Nr kr. För kapitalism och individuell frihet. Valframgångar i Costa Rica

Transkript

1 Nr kr För kapitalism och individuell frihet Milton Friedman inter vjuad Robert Nozick avliden Argentinas kris inte marknadens fel Myterna kring det amerikanska inbördeskriget Valframgångar i Costa Rica

2 ISIL World Conference 2002 The 21 th Annual World Conference of the International Society for Individual Liberty Puerto Vallarta, Mexico July 28 to August 1, 2002 We are just now finalizing details on ISIL's next world conference which is to be held in the picturesque Mexican Pacific resort town of Puerto Vallarta a diverse region of sandy beaches, jungles, waterfalls where you can surf, golf, whale-watch or... you name it. This year's conference, which will feature a star-studded lineup of speakers from throughout Central and South America (and the world), will have a major theme of "Breaking the Bonds of Poverty in Latin America" (and the world). Of course, as libertarians know very well, the issues of property rights, free trade and individual rights are universally applicable in eradicating poverty in other parts of the world as well in Latin America. We will also devote time to the US/México border issues of immigration and free trade. An Essay Contest We are planning an essay contest for students to be based on either ISIL director Ken Schoolland's The Adventures of Jonathan Gullible or Hernando de Soto's new book The Mystery of Capital. Watch for details in the next "Freedom Network News." A Post-Conference Tour An extra-cost three-day post-conference tour is planned for Guadalajara and central México region. Included on the tour is a visit to view the famous Orozco murals and a tequila factory. Price and further details will be announced soon. Conference registration fee (based on double occupancy) is $599.00US Price includes accommodations for 4 nights at a 4-star luxury hotel, food, drinks and all regularly-scheduled events. Single occupancy rate is $749US Manuel Ayau (Guatemala) is founder of the free-market Francisco Marroquin University in Guatemala City and was formerly president of the Mont Pelerin Society. Topic: The importance ofeconomic education (and the consequences of a general ignorance of economics on the part of the public at large). Doug Casey (USA) is a prolific libertarian writer, financial analyst and world traveler/adventurer. Topic to be announced. Jacques de Guenin (France) is president of le Cercle Frédéric Bastiat and organizer of last year's superb ISIL/LI world conference in Dax,France. He will speak on the history of the free-trade movement in theuk and its relevance to today's Latin America. Title: "Cobden and the Corn League." He will also report on the outcome of the "2001: TheYear of Bastiat" celebrations and projects. Enrique Ghersi (ISIL Rep. Peru) is a professor of Political Science at the graduate school of the University of Lima. He was a formerly a Peruvian Congressman before Congress was suspended by former president Fujimori. He is co-author, with Hernando de Soto and Mario Ghibellini, of the famous "El Otro Sendero" (The Other Path) book onunderground economies in Latin America. Topic: "Markets for Justice." Louis James (USA) is president of Free- Market.Net. James is a key figure in the advancement and networking of libertarian ideas on the Internet. A motivational speaker, he will speak (both in English and Spanish) on "Internet-driven activism: mega-tools for liberty." Martin Krause (ISIL Rep Argentina) is president and dean of the ESEADE grad school of business administration and economics in Buenos Aires. Topic: "Civil disobedience: how Argentines fought against a parasitic political class." For more information and registration: International Society for Individual Liberty 836-B Southampton Rd. #299 Benicia, CA Phone: Fax: isil@isil.org Website: We accept VISA, MasterCard and American Express The International Society for Individual Liberty ISIL is a worldwide association of men and wornen in over 80 countries who promote free markets, personal liberty and limited government through educational outreach activities. Basic one year membership is US $35. Additional donations welcomed! Spencer McCallum (USA) is author of the classic "The Art of Community" on libertarian proprietary communities. He is also the translator of Rigoberto Stewart's "Limón REAL" book from Spanish to English). Topic: An overview and update on the Limón REAL independent-zone project in Costa Rica. John McClaughry (USA) a Life member of ISIL, is a former state senator (R-VT) and was a high-level advisor to presidentronald Reagan in the White House. He headed a Global Economic Action Foundation task force on Central Americaneconomies in the 1980s, meeting with 5 heads of state. He is author of the book "The Vermont Papers" on decentralism and town-hall democracy, and currently is president of the Ethan Allen Institute in Vermont, USA. Topic to be announced. Roberto Salinas (Mexico) is Vice President of TV Azteca. He will deliver an audio-visual presentation of TV Azteca's "De CapitalImportancia", an educational outreach program that regularlyreaches over 17 million people in Mexico and the southwestern USA with libertarian/free-market educational spots. The ISIL Puerto Vallarta conference will also be promoted on TV Azteca. Ken Schoolland (ISIL Director USA) is a professor of Economics at Hawaii Pacific University. He was formerly an economist with the US International Trade Commission and a trade advisor to the White House. He is author of the widely-acclaimed "Adventures of Jonathan Gullible: A Free Market Olyssey" which has been translated into 23 different languages. Ken's speech will be onthe topic of free immigration. Mark Skousen (USA) is president of the Foundation for EconomicEducation (FEE) and Laissez Faire Books, and a professor of Economics at Rollins College, Florida). He is author of twenty books including his latest "The Making of Modern Economics". He is a contributor to "Forbes," the "Wall Street Journal," "The Economist," "Reason" etc. Rigoberto Stewart (ISIL Rep, Costa Rica) is president and founder of the INLAP free-market think tank and founder of the Limón REAL project for a libertarian independent zone in this Caribbean provinceof Costa Rica. He will provide a brief follow-up on Spencer MacCallum's presentation on the Limón REAL project. NOTE: The 2001 World Conference in Dax, France sold out two months before the event and we very reluctantly had to refuse a significant number of late registrations. You can firm up your reservation for Puerto Vallarta with a $100 (non-refundable) deposit. Don't be disappointed. Register early! These are very popular and high-powered events.

3 Innehåll Breviabox 620, Stockholm Redaktör Erik Lakomaa Redaktionssekreterare & ansvarig utgivare Henrik Bejke Redaktion Karin Råde, Per-Henrik Edqvist, Oscar Hjertqvist, Johan Nordström, Danjell Elgebrandt Redaktionsråd Sven Rydenfelt, Ingemar Nordin, John-Henri Holmberg, Henrik Alexandersson Omslagsbild: Milton Friedman. Fotograferad av Henrik Alexandersson. Presslagd ISSN: Löpnummer 58 Manusstopp nr : 15 april. NYLIBERALISMEN Tidningen NYLIBERALEN företräder den frihetsinriktade, klassiska liberalism vars främsta historiska företrädare var tänkare och revolutionärer som John Locke, Adam Smith, Richard Cobden, John Bright, Thomas Jefferson, Patrick Henry, Herbert Spencer och Frédéric Bastiat, och som i dag kallas nyliberalism eller på engelska libertarianism. Utgångspunkten är synen på den enskilda människan som ett egenvärde med andra ord uppfattningen att varje individ har en okränkbar rätt att leva för sin egen skull. I och med det betraktar nyliberalismen självklart också varje person eller institution som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja på någon annan människa som omoralisk eller i politiska termer kriminell. Nyliberalismen anser att alla relationer mellan människor måste bygga på frivillighet och att politikens (och därmed statens) enda acceptabla uppgift i samhället är att värna medborgarnas individuella rättigheter. Därmed är också sagt att nyliberalismen förespråkar en starkt avgränsad och konstitutionellt begränsad minimistat vars enda syfte är att upprätthålla försvar och rättsväsende för att skydda människor från övergrepp, oberoende av dessa sedan utförs av enskilda brottslingar eller aggressiva grannländer. Ekonomiskt präglas ett sådant samhälle av en fri och oreglerad kapitalism, socialt av frihet för alla invånare att så länge de inte inkräktar på andras lika rätt fritt välja livsmönster, samlevnadsformer och livsstil. Nyliberalismen står för öppna gränser, fri invandring, absolut åsikts-, yttrande- och tryckfrihet och tolerans. Bland nyliberalismens främsta idégivare i modern tid återfinns filosofen och författarinnan Ayn Rand, den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises samt nobelpristagarna i ekonomi Friedrich A Hayek och Milton Friedman. TIDSKRIFTEN NYLIBERALEN Nyliberalen är en självständig tidskrift för liberal debatt, idébildning och analys, utgiven i samarbete med den liberala nätverksorganisationen Frihetsfronten. Frihetsfrontens syfte är att genom mötesarrangemang, seminarier, konferenser och andra interna eller utåtriktade aktiviteter sprida kunskap om och främja de värderingar som är nyliberalismens. Ytterligare information om Frihetsfrontens verksamhet får man genom att skicka till frihetsfronten@bahnhof.se eller genom att uppsöka våra websidor på Internet. Adressen till dessa är / UPPHOVSRÄTTSLIG NOT Allt innehåll är om ej annat anges copyright Nyliberalen och respektive upphovsman. Där ingenting annat uttryckligen anges får texter ur Nyliberalen fritt återges förutsatt att de återges oavkortade, att följande textrad åtföljer återgivnigen: Ursprungligen publicerad i Tidskriften Nyliberalen, Box 620, Stockholm, samt att ett exemplar av den publikation där återtrycket förekommer tillsänds Nyliberalens redaktion. Vid publicering på www-sidor bör också adressen till tidningens hemsidor anges: / 6 Intervju med Milton Friedman Erik Lakomaa samtalar med 1976 års Nobelpristagare i ekonomi. 9 Robert Nozick, frid över hans minne Ingemar Nordin skriver ett minnesord över den filosof som gav frihetens idéer ett ansikte i den akademiska världen. 13 Anarki eller ej? Randy Barnett menar att Robert Nozick inte alls lyckats att rättfärdiga existensen av en stat. 4 Argentinas kris är inte kapitalismens Erik Lakomaa skriver i sin ledare om orsakerna till den ekonomiska krisen i Argentina. 17 The Battle Cry of Freedom Danjell Elgebrandt ger ett annorlunda perspektiv på det amerikanska inbördeskriget. 23 Den som ärvt sina pengar Åter hyllar Walter Block sådant som fördöms av välfärdsstaten. 24 Tips och fallgropar i frihetskampen Johan Norberg delar med sig av sina erfarenheter som frihetens banérförare. 27 Libertarianska valframgångar i Costa Rica Henrik Bejke skriver om ett land vars parlament inte kommer att bli sig likt på många år. Nyliberalen Staten skapar inte friheten Per Bylund besvarar de som ifrågasatt hans kritik av staten. 30 Recensioner Gregor Odenbark recenserar Militarism: Rule without Law av Eric Carlton. Mattias Svensson recenserar Global reportage från en värld i förändring av John Micklethwait och Adrian Wooldrige. Kristin Östlund recenserar Att uppfostra det svenska folket: Knut Wicksells opublicerade manuskript sammanställda av Lars Jonung, Torun Hedlund-Nyström och Christina Jonung. Kristian Tiger recenserar Den svenska pressens historia av Claes-Göran Holmberg, Ingemar Oscarsson, Jarl Torbacke, Dag Nordmark, Eric Johannesson och Birgit Petersson. Malinda Flodman recenserar Against the Dead Hand: The Uncertain Struggle for Global Capitalism av Brink Lindsey. P R E N U M E R AT I O N Nyliberalen utkommer med fyra nummer om året. Prenumeration kostar 150 kronor/4 nr. Den som vill bidra ekonomiskt till denna icke-skattefinansierade tidning kan köpa en stödprenumeration som kostar 350 kronor i vilket ingår 10 procent rabatt på boksortimentet samt en gratisprenumeration till en vän. Om man vill bidra extra till den liberala kampen kan man bli sponsor för 500 kronor, vilket utöver detta även ger personlig information/korrespondens om Nyliberalens verksamhet. A Prenumerant 150 : B Stödprenumerant 350 : C Sponsor 500 : Betala på Nyliberalens postgiro Glöm inte namn och adress! (Även på den du vill skänka en prenumeration till om du väljer B eller C.) Om du vill betala för två år på en gång gäller följande priser: A 250 :, B 600 :, C 900:

4 Ledare Argentinas kris är inte kapitalismens Den ekonomiska kris i Argentina som fyllde tidningarnas nyhetssidor under ett par januari- och februariveckor är inte över. Även om det nu ser ut som den nye presidenten Eduardo Duhalde kommer att få sitta kvar är många av landets problem olösta. Det kanske allvarligaste problemet för både Argentina och resten av världen är att mediavänsterns, och peronisten Duhandes, bild av krisen som en marknadsekonomins kris, kommit att få fäste. Att den protektionism Duhande förespråkar riskerar att störta landet i än större svårigheter än det redan drabbats av glöms i mediastormen bort. Grunden till Argentinas kris ligger dock i landets vanskötta ekonomiska och politiska institutioner och problemen kommer att finnas kvar långt efter att det mediala sökarljuset försvunnit. Enligt det årliga korruptionsindex baserat på intervjuer med företagare, akademiker och riskanalytiker från hela världen som Transparancy International publicerar, intog Argentina 2001 en föga respektabel femtiosjundeplats av nittioen undersökta länder. Det är sämre än Botswana, Namibia, Peru, Brasilien, Bulgarien och Colombia och likvärdigt med det genomkorrupta Kina. Liknande resultat ger 2000 års Global Competitiveness Report, som Harvarduniversitetet ger ut i samarbete med World Economic Forum. Av femtionio undersökta länder hamnade där Argentina på fyrtionde plats när det gäller mutor, på femtiofjärde när det gäller opartiskheten hos domarna, på femtiofemte beträffande kostnader för rättsprocesser, på fyrtiofemte beträffande korruption inom domstolsväsendet och på femtiofjärde när det gäller pålitligheten hos det beskydd polisen erbjuder. Så har det emellertid inte alltid varit. Grunden till Argentinas problem ligger i det peronistiska styret. Innan peronisterna tog över var exempelvis domstolsväsendet i princip lika oberoende som i en rättsstat som USA och betydligt mindre politiserat än i välfärdsstaterna i Europa. Fram till trettiotalet hörde också Argentina i kraft av sin framgångsrika export av livsmedel till världens rikaste länder, rikare än både Tyskland och Frankrike. En expanderande välfärdsstat, protektionism, hyperinflation och sedermera även militärdiktatur ledde dock till att landet kraftigt förlorade i välstånd. Under 1990-talet gjordes emellertid en del försök att åter få landet på fötter. President Carlos Menem började avreglera ekonomin och peson knöts via en sedelfond till dollarn. Därmed satte man punkt för en lång era av hög inflation. Kopplingen till dollarn var dock ingen patentmedicin och trots att man privatiserade en del statlig verksamhet kom inte privatiseringarna att hålla jämna steg med statens tillväxt. Den statliga konsumtionen ökade från 9,4 procent 1989 till 21 procent 2000 och de kommunala utgifterna ökade under samma period med 25 procent. De ökade offentliga utgifterna finansierades till stor del med lånade pengar, något som landets befolkning nu får betala priset för. Menems idag kanske mest framgångsrika åtgärd var dock att avskaffa värnplikten och kraftigt dra ner på anslagen till försvaret, därmed förlorade militären sin ställning inom politiken. Detta är sannolikt förklaringen till varför vi inte sett en ny militärkupp i Argentina. Inflationsbekämpningen var emellertid till synes framgångsrik. Genom att knyta peson till dollarn genom en sedelfond kunde inflationstrycket elimineras och landets långa tradition av inflationsfinansiering av politikernas röstköp var bruten. Det finns dock inga genvägar till en sund valutapolitik. Marknadens förväntingar på att politikerna i Buenos Aires skulle överge sedelfonden vilket nu har skett ledde till att peson, trots att den och dollarn var knutna till varandra till parikurs och att den argentinska centralbanken var tvungen att hålla en dollar i reserver för varje peso den gav ut, kom att värderas lägre än dollarn. Detta i sin tur kom att öka risken för en devalverig (dvs ett övergivande av sedelfonden) vilket i sin tur kom att leda till att peson sjönk ytterligare i värde. För att undvika de negativa effekterna av en sjukande peso kom politikerna att tvinga butiker och andra aktörer att acceptera peson som betalningsmedel. Hade inte så skett hade vi sannolikt sett en spontandollarisering av den argentinska ekonomin. (Utan lagar om legalt betalningsmedel kommer bra mynt att tränga ut sämre, något som bland annat skett i f d Jugoslavien där den tyska Marken snart blev den vanligaste valutan). Butikernas respons var att hålla olika priser för den som betalade i peso och den som använde dollar. Detta bruk förbjöds dock även det av myndigheterna något som ännu kraftigare signalerade att en devalvering var på gång. Fler gick över till dollar och devalveringen kom närmare. Sedefonden visade sig vara behäftad med alla de nackdelar som fasta växelkurser för med sig och den artificiella övervärderingen av valutan kom att verka som en skatt på export. Krisen närmade sig allt mer men politikerna påhejade av organisationer som IMF släppte inte valutan fri utan behöll dollarkopplingen. Istället kom en rad restriktioner på bankverksamheten, skilda växelkurser för exportföretag och privatpersoner och valutareglering att införas. Slutligen ställde man in betalningarna på statsskulden. Inget av detta kan skyllas på marknaden. Den kanske viktigaste lärdomen av Argentinadebaclet är kanske att det inte finns några genvägar till monetär stabilitet. Inte ens sedelfonder kan hindra politikerna från att förstöra valutan. Stabil växelkurs är ett resultat av en sund ekonomisk politik, inte ett alternativ till en sådan. Flytande växelkurser är lösningen för alla länder. Den som tror på medlemskap EMU bör noggrant tänka igenom lärdomarna från Argentinas experiment med fasta växelkurser. Skall Argentinas ekonomiska problem skyllas på någon är det inte på marknadskrafterna utan på peronismen. Peronismen skapade korruptionen och de stora offentliga utgifterna. Militärdiktaturen misslyckades inte bara totalt med den ekonomiska politiken, den lyckades dessutom förändra besluts- och incitamentsstrukturerna i samhället så att det lönade sig bättre att vara bundis med poltikerna än att producera sådant konsumenterna önskade köpa. Tyvärr har resultatet av krisen blivit att det åter sitter en peronist vid makten. Även om påfågelsuniformerna är borta lever politiken vidare.

5 Valfläsk svälter folket George W Bush vill att USA inför ståltullar. Anledningen till detta är det vallöfte som gavs till stålarbetarna i West Virginia. I West Virginia bor knappt 2 miljoner människor, inte ens en procent av USA:s befolkning. För detta är Bush beredd att dra i gång ett handelskrig med stora kostnader för inte bara den amerikanska ekonomin. Finns det ingen regel som säger att politiker skall bryta mot uppenbart korkade vallöften? Jonas Virdalm Kvantitet istället för kvalitet Britta Lejon, s.k. Demokratiminister, tycker inte att politiker som begår brott i tjänsten skall kunna hållas personligen ansvarige för dessa. Det är redan idag svårt att rekrytera folk till förtroendeuppdrag säger hon. Vi andra känner ju inte riktigt att det råder brist på politiker i Sverige. I synnerhet inte på sådana som måste lockas med immunitet. Vem kan övertyga Lejon att färre och hederligare politiker är bättre än fler och ohederligare? Erik Lakomaa Hu så hemskt! Aftonbladets chefredaktör Helle Klein meddelar upprört i en krönika följande om McDonalds i USA... Två tredjedelar av snabbmatsarbetarna i USA är under 20 år. En av sex har engelska som andra språk och en tredjedel av dessa talar inte engelska alls. Hallå! Vad är problemet? Att invandrare får jobb? Är det kanske bättre att de slussas in i arbetslöshet, bidragsberoende och passivitet som i Sverige? Henrik Alexandersson Att stämma i bäcken Den 7:e mars snöade det i Stockholm. När jag på morgonen gick till jobbet körde det därför en liten plogbil och röjde undan snön på trottoaren. Tydligt är att den borgerliga majoriteten i Stockholms Stadshus vill undvika mer skäll efter det kaos som rådde i Stockholm runt nyår. Saken var bara den att snödjupet denna gång var c:a 2 cm. Jonas Virdalm Bananrepublik Under den senaste mandatperioden har Socialdemokraterna får 60 miljoner kronor i present av LO. För det första kan man ju tycka att det är osnyggt att intresseorganisationer mutar politiska partier, inte minst sådana som sitter vid makten. För det andra kan man notera att LOs ledning beter sig vårdslöst med medlemmarnas pengar. För det tredje skall det noteras att många LO-medlemmar är vänsterpartister, miljöpartister, centerpartister, folkpartister, moderater och kristdemokrater. De tvingas, mot sin vilja, vara med och finansiera Socialdemokraternas krigskassa. Är man i majoritet kan man tydligen kosta på sig att vara arrogant. Henrik Alexandersson Dagens citat: Agneta Sjödin uttalar sig i Expressen 17 mars: Var står du politiskt? Sen vi fick så snygg justitieminister så är jag definitivt socialdemokrat. Han är jättestilig. Men jag var folkpartist ett tag. Jag kände att jag behövde hjälpa det där stackars partiet så att de inte åkte ut. De behövs. Ska du rösta i höst? Absolut. Och när jag såg Göran Persson dansa med kossan Doris i Bolibompa tänkte jag: Nu är jag definitivt socialdemokrat! Han dansade faktiskt! Han har rytmen i blodet, den mannen. Självembargo? Sedan flera år upprätthåller USA en handelsblockad mot dels Kuba och dels Irak på grund av dessa länders fientliga inställning. Syftet med denna politik är ingen hemlighet, den syftar till att skada länderna, straffa deras ledare och destabilisera deras regeringar. Nu har USA emellertid börjat utsätta ytterligare ett land för handelshinder genom att försvåra dess handel med utlandet. I detta fall handlar det dock om USA själv genom att man infört 30-procentiga ståltullar. Den fråga man då ställer sig är varför den amerikanska regeringen anser handelshinder vara en bestraffning när den utsätter andra länder för dem medan den uppenbarligen anser dem välgörande när den utsätter sig själv för dem? Henrik Bejke Förlustintresset ljuger inte. I Svenska Dagbladet 9/3 kunde man läsa att staten lyckas gå med förlust på sina monopolkasinon. (Det är sant!) Det är allstå inte bara de som spelar som går back utan även skattebetalarna och detta beror inte på att man betalat ut mer i vinster än man fått in som insatser utan på att kostnaderna för driften varit så stora. Detta måste vara första gången i världshistorien som någon lyckats driva ett kasinomonopol med förlust. Om någon skall lyckas med detta är det svenska staten. Torsk? Erik Lakomaa I tidningarna kan vi läsa att jordbruks- och jämställdhetsminister (!) Maragareta Winberg vill se åtgärder för att trygga torskbeståndet. Hon kan ju alltid börja med att avskaffa den så kallade sexköpslagen. Henrik Alexandersson

6 Intervju med Milton Friedman INTERVJUAD AV ERIK LAKOMAA 1976 års Nob elprista g are i ekonomi är utan tvekan d en id a g levand e störste lib erale tänkaren och inspiratören. Mång a är d e som sla git in p å en lib eral b ana efter att ha läst nå gon av hans böcker och hans inflytand e inom nationalekonomin har varit enormt. Nylib eralen träffa d e i vintras Milton Frie dm an. Utifrån ett liberalt perspektiv, vad är din uppfattning av 2001 års nobelpristagare i ekonomi? De är egentligen inte särskilt relevanta ur ett frimarknadsperspektiv, de ägnar sig åt asymmetrisk information. Den fria marknaden har utvecklat en rad institutioner för att hantera asymmetrisk information, garantier, övervakning. Asymmetrisk information är ett viktigt område men det ger inga särskilt implikationer på relationen mellan stat och marknad, informationen kan ju vara lika asymmetrisk för politikerna. Det har hävdats att förekomsten av asymmetrisk information är ett skäl för statsingripanden? Hur kan statsingripanden lösa problemet? Det är inte särskilt fruktbart att säga att något är fel utan att tala om vad vi skall ha i stället. Mig veterligt har ingen av dessa herrar visat på en enda statlig institution som skulle kunna hantera problemen med asymmetrisk information bättre än marknaden. Om du försöker sälja din bil till mig vet du mer om den bilen än jag gör. På vilket sätt skulle staten kunna spela någon hjälpande roll i detta? Du har som ekonom haft visst inflytande på politiken, åtminstone i några länder. Lite inflytande hoppas jag att jag haft, åtminstone någonstans. Vilken tror du blir nästa ekonomiska skolbildning som kommer att få politiskt inflytande? Det finns två områden som man bör hålla ett öga på. Dels är det vad som sker med Euron. Euron är en stor uppfinning, det finns ingen historisk motsvarighet någonstans. Och min allmänna uppfattning är att jag tror den kommer att skapa en rad helt nya problem. Det andra området är självfallet Internet. Jag tror att utvecklingen på Internet kommer att vara mycket gynnsamt för den fria marknaden och mycket gynnsam för liberalismen. Internet gör det svårare för staterna att ta ut skatt. Du kan göra finansiella transaktioner via Internet, någon i USA kan anställa någon i Indien och betala lönen på Bahamas, varken de indiska eller de amerikanska myndigheterna kommer att kunna ta ut någon skatt. Vad tycker du om EMU? Är det ett bra projekt? Jag tycker inte att det är något bra projekt, jag tycker det är ett misstag. Men jag kan ju ha fel. Ekonomiskt eller politiskt? Den enda anledningen till att man starta-

7 de projektet är politik. Det här är inte ekonomi. Det var en del av Mitterands och Kohls strävan efter Europas förenta stater och de kunde inte få med sig de andra politikerna eftersom ingen av dessa var beredda att tulla på sin makt. Det enda man kunde komma överens om var den ekonomiska delen. Jag tror dock att EMU kommer att leda till politiska problem. Den penningpolitik som förs kommer att vara bra för ett land men dålig för ett annat. Det som är rätt penningpolitik för Italien kommer att vara fel penningpolitik för Irland eller Frankrike. Och när detta händer kommer politiska konflikter att uppstå. Sverige hade helt privata konkurrerande valutor kan privata pengar vara en lösning? Jag tror inte privata valutor har framtiden för sig. När Hayek skrev om privata valutor byggde resonemanget på guldmyntfoten, att de privata valutorna skulle vara knutna till guldet. Valutakonkurrens är en bra idé men jag tror dock inte på en återgång till valutor som bygger på guld eller silver. Så jag tror att vi för överskådlig tid sitter fast med ett system med en politikerkontrollerad valuta som inte bygger på någon råvarustandard. Man kan tycka att det är bra eller dåligt men så tror jag det kommer bli. Vad är din uppfattning om EU? Grundtanken med det europeiska samarbetet var frihandel, tullar och regleringar som hindrade handel mellan medlemsländerna skulle avskaffas. Det var en mycket god tanke. Det handlade om att avskaffa politik inte om att centralisera den. Tyvärr har EU allt mer blivit ett politiskt projekt samtidigt som frimarkandstanken vittrat bort. Det samma gäller EMU, själva syftet med Euron det politiska syftet är att försöka tvinga de olika länderna att integrera sin politik mer och mer, det betyder att mer och mer makt centraliseras till Bryssel. Det har skett våldsamma protester mot globaliseringen världen över? Finns det något hot mot kapitalismen? Kapitalismen är inte hotad. Vad som finns är en grupp bråkmakare som strider inbördes och som inte har något som helst alternativ till kapitalismen. Det är en fascinerande företeelse, ser du tillbaka på den gamla vänsterrörelsen de som kallar sig socialister, kommunister finner du att den alltid varit internationell. Den var en rörelse för ökad globalisering. Men de huvudsakligen vänsterkrafter som marscherar under fanorna idag, är idag motståndare till globaliseringen. Varför? Därför att de måste ha något att vara emot. De är inte för någonting. De är bara emot. Att så många har råd att vara med och agitera och bråka på heltid kan också ses som ett tecken på vilket välstånd vi uppnått. Vad får de sina pengar ifrån? Från ett mycket rikt samhälle. Bara i ett rikt samhälle skulle man ha råd at slänga så mycket pengar på rent destruktiv verksamhet. Tittar vi på IMF och WTO finner vi att de har mycket lite gemensamt. IMF är en mycket dålig organisation. Det bästa vi kan göra med IMF är att lägga ner den. De har gjort betydligt mer skada än nytta. IMF har varit en centraliserad organisation som uppmuntrat skadlig politik. Privata långivare har uppmuntrats att låna ut pengar genom att IMF gått ut och sagt att om du lånar ut pengar till ett uland och de inte betalar igen så träder vi in och räddar dem. Genom detta har inte långivarna ställt erforderliga krav på dem som de lånat ut till. IMF använder dessutom skattepengar från en rad länder i sin verksamhet. Sverige betalar till IMF, USA gör det, trots detta har svenska och amerikanska skattebetalare knappast något inflytande över hur pengarna används. Ur ett politiskt perspektiv kan jag inte tolerera att icke-valda politiker sitter i en internationell organisation och slösar med medlemsländernas skattepengar. WTO å andra sidan, om de håller vad de lovar, är inget mer än en plats där folk kan köpslå. WTO har inga egna resurser och knappast någon egen makt. Dess enda roll är att agera mellanhand när man försöker lösa konflikter. Därigenom kan de göra ett bra jobb, precis som GATT lyckads sänka tullar och handelshinder under perioden efter andra världskriget. Har kapitalismen vunnit? Ja och nej. I idévärlden har kapitalismen vunnit. Det finns idag inga seriösa alternativ till kapitalismen som ekonomiskt system. Vi har dock fortfarande omfattande statsingripanden och staternas domäner tenderar att växa snarare än minska. I praktiken har kapitalismen långt ifrån segrat. I praktiken är kapitalismen ständigt hotad. När politiker träffas och hittar på något nytt handlar det sällan om att avskaffa redan införd politik. Vi som räknar oss som anhängare av kapitalism, vi är egentligen inte anhängare av kapitalism utan av frihet. Kapitalismen är en del av friheten. Den är en viktig del men absolut inte allt. Det går att hitta länder med relativt fria marknader men som helt saknar politisk frihet. Hongkong hade t.ex. länge en helt fri marknad men landet styrdes av en upplyst despot. Detsamma gäller för

8 Singapore. Många anser att USA är ett kapitalistiskt land. Men statsutgifterna är 40 procent av BNP och staten kontrollerar ytterligare tio procent av ekonomin, direkt eller indirekt. I mitt tycke är därför USA till hälften socialistiskt. Vilka är de viktigaste frågorna att driva som liberal idag? Det viktigaste är att se till att staten inte blir ännu större. Det näst viktigaste är att hitta anordningar som hindrar politikerna att spendera skattebetalarnas pengar. Det finns en rad sådana anordningar. I Sverige fattar man exempelvis först beslut om statsutgifternas omfattning, och först därefter vad de skall spenderas på. Det är ett steg i rätt rikting. Vi som är intresserade av hur vi inför frihet i praktiken måste försöka hitta sådana anordningar på alla andra områden. Internet kan också hjälpa oss att begränsa politikens omfattning. I Sverige har man precis beslutat att införa en narkotika-general. Vad tycker du om det? Narkotikapolitiken är mycket viktigt att frihetsrörelsen lyfter fram. Försöken att förbjuda bruk av narkotika har otvivelaktligen lett till omfattande inskränkningar av vår frihet. I USA har narkotikapolitiken inneburit en lång rad kränkningar av frioch rättigheter samt minskat skydd för äganderätten. Blir världen friare? Den enskilt viktigaste händelsen för friheten i världen var Sovjetunionens fall för tio år sedan. Friheten har sedan dess ökat enormt i stora delar av världen. Det gäller länder som Ungern, Rumänien, Polen, Tjeckien och Slovaken men också en rad andra länder. I Kina har man under samma period inte haft någon ökning av den politiska friheten, men man har haft en enorm ökning av den ekonomiska och personliga friheten. Oavsett vilket mått vi använder är världen idag betydligt friare än vad den var för tjugo år sedan. Detta gäller dock inte för enskilda länder. USA är mindre fritt idag än det var för 20 år sedan. Däremot har Storbritannien blivit friare och kanske även Sverige. Riskerar en lågkonjunktur att leda till ökade statsingripanden? President Bush har sagts föra en Keynesiansk poltik? Det finns goda skäl att frukta detta. En recession kan få politikerna att vilja öka statsutgifterna för att stimulera ekonomin. Men då skall man komma ihåg att politikerna alltid vill öka statsutgifterna och kommer ta varje chans att göra det. Det är deras uppgift och kall. Deras röstköp kräver att de tar pengar från vissa och ger till andra. I USA har varje lågkonjunktur kommit att användas som skäl för ökade utgifter och i och med att vi befinner oss i en långkonjunktur är risken stor att statsutgifterna kommer att öka. Man skall nog inte skylla på Keynes. Politikernas vilja att öka statsutgifterna fanns långt före Keynes och kommer att finnas kvar långt efter att han är bortglömd. Ökar den personliga friheten genom den fria marknaden eller är det två separata slag? Jag tror att det handlar om två olika strider som måste utkämpas. Ekonomisk frihet ger med automatik inte upphov till personlig frihet. I USA har vi t.ex. haft en hel del avregleringar på det ekonomiska området, exempelvis har flyget och lastbilstransporter avreglerats. Samtidigt har mängden sociala regleringar, som lagar mot diskriminering av minoriteter, ökat dramatiskt. Jag är övertygad om att ni haft samma utveckling i Sverige. I Sverige är du känd för att ha gett råd till Chile på 70-talet. För att följa upp detta, vilka tre råd skulle du vilja ge den svenska regeringen? Det här handlar om helt olika saker. I Chile rörde frågan hur man skall få ner inflationen från tresiffriga till ensiffriga nivåer. Något sådant råd behöver inte de svenska politikerna ty de har redan förstått mitt tidigare råd. Det ni efterfrågar är mycket svårare att svara på. Råd nummer ett. Minska statsutgifterna, oavsett vad pengarna används till minska utgifterna. Ju mindre politikerna spenderar desto mer kan medborgarna spendera. Den mest omfattande frihetsinskränkningen idag är att staten tar folks pengar och spenderar dem åt dem. Råd nummer ett är alltså: minska statsutgifterna, när som helst och hur som helst. Kan ni göra något som innebär att folket betalar mindre skatt och politikerna gör av med mindre pengar gör det! Råd nummer två: Fortsätt på den inslagna vägen inom skolpolitiken. Ni har idag ett kvasi-skolpengsystem jag säger kvasi-skolpeng eftersom vi med ett fritt skolsystem inte bara skulle ha möjlighet att välja skola utan också vad vi vill betala. Vad jag vet finns ingen ekonomisk konkurrens mellan skolorna idag, alla får samma peng. Det vore bättre om folk fick en skolpeng på x kronor och att det sedan var fritt fram att spendera hur mycket som helst utöver detta. Det kan vi inte idag. Man måste gå hela vägen eller inte gå alls. Målet måste vara ett skolsystem där fullständigt fri konkurrens råder även när det gäller finansieringen. Råd tre: Inför för guds skull ingen droggeneral. Gör allt för att gå i motsatt riktning från den nuvarande narkotikapoltiken. Jag brukar säga att om det inte anses ok att staten lägger sig i vad jag stoppar i munnen varför skall den då lägga sig i vad jag stoppar i min hjärna. Vilken bok skulle du rekommendera till en globaliseringskritiker eller vänstermänniska om du ville omvända denne? Jag skulle nog rekommendera Nationernas Välstånd. Om du skulle tvinga mig att rekommendera en modern bok skulle det bli min egen, Frihet att välja.

9 Robert Nozick, frid över hans minne AV INGEMAR NORDIN I dödsrunorna och kommentarerna med anle dning av Rob ert Nozicks död d en 23:e januari 2002, försöker m an summera hans insatser som filosof och aka d e - misk lärare. Dvs, i svenska media har m an inte gjort d etta i särskilt hög gra d. Däremot har m an talat och skrivit en hel d el om en helt annan p erson, Pierre Bourdieu, en fransk antilib eral vänsterintellektuell som kla g ar p å TV som medium och som tidigt stödde Atta c-rörelsen. O ch d et är väl ung efär d en nivå som d en svenska kultur- och tyckareliten kan klara av. Men i internationella tidning ar och tidskrifter har m an ä gnat Rob ert Nozick b etyd and e och seriös uppm ärksa mhet, b å d e före och efter hans död. Att d et är en intressevä ckand e och kontroversiell filosofisk stjärna som nu g ått i graven rå d er d et ing a tvivel om. Alla utan und anta g såvitt ja g kunnat se har varit ense om att hans argumentation är sprudland e intellig ent och inspirerand e. Hans arb ete b e döms som b å d e nyd anand e och utm anand e. Till och med en skarp ideologisk motståndare som utilitaristen Peter Singer säger t.ex. i en recension av Anarchy, State and Utopia i the New York Review of Books 1975: Robert Nozick s book is a major event in contemporary political philosophy. There has, in recent years, been no sustained and completely argued challenge to the prevailing conceptions of social justice and the role of the state. Political philosophers have tended to assume without argument that justice demands an extensive redistribution of wealth in the direction of equality; and that it is a legitimate function of the state to bring about this redistribution by coersive means like progressive taxation. These assumptions may be correct; but after Anarchy, State and Utopia they will need to be defended and argued for instead of being taken for granted. Om vi för ett kort ögonblick bortser från hans insatser på den politiska filosofins område, kan vi konstatera att Nozick också tillhör de ledande inom områden som beslutsteori, kunskapsteori och livsfilosofi. Här är hans teser måhända inte lika kontroversiella och utmanande utanför fackfilosofernas skara. Men hans argument är alltid orginella och roliga. Själv har jag haft stor behållning av t.ex. The Examined Life (1989) som är en ganska spekulativ djupstudie av medvetandet, döden och livets mening. Andra har hävdat att The Nature of Rationality (1993) är hans främsta filosofiska verk vid sidan om Anarchy. Nozicks sätt att skriva är lite speciell. Han skriver klart och tydligt, ja nästan hyper-tydligt, och alltid med en stor medvetenhet om ungefär vad som rör sig i läsarens huvud. Ibland får man en känsla av att han är tankeläsare; frågor och invändningar som precis börjat forma sig i ens skalle får en omedelbar respons i nästa mening eller i nästa stycke. (Förmodligen är man som läsare helt enkelt ganska förutsägbar tyvärr.) Det viktiga för Nozick är ändå att hans argumentation är öppen för insyn. Inga försök att kollra bort läsaren med dimmiga ordridåer för att dölja en oklar tanke där inte! Ofta kan man dock irriteras av att han gör lite väl långa utvidgningar på olika sidospår, och man önskar att hans ordbehandlingsprogram skulle haft något slags inbyggda spärrar mot alltför många nya idéer på en gång. Samtidigt har just detta blivit ett av kännetecknen för Nozicks filosofiska stil; att väcka frågor och invändningar även mot sina egna teser som kan sätta myror i huvudet på både honom själv och läsaren. Eller som Nozick säger i en intervju: I used to think that the ideal philosophical argument was to produce words that set up a change in the listerner s brain, so that if he doesn t accept the conclusion, he dies Why should [philosophers] be bludgeoning people like that? It s not a nice way to behave. Nozick vill istället ha ett öppet samtal och en pluralism av filosofier. Detta innebär att han likt B. Russell och L. Wittgenstein för övrigt tillåter sig att ändra ståndpunkt lite då och då eller åtminstone att argumentera mot en ståndpunkt han har utan att ha något omedelbart svar på kritiken. Frihetsvän sedan många år Ett framträdande exempel på denna ständigt pågående diskussion med sig själv är hans nyliberalism. Han har haft en allmänt libertariansk syn på samhället alltsedan han övergav sina socialistiska övertygelser i mitten på 60-talet. I The Examined Life antyder han dock ett argument som av många tolkats som ett övergivande av hela denna politiskt-filosofiska riktning. Att han trots detta hela tiden betraktat sig själv som i grunden libertarian bekräftas bl.a. i en intervju med Nyliberalens utsända (nr 4, 1993), Johan Norberg och Christian Gergils. Och han bekräftar det igen i en intervju med bokförlaget Laissez Faire Books. I denna säger han: What I was really saying in The

10 Examined Life was that I was no longer as hardcore a libertarian as I had been before. But the rumors of my deviation (or apostasy!) from libertarianism were much exaggerated. I think this book (den senaste, Invariances) makes clear the extent to which I still am within the general framework of libertarianism. Att som många vänstermänniskor slå på trumman för att Nozick bytt politisk ståndpunkt är på det hela taget ganska löjeväckande och patetiskt. Dels därför att det som sagt inte är korrekt att påstå att han övergivit nyliberalismen. Dels därför att en fokusering på vad Robert Nozick tror på är att förfalla till ren auktoritetstro och en nedvärdering av förnuftet. Det centrala är naturligtvis argumentationen. Så, vad har egentligen Nozick för skäl att modifiera sin syn på hardcore libertarianism? Det är förvånansvärt svaga skäl, skulle jag vilja påstå, som kommer fram. Hans argumentation är närmast av kommunitärt snitt: Människan är en social varelse och har behov av samhället och av symboliskt viktiga manifestationer av gemensamma projekt. För att åstadkomma detta kan det tänkas att staten åtminstone ibland behöver gå utöver sina befogenheter som enbart nattväktarstat. Statens minim alla roll Människans naturliga behov av social identifiering och av gemensamma, nationella projekt skulle således, enligt Nozick, kunna legitimera ett begränsat statligt tvång för att åstadkomma detta. Men det här är naturligtvis alldeles för vagt och outvecklat för att fungera som ett argument mot vad han själv mycket mer slagkraftigt argumenterat för i Anarchy. I Anarchy visar han varför en stat som går utöver det rena skyddet av individens rättigheter med nödvändighet måste kränka dem. En sådan stat behandlar människor orättvist. Det är ju vad hela hans omfattande argumentation mot Rawls (och även till viss del utilitarismen) går ut på. En stat större än den minimala behandlar individen, inte som ett mål i sig, utan blott och bart som ett medel för något som staten (dvs, vissa människor såsom statens företrädare eller majoriteten) tycker verkar vara ett högre syfte. Men med vilken rätt gör staten så? Med vilken rätt exploaterar staten vissa människors liv för att tillfredsställa andra människors värderingar? Det verkar som om Nozick genom sin om än blygsamma modifiering av sin ursprungliga ståndpunkt begår ett klassiskt misstag: Först argumenterar han för en syn på människan och livets mening på ett sätt som inte innebär that if he doesn t accept the conclusion, he dies. Dvs, han utvecklar en tänkbar och intressant idé helt enkelt. Men sedan blir plötsligt denna spekulation en absolut sanning som kan tas som intäkt för att köra över andra människors syn på livets mening, och för att helt enkelt tvinga dem att göra det rätta. Själva poängen med rättigheter som jag ser det, och som även Nozick påpekar här och där i Anarchy (inte minst i den sista utopi-delen), är ju att vi människor inte har samma uppfattning om livets mening och om hur ett gott samhälle bör se ut. Vi kan heller inte nå någon absolut säkerhet om detta; det finns inga knockout argument på denna punkt. Så, vad återstår oss då, ur etisk synvinkel, annat än att till fullo erkänna varandras rättighet att leva våra liv efter eget huvud och att avstå från att med statens eller privat våld tvinga någon person att handla annorlunda? Frågan om statens existensberättigande borde vara lika grundläggande för den politiska filosofin som frågan om Guds existens för teologin En annan typ av invändning man kan ha mot Nozicks resonemang i The Examined Life är att det är oklart varför de behov som han anser att människan har måste tillfredsställas med just statligt agerande. Visst, jag anser också att människan har behov av social gemenskap, och kanske också av symboliskt viktiga gemensamma projekt. Men varför genom staten? Det är ungefär som att påstå att vårt behov av nöjen måste tillfredsställas genom kommunalgrå underhållning. Social gemenskap får vi normalt genom familj och vänner, inte genom att betala skatt. Vårt behov av gemensamma nationella projekt kan vi få utlopp för genom idrottsliga landskamper, frivilliga insamlingar till nödlidande i u-länder, utdelandet av Nobelpris, osv. Den enda typ av nationell samling där möjligen en stat kan behövas är i rena krigssituationer. Som meditationer om livet och döden är The Examined Life både insiktsfull och stimulerande. Som ett argument mot eller för en uppmjukning av individens rättigheter duger den inte alls. Anarchy är naturligtvis den i särklass mest omdiskuterade boken i Nozicks produktion. Här ställs de grundläggande politiska frågorna, här utmanas etablissemangets självklara accepterande av välfärdsstaten. Och, som Peter Singer påpekade i sin recension, välfärdsstatens existensberättigande är något man hädanefter måste argumentera för (om man nu vill det) snarare än att dogmatiskt utgå ifrån. För en libertarianskt sinnad läsare är emellertid kanske inte denna debatt den allra intressantaste. Libertarianer brukar istället föra fram den första delen som den absolut mest fundamentala, nämligen den som tar sig an frågan om det finns något existensberättigande för någon stat överhuvudtaget. För en vanlig medborgare i den moderna välfärdsstaten av europeiskt eller nordamerikanskt snitt är väl en sådan fråga ungefär lika främmande och hädisk som frågan om Guds existens vore för 100 år sedan. Men självklart borde frågan om statens existensberättigande vara lika grundläggande för den politiska filosofin som frågan om Guds existens borde vara det för teologin. Ny a infallsvinklar Nozick presenterar ett nytt och spännande argument för att en ministat skulle kunna vara legitim. Det är ett argument som givetvis både motståndare och sympatisörer genast kastat sig över. Till motståndarlägret hör sådana författare som Murray Rothbard och Randy Barnett (på annan plats i detta nummer av Nyliberalen). Till sympatisörerna hör t.ex. John Paul (Reading Nozick från 1981, där för övrigt många intressanta kommentarer till Anarchy finns samlade). Nozicks argument vilar på vissa förutsättningar. En viktig förutsättning är att staten bildats på rätt sätt: utifrån ett naturtillstånd där ingens naturliga rättigheter kränks och där det sker en marknadsmässig evolution av en statsliknande skyddsorganisation. En annan förutsättning är att vissa rättigheter (självförsvarsrätten) kan tillåtas bli inskränkta om den person det gäller erhåller en rimlig kompensation (i form av skydd) för detta. Båda sakerna kan naturligtvis ifrågasättas. Vad beträffar det första villkoret kan man diskutera realismen. Hur skall ett naturtillstånd kunna åstadkommas där inga rättigheter kränks? Förutsätter inte detta redan en stat som kan ge sådana garantier? Och vad gör vi med alla existerande stater som inte åstadkommits på detta sätt? Vidare: är det verkligen realistiskt att tro att det på en riktig marknad, med fri konkurrens mellan olika skyddsorganisationer, kommer att uppstå en enhetlig dominans för en av dem? Kommer inte en sådan situation att raskt förändras i en pluralistisk riktning igen?

11 Det andra villkoret är om möjligt än mer problematiskt. Här gäller det frågan om det kan vara etiskt riktigt att tillåta inskränkningar av rätten till självförsvar. Att man blir kompenserad för något fel som begåtts emot en är väl bra, men det är ju inte detsamma som att det ursprungliga felet inte är fel. Å andra sidan, om den ursprungliga inskränkningen inte är fel, varför skall det då betalas ut kompensationer? Nozick är medveten om det problematiska i kompensationsprincipen, men levererar egentligen inget hållbart svar på invändningarna mot den. Hur up pstår rättvisa? Mer lovande är då funderingarna kring processuell rättvisa, dvs att vi rimligtvis har en rätt att slippa bli utsatta för andra människors totala godtycke när det gäller deras rätt till självförsvar. Om man blir anklagad för att ha begått ett brott, bör man ha rätt att få saken prövad genom en så tillförlitlig process som möjligt. Nozick antar att det finns en sådan rätt men visar det inte. Här kanske man skulle kunna komplettera detta resonemang genom att diskutera om det inte finns någon härledbar rättighet att slippa bli utsatt för andra människors riskfyllda beteende. Antag att det finns en sådan rättighet, baserad på en grundläggande rättighet att slippa bli utsatt för hot från andra människor. I så fall skulle det vara legitimt att förbjuda tillämpandet av mer osäkra rättsprocedurer än den säkraste. Antag vidare att en skyddsorganisation kan visa att dess rättsprocedurer är säkrare än alla andras. I så fall skulle de ha rätt att förbjuda alla andra skyddsorganisationer att tillämpa sina rättsprocedurer. Ingen kompensation i form av gratis skydd till dem som befinner sig utanför den aktuella skyddsorganisationen behöver ges eftersom inga rättigheter har kränkts (se också min Etik, teknik och samhälle, s. 259 ff). Om detta resonemang är tillräckligt för att det skall bli en stat av det hela är dock osäkert. Inget utesluter exempelvis att det kan finnas flera skyddsorganisationer med lika säkra rättsprocedurer. Inte heller följer det att även om det vid en viss tidpunkt endast finns en skyddsorganisation som har ett de facto monopol på den dömande och exekutiva makten så har den också en legal rätt att förbjuda all framtida konkurrens. Samtidigt sätter förstås rättigheterna bestämda gränser för vad alternativet till en stat kan vara. Att bara säga att alternativet till en stat är anarki räcker inte. Det är inte säkert att ett anarkistiskt tillstånd är förenligt med rätten till liv, frihet och egendom. Ett anarkistiskt tillstånd där vissa skyddsorganisationer kränker sina kunders och andras rättigheter, t.ex. genom att döma icke medlemmar för andra brott än rättighetskränkningar eller genom att förbjuda medlemmar att avstå från beskyddet, är förstås inte ett legitimt alternativ till ministaten. Inte heller är ett anarkistiskt tillstånd där olika skyddsorganisationer konkurrerar med varandra genom krig och erövring ett acceptabelt alternativ. Den enda acceptabla ordningen är då alla människors grundläggande rätt till liv, frihet och egendom respekteras, dvs då rättighetsnormerna som sådana har monopol och upprätthålls. Om dessa rättigheter även inkluderar rätten till så riskfria rättsprocedurer som möjligt, så är det rätt att förbjuda all rättsskipning utförd av individer eller organisationer som är mindre säkra än den/de bästa. Men hur det nu än är med den saken, så har Nozicks sinnrika argumentation för en ministat åstadkommit en sällan skådad flod av argument och motargument. Den fundamentala diskussionen om statens existensberättigande har väl inte varit så livlig sedan Hobbes och Lockes dagar. En annan central filosofisk fråga bland libertarianska teoretiker är rättigheternas ursprung. Är det en moralisk skyldighet att respektera mänskliga rättigheter av det kompromisslöst jämställda slag som antas? Har inte en del människor (t.ex. politiska ledare eller de som tillhör majoriteten) fler rättigheter än andra? Finns det överhuvudtaget några rättigheter? Flera professionella filosofer har tagit upp detta problem ganska grundligt, exempelvis Tibor Machan, Loren Lomasky, Jan Narveson, Henry Veatch, Douglas Rasmussen och Douglas Den Uyl, medan Nozick inte behandlat ämnet fullt så utförligt. I sin senaste bok, Invariances, argumenterar han för att vi bör skilja på två etiska nivåer, en basnivå och en högre. Basnivån är den etik som utgör ett minimum av regelverk för att ett samhälle skall fungera och för att vi skall kunna umgås på ett civiliserat sätt. Det innefattar i stort sett endast de grundläggande rättigheterna och förhindrar att vi använder våld och tvång mot varandra. På den högre nivån förekommer levnadsregler som ålägger oss ett större ansvar gentemot våra medmänniskor. Men han argumenterar för att det endast är på basnivån som staten har någon legitim roll att spela. Skulle staten gå utöver denna nivå så kränker den människans rättigheter och försvårar individens och samhällets utveckling. Ibland sägs det att Nozick inte alls argumenterar för rättigheter i Anarchy. Men det tycker jag är helt fel. Tvärt om kan man tolka hela bokens tredje del, utopi-delen, som ett av de bästa argumenten för rättigheter. Det han gör där är nämligen att utgå från en etiskt plausibel premiss, nämligen att vi bör få lov att sträva efter att skapa ett så idealiskt samhälle som möjligt, och visar att vi då behöver ett ramverk av normer som tillåter oss att göra detta. Detta ramverk för utopibyggande måste med nödvändighet vara sådant att enskilda individer har lov att lämna ett samhällsbygge som de inte trivs med. Om tvångsanslutning är nödvändigt för att upprätthålla ett samhälle, så vore det nämligen per definition ingen utopi. Ramverket är alltså en förutsättning för utopibyggandet. Men om vi har lov att ställa oss utanför ett samhälle, så är ju det detsamma som att säga att ingen stat har rätt att beskatta eller reglera oss om vi inte själva individuellt går med på det. Dvs, ramverket måste bestå av den enskildes rätt till liv, frihet och egendom. En frivillig stat Överfört till dagens svenska välfärdsstat skulle detta innebära att varje svensk, enligt grundlagen, i EU-rätten eller i FN s rättighetskatalog, borde ha rätt att utträda ur staten. Många skulle säkert till att börja med inte vilja det man är nöjd med sin utopi men några skulle utan att tveka hoppa av. Eftersom en stat inte kan göra större anspråk på att äga mark eller andra tillgångar än vad deras medlemmar medger skulle staten inte heller kunna behålla avhopparens ägodelar. Avhoppare skulle

12 alltså även fortsättningsvis kunna verka på sin bostadsort i fredlig samverkan med sina grannar, men utan att behöva betala skatt eller underkasta sig välfärdsstatens regleringar utöver respekten för andras grundläggande rättigheter. Nozicks argument här är naturligtvis inget bevis i ordets stränga bemärkelse för rättigheter. Han utgår från ett antagande om att det är etiskt rätt att tillåta en strävan efter ett idealiskt samhälle. Men eftersom varje argument måste utgå från något så är det inget konstigt med det. Frågan är istället om just denna premiss är rimlig eller inte. Tycker vi det så är det uppenbarligen ett bra argument för rättigheter. Den slutgiltig a sanning en kom aldrig Nozick dog tyvärr alldeles för ung, blott 63 år gammal. Han hann aldrig på allvar återvända till den politiska filosofin igen. Det är synd, för med de antydningar han gav i olika sammanhang har jag en bestämd känsla av att han skulle göra det om åren räckt till. Hans Anarchy satte som sagt igång en stor diskussion och utveckling inom området trots att han själv inte deltog. Det måste finnas 100-tals artiklar och bokkapitel som på olika sätt polemiserat mot honom och som borde ge material för ytterligare en bok. Visserligen var han emot tanken på att skriva en Anarchy II, men här finns stoff nog att utveckla många nya tankar och idéer på området. I Sokratic Puzzles skrev Nozick kort om hur han såg på sitt liv och sin sjukdom: In late 1994, however, when stomach cancer led to serious surgery followed by months of chemotherapy and radiation treatments,, I found, even as I took vigorous steps to avoid what most probably would occur, that I had no complaints and felt no distress. My fifty-five-year lifespan already had been longer than that of most people in human history. (I maintain it was not a complaint when the first words I said to the surgeons upon coming up from anesthesia after seven hours were I hope we don t have to do this again. I don t have the stomach for it. ) And I had no urge to transform my life in whatever time remained. I harbored no hidden desire to run off to Tahiti, or to Nozicks böcker become an opera singer, or a racing car driver or a Dean. I wanted to continue loving my wife and my children, having fun with them, and doing exactly the things I had been: thinking, teaching and writing. Only now I needed to do them better. And sooner. Som läsare kan man bara beklaga att han, trots sina löften, var en sådan slöfock, och inte hann skriva fler böcker! Ingemar Nordin är professor i filosofi vid Linköpings Universitet och medlem av Nyliberalens redaktionsråd The normative theory of individual choice, (doktorsavhandling), New York, Garland, 1990 (1963). Anarchy, State and Utopia, New York, Basic Books, Philosophical Explanations, Cambridge, Mass., Harvard U.P., The Examined Life, New York, Simon and Schuster, The Nature of Rationality, Princeton, N.J., Princeton University Press, Socratic Puzzles, Cambridge, Mass., Harvard University Press, Invariances : the structure of the objective world, Cambridge, Mass., Harvard University Press, UPPDATERAD JUBEL-CD Köp Frihetsfrontens CD-rom med alla nummer av Nyliberalen som kommit ut från 1993 fram till nr I detta unika material hittar du artiklar av skribenter som John-Henri Holmberg, Sven Rydenfelt, Johan Norberg, Ingemar Nordin, Walter Block och många andra. Läs om varför bostadsregleringar orsakar bostadsbrist, nazismens och kommunismens gemensamma ideologiska grund, varför frihandel är bättre än protektionism, om Ayn Rand och objektivismen och mycket mer. Denna ideologiska skattkista kostar bara 140 kronor att beställa från Frihetsfronten. Sätt in pengarna på pg och var noga med att ange vad du beställer och till vilken adress.

13 Anarki eller ej? Har Robert Nozick rättfärdigat staten? AV RANDY BARNETT Översatt av Jens Ahl och Erik Lakomaa Rob ert Nozicks b anbrytand e filosofiska verk Anarki, Stat och Utopi fick inte b ara filosoferna p å vänsterkanten att försöka slå hål p å hans resonemang utan satte även fart p å d e lib eraler som mena d e att han dra git förhasta d e slutsatser om statens uppkomst och le gitimitet. Nylib eralen public erar här en av d essa klassiska artiklar d är Randy Barnett menar att Nozick inte alls lyckas motivera nå got annat än anarki med sin bok. Man kan uppskatta Anarki, Stat och Utopi på många plan. Dess inriktning på individuell frihet är ett uppfriskande paradigmskifte. Boken ifrågasätter antaganden som länge ansetts odisputabla och lyfter fram en teori om ägande som är rent enastående. Till på köpet har den mött erkännande och behandlats seriöst av media och av det filosofiska etablissemanget. Professor Nozick har dock försökt nå ännu längre än så. Han försöker också vederlägga den anarkistiska ståndpunkten. Detta är en ovanlig ansträngning. Få har tagit den anarkistiska ståndpunkten som sådant allvar att de ansett att den behöver motbevisas. Få förstår den tillräckligt väl för att kunna uppfatta den seriöst. Dr. Nozick uppvisar en grundläggande förståelse för den anarkistiska ståndpunkten men vederlägger den likväl. Hans kritik mot den är ovanlig, intrikat och mångfacetterad. Men lyckas den övertyga? Jag skall i denna artikel försöka utveckla ett par skäl till varför jag menar att detta misslyckas. Nozick inleder med att hävda att Individer har rättigheter (ix) Syftet med bokens första del (den enda del som kommer att behandlas i denna artikel) är att utröna om det är möjligt att härleda en stat eller en statsliknande enhet utan att bryta mot de individuella rättigheterna. Nozick drar slutsatsen att en sådan utveckling är möjlig, tillika rimlig. Jag ska begränsa min undersökning till möjligheten att en stat som inte bryter mot de individuella rättigheterna ab initio möjligen skulle kunna existera. In a state of nature an individual may himself enforce his rights, defend himself, exact compensation, and punish. (12) Men en individ kan också delegera dessa rättigheter till vänner, släktingar eller utomstående. Ett företag som sysslar med att försvara sina kunder skulle Nozick kalla en skyddssammanslutning. (12) Skyddssammanslutningen har inga handlingsrättigheter förutom dem delegerats av dess kunder.(89) Hitintills ser inte anarkisten några problem. Åtminstone tror han sig inte se några problem. Kvar har han dock att sätta sig in i vad Nozick anser rymmas i dessa rättigheter. Nozick sätter rättigheter i analogi till en sorts gräns vilken omsluter ett område kring en individ i den moraliska rymden. (57) Vad händer om en person gör något som riskerar att korsa en annan persons gräns? Nozick svarar att man kan förhindra den riskabla aktiviteten förutsatt att de som missgynnas av detta förbud att begå handlingar som riskerar att skada andra måste kompenseras för denna diskriminering som påtvingats dem för att säkerställa andras säkerhet. Detta kallar han kompensationsprincipen. Den kräver att människor blir kompenserade för att de förnekas rätten att utöva vissa riskabla aktiviteter. Ur denna princip följer att en individ kan förbjudas att använda en riskabel eller opålitlig rättsprocedur för att upprätthålla sina rättigheter, förutsatt att principen är applicerbar på denna typ av aktivitet. Nozick ger två parallella förklaringar till varför principen kan utnyttjas för att lösa dispyter. Eftersom han hävdar att en skyddssammanslutning inte har några handlingsrättigheter utöver summan av dess medlemmars rättigheter, (89) försöker Nozick först grunda sin förklaring på någon rättighet som innehas av varje individ. Han vänder sig hoppfullt till idén om processrättigheter. Each person has a right to have his guilt determined by the least dangerous of the known procedures for ascertaining gulit, that is, by the one having the lowest probability of finding an innocent person guilty. (96) Sammanslutningens rätt att förhindra riskfyllt beteende emanerar därför direkt från individernas processrättigheter. För det andra insisterar Nozick på att förbud mot opålitliga rättsprocesser är giltiga även om det inte finns några processrättigheter. Han påstår att epistemiskt övervägande styr användandet av våld i hämndsyfte. Alltså, du måste veta att en angripare har kränkt någons rättigheter innan du kan hämnas. Användande av våld mot en angripare utan att veta att han är skyldig är i sig ett angrepp. Om någon vet att utförande av handling A skulle skada Qs rättigheter såvida inte villkor C råder, får han inte göra A om han inte har förvissat sig om att C råder genom att vara i den bästa tänkbara position för att fastställa detta. (106) Givet denna analys kan en skyddssammalslutning förhindra andra från att använda procedurer som inte lever upp till vissa säkerhetskrav, eftersom att inte leva upp till dessa innebär att angriparen saknar den nödvändiga vetskapen om skuld. Har du en gång svalt principen om kompensation och dess användbarhet att dryfta lösningar, ligger accepterandet av en minimalstatslik enhet nära. Nozick förutser att en skyddssammanslutning kommer att dominera marknaden. Enligt dessa principer skulle denna sammanslutningar ha rätt att förbjuda alla konkurren- Artikeln publicerad ursprungligen i Journal of Libertarian Studies 1/1977. Återtryckt med tillstånd från författaren.

14 ter som enligt den här principen använder sig av riskabla procedurer (givet att dessa kompenserades ). Voila! Vi har en statslik enhet som uppstått utan att ha kränkt någons rättigheter, eller hur? Allting beror på huruvida Nozick har lyckats visa på hur staten genom den osynliga handens verk kunnat skapas utan att rättigheter kränkts på vägen. Följaktligen har Nozicks koncept om rättigheter och deras bas blivit avgörande här. Redan tidigt i boken ber han om ursäkt för frånvaron av en teori om en moralisk rättighetsgrund. (xiv). Ett visst mått av rättighetstänkande har trots detta använts. En rättighet är en frihet att göra någonting, dvs att använda egendom, inklusive sin egen kropp, obegränsat av externa hinder (våld eller hot om våld). Rättigheten till självförsvar ingår i själva konceptet om rättigheter. Det är helt enkelt ett sätt att utöva sin rätt när någon försöker hindra en från att göra det. Det faktum att du har rätt till handling innebär att du har rätt att agera på så sätt även om någon annan försöker förhindra detta. Självförsvar sedan, är inbegripet i föreställningen om rättigheter. Rättigheternas yttersta grund Varifrån kommer rättigheterna? Hur är de grundade? Nozick ger inget svar och jag ska inte låtsas att jag heller kan erbjuda ett slutligt svar på denna fråga. Men det verkar som att eftersom konceptet om rättigheter bär med sig friheten att använda egendom, skapas rättigheterna tillsammans med äganderätten. Jag påstår att detta är vad äganderätt innebär. Rättigheter (att använda egendom på ett specifikt sätt) kan sedan inmutas, utväxlas eller bestowed to employ den Lockeanska trikotomin. Har Nozacks minimala stat då kränkt individuella rättigheter? Kom ihåg att anledningen till att den dominerande skyddsorgansationen har rätt att förbjuda riskabla, opålitliga påtvingande metoder är att dess medlemmar ja alla människor har processrättigheter. Varje individ har rätt att få sin skuld fastställd av den minst farliga av alla kända processer för att fastställa skuld, dvs av den som innebär den minska risken att finna en oskyldig man skyldig. (96) Principen innebär att en person har rätt att göra motstånd, i självförsvar, om någon försöker påtvinga honom en opålitlig eller orättvis rättsprocess. (102) Varifrån skulle då en sådan rättighet komma? Var den inmutad, given i utbyte mot något eller given som gåva? Och har denna rätt till självförsvar någon likhet med den rätt till självförsvar jag diskuterade tidigare? Nozick tar inte upp någon av dessa frågor. Han antar helt enkelt att det finns processrättigheter och fortsätter sedan med att spekulera i vilket utryck de skulle ta sig. Detta betyder inte att Nozick har fel. Det innebär bara att vi inte har någon anledning att tro att han har rätt. Samtidigt vänder sig Nozick mot den traditionella synen på naturliga rättigheter som, som han säger: offers little guidance on precisely what one s procedural rights are in a state of nature, on how principles specifyning how one is to act have knowledge built in their various clauses, and son on. Yet, persons within this tradition do not hold that one may not defend oneself against being handled by ureliable or unfair procedures. (101) Jag hävdar att detta är precis vad traditionen om naturliga rättigheter innebär, eller i alla fall borde innebära: Att det inte finns några naturliga processrättigheter. Låt mig kort försvara detta påstående. I naturtillståndet har var och en rätt att försvara sig mot orättfärdigt våld riktat mot ens person och egendom. Begår du däremot en våldsam handling är inte våld från offrets sida i syfte för att återta vad som felaktigt tagits ifrån honom orättfärdigt. Om du stulit en TV har den rättmätige ägaren rätt att återta sin TV ifrån dig. Man har rätt att göra motstånd om man är oskyldig eller har legitima anledningar därtill. Men vad händer då med processrättigheterna? Även om endast den oskyldige parten har rätt att försvara sig är det oftast oklart för utomstående neutrala observatörer, liksom för parterna själva, vem som egentligen är oskyldig. Resultatet blir att det i praktiken blir svårt att utreda fakta i målet, det vill säga vilka rättigheter som ska tillskrivas vilken part i målet. Jag vill dock poängtera att detta är ett kunskapsteoretiskt problem och inte en moralisk fråga. Parternas respektive rättigheter står att finna i målets objektiva fakta. Problemet ligger i att utreda vilka fakta som är objektiva, det vill säga omforma vårt subjektiva synsätt så att vi kan inrama de faktiska sanningarna. Den avgörande frågan är att eftersom rättigheter är ontologiskt grundade, dvs grundade i en objektiv situation, blir varje subjektivt misstag vi gör och driver igenom en kränkning av de individuella rättigheterna, oavsett om en pålitlig process användes eller ej. Parternas verkliga rättigheter är då opåverkade av typen av process, pålitlig eller inte. De påverkas endast av resultatet av processen där genomdrivandet av en inkorrekt dom skadar parternas verkliga rättigheter oavsett hur pålitlig processen än må vara. Slutsatsen blir att du har rätt till självförsvar om du är oskyldig men inte om du är skyldig. Endast om en rättsprocess finner en oskyldig person skyldig och någon exekverar den domen har någons rättigheter kränkts. Du har rätt att försvara dig själv mot alla processer om du är oskyldig, mot inga om du är skyldig. Processens pålitlighet är irrelevant. Såvida inte en oskyldig person går med på att låta sig vara bunden av utfallet av en rättsprocess, behåller han rätten till självförsvar, även om han varit föremål för en pålitlig rättsprocess som slagit fel. Dom ens prim ära funktion Syftet med varje process är att förmå kontrahenterna att följa skiljedomarens beslut. Kontrahenterna och samhället måste vara övertygade om att det finns en god möjlighet till ett rättvist beslut innan de kommer att vara villiga att förbinda sig att acceptera varje möjligt utslag. I en kultur där rätten bygger på fakta i målet kommer de inblandade att kräva procedurer som är lämpliga för att utreda vilka de fakta är. Ju bättre processen fungerade desto med accepterad skulle den bli. Vilka procedurer som används bör och skall avgöras av deras nytta. Procedurerna för att utreda fakta i målet får inte förväxlas med rätten själv. Du har endast en rätt till en rättvis procedur, likt varje annan tjänst, om du avtalat med någon, exempelvis med en skyddsorganisation, att förse dig med den. Hur är det då med Nozicks andra argumentationslinje det epoistemiska rättfärdigandet. On this view, what a person may do is not limited by the rights of others. An unreliable punisher violates no right of the guilty person; but he still may not punish him. (107) Det räcker inte med att den skyldige parten är skyldig. Bestraffaren måste också veta att han är skyldig. Det du inte vet kan du faktiskt ta skada av, så att säga. Denna argumentationslinje undviker snyggt att överbetona processrättigheterna. Dessutom är det ett försök att bemöta påståendet att den skyldige inte får försvara sig mot osäkra rättsprocesser, och inte heller straffa någon för att ha blivit utsatt för en sådan (103). Vår uppmärksamhet övergår härmed från att ha riktats mot rättigheterna hos de skyldiga till det moraliska hos skyddsorganisationerna. Från frågan huruvida en skyldig person har rätt att försvara sig mot sitt offer går vi nu över till att se om tredje man kan skydda den

15 skyldige, om det är så att denne inte är säker på vederbörandes skuld. Men, frågar sig Nozick, är denna skillnad i kunskap tillräcklig? (108). Nozick menar att det epistemiska problemet åtminstone tillåter en skyddsorganisation att fördröja bestraffandet av en klient tills dennes skuld har avgjorts. Förutsättningen är att den betalar ersättning för dröjsmålet om det framkommer att klienten är skyldig. Även om jag är osäker över om ett sådant dröjsmål är rättfärdigt, innebär detta inte någon större svårighet. Nozick, å andra sidan, fortsätter med att hävda att en person som använder sig av en opålitlig rättsprocedur is in no position to know that the other deserves punishment; hence he has no right to punish him (106). Det är en sak att hävda att en skyddsorganisation som försenar läggandet av sanktioner mot skyldig klient måste kompensera offret för dröjsmålet. Att hävda att skyddsorganisationen har rätt att förhindra varje form av bestraffning utförd av någon de bedömer som opålitlig är en helt annan sak. Vem har den rätten? Jag tänker inte gå in på frågan om huruvida någon har rätt att bestraffa om vi med bestraffning menar något annat än restitution. Nozicks ovilja att acceptera ingrepp från tredje man kan förklaras med att han uppfattade bestraffning som något mer än att bara kräva restitution. Nozick är rädd att personer som stjäl från eller skadar andra skall kunna använda en tidigare oförrätt deras offer begått som en förevändning för att själva slippa undan. Restiutuionsprincipen skulle endast rättfärdiga en sådan stöld om tjuven stal från en annan tjuv och sedan återlämnade bytet till den rättmätige ägaren. Om tjuven behöll bytet skulle det faktum att den bestulne själv var kriminell inte på något sätt rättfärdiga den andres handlande. Detta innebär knappast något carte blanche för godtyckligt bestraffande. Men Nozicks epistemiska rättfärdigande är mer än en känsla i maggropen mot kryphål för kriminella. Det etablerar en moralisk princip. Tyvärr kan inte Nozick rättfärdiga denna princip som något annat än ett sätt att förhindra bruket av osäkra rättsprocedurer. På denna punkt medger han dessutom att not anything would aid in such deterrense may be inflicted. Den verkliga frågan är ändå den (moraliska) legitimiteten i att punishing after the fact the unreliable punisher of someone who turned out to be guilty. (108) Medan detta epistemiska övervägande kan vara relevant som ett praktiskt, ja till och med ett moraliskt, problem, ifrågasätter jag dess relevans för rättighetsfrågan. (Och jag är säker på att Dr Nozick delar min uppfattning att rätt och moral inte är ömsesidigt uteslutande begrepp). Om rättigheternas natur och moraliska fundament är det jag tidgigare beskrev en rätt att använda sin egensom, skapad samtidigt som äganderätten så kommer de epistemiska övervägandena varken skapa eller förändra rättigheter. Rätten till självförsvar hävdar vi är en direkt följd av äganderätten. Dess funktion är att upprätthålla rättmätigt ägande. Eftersom den är ontologiskt grundad har vi rätt att utöva den mot en angripare oavsett om vi vet vem angriparen är eller ej. Därav följer att vi har rätt at ta kompensation från den verklige angriparen oavsett om vi är övertygade om dennes skuld. Det är den verkliga skulden eller oskulden hos den misstänkte, snarare än vår subjektiva uppfattning i skuldfrågan, som avgör om det är rätt att ta kompensation från honom. Nozicks empistemiska överväganden är relevanta beträffande om huruvida någon som tar ersättning från folk denne inte vet är angripare (men som genom turen hamnar rätt) är en god man. Detta är en fråga om moral, inte om rättigheter. Epistemiska överväganden är också relevanta när vi inser att vi kan komma att angripa oskyldiga personer och därmed ställas till svars inför dem om vi inte är försiktiga med vilka vi straffar. Detta är en praktisk fråga, inte en rättighetsfråga. Denna analys, precis som analysen av processrättigheter, lyfter fram behovet av en rättighetsteori och de svårigheter vi möter inom den politiska filosofin i avsaknad av en sådan teori. Faktum är att även jag misslyckas med att lägga fram en sådan teori. Syftet är dock att visa på hur nödvändig en sådan teori är och hur kraftigt avvikande slutsatser vi kan nå om vi så bara har minimalt avvikande rättigjetskoncept. Hur skall vi då se på sambandet mellan procedurella säkerhetsmekanismer, epistemiska överväganden för rättskipare och rätten till självförsvar? Kanske kan Dr Nozicks distinktion mellan moraliska begränsningar och moraliska mål vara till hjälp. The side constraints view forbids you to violate these moral constraints in the pursuit of yout goals; whereas the view whose obejctive is to minimize the violation of these righs (the constraints) in order to lessen their total violation in the society. (29) Låt mig kort utveckla detta. Vi må ta ett särskilt syfte eller särskild ordning som vårt moraliska mål. Vadsomhelst som förstärker detta syfte eller ordning får vi göra så länge vi håller oss inom de begränsningar vi lagt på våra handlingar. Nozick menar korrekt att skyddet av rättigheter inte är något moraliskt mål, eftersom detta skulle tillåta oss att kränka de fås rättigheter i syfte att öka skyddet av de mångas rättigheter. Exempelvis får vi inte tortera en person för att på så sätt få fram information som skulle kunna förhindra ett bombdåd, även om detta skulle leda till att flertalets (i egenskap av potentiella offer för bombdådet) rättigheter bättre skyddades. Individuella rättigheter är moraliska begränsningar. Vi får försöka nå våra mål på vilka sätt som helst så länge de inte kränker en individs rättigheter. Målet för rättsprocessen Jag skulle vilja föra in denna syn till diskussionen. Av praktiska och moraliska skäl måste säkra rättsprocesser och att rättskiparna är förvissade om den misstänktes skuld vara mål vi strävar efter att uppnå. Våra ansträngningar att nå den får emellertid inte kränka någons rättigheter. Att straffa ett brottsoffer som tagit ersättning från den som verkligen angrep honom, bara för att offret inte var säkert på att angriparen var skyldig, är en kränkning av dennes rätt till självförsvar och därigenom ett brott mot våra moraliska begränsningar. Förekomsten av rätten till självförsvar innebär att rättsäkerhet och epistemisk säkerhet är mål, inte moraliska begränsningar. I denna diskussion har jag försökt visa hur professor Nozick har misslyckats med att applicera sin kompensationsprincip på rättstvister, själva nyckeln till rättfärdigandet av den ultraminimala staten. Men hur är det med kompensationsprincipen själv? Jag tror att professor Nozick skulle hålla med om att om han misslyckats här råder det inget tvivel om att den ultraminimala staten är orättfärdig. The principle of compensation requires that people be compensated for having certain risky activites prohibited to them. (83) Med andra ord skulle det vara okay för dig att med tvång hindra någon från att utöva någon riskabel handling under förutsättning att du betalade ersättning till honom. Nozick förutser vårt svar genom att påpeka att: it might be obejcted that either you have the right to forbid these people s risky behaviour or you don t. Íf you do, you needn t compensate the people for doing to them what you have a righet to do; and if you don t, then rather than formulating a poli-

16 cy of compensating people for your unrightful forbidding, you ought simply stop it (83). Nozick menar att detta dilemma är alltför snävt, och att det finns en medelväg: förbjud så länge du ger kompensation för det. Denna medelväg, säger han, bygger på distinktionen mellan produktivt utbyte som du har rätt att delta i och improduktivt utbyte där du inte har det. Eftersom du inte har någon rätt att delta i improduktivt utbyte innebär ett förbud mot detta inte någon rättighetskränkning. Vid produktivt utbyte tjänar de inblandade parterna mer på att utbytet kommer till stånd än på att någon av parterna inte skulle existera. Wheras if I pay you for not harming me, I gain nothing from you that I wouldn t possess if either you didn t exist at all or existed without having anything to do with me (84). Kompensationsprincipen innebär att om förbudet mot ett improduktivt utbyte får dig att förlora någon fördel du annars åtnjutit (annan än vad du fått genom utbytet) har du rätt till kompensation. Min invändning i denna diskussion är inte främst om det finns en sådan distinktion, utan huruvida en sådan distinktion är relevant för den politiska filosofin, eller rättare sagt för rättigheterna. Vad som förefaller ha uppstått här är en olycklig sammanblandning av ekonomiska förklaringar och moraliska imperativ. Nyttom axim ering Konceptet om en ökning av någons psykiska nytta ex ante som ett resultat av utbyte utvecklades som en axiomatisk förklaring till varför frivilligt utbyte uppstår. Det var aldrig tänkt att tjäna som ett moraliskt eller juridiskt rättfärdigande av utbytet. Använt på det sättet bortser det från hela nyttanderättskonceptet. Om något tillhör mig är det jag som äger nyttjanderätten till detta objekt. Jag får göra vad jag vill med det och detta inkluderar att byta bort det mot något annat. Anledningen till att jag skulle byta bort det är att detta maximerar min psykiska nytta men detta säger inget om min rätt att göra ett sådant utbyte. I Nozicks exempel med en utpressare är det riktigt att den utpressade parten skulle varit i en bättre situation om utpressaren inte existerade (i motsats till en bilköpare som inte skulle vinna på att GM inte existerade). Anledningen till at det är så är att utpressaren är en fri människa och precis som alla vi andra har rätt att berätta vad han vet. Skulle inte en affärsman vinna på att hans konkurrenter inte fanns? Om ett konkurrentföretag erbjöd sig att lämna marknaden för ett visst pris, skulle då det kvarvarande företaget har rätt att förbjuda all vidare konkurrens på grund av att konkurrenten erbjöd sig att delta i ett improduktivt utbyte? Knappast. Nozick medger att även med kompensationsprincipen skulle utpressaren ha rätt till ersättning för förlorad inkomst, vilken Nozick felaktigt menar skulle vara liten eller obefintlig. Det utpressaren förlorar är rätten att använda sin kropp på de sätt han önskar, t.ex. till att tala. Detta leder oss in på den felaktiga föreställningen om rättvisa priser. Det finns inget rättvist pris för rätten att använda sin kropp, eller mer exakt, rätten att nyttja sin egendom, på ett visst sätt. Det har inget intrincikalt, objektivt mätbart värde. Det enda rättvisa priset är marknadspriset. Allt under detta skulle innebära att något tagits ifrån dess ägare. Detta utgör definitionsmässigt en kränkning av utpressarens rättigheter. Den felaktiga föreställningen om rättvisa priser slår hål på hela Nozicks diskussion om kompensation. Den förväxlar moraliskt tillåtna utbyten med straffet för att ha kränkt någons rättigheter, vilket är kompensation. Om någon kränker någon annans rättigheter har offret rätt till kompensation för förlusten. Detta innebär helt enkelt att han har rätt till det som togs ifrån honom. Vi säger inte att pengar kan kompensera för, eller ens att det finns något rättvist pris för, förlusten av liv eller lem. Vi säger bara att man med alla tillbuds stående medel måste försöka återbörda till offret det som tagits ifrån honom. Det faktum att kompensation måste betalas till brottsoffret innebär inte att den aggression förövaren var skyldig till plötsligt blir tillåten eller rättfärdigad. Jag får inte beröva dig din yttrandefrihet, även om jag kompenserar dig för det. Du skulle ha rätt att försvara dig från mig, och om du var oförmögen eller ovillig att försvara dig skulle du dessutom har rätt till kompensation. I mer analytiska termer; frivillighet är en nödvändig förutsättning för ett tillåtet utbyte. Kompensation är inte ett tillräckligt kriterium för att rättfärdiga eller tillåta rättighetskränkningar. I motsats till Nozicks kompensationsprincip skall alla rättighetskränkningar vara förbjudna. Detta är vad rättigheter innebär. Det enda sätt rättigheter kan avstås ifrån är genom rättighetsinnehavarens egna medgivande. Nozick avfärdar detta med att: some factor may prevent obtaining this prior consent or make it impossible to do so. (Some factor other than the victim s refusing to agree.) (71) Till detta säger jag Än sen då? Praktiska svårigheter med att få någons medgivande kan förekomma, det är sant. Men detta innebär inte att medgivandet inte krävs. Inte heller kan det räcka med nyttoargument eftersom nytta endast är något som kan appliceras på moraliska mål och inte på rättigheter, eftersom sådana är moraliska begränsningar (för att använda den Nozickska distinktionen). Nozick är för snabb med att avfärda principen att rättighetskränkningar alltid är otillåtna. Anarki eller ej? Den politiska verkligheten dikterar att den praktiska bevisbördan faller på den som önskar förändra samhället radikalt. Anarkisterna måste bära denna börda. Däremot är det är de som önskar upprätta en stat, de som önskar rättfärdiga bruk av våld mot den enskilde, som måste bära den moraliska bevisbördan. Som jag har försökt att understryka i inledningen av denna artikel finns det många skäl till varför vi skall vara tacksamma för att Robert Nozick skrivit sin bok. Inte minst därför att han uppfattat den moraliska bevisbördan korrekt. Han har dessutom försökt att möta den bevisbördan. Jag har försökt utröna om han lyckats. Har Robert Nozick rättfärdigat staten? Min slutsats är att det har han inte, även om han gjort ett ordentlig försök. Det är nödvändigt för hans resonemang att uppkomsten av en stat inte kränker någons rättigheter. Han har försökt att visa att så är fallet genom att implicit omdefiniera rättigheter. Det avgörande steget i denna process är kompensationsprincipen och dess tillämpning på rättstvister. Jag menar att den tillämpningen misslyckas. Principen i sig, menar jag, bygger på ett missriktat ekonomiskt resonemang snarare än ett moraliskt argument. Slutligen känner jag att Nozicks egna koncept för moraliska begränsningar och moraliska mål hjälper oss att se var han inte når fram. Nozicks bok varken gör anspråk på eller lyckas med att utgöra sista ordet i anarki-minarki-debatten. Det gör inte heller denna artikel. Jag säger helt enkelt att Nozick misslyckas med att uppfylla bevisbördan. Staten förblir orättfärdigad. Randy Barnett är professor i juridik vid Boston Law School

17 The Battle Cry of Freedom AV DANJELL ELGEBRANDT Abraha m Lincoln betraktas av m ång a liberaler som en av de b ästa presidenter USA haft. Inte minst för att han så g till att besegra slavä g arna i den a merikanska södern. Denna bild kan dock ifrå g asättas. Kriget handla de snarare om delstaternas självbestä mm ande än om slaveriet och med Lincoln kom den stora staten till Amerika. people anywhere, being inclined, and Any having the power, have the right to rise up and shake off the existing government, and form a new one that suits them better. Dessa vackra ord yttrades redan 1848 i USA och får inleda denna artikel om det andra amerikanska frihetskriget, eller amerikanska inbördeskriget som det oftare brukar kallas. Kriget varade mellan 1861 och 1865 och utkämpades mellan USA och CSA (Confederate States of America). I dag ses inbördeskriget av de flesta som ett motiverat korståg mot slaveriet i det närmast feodala Södern. Jag vill försöka visa att denna bild inte på långa vägar är fullständig samt ge ett libertarianskt försvar för frihets- och självständighetssträvandena i CSA. Frågan om när tanken på ett självständigt Södern väcktes är svår att besvara. Under 1800-talet hade liberala idéer slagit igenom på allvar, men i mitten av seklet började de liberala idealen attackeras. För att få en bättre bild av läget får vi gå tillbaka till tiden för det första frihetskriget. Den amerikanska konstitutionen Den konstitution som började gälla i USA 1789 får anses som det viktigaste liberala dokumentet någonsin. Viktiga rättigheter som yttrandefrihet, rätten att bära vapen samt rättsäkerhet för medborgarna är centrala i konstitutionen medan detaljstyrning och maktmissbruk lyser med sin frånvaro. Staternas självständighet var något som det hölls mycket hårt på och det ansågs som helt otänkbart att staterna skulle tvingas ge upp sin suveränitet till förmån för den federala makten. Det faktum att man oftast använder termen inbördeskrig som beteckning för stridigheterna avslöjar en syn på staterna som delar av en union från vilken man med lagliga medel inte kunde träda ur. De liberala ideal som var fastslagna i konstitutionen hade dock börjat angripas av förespråkare för en stor stat. Politikerna började ge statsunderstöd i varierande former till byggandet av järnvägar. Tullmurar mot omvärlden restes för att finansiera detta. 1 De protektionistiska idéerna tog sig också uttryck i skyddandet av den egna industrin, till exempel genom att ge bidrag till fiskare och andra yrkesgrupper som ansågs vara i behov av stöd. Eftersom den huvudsakliga delen av dessa projekt genomfördes och större delen av understödet betalades ut inom de norra staterna väckte detta kravet på utträde ur unionen bland folk i de södra staterna. Dessa krav var givetvis baserade i rent egenintresse men en inte försumbar del av befolkningen anförde mer filosofiska argument för rätten att lämna unionen. Filosofen vars verk användes som argumentationsgrund var John Milton. De flesta amerikaner, i nord som i syd, br ydde sig helt enkelt inte ett dugg om slaveriets vara eller icke vara. Milton är inte helt okänd i libertarianska kretsar, men är mest berömd för att ha skrivit Paradise Lost. Detta skönlitterära verk är förvisso ett i vilket Milton förklarar sina filosofiska idéer, ungefär som Rand gjorde runt 300 år senare. Miltons rent politiska verk, där Tenure och Real and Easy Way är de mest relevanta för denna artikel, skrev han dock efter att ha blivit djupt imponerad och inspirerad av Galileo Galilei som han mötte i Florens Galilei hade bevisat att Jorden rörde sig i en bana kring Solen i stället för, som det då ansågs förhålla sig, tvärtom. Katolska kyrkan reagerade våldsamt och 1 Vid tiden för kriget hade staterna inte rätt att ta ut inkomstskatt så tullar samt, till en mindre grad, försäljning av landområden var staternas enda inkomstkälla. tvingade Galilei att ta tillbaka sina teorier, som betraktades som kätteri. Avbönen avslutade han dock med orden eppur si muove (och ändå rör hon sig). Detta hade stor effekt på Milton, som kom att viga sitt liv och sin politiska gärning i kampen mot överheten. Hans centrala tes är att individer har rätt att göra uppror mot sina förtryckare, och om nödvändigt även döda dem, oavsett vad härskarna åberopar som stöd för sin makt. Precis som dagens liberaler ansåg Milton att denna rätt var sprungen ur människans naturliga rättigheter. Detta kom att inspirera den mer kände John Locke när han skrev sina Two Treaties on Government. Den unge sydstataren Thomas Jefferson, som kom att bli USA:s tredje president, och som helt klart är en av de mest liberala presidenterna någonsin, studerade Milton flitigt under sina studieår. I den amerikanska oavhängighetsförklaringen återfinns mängder av Miltons material, mer eller mindre direkt citerat. För Jefferson och de andra grundlagsfäderna var det självklart att varje stat var att betrakta som självständig, i syfte att se till att den federala makten inte blev alltför stor. Härmed följer också rätten att träda ur unionen om folket i staten var missnöjt med den. Denna liberala tes fördes fram av Milton, som ansåg att kungars eller parlaments makt endast bestod i att individer delegerade makt till dem, snarare än att makten var av Gud given, en minst sagt revolutionerande idé på 1600-talet. Dock, menade Milton, var en majoritets makt över en minoritet inte heller någon grund för absolut makt, utan minoritetens rättigheter måste respekteras för att makthavarnas ställning skulle vara legitim. Staten slår tillbaka Som tidigare nämnts hade den amerikanska konstitutionens ideal börjat glömmas bort. Det fanns gott om regleringsivrare i alla stater men nordstaterna kunde tack vare sin större befolk-

18 ning roffa åt sig de bästa och största bitarna när staten delade ut stöd och bidrag. Den första allvarliga konflikten som blottade klyftan mellan Nord och Syd ägde rum Detta år infördes den så kallade tariff of abominations, som chockhöjde tullarna till tidigare okända nivåer. Att höja tullarna hade tidigare skett mer eller mindre i smyg och ytterst försiktigt, och redan då hade många sydstatare protesterat. Detta då man i Syd var långt mer beroende av frihandel, tack vare sin status som exporterade region, till skillnad från Nord som producerade mer för hemmamarknadens behov. Visserligen tillät den amerikanska konstitutionen tullar i syfte att ge intäkter till den federala makten. Dock fanns inget stöd för protektionistiska tullar i syfte att skydda den egna industrin mot utländsk konkurrens, men detta förbjöds inte heller explicit i konstitutionen. Den protektionistiska linje som vann debatten om skyddstullarna mötte dock motstånd i form av South Carolinas makthavare som kallade de nya tullarna konstitutionsvidriga, förtryckande och orättvisa. En essä vid namn The South Carolina Exposition and Protest författades av mannen som ibland kallas secessionens fader, John C. Calhoun. Essän publicerades dock inte i hans namn eftersom Calhoun, på goda grunder, valde att förbli anonym. I essän sluter sig Calhoun till den så kallade compact theory of the constitution. Innebörden i denna var att konstitutionen var ett avtal mellan självständiga stater; en tanke som ursprungligen formuleras av Thomas Jefferson och James Madison. Calhoun härledde ur detta rätten att nullifiera konstitutionsvidriga påbud från den federala makten. Det kraftfulla vapen som nullifiering utgjorde användes först 1832, efter två års mycket hård debatt där nullifieringsförespråkarna representerade en slags tredje väg mellan de som krävde omedelbar secession från unionen och, företrädesvis nordstatsbaserade, förespråkare för teorin att unionen var permanent och omöjlig att upplösa. Den senare åsikten var helt ny och hade inte många år tidigare ansetts fullkomligt orimlig. Från South Carolinas sida räknade man med stöd från president Andrew Jackson som, förutom att han var en slavägare från Tennessee som ansågs pålitlig, var känd för att hålla mycket hårt på konstitutionen. Presidentens reaktion var dock långt ifrån den väntande. Förutom att hota med en invasion av South Carolina, vilket ledde till införandet av The Force Act som gav presidenten rätt att använda väpnade styrkor för att upprätthålla lagarna, dömde Jackson helt på eget bevåg Calhoun, som nu medgivit sitt författarskap till Exposition and Protest, till döden för förräderi. Sla veriet Frågan om slaveriets vara eller icke vara är den fråga som brukar anges som den centrala när det andra amerikanska frihetskriget diskuteras. Även om detta till största delen är en efterkonstruktion av de Lincolns helgongloria bleknar betydligt när man konfonteras med hans åsikter om mindervärdiga raser. segrande nordstaterna i syfte att ge ett moraliskt stöd för det grymma krig som utkämpades, är det ett oomtvistligt faktum att frågan var av stor vikt under årtiondena före kriget. Tiden efter den amerikanska revolutionen präglades av en stark tillbakagång för slaveriet, då många stater i norr helt avskaffade företeelsen. New Jersey blev den sista staten norr om Mason-Dixon linjen, som skiljde slavstaterna från de fria staterna, som avskaffade slaveriet Dock fick slaveriet en renässans i och med att bomull i större utsträckning började odlas i södern. Slavar hade också blivit billigare att köpa i och med att många stater i norr hade avskaffat slaveriet. Avskaffandet innebar nämligen inte att slavarna blev fria, utan de flesta skickades till sydstaterna för försäljning. De få slavar som faktiskt blev fria blev det endast på pappret, och utsattes för mycket hårda apartheidlagar. Ingenstans fick de sitta i jurys eller väljas till förtroendeposter och 2 En vanlig missuppfattning är att linjen skiljde USA från CSA. Dock var slaveri fortfarande tillåtet i Missouri, Delaware, Kentucky och Maryland. endast i fem stater hade de rösträtt. Staten Illinois gick längst, och förbjöd helt enkelt fria svarta från att vistas i staten. Slavägare på affärsresa eller semester fick dock ta med sig sina slavar, och åtnjöt i enlighet med The Fugitive Slaves Act fullt skydd från staten ifall slaven/slavarna skulle få för sig att rymma. Det fanns en hel del människor som motsatte sig slaveriet. Många hade religiösa övertygelser som grund för detta medan andra stödde sig på den amerikanska oavhängighetsförklaringen i vilket det stod att alla människor var created equal. De som motsatte sig slaveriet kallades abolitionister med ett gemensamt namn, även om det fanns stora skillnader mellan de olika abolitionistiska grupperna. Bland abolitionisterna fanns dock dels mycket radikala och hårdföra grupper anförda av William Lloyd Garrison. Hans slagord var No union with slave-holders och han förespråkade att nordstaterna skulle träda ur unionen (och var alltså ingen motståndare till secession som sådan). Enligt Garrison var den amerikanska konstitutionen ett förkastligt dokument, eftersom den, enligt honom, tillät slaveri. Vid ett tillfälle brände han en kopia av konstitutionen offentligt och fördömde den eftersom den var ett förbund med döden och en överenskommelse med helvetet. Lika radikal, men på helt andra grunder än Garrison, var Lysander Spooner, en tidig libertarian som inte ägnas hälften den uppmärksamhet han förtjänar. Spooner var advokat, men ingen vanlig sådan. Enligt honom var en lag av intet värde om den inte stöddes av konstitutionen. På samma sätt var konstitutionen helt underställd vad Spooner kallade natural law, vilket som namnet antyder är exakt det samma som vanligen benämns som naturliga rättigheter i dag. Enligt Spooner var detta en oomtvistlig sanning, som kunde härledas of The Science of Justice ; manöverutrymmet för subjektivism och nihilism var alltså helt icke-existerande i Spooners vetenskapliga värld. Spooner hävdade att människors naturliga rättigheter även gällde svarta (och kvinnor, vilket han var tämligen ensam om att hävda) och att slaveri därför alltid var av ondo. Av denna anledning var det inget problem att försvara konstitutionen och samtidigt förkasta slaveriet. Faktum var, att enligt Spooner var konstitutionen det bästa vapnet i kampen mot slaveriet. Lincoln ett liberalt föredöme? Den största gruppen abolitionister var dock dessvärre varken särskilt radikala

19 eller sympatiska. Deras motiv var ofta rent rasistiska eller starkt fientliga mot de södra staterna. De insåg att klockan redan klämtade för slaveriet i och med att fler och fler länder övergav det. Både ekonomiskt och politiskt var slaveriet dödsdömt och snart skulle det självdö även i sydstaterna. 3 Detta skulle ge upphov till ett nytt problem, i och med att de svarta, som var överrepresenterade i sydstaterna, då var ett steg närmare att räknas som hela människor, istället för som dittills erkännas 3/5 av värdet en vit man hade, då den politiska representationen skulle avgöras. Vidare kunde det ju tänkas att den svarta befolkningen skulle börja föröka sig utom kontroll när de blev fria, vilket skulle afrikanisera Södern. Därför började många nordstatare arbeta för att skicka tillbaka de fria svarta till Afrika. Detta ledde bland annat till att landet Liberia grundades. En varm vän av colonization, som denna process kallades, var Abraham Lincoln som 1858 ilsket försvarade sig mot anklagelserna att han som slaverimotståndare skulle vara en negerälskare på följande sätt jag är inte och har heller aldrig varit för att låta negrer rösta, tjänstgöra i domstolar, inneha maktpositioner eller gifta sig med vita (hur många vet att Lincoln var av denna åsikt? förf.anm.). Dessutom finns det ju en fysisk skillnad mellan svarta och vita, vilket gör att social eller politisk jämlikhet mellan den svarta och den vita rasen inte kan komma på fråga [ ] det måste finnas överoch underlägsna, och jag är lika mån om att vita män skall vara överlägsna som någon annan man Så talade alltså den stora emancipatören Lincoln bara två år innan South Carolina trädde ur unionen. Klyftan vidgas En av anledningarna till att slaveriet tillmäts en så stor betydelse när orsakerna till kriget diskuteras är tre händelser som inträffade ett par år före krigsutbrottet. The Kansas- Nebraska Act, Dred Scott-beslutet i högsta domstolen samt John Browns räd mot Harper s Ferry togs beslut om att omstrukturera och civilisera det territorium som kom att bli staterna Kansas och Nebraska i syfte att kunna bygga en transkontinental järnväg. Slaveri var inte tillåtet i detta territorium, men det fanns starka intressen som motsatte sig både att dessa stater skulle vara fria och att slaveri skulle legaliseras där. Som kompromiss föreslog president Pierce att man helt enkelt skulle skjuta upp frågan till dess att en regering i respektive stat valts. Detta gav upphov till att abolitionisterna vädrade morgonluft, och de växte både i inflytande och i antal. Följderna av beslutet blev dock tragiska. Inledningsvis ledde det till att en kapplöpning inleddes om Kansas, där bägge sidor försökte få så mycket folk som möjligt till staten för att kunna rösta på det sätt man fann önskvärt. I sin tur ledde detta till ett mindre inbördeskrig med gott om civila dödsoffer. Valet i Kansas blev också en ren parodi med omfattande valfusk vilket ledde till att slaverimotståndarna vägrade erkänna den regering som tillsattes och istället valde en egen. Ordning återställdes med hjälp av federala trupper i vad som blev känt som bleeding Kansas, men klyftan mellan Nord och Syd hade blivit än vidare inträffade ytterligare en händelse som drev USA närmare en splittring. Slaven Dred vilket konstitutionen hedrades kom att begravas i, slogs in i oktober Vid denna tidpunkt trodde få på Garrisons metod att befria slavarna genom upplysning och avståndstagande från deras herrar. I stället kom Spooners tankar om att beväpna slavar och hjälpa dem att göra uppror mot sina herrar att bli den härskande idén bland abolitionister. Abolitionisten John Brown ledde en mindre styrka och intog det stora vapenförrådet i Harper s Ferry i Virginia och manade slavarna i trakterna till uppror. Detta hörsammades dock inte, och Brown fångades av en styrka ledd av dåvarande överste Robert E. Lee. Brown dömdes till döden för mord och förräderi och de flesta av hans forna vänner i norr vände honom ryggen. Bland dem som stod vid hans sida fanns Henry David Thoreau, som jämförde honom med Jesus och skrev en essä till hans försvar, och Lysander Spooner. Den alltid lika radikale Spooner föreslog till och med att en styrka Enligt den officiella historieskrivningen var kampen mot slaveriet anledningen till det amerikanska kriget I själva verket var nordstaterna inte anhägare av jämställdhet för svarta utan använde slavfrågan som ett instrument för att inskränka delstaternas oberoende. 3 Modern ekonomisk forskning har visat att det inte var säkert att slaveriet var olönsamt i ekonomiska termer, dock är det helt säkert så att slaveriet inte kunnat bestå på grund av politiska orsaker. Scott hade bott med sin herre i sammanlagt sex år i fria stater. När han blev återförd till Missouri gick han till domstolen för att få sin frihet. Målet blev mycket omdiskuterat, men man kom fram till att Scott inte kunde gå till domstol eftersom han var svart, och därmed inte kunde inneha medborgarskap. Abolitionisterna reagerade våldsamt på detta; om man kunde ha sin slav med sig till en fri stat i sex år utan att han blev fri, vad hindrade då att man tog med slaven på längre tid, vilket i praktiken skulle innebära att det gick att bedriva slavarbete även i de fria staterna? Många nordstatare började nu, även om de inte annars delade abolitionisternas syn, misstänka att en konspiration ledd av sydstaterna var under uppsegling och att Dred Scott-målet bara var ett steg på vägen att legalisera slaveri i hela USA. Sista spiken i kistan i vilken ett USA med en minimalstat i borde organiseras i syfte att ta Virginias guvernör Henry Wise som gisslan och utväxla honom mot Brown. Trots protesterna hängdes Brown, något som skedde i en tid där klyftan mellan Nord och Syd redan var för stor för att kunna slutas. Secession och en ny konstitution I slutet av 1860, efter lång tids krav på handling från framstående medborgare, trädde South Carolina slutligen ur unionen. Inom sex veckor hade sex andra stater gjort detsamma. 4 Den tillträdande presidenten i USA, Abraham Lincoln hade som yttersta mål att bevara unionen, kosta vad det kosta vill. För att få de rebelliska 4 I kronologisk ordning: Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Lousiana och Texas

20 staterna att återvända erbjöds de att få ett tillägg i konstitutionen som för all framtid skulle förhindra alla försök att avskaffa slaveriet. Förslaget nobbades dock av samtliga utträdda stater, vilket inte är särskilt märkligt, även om man betänker att dessa var de allra slavtätaste staterna även inom vad som kom att bli den slutgiltiga utsträckningen för CSA. Slaveriet var en fråga som berörde ett ytterst litet antal sydstatare. Slavägarna var inte att betrakta som mer än en oerhört mäktig intressegrupp, som dock inte utgjorde mer än tre procent av befolkningen. 5 De allra flesta amerikaner, i nord som i syd, brydde sig helt enkelt inte ett dugg om slaveriets vara eller icke vara. Istället samlades de utträdda staterna i Montgomery, Alabama, valde Jefferson Davis till president och etablerade där CSA, samt antog en konstitution som borde ägnas en egen artikel. På grund av platsbrist tar jag bara upp de viktigaste förändringarna, ty CSA:s och USA:s konstitutioner var i praktiken identiska på de flesta punkter. Anledningen att det förhöll sig på detta vis är att CSA såg sig som arvtagare till och förvaltare av den revolutionära anda som skapat USA Ändringarna i konstitutionen syftade främst till att säkerställa att de angrepp på dokumentet som utförts i USA inte skulle återupprepas. Den för libertarianer kanske mest intressanta ändringen är att man strök den paragraf som i USA:s konstitution (första artikeln, åttonde sektionen) stipulerar att det är statens roll att promote the general welfare. Naturligtvis kan en sådan paragraf motivera vilka övergrepp på den personliga friheten som helst från statligt håll, vilket den också hade givit upphov till i USA, låt vara i oerhört mindre utsträckning än i dag. För att ytterligare säkra ett minimum av slöseri med statens pengar införde man ett så kallat line-item veto i konstitutionen (första artikeln, sjunde sektionen, andra klausulen). Denna form av veto, som länge varit en libertariansk stridsfråga i modern tid i USA, medför att när ett förslag till en ny lag passerat både kongressen och senaten har presidenten inte bara rätt att fälla hela förslaget med sitt veto, utan kan plocka bort utvalda delar av det. Det tänkta resultatet är att försök att slösa bort pengar eller inskränka medborgarnas friheter genom att gå bakvägen och inkludera dessa åtgärder i ett i övrigt sunt förslag skulle omintetgöras. Likaså fastslogs att presidenten valdes för sex år istället för 5 Denna siffra representerar de så kallade aristokratiska plantageägarna, dvs. de som inte själva deltog i arbetet på plantagen. Räknar man alla som under någon period innehaft en slav är siffran närmare fem procent. fyra men i gengäld inte gick att välja om (andra artikeln, första sektionen, första klausulen). Ett förbud mot importtullar infördes med den explicita motiveringen att staten inte skulle ha möjligheten att skydda inhemsk industri mot överlägsen utländsk sådan. (första artikeln, åttonde sektionen, första klausulen). Sist bland de allra viktigaste tilläggen och ändringarna finner vi en helt ny klausul som krävde kvalificerad majoritet både i representanthuset och i senaten för att överhuvudtaget få spendera pengar ur statskassan, annat än i ett fåtal undantagsfall (första artikeln, nionde sektionen, nionde klausulen). De amerikanska confedererade staternas konstitution under Jefferson Davis var en av historiens mest liberala. Förutom alla dessa frihetliga förändringar gick man också slavägarna till mötes genom att explicit förbjuda lagar mot negerslaveri, något som endast uttryckts implicit i USA:s konstitution, även om import av nya slavar till skillnad från i USA skulle vara förbjudet. Kriget inleds Efter en serie misslyckade förhandlingsförsök inleddes fientligheter i april Fort Sumter i Charleston, South Carolina bombarderades av en armé under ledning av general Pierre Beauregard. Lincoln gav nu militären order att tvinga tillbaka de rebelliska staterna till unionen. Detta fick staterna Virginia, North Carolina, Tennessee och Arkansas att ansluta sig till CSA. Dessa stater hade varit tveksamma till om secession verkligen varit nödvändig. Inte heller fanns det en stor slavägarelit med stort politiskt inflytande här, vilket anses ha försinkat utträdet. När det stod klart för dem att presidenten inte tänkte respektera staternas rätt till utträde svängde dock opinionen praktiskt taget över en natt, och plötsligt fanns det elva stater i CSA. En våldsam hets mot fienden utbröt på bägge sidor, mycket tack vare det faktum att det fortfarande fanns fyra slavstater kvar i unionen: Missouri, Delaware, Kentucky och Maryland. Delaware klargjorde att man inte hade för avsikt att träda ur unionen medan makthavarna i de övriga tre staterna alla stödde tanken på utträde. I Maryland, som på grund av sitt strategiskt mycket viktiga läge ansågs ha högsta prioritet, reagerade Lincoln snabbt. Habeas corpus, skyddet mot godtyckliga arresteringar upphävdes (på presidentens order, trots att detta var konstitutionsvidrigt) och blotta misstanken att någon stödde secession var nog för att bli satt i fängelse helt utan rättegång. Högsta domstolen protesterade mot detta övergrepp mot medborgarna, vilket föranledde Lincoln att begära Högsta Domstolens ordförande Roger B. Taney arresterad. Även om detta aldrig genomfördes är Lincoln den enda president någonsin som begärt något liknande. Maryland ockuperades nu militärt och en omröstning om statens framtida status utlystes. Beväpnade män stod på vakt utanför vallokalerna med order att arrestera alla som kunde misstänkas rösta för secession. Inte helt överraskande vann unionisterna en jordskredsseger. Även Missouri ockuperades militärt under ledning av general John C. Frémont. Denne avskaffade på eget bevåg slaveriet i staten. Lincoln var vid denna tidpunkt övertygad om att sådana åtgärder inte var nödvändiga, och eftersom han ogärna såg en stor mängd fria svarta, som naturligtvis inte längre kunde säljas i södern, upphävde han detta beslut samt avskedade Frémont med omedelbar verkan. De flesta abolitionister stödde, trots makthavarnas på nordsidan uppenbara motviljor att bekämpa slaveriet, unionen under kriget. Spooner var dock ett undantag. Utan att vika en tum från sin uppfattning gällande slaveri tog han ställning för CSA:s självständighet. Han angav två skäl för att göra detta. För det första ansåg han att CSA bättre än USA förvaltade de konstitutionella idealen samt att stater hade en självklar rätt att träda ur unioner de inte trivdes med. För det andra ansåg Spooner att slaveriet i sydstaterna i och med secessionen verkligen var dödsdömt. Med endast ett fåtal slavstater kvar i USA skulle det bli en smal sak, om den politiska viljan fanns, att ogiltigförklara beslutet i Dred Scott-domen samt avskaffa Fugitive Slaves Act. Följderna av detta skulle bli