Prevalens av samsynsproblem hos optikerstudenter samt ekonomistudenter vid Linnéuniversitetet i Kalmar

Transkript

1 Institutionen för naturvetenskap Examensarbete Prevalens av samsynsproblem hos optikerstudenter samt ekonomistudenter vid Linnéuniversitetet i Kalmar Malin Slagbrand Huvudområde: Optometri Nivå: Grundnivå Nr: 2012:O3

2

3 Prevalens av samsynsproblem hos optikerstudenter samt ekonomistudenter vid Linnéuniversitetet i Kalmar Malin Slagbrand Examensarbete i Optometri, 15 hp Filosofie Kandidatexamen Handledare: Peter Lewis Institutionen för naturvetenskap B. Optom. (NZ), Universitetsadjunkt Linnéuniversitet Kalmar Examinator: Baskar Theagarayan BS Optom, Lecturer in Optometry Institutionen för naturvetenskap Linnéuniversitetet Kalmar Examensarbetet ingår i optikerprogrammet, 180 hp (grundnivå) Abstrakt Syfte: Att studera prevalensen av samsynsproblem hos förstaårselever på optikerprogrammet, och jämföra med förstaårselever från ekonomihögskolan. Denna studie är tänkt att ligga till grund för en longitudinell studie av samsynsproblem hos optikerstudenter samt ekonomistudenter vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Metod: I studien deltog 15 optikerstudenter samt 15 ekonomistudenter, som läser första året vid Linneuniversitetet i Kalmar. Undersökningen inleddes med en anamnesenkät och sedan utfördes en binokulär synundersökning innehållandes tester av samsynen. Resultaten analyserades och jämfördes med normalvärden för att bestämma studentens eventuella vergens- eller ackommodationssyndrom. Resultat: Bland optikerstudenterna hade 6 studenter av 15 tendens till något av vergenseller ackommodationssyndromen, och bland ekonomistudenterna hade 9 studenter av 15 tendens till något av vergens- eller ackommodationssyndromen. Slutsats: Denna studie visade en prevalens av samsynsproblem hos optikerstudenter på 40 % och hos ekonomistudenter på 60 %, vilket är något högre än tidigare studier. Att optikerstudenter skulle vara mer utsatta för samsynsproblem än andra studenter är något denna studie inte tyder på. Det vanligaste BV-syndromet bland optikerstudenterna var divergensinsufficiens (20 %), och hos ekonomistudenterna var divergensexcess (13,3 %), basic exofori (13,3 %), basic esofori (13,3 %) samt ackommodationsinsufficiens (13,3 %) de vanligaste syndromen.

4 Summary Purpose: To compare the prevalence of vergence and accommodative dysfunction among first year students studying optometry with first year students studying economy. This study is tended to form the basis for a longitudinal study of binocular vision dysfunction among university students at Linnaeus University in Kalmar, Sweden. Method: 15 optometry and 15 economy students participated in this study. The study began with a symptom questionnaire followed by a binocular eye exam consisting of vergence and accommodative tests and measurements. The results from the test were analyzed and compared with the normal values for each test, to determine if the student had a vergence or accommodative dysfunction or not. Results: Among the optometry students, 6 out of 15 tended to have one of the vergence or accommodative dysfunctions. Among the economy students, 9 out of 15 tended to have one of the vergence or accommodative dysfunctions. Conclusion: This study showed a prevalence of vergence or accommodative dysfunction among optometry students of 40 % and among economy students of 60 %; which is slightly higher than previous studies. This study did not show a higher prevalence among optometry students compared with other students, in line with what earlier studies have shown. The most common syndrome among the optometry students was divergence insufficiency (20 %), and among the economy students the most common syndromes were divergence excess (13,3 %), basic exophoria (13,3 %), basic esophoria (13,3 %) and accommodative insufficiency (13,3 %).

5 Innehållsförteckning 1 Introduktion Samsyn Vergens Ackommodation Närreflex Samsyntester Vergenstester Vergens- och ackommodationstest Ackommodationstester Binokulära syndrom Vergenssyndrom Ackommodationssyndrom Symtom Tidigare studier av prevalens Syfte Material och metoder Litteratursökning Urvalskriterier Instrument Genomförande Förberedelser Avståndsmätningar Närmätningar Resultat Grupp A, Optikerstudenter Grupp B, Ekonomistudenter Sammanfattning Diskussion Slutsats Tackord Referenser Bilagor...

6 1 Introduktion Hur påverkas samsynen efter några års studier på universitetsnivå? Detta examensarbete är tänkt att vara en början till en longitudinell studie av samsynen hos studenter vid Linnéuniversitetet i Kalmar, vilket skulle kunna ge svar på denna fråga. Jorge, Borges de Almeida & Parafita (2008) publicerade en longitudinell studie av samsynen hos universitetsstudenter i Portugal och den visade att det är en statistisk signifikant skillnad på flera av de uppmätta värdena efter en 3 årsperiod. Denna studie jämför prevalensen av samsynsproblem mellan två olika grupper av studenter, den ena gruppen består av optikerstudenter och den andra av ekonomistudenter. Är det någon skillnad på samsynen mellan dessa två grupper? 1.1 Samsyn Samsyn (eng. binocular vision) är hjärnans förmåga att smälta ihop ögonens två synintryck till en enkel bild. En bra samsynfunktion utan symtom är beroende av ett flertal faktorer, som kan delas in i tre kategorier: 1. Synapparatens anatomi 2. Motoriska systemet, som styr ögonens rörelser 3. Sensoriska systemet Onormala förändringar på dessa tre kan försvåra samsynen, eller slå ut den helt. Vid en utredning av samsynen måste alla dessa tre delar tas i beaktning. (Evans 2007, s. 2) Worth (1929) delade in den binokulära synen i tre nivåer eller grader. Grad 1: Simultan makulär perception, innebär att syncortex uppfattar separata stimuli från de båda ögonen samtidigt. Grad 2: Sann fusion, innebär att fusionen mellan ögonens båda bilder bibehålls med viss aktivitet från det motoriska systemet. Grad 3: Stereoseende, ögonens båda bilder smälts samman för att ge ett djupseende. (Travers 1938) För att en stabil och enkel bild ska framträda måste de två retinala bilderna vara väl fokuserade och av samma storlek och form. Varje objektpunkt ska hamna på motsvarande punkter på näthinnan i vartdera ögat. Dessa punkter benämns korresponderande näthinnepunkter, och har samma synriktning och dess nervimpulser skickas till samma punkt i syncortex. Om synobjektet inte stimulerar de korresponderande punkterna uppstår retinal disparitet. Vid stora mängder retinal disparitet uppstår dubbelseende, men vid små mängder kan samsynen bibehållas och tillståndet ger ett djupseende. (Grosvenor 2007, s. 75 och s. 79) 1

7 1.1.1 Vergens Om ett objekt rör sig i sidled måste båda ögonen flytta sig i samma riktning som objektet för att bibehålla samsynen. Sådana rörelser kallas version. Om ögonen istället måste röra sig i motsatt riktning i förhållande till varandra kallas detta vergens. Flyttas fokus från avstånd till nära måste ögonen konvergera (ögonen går mot varandra), flyttas det från nära till avstånd måste ögonen istället divergera (ögonen går ifrån varandra). (Rabbetts 2007, s. 156) Maddox (1893) var först med att beskriva och klassificera ögats vergensrörelser. Han menade att konvergensen bestod av fyra delar; tonisk, ackommodativ, fusion och proximal konvergens. (Grosvenor 2007) Tonisk konvergens: Ögonens vilotillstånd. Den position ögonen intar när inget fusionsstimuli är närvarande, till exempel i ett totalt mörkt rum. Positionen bibehålls genom tonus i de extraokulära musklerna. Ackommodativ konvergens: Den konvergens som associeras till ackommodationen. Den mängd vergens som reflexmässigt uppstår när ackommodationen ändras. Fusion konvergens: Den vergens som induceras av ett fusionsstimuli och som blir kvar efter att ha kompenserat forin (positiv- eller negativ fusionsvergens), vilket är den konvergens vi kliniskt mäter. Proximal konvergens: Den konvergens som uppstår pga. medvetenheten av att ett objekt befinner sig på nära håll. (Millodot 2000) Ackommodation Ackommodation definieras som den process under vilken linsen ändrar sin fokallängd i respons till förändringar i vergens hos det infallande ljuset (Grosvenor 2007, s. 6). Även ackommodationen kan delas in i fyra delar. Tonisk ackommodation: Den mängd ackommodation som finns närvarande i ögats passiva läge, när inget ackommodativt stimuli är närvarande, till exempel i ett totalt mörkt rum. Reflex ackommodation: Ackommodationen stimuleras av en suddig bild på näthinnan. Konvergens ackommodation: Den ackommodation som induceras av förändringen av konvergens. Proximal ackommodation: Medvetenheten av att ett objekt befinner sig nära gör att vi ackommoderar. (Millodot 2000) Ackommodationen stimuleras antingen genom att titta på ett objekt närmare än oändligheten (klinisk på avstånd kortare än 6 m) eller genom att addera minuslinser till patientens refraktion (Grosvenor 2007, s. 81). 2

8 1.1.3 Närreflex Närreflexen är en reflex som aktiveras när fokus flyttas från avstånd till ett objekt på nära. Objektet är till en början suddigt, vilket stimulerar en aktivitet som huvudsakligen består av tre delar: (1) linsen blir mer konvex, (2) pupillen drar ihop sig och (3) ögonen konvergerar. Denna aktivitet ger en väl fokuserad bild på retina. (Millodot 2000, s. 258) 1.2 Samsyntester Evans (2007, s. 12) menar på att en synundersökning bör ha som mål att antingen upptäcka icke normala tillstånd eller att indikera när fortsatt utredning krävs. Enligt Kvalitetsnorm i synvården (Optikbranschen & Optikerförbundet 2012) bör en optiker utföra vidare tester om anamnes, preliminära tester och/eller refraktion indikerar detta. Utvärdering av den binokulära synen innefattar flera olika steg. Först mäts patientens fori på avstånd och nära, och sedan AK/A-värdet. I nästan steg mäts patientens fusionsvergenser på avstånd och nära. Detta kan göras direkt (smooth vergence) eller indirekt (NRA/PRA, BKC, BAF). De indirekta är generellt klassade som ackommodativa tester, men eftersom de utförs binokulärt räknas de in under de tester som utvärderar samsynen. I det tredje steget mäts patientens konvergensnärpunkt, och i det sista steget utvärderar man patientens samsyn för att se om ena ögat supprimeras. (Scheiman & Wick 2008, ss. 4-6) Normalvärden för samsynstesterna finns bifogat i bilaga Vergenstester Covertest och fori Covertest är ett sätt att objektivt utvärdera patientens fori på avstånd och nära (Sheiman & Wick 2008, s. 6). Detta test är bland de viktigaste att utföra på en patient, och bör vara en del av alla synundersökningar (Elliott 2007, s. 157). Ögonen observeras när fusionen förhindras genom att täcka för ena ögat med en opak eller frostad oklusionsspade. Foripositionen är den position som synaxlarna intar när fusionen mellan ögonen bryts. Vid en forimätning används vanligtvis ett dissociationsprisma framför ena ögat för att bryta fusionen, och ett mätprisma framför det andra för att mäta upp forins storlek (Grosvenor 2007, s. 224). Om synaxlarna är parallella efter att fusionen bryts har patienten en ortofori, Om synaxlarna konvergerar har patienten en esofori, och om de divergerar har patienten en exofori (Grosvenor 2007, s. 224). Förväntade resultat är för avstånd 1 ( = prismadioptrier) exofori med en standardavvikelse på ±1 och för nära 3 exofori med en standardavvikelse på ±3 (Scheiman & Wick 2008, s. 9). 3

9 Fusionsvergens Fusionsvergens (fusionsvergensreserv) är den vergens som aktiveras för att bibehålla en enkel binokulär bild, stimulerad av retinal disparitet. Fusionsvergens kan antingen vara positiv (ögonen konvergerar) eller negativ (ögonen divergerar). (Grosvenor 2007, s. 227) Positiv och negativ fusionsvergens mäts genom att placera prismor framför patientens ögon. Prismastyrkan ökas tills fusionen mellan ögonen bryts och patienten ser dubbelt. Basutprismor stimulerar den positiva fusionsvergensen (konvergens) och bas-inprismor stimulerar den negativa fusionsvergensen (divergens). (Elliott 2007, s. 180) Undersökaren använder sig av roterande prismor, där prismastyrkan gradvis ökas. Vid mätning av den positiva fusionsvergensen tvingas ögonen att konvergera. Upp till en viss gräns kan ögonen konvergera utan att ackommodationen påverkas nämnvärt. Vid denna gräns börjar patienten se objektet suddigt (dimpunkt), eftersom den ackommodativa konvergensen aktiveras för att bibehålla en enkel bild. När den ackommodativa konvergensen tar slut blir objektet dubbelt (brytpunkt), då har patienten uppnått maximala mängden konvergens. Vid mätning av den negativa fusionsvergensen tvingas istället ögonen att divergera. Även vid denna mätning kan vergensen förändras till en viss gräns utan att ackommodationen påverkas nämnvärt. Vid denna gräns aktiveras den ackommodativa divergensen (dimpunkt), vilket gör att ögats ackommodation börjar slappna av för att bibehålla en enkel, men suddig, bild. När den ackommodativa divergensen tar slut blir objektet dubbelt (brytpunkt). Vid avståndsmätningen bör bilden aldrig bli suddig, eftersom ackommodationen från början är helt avslappnad. (Grosvenor 2007, ss ) Fusionsvergenserna hänger ihop med patientens forier. Det man egentligen mäter är reserverna, där kravet på reserverna är forin. Exofori kompenseras av den positiva fusionsvergensen, och esofori av den negativa fusionsvergensen. Kravet på vergensen är motsvarande storleken på forin. Till exempel en exofori på 5 kräver en positiv fusionsvergens på 5. Kravet på vergensen kan liknas vid den mängd som krävs för att bibehålla en enkel bild hela tiden. Fusionsreserven är den mängd som finns utöver kravet. (Grosvenor 2007, s. 230) Enligt Sheards kriteriet ska den motverkande fusionsvergensen vara minst dubbelt så stor som forin för att slippa besvär och för att få ett bekvämt seende (Evans 2007, s. 72). Denna tumregel lämpar sig bäst vid exoforier. Har patienten en esofori lämpar sig 1:1-regeln bättre. Den säger att den negativa återgångspunkten ska vara minst lika stor som esoforin (Goss 2009, s. 52). 4

10 Förväntade resultat är för den negativa fusionsvergensen på avstånd X/7/4 och på nära 13/21/13. För den positiva fusionsvergensen på avstånd är förväntade resultat 9/19/10 och på nära 17/21/11 (Scheiman & Wick 2008, s. 9). Konvergensnärpunkt Konvergensnärpunkt är ett mått på ögats förmåga att konvergera och bibehålla fusionen mellan ögonen (Carlson & Kurtz 2004, s. 50), och kan testas på två sätt. Det ena sättet är att växla fokus mellan ett objekt på avstånd och ett objekt på nära (jump convergence). Det andra sättet innebär att man långsamt för ett objekt närmare ögonen, vilket tvingar ögonen att konvergera för att bibehålla en enkel bild (pursuit convergence). (Evans 2007, ss ) Ett ackommodativt objekt hålls på 50 cm och förs sedan närmare ögonen tills patienten upplever att det blivit dubbelt (brytpunkt) (Evans 2008, s. 29). Objektet förs sedan ifrån ögonen igen tills patienten återigen ser objektet enkelt (återgångspunkt) (Elliott 2007, s ). Patientens ögon bör observeras för att se om ena ögat supprimeras, eftersom patienten själv inte alltid upplever att ögat avviker (Scheiman & Wick 2008, ss ). Förväntade resultat är 5 cm med en standardavvikelse på ±2,5 cm för brytpunkten, och 7 cm ±3 cm för återgångspunkten (Scheiman & Wick 2008, s. 9) Vergens- och ackommodationstest AK/A Sambandet mellan ackommodation och vergens ger upphov till ett stabilt binokulärt seende. En förändring av ackommodationen ger vanligtvis en förändring av vergensen. Detta samband kallas för ackommodativ vergens. När ögonen ackommoderar så konvergerar de samtidigt, slappnar ackommodationen av så divergerar ögonen. Mängden ackommodationsvergens som induceras av 1 D är det man kallar AK/A. (Elliott 2007, s. 178) AK/A kan bestämmas med två metoder, Gradientmetoden eller Beräknadmetoden (Grosvenor 2007, s. 235). Gradient AK/A bestäms genom att utföra forimätningen på nära håll igen, efter att ha adderat plus- eller minuslinser till refraktionen. Förändringen i forivärdet efter förändring i ackommodaitonsstimuli ger oss AK/A-värdet. Adderas minuslinser minskar exoforin (eller ökar esoforin), och adderas pluslinser minskar esoforin (eller ökar exoforin). (Grosvenor 2007, s. 235) 5

11 Beräknat AK/A är förhållandet mellan avstånds- och närforin. AK/A-värdet bestäms genom följande formel (Scheiman & Wick 2008, ss ): AK/A = PD (cm) + AA x (Fn Fa) PD = avstånd mellan pupiller AA = arbetsavstånd i m Fn = Fori, nära (eso är plus, exo är minus) Fa = Fori, avstånd (eso är plus, exo är minus) Normalvärde för AK/A är 4:1 med en standardavvikelse på ±2 (Scheiman & Wick 2008, s. 9) Ackommodationstester BKC Kliniskt kan man mäta ögats ackommodativa respons genom binokulärt korscylindertest. Det är ett subjektivt test som utförs på 40 cm. Patienten tittar på ett kors med vertikala och horisontella linjer som förskjuts i förhållande till varandra i bildplanet med hjälp av den binokulära korscylindern (styrka ±0,50 DC). Linser adderas binokulärt tills de vertikala och horisontella linjerna upplevs som lika skarpa. Ett plusvärde innebär en underackommodation och ett minusvärde en överackommodation. (Grosvenor 2007, s. 82) Hos icke-presbyoper används testet för att utvärdera om det finns en under- eller överackommodation. Testet kan även påvisa om det finns en latent hyperopi, samt om patienten är i behov av läsaddition. (Grosvenor 2007, s. 232) Förväntat resultat för BKC är +0,50 D med en standardavvikelse på ±0,50 D (Scheiman & Wick 2008, s. 20). Relativ ackommodation Testet går ut på att mäta patientens förmåga att öka och minska ackommodationen under binokulära förhållanden vid ett konstant krav på vergensen (Carlson & Kurtz 2004, s.191). Den relativa ackommodationen delas in i den positiva och den negativa. Testet utformades för att utvärdera ackommodationen på nära håll (Scheiman & Wick 2008, s. 15). Vid mätning av den negativa relativa ackommodationen adderas pluslinser och vid mätning av den positiva relativa ackommodationen adderas istället minuslinser. Vid mätning av den negativa relativa ackommodationen slappnar ögat av, därför görs detta test först. Linserna adderas binokulärt tills patienten upplever första bestående suddighet. (Grosvenor 2007, ss ) Testet 6

12 utförs på 40 cm, vilket betyder att patienten ackommoderar 2,50 D. Teoretiskt innebär det att patienten borde kunna slappna av sin ackommodation med 2,50 D. När ögat slappnar av sin ackommodation börjar ögonen även att divergera (pga. närreflexen), vilket i normala fall leder till diplopi. Diplopi kan undvikas med hjälp av de positiva fusionsvergenserna. Så länge de positiva fusionsvergenserna är tillräckligt stora kan patienten slappna av ackommodationen och den ackommodativa konvergensen. Men när fusionsvergenserna tar slut kan ackommodationen inte längre slappna av, och patienten börjar se suddigt. Därför är NRA en indirekt mätning av de positiva fusionsvergenserna. (Grosvenor 2007, s. 234) På liknande sätt fungerar det vid mätning av PRA. Minuslinserna stimulerar ackommodationen, vilket leder till att ögonen konvergerar. För att undvika diplopi används de negativa fusionsvergenserna, vilket innebär att PRA är en indirekt mätning av de negativa fusionsvergenserna. (Grosvenor 2007, s. 234) Förväntade resultat för NRA är +2,00 D med en standardavvikelse på ±0,50 D samt för PRA -2,37 D med en standardavvikelse på ±1,00 D (Scheiman & Wick 2008, s. 9). Ackommodationsamplitud Ackommodationsamplitud är den maximala mängden ackommodation en patient kan utöva som respons på ett objekt på nära. Man mäter ögats ackommodativa förmåga från fjärrpunkten (total ackommodationsvila) till närpunkten (ögats maximala ackommodation). För att få fram ögats amplitud tar man helt enkelt inversen på närpunkten (uttryckt i meter), och värdet noteras i dioptrier. (Elliott 2007, s. 191) Ackommodationsamplituden mäts enkelt med Push-upmetoden. Patienten uppmanas att hålla bokstäverna tydliga samtidigt som de långsamt förs närmare patientens ögon. Patienten ska meddela när bokstäverna blir bestående suddiga. Testet utförs först monokulärt, och sedan binokulärt. Amplituden noteras i dioptrier. (Grosvenor 2007, ss ) Ackommodationsamplituden kan även bestämmas med hjälp av Minuslinsmetoden. Detta utförs monokulärt, där ögat som inte testas ockluderas. Närprovstavlan placeras på 40 cm, och patienten fokuserar på den minsta raden som den kan läsa på tavlan. Minuslinser adderas till refraktionen tills patienten upplever bokstäverna som suddiga. Amplituden fås fram genom att addera 2,50 D (för arbetsavståndet) till minusstyrkan som är adderat till refraktionen. Om till exempel styrkan är -4,00 D blir amplituden -6,50 D (4 D + 2,50 D). (Grosvenor 2007, ss. 233) 7

13 Ackommodationsamplituden minskar med stigande ålder, vilket gör att patienter över 45 års ålder är i behov av läsglasögon (Elliott 2007, s.191). Förväntade medelvärdet för ackommodationen kan beräknas utifrån patientens ålder med Hoffstetters formel: Ack. amp = 18,5 0,30 x ålder Ackommodationsfacilitet Ackommodationsfacilitet är patientens förmåga att snabbt förändra ackommodationen utan att förändra vergensen (Elliott 2007, s. 195). Detta mäts enklast med en flipper med +2,00 D linser på ena sidan, och -2,00 D linser på andra sidan. Facilitetet mäts i cykler per minut, där en cykel är två vändningar med flippern (Evans 2007, s. 31). Testet utförs på 40 cm, med ett lämpligt ackommodativt objekt (ord en storlek större än bästa visus). Patienten börjar med att titta igenom pluslinserna, tills texten blir tydlig. Då vänds flippern till minussidan. När texten är tydlig vänds flippern tillbaka till plussidan. Flippern växlas sedan mellan minus- och plussidan. Testet utförs i en minut, och man räknar antalet vändningar. Värdet som noteras är antalet cykler per minut, dvs. antalet vändningar dividerat på 2. (Scheiman & Wick 2008, ss ) Förväntade resultat är 10 cpm med en standardavvikelse på ±5 cpm (Scheiman & Wick 2008, s. 20). 8

14 1.3 Binokulära syndrom De binokulära syndromen kan delas in i vergens- och ackommodationssyndrom. Nedan sammanfattas de olika syndromen enligt Montés-Micó (2001). Se även bilaga Vergenssyndrom Konvergensinsufficiens Stor exofori på nära Normal fori på avstånd Lågt AK/A Avlägsen KNP Reducerad PFV på nära Konvergensexcess Esofori på nära Normal fori på avstånd Högt AK/A Reducerad NFV på nära Divergensinsufficiens Normal fori på nära Esofori på avstånd Lågt AK/A Reducerad NFV på avstånd Divergensexcess Normal fori på nära Hög exofori på avstånd Högt AK/A Reducerad PFV på avstånd Basic exofori Exofori på avstånd och nära Normalt AK/A Reducerad PFV på avstånd och nära Basic esofori Esofori på avstånd och nära Normalt AK/A Reducerad NFV på avstånd och nära Ackommodationssyndrom Ackommodationsinsufficiens Låg ackommodationsamplitud för åldern Lågt PRA ( -1,25 D) Svårt med -2,00 D vid monokulär och binokulär facilitet BKC +1,00 D (underackommodation) Ibland pseudokonvergensinsufficiens Ackommodationsexcess Normal ackommodationsamplitud Svårt med +2,00 D vid monokulär och binokulär facilitet BKC 0,00 D (överackommodation) Ibland hög exofori Ackommodationsinfacilitet Normal ackommodationsamplitud Lågt PRA ( -1,25 D) och NRA ( +1,50 D) Svårt med både -2,00 D och +2,00 D vid monokulär och binokulär facilitet Övergående suddighet vanligt Ackommodativ trötthet Normal ackommodationsamplitud till en början, försämras vid upprepade tester Normal eller lågt PRA Normal ackommodation till en början, blir till en underackommodation efter närarbete under en längre tid Reducerade fusionsvergenser Ortofori eller låg fori på avstånd och nära Normalt AK/A Reducerad PFV och NFV på avstånd och nära 9

15 1.3.3 Symtom Följande symtom associeras med vergenssyndrom enligt Scheiman & Wick (2008, ss ): Huvudvärk Övergående suddighet Övergående diplopi Sveda i ögonen Torra ögon Tårade ögon Svårt att hålla koncentrationen Trötthet vid läsning Texten rör sig Symtomen oftast värre vid dagens slut Följande symtom associeras med respektive ackommodationssyndrom enligt Scheiman & Wick (2008, ss ): Ackommodationsinsufficiens: Suddigt närseende Okomfort vid närarbete Trötthet vid närarbete Svårt med koncentrationen vid närarbete Ackommodationsexcess: Huvudvärk och trötthet vid närarbete Övergående suddig syn på avstånd Ackommodationsinfacilitet: Svårt att fokusera om från avstånd till nära, och från nära till avstånd Trötthet vid närarbete Svårt med koncentrationen vid närarbete Övergående suddighet vid närarbete Ackommodativ trötthet Suddigt närseende Okomfort vid närarbete Trötthet vid närarbete Svårt med koncentrationen vid närarbete 1.4 Tidigare studier av prevalens År 1985 publicerades en studie gjord av Hokoda (1985) som visade att prevalensen av ackommodativa syndrom låg på 16,8 % samt prevalensen av vergens syndrom låg på 4,2 %, vilket ger en total prevalens av binokulära syndrom på 21 %. Studien utfördes på 119 ickepresbyopa patienter vid en optometrisk klinik i New York, USA. 23 år senare publicerades en studie gjord av Montés-Mico (2001) där 1679 icke-presbyopa patienter från fem olika kliniker i Valencia deltog. Prevalensen av ackommodativa syndrom låg på 35,6 % och 10

16 vergenssyndrom låg på 21,7 %, vilket ger en total prevalens av binokulära syndrom på 56,3 %. Samma år publicerades en liknande studie gjord av Lara, Cacho, García & Megías (2001). Även denna studie innefattade icke-presbyopa patienter vid en optometrisk klinik. 265 patienter deltog i studien, och 9,4 % hade syndrom relaterade till ackommodationen 12,9 % hade syndrom relaterat till vergensen. Detta ger en total prevalens av binokulära syndrom på 22,3 %. Porcar & Martinez-Palomera (1997) genomförde en studie på 65 universitetsstudenter och fann att prevalensen av binokulära syndrom var 32,3 %. Vanligaste syndromet var ackommodativ excess (10,8 %) följt av konvergensinsufficiens kombinerat med ackommodativ excess (7,7 %). En studie av Richman & Laudon (2002) fokuserade specifikt på just samsynsproblem hos optikerstudenter. Deltagarna läste sitt tredje år vid New England College of Optometry. 48 studenter deltog, och prevalensen av samsynsproblem låg på 42 %, vilket är något högre jämfört med andra vuxna populationer. Tidigare studier sammanfattas i tabell 1. Tabell 1. Sammanfattning av tidigare studier Studie År Patientgrupp Antal px Prevalens Hokoda 1985 Optometrisk klinik % Montés-Mico 2001 Optometrisk klinik ,3 % Lara et. al Optometrisk klinik ,3 % Porcar & Martinez-Palomera 1997 Universitetsstudenter 65 32,3 % Richman & Laudon 2002 Optikerstudenter % Dessa tidigare studier visar att prevalensen av binokulära syndrom varierar ganska mycket, så kan vi egentligen säga att vi vet prevalensen av binokulära syndrom? Cacho- Martínez, García-Muñoz & Ruiz-Cantero (2010) försökte att besvara denna fråga i en studie där de analyserade tidigare studier av prevalensen publicerade mellan år 1986 och Totalt tio artiklar ingick i summeringen. Slutsatsen de kunde dra vara att det då saknades en studie av prevalens som kan appliceras på den allmänna befolkningen. Det var även svårt att jämföra studierna med varandra då de varierade i storlek på antalet patienter samt att de inte alla hade exakt samma kriterier för diagnosticeringen. 11

17 2 Syfte Syftet med denna studie var att studera prevalensen av samsynsproblem hos förstaårselever på optikerprogrammet, och jämföra med förstaårselever från ekonomihögskolan. Denna studie är tänkt att ligga till grund för en longitudinell studie av samsynsproblem hos optikerstudenter samt ekonomistudenter vid Linnéuniversitetet i Kalmar. 12

18 3 Material och metoder 3.1 Litteratursökning De fakta som använts i denna studie är hämtad från läroböcker, vetenskapliga artiklar samt vetenskaplig litteratur. Databaser som PubMed, Web of Knowledge och Google Scholar har använts för att söka efter relevanta artiklar. För att analysera och sammanställa resultaten har Excel använts. 3.2 Urvalskriterier Till denna studie rekryterades 15 stycken förstaårsstudenter från optikerprogrammet vid Linnéuniversitetet i Kalmar, samt 15 stycken förstaårsstudenter från ekonomihögskolan. Studenterna skulle vara mellan 18 och 30 år och ha en fungerande samsyn. För att få ihop antalet patienter besöktes optikerstudenterna (totalt ca 25 elever) samt två klasser på ekonomihögskolan (totalt ca 100 elever). De som var intresserade av att ställa upp fick skriva upp sig på en lista. Redan i detta skede exkluderades vissa på grund av åldern. 3.3 Instrument Följande instrument användes vid samtliga undersökningar: Autorefraktor (Topcon KR-8100P) Foropter (Topcon VT-10) med tillhörande närprovstavla (se figur 1) Visustavla (Topcon CC-100P) PD-mätare (Topcon digital PD meter) Provbåge (Occulus) Ocklusionsspade (svart och frostad) (se figur 2) Linjal (Hoya) (se figur 2) Flipper ±2,00 D (se figur 2) Läsprov (SEFO) (se figur 2) RAF-linjal Figur 1. Foropter med tillhörande närprovstavla. Figur 2. ±2,00 D flipper, linjal, frostad ocklusionsspade, svart ocklusionsspade samt läsprov. 13

19 3.4 Genomförande I studien deltog totalt 30 stycken studenter. Hälften (15) studerar till optiker, och andra hälften (15) studerar ekonomi. Medelåldern var 22±2 år för båda grupperna tillsammans. Medelåldern för optikerstudenterna var 22±1 år och för ekonomistudenterna var medelåldern 22±2 år. Könsfördelningen bland optikerstudenterna var 93 % kvinnor (n=14) och 7 % män (n=1), och bland ekonomistudenter 67 % kvinnor (n=10) och 33 % män (n=5). Undersökningen i sin helhet tog minuter. Undersökningens ordningsföljd finns bifogad i bilaga Förberedelser Innan undersökningen började informerades patienten om hur undersökningen skulle gå till och att det var frivilligt att ställa upp. Patienten fick läsa igenom och skriva under ett informationsblad (se bilaga 4). Undersökningen började med att patienten fick svara på en anamnesenkät på 10 stycken frågor relaterade till vanligt förekommande symtom vid samsynsproblem (för enkät se bilaga 5). Patienten fick svara på hur ofta de upplever symtomet under en vanlig vecka. Svaren graderades från 0 till 3 poäng, där 0 = aldrig, 1 = 1-2 dagar/vecka, 2 = 3-4 dagar/vecka och 3 = 5 dagar/vecka. Maximalt kunde patienten få 30 symtompoäng. Efter det fick patienten uppskatta hur många timmar i genomsnitt per dag som denne utför närarbete. Patientens PD mättes för att kunna centrera foroptern och provbågen och fri visus testades. Sedan utfördes ett covertest med patientens habituella glasögon (om sådana fanns). Ett autorefraktorvärde togs fram, och matades in i foroptern som startvärde. Vid undersökningen av patient B07, B08 och B09 var inte autorefraktorn tillgänglig. För att få fram ett subjektivt värde för patient B07 och B08 användes statisk retinoskopi. För patient B09 utgick refraktionen ifrån noll, eftersom patienten hade ett så pass bra fri visus. Ett polarisationstest användes för att kontrollera att patienten hade samsyn. Patientens refraktion bestämdes subjektivt och därefter följde ett antal mätningar för att utvärdera patientens samsyn. Covertest avstånd Patienten hade sina habituella glasögon på sig (om sådana fanns) och ombads att fokusera på en optotyp på 0,8-raden på syntavlan. Testet utfördes unilateralt och alternerande enligt Grosvenor (2007, ss ). Det subjektiva värdet noterades i journalen. Covertest nära Testet utfördes på samma sätt som för avstånd. Istället för en optotyp på avståndstavlan användes en linjal med optotyper som patienten fick hålla på ca 40 cm avstånd. 14

20 Refraktion Patientens refraktion bestämdes genom binokulär subjektiv refraktion (Elliot 2007, ss ) Avståndsmätningar Efter att patientens refraktion bestämts genomfördes avståndsmätningarna. Patienten satt hela tiden bakom foroptern och med bästa avståndskorrektion. Horisontell forimätning avstånd Forimätningen gjordes enligt von Graefes metod (Elliott 2007, s. 177). En vertikal linje med bokstäver (en rad större än bästa visus på sämsta ögat) isolerades på syntavlan (visusrad 0,8-1,0 användes till samtliga patienter). Vänster öga ockluderades till en början. Framför höger öga placerades det fasta dissocierande prismat på 6 bas upp, och framför vänster öga placerades ett Risleyprisma som fungerar som mätprisma. 12 bas in induceras framför det ockluderade vänsterögat, och patienten ombads att fokusera på bilden nere till höger. Ocklusionen togs bort och bilden uppe till vänster blev synlig. Styrkan på mätprismat sänktes tills patienten meddelade att de två bilderna bildar en vertikal linje. Prismastyrkan som är kvar i mätprismat noterades i journalen. (Elliott 2007, ss ) Vergensmätning avstånd Patienten fick fokusera på samma vertikala linje som vid forimätningen (visusrad 0,8-1,0). För att mäta fusionsvergensen användes Risleyprismor, som placerades framför patientens ögon i foroptern. Bas in prismor mäter den negativa fusionsvergensen, och bas ut prismor mäter den positiva fusionsvergensen. Patientens fori indikerade vilken av dessa två som mättes först. Hade patienten en esofori mättes den negativa fusionsvergensen först och hade patienten en exofori mättes den positiva fusionsvergensen först. I de fall patienten hade en ortofori mättes den negativa fusionsvergensen först. Prismornas styrka ändrades med 2-3 /sekund binokulärt. Patienten ombads att meddela när den upplevde första bestående suddighet (dimpunkt) och sedan när patienten upplevde linjen som dubbel (brytpunkt). Sedan minskades prismastyrkan tills att patienten återigen upplevde linjen som enkel (återgångspunkt). (Elliot 2007, ss ) 15

21 3.4.3 Närmätningar BKC, fori, fusionsvergens och den relativa ackommodationen mättes med patienten bakom foroptern med patientens bästa avståndskorrektion. Foroptern var inställd på när-pd, och en närprovstavla placerades på 40 cm framför patientens ögon. Vid mätningen av konvergensnärpunkt, ackommodationsamplitud och ackommodationsfacilitet användes istället en provbåge med patientens bästa avståndskorrektion. BKC BKC-linserna placerades i foroptern, och patienten fick fokusera på vertikala och horisontella streck i form av ett kors (se figur 3). +3,00 D adderades till refraktionen. Patienten upplevde då de vertikala linjerna som skarpast. Additionen minskas i 0,25 D steg tills patienten meddelade att de horisontella linjerna är skarpast eller att det är lika skarpa. Skillnaden i dioptrier från patientens refraktion noterades som BKC-värdet. (Grosvenor 2007, s. 82) Figur 3. Närprovstavlan som användes vid BKC-mätningen. Horisontell forimätning nära Vid mätningen användes en kvadrat med bokstäver på närprovstavlan (se figur 4). Sedan utfördes mätningen på samma sätt som för avstånd. Figur 4. Närprovstavlan som användes vid mätningen av den horisontella forin på nära. 16

22 AK/A Patientens AK/A värde uppmättes genom att upprepa den horisontella forimätningen på nära efter att man adderat antingen -1,00 D eller +1,00 D till refraktionen beroende på patientens fori. Hade patienten en exofori adderades minuslinser, hade patienten en esofori adderades pluslinser. Hade patienten en ortofori adderades minuslinser. Skillnaden i forivärdet, dividerat med antalet dioptrier ger patientens AK/A-värde. (Elliot 2007, ss , Scheiman & Wick 2008 ss ) Vergensmätning nära Vid mätningen användes en vertikal linje med bokstäver på närprovstavlan (se figur 5). Sedan utfördes mätningen på samma sätt som för avstånd. Figur 5. Närprovstavlan som användes vid mätningen av fusionsvergenserna på nära. Relativ ackommodation Patienten fick fokusera på en rad större än bästa visus på närprovstavlan (se figur 6). Först mättes patientens negativa relativa ackommodation (NRA) genom att addera +0,25 D binokulärt tills patienten meddelade första bestående suddighet. Ökningen i plus noterades som patientens NRA. Styrkorna återgick till startvärdet (patientens avståndskorrektion) och sen mättes den positiva relativa ackommodationen (PRA) genom att istället addera -0,25 binokulärt. Patienten meddelade första bestående suddighet, ökningen i minus noterades som patientens PRA. (Grosvenor 2007, ss ) Figur 6. Närprovstavlan som användes vid mätningen av den relativa ackommodationen. 17

23 Konvergensnärpunkt För att mäta patientens konvergensnärpunkt (KNP) användes en RAF-linjal. Linjalen placerades mot patientens kindben och vinklades något nedåt. Patienten fixerade på den vertikala linjen med en punkt i mitten på ett avstånd på 50 cm. Objektet fördes sedan närmare patientens ögon. Patientens ögon observerades under hela mätningen. Värdet på KNP noterades som där patienten upplevde dubbelseende, eller där ena ögat tappade fokus och rörde sig utåt. Mätvärdet avlästes direkt från linjalens skala. Objektet flyttades sedan ifrån patienten, och patienten meddelade när linjen återigen blev enkel. Detta noterades som återgångspunkten. (Elliott 2007, ss ) Ackommodationsamplitud Ackommodationsamplituden mättes med hjälp av en RAF-linjal. Linjalen placerades mot patientens kindben och vinklades något nedåt. Testet utfördes först monokulärt (höger och sedan vänster) och därefter binokulärt. Vid den monokulära mätningen ockluderades ena ögat. Närvisustavlan placeras på 50 cm och patienten ombads fixera på den minsta raden med bokstäver som den kunde se. Tavlan fördes sedan närmare patienten tills patienten meddelade första bestående suddighet. Ackommodationsamplituden avlästes direkt från linjalens skala. (Elliott 2007, ss ) Ackommodationsfacilitet För att mäta patientens ackommodationsfacilitet användes en flipper med ±2,00 D linser. Facilitetet mättes binokulärt. Patienten ombads att hålla läsprovet på 40 cm och fokusera på ett ord i stycket större än bästa visus. Under en minut växlade undersökaren flippern mellan plus- och minussidan. Vändningen skedde så fort patienten lyckats få ordet tydligt. Patienten började med plussidan på flippern. Resultatet noterades i cykler per minut där en cykel är lika med antalet vändningar dividerat på 2. (Elliott 2007, ss ) 18

24 Antal studenter Antal studenter 4 Resultat I figur 7 redovisas resultaten av anamnesenkäten. Ekonomistudenterna är något mer symtomatiska, med en medelpoäng på 3,5 ±3,0. Optikerstudenterna hade en medelpoäng på 2,9 ±2,3. Anamnesenkät Optiker Ekonomi Medel Optiker: 2,9±2,3 Ekonomi: 3,5±3, Symtompoäng Figur 7. Symtompoäng. Maximalt 30 poäng. Ingen student hade mer än 10 symtompoäng. I figur 8 redovisas antal timmar med närarbete per dag i genomsnitt. Optikerstudenter spenderar 6 ±2 timmar åt närarbete, och ekonomistudenter 5 ±1 timmar. Närarbete Optiker Ekonomi Antal timmars närarbete/dag Medel Optiker: 6±2 h Ekonomi: 5±1 h 3 Figur 8. Antal timmar med närarbete per dag hos optiker- respektive ekonomistudenterna. 19

25 AF AA KNP PRA NRA BKC PFV, Å, N PFV, B, N PFV, D, N NFV, Å, N NFV, B, N NFV, D, N PFV, Å, A PFV, B, A PFV, D, A NFV, R, A NFV, B, A AK/A Fori, N Fori, A 8 ±3 cpm 11 ±2 D 7 ±3,5 cm -3,83 ±1,50 D +2,38 ±0,20 D +0,60 ±0,75 D 12 ±4 26 ±6 24 ±6 12 ±3 18 ±4 12 ±5 10 ±3 21 ±5 11 ±5 6 ±2 9 ±3 2:1 ±1 1 exo ±3 1 eso ±2 4.1 Grupp A, Optikerstudenter 9 studenter av 15 fick två eller fler mätresultat som avviker från medelvärdet. Bland dessa hade 6 studenter (40 %) tendens till något av vergens- eller ackommodationssyndromen. I tabell 2 listas de optikerstudenter med tendens till något av vergens- eller ackommodationssyndromen. Tabell 2. Optikerstudenter med syndrom Patient Syndrom Kännetecken SP A02 Divergensinsufficiens Esofori på avstånd, lågt AK/A 4 A03 Basic esofori Esofori på avstånd och nära 3 A04 Ackommodationsinsufficiens + Låg ackommodationsamplitud, lågt PRA, låg 9 Pseudokonvergensinsufficiens ackommodationsfacilitet, högt BKC, avlägsen KNP A12 Divergensinsufficiens Esofori på avstånd, lågt AK/A 3 A13 Ackommodationsinfacilitet Lågt PRA, låg ackommodationsfacilitet 2 A14 Divergensinsiffuciens Esofori på avstånd, lågt AK/A 1 SP = Symtompoäng I tabell 3 redovisas optikerstudenternas medelvärden samt standardavvikelserna för respektive mätning. Tabell 3. Medelvärden för optikerstudenterna A = avstånd, N = nära, NFV = negativ fusionsvergens, PFV = positiv fusionsvergens, D = dimpunkt, B = brytpunkt, Å = återgångspunkt, BKC = binokulär korscylinder, NRA = negativ relativ ackommodation, PRA = positiv relativ ackommodation, KNP = konvergensnärpunkt, AA = ackommodationsamplitud, AF = ackommodationsfacilitet Mätresultaten i sin helhet för optikerstudenterna finns bifogat i bilaga 6. 20

26 AF AA KNP PRA NRA BKC PFV, Å, N PFV, B, N PFV, D, N NFV, Å, N NFV, B, N NFV, D, N PFV, Å, A PFV, B, A PFV, D, A NFV, R, A NFV, B, A AK/A Fori, N Fori, A 7 ±5 cpm 11 ±1 D 7 ±1 cm -3,43 ±1,60 D +2,52 ±0,25 D +0,95 ±0,60 D 16 ±5 29 ±4 25 ±7 12 ±5 18 ±5 13 ±4 9 ±4 22 ±4 14 ±5 5 ±2 10 ±3 4:1 ±2 3 exo ±5 2 exo ±4 4.2 Grupp B, Ekonomistudenter Samtliga studenter fick två eller fler mätresultat som avviker från medelvärdet. Bland dessa hade 9 studenter (60 %) tendens till något av vergens- eller ackommodationssyndromen. I tabell 4 listas de ekonomistudenter med tendens till något av vergens- eller ackommodationssyndromen. Tabell 4. Ekonomistudenter med syndrom Patient Syndrom Kännetecken SP B01 Divergensexcess Exofori på avstånd, högt AK/A 8 B03 Basic esofori Esofori på avstånd och nära 2 B05 Ackommodationsinsufficiens + Låg ackommodationsamplitud, lågt PRA, låg 7 Pseudokonvergensinsufficiens ackommodationsfacilitet, högt BKC, avlägsen KNP B09 Ackommodationsinfacilitet Lågt PRA och NRA, låg ackommodationsfacilitet 4 B10 Basic exofori + Exofori på avstånd och nära, lågt PRA, högt BKC, låg 3 Ackommodationsinsufficiens ackommodationsfacilitet B11 Basic exofori Exofori på avstånd och nära 1 B12 Konvergensexcess Esofori på nära, reducerade NFV på nära 1 B13 Divergensexcess Exofori på avstånd, högt AK/A 10 B15 Basic esofori Esofori på avstånd och nära, reducerade NFV på nära 4 SP = Symtompoäng I tabell 5 redovisas ekonomistudenternas medelvärden samt standardavvikelserna för respektive mätning. Tabell 5. Medelvärden för ekonomistudenterna A = avstånd, N = nära, NFV = negativ fusionsvergens, PFV = positiv fusionsvergens, D = dimpunkt, B = brytpunkt, Å = återgångspunkt, BKC = binokulär korscylinder, NRA = negativ relativ ackommodation, PRA = positiv relativ ackommodation, KNP = konvergensnärpunkt, AA = ackommodationsamplitud, AF = ackommodationsfacilitet Mätresultaten i sin helhet för ekonomistudenterna finns bifogat i bilaga 6. 21

27 4.3 Sammanfattning I tabell 6 redovisas samtliga patienter, och de patienterna med syndrom är markerade. Tabell 6. Syndrom uppdelat efter samtliga patienter. Patient Vergenss. Ackommodationss. Patient Vergenss. Ackommodationss. A B01 DE - A02 DI - B A03 B esofori - B03 B esofori - A04 (Pseudo KI) AI B A B05 (Pseudo KI) AI A B A B A B A B09 - AInfac A B10 B exofori AI A B11 B exofori - A12 DI - B12 KE - A13 - AInfac B13 DE - A14 DI - B A B15 B esofori - KI = Konvergensinsufficiens, KE = Konvergensexcess, DI = Divergensinsufficiens, DE = Divergensexcess, B exofori = Basic exofori, B esofori = Basic esofori, RFV = Reducerade fusionsvergenser, AI = Ackommodationsinsufficiens, AE = Ackommodationsexcess, AInfac = Ackommodationsinfacilitet, AT = Ackommodativ trötthet I tabell 7 redovisas prevalensen av respektive syndrom i denna studie. Tabell 7. Prevalens av BV-syndrom i denna studie (optiker n=15, ekonomi n=15) Syndrom Optiker (%) Ekonomi (%) Konvergensinsufficiens - - Konvergensexcess - 6,7 % Divergensinsufficiens 20 % - Divergensexcess - 13,3 % Basic exofori - 13,3 % Basic esofori 6,7 % 13,3 % Red. fusionsvergenser - - Ack. insufficiens 6,7 % 13,3 % Ack. excess - - Ack. infacilitet 6,7 % 6,7 % Ack. trötthet

28 5 Diskussion I denna studie har prevalensen av samsynsproblem jämförts mellan två grupper av studenter, optikerstudenter och ekonomistudenter. Att just optikerstudenter valdes beror på att författaren själv upplevt problem med samsynen efter dennes tre år på optikerutbildningen. Utbildningen lägger mycket fokus på praktiska moment, under vilka ögonen utsätts för ganska mycket påfrestningar vilket skulle kunna leda till samsynsproblem. Optikerstudenter får även en större medvetenhet om ögonen vilket kan leda till att problem med samsynen upptäcks tidigare. För att kunna jämföra optikerstudenterna med en liknande studentgrupp rekryterades studenter från ekonomiprogrammen. Dessa typer av utbildningar är upplagda på lite annorlunda sätt jämfört med optikerutbildningen. De är mer inriktade på egna studier med skrivning av uppsatser, inlämningar och mer självstudier. Att studenters samsyn påverkats efter några års studier är något Jorge et. al. (2008) visade i deras studie. De fann en signifikant skillnad på närforin, fusionsvergenserna och positiva relativa ackommodationen. Prevalensen av samsynsproblem bland universitetsstudenter ligger enligt en studie av Porcar & Martinez-Palomera (1997) på 32,3 %. I en studie av Richman & Laudon (2002) gjord på optikerstudenter som läste sitt tredje år fann man en prevalens av samsynsproblem på 42 %, vilket är högre än prevalensen man fann i studien av andra universitetsstudenter. Detta innebär alltså att optikerstudenter borde ha en högre prevalens av samsynsproblem än andra studenter. Detta är i kontrast mot resultaten i denna studie, i alla fall när man studerar prevalensen bland förstaårselever. Denna studie visade en prevalens av samsynsproblem på 40 % hos optikerstudenterna och 60 % hos ekonomistudenterna. Det ska bli intressant att se om, och i sådana fall hur, samsynen har förändrats efter två år hos studenterna som deltog i denna studie. Vid diagnosticering av samsynsproblem utgår man från patientens mätvärden på de samsynstester man har utfört. Man bör även ta hänsyn till om patienten är symtomatisk eller ej (Evans 2007, ss , Scheiman & Wick 2008, s. 77). I denna studie diagnosticerades studenten endast utifrån dess mätvärden, man har ej tagit hänsyn till om patienten var symtomatisk. Vid diagnosticeringen användes Scheiman & Wicks tabell för kännetecken vid BV-syndrom (se bilaga 2), samt Morgans normalvärden för samsynstester (se bilaga 1). Morgans normalvärden är de mest klinisk tillämpade (Goss 2009, s. 61). Enligt Morgan är det normalt att ligga en halv standardavvikelse ifrån normalvärdet. I denna studie räknades en hel 23

29 standardavvikelse ifrån som normalt, och allt utöver det klassades som onormalt. Hade patienten två eller fler värden som avviker från medelvärdet tyder det på att de har ett BV-syndrom. För att de ska få diagnosen anser jag att det krävs lite mer utredning samt en större studie av symtomen hos patienten. I denna studie fanns inte dessa möjligheter, därför går det inte att säga att patienterna har syndromet, utan att det bara tyder på syndromet. Prevalensen av samsynproblem ligger något högre i denna studie jämfört med tidigare studier (Hokoda 21 %, Lara et. al. 22,3 %, Porcar & Martinez-Palomera 32,3 %). Det högre resultatet kan bero på val av diagnosticeringsmetod. Eftersom hänsyn inte tagits till om patienten är symtomatisk så räknades fler patienter in som onormala. Tidigare studier har sållat bort de patienter med avvikande mätvärden men som inte är symtomatiska. Prevalensen var något högre hos ekonomistudenterna (60 %) än hos optikerstudenterna (40 %). Detta kan bero på att de ekonomistudenter som valde att ställa upp var de som hade besvär och kände ett behov av att testa synen, det vill säga de valdes inte ut slumpmässigt. Det kan även vara ren tillfällighet eftersom mätningarna utförts på relativt få patienter. Båda undersökningsgrupperna är åldersmässigt relativt lika, dessutom spenderar de ungefär lika många timmar per dag åt närarbete. Ekonomistudenterna är lite mer symtomatiska än optikerstudenterna, vilket återspeglas i prevalensen samsynsproblem som är högre hos ekonomistudenterna. Detta kan bero på att ekonomistudenter läser i längre perioder åt gången. Optikerstudenter använder synen och ögonen något annorlunda och ägnar inte lika många timmar åt gången till närarbete i form utav läsning. Alla mätningar som utfördes är subjektiva, vilket ställer höga krav på patienten. Mätningarna utfördes en gång, men vid de tillfällen patienten var osäker på sina svar eller gav otydliga svar upprepades mätningen. En oerfaren patient kan till exempel ha svårt att avgöra vad suddighet egentligen är, vilket kan ha påverkat resultatet. Att mätningarna utfördes endast en gång kan ha varit en begränsning. Vid mätning av till exempel KNP bör man utföra testet tre gånger i början av undersökningen och sedan två gånger vid slutet av undersökningen (Jones, Eperjesi & Evans 1999). En undersökning av en optikerstuderande tog ca 30 minuter. De är vana patienter som varit med om flera av testerna tidigare. Därför gick dessa undersökningar något snabbare än undersökningarna av en ekonomistudent, vars undersökning varierade mellan minuter. 24

30 Vissa av ekonomistudenterna hade tidigare aldrig varit hos en optiker, vilket innebar att vissa tester upplevdes som svårare. Alla studenter fick samma instruktioner, men vissa ekonomistudenter hade följdfrågor då de inte riktigt förstod instruktionen. Att de är ovana med undersökningsformen kan ha påverkat mätvärdena. En ovan patient kan bland annat ha svårt att avgöra när något är suddigt. När på dygnet som undersökningen utfördes kan ha påverkat resultatet något. Även studentens allmänna status kan ha påverkat resultatet, eftersom testerna kräver mycket av patienten. Det kommer att vara väldigt intressant att se uppföljningen av detta arbete om två år. Samsynsproblem är ett intressant och viktigt ämne, och det är viktigt att ta reda på vad som påverkar den och hur den påverkas. 6 Slutsats Denna studie visar en prevalens av samsynsproblem hos optikerstudenter på 40 % och hos ekonomistudenter på 60 %, vilket är något högre än tidigare studier. Att optikerstudenter skulle vara mer utsatta för samsynsproblem jämfört med andra studenter är något denna studie inte tyder på. Det vanligaste BV-syndromet hos optikerstudenterna var divergensinsufficiens (20 %), och hos ekonomistudenterna var divergensexcess (13,3 %), basic exofori (13,3 %), basic esofori (13,3 %) samt ackommodationsinsufficiens (13,3 %) de vanligaste syndromen. 25