsekvenserna var tragiska. Rysslands isolering innebar att deras försök att bygga socialism dukade under för stalinism. I Tyskland var den styrande klassen så livrädda för en halvfärdig revolution att den vände sig till nazismen. Ytterligare ett världskrig med än värre ohyggligheter följde. I kontrast är lyckade arbetarrevolutioner, som Lenin uttrycker det, en festival för de förtryckta då man för att lyckas måste skapa enhet genom att överkomma förtryck. Till skillnad från alla tidigare revolutioner innebär en arbetarrevolution inte att en minoritetsklass tar över makten från en annan minoritetsklass. Majoriteten kommer att styra samhället för första gången och eran av revolutioner att ta slut. Donny Gluckstein, Socialist Review december 2008 Bearbetad översättning Helena Dübeck