ELK AB Arbogaån Sammanställning av 2007 års recipientundersökningar

Transkript

1 ARBOGAÅN 27 Sammanställning av 27 års recipientundersökningar INNEHÅLL: Sammanfattning 1. Inledning Lite om området 1.2 Väderleksförhållanden 2. Resultat Delområde A huvudfåran nedströms Väringen Delområde B Sverkestaån Delområde C Väringen Delområde D Dyltaån Delområde E huvudfåran uppströms Väringen Referenser 5 Bilagor: 1. Provpunkter och metodbeskrivningar 2. Vattenkemiska analysresultat Naturvårdsverkets bedömningsgrunder 4. Väder- och vattenföringsdata Bottenfauna 27 rinnande vatten 6. Inrapporterade resultat från länsstyrelsen i Örebro län 7. Medlemslista för Arbogaåns Vattenförbunds recipientkontrollverksamhet 1

2 Recipientundersökningar i Arbogaåns avrinningsområde Inledning Från och med 22 började nuvarande kontrollprogram att gälla för recipientkontrollen i Arbogaåns avrinningsområde. I det programmet är det endast små förändringar mot vad som gällde för åren , som i sin tur var en revidering av det tidigare kontrollprogrammet som gällt sedan Under 27 har man förutom den kemiska baskontrollen även analyserat bottenfauna från 9 st rinnpunkter. Samordnad recipientkontroll har bedrivits i Arbogaåns avrinningsområde sedan början av 197-talet, men i takt med utvecklingen har också undersökningarnas omfattning och metodik utvecklats. Den samordnade recipientkontrollen utgör en form av hälsokontroll av vattensystemet, och är ett sätt att följa hur omgivningen och olika verksamheter påverkar vattenkvaliten. Recipientkontrollen är därför mycket viktig och undersökningarnas syfte är bl.a. att belysa miljösitutationen i vattensystemet både kemiskt och biologiskt kvantifiera och relatera olika källor för miljöpåverkande ämnen beräkna transporter av närsalter och metaller bilda underlag för myndighetsbeslut som påverkar vattensystemet I början av 1999 publicerades de nu gällande bedömningsgrunderna för sjöar och vattendrag av naturvårdsverket (Rapport 4913). Detta innebar bl.a. att klassificeringen av näringsämnen (fosfor och kväve) ändrades från att ha grundats på halter i vattnet till att grundas på arealspecifika förluster, vilket innebär den transporterade mängden dividerat med avrinningsytans storlek i ha. Gränserna för andra parametrar har också ändrats (se bilaga 3). Från och med 28 kommer nya bedömningsgrunder att gälla. 1.1 Lite om området Arbogaåns avrinningsområde har en total areal av 3811 km 2. Arbogaån mynnar i Mälarviken Galten vid Kungsör. Dessförinnan har den då passerat Arboga som gett upphov till vattendragets namn. Flera biflöden når Arbogaån i den nedre delen mellan sjön Väringen och utloppet. Det största av dessa är Sverkestaån, men även Ässingsån, Skedviån och Lillån är av betydelse. Den nedre delen av avrinningsområdet är i hög grad präglat av den jordbruksbygd som vattnet rinner igenom. Invid Sverkestaån ligger Rottneros Rockhammar AB som använder ån som recipient. De norra delarna runt Sverkestaån domineras av skogsmark. 2

3 Väringen är en relativt stor sjö som har två stora inflöden, Arbogaån i norr och Dyltaån i väster. Sjön har en stor betydelse för retention av närsalter och utjämning av flöden. Väringen utgör recipient för AssiDomän Frövi samt för Frövis kommunala avloppsreningsverk. Dyltaån avvattnar avrinningsområdets västra del. Här finns flera relativt stora sjöar som Vikern, Norasjön, Fåsjön och Usken. Norasjön utgör recipient för Nora kommuns avloppsreningsverk men får också ta emot processavloppsvatten från Dyno Nobel via Hagbyån. I de nedre delarna runt Norasjön finns en hel del jordbruksmark liksom även i dalgången invid Rastälven, medan de norra delarna domineras av skogsmark Den norra grenen av Arbogaåsystemet som mynnar i Väringens nordspets omfattar ett stort område. De största tätorterna är Lindesberg, Storå och Kopparberg. De största sjöarna i området är Råsvalen och Ljusnaren. Figur 1. Arbogaåns avrinningsområde. 3

4 De norra delarna av den här grenen är utpräglad skogsbygd med låg befolkningstäthet. Området är i viss mån även påverkat av den gruvhantering som tidigare har skett i den här delen av Bergslagen. I årsrapporten delas Arbogaåns avrinningsområde upp i 5 st delområden för att man lättare ska kunna uttolka förhållandena i sitt eget närområde. Dessa delområden ska dock inte förväxlas med de av SMHI uppdelade delavrinningsområdena som i framtiden ska ligga till grund för transportberäkningar med källfördelning. De fem delområdena utgörs av A. Huvudfåran nedströms Väringen samt biflödena Ässingsån, Skedviån och Lillån B. Sverkestaån C. Väringen D. Dyltaån E. Huvudfåran uppströms Väringen Figur 2. Arbogaåns uppdelning i delområden. 4

5 1.2 Väderleksförhållanden Precis som de senaste åren visade 27 på ett temperaturöverskott. Under 27 blev det ca 1,2 o C för året som helhet, alltså endast lite mindre än 26. Sommaren blev dock sval och relativt nederbördsrik, vilket inte var så populärt bland semesterfirarna. Ändå var det betydligt torrare i det här området än i stora delar av Götaland, som hade mycket höga nederbördsvärden under framför allt juli. De månader som hade högst temperaturöverskott var januari, mars, april och december. 2 STÄLLDALEN Temperatur-månadsmedelvärden 12 STÄLLDALEN Nederbörd/månad 15 1 Temp. o C Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec Nederbörd mm Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec Temp 7 Normal Nederbörd 7 Normal Temp. o C VÄSTERÅS Temperatur-månadsmedelvärden Jan Feb Mar Apr Maj Jun Temp 7 Jul Aug Sep Normal Okt Nov Dec Nederbörd, mm Jan Feb Mar VÄSTERÅS Nederbörd/månad Apr Maj Jun Jul Nederbörd 7 Aug Sep Okt Normal Nov Dec Temp. oc Jan ÖREBRO Temperatur-månadsmedelvärden Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec Nederbörd, mm ÖREBRO Nederbörd/månad -1 Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec Temp 7 Normal Nederbörd 7 Normal Figur 3. Diagram över temperatur och nederbörd från tre SMHI-stationer under år 27. Nederbörden under 27 var i närheten av det normala ( ), lite högre i Ställdaen och Västerås och lite lägre i Örebro. Det var lägre än medeltalet för det senaste 11 åren. Januari, juli, september och december var relativt blöta medan april och oktober var de 5

6 torraste månaderna. Sammantaget blev år 27 klart varmare än normalt och nederbörden tämligen lik ett normalår (perioden ). Tabell 1. Årsmedeltemperaturer och årsnederbörd (mm) för åren Temp o C Ställdalen Västerås Örebro Nederbörd Ställdalen Västerås Örebro Normal 4,1 5,9 5,7 Normal ,5 6,8 6, ,7 6,2 6, ,2 7,2 7, ,1 7,8 7, ,7 6,8 6, ,2 6,7 7, ,2 6,8 6, ,1 6,7 6, ,4 7,1 7, ,9 7,5 7, ,5 7,3 7, Medelvärde ,3 7, 6,9 Medelvärde Ser man till medelvärdet för den senaste 1-årsperioden kan man konstatera att det överlag har varit drygt 1 grad varmare än normalt och dessutom ca 1 mm mera nederbörd. Under 27 visade vattenföringen i Arbogaån ett ganska normalt mönster (figur 4) med ett tämligen högt vårflöde och ett rejält höstflöde som faktiskt var kraftigare än vårflödet. Flödesbilden kan jämföras med åren i figur 5. Vattenföring vid Kungsör m3/s Månad Figur 4. Diagram över månadsmedelvärden för vattenföringen vid Kungsör under 27. 6

7 Vattenföring vid Kungsör 26 Vattenföring vid Kungsör m3/s 6 m3/s Månad Månad Vattenföring vid Kungsör m3/s Månad Figur 5. Diagram över månadsmedelvärden för vattenföringen vid Kungsör under Årsmedelvattenföringen vid Kungsör blev 38,2 m 3 /s under 27 vilket var betydligt lägre än under 26 då den var 51,5 m 3 /s. År 25 (32,4 m 3 /s ) och 23 (29,6 m 3 /s) hade också ganska låg vattenföring, medan den 24 (48, m 3 /s) var klart högre. 1.3 Kontrollprogram Programmet för recipientkontrollen i Arbogaåns avrinningsområde har lite olika omfattning för olika år. Under år 26 utfördes provtagning och analys av vatten enligt basprogrammet vid 21 st stationer i rinnande vatten samt i 16 st sjöar. Två ytterligare stationer för vattenkemi i rinnande vatten provtas och administreras av SLU. Det gäller stationerna 6711 Rastälven Kringlan samt 693 Sverkestaån Kåfalla. Resultaten av dessa redovisas i bilaga 8. Bottenfaunaanalyser utfördes också från 9 punkter i rinnande vatten. Utanför det ordinarie programmet har prov tagits uppströms Bångbros avloppsreningsverk i Garhytteån med samma frekvens och kemiska parametrar som vid 63 nedströms avloppsreningsverket. Provtagningarna som startade i augusti 24 pågår tillsvidare och bekostas av Ljusnarsbergs kommun. 7

8 ELK AB Arbogaån Resultat Resultaten av recipientundersökningarna från 27 presenteras delområdesvis enligt följande: A. B. C. D. E. Huvudfåran nedströms Väringen samt biflödena Ässingsån, Skedviån och Lillån Sverkestaån Väringen Dyltaån Huvudfåran uppströms Väringen 2.1 Delområde A - Huvudfåran nedströms Väringen Det här delområdet omfattar huvudfåran nedströms Väringen samt biflödena Ässingsån, Skedviån och Lillån. Häri ingår tätorterna Arboga, Fellingsbro och Kungsör. Det är alltså delområdet som ligger närmast Arbogaåns mynning i Mälarviken Galten Figur A-1. Delområde A med recipientkontrollpunkter. 8

9 I delområde A finns följande recipientkontrollpunkter. Vattenkemi - rinnande vatten: 685 Väringens utflöde 675 Ässingsån, Fellingsbro 679 Skedviån, Ålsänge 68 Arbogaån vid Röfors 69 Arbogaån nedströms Arboga 693 Lillån vid Näsby 697 Arbogaåns mynning, Kungsör Vattenkemi - sjöar: 694 Iresjön 696 Skedvisjön Bottenfauna i rinnande vatten: 69 Arbogaån nedströms Arboga Landskapet runt Arbogaåns huvudfåra nedströms Väringen består till stor del av jordbruksmark, och det gäller även de nedre delarna av biflödena Ässingsån, Skedviån samt Lillån. De övre delarna av biflödenas avrinningsområden domineras dock av skogsmark. Vattenkvalitet Vattenkvaliteten i delområdets kontrollpunkter relateras till NV:s bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Rapport 4913) beträffande surhetstillstånd, ljusförhållanden, syretillstånd och syretärande ämnen samt näringstillstånd och metaller i sediment. Det är årsmedelvärden från 27 som används för att göra tillståndsbedömningen utom för syre där det lägst uppmätta värdet under året används, och för syretäringen där det högsta noterade värdet är bedömningsgrundande. För näringstillståndet i rinnande vatten används numera den arealspecifika förlusten av fosfor och kväve d.v.s. den transporterade mängden dividerat med avrinningsytans storlek i ha. Surhetstillstånd Vattnets surhet mättes i samtliga provpunkter. Surhetsgraden uttrycks som ph, vilket står för minuslogaritmen av vätejonkoncentrationen. Det innebär att ju lägre värdet är desto surare är vattnet och eftersom skalan är logaritmisk skiljer det en tiopotens i vätejonkoncentration mellan varje enhet. Vid ph 7 är vattnet neutralt d.v.s. varken surt eller basiskt. Samtliga rinnpunkter och sjöar i delområde A uppvisade en god eller mycket god buffertkapacitet under 27 med avseende på ph och alkalinitetsmätningarna, vilket också varit fallet under tidigare års mätningar. Ljusförhållanden Vattnets ljusklimat beror främst av vattnets innehåll av suspenderade partiklar samt dess färg som huvudsakligen är beroende av lösta humusämnen. 9

10 Vid rinnpunkterna utförs absorbansmätning och bestämning av halten suspenderade ämnen i vattnet. I alla punkter i huvudfåran och i biflödena Lillån, Skedviån och Ässingsån var vattnet starkt färgat (klass 5). Så brukar det också vara. För halten suspenderade ämnen finns inte längre någon officiell klassificering, men för att få en ledning om vad värdena betyder används fortfarande de gamla bedömningsgrunderna från 199. Mätningarna av halten suspenderade ämnen visade på måttligt hög slamhalt från Väringens utflöde (685), men sedan var den hög fram till utloppet vid där den var hög Kungsör. I de tre biflödena Ässingsån, Skedviån och Lillån var slamhalten mycket hög. Ljusklimatet i sjöarna mäts också som siktdjup. I Iresjön och Skedvisjön var siktdjupet i augusti 1,7 respektive 1,6 m i båda sjöarna, vilket betecknas som ett litet siktdjup. Det var ett något sämre siktdjup för Skedvisjön än förra året som dock kan ha berott på att det vid provtagningstillfället blåste hård vind. Absorbansen visade på ett måttligt färgat vatten i Skedvisjön och ett starkt färgat vatten i Iresjön. Klorofyllhalten som är ett mått på biomassan av växtplankton i vattnet visade på låga halter, 6,8 respektive 3,5 g/l i Iresjön och Skedvisjön. Det var lägre än förra året. Det är dock inte ovanligt med tämligen stora variationer i klorofyllhalt. Syretillstånd och syretärande ämnen Bedömningsgrunden för vattnets syreinnehåll har ändrats från syremättnadsgrad till syrehalt även för rinnande vatten. Syrehalten i huvudfårans rinnpunkter visade årslägstavärden som låg mellan 5,6 och 7,7 mg/l. När den lägsta syrehalten är över 7 mg/l bedöms tillståndet som syrerikt (klass 1) vilket var fallet vid 685 Väringens utflöde och 69 nedströms Arboga. Vid de övriga punkterna i huvudfåran blev årslägsta 5,6 mg/l vid Röfors och 6,8 vid Kungsör, vilket också är bra värden och renderar en plats i klass 2. I biflödena låg syrehalten som årslägstavärden mellan 5, och 5,6 mg/l, vilket också ligger inom klass 2. I skiktade sjöar använder man den lägst uppmätta syrehalten under året som kriterium för att bedöma syretillståndet. Profilprovtagningen från Iresjön visade på ett syrefattigt tillstånd (klass 4) från ca 2 m. Vid botten (22 m) var syrehalten endast 1, mg/l, men det var ändå lite bättre jämfört med året innan. Skedvisjön visade på ett syrerikt tillstånd (klass 1) ända ned till botten vid 9 m. Skedevisjön brukar ha syrefattigt bottenvatten vid längre skiktningsperioder men återställs snabbt vid vindinducerad cirkulation. Skedvisjön är betydligt grundare än Iresjön och blandas därmed om lite lättare vid t.ex. kraftig vind. Vid årets provtagning hade sjöns vatten cirkulerat viket syns på temperaturkurvan. Den organiska halten i vattnet mätt som TOC låg på gränsen mellan måttlig (klass 3) och hög (klass 4) i hela huvudfåran, medan den var hög eller mycket hög (klass 4-5) i biflödena. I Iresjöns och i Skedvisjöns ytvatten var TOC halten måttligt hög. Näringstillstånd Bedömningen av näringstillståndet i rinnande vatten grundas numera på den arealspecifika förlusten av totalfosfor och totalkväve till skillnad från årsmedelhalterna som användes i 199 års bedömningsgrunder. I sötvatten är i allmänhet fosfor det tillväxtbegränsande ämnet för alger och andra växter, medan det i havet oftast är kväve som tillväxtbegränsande. I diagrammet i figur A-2 kan man följa min-, medel- och maxhalterna under året 1

11 för punkterna i delområde A. Totalfosforhalterna i huvudfåran ökade från Väringens (,26 mg/l) utlopp till Kungsör (,35 mg/l). Halten ökade i år endast marginellt, och det var nästan ingen skillnad mellan 68 Röfors och 69, nedströms Arboga. I biflödena var halterna av totalfosfor klart högre och allra högst i Lillån (,79 mg/l), men de var osedvanligt låga mot vad det brukar vara.. De högsta värdena uppmäts i allmänhet i samband med kraftiga regn under våren eller hösten då det spolas ut mängder av suspenderat material från de nakna jordarna. I år, liksom 25 och 26, noterades de högsta värdena i december vid samtliga stationer. Milt väder med kraftig nederbörd var upphov till det resultatet. I sjöarna Iresjön och Skedvisjön var totalfosforhalten i ytvattnet låg i augusti.,25 Totalfosforhalt under 27 mg/l,2,15,1 Medel Max Min Näringsf attigt Måttligt näringsrikt Näringsrikt Mycket näringsrikt,5 685 Väringens utfl 68 Röfors 69 Nedstr Arboga 697 Kungsör 675 Ässingsån 679 Skedviån 693 Lillån Figur A-2. Diagram visande totalfosforhalten i strömriktningen i delområde A som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har också de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. För fosforn blev det i år betydligt lägre arealspecifika förluster än förra året, och det märktes allra mest i biflödena. Det hänger främst samman med de lägre vattenflödena och att det var lite regn under höstmånaderna. Sverkestaån visade till exempel på de lägsta arealförlusterna sedan 1999 då bedömningsgrunderna började att användas. Sverkestaån uppvisade både lägre flöden, men även lägre halter än vanligt. Totalkvävehalten i huvudfåran var något lägre än det som uppmättes förra året från Väringens utflöde till Kungsör. Även i biflödena var halterna lägre än förra året. Den högsta halten noterades även i år från 693 Lillån med 4,6 mg/l i december. Huvuddelen av kvävet utgjordes i år av organiskt bundet kväve till skillnad från år med mycket regn då merparten ofta består av den mycket vattenlösliga fraktionen nitratkväve. De arealspecifika förlusterna från delområde A för åren visas i nedanstående tabell. 11

12 5 Totalkvävehalt under mg/l Väringens utfl 68 Röfors 69 Nedstr Arboga 697 Kungsör 675 Ässingsån 679 Skedviån 693 Lillån Medel Max Min Låg N-halt Måttligt hög Hög N-halt Mycket hög N-halt Figur A-3. Diagram visande totalkvävehalten i strömriktningen i delområde A som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har också de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. Totalfosfor kg/ha*år Station År Ässingsån,28,51,29,37,34,3,28,46, Skedviån,18,25,12,17,17,27,17,37,16 68 Röfors,13,23,14,18,94,11,1,17, Väringens utflöde,9,2,92,79,49,87,63,91,92 69 Nedströms Arboga,14,21,11,22,85,14,1,23, Lillån vid Näsby,31,46,22,26,2,46,19,66, Kungsör,18,27,16,21,88,14,13,26,9 692 Sverkestaån, Rynninge,1,19,98,11,11,78,89,15,72 Totalkväve kg/ha*år Station År Ässingsån 3,93 6,5 3,9 3,55 5,4 3,77 4,91 5,69 4,1 679 Skedviån 2,93 4,75 2,82 6,5 2,5 3,35 2,63 5,23 3,8 68 Röfors 2,89 4,2 2,66 4,16 1,92 2,66 2,46 3,23 2, Väringens utflöde 2,36 4,14 2,46 2,25 1,56 2,6 2,24 2,71 2,22 69 Nedströms Arboga 2,88 4,21 3,1 5,29 2,2 3,8 2,81 3,61 2, Lillån vid Näsby 4,6 7,3 3,68 1,7 3,11 5,42 3,58 7,43 4, Kungsör 3,23 4,3 2,77 4,5 2,28 3,11 2,38 3,51 2, Sverkestaån, Rynninge 2,79 5,67 2,92 3,33 3,35 2,34 2,34 3,49 1,96 Tabell A-2. Klassificering av närsalter enligt naturvårdsverkets rapport Se även bilaga 3. 12

13 Förlusterna av kväve i huvudfåran ökade inte under vägen mellan Väringens utflöde och Kungsör, är mycket ovanligt. Den arealspecifika förlusten låg runt 2,2 kg/ha*år hela sträckan, vilket var klart lägre än förra året och vid Kungsör det lägsta värdet som uppmätts, med nuvarande bedömningsgrunder. Förlusterna från Ässingsån, Skedviån och Lillån blev också betydligt lägre än förra året. För Sverkestaån har det varit en kontinuerlig förbättring under flera år som dock fick ett bakslag under 26, men i år blev förlusterna låga (klass 2), vilket inte har inträffat tidigare. Studerar man transporterna av närsalter i delområde A så ser man en successiv ökning av totalfosfor från Väringens utflöde (22,5 ton) till Kungsör (34 ton). Det innebär den minsta ökningen transportmängderna någonsin mellan1999 och 27. Bidraget från biflödena Sverkestaån, Ässingsån, Skedviån och Lillån var 18 ton, vilket var i nivå med 25, men 19 ton minre än 26. För kvävet blev det en ökning av transporten från Väringen (543 ton) till Kungsör (819 ton). Det var den lägsta uttransporten från Arbogaån till Galten på 1 år. Transportvärden ur Arbogaån för åren visas i tabell A ,234,5 34,1 22,5 8 5,3 3,4 1,5 Fosfortransport (ton) Väringens utfl. Sverkestaån Ässingsån Skedviån Röfors Nedstr. Arboga Lillån Kungsör , , ,7 819 Totalkvävetransport (ton) Väringens utfl. Sverkestaån Ässingsån Skedviån Röfors Nedstr. Arboga Lillån Kungsör Figur A-4. Transport av totalfosfor och totalkväve i delområde A för år 27. Provpunkterna är markerade med cirklar där färgen på cirklarna motsvarar naturvårdsverkets klassindelning för totalfosfor (Rapport 4913). Medelvattenföring, m3/s Totalfosfor ton Totalkväve ton , , , , , , , , , , , Tabell A-3. Transport av fosfor och kväve från Arbogaån till Galten för åren

14 Uttransporten av totalfosfor respektive totalkväve till Galten har varierat en hel del under de gångna åren, och man kan se att transporterna är väldigt flödesberoende. Det har också väldigt stor betydelse när under året man får större nederbördsmängder. Figur A-5. Arbogaån vid Kungsör. Biologiska undersökningar I delområde A utförs årliga bottenfaunaprovtagningar i rinnande vatten vid punkt 69, nedströms Arboga. De senaste åren har både antal funna taxa och diversitet i form av Shannon-index legat ganska konstant. Antalet taxa har pendlat runt 4 sedan 1998 och Shannon-index runt 2,7. Vid årets provtagning noterades en liten minskning av antalet taxa och Shannonindex var också lite lägre än Förändringarna ligger dock väl inom de naturliga variationerna som ligger inom metodiken och förhållandena vid platsen tycks vara mycket stabila. Artsammansättningen vittnar om en icke obetydlig organiskt belastning. Här finns en hel del arter som trivs med hög näringsrikedom. Hit hör flera arter av oligochaeter (glattmaskar), Asellus aquaticus (sörvattengråsugga) och flera typer av chironomider (fjädermyggor). Det organiska innehållet i vattnet har dock inte ätit upp syreinnehållet. Det visar flera syrekrävande taxa som Tanytarsini och en hel del sländor. 69 nedströms Arboga Antal taxa ,5 3 2,5 2 1,5 1,5 Shannon-index Antal taxa Shannon-index År Figur A-6. Förändringar av antalet funna taxa och Shannon-index för bottenfaunan vid punkt 69 för åren

15 Arbogaån är här relativ bred och djup. Ån flyter här tämligen lugnt efter ett mer strömmande vatten genom Arboga. Vid stränderna finns gott om makrofyter främst Phragmites communis (bladvass) och Carex (starr) och sedan några år även sjögull. Botten består av relativt fint material med mycket växtdelar. Sammanfattning av delområde A Figur A-8. Slättlandet vid Arbogaåns mynning till Galten. Delområde A som omfattar Arbogaåns huvudfåra från Väringens utflöde och nedströms till utloppet vid Kungsör samt biflödena Ässingsån, Skedviån och Lillån. Under vattnets väg från Väringens utflöde och fram till Kungsör skedde en ökning av transporten av totalfosfor från ca 22 ton till ca 34 ton. Motsvarande för totalkväve var 543 ton vid Väringens utflöde och 819 ton vid Kungsör. Samtidigt ökade flödet från 25,5 till 38,2 m 3 /s sett som årsmedelvärden. Flödet blev betydligt lägre än 26 (51,5 m 3 /s) men inte extremt lågt. Det var t.ex. lägre både 23 och 25. Vattnets årsmedelhalt av totalfosfor ökade från,26 mg/l vid Väringens utlopp till endast,35 mg/ vid Kungsör. Motsvarande för totalkväve var,63 till,7. Biflödena uppvisade 27 ovanligt låga bidrag till huvudfåran vilket gjorde att halterna ökade mycket måttligt utmed den aktuella sträckan. Bottenfaunan vid punkten 69 nedströms Arboga har visat på mycket stabila förhållanden ända sedan 1998 med små förändringar i sammansättningen som väl förklaras av naturliga variationer. 15

16 2.2 Delområde B - Sverkestaån Sverkestaån är ett biflöde till Arbogaån som mynnar strax efter utloppet från sjön Väringen. Sverkestaån rinner i nord-sydlig riktning och de norra delarna är helt dominerade av skogsmark. Sverkestaån har här stor betydelse som fritidsfiskevatten. Längre söderut ändrar avrinningsområdet sin karaktär och jordbruksmarken blir mer dominerande. Vid Rockhammar ligger Rottneros-Rockhammar AB, som är den största industrin i delområdet. Figur B-1. Sverkestaåns nedre del (692 Rynninge) innan inflödet i Arbogaån. Området närmast ån består här av jordbruksmark till skillnad från områdets norra del där skogsmarken helt dominerar. I delområde B finns följande recipientkontrollpunkter. Vattenkemi - rinnande vatten: 692 Grimsö nedströms Bysjön 693Kåfalla (SLU) 692 Rynninge Vattenkemi - sjöar: 683 Sörmogen Bottenfauna i rinnande vatten: 693 Kåfalla 691 Stenby Vattenkvalitet Vattenkvaliteten i delområdets kontrollpunkter relateras till NV:s bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Rapport 4913) beträffande surhetstillstånd, ljusförhållanden, syretillstånd och syretärande ämnen samt näringstillstånd och metaller i sediment. Det är årsmedelvärden från 27 som används för att göra tillståndsbedömningen utom för syre där det lägst uppmätta värdet under året används, och för syretäringen där det högsta noterade värdet är bedömningsgrundande. För näringstillståndet i rinnande vatten används numera den arealspecifika förlusten av fosfor och kväve d.v.s. den transporterade mängden dividerat med avrinningsytans storlek i ha. Surhetstillstånd Vattnets surhet mättes i samtliga provpunkter. Surhetsgraden uttrycks som ph, vilket står för minuslogaritmen av vätejonkoncentrationen. Det innebär att ju lägre värdet är desto 16

17 surare är vattnet och eftersom skalan är logaritmisk skiljer det en tiopotens i vätejonkoncentration mellan varje enhet. Vid ph 7 är vattnet neutralt d.v.s. varken surt eller basiskt. Samtliga rinnpunkter i delområde B uppvisade en god buffertkapacitet under 27. Det innebär att årsmedelvärdet för alkaliniteten översteg,1 mekv/l. Även sjön Sörmogen hade en alkalinitet (,12 mekv/l) som var över,1 mg/l i ytvattnet i augusti, vilket var på samma nivå som 25-26, men bättre än lite längre tillbaka i tiden. Ljusförhållanden Vattnets ljusklimat beror främst av vattnets innehåll av suspenderade partiklar samt dess färg som huvudsakligen är beroende av lösta humusämnen. Vid rinnpunkterna utförs absorbansmätning och bestämning av halten suspenderade ämnen i vattnet. I hela Sverkestaån var vattnet, starkt färgat (klass 5). Mätningarna av halten suspenderade ämnen visade på en låg slamhalt vid Grimsö med 2,8 mg/l medan den var hög vid Sverkestaåns mynning i Rynninge med 8,4 mg/l under 27. Det var främst decembervärdet som var högt vid Rynninge med 12 mg/l.. Ljusklimatet i sjöarna mäts också som siktdjup. I Sörmogen var siktdjupet i augusti 2,5 m, vilket betecknas som ett måttligt siktdjup. Det var samma som 26, men något lägre än 25 då det var 2,8m. Absorbansen visade på ett betydligt färgat vatten, vilket visar på ett högt innehåll av humusämnen som är vanligt i skogssjöar. Detta påverkar också siktdjupet. Syretillstånd och syretärande ämnen Bedömningsgrunden för vattnets syreinnehåll har ändrats från syremättnadsgrad till syrehalt även för rinnande vatten. Syrehalten i rinnpunkterna var aldrig under 6,3 mg/l i de båda rinnpunkterna vilket innebär att tillståndet bedöms som måttligt syrerikt (klass 2) vid Rynninge men syrerikt vid Grimsö. Det var nästan identiskt med året innan. I skiktade sjöar använder man den lägst uppmätta syrehalten under året som kriterium för att bedöma syretillståndet, vilket brukar inträffa i bottenvattnet under någon av skiktningsperioderna. Bottenprover från Sörmogen visade i år på lite bättre syrevärden vad som brukar vara fallet. Det kan bero på att sommaren var sval och solfattig vilket minskar skiktningsperiodens längd som i sin tur gynnar syrehalten i bottenskiktet. Vid 8 m var det i år 2,8 mg/l där det brukar varaunder 1 mg/l. Det är också en mycket begränsad yta som har detta djup, och detta hål ligger skyddat i den södra delen av sjön och har inte så stor relevans på sjön som helhet. Den organiska halten i vattnet mätt som TOC hade som högsta värde under året 12 mg/l vid 692 Grimsö och 14 mg/l vid 692 Rynninge, utloppet till Arbogaån. Det innebär klass 3, måttlig syretäring vid Grimsö och tydlig syretäring (klass 4) vid Rynninge. I Sörmogen låg den organiska halten på 8,8 respektive 8,7 mg/l i yt- och bottenvatten under augusti, vilket innebär klass 3. Huvuddelen av den organiska halten utgörs dock förmodligen av humusämnen. Näringstillstånd Bedömningen av näringstillståndet i rinnande vatten grundas numera på den arealspecifika förlusten av totalfosfor och totalkväve till skillnad från årsmedelhalterna som användes i 17

18 199 års bedömningsgrunder. I sötvatten är i allmänhet fosfor det tillväxtbegränsande ämnet för alger och andra växter, medan det i havet oftast är kväve som tillväxtbegränsande. I punkt 692 Grimsö var medelvärdet 12 g/l för totalfosfor under året, och vid 693 Kåfalla hade halten ökat till 15 g/l. När vattnet nådde inflödet i Arbogaån var halten 2 g/l. Det var klart lägre halter än 26, men inte lika låga som 24 då man noterade de lägsta värden för fosfor vid utloppet ur Sverkestaån (18 g/l). Oftast har halten legat runt 35 g/l när vattnet når Arbogaån. Det tycks som vi åter har en fallande trend när det gäller fosfor i Sverkestaån efter förra årets bakslag.,1 Totalfosforhalt under 27,75 mg/l,5, Grimsö 693 Kåfalla 692 Rynninge Medel Max Min Låg P-halt Måttligt hög Hög P-halt Mycket hög P-halt Figur B-2. Diagram visande totalfosforhalten i strömriktningen i delområde B som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. Totalkvävehalten var,35 mg/l som årsmedelvärde vid Grimsö för att sedan öka till,46 mg/l vid Kåfalla. Vid utloppet till Arbogaån i Rynninge noterades,57 mg/l som årsmedelvärde. Halterna av kvävefraktionerna ammonium och nitrat var tämligen låga. Enligt bedömningsgrunderna där man använder den arealspecifika förlusten som grund för klassificeringen, hamnade Sverkestaån i klass 2, måttligt höga förluster för både totalfosfor och totalkväve under 27. Det är första gången det har hänt att både fosfor- och kväveförlusterna har varit så låga. Totalfosfor (kg/ha,år) Totalkväve (kg/ha,år) 1999,1 2,79 2,19 5,67 21,98 2,92 22,11 3,33 23,11 3,35 24,78 2,34 25,89 2,34 26,15 3,49 27,72 1,96 Tabell B-2. Klassificering av närsalter enligt naturvårdsverkets rapport Se även bilaga 3. 18

19 2,5 Totalkvävehalt under ,5 mg/l 1,5 Medel Max 692 Grimsö 693 Kåfalla 692 Rynninge Min Låg N-halt Måttligt hög Hög N-halt Mycket hög N-halt Figur B-3. Diagram visande totalkvävehalten i strömriktningen i delområde B som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har också klassgränserna för naturvårdsverkets bedömningsgrunder lagts in. Transporten av totalfosfor från Sverkestaån till Arbogaån beräknades till 3,4 ton under 27, vilket var det lägsta noterade värdet sedan åtminstone För totalkväve beräknades transporten till 92 ton vilket också var mycket lågt. Åren 1996 och 1997 hade också låga transportmängder, men då vara flödet också betydligt lägre. Medelvattenföring, m3/s Totalfosfor ton Totalkväve ton ,4 3, ,5 5, ,4 4, ,6 4, ,1 8, ,3 4, ,7 5, ,5 5, ,4 3, ,3 4, ,4 7, , 3,4 92 Tabell B-3. Transport av fosfor och kväve från Sverkestaån till Arbogaån för åren Biologiska undersökningar I punkterna 693 Sverkestaån vid Kåfalla och 691 Sverkestaån vid Stenby utförs årliga bottenfaunaprovtagningar. Antalet funna taxa och diversitetsindex i form av Shannonindex för åren visas i figur B-4. Mellanårsvariationerna har varit relativt stora, men man kan se att man oftast har både ett större antal taxa och högre index i Kåfalla 19

20 jämfört med Stenby för respektive år. På senare tid har dock skillnaderna utjämnats väsentligt. Vid båda stationerna noterades relativt gott om olika sländor vilket visar på goda förhållanden. På båda stationerna hittar man föroreningskänsliga dagsländelarver (Ephemeroptera) och bäcksländor (Plecoptera). Den största skillnaden är den högre förekomsten av Simulidae och Orthocladinae liksom ett större antal av sötvattengråsuggan Asellus aquaticus vid Stenby som antyder en högre bioproduktion och därmed ett högre näringsinnehåll i vattnet. Totalantalet individ har dock minskat de senaste åren vilket kan tolkas som att näringshalten minskat. Sverkestaån Kåfalla och 691 Stenby Antal taxa Kåfalla Stenby 3,5 3 2,5 2 1,5 1,5 Shannon-index Antal taxa Shannon-index Figur B-4. Förändringar av antalet funna taxa och diversitetsindex (Shannon) vid punkterna i Sverkestaån 693 Kåfalla och 691 Stenby för åren Sammanfattning av delområde B Delområde B omfattar Sverkestaåns avrinningsområde som mynnar i Arbogaån strax öster om Väringens utflöde. I de norra delarna består avrinningsområdet till övervägande del av skogsmark och är närsalthalten låg. Längre nedströms byter området karaktär och jordbruksbygden blir en dominerande del av området. Närsaltshalterna ökar då av naturliga skäl. I området finns också en större industri som använder ån som recipient med utsläpp av organiskt material och närsalter. Närsaltstransporterna och de arealspecifika förlusterna från Sverkestaån blev i år de lägsta som noterats med gällande bedömningsgrunder. De arealspecifika förlusterna från Sverkestaån in till Arbogaån betecknas som låga (klass 2) för både fosfor och kväve under 27. Sjön Sörmogen är en rejält humös sjö där syrehalterna i bottenhålan oftast blir mycket låga vid stagnationsperioder. För 27 var syreförhållandena bättre, vilket berodde på det svala ovanligt sommarvädret. Bottenhålan med maxdjupet ligger i den södra delen och är ytmässigt synnerligen begränsad vilket gör att påverkan på sjön som helhet inte är särskilt stor. Bottenfaunan i Sverkestaån uppvisade en sammansättning som indikerar tämligen goda förhållanden i både Kåfalla och Stenby, även om näringsinnehållet är högre vid Stenby. 2

21 2.3 Delområde C - Väringen Sjön Väringen har en mycket viktig plats i Arbogaåns avrinningsområde. Sjön är uppsamlingsbassäng för de två stora grenarna av vattensystemet, Dyltaån och Arbogaån (Borsån). Väringen är omgiven av både skogs- och åkermark, och här finns en tätort Frövi som använder sjön som recipient för sitt kommunala avloppsreningsverk. Vid Arbogaåns inflöde ligger Korsnäs Frövi som också använder ån och sjön som recipient Figur C-1. Sjön Väringen har en central plats i vattensystemet då den är uppsamlingsbassäng för de två huvudgrenarna av vattensystemet. Figuren visar recipientkontrollpunkterna i delområdet. I delområde C finns följande recipientkontrollpunkter. Vattenkemi - rinnande vatten: 66 Arbogaån uppströms Frövifors 665 Arbogaån nedströms Frövifors 635 Dyltaån 685 Väringens utflöde Vattenkemi - sjöar: 67 Väringen Bottenfauna i rinnande vatten: 66 Arbogaån uppströms Frövifors 665 Arbogaån nedströms Frövifors Provpunkt 685 ingår också i delområde A. Provpunkt 635 ingår också i delområde D och provpunkterna 66 och 665 ingår även i delområde E. Vattenkvalitet Vattenkvaliteten i delområdets kontrollpunkter relateras till NV:s bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Rapport 4913) beträffande surhetstillstånd, ljusförhållanden, syretillstånd och syretärande ämnen samt näringstillstånd och metaller i sediment. Det är 21

22 årsmedelvärden från 27 som används för att göra tillståndsbedömningen utom för syre där det lägst uppmätta värdet under året används, och för syretäringen där det högsta noterade värdet är bedömningsgrundande. För näringstillståndet i rinnande vatten används numera den arealspecifika förlusten av fosfor och kväve d.v.s. den transporterade mängden dividerat med avrinningsytans storlek i ha. Figur C-2. Arbogaån vid Korsnäs Frövi. Surhetstillstånd Vattnets surhet mättes i samtliga provpunkter. Surhetsgraden uttrycks som ph, vilket står för minuslogaritmen av vätejonkoncentrationen. Det innebär att ju lägre värdet är desto surare är vattnet och eftersom skalan är logaritmisk skiljer det en tiopotens i vätejonkoncentration mellan varje enhet. Vid ph 7 är vattnet neutralt d.v.s. varken surt eller basiskt. Samtliga rinnpunkter samt sjön Väringen i delområde C uppvisade en mycket god buffertkapacitet under 27. Det innebär att årsmedelvärdet för alkaliniteten översteg,2 mekv/l. Ljusförhållanden Vattnets ljusklimat beror främst av vattnets innehåll av suspenderade partiklar samt dess färg som huvudsakligen är beroende av lösta humusämnen. Vid rinnpunkterna utförs absorbansmätning och bestämning av halten suspenderade ämnen i vattnet. I samtliga punkter var vattnet starkt färgat (klass 5). Mätningarna av halten suspenderade ämnen visade på en låg slamhalt vid 66 uppströms Frövifors, och en måttlig dito vid 665 nedströms Frövifors. I Dyltaån var slamhalten i år för ovanlighetens skull låg. I Dyltaån förekommer mycket höga slamhalter emellanåt, vilket är något förbryllande. Nedre delen av ån måste vara känslig för utspolningar av finkornigt material vid t.ex. häftiga regn. Under 27 var det mycket lite nederbörd under oktober till november då jordarna oftast ligger bara, vilket naturligtvis var gynnsamt med avseende på utspolningseffekter från omgivande marker.. 22

23 Figur C3. Provpunkt 66 uppströms Frövifors. Ljusklimatet i sjöarna mäts också som siktdjup. I Väringen var siktdjupet i augusti 1,2 m, vilket betecknas som ett litet siktdjup (klass 4). Det var samma värde som förra årets siktdjup. Klorofyllhalten som är ett mått på biomassan av växtplankton i vattnet visade på en hög halt (klass 4) och därmed en stor mängd växtplankton. Syretillstånd och syretärande ämnen Syrehalten i inflödespunkterna visade årslägstavärden som lägst på 7,2 mg/l vid 66 uppströms Frövifors och 8,5 mg/l nedströms, vilket får anses som ett mycket gott resultat. Vid 635 Dyltaån och 685 Väringens utflöde var syrenivån också mycket bra, och som lägst noterades 7,1 mg/l. Det innebär att tillståndet bedöms som syrerikt (klass 1) vid samtliga punkter. I skiktade sjöar använder man den lägst uppmätta syrehalten under året som kriterium för att bedöma syretillståndet. Djupprover (12 m) från Väringen visade på klass 1-värden för syrehalten i bottenskiktet under både vinter- och sommarprovtagningen. I augusti var syrehalten 8,3 mg/l på 11 m djup, medan den på vintern var som lägst 7,3 mg/l. Det var dock ingen markant skiktning vid augustiprovtagningen. Den organiska halten i vattnet mätt som TOC var måttligt hög (klass 3) uppströms Frövifors (1 mg/l) medan den var hög nedströms Frövifors (13 mg/l). Skillnaden är liten men hamnade precis på klassgränsen. I Väringen var TOC-halten också måttligt hög (klass 3) liksom även i Dyltaån och i Väringens utflöde. Näringstillstånd Bedömningen av näringstillståndet i rinnande vatten grundas numera på den arealspecifika förlusten av totalfosfor och totalkväve till skillnad från årsmedelhalterna som användes i 199 års bedömningsgrunder. I sötvatten är i allmänhet fosfor det tillväxtbegränsande 23

24 ämnet för alger och andra växter, medan det i havet oftast är kväve som tillväxtbegränsande. Totalfosforhalten ökade från 14 till 22 g/l mellan punkten uppströms och den nedströms Frövifors mätt som årsmedelvärde. Skillnaden påverkas också av att man tar prover dubbelt så ofta nedströms som uppströms bruket. Nivån på årets fosforhalter var lite lägre än under förra året, men skillnaderna mellan åren är ytterst små.. Dyltaån hade tämligen låga fosforvärden och låg på samma nivå som förra året. Det var endast ett värde från juni som var mycket högt. Dyltaån brukar annars vara känslig för utspolningseffekter. Halten i Väringens utflöde har varit tämligen konstant (tabell C-2) under de senaste 11 åren. Här ser man mycket tydligt vilken modererande effekt en sjö har på halterna i ett vattendrag. Totalfosfor ( g/l) 66 Uppströms Frövifors 665 Nedströms Frövifors 635 Dyltaån 685 Väringens utflöde Tabell C-2. Årsmedelvärden av totalfosforhalter vid in- och utflöden från Väringen.,15 Totalfosforhalt under 27,1 mg/l,5 Medel Max Min 66 Uppstr Frövifors 665 Nedstr Frövifors 635 Dyltaån 685 Väringens utfl Låg P-halt Måttligt hög Hög P-halt Mycket hög P-halt Figur C-4. Diagram visande totalfosforhalten i strömriktningen i delområde C som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. I Dyltaån har det varit betydligt större svängningar i fosforinnehåll än i Arbogaån, även om det var lugnare på den fronten ända sedan 22. Detta hänger sannolikt samman med att 24

25 det vid kraftig nederbörd sker en mycket stor utspolning av material i ån vilket visar sig i höga suspvärden och höga närsaltshalter. Fosfor är till stor del adsorberat till partiklar vilket gör att fosforhalten stiger kraftigt vid sådana tillfällen. Det har även påpekats tidigare att så är fallet och det kanske inte vore så dumt att på något sätt försöka precisera var någonstans under vägen mellan Norasjöns utflöde och inflödet i Väringen som det inträffar. Detta kräver dock en specialinsats men skulle på sikt kunna resultera i minskad belastning på Väringen. För totalkvävehalten ser man att halterna har varit tämligen likartade under de senaste åren Årsmedelvärdet för 27 låg mellan,49 och,65 mg/l i samtliga rinnpunkter. Även i Väringen kan man konstatera att halterna av totalkväve legat tämligen stilla under de senaste 1 åren. Efter förra årets något högre halter var vi 26 åter tillbaka på den nivå som rådde 24. Skillnaderna är dock små. Totalkväve (mg/l) 66 Uppströms Frövifors 665 Nedströms Frövifors 635 Dyltaån 685 Väringens utflöde 1997,5,7,52, ,54,6,59, ,51,58,75,54 2,49,59,56,62 21,58,68,56,59 22,53,72,87,54 23,51,75,72,64 24,51,64,62,6 25,85,78,72,74 26,58,68,6,61 27,49,65,61,63 Tabell C-3. Årsmedelvärden av totalkvävehalter vid in- och utflöden från Väringen. 2 Totakvävehalt under 27 1,5 mg/l 1,5 66 Uppstr Frövifors 665 Nedstr Frövifors 635 Dyltaån 685 Väringens utfl Medel Max Min Låg N-halt Måttligt hög Hög N-halt Mycket hög N-halt Figur C-5. Diagram visande totalkvävehalten i strömriktningen i delområde C som min-, medel- och maxhalter under året I diagrammet har de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. 25

26 Totalkvävehalten i Dyltaån hamnade på samma nivå som 24 och 26, alltså lite lägre än 25. Enskilda värden under året kan ibland svänga ganska mycket, men i år liksom förra året var värdena ovanligt stabila. Betraktar man närsaltshalterna för respektive punkt ifrån de tidsserier som finns tillgängliga och sätter upp dessa i diagram kan man få en uppfattning om trender och variationer i ett något längre perspektiv. I följande diagram har min-, medel- och maxvärden samt en linjär regressionslinje mot medelvärdet utnyttjats för att ge en bild av situationen ur ett längre tidsperspektiv. Ser man till station 66 uppströms Frövifors så kan man notera toppar i närsaltshalter för åren , men betydligt lägre värden därefter. Fram till 1996 är det en ökande trend, men därefter fram till nu så har man fått ett trendbrott som tycks hålla i sig även om det sker vissa avvikelser mellan åren. Årets värden var vanligt låga för främst fosfor. ug/l Arbogaån uppströms Frövifors Totalfosforhalt Medel Max Min Linjär (Medel) y =,166x + 18,73 R 2 =, Arbogaån uppströms Frövifors Totakvävehalt mg/l 1,5 1,,5, 1976 Medel Max Min Linjär (Medel) y =,16x +,5469 R 2 =, Figur C6-7. Totalfosfor- och totalkvävehalter vid station 66 mellan 1976 och 27. Resultaten visar på en svagt ökande trend för hela perioden men de högsta värdena var på mitten av 9-talet. De senaste tio åren har varit tämligen likartade.. ug/l Arbogaåns inflöde i Väringen Totalfosforhalt Medel Max Min Linjär (Medel) y = -1,244x + 38,441 R 2 =, mg/l 2 1,75 1,5 1,25 1,75,5, Arbogaåns inflöde i Väringen Totalkvävehalt Medel Max Min Linjär (Medel) y = -,114x +,816 R 2 =, Figur C8-9. Totalfosfor- och totalkvävehalter vid station 665 mellan 1993och 27. Resultaten visar på en minskande trend för hela perioden men skillnaderna för främst kvävet har varit små under lång tid.

27 För stationen 665 nedströms Frövifors så ser man en klart sjunkande trend för främst totalfosfor, och även för totalkväve åtminstone fram till 2. Här är tidserien dock kortare och sträcker sig bakåt i tiden till har dock bjudit på perioder med mycket låga flöden vilket har gjort att utspädningseffekterna för punktutsläppet vid Frövifors har minskat drastiskt. 27 visade på en liten minskning för totalkväve jämfört med 25-6 och även för fosforjämfört med 25. Mängderna har dock inte ökat. Utvecklingen har under de senaste 15 åren totalt sett varit mycket glädjande. Dyltaån, som är det andra stora tillflödet till Väringen visar på en relativt hackig kurva framför allt när det gäller totalfosfor. Det innebär att variationerna mellan olika år är förhållandevis stor. Dessa var dock i år betydligt mindre än på många år, men eftersom Dyltaån tycks var så känslig för kraftiga regn med därpå följande ytavrinning så kan man i många fall missa topparna vid provtagningarna. ug/l Medel Max Min 635 Dyltaån Totalfosforhalt Linjär (Medel) y = -,2963x + 32,22 R 2 =, mg/l 5 4,5 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1, Medel Max Min Linjär (Medel) 635 Dyltaån Totalkvävehalt y = -,114x +,9749 R 2 =, Figur C1-11. Totalfosforhalter vid station 635 mellan 1976 och 27. För perioden saknas värden. Under perioden togs dock inga prov från denna station vilket gör att det blir ett gap i diagrammen. De stora variationerna vid denna punkt kan bero på att man tidvis har stora områden översvämmande i den nedre delen av Dyltaån. Det kan göra att en hel del näringsämnen från de omgivande markerna spolas ut i ån och sedan vidare ut i Väringen. Regressionslinjen för årsmedelvärdena visar på statistiskt mycket osäkra trender. Den är dock något sjunkande främst för totalkväve i Dyltaån. ug/l Väringen (,5 m) y =,13x + 12,32 R 2 =,183 2,5 2 1, Väringen (,5 m) y = -,7x + 1,4158 R 2 =, , mg/l Totalfosfor Linjär (Totalfosfor) Totalkväve Linjär (Totalkväve) Figur C-12 och C-13. Halter av totalfosfor och totalkväve i ytvattnet vid station 67 Väringen mellan 1974 och

28 Sjön Väringen visar på en något stigande trend för totalfosfor i ytvattnet och en sjunkande trend för totalkväve. Den sjunkande trenden för totalkväve är dock statistiskt klarare än den ökande fosforhalten vilket framgår av R 2 -värdet (se diagram). Från Väringens utflöde (685) har man en kortare tidserie som sträcker sig tillbaka till Då får man en lite annorlunda bild av utvecklingen som visar på en klar minskning av totalfosforhalten i det vatten som lämnar Väringen. Den statistiska säkerheten i det materialet är också tämligen god med ett R 2 -värde på,6. Man kan se att medelhalten sjunkit från 35 g/l till 2 g/l under den aktuella tidsperioden. För totalkvävet kan man endast skönja en sjunkande trend och den statistiska säkerheten är tämligen låg (R 2 =,8), men den har ändå blivit lite tydligare de senaste åren. ug/l Väringens utflöde - Totalfosfor Medel Max Min Linjär (Medel) y = -,7298x + 32,219 R 2 =, Väringens utflöde - Totalkväve Figur C-14 och C-15. Halter av totalfosfor och totalkväve vid station 685 Väringens utflöde mellan 1992 och ,5 4 3,5 3 2,5 2 1,5 1, y = -,99x +,7448 R 2 =, Man kan alltså se en trend till minskande halter av fosfor från Väringen under de senaste 16 åren även om det blev en liten ökning i år. Samma trend finns i inflödet via Arbogaån från norr (station 665). Däremot ser man inte samma tendenser uppströms Frövifors (66), i vart fall inte lika tydligt, och inte heller vid Dyltaåns inflöde i Väringen. Av det skulle man kunna dra slutsatsen att man har minskat fosfortillförseln från bruket under den senaste 15-årsperioden, som skulle gett den effekten. Det finns naturligtvis en hel del andra faktorer som påverkar närsaltshalterna i sjön som ytavrinning, andra punktkällor, luftdeposition m.m., men det finns för närvarande inget som direkt pekar på att dessa källor har minskat i en sådan grad att de kan förklara utvecklingen. mg/l Medel Max Min Linjär (Medel) 27 Station Totalfosfor, kg/ha*år Nedströms Frövifors,8,12,98,1,52,84,54,11, Dyltaån,1,2,65,11,44,78,36,14,6 685 Väringens utflöde,9,13,92,79,49,87,63,91,92 Station Totalkväve, kg/ha*år Nedströms Frövifors 2,31 3,87 2,61 2,33 1,96 2,73 2,29 2,93 2, Dyltaån 2,69 4,14 2,1 2,58 1,56 2,55 1,59 2,89 1, Väringens utflöde 2,36 3,82 2,46 2,25 1,58 2,6 2,24 2,71 2,22 Tabell C-4. Arealspecifika förluster vid in och utflöden från Väringen under

29 Enligt bedömningsgrunderna som bygger på den arealspecifika förlusten vid varje provpunkt så ser man att de två inflödespunkterna ligger i klass 2 låga förluster för totalfosfor under 27, medan utloppet hamnar strax ovan strecket för klass 3. För totalkvävet var det endast Dyltaån som hamnade i klass 2. De andra kom i klass 3, men skillnaderna mellan dem var små. Mycket av svängningarna mellan åren kan hänföras till vattenföringen, men definitivt inte allt. Transporten av totalfosfor och totalkväve till och från Väringen är av stort intresse närsaltsbalansen i vattensystemet. I bästa fall kan sjön fungera som ett enormt biologiskt steg i ett reningsverk, men i sämsta fall kan man till följd av t.ex. syrefria bottnar få ett läckage av närsalter för vidare befordran nedströms ,5 8,9 6,4 1,4 Fosfortransport (ton) Dyltaån Arbogaån- Frövi Delavr.omr. Väringens utfl. Tot-P:,22 Tot-N:, Totalkvävetransport (ton) Dyltaån Arbogaån- Frövi Delavr.omr. Väringens utfl. Tot-P:,2 Tot-N:,61 Tot-P:,26 Tot-N:,63 Figur C-16. Transport av totalfosfor och totalkväve i delområde C under 27. Provpunkterna är markerade med cirklar där färgen på cirklarna motsvarar naturvårdsverkets klassindelning för totalfosfor enligt de nya bedömningsgrunderna (rapport 4913). Årsmedelhalterna är angivna i textrutorna vid respektive provpunkt För totalfosfor beräknades det sammanlagda inflödet från Dyltaån och Arbogaån samt Väringens egna delavrinningsområde (exkl. det kommunala avloppsreningsverket) till 16,6 ton för år 27. Utflödet från Väringen beräknades till 22,5 ton. Det innebär att ca 6 ton fosfor mera transporterades ut från Väringen under 27 än vad som kom in via inflödesåarna och det schablonmässiga tillskottet från det egna närområdet. Utsläppen från det kommunala avloppsreningsverket är då inte inräknade, så i realiteten var fastläggningen ändå högre. Det har tidigare visat sig att Väringen tidvis inte fungerar så bra den negativa retentionen inte så stor. Det är ändå ganska förvånande, och kanske är det så att det finns fler tillskott än vad vi har tagit med i beräkningarna, Det finns t.ex.. många fritidsfastigheter precis intill sjön och deras eventuella påverkan är okänd. Annars var 27 inget år där man fick några långvariga stabila skiktningar så man borde inte ha haft någon omfattande fosforläckage från sedimenten. Syrefria bottnar brukar leda till att fosfor frigörs från sedimentet. Fosforhalten ut från Väringen har varit också mycket stabil under en lång följd av år. 29

30 Medelvattenföring, m3/s Totalfosfor ton Totalkväve Ton 665 Nedströms Frövifors ,9 11, ,7 11, ,7 1, ,4 15, ,4 12, ,8 13, ,8 6, ,3 1, ,6 6, ,3 13, ,5 8, Dyltaån ,24 5, , 8, ,7 1, ,3 13, ,1 6, ,3 12, ,5 4, ,1 8, ,7 3, ,1 15, ,5 6, Väringens utflöde ,8 16, ,7 22, ,8 23, ,7 49, ,7 22, ,6 19, ,9 12, ,8 21, ,4 15, ,4 22, ,5 22,5 543 Tabell C-5. Transport av fosfor och kväve vid in och utflöden till Väringen för åren För totalkväve beräknades inflödet till 543 ton (exkl. det kommunala avloppsreningsverket), medan utflödet också beräknades till 543 ton. Det innebär en retention som motsvarar utsläppen från reningsverket plus andra eventuella källor. Det innebär en mindre retention under 27 som vi dock inte kan kvantifiera. Biologiska undersökningar Vid två stationer uppströms (66) och nedströms Frövifors (665) utförs årliga bottenfaunaprovtagningar. Stationerna 66 och 665 är tämligen olika när det gäller de yttre förutsättningarna. Uppströms är ån lugnt flytande och stränderna är branta och med stora stenar. Det gör det svårt med provtagningen. Vid 665 nedströms bruket, runt järnvägsbron är förutsättningarna bättre. Här finns hårdbotten med en del submers vegetation, främst av Fontinalis antipyretica (näckmossa eller vattenmossa). På grund av att de båda stationerna har olika förutsättningar för bottenfaunan så ska man inte jämföra uppströms och nedströms helt okritiskt. Däremot kan man följa de båda punkterna inbördes i tiden för att se hur miljösituationen utvecklas. 3

31 Bottenfaunans sammansättning vid de två punkterna är ändå mer lika än vad man kanske kan förvänta sig. Vid 1996 och 1997 års provtagningar har antalet funna taxa varit högre nedströms än uppströms Frövifors, men vid 1998 och 1999 års provtagningar var förhållandet dock det motsatta. Vid 2-27 års provtagning var index antal taxa mycket lika uppströms och nedströms Frövifors. Artsammansättningen visar att syreförhållandena är goda på båda punkterna. Här finns många arter som har höga syrekrav vilket till stor del tillgodoses genom att vattnet är strömmande. Bäcksländor, som ofta är renvattenindikatorer, har tidigare saknats vid båda provpunkterna, men sedan år 2 har de tidvis påträffats vid 66 uppströms Frövifors och från 21 även nedströms även om det inte var av de mest känsliga arterna. Förhållandena har således varit mycket stabila under de senaste åren. Antal taxa Uppströms Frövifors Uppströms och nedströms Frövifors Nedströms Frövifors ,5 3 2,5 2 1,5 1,5 Shannon-index Antal taxa Shannon-index Figur C-17. Förändringar av antalet funna taxa och diversitetsindex (Shannon) vid punkterna 66 uppströms Frövifors och 665 nedströms Frövifors. Sammanfattning av delområde C Delområde C omfattar sjön Väringen med sitt närområde. Sjön fungerar som uppsamlingsbassäng för de två huvudgrenarna i vattensystemet. I området finns Frövi tätort med sitt kommunala avloppsreningsverk samt Kornäs Frövi som också använder sjön som recipient. Omgivningarna består av både skogsmark och jordbruksmark. Inflödet genom Arbogaån hade ett årsmedelflöde på 13,5 m 3 /s, och inflödet från Dyltaån hade ett årsmedelflöde på 1,5 m 3 /s. Utflödet hade ett årsmedelvärde på 22,5 m 3 /s under år 27. Det var betydligt lägre än 26, men ändå inte extremt lågt. Den största intransporten av närsalter skedde genom Arbogaån i kraft av sin högre vattenföring, men skillnaderna var ändå ganska små. Under år 27 fungerade Väringen betydligt sämre som närsaltsfälla än förra året. Retention av fosfor blev negativ, det vill säga en utförsel istället för fastläggning. Det är dock mycket som är oklart när det gäller källorna. Tillskottet från reningsverket är inte medräknat. Vissa år fungerar Väringen mycket bra som närsaltsfälla medan det andra år kan vara en obetydlig fastläggning som t.ex. 25 eller till och med en utförsel. Orsaken till det kan ligga i att sedimenten frigör främst fosfor under perioder av syrebrist. Det kan 31

32 också vara så att ytavrinning och källor i närområdet såsom enskilda avlopp mm utgör en större del en vad som har tagits med i beräkningarna. De biologiska underökningarna i form av bottenfaunaanalyser och växtplanktonanalyser visar ändå på mycket stabila förhållanden över en längre tidsperiod. Bottenfaunaundersökningarna uppströms och nedströms bruket har visat att effekterna av utsläppen på bottenfaunan tycks vara mycket begränsade. 32

33 2.4 Delområde D - Dyltaån Delområde D omfattar Dyltaåns avrinningsområde uppströms sjön Väringen. Det innebär området runt Nora samt Rastälven. Norasjön är en knutpunkt för vattenvägarna i det här delområdet. Norasjön samlar upp vattnet från Hagbyån i väster och Bornsälven i norr för vidare befordran via Järleån och Dyltaån till sjön Väringen. Norasjön, som utgör en central punkt i delområdets funktion, belastas med organiskt material och närsalter från kommunens avloppsreningsverk. Via Hagbyån kommer också processavloppsvatten från Dyno Nobel i Gyttorp. Delområdet består till övervägande del av skogsmark (ca 82%), men området är också rikt på sjöar. Närmare 1% av delområdets yta utgörs av sjöareal. Det bidrar i hög grad till en mycket tilltalande landskapsbild. Figur D-1. Norasjön I delområde D finns följande recipientkontrollpunkter. Vattenkemi - rinnande vatten: 632 Vikerns utflöde 633 Hagbyåns inflöde i Norasjön 6711 Rastälven, Kringlan (SLU) 672 Fåsjöns utflöde 6345 Norasjöns utflöde 635 Dyltaån Vattenkemi sjöar: 631 Vikern 634 Norasjön 651 Bälgsjön 661 Gränsjön 671 Usken 6714 Fåsjön Bottenfauna i rinnande vatten 633 Hagbyåns inflöde i Norasjön Provpunkt 635 ingår också i delområde C. 33

34 Figur D-2. Delområde D med recipientkontrollpunkter. Vattenkvalitet Vattenkvaliteten i delområdets kontrollpunkter relateras till NV:s bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Rapport 4913) beträffande surhetstillstånd, ljusförhållanden, syretillstånd och syretärande ämnen samt näringstillstånd och metaller i sediment. Det är årsmedelvärden från år 27 som används för att göra tillståndsbedömningen utom för syre där det lägst uppmätta värdet under året används, och för syretäringen där det högsta noterade värdet är bedömningsgrundande. För näringstillståndet i rinnande vatten används numera den arealspecifika förlusten av fosfor och kväve d.v.s. den transporterade mängden dividerat med avrinningsytans storlek i ha. Surhetstillstånd Vattnets surhet mättes i samtliga provpunkter. Surhetsgraden uttrycks som ph, vilket står för minuslogaritmen av vätejonkoncentrationen. Det innebär att ju lägre värdet är desto surare är vattnet och eftersom skalan är logaritmisk skiljer det en tiopotens i vätejonkoncentration mellan varje enhet. Vid ph 7 är vattnet neutralt d.v.s. varken surt eller basiskt. Alkaliniteten är ett mått på vattnets buffringsförmåga, d.v.s. vattnets kapacitet att motstå försurande ämnen. 34

35 Samtliga rinnpunkter och sjöar i delområde D utom 651 Bälgsjön visade en god eller mycket god buffertkapacitet under 27. Det innebär att årsmedelvärdet för alkaliniteten översteg,1 mekv/l. För Bälgsjön var värdet,7 mekv/l vilket hänförs till klass 3 (svag buffertkapacitet). Alkaliniteten i Bälgsjön var den samma som de senaste två åren, men har annars sjunkit de senaste åren. Gränsjön hade något högre alkalinitet (,14 mekv/l) vilket medför att den hamnade i klass 2 (god buffertkapacitet). Ljusförhållanden Vattnets ljusklimat beror främst av vattnets innehåll av suspenderade partiklar samt dess färg som huvudsakligen är beroende av lösta humusämnen. Vid rinnpunkterna utförs absorbansmätning och bestämning av halten suspenderade ämnen i vattnet. I samtliga rinnpunkter var vattnet tydligt eller starkt färgat (klass 4-5). Mätningarna av halten suspenderade ämnen visade på låg slamhalt vid samtliga rinnpunkter. Ljusklimatet i sjöarna mäts också som siktdjup vid augustiprovtagningen. I Bälgsjön och Usken var siktdjupet 5,1 m. Gränsjöns siktdjup var 3,7 vilket var 1 dm mindre än året innan. Norasjön och Fåsjön noterades för 2,3 och 3,3 m medan Vikern hade 3,4 m. Klorofyllhalten som är ett mått på biomassan av växtplankton i vattnet visade på låga mängder växtplankton i flertalet sjöar, emedan den var måttligt hög (klass 3) i Norasjön Syretillstånd och syretärande ämnen Syrehalten i rinnpunkterna visade årslägstavärden som i samtliga fall låg över 7 mg/l vilket innebär ett syrerikt tillstånd. Det var en förbättring vid 633 Hagbyån som året innan hade lite lägre syrevärden (klass 2). I skiktade sjöar använder man den lägst uppmätta syrehalten under året som kriterium för att bedöma syretillståndet vilket brukar inträffa i bottenvattnet under någon av stagnationsperioderna. I Vikern var halten 6,4mg/l vid 25 m (klass 2), medan Norasjön uppvisade ett nästan syrefritt tillstånd i bottenvattnet i augusti (klass 5), där det som lägst noterades,3 mg/l. Under vintern var förhållandena betydligt bättre. Bälgsjön är förhållandevis djup (ca 49 m), men hade mycket goda syrevärden ända ner till botten. På 48 m var syrehalten 9,4 mg/l. Även Usken och Gränsjön hade goda syrevärden i hela vattenmassan. Fåsjön noterades för klass 3-värden med 3,4 mg/l invid botten. Den organiska halten i vattnet mätt som TOC låg på mg/l som det högst uppmätta värdet under året i samtliga rinnpunkter. Det innebär klass 3 enligt bedömningsgrunderna. I sjöarna var TOC-halten allmänt lägre (klass 2-3). Bälgsjön, Gränsjön och Usken uppvisade de lägsta halterna av organiskt material. Näringstillstånd Bedömningen av näringstillståndet i rinnande vatten grundas numera på den arealspecifika förlusten av totalfosfor och totalkväve till skillnad från årsmedelhalterna som användes i 199 års bedömningsgrunder. I sötvatten är i allmänhet fosfor det tillväxtbegränsande ämnet för alger och andra växter, medan det i havet oftast är kväve som tillväxtbegränsande. Totalfosforhalterna i delområde D var överlag låga eller mycket låga med undantag av Hagbyåns inflöde i Norasjön (633) och Dyltaån vid dess inflöde till Väringen. Vid dessa 35

36 stationer var medelhalterna höga respektive måttligt höga (klass 3-4) enligt den tidigare klassificeringen från 199. I dessa båda stationer har fosforhalterna varierat tämligen kraftigt, från låga värden till höga vilket förmodligen beror på ytavrinning från omgivande marker. Vid Hagbyåns inflöde till Norasjön kan avloppsreningsverkets utsläpp också spela en stor roll. Fåsjöns utlopp hade i år samma värde som 26.,1 Totalfosforhalt under 27,8 mg/l,6,4,2 Medel Max 6711 Rastälven Kringlan 672 Fåsjöns utlopp 632 Vikerns utlopp 633 Hagbyån, Nora 6345 Norasjöns utlopp 635 Dyltaån Min Låg P-halt Måttligt hög P- halt Hög P-halt Mycket hög P- halt Figur D-3. Diagram visande totalfosforhalten i strömriktningen i delområde D som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. Totalfosfor ( g/l) 632 Vikerns utflöde 633 Hagbyåns inflöde i Norasjön 672 Fåsjöns utflöde 6345 Norasjöns utflöde Tabell D-2. Årsmedelvärden av totalfosforhalter vid in- och utflöden från Norasjön. Totalkvävehalten i det här delområdet är förhållandevis låg men med samma undantag som för totalfosfor, alltså punkterna 633 och 635. Dock var de i år lägre än de brukar vara vid 635 Dyltaån. 633 Hagbyån visade under året tidvis höga värden, och i år noterades 12 mg/l oktober. Outstanding och det hittills högsta värde som noterats under 11-årsperioden uppmättes i oktober 21 med 19 mg/l vid 633. Huvuddelen av kvävet bestod av 36

37 nitrat. I Dyltaån (635) var årshögsta beskedligare 1,1 mg/l. Större delen av totalkvävet brukar då bestå av de oorganiska fraktionerna ammonium och nitrat/nitrit. Årets max-värde noterades i maj, och då analyseras inga kvävefraktioner. De oorganiska fraktionera kan snabbt omsättas av växter i form av plankton och högre växter s.k. makrofyter. 5 4 Medel Max Min Totalkvävehalt under 27 mg/l 3 2 Låg N-halt Måttligt hög N- halt Rastälven Kringlan 672 Fåsjöns utlopp 632 Vikerns utlopp 633 Hagbyån, Nora 6345 Norasjöns utlopp 635 Dyltaån Figur D-4. Diagram visande totalkvävehalten i strömriktningen i delområde D som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. Totalkväve (mg/l) 632 Vikerns utflöde 633 Hagbyåns inflöde i Norasjön 672 Fåsjöns utflöde 6345 Norasjöns utflöde 1997,52 2,51,41, ,51 1,23,33, ,52 1,39,4,45 2,51 1,2,45,49 21,52 3,87,43,51 22,49 1,54,33,45 23,45 1,45,35,47 24,44 1,44,35,45 25,52 3,23,47,54 26,46 1,2,4,48 27,43 3,52,39,61 Tabell D-3. Årsmedelvärden av totalkvävehalter vid in- och utflöden från Norasjön. Ser man till de senaste 11 årens utveckling så kan man notera att årsmedelhalterna ligger tämligen stilla utom för provpunkten vid Hagbyåns inflöde till Norasjön. Den stationen påverkas av punktkällor och varierar kraftigt under året. Det finns därför inte någon trend i sikte. Halterna under 27 var annars slående lika de som uppmättes under 26 som ändå var ett mer nederbördsrikt år. 37

38 Närsaltshalterna i sjöarna är låga eller mycket låga utom i Norasjön där kvävevärdena var lite högre i bottenvattnet men ändå endast måttligt höga (klass 3). Norasjön är något av en centralpunkt för delområde D. Här samlas vatten upp från norra huvudgrenen via Bornsälven och från den västra via Hagbyån. Norasjön fungerar som en utjämnare eller buffert för både vattenflöden och närsalter. Det är därför intressant att göra en närsaltsbudget för sjön för att se vilken betydelse den har som närsaltsfälla. Via Hagbyån tillförs vatten med tidvis mycket höga kvävehalter medan fosforhalterna är mer måttliga. Det största vattenflödet har dock Bornsälven, men där är närsaltshalterna mycket låga. Medelvattenföringen och årstransporter de senaste 11 åren framgår av tabell D-4. Medelvattenföring, m3/s Totalfosfor ton Totalkväve ton 633 Hagbyån, Nora ,96 1, ,72 2, ,33 2, ,56 3, ,49 2, ,9 2, ,97 1, ,57 1, ,1 2, ,74 4, ,19 2, Fåsjöns utflöde ,88 1, ,69 1, ,1 2, ,5 5, ,98 1, ,8 1, ,15, ,89 1, ,88 2, ,74 2, ,19 2, Norasjöns utflöde ,77 2, ,5 3, ,7 4, ,9 5, ,2 3, ,37 3, ,86 1, ,9 3, ,45 3, ,8 4, ,66 3,1 141 Tabell D-4. Transport av fosfor och kväve vid in och utflöden till Norasjön för åren

39 En beräkning av närsaltstransporten till och från Norasjön där man också tar med tillförseln från Norasjöns egna delavrinningsområde (närområdet) med urlakning av skogs och åkermark, så får man den bild som visas i figur D-5. Till detta kommer dagvatten från Nora som av Nora kommun beräknats till ca,25 ton totalfosfor och 1,3 ton totalkväve. Det totala tillskottet av totalfosfor blev 5,6 ton för 27, medan 3,1 ton transporterades ut från sjön. Det innebär en retention på hela 44%. För totalkväve nåddes ännu högre retentionsvärden. Införseln beräknades till totalt 454 ton medan endast 141 ton transporterades ut från Norasjön. Det innebär att 66% av tillförseln fastnade i sjön. Alltså fungerade Norasjön mycket bra som närsaltsfälla även i år t.o.m. något bättre än 25 som också var riktigt bra. N P 3,5 3 2,5 2 1,5 Transport av totalfosfor 672 Born 633 Hagbyån Närom rådet 1,5 Fosfortransport (ton) 6345 Norasjöns utfl P N N P Transport av totalkväve Kvävetransport (ton) 672 Born 633 Hagbyån Närom rådet 6345 Norasjöns utfl. Figur D-5. Närsaltsbudget för Norasjön 27. Provpunkterna är markerade med cirklar där färgen på cirklarna motsvarar naturvårdsverkets klassindelning för totalfosfor (P) respektive totalkväve (N) avseende arealspecifika förluster. De arealspecifika förlusterna blev genomgående lägre än förra året för alla tre stationerna när det gäller fosfor. Fosforförlusterna var mycket låga höga (klass 1) i Norasjöns utlopp medan de var låga (klass 2) vid Fåsjöns inlopp och måttligt höga (klass 3) vid Hagbyåns inflöde i Norasjön. Hagbyån uppvisar höga förluster för kväve (klass 4) medan det andra inflödet via Bornsälven hade låga kväveförluster. Vid utflödet ur Norasjön ligger 39

40 förlusttalet för kväve också på en låg nivå (klass 2), trots det stora tillskottet från Hagbyån. Det visar hur väl Norasjön fungerar som närsaltsfälla och naturlig regulator för näringsnivån i systemet. Totalfosfor kg/ha*år Station År Hagbyåns inflöde i Norasjön,83,1,92,84,53,6,78,13, Fåsjöns utflöde,4,9,29,33,14,26,42,5, Norasjöns utflöde,5,6,34,36,19,34,36,49,36 Totalkväve kg/ha*år Station År Hagbyåns inflöde i Norasjön 4,59 7,5 14,9 4,56 3,89 6,11 8,12 5,12 11,4 672 Fåsjöns utflöde 1,7 2,81 1,81 1,32,87 1,46 1,33 1,83 1, Norasjöns utflöde 1,94 3,25 1,87 1,65 1,3 1,79 1,48 2,12 1,59 Tabell D-5. Arealspecifika förluster vid in och utflöden från Norasjön under Figur D-8. Bälgsjön Biologiska undersökningar Inom delområde D finns det en provpunkt för bottenfauna i rinnande vatten, 633 Hagbyåns inflöde i Norasjön, där man årligen tar prover. Vid 27 års provtagning noterades 36 st taxa och diversitetsindex (Shannon) till 2,49 vilket var ett taxa mer än 26 men något lägre diversitet än föregående år. Skillnaderna är dock inte så stora och har sannolikt sina orsaker i naturliga mellanårsvariationer eller kan det också ha sitt ursprung i de fluktuationer som metodiken orsakar. Man finner här starkt syrekrävande arter som Stylaria lacustris och Spirosperma ferox. Här noterades också en hel del sländor av främst ordningarna Ephemeroptera (dagsländor), och Trichoptera (nattsländor) samt även enstaka exemplar av Plecoptera (bäcksländor). Här finns dock även arter som vill ha mycket organiskt material t.ex. sötvattengråsuggan 4

41 Asellus aquaticus. Det finns alltså en viss belastning av organiskt material men syretillgången är också mycket god. 633 Hagbyåns inflöde i Norasjön Antal taxa ,5 2 1,5 1,5 Shannon-index Antal taxa Shannon-index Figur D-7. Förändringar av antalet funna taxa och diversitetsindex (Shannon) vid Hagbyåns inflöde i Norasjön för åren Sammanfattning av delområde D Delområde D omfattar Dyltaåns avrinningsområde uppströms sjön Väringen. Det innebär området runt Nora samt Rastälven. Norasjön är en knutpunkt för vattenvägarna i det här delområdet. Norasjön samlar upp vattnet från Hagbyån i väster och Bornsälven i norr för vidare befordran via Järleån och Dyltaån till sjön Väringen. Omgivningarna består främst av skogsmark medan andelen jordbruksmark endast är ca 4%. Området är rikt på sjöar. Norasjön har en central plats för vattenvägarna i delområdet. Den största intransporten av närsalter sker genom Hagbyån, men det största vatteninflödet kommer via Bornsälven till sjöns norra del. Norasjön fungerar som en gigantisk närsaltsfälla, där stora mängder fosfor och kväve fastläggs. Flödena blev lägre 27 än under 26, men högre än 25. Fosfortransporterna vid samtliga stationer blev något lägre än under förra året, men nästan identiska med 25. De biologiska undersökningarna som utfördes vid 633 Hagbyån (bottenfauna) visade inga större förändringar jämfört med de senaste åren. Förhållandena synes mycket stabila i hela området. 41

42 2.5 Delområde E Huvudfåran uppströms Väringen Delområde E omfattar avrinningsområdets centrala delar från Grängesbergstrakten i norr till sjön Väringen i söder. Vattnet rinner här nära nog i nord-sydlig riktning. Inom delområdet finns två större tärorter Lindesberg och Kopparberg. Dessutom några mindre som Storå, Ställdalen och Vedevåg. Delområdet domineras av skogsmark (ca 81%) och det gäller speciellt i de norra delarna där befolkningstätheten också är mycket låg. Andelen jordbruksmark är låg och finns främst i dalgångarna och i delområdets södra del. I delområdet finns några större sjöar som Råsvalen och Ljusnaren, och andelen sjöareal är förhållandevis stor (drygt 8%). Det finns relativt få större industrier i området som använder vattendraget som recipient. I Ställdalen ligger dock Dexter Nonwoven som utnyttjar Björken som recipient. I delområdet finns flera kommunala avloppsreningsverk, varav Lindesbergs och Kopparbergs ARV är de största. Inom det här delområdet har det bedrivits gruvhantering och det finns en hel del varphögar som befaras läcka metaller till vattendragen. Figur E-1. I de norra delarna av delområdet består omgivningarna till vattendragen nästan uteslutande av skogsmark. Bilden är från Nittälven. I delområde E finns följande recipientkontrollpunkter. Vattenkemi - rinnande vatten: Bottenfauna i rinnande vatten: 614 Hörksälven 614 Hörksälven 617 Högforsälven, Ö Born 63 Garhytteån nedstr. Bångbro 63 Garhytteån nedstr. Bångbro 65 Arbogaån nedstr. Lindesberg 634 Storå 66 Arbogaån uppströms Frövifors 65 Arbogaån nedstr. Lindesberg 665 Arbogaåns inflöde i Väringen 66 Arbogaån uppströms Frövifors 665 Arbogaåns inflöde i Väringen Vattenkemi sjöar: 61 Norra Hörken 612 Södra Hörken 62 Björken 64 Råsvalen 612 Ljusnaren 6128 Norrsjön Provpunkt 66 och 665 ingår också i delområde C. 42

43 Figur E-2. Delområde E med recipientkontrollpunkter. Under augusti 24 tillkom provpunkten 628 som ligger precis uppströms Bångbros avloppsreningsverk i Garhytteån, och är tänkt att fungera som referens till provpunkt 63 som ligger nedströms. Provpunkten bekostas av Ljusnarsbergs kommun. Vattenkvalitet Vattenkvaliteten i delområdets kontrollpunkter relateras till NV:s bedömningsgrunder för sjöar och vattendrag (Rapport 4913) beträffande surhetstillstånd, ljusförhållanden, syretillstånd och syretärande ämnen samt näringstillstånd och metaller i sediment. Det är årsmedelvärden från år 27 som används för att göra tillståndsbedömningen utom för syre där det lägst uppmätta värdet under året används, och för syretäringen där det högsta noterade värdet är bedömningsgrundande. För näringstillståndet i rinnande vatten används numera den arealspecifika förlusten av fosfor och kväve d.v.s. den transporterade mängden dividerat med avrinningsytans storlek i ha. Surhetstillstånd Vattnets surhet mättes i samtliga provpunkter. Surhetsgraden uttrycks som ph, vilket står för minuslogaritmen av vätejonkoncentrationen. Det innebär att ju lägre värdet är desto surare är vattnet och eftersom skalan är logaritmisk skiljer det en tiopotens i vätejonkoncentration mellan varje enhet. Vid ph 7 är vattnet neutralt d.v.s. varken surt eller 43

44 basiskt. Alkaliniteten är ett mått på vattnets buffringsförmåga, vilket visar vattnets kapacitet att motstå försurande ämnen. Samtliga rinnpunkter och sjöar i delområde E uppvisade en god eller mycket buffertkapacitet (klass 1-2) under 27. Det innebär att årsmedelvärdet för alkaliniteten översteg,1 mekv/l. Södra Hörken, Råsvalen, Björken och Norrsjön hade t.o.m. en mycket god buffertkapacitet. Det var liknande resultat som 25 men bättre värden för t.ex. Norra Hörken som då låg på gränsen till klass 3. Ljusförhållanden Vattnets ljusklimat beror främst av vattnets innehåll av suspenderade partiklar samt dess färg som huvudsakligen är beroende av lösta humusämnen. Vid rinnpunkterna utförs absorbansmätning och bestämning av halten suspenderade ämnen i vattnet. I samtliga punkter från Ställdalen till 66 uppströms Frövifors var vattnet betydligt färgat (klass 4), medan det längre nedströms var starkt färgat (klass 5). Det innebär att halten av humus i vattnet är förhållandevis hög vilket är vanligt i skogstrakter. Mätningarna av halten suspenderade ämnen visade att det oftast är en låg slamhalt i vattnet. Vid enstaka tillfällen har dock slamhalten varit hög under årens lopp vilket kan ha samband med stor ytavrinning vid kraftig nederbörd. Under 27 inträffade inte något sådant.. Ljusklimatet i sjöarna mäts också som siktdjup vid augustiprovtagningen. Siktdjupet var under år 25 störst i Norra Hörken (6,1 m) och Södra Hörken (5,2 m), vilket innebär ett stort siktdjup (klass 2). I Ljusnaren var siktdjupet 3,7 m, i Råsvalen 3,6 m och i Björken 3,4 m, vilket innebär klass 3, ett måttligt stort siktdjup. Nästan lika stort var siktdjupet i Norrsjön med 3,3 m vilket var betydligt bättre än det brukar vara. Klorofyllhalten som är ett mått på biomassan av växtplankton i vattnet visade på låga mängder växtplankton i samtliga sjöar inklusive Norrsjön som vissa år haft hög klorofyllhalt. Syretillstånd och syretärande ämnen Syrehalten i rinnpunkterna visade årslägstavärden som låg mellan 7,2 och 8,5 mg/l. Det visar på ett syrerikt tillstånd (klass 1). I skiktade sjöar använder man den lägst uppmätta syrehalten under året som kriterium för att bedöma syretillståndet. Norrsjön uppvisade mycket låga syrehalter i bottenvattnet med ett nästan syrefritt tillstånd (klass 5) från ca 8 m djup. I Björkens bottenvatten var syrehalten också mycket låg (klass 5) id botten på 19,5 m djup. I Södra Hörken var syrehalten låg (klass 4) från 25 m djup. I övrigt var syrevärdena tillfredsställande. Näringstillstånd Bedömningen av näringstillståndet grundas på årsmedelhalten av totalfosfor och totalkväve i vattnet. I sötvatten är i allmänhet fosfor det tillväxtbegränsande ämnet för alger och andra växter, medan det i havet oftast är kväve som tillväxtbegränsande. Totalfosforhalterna i delområde E är överlag låga. Ett utmärkande undantag har man tidigare sett i Garhytteån där man tidvis konstaterat höga närsaltshalter men så var det inte 44

45 i år med undantag av kvävehalten i juni (2,9 mg/l). De stora variationerna som ibland förekommer indikerar att det är en punktkälla som är orsak till detta. Det var då också tämligen höga halter av ammoniumkväve samt hög konduktivitet, vilket indikerar att det var det kommunala reningsverket som bidrog till detta. År 22 och 23 tillspetsades situationen beroende på ett mycket lågt eller nästan obefintligt flöde under delar av året. Under förekom det också låga flöden men inte lika låga som åren innan. Resultatet av detta torde dock inte vara så farligt med tanke på att mängderna inte var större än normalt. Vid de övriga rinnpunkterna ner till och med Lindesberg var fosforvärdena låga. I samtliga sjöar var fosforhalterna också låga eller mycket låga. mg/l,1,8,6,4 Totalfosforhalt under 27 Medel Max Min Låg P-halt Måttligt hög Hög P-halt Mycket hög P-halt,2 614 Hörksälven 617 Högforsälven 628 Uppstr Bångbro ARV 63 Garhytteån 634 Storå 65 Lindesberg 66 Uppstr Frövifors 665 Nedstr Frövifors Figur E-3. Diagram visande totalfosforhalten i strömriktningen i delområde E som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. För 628 finns endast värden från aug-dec. Figur E-4. I Garhytteån är det tidvis mycket låga flöden. 45

46 Totalkvävehalten var låg eller måttligt hög i nästan hela vattenfåran. En tydlig ökning skedde nedströms Bångbro (hög halt) samt vid den sista biten fram till Väringen, men där halten ändå var måttligt hög. mg/l 3,2 3 2,8 2,6 2,4 2,2 2 1,8 1,6 1,4 1,2 1,8,6,4,2 Medel Max Min Låg N-halt Måttligt hög Hög N-halt Mycket hög N-halt 614 Hörksälven 617 Högforsälven 628 Uppstr Bångbro ARV Totalkvävehalt under Garhytteån 634 Storå 65 Lindesberg 66 Uppstr Frövifors 665 Nedstr Frövifors Figur E-5. Diagram visande totalkvävehalten i strömriktningen i delområde E som min-, medel- och maxhalter under året. I diagrammet har de gamla klassgränserna från naturvårdsverkets bedömningsgrunder (AR 9:4) lagts in. Jämför man punkterna 628 och 63 i Garhytteån uppströms och nedströms reningsverket kan man konstatera att det under 27 var en ytterst marginell ökning av totalfosforhalten från 9 till 1 g/l. För totalkvävet får man en större ökning från,32 till,81 mg/l. Den ökningen består nästan helt och hållet av oorganiska kvävekomponenter d.v.s. ammoniumkväve och nitratkväve. Ser man till övriga analysparametrar så kan man notera en ganska rejäl ökning av alkaliniteten och även en ökning av konduktiviteten (ett mått på lösta salter) medan den organiska halten inte har påverkats alls. Figur E-7. Trollska slöjor på vattnet vid Storå (634). 46