Lag om stöd och skydd för barn och unga, LBU

Transkript

1 1 Barnskyddskommitténs förslag: Lag om stöd och skydd för barn och unga, LBU ( denna text skrevs våren 2010) Vad händer med utredningsförslagen nu? På departementet pågår, när detta skrivs i februari, en sammanställning av inkomna remisssvar. Någon proposition från regeringen förväntas inte under 2010, inga medel finns reserverade för detta. Det innebär att den regering som får väljarnas förtroende i höstens val då får ta ställning till en eventuell samlad proposition i barnskyddsfrågorna. Ett av utredningsförslagen kommer dock sannolikt att bli lag redan i höst. Frågan om huruvida barn i vissa sammanhang ska kunna höras utan vårdnadshavarnas samtycke eller närvaro har belysts i en tidigare utredning. Den gällde bland annat vilka nackdelar som kan uppkomma för ett barn vid gemensam vårdnad när vårdnadshavarna inte kan komma överens i frågor som rör barnet. I en lagrådsremiss Umgängesstöd och socialtjänstens förutsättningar att tala med barn föreslås att det i socialtjänstens barnavårdsutredningar ska vara möjligt för utredaren att tala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Detsamma ska gälla i utredningar på initiativ av socialnämnden om överflyttning av vårdnaden på grund av att vårdnadshavaren brister i omsorgen om barnet, eller då ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti i år. text: Staffan Olsson

2 2 Under det senaste decenniet har en omfattande översyn skett av den lagstiftning som gäller skydd och stöd för barn och unga. Många tendenser i tiden har bidragit, inte minst frågan om familjehemsplacerade barns situation samt anmälningsplikten och socialtjänstens brister i de utredningar som gäller barn. Dessutom har barns svåra situation uppmärksammats åtskilliga gånger, till exempel ifråga om barnen Louise i Vetlanda och Bobby i Nässjö. I dessa fall ifrågasattes bland annat socialnämnders bristande utredningsrutiner och anmälningsplikt till varandra. Länsstyrelserna i landet granskade 2006/07 den sociala barn- och ungdomsvården och riktade stark kritik mot bland annat utredningsfrekvens och kvalitet. I Socionomen 2/2009 belyste jag detta i debattinlägget Barns villkor skiljer sig åt i olika kommuner och stadsdelar redovisade Barnmisshandelskommittén sitt betänkande Barnmisshandel Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72). Utredningen ledde fram till viss ny lagstiftning, bland annat om krav på ökad samverkan kring barn som far illa eller riskerar att fara illa, vissa ändringar i anmälningsplikten, strängare straff då ett brott inneburit att ett barn kränkts av en närstående eller tidigare närstående person samt ökade möjligheter för socialnämndens personal att anmäla vissa brott. Men frågor om barns skydd har många dimensioner. Det är viktigt att ta ett samlat grepp om dessa frågor emellanåt, såsom regeringen nu har gjort. Det var i december 2007 som regeringen beslutade att se över bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i SoL och LVU. I den här artikeln redovisar jag utredningsdirektiven, huvudparten av de förslag som lagts samt några av de synpunkter remissinstanserna har lämnat. Direktiven Regeringens direktiv (2007:168) täckte ett mycket brett område. Utredningen skulle ta ställning till: Hur den sociala barn- och ungdomsvårdens övergripande mål och ansvar för barn och unga ska formuleras, Om reglerna om anmälningsplikt behöver förtydligas, Om socialnämndens möjlighet att anmäla brott mot barn ska ändras till en skyldighet, Om reglerna om utredning av barns förhållanden behöver kompletteras, Om reglerna om insatser enligt SoL och LVU behöver ändras, Om villkoren för familjehem kan förbättras, Om reglerna om uppföljning av insatser behöver förbättras, Vilken kompetens som behövs för att arbeta inom den sociala barn- och ungdomsvården. I utredningsuppdraget ingick också att bedöma om bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga ska sammanföras i en särskild lag. Och i så fall även ta ställning till om de bestämmelser i SoL som reglerar socialtjänstens familjerättsliga arbete ska föras över till den lagen. Regeringen utsåg generaldirektör Kerstin Wigzell till särskild utredare.

3 3 Slutbetänkandet Barnskyddskommittén presenterade i juli 2009 sitt slutbetänkande, SOU 2009:68, Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU). Kommittén landade i ett förslag om en särskild lag för just barn och unga, det vill säga personer upp till 21 års ålder. Betänkandet omfattar drygt 700 sidor och är föredömligt strukturerat och väl skrivet, kompletterat med en bilagedel som innehåller mycket läsvärda och passande artiklar. Författare till dessa är Bodil Rasmusson: 20 år med barnkonventionen, Ingrid Höjer och Yvonne Sjöblom: Ungdomar i utsatta livssituationer och deras väg till självständighet, Dagmar Lagerberg: Skydd och stöd i social barnavård, Gunvor Andersson: Adoption som barnavårdsinsats, samt Bengt Börjeson: Det är ju ett svårt och oerhört kvalificerat jobb om förutsättningarna för att utveckla det sociala arbetet med barn och ungdomar. Några av kommitténs förslag Kommitténs förslag finns redovisade och diskuterade/motiverade i respektive utredningskapitel. Nedan redovisar jag ett flertal av dessa förslag och bedömningar, som är av stor betydelse för socialtjänstens personal och dess samarbetspartners. Beräknade nya kostnader för kommunerna på grund av utredningens förslag sägs vara 212 miljoner kr. Kap 5. En särskild lag om skydd och stöd för barn och unga (LBU). Lagen ska vara användarvänlig, ha ett tydligt barnperspektiv, skapa förutsättningar för rättssäker hantering av ärenden. SoL, LVU och internationella adoptioner ska ingå. Den är en speciallag i förhållande till SoL. Bestämmelserna ligger i kronologisk ordning utifrån ärendehandläggningen. Frivillighet och tvång finns i samma lag inget hindrar detta, enligt utredningen. När en fråga inte regleras i LBU gäller SoL, LSS och Föräldrabalk. Och LVU upphör. Kap 6. Barnets bästa och barnets röst Barn ska ges möjlighet att yttra sig i en utredning om det inte är olämpligt. Detta är en utvidgning jämfört med idag, då barn bör höras om det är till nytta för utredningen och det kan antas att barnet inte tar skada av att höras. Kap 7. Övergripande mål för lagen och kommunens ansvar Socialnämndens SN:s generella ansvar för att ge stöd och hjälp till unga brottsoffer ska tydliggöras och stärkas. I fråga om barn som bevittnar våld eller andra övergrepp av eller mot närstående ska SN omfattas av samma ansvar. Det ska inte begränsas till att våldet utövats av eller mot någon närstående vuxen utan gälla närstående (inkl. syskon). Kap 8. Uppmärksamma barns och ungas behov av stöd och skydd om anmälningsskyldigheten m.m. Allmänheten bör anmäla till SN om de får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Anmälningsskyldiga ska genast anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Idag gäller anmälningsplikt då man får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd, det vill säga plikten att anmäla är kopplad till vad SN kan tänkas göra. Syftet med förslaget sägs i utredningen inte vara att utöka eller avgränsa den grupp av barn och ungdomar som idag förväntas anmälas till socialtjänsten. En anmälningspliktig anmälare ska kunna påkalla ett möte med socialtjänsten. Socialtjänsten ska se till att mötet kommer till stånd och kalla barn, vårdnadshavare och de som gjort anmälan, om det inte är olämpligt för barnets bästa. Socialtjänsten tar självständigt ställning till om utredning behöver inledas eller inte.

4 4 Genom en uppgiftsskyldighet ska socialtjänsten kunna informera den som är anmälningsskyldig om ställningstagandet att inleda eller inte inleda utredning, med anledning av anmälan. För att möjliggöra återkoppling även till anmälare i enskild verksamhet föreslås en ändring i offentlighets- och sekretesslagen. Familjerådgivningens anmälningsskyldighet ska även omfatta kännedom om att ett barn bevittnar våld. Bestämmelsen i LBU ändras också så att de angivna anmälningsgrunderna inte är hänförliga till hemmet utan till att de begås av en närstående. Inget talar enligt utredningen för att utökade sanktioner är ändamålsenliga för att öka anmälningsbenägenheten vid allvarliga fall av våld, övergrepp eller försummelse. De nationella myndigheterna bör öka sina insatser för att nödvändig kunskap, handlingsplaner och rutiner kring anmälningsplikten ska finnas hos aktuella myndigheter. Tillsynsmyndigheterna bör också på ett bättre sätt än idag kontrollera efterlevnaden och vilka rutiner som finns. Socialtjänsten bör erbjuda möjlighet till konsultation före anmälan. Och inom ramen för lokal samverkan bör en kontinuerlig dialog föras om frågor kring anmälningsskyldigheten. Då en familj flyttar och barnet misstänks fara illa ska SN anmäla till socialtjänsten i den nya kommunen. Detta framgår redan av gällande bestämmelser inget förtydligande behövs. Kap 9. Polisanmälan vid misstanke om brott Det finns inte tillräckliga skäl att i LBU införa en skyldighet för SN att polisanmäla varje misstanke om brott mot barn. Men det är angeläget att få till stånd en mer likvärdig och medveten bedömning inom socialtjänsten av om en polisanmälan ska göras. Att avstå måste ha föregåtts av ett noggrant övervägande från nämndens sida. Kap 10. Utredning av barns och ungas behov I LBU införs en bestämmelse om att en omedelbar bedömning av skyddsbehovet ska göras så snart en anmälan inkommer till SN. Bedömningen ska dokumenteras. En utredning ska inledas inom 14 dagar från mottagandet av en anmälan, om inte synnerliga skäl finns. Utredningstiden ändras inte- högst 4 månader, om inte särskilda skäl finns. En förkortning sägs kunna äventyra utredningarnas kvalitet. Men tidsbegränsningen för en förhandsbedömning innebär att sammanlagd tid från anmälan till beslut kan förkortas. SoS bör utarbeta vägledning för att uppnå en mer likvärdig bedömning av vilka typer av anmälningar som i normalfallet bör leda till utredning. En bestämmelse ska införas i LBU att den som berörs av en utredning ska underrättas genast, om inte särskilda skäl talar mot det. Vid en utredning som rör barn ska samtal med barn kunna genomföras utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Motsvarande möjlighet ska finnas vid sådan uppföljning eller avslutad utredning respektive placering, som föreslås föras in i LBU. När en slutförd utredning visar att barnet är i särskilt behov av stöd eller skydd, men samtycke saknas till insatser, ska nämnden kunna besluta om uppföljning i högst två månader efter avslutad utredning. Det ska även gälla barn över 15 år på grund av eget beteende. Under den tiden ska nämnden ha befogenhet att ta de kontakter som behövs och samtala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. Socialtjänsten ska underrätta berörda om beslutet att inleda respektive avsluta uppföljningen. Kap 11. Barns och ungas rätt till bistånd SN ska enligt LBU ha möjlighet att besluta om öppna insatser till barn som har fyllt 15 år, även utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det.

5 5 Kap 12. Öppna insatser SN:s ansvar att bedriva förebyggande arbete, tillsammans med andra, tydliggörs i LBU. Detta arbete ska inriktas på att uppmärksamma och motverka skadliga miljöer för barn och unga samt att genom uppsökande och annat förebyggande arbete förhindra att barn och unga far illa. Bestämmelsen kompletterar den nuvarande bestämmelsen om alkohol- och drogförebyggande arbete. En ny generell bestämmelse förs in i LBU om SN:s ansvar att ha tillgång till öppna insatser för att kunna möta barns, ungas och deras föräldrars behov. Skäl finns inte att införa möjlighet till öppna insatser utan samtycke vid misstänkta missförhållanden i hemmet. Andra föreslagna förändringar, bland annat uppföljning oberoende av samtycke efter avslutad utredning och placering, ändrade regler för anmälningsförfarandet samt ökade möjligheter för barn att få insatser utan vårdnadshavarens samtycke, fyller det behov som finns av regler till stärkt skydd för denna grupp av barn. Kap 13. Familjehemsverksamheten Definitionerna av familjehem och HVB förs över från SoF till SoL. Den kommun där ett tilltänkt familjehem är beläget ska utan sekretesshinder vara skyldig att till placeringskommunen lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen av familjehemmet. Det ska även vara en skyldighet för placeringskommunen att informera och samråda med andra kommuner som har placerade barn, ungdomar eller vuxna i samma familjehem. Bestämmelser om detta införs i LBU. Av LBU ska framgå att SN är skyldig tillhandahålla utbildning till familjehems- och jourhemsföräldrar. SN bör även ställa krav på att familjehems- och jourhemsföräldrar genomgår utbildning innan ett barn placeras, eller i nära anslutning till placeringen. SoS bör ta fram lämpligt material. SN:s ansvar för stödet till familjehem och jourhem behöver markeras tydligare med en självständig bestämmelse om SN:s skyldighet att lämna råd, stöd och annan hjälp till familjehems- och jourhemsföräldrar. SN ska vara skyldig att upprätta ett skriftligt avtal med familjehemmet, för att tydliggöra vad som är familjehemmets respektive SN:s ansvar och åtaganden när det gäller insatser och stöd till barnet. En bestämmelse om detta införs i LBU. Vid en placering som sker på privat initiativ ska SN fortsatt vara skyldig att undersöka om förhållandena i hemmet är tillfredsställande samt besluta om medgivande. Detta ska framgå av LBU. SN:s skyldighet att lämna råd, stöd och annan hjälp som hemmet behöver samt att överväga vården ska inte längre gälla vid privatplaceringar. Placering i ett privat enskilt hem ska inte heller omfattas av möjligheten till flyttningsförbud. SoS bör ta ett kontinuerligt och långsiktigt ansvar för familjehemsvården vad gäller normering, förmedling av ny kunskap samt tillsyn. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt risker och missförhållanden i vården. Privata konsulentstödda verksamheter ska vara tillståndspliktiga i den del de erbjuder psykosocialt stöd eller behandling till barn och unga som är placerade i familjehem. En bestämmelse om detta införs i SoL. Till den del som verksamheterna inte omfattas av tillståndsplikt står de likväl under tillsyn enligt SoL. Med tillsynen följer dokumentationsplikt. Kap 14. Barn och unga i samhällsvård SN:s ansvar i SoF att noga följa vården förs över till LBU.

6 6 Nuvarande bestämmelse i lag om att SN ska verka för att barn och unga i jourhem, familjehem eller HVB får lämplig utbildning ska kompletteras med att nämnden också ska verka för att barn och unga får den hälso- och sjukvård de behöver. Bestämmelsen förs in i LBU. SoS och Skolverket bör utarbeta vägledning till huvudmännen när det gäller samhällsvårdade barns behov av hälso- och sjukvård och pedagogiskt stöd. SN ska i samband med en placering vara skyldig att utse en socialsekreterare, som har ett särskilt ansvar för att följa vården och att ha kontinuerlig kontakt med barnet under placeringen. Socialsekreteraren bör ha en självständig ställning gentemot den eller dem som vårdar barnet. Besök ska ske minst 4 ggr/år och anpassas efter barnets/den unges behov. Socialsekreteraren bör vara noga med att föra enskilda samtal med barnet. En bestämmelse om detta förs in i LBU. Barn/Unga som är placerade i familjehem/hvb kan ha behov av kompletterande stöd. Det är angeläget att SN är lyhörd för barnets behov av eller önskemål om en kontaktperson eller ett professionellt stöd i någon form. SN:s ansvar att ge föräldrarna stöd under barnets placering ska enligt LBU gälla både vid placering i familjehem och i HVB. Stöd som reglerar föräldrarnas egen rehabilitering återfinns även i fortsättningen i SoL. SN ska, även utan samtycke från vårdnadshavare eller barn, om barnet fyllt 15 år, kunna besluta om uppföljning efter avslutad placering i familjehem eller HVB om barnet bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd. Det ska kunna pågå i högst två månader. SN ska då ha befogenhet att ta de kontakter som behövs och kunna samtala med barnet utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro. SN ska underrätta den som berörs av uppföljningen av beslutet om att inleda eller avsluta denna. En bestämmelse om detta förs in i LBU. Utredningen bedömer att SN bör ge ungdomar som varit i samhällsvård och som är på väg ut i vuxenlivet samma stöd som ungdomar får av sina föräldrar. En generell bestämmelse om eftervård fördes nyligen in i SoL. Uppföljning av tillämpningen och utfallet bör avvaktas innan ytterligare precisering av lagstiftningen sker. En sådan möjlig precisering är lagstadgad eftervård till 23 års ålder. De två nuvarande bestämmelserna om övervägande i SoL respektive LVU förs samman till en bestämmelse i LBU och kompletteras till sitt innehåll. Övervägandet ska gälla inte bara om vården behövs utan även hur den bör inriktas och utformas på lång sikt. Det bör grunda sig på en allsidig uppfattning om barnets situation och ha föregåtts av en dialog med alla berörda inklusive barnet, i mån av ålder och mognad. Efter en vårdnadsöverflyttning ska placeringskommunen, om familjehemsföräldrarna så önskar, vara skyldig att ge fortsatt råd och stöd. Kap 15. Kvalitet och kompetens SN:s ansvar för uppföljning och kontroll av verksamhetens kvalitet behöver förtydligas. En sådan uppföljning och kontroll förutsätter ledningssystem som bygger på indikatorer och resultatmått för hela verksamheten. SN:s ansvar för uppföljningen och verksamhetens kvalitet förtydligas i LBU. SN ska vara skyldig att inom ramen för kvalitetsarbetet särskilt uppmärksamma behovet av rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom den sociala barn- och ungdomsvården. En bestämmelse om detta införs i LBU. Socionomexamen ska krävas för följande arbetsuppgifter: - Bedömning av om utredning ska inledas - Utredning och bedömning av insatser eller av andra åtgärder, eller - Uppföljning av beslutade insatser För socialsekreterare som saknar tidigare erfarenhet av dessa arbetsuppgifter ska socialnämnden erbjuda lämplig introduktion och stöd i yrket. Bestämmelser om detta förs in i LBU.

7 7 En bestämmelse införs i LBU om att SN får använda socialsekreterare med utländsk examen för att fullgöra de uppgifter som det enligt huvudregeln krävs svensk socionomexamen för, om den utländska utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar en svensk socionomexamen. En specialistutbildning om minst ett år bör införas på den avancerade nivån. På sikt bör det bli en lagstadgad skyldighet för SN att sörja för att nämnden har tillgång till specialistkompetens i arbetet med ovan nämnda arbetsuppgifter, det vill säga att bedöma om en utredning ska inledas, utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder samt uppföljning av beslutade insatser. Ambitionen bör vara att en sådan lagstadgad skyldighet införs inom åtta år. Några remissynpunkter 88 remissvar har inkommit, varav ett från undertecknad. Ett huvudintryck är att de flesta svar i grunden är positiva till kommitténs förslag, även till en ny lag, LBU. Men många instanser, till exempel Svea Hovrätt, kritiserar en alltför hög grad av detaljreglering, till exempel ifråga om antal familjehemsbesök per år eller tidsfristen 14 dagar för att inleda utredning efter inkommen anmälan. Dessutom riktas tydlig och stark kritik mot att asylsökande och ensamkommande barns situation inte behandlats tillfredsställande av kommittén. Och Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges Tandläkarförbund vill bli tagna på större allvar som samverkanspartners. Tandläkarförbundet beklagar att den nu aktuella Barnskyddsutredningen överhuvudtaget inte nämner tandvården i sin utredning. Jag väljer att i den här artikeln lyfta några viktiga kommittéförslag samt de bemötanden förslagen fått i remissrundan. Om LBU Socialstyrelsen tillstyrker utredningens förslag till LBU, eftersom det stärker barnperspektivet och sätter barn och ungas behov i centrum. Men man anser att konsekvenserna av att bryta ut delar av bestämmelserna i socialtjänstlagen inte har analyserats i tillräcklig omfattning. Även andra tunga instanser är kritiska. JO är tveksam till LBU i föreslagen form, med frivillighet och tvång blandat. Och Föreningen Sveriges Socialchefer anser att det saknas tillräckligt starka argument för en uppsplittring av SoL. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bedömer att frågan om att bryta ut bestämmelser om barn och unga ur socialtjänstlagen behöver utredas och analyseras ytterligare. Svea Hovrätt anser inte att LBU är nödvändig. Fyra tunga kommuner Malmö, Botkyrka, Helsingborg och Eskilstuna är också starkt kritiska till LBU. Malmö säger i sitt svar att man vill att betydelsen närmare ska analyseras av att från SoL lyfta ut bestämmelserna som avser barn och unga för att föra in dessa i en särskild lag. Det finns behov av att göra förändringar i lagstiftningen, men frågan är vilka konsekvenser en särskild lagstiftning för barn och unga får på sikt, då helhetssynen inom socialtjänstens verksamhetsgrenar riskerar att gå förlorad. Uppsala Universitets juridiska fakultet säger slutligen om LBU att en sådan åtgärd innebär emellertid delvis en återgång till en tidigare rådande ordning då lagregleringen rörande samhällets barnavård återfanns i en lag. Min bedömning är att regeringen noga bör begrunda om en ny LBU ska införas, med tanke på flera tunga remissinstansers stora tvekan.

8 8 Om förändrade bestämmelser i anmälningsplikten I utredningens kap. 8 behandlas frågor om barns skydd, bland annat om anmälningsplikten. De flesta remissinstanser ställer sig positiva till en förändrad och rakare anmälningsplikt, som inte längre i sin formulering ska vara kopplad till om socialnämnden kan behöva ingripa till ett barns behov av skydd. Kommittén påpekar att förändringen inte är tänkt att leda till fler anmälningar. BRIS säger dock att vår bedömning är att lydelsen i den nuvarande lagstiftningen är en av förklaringarna till att många inte gör en anmälan även om behov finns. Några remissvar är tydligt kritiska, bland annat undertecknad själv, eftersom en anmälningsplikt, när man får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa, blir godtycklig och oklar. En misstanke måste enligt min uppfattning vara grundad. JO påpekar att enligt min mening kan den föreslagna bestämmelsen enligt sin ordalydelse komma att tolkas så att det föreligger en skyldighet att göra en anmälan i fler situationer än vad utredningen har avsett. Under alla förhållanden finns det en risk för att förslaget kan leda till en ökad osäkerhet om i vilka fall som en anmälan ska göras. Eftersom det är fråga om en skyldighet att göra anmälan bör bestämmelsen utformas på ett tydligare sätt. Även Institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet är kritisk och avstyrker såväl förändrad anmälningsplikt som återkoppling vid beslut om att inleda/inte inleda utredning. De flesta remissvar är även positiva till att en anmälare ska kunna påkalla (kräva) ett möte med socialnämnden om det inte är olämpligt med hänsyn till barnets bästa samt att uppgifter om huruvida en anmälan leder till utredning ska återföras/återkopplas till en anmälningspliktig, om denne så begär. Stiftelsen Allmänna Barnhuset säger att en obligatorisk återkoppling från socialtjänsten till anmälaren skulle få stor betydelse i arbetet. Men alla är inte positiva. JO uttrycker tvivel i båda dessa frågor: Förslaget i denna del (om att anmälaren ska kunna påkalla ett möte) är inte så underbyggt att det bör leda till lagstiftning och under det fortsatta lagstiftningsarbetet bör enligt min mening därför övervägas om det inte i stället borde införas en möjlighet, men inte en skyldighet, för nämnden att röja den aktuella uppgiften (d.v.s. återkoppla uppgifter om huruvida utredning är inledd eller inte, min anm.). Åklagarmyndigheten anser att det är nödvändigt att tillskapa tydliga riktlinjer för de situationer då ett möte bör undvikas vid brottsmisstanke mot barnets närstående till exempel. Förslaget att familjerådgivningens anmälningsplikt vidgas till att även omfatta situationer då barn bevittnar våld mot någon närstående, liksom att familjerådgivningens anmälningsplikt kopplas till vad närstående gör, inte som idag till förhållanden enbart i hemmet, tas emot positivt av bland annat Botkyrka kommun och KFR, Sveriges Kommunala Familjerådgivare. KFR säger: Vi stödjer utredningens förslag och anser att det innebär att lagen uppdateras i enlighet med senaste forskningsrön. Vi anser att denna anmälningsskyldighet går väl att förena med familjerådgivningens särställning inom socialtjänsten, då den så tydligt bygger på tanken om barns skydd och t.ex. barnkonventionen. JO är dock kritisk till att utvidga familjerådgivningens anmälningsplikt på grund av särskilt sträng sekretess där. Att polisanmäla brott mot barn Kommittén föreslår ingen tvingande skyldighet för socialnämnden att polisanmäla brott mot barn. Denna uppfattning vinner i stort remissinstansernas gillande. Åklagarmyndigheten har en annan uppfattning och är kritisk till flera i utredningen angivna skäl till att inte polisanmäla: Huvudprincipen är att misstanke om brott mot barn bör polisanmälas, om det är till barnets bästa... Det bör finnas ett mycket litet utrymme för undantag från huvudprincipen.

9 9 Ännu tydligare är BRIS: Vi anser därför att, till skillnad från utredningens förslag, att socialnämnden alltid ska ha en skyldighet att polisanmäla varje misstanke om brott. Utredning om barns och ungas behov Kommittén föreslog bland annat: att socialnämnden ska göra en omedelbar bedömning av skyddsbehovet då en anmälan görs, att utredningstiden såsom idag ska vara längst 4 månader som huvudregel, att en omedelbar bedömning av barnets skyddsbehov ska göras och dokumenteras, att en utredning ska inledas inom 14 dagar från mottagandet av en anmälan, om inte synnerliga skäl finns, att den som berörs av en utredning ska underrättas genast, om inte särskilda skäl talar mot det, att vid en utredning som rör barn ska samtal med barn kunna genomföras utan vårdnadshavarens samtycke och utan vårdnadshavarens samtycke eller närvaro och att nämnden ska kunna besluta om uppföljning i högst två månader efter avslutad utredning i vissa fall. Det ska även gälla barn över 15 år på grund av eget beteende och kunna ske utan vårdnadshavares samtycke eller närvaro. De flesta remissinstanser ger kommittén stöd i dessa förslag. Helsingborg är dock kritisk till att utredning ska inledas senast inom 14 dagar, även till att uppföljningstiden efter utredning är så kort som 2 månader. Malmö och Stockholm kritiserar ett alltför detaljerat beslut om 14 dagars frist för att inleda utredning. BRIS önskar att tiden för uppföljning ska vara sex månader i stället för de två månader som föreslås. På grund av rättssäkerhetsskäl önskar också Härnösand en längre uppföljningstid liksom Länsstyrelsen i Östergötland. BO är mycket positiv till att barn ska kunna höras av socialnämnden utan vårdnadshavares samtycke eller medverkan men höjer ändå ett varnande finger: Vi anser att det är mycket viktigt att socialtjänsten ges tillfälle att få tala i enrum med barnet eller den unge. Detta följer av barnet och den unges rätt att få komma till tals, en rätt som är absolut. Samtidigt ska det vara tydligt att barnet inte får tvingas att prata med socialtjänsten under utredningen. Rätten att komma till tals innebär givetvis också en rätt att inte behöva uttrycka sina åsikter. Dessutom måste den som genomför utredningen vara uppmärksam på att barnet eller den unge kan hamna i en påfrestande lojalitetskonflikt eller i värsta fall utsättas för repressalier av en förälder. Även FSS, Föreningen Sveriges Socialchefer betonar den risken: Vi vill understryka vikten av att handskas varligt med möjligheten till samtal utan vårdnadshavarens samtycke/närvaro, så att inte barnet hamnar i kläm. Familjehemsverksamhet och barn och unga i samhällsvård Många av kommitténs förslag gäller familjehemsverksamheten, till exempel vissa lättnader i sekretess berörda kommuner emellan, att SN är skyldig tillhandahålla utbildning till familjehems- och jourhemsföräldrar, att SN är skyldig att lämna råd, stöd och annan hjälp som hemmet behöver samt att övervägande om vården inte längre ska omfatta privatplaceringar. Vid placering i ett privat enskilt hem ska inte heller finnas möjlighet till flyttningsförbud. Och privata konsulentstödda verksamheter föreslås vara tillståndspliktiga i den del de erbjuder psykosocialt stöd eller behandling till barn och unga som är placerade i familjehem. Dessa förslag vinner i huvudsak gott stöd i remissinlagorna. Men många remissvar är kritiska till att socialnämndens ansvar vid så kallade privatplaceringar ska minska/upphöra. JO säger: I betänkandet anförs att antalet privatplaceringar är

10 10 försvinnande få. Även om det inte är många fall är jag inte helt övertygad om att man helt kan bortse från att socialnämnden kan ha en viktig uppgift även när det gäller de barn som har placerats utanför det egna hemmet enligt en privat överenskommelse. Även Länsstyrelsen Västernorrland framför stark kritik i frågan och motsätter sig med bestämdhet utredningens förslag att socialnämndens skyldighet att överväga vården inte ska omfatta så kallade privatplaceringar och att dessa inte heller ska omfattas av möjligheten till flyttningsförbud. Länsstyrelsen anser att konsekvenserna av detta förslag är bristfälligt analyserade, framförallt ur ett barnperspektiv. Forum för Familjevård (FfF) menar att gränsdragningen mellan privatplaceringar, inneboende hos en annan familj än den egna, och familjehemsplaceringar är svår att dra. FfF är orolig för att barn som placeras privat och dessa privata familjehem hamnar i en gråzon. Det kan finnas risk för att barn placeras privat, som egentligen skulle behöva stöd av samhället. Förslaget i utredningen är att stödet från samhället vid privata placeringar liksom samhällets möjlighet till insyn försvinner. FfF undrar är det rimligt? Blir privatplaceringar en möjlighet till ekonomisk besparing från kommunen? Ett annat av kommittéförslagen är att SN i samband med en placering ska vara skyldig att utse en socialsekreterare med särskilt ansvar för att följa vården och att ha kontinuerlig kontakt med barnet under placeringen och dessutom ha en självständig ställning gentemot den eller dem som vårdar barnet. Besök ska ske minst 4 ggr/år och anpassas efter barnets/den unges behov. Många remissvar är positiva till förslaget om en särskild socialsekreterare som ska tillvarata det placerade barnet intressen, till exempel Akademikerförbundet SSR och BRIS. Men BRIS påpekar att förslaget brister, eftersom det inte tillgodoser Sveriges internationella åtaganden i fråga om att vidta nödvändiga åtgärder för att tillhandahålla effektiva, väl förankrade, oberoende och opartiska kanaler för klagomål från barn som saknar föräldraomsorg. Socialstyrelsen påpekar att den särskilde socialsekreterarens roll i förhållande till vårdnadshavarna och övriga handläggare inom socialtjänsten behöver förtydligas i den fortsatta beredningen. I annat fall kan det finnas en risk för oklarheter och att barnet inte förstår de involverade tjänstemännens roller. Länsstyrelsen Västmanland påpekar att förslaget kommer att medföra vissa svårigheter särskilt för små kommuner, där hela myndighetsutövningen med familjerätt, familjehem, utredning och uppföljning gällande barn och unga sköts av två socialsekreterare. Härnösand har en liknande invändning. SN ska, enligt utredningsförslaget, även utan samtycke från vårdnadshavare eller ett barn som fyllt 15 år, kunna besluta om uppföljning efter avslutad placering i familjehem eller HVB om barnet bedöms vara i särskilt behov av nämndens stöd eller skydd. Det ska kunna pågå i högst två månader. De remissinstanser som uttalar sig uttrycker sitt stöd, men några anser att tvåmånadersgränsen är för kort, bland annat Härnösand: Även om rättsäkerhetsaspekter måste vägas in är två månaders uppföljning ett alltför kort tidsperspektiv i samband med avslutad placering. Kvalitet och kompetens Som en väg att öka kvalitet och kompetens på barnskyddsområdet föreslår kommittén bland annat att socionomexamen ska krävas för att bedöma om en utredning ska inledas, för utredning och bedömning av insatser eller av andra åtgärder och för uppföljning av beslutade insat-

11 11 ser. Och för socialsekreterare som saknar tidigare erfarenhet av dessa arbetsuppgifter ska socialnämnden erbjuda lämplig introduktion och stöd. Förslagen bemöts i stort sett positivt. Föreningen Sveriges Socionomer inom Familjehemsvården skriver: FSF är mycket tacksamma för detta förslag. Dagens villkor för socialtjänstens myndighetshandläggare är helt orimliga utifrån både medborgar- och personalperspektiv. Akademikerförbundet SSR säger sig vara mycket nöjd med att utredningen föreslår behörighetskrav i form av socionomexamen, trots att vi anser att de kvalificerade arbetsuppgifter som utredningen beskriver, också borde kräva legitimation. Däremot är förbundet kritiskt till förslaget om introduktion och stöd till nyanställda socialsekreterare och anser inte att lämplig introduktion och stöd i yrket är tillräckligt. I likhet med Socialstyrelsens allmänna råd om kompetens, anser vi att det borde krävas minst ett års erfarenhet av socialt arbete innan man självständigt kan handlägga barnavårdsärenden. Men det finns tunga kritiska röster även i denna fråga. JO menar att det ligger i sakens natur att den som handlägger ett ärende ska ha den kompetens som behövs för att utföra arbetsuppgiften. Jag är emellertid inte övertygad om att det är lämpligt att i lagstiftningen uppställa ett krav på formell utbildning när det gäller utförandet av vissa särskilt angivna arbetsuppgifter. Högskoleverket har omfattande synpunkter i frågan om yrkestitel och behörighet: Det föreslagna behörighetskravet innebär endast en partiell reglering. Det är inte någon tydlig yrkestitel som man vill reglera eller skydda, utan det handlar om att reglera vissa uppgifter inom ett ansvarsområde. Detta kan leda till otydlighet i kommunikationen med omvärlden inom ramen för Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer. En fråga som också uppkommer är hur denna yrkestitel i så fall skulle benämnas. Verket fortsätter: Barnskyddsutredningens förslag utgör ett första steg till införande av en legitimation för socionomer. Nyligen har det tillsatts en statlig utredning som bland annat fått i uppdrag att ta ställning till behörighetsfrågan för personer som arbetar inom socialtjänsten. Utredaren ska ta ställning till förutsättningarna för, och lämpligheten i, behörighetsreglering när det gäller att få utföra arbetsuppgifter som består av handläggning, inklusive utredning, av ärenden samt att fatta beslut för socialnämnds räkning. Av direktiven framgår att det utifrån ett klient- och brukarperspektiv är angeläget att ytterligare utreda förutsättningarna för en behörighetsreglering av vissa arbetsuppgifter. Dels för att klargöra om rättssäkerheten och kvaliteten skulle höjas med en sådan ordning, dels för att utröna om det är möjligt att genomföra en sådan reglering inom ramen för nuvarande ansvarsfördelning och beslutsordning inom kommunerna. Uppdraget ska redovisas den 1 oktober Avslutningsvis vill jag instämma i vad Föreningen Sveriges Socionomer inom Familjehemsvården säger i sitt remissvar: FSF vill framföra att vi tycker att det är en bra utredning som också fungerar som en bra kunskapsöversikt. Vi är glada och imponerade över utredningen som är välformulerad och lättillgängligt skriven. Staffan Olsson staffanolsson@hem.utfors.se