Död tid av Hanna Åkerfelt 1 / 15 DÖD TID EN PJÄS AV. Hanna Åkerfelt. Hanna?kerfelt Hakerfelt@hotmail.com. Mobil:

Transkript

1 Död tid av Hanna Åkerfelt 1 / 15 DÖD TID EN PJÄS AV Hanna Åkerfelt Hanna?kerfelt Hakerfelt@hotmail.com Mobil:

2 Död tid av Hanna Åkerfelt 2 / 15 ROLLER: Laura, 16 år Mannen Systern, Lauras storasyster Psykologen Två ambulansförare PLATS: Levande personer kommer in från höger, övriga från vänster. TID: En mörk scen, på golvet ligger en flicka, 16 år, som just har skurit upp sin pulsåder på

3 Död tid av Hanna Åkerfelt 3 / 15 vänstra armen. Ett stycke bakom henne ligger kniven som hon har gjort det med, den har fallit ur hennes högra hand. Där den vänstra handen ligger finns en blodpöl som har spridit sig under en tid och handleden är dränkt i blod. Hon har på sig slitna jeans och en t-shirt, hon är upplyst av en spotlight, brevid henne på golvet ligger ett vitt kuvert, man hör svaga hjärtljud. En svartklädd mansperson kommer in på scenen (från vänster), han stannar brevid henne och ser på henne, hon rycker plötsligt till ligger sedan helt stilla, hjärtljuden tystnar. Han vänder sig om och går tillbaka in i skuggorna. Scenen blir ljus, från höger kommer en 20-årig kvinna in, hon är klädd i shorts och ett linne, hon stannar när hon ser sin syster liggande på golvet. En kort stund står hon orörlig sedan rusar hon fram till liket, faller på knä och börjar skaka kroppen. Allt detta sker på den vänstra sidan av scenen, på den högra sidan, som är sänkt i mörker, finns det två stolar som står mitt emot varandra. Laura vakna, sluta retas Laura. Laura du skräms, sluta nu. Vakna. När hon förstår att systern är död slutar hon skaka kroppen. Hon rätar på ryggen och tar Lauras högra hand och smeker sin kind med den. Sedan faller hon snyftande över kroppen, medan hon mummlar ohörbart för sig själv. Man hör ett avlägset ljud av sirener som tilltar i styrka, när systern har tystnat är de helt nära och tystnar även de efter en stund. Laura, kom tillbaka, snälla. Jag lovar att inte vara elak mera, jag ska aldrig vara elak igen. Bara du kommer tillbaka, bara du inte är död. Snälla. Allt ska bli bra. Jag lovar. Det ska bli så fint Laura. Systern tystnar och två ambulansförare i vita rockar kommer in (från höger), bärade en bår med ett vitt skynke på, mellan sig. Den ena av dem hjälper försiktigt upp systern på fötter och den andre plaserar kroppen på båren. Systern ser brevet som ligger kvar på golvet och tar upp det, de båda männen breder tillsammans ut skynket över kroppen. Systern börjar tala för sig själv. Hon är död. Hon har tagit livet av sig. Hon är borta. Hon är död. Den förste ambulansföraren hjälper systern att sätta sig på golvet, när han är klar med det går han tillbaka till båren och männen lyfter upp den. På väg ut stannar de vid systern. FÖRSTE AMBULANSFÖRAREN Du ska inte anklaga dig själv, man kan inte förklara eller förstå sånt här. Vi kan skicka hit någon som du kan prata med. De går ut med båren samma väg som de kom, systern håller brevet framför sig. Försiktigt öppnar hon kuveret och tar fram brevet. Det är ett blankt papper, hon knycklar ihop det och slänger det ifrån sig. Så det var allt? Var vi inte värda det tycker du eller ville du bara jävlas? Kanske du tyckte att du var

4 Död tid av Hanna Åkerfelt 4 / 15 rolig nu. Jag hoppas du brinner i helvetet! Du kan sitta där och vara nöjd, för det är ingen som bryr sig. Fattar du? Det är ingen som bryr om att du är död. Ingen bryr sig om att du tog livet av dig. Hon tystnar plötsligt och stirrar skamset ner i golvet. Förlåt. Förlåt, det var inte meningen, jag menade inte Hon tar upp brevet slätar ut det och sätter in det i kuveret. Sedan lämnar hon scenen samma väg hon kom med brevet i ena handen. Laura kommer ingående (från vänster) hon har samma kläder som förut men på hennes vänstra handled finns inget sår, inget ärr och inget blod. Hon går fram till mitten av scenen och snurrar runt ett varv. Jag har aldrig varit någonstans där det skulle ha varit såhär tyst förut, ingen vassa ljud, ingenting. Det är nästan lite kusligt. Den svartklädde mannen kommer ingående utan att hon märker honom. Om jag inte är död utan bara ligger i koma eller är medvetslös så hoppas jag att jag slipper vakna. Någonsin. Här är så vackert. Så fridfult. Utan att hon själv märker det börjar hon gnida sin vänstra handled. När hon märker vad hon gör rycker hon till, slutar och stirrar på handleden. Trodde du att det skulle finnas ett ärr? Något bevis på att du faktiskt har gjort det. För det har du, allt det här är verkligt, eller iallafall så verkligt som något blir här. När han börjar prata märker hon honom. Medan han pratar går han sakta mot henne och hon backar undan. Hon stannar när han gör det. Han sträcker fram en osynlig mikrofon mot henne och leker reporter. Så hur känns det att vara död? Tog det ont eller var det skönt? Har du något tips till våra lyssnare??r det någon du vill hälsa till? Han sänker sin osynliga mikrofon. Varför blev du så tyst? För en stund sen verkade du ha massor att säga. Hon backar undan honom, snubblar och reser sig hastigt igen. Höll du på att svimma? Av blodförlust eller vad tror du?

5 Död tid av Hanna Åkerfelt 5 / 15 Jag snubblade. Du pratar, det är ju alltid nånting. Kanske du har något du skulle vilja säga? Vem vet kanske du har ångrat dig och egentligen vill leva och är beredd att göra vad som helst för att slippa härifrån. Det är vanligare än man tror. Nej, jag ångrar mig inte. Det gör jag inte. Han antar en annan lungnare, inte lika aggressiv och provocerande attityd. Bra för dig, det finns inget att göra för dem som gör det. Här är nämligen gjort gjort och oåterkalleligt. Får jag fråga en sak? Om jag nu verkligen är död, om jag faktiskt är det så, vem är du och vad är det här för ställe? Du är verkligen, alldeles, helt säkert död, så mycket kan jag säga. Det andra är lite mera invecklat. Allting har sin tid, allting är planert på ett sätt som jag inte kan förklara för dig, det bara är så. Hur som helst, allt är planerat, när människor ska födas och när de ska dö. Om man gör som du och tror att man kan ta saken i egna händer och tar livet av sig Då kommer man före sin tid och är inte önskad på andra sidan, det är helt enkelt inte meningen att man ska vara död. Men jag är ju här, så vad spelar det då för roll med all planering om man ändå kommer hit? Det är ju helt ologiskt. Jag skulle just komma till det, det är nämligen så att du inte är där, inte ännu iallafall. Det här är ett slags väntrum för såna som du. Ni får vänta här tills er tid är kommen och då slussas ni vidare bort härifrån. Vadå? Alltså, du trodde att skulle hamna i himlen eller i helvetet när du dog. De kanske finns och du kanske hamnar där, vem vet, det har jag inget att göra med. Men eftersom ingen vill veta av dig ännu, någon annanstan än här, så får du snällt sitta här och rulla tummar i väntan på att få komma vidare. Måste jag vara här tills jag skulle ha dött på riktigt? Vad är det för vits med det? Var hamnar jag sen? Det är inte min sak att berätta.

6 Död tid av Hanna Åkerfelt 6 / 15 Men vänta, gå inte. Vad är det, är du rädd? Nu när du är död har du väl inget att vara rädd för? Inget att förlora. Han vänder sig om och går ut, hon står och ser efter honom. Kanske det inte är förlora jag är rädd för. Hon sätter sig på golvet, drar upp knäna mot bröstet och lägger armarna runt dem, sakta börjar hon vagga av och an. Ljuset mattas av och det blir nästan mörkt. Ljusen över den högra sidan av scenen tänds. Man ser de två stolarna som står mittemot varandra. Systern kommer ingående (från höger) sätter sig på en av stolarna, hon har stora påsar under ögonen, smutsigt hår i en knut och säckiga kläder. En medelålders man i kommer in genast efter (från höger), han har glasögon och ett par näsdukar i kavajfickan. Psykologen sätter sig mittemot systern och ler mot henne. Psykologen talar hela tiden med ett milt tonfall, han har en vänlig röst. Jaha, det en vecka sen vi sågs sist, hur har du haft det? Helt bra, med tanke på allt, om man nu kan säga så. Det har inte hänt något speciellt som du skulle vilja prata om? (systern skakar på huvudet) Isåfall tycker jag att vi kunde fortsätta där vi slutade förra gången. Du berättade om dina skuldkänslor, du sa att du tyckte att det var ditt fel att din syster tog livet av sig. Det kändes bara så, då. Som om hon du drev henne till det eller som om hon ville slippa undan dig? Inte egentligen, inte på det sättet, kanske mera för att hämnas eller som ett straff isåfall. Du tror alltså att hon ville straffa dig genom att ta sitt eget liv? Jag tror, ibland när jag tänker på det i alla fall, att hon ville få oss att lida på något vis.

7 Död tid av Hanna Åkerfelt 7 / 15 Vem tänker du på när du säger oss? Din familj? Hennes vänner? Jag vet inte, hela världen kanske, om det går? Vi pratade inte så mycket, hon och jag, inte om sånt iallafall. När jag själv var yngre så hade jag det inte så lätt. Jag var en såndär jobbig tonåring som bara skulle säga emot och gräla om allt och ingenting, mest ingenting. Jag kom aldrig överens med mina föräldrar, vi bråkade jämt och jag tyckte att de var orättvisa mot mig och behandlade mig som en idiot. Laura var hela familjens lilla solskensbarn, hon var alltid glad och söt och alla människor avgudade henne, kanske för att de automatiskt jämförde henne med mig. Allt hon gjorde var rätt och bra och allt jag gjorde var helt fel. På sätt och vis var hon den enda jag kunde avreagera mig på för hon sa aldrig något tillbaka, hon bara satt och tog emot allt. Klart att jag fick dåligt samvete ibland för att jag var så elak och bad om ursäkt men det tog aldrig länge innan jag höll på igen. Jag var inte speciellt tålmodig eller förstående antar jag. Det var först när hon blev äldre som hon började försvara sig och alltid skulle vara stråt vassare än mig, alltid ha en mer sårande kommentar. Ibland var det nästan som om hon sportade med att såra folk så mycket hon kunde, eller iallafall mer än vad jag gjorde. Psykologen ger systern en näsduk och systern snyter sig med den och börjar sedan krama den i sina händer. Du sa att det kändes som om det var ditt fel då. Känns det inte så längre? Jag vet inte. Ibland tror jag inte känner någonting längre men andra gånger kan jag inte sova för att varje gång jag blundar ser jag henne och hör oss gräla. Eller så ser jag henne när hon ligger där på golvet, det är det enda jag kan komma ihåg av den där dagen. Ibland kan jag inte sluta tänka på vad det var som fick henne att göra det just då. Vad var droppen som fick bägaren att rinna över? Hade hon planerat det länge och bestämt ett datum då hon skulle göra det? Var det något som någon sa eller något fånigt som att vi inte hade något bröd hemma den dagen? Då är det ju som om hon gjode det helt i onödan och om vi skulle ha handlat dagen innan så skulle hon fortfarande leva men å andra sidan om hon gjorde det på grund av någon bagatell så var det ingen skillnad vilken bagatell det var. Jag vet inte riktigt vad jag menar men isåfall skulle hon lika bra ha kunnat göra det dagen innan eller dagen efter. Jag vet inte vad som är värre, att hon var så deprimerad att hon ville dö eller att hon gjorde det på grund av någon strunt sak för att hon inte orkade längre.egentligen spelar det väl ingen roll vilken av dem som är hemskast. Hon har gjort det och det är helt ofrånkomligt. Och ingen kan veta hur det är, fast de säger det, för alla upplever saker på olika sätt. Det känns som om jag skulle vara instängd mellan alla andras sorg och min egen. Fångad inuti mig själv med en massa tankar jag inte kan förstå och som bara dunkar i mitt huvud dag och natt. Jag kommer aldrig att få veta vad hon tänkte eller kände. Jag kommer aldrig att se henne igen. Det är helt förståeligt att du grubblar på sånahär saker och jag tycker att det är bra att du släpper fram allt det här, ingenting blir bättre av att man stänger in det. Ibland kan det till och med hjälp bara man säger högt vad man tänker, det kan hjälpa en att få lite perspektiv på saker och ting. Har du hunnit funderat på den samtalsgruppen jag berättade om. Kanske det skulle vara bra för dig att träffa andra som har gått igenom liknande saker som du själv. Systern verkar inte ha hört det sista psykologen sa, nu pratar hon nästan för sig själv.

8 Död tid av Hanna Åkerfelt 8 / 15 Hon har det säkert bättre nu, var hon än är. Jag älskade henne nog, hon var ju ändå min syster. Men man uppskattar ju inget förrän det är borta. Det är så typiskt. Har du något annat du vill prata om? En annan sak jag har tänkt på är att nu efteråt, speciellt efter begravningen så pratade alla om henne som om hon varit ett ängel men det var hon inte. Plötsligt så måste alla säga en massa fina saker om henne. Jag menar, det känns så dumt att såna människor som inte ens kände henne eller inte gillade henne mitt i allt pratar om hur snäll hon var och hur ledsna de är. Jag får bara känslan av att de ljuger för att vara artig men det spelar ju ingen roll nu, hon är ju död. Varför kan de inte bara vara ärliga? Det känns så falskt och på något sätt som om de inte har någon rätt att prata om henne eller säga att de är ledsna för de bryr sig egentligen inte. Så länge det inte är någon av deras egna nära och kära kunde det lika gärna var vem som helst. Sen sitter de hemma i sina kök och suckar och ojar sig och tycker att samhället förfaller och sedan började de prata om grannarna istället. Man ska ju inte läga sig i andras angelägenheter och man blir så ledsen av så tragiska händelser. Hur tror de att det känns för mig då? Hon var ju min syster. Hon var min enda syster och hon tog livet av sig. Ingen kan förstå hur det känns. Jag tror att alla känner sig skyldiga eller ansvarig när unga människor tar livet av sig och de är inte säkra på hur de borde handskas med situationen. Det är aldrig lätt för någon att vara med om såna här saker och jag kan förstå att det gör dig arg och ledsen. Alla människor är rädda för något och vi kan inte dömma människor för att de inte är perfekat eller är som vi skulle vilja att de var. Du kan ju tänka på den där samtalsgruppen, man behöver inte säga något om man inte vill. Man kan bara sitta och lyssan om det känns bättre. Tyvärr måste vi sluta men vi ses igen om en vecka. Hej då. Systern nickar och sätter näsduken i fickan, psykologen samlar ihop sina papper, ler mot systern och går ut (höger). Jag skäms. Jag skäms så mycket att det tar ont. Och jag ångrar allt jag gjorde och allt jag sa men jag kunde inte veta att det skulle gå så här. Det var inte meningen. Jag försökte bara överleva, inte var det meningen att det skulle bli till priset av hennes liv. Varför är det så att hur man än gör så finns det alltid någon som förlorar, alltid någon som måste betala? Systern reser sig och går (höger). Ljuset ovanför stolarna släcks och belysningen över vänstra scenhalvan tilltar. Laura börjar rulla av och an, hela tiden fortare och fortare. Plötsligt skriker hon rakt ut och sätter sig samtidigt upp. Hon ser sig omkring, hon stiger upp och försöker släta ut sina kläder. Mannen kommer ingående (vänster) men hon märker inte honom förrän han börjar prata. När hon hör hans röst vänder sig sedan om och märker honom. Trodden du det var en mardröm? Att du inte hade gjort det, eller vad drömmde du när du skrek? Jag minns inte. Jag minns faktiskt inte vad jag drömde. Jag vet nog om var jag är och vad jag har

9 Död tid av Hanna Åkerfelt 9 / 15 gjort. Så lätt glömmer jag inte. Man vänjer sig vid tystnaden, som med det mesta andra men det finns en sak som jag har funderat på. Hur länge har jag varit här??r det timmmar? Månader??r? Jag har inget tidsbegrepp överhuvudtaget alls. Hur länge? Det har ingen betydelse för dig eller hur, du är ju död. Du har ingen nytta av att veta hur längesedan du tog livet av dig, eller vad klockan är. Eller har du något möte som du inte vill vara sen till? Det spelar roll för mig. Jag vill veta. När han börjar prata går hon till stolarna och sätter sig på den som hennes syster satt på förut, mannen följer efter. Kanske du borde ha tänkt på det innan du tog livet av dig isåfall, nu har du inga rättigheter längre. Du försöker bara hänga dig fast vid livet, kanske det är så att du tycker att du inte är riktigt död. Kanske du tror att det här inte är riktigt på riktigt. Nej, så är det inte alls. Så berätta hur det är. Här lever jag inte, jag exicterar inte, jag tror inte ens att jag är, jag bara finns. Inte kunde jag veta att det skulle vara så här, jag trodde Han sätter sig framför henne på den stol där psykologen satt. Vad trodde du? Att det skulle vara över. Jag skulle ligga i jorden alldeles kall och sakta ruttna bort, allt skulle vara slut. Inte alls såhär. Jag tror inte på himlen och jag bryr mig inte om ifall det finns ett helvet eller inte. Du kan tror vad du vill om det, det spelar ju ingen roll. Precis som allt annat här. Finns det andra här, som jag, som väntar? (inget svar) Om jag kunde skulle jag gråta. Varför? För att det alltid har varit enklare än att skratta, inte vet jag. Av gammal vana kanske. Ska du gå igen? (inget svar) Kommer du ihåg det där första som jag sa när jag kom hit, det där om att ångra sig? Det stämmer fortfarande, vet du. Jag skulle inte byta tillbaka fast jag fick chansen.

10 Död tid av Hanna Åkerfelt 10 / 15 Varför gjorde du det? För att det var lättare än att låta bli, kanske. Kanske för att jag inte orkade längre. Så du gav upp? Varför anklagar du mig för att jag har tagit livet av mig? Du tror att det betyder att jag är svag, en förlorare. Men du vet ingenting om hur det var, om mig eller någonting annat. Du bara går omkring här och tror, tror att du vet något. Jag vet, jag vet om varenda en av dina motgångar och besvikelser, jag vet vem alla du tycket har svukit dig. Och det kan jag säga dig att folk har haft det mycket värre än du hade det utan att ge upp. Det finns människor som kämpat mot mycket sämre odds än dig utan att ta livet av sig för det. De hade kanske orsak att göra det. Precis lika mycket orsak som du eller som vem som helst. För att överleva. För att få det bättre. Jag kom ingenstans, det fanns ingenstans att komma. Det var som att sitta fast i ett träsk. Det fanns så mycket som var fel som det inte gick att göra något åt. Det spelar ingen roll hur väl man än vill när allt ändå bara går åt helvete. Så istället för att försöka tog du livet av dig. Du tänkta att det var den enklaste vägen ut. Du slipper skämmas för att du aldrig gjorde något, för att du gav upp. Allt som behövs är ett snitt med kniven. Så praktiskt. Varför kan du inte lyssna på mig? Det fanns ingen orsak att leva, varför fortsätta om man ändå inte fick något ut av det. Det fanns inget mer jag hade lust att vara med om, jag hade fått nog. Det var inte det att jag ville dö, jag ville bara inte leva och då fanns det bara ett annat alternativ. Jag gav inte upp, jag gav efter. Det där är bara att vrida ord och det ändrar inte på innehållet. Fast det är kanske nåt du behöver säga för att inte bli äcklad av dig själv. Du var ett barn, du hade hela ditt liv framför dig. Ett liv som kunde ha blivit vadsomhelst du gjorde det till, bara öppna dörrar. Man vet ingenting om någonting när man är 16 år, man bara tror och antar. Det är inte värt det att slänga bort allt för att tror att man har sett allt. Eller tror att allt kommer att vara som det är just då för alltid. För det mesta har man ändå fel. Förstår du inte att du fortfartfarande är kvar där du började? Ingenting är annorlunda. Hade du verkligen så lite till övers för dig själv?

11 Död tid av Hanna Åkerfelt 11 / 15 Inte var det mig själv jag inte tyckte om, det var alla andra, hela världen. Så du tog inte livet av dig för din egen skull utan för alla andras? Nej, det där låter ju helt vridet. Hur ska jag få dig att förstå? Det kan du inte. Kom tillbaka. Du kan inte bara smita så där. Vem av oss är det egentligen som smiter? Han vänder sig om och går ut (vänster). Hon springer efter honom, stannar vid kanten av scenen går sedan tillbaka till platsen där hon vaknade. Det var en så vacker morgon. Fåglarna som sjöng, jag hade varit vaken hela natten och försökt komma på något att skriva till min brevvän. Mitt huvud var helt tomt och istället för att skriva nåt satt jag bort brevet och bara såg på morgonsolen. I den stunden kände jag att "nu spelar det ingen roll om jag lever eller dör, nu är det ingen skillnad längre". Kanske var jag lite förvirrad, så där som man kan vara mitt i natten, men kniven låg där och jag gjorde det nästan som om det varit en reflex. Sen låg jag där på golvet och stirrade i taket och hörde på fåglarna och jag har aldrig varit så lugn och tillfreds som jag var just då. Jag tror nästan att jag var lycklig. Hon lägger sig i fosterställning. Ljusen på vänster sidan mattas av och de på högra sidan tänds. Systern kommer in, hon har på sig en blommig kjol och en stickad tröja med håret utslaget. Efter ett tag kommer psykologen in, han har samma kläder som tidigare, han ler mot systern när han kommer in. De sätter sig inte utan står och pratar. Hej, så trevligt att se dig igen. Det var längesedan. Tyvärr har jag en patient som snart ska komma så jag kan inte stanna länge. Det gör inget, egentligen så kom jag bara för att tacka för allt du gjort för mig och säga hejdå. Johannes och jag ska flytta. Så trevligt, vet du jag är verkligen glad för din skull. Det är så skönt när det löser sig för folk. Ja, men jag kunde inte ha gjort det ensam. Jag har dig att tacka för så mycket. Vi ska gifta oss, Johannes friade när han fick beskedet om befodran förra veckan. Så, i morgon bär det av, firman har

12 Död tid av Hanna Åkerfelt 12 / 15 en lägenhet som står färdig och väntar och sen får vi sen hur det blir. Vi har inte bestämt något datum ännu. Det är verkligen roligt att höra. Dina föräldrar är säkert glada. Jag har inte berättat det för dem, jag har inte prata så mycket med dem överhuvud- taget på sista tiden. Vi kom aldrig kommit speciellt bra överens och det blev inte bättre efter att Laura dog. Det är ju synd. Jag vet, men det är nog försent att laga vårt förhållande nu. För många dåliga minnen, för många sårade ord. Var det något annat du hade på hjärtat? Nej, inte var det egentligen något. Vet du, jag kan fortfarande inte förstå det efter all den här tiden. Visst har jag vant mig vid att hon är borta men jag fattar bara inte varför hon gjorde det. Jag tänkte på det så mycket förut och genast efter kunde jag inte tänka på något annat än det, men det är som om det är en av de där frågorna som aldrig kommer att få något svar. Det är nog ingen annan än hon själv som kan förklara varför hon gjorde det. Du borde inte grubbla på sånt, du måste lämna det förflutna bakom dig och gå vidare. Då menar jag inte att du ska glömma henne helt och hållet, utan istället minnas henne med kärlek om du tänker på henne. Livet går vidare och det är trots allt ganska länge sedan hon dog. Tänk på dig själv och Johannes istället, han är ju en del av ditt liv nu. Har ni funderat på att skaffa barn ännu? Du har nog rätt. Jag hade faktiskt inte tänkt på henne på länge innan jag kom hit. Det är säkert bra att ni flyttar härifrån, jag måste verkligen gå nu, men lycka till i framtiden. Han kramar om systern men systern står kvar. Ja, hej då och ha det så bra. Hej då. Psykologen går ut och systern sätter sig på stolen där hon satt förut.

13 Död tid av Hanna Åkerfelt 13 / 15 Så tiden läker alla sår. Jag tror inte det. Inte läker de hennes sår och inte kommer de att läka någon annans heller. Laura, om du kan höra mig så vill jag bara säga att jag saknar dig. Det låter säkert dumt, men jag önskar faktiskt att du aldrig hade gjort det. Antagligen skulle ingenting ha varit annorlunda, men åtminstone skulle du ha varit här. Om jag bara hade vetat vad du tänkte, hur du kände, då skulle jag ha varit annorlunda. Om du bara hade sagt något. Hon reser sig, innan hon går ut ser hon mot platsen där Laura ligger. Det är inte bara de goda som dör unga. Hon går ut (höger). Ljuset på höger sida släcks och blir starkare på vänster sida. Laura sätter sig upp, sträcker på sig, ser sig runt och stiger upp. Hon går fram till kanten av scenen och sätter sig där och stirrar ut i luften. Hon tittar upp på mannen när han kommer in men fortsätter sedan stirra rakt fram, han ställer sig bakom henne. Varför gjorde du det? Hon verkar inte ha hört hans fråga. I början trodde jag faktiskt att jag kände. Att jag var glad eller ledsen eller ensam. Det tog ett tag förrän jag förstod att allt bara var minnen. Det är så typiskt mig att aldrig veta skillnad på verklighet och inbillning. Det känns som en evighet sen. Eller en sekund. Varför tog du livet av dig? Du har frågat det där en gång förut. Varför gjorde du det? Jag har redan sagt det. Varför gjorde du det? Jag vet inte, det var det enda som verkade vettigt just då. Du kommer inte undan dig själv, inte ens om du tar livet av dig.

14 Död tid av Hanna Åkerfelt 14 / 15 Måste du hålla på sådär. Det är så längesedan, det spelar ingen roll längre. Det spelar hela rollen. Om du inte tagit livet av skulle du inte vara här nu. Jag bryr mig inte längre så kan du vara tyst? Vill du inte höra? Men du är väl bra på att ignorera det du inte vill veta av så då kan du ignorera mig också.?r det inte så? Du har ett selektivt medvetande och hör bara det du vill höra. Okej, jag hör bara det jag vill och jag tycker synd om mig själv när ingen annan gör det, men är det så hemskt? Jag har aldrig skadat nån med min egoism. I slutändan är jag bara människa. Jag är inget helgon och ingen ängel men det har jag aldrig påstått heller. Så du kan hålla käften. Bara vara tyst och lämna mig i fred. Du är ingenting annat än skuggor. Bara skuggor och en röst i mitt huvud. Presic som du själv? Skuggor, en glömd röst och sorgliga minnen. Varför skulle någon bry sig om dig om du inte ens gör det själv? Varför tycker du att andra borde respektera liv när du inte gör det själv? Du sätter inget värde på människoliv. Det gör jag visst. Du säger det men ända gör du slut på det. Det var mitt eget liv, mitt val. Ditt liv eller någon annans, liv som liv, i större sammanhang spelar det ingen roll vems det är. Om du inte värdesätter ditt eget liv vad är det då som säger att du värdesätter andras. Det är ju samma sak, det är också liv. Det är inte alls samma sak. Om du kan ta livet av dig själv varför skulle du inte kunna ta livet av någon annan? Om du är en mördare spelar det någon roll vem du mördar? Det är inte sådär, inte i verkligheten, det där är bara ord som du försöker skrämma mig med. Tror du inte att jag fattar det? Du vill att jag ska ångra mig eller skämmas men det gör jag inte, det kommer jag aldrig att göra. Du kan börja med engång om du har lust, för du kommer att ha en evighet på dig att inte ångra dig.

15 Död tid av Hanna Åkerfelt 15 / 15 Kan du inte för en gångs skull säga vad det är du säger. Du ska vidare, du får inte vara kvar här längre, du måste bort. Har jag dött? Du har varit död hela tiden. Död och begraven. Han går bort, just innan han går ut vänder han sig om. Du kommer inte att märka någonting. Han går ut. Hon står stilla en stund, går sedan mot blodpölen, hon stannar en bit ifrån den. Till sist går hon fram och rör försiktigt vid den, ryggar genast tillbaka. Hon vänder sig mot publiken. Gud som haver barnen kär se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får. Medan hon pratar tonar ljuset bort, när hon tystnat är det mörkt. SLUT