LEVANDE TVÅSPRÅKIGHET ELÄVÄ KAKSIKIELISYYS -jubileumsseminarium i riksdagen Justitieombudsman Riitta-Leena Paunio

Transkript

1 MEDBORGARENS SYNVINKEL LEVANDE TVÅSPRÅKIGHET ELÄVÄ KAKSIKIELISYYS -jubileumsseminarium i riksdagen Justitieombudsman Riitta-Leena Paunio Finland håller på att utvecklas till ett mångkulturellt land, i en ny bemärkelse. Det syns och hörs varje dag. Man hör tiotals språk talas som modersmål. Men vårt land har också tidigare i sin historia genomgått både mångkulturella och mångspråkiga skeden. Landet har i hundratals år bebotts av människor med olika modersmål. Tack vare de internationella konventionerna har vi bättre insett minoritetsspråkens betydelse och kulturbärande roll för de människor som talar dem. Finskan och svenskan är nu våra nationalspråk. Vårt land har i cirka år varit bebott av finsk-ugriska folkslag och i närmare år har vi haft en svenskspråkig befolkning. Svenskan var landets förvaltnings- och domstolsspråk i många hundra år, också under den ryska tiden. Finskan befäste sin ställning först under den senare hälften av 1800-talet och har sedan början av 1900-talet varit landets officiella språk, jämsides med svenskan. Knappt 5 miljoner finländare talar finska som sitt modersmål och ca svenska. Även om den svenskspråkiga befolkningen i vårt land numerärt sett inte är så stor har den genom sin kultur producerat ett rikhaltigt andligt och materiellt kapital. Språket är en oskiljaktig del av kulturen. Den svenskspråkiga kulturen förknippas ofta inte bara med ekonomiskt välstånd utan också med högklassig vetenskap, konst och kultur. Svenskspråkigheten har underlättat det nordiska samarbetet och över huvud taget vårt lands internationella relationer. De nära sociala relationerna och nätverken har i sin tur gynnat den sociala välfärden och livskvaliteten. Detta har gynnat den svenskspråkiga befolkningen och utgjort en tillgång för hela samhället. Det är vårt gemensamma mål att bibehålla svenskan som ett levande nationalspråk. Det finns naturligtvis många faktorer som har betydelse för hur levande det svenska språket och den svenskspråkiga kulturen kan bevaras i Finland, då endast en liten minoritet talar svenska som sitt modersmål. Ett sätt att bidra till detta är att värna om de språkliga rättigheterna som tryggas av vår grundlag. Medborgarnas rätt att delta i samhällslivet på sitt modersmål och att använda det i offentligheten och hos myndigheterna, utgör en garanti för att det svenska språket och den svenskspråkiga kulturen kan bevaras. Detta har vi förbundit oss till. De språkliga rättigheterna i ett nötskal Finskans och svenskans ställning som nationalspråk är grundlagsfäst. Enligt grundlagen har var och en rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk. I lag föreskrivs närmare om denna rättighet. Det allmänna ska tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Grundlagen förutsätter också att det allmänna ser till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. I grundlagens jämlikhetsbestämmelse ingår

2 2 dessutom ett förbud mot särbehandling bl.a. på grund av språk. Också lagen om likabehandling förbjuder diskriminering på denna grund. I språklagen preciseras rättigheterna och myndigheternas skyldigheter. En viktig princip är att myndigheterna självmant ska fullgöra sina språkliga förpliktelser, utan att medborgarna behöver insistera på detta. Syftet med lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda är att säkerställa att de anställda har tillräckliga språkkunskaper. Språklagen förutsätter bl.a. att var och en i kontakter med statliga myndigheter och tvåspråkiga kommuner har rätt att använda finska eller svenska. Hos enspråkiga kommunala myndigheter används i regel kommunens språk. Som handläggningsspråk i förvaltningsärenden används hos tvåspråkiga myndigheter partens språk. I brottmål används i tvåspråkiga domstolar svarandens språk som handläggningsspråk. I enspråkiga domstolar används som handläggningsspråk språket i domstolens ämbetsdistrikt. Språklagen innehåller flera bestämmelser om handläggningsspråket samt om språket i expeditioner och andra handlingar. Vidare innehåller språklagen detaljerade bestämmelser om vilka språk som ska användas i lagstiftning och allmän information. Information som statliga och kommunala myndigheter riktar till allmänheten ska ges på finska och svenska i tvåspråkiga kommuner. Men information som är väsentlig för individens liv, hälsa och säkerhet samt för egendom och miljön ska i hela landet ges på båda nationalspråken. Möjligheten att använda sitt modersmål och få service på detta språk hos kommunala myndigheter är beroende av om kommunen är en- eller tvåspråkig. Ett stort ansvar vilar alltså i detta avseende på kommunerna. Ca 1,5 miljoner finländare bor i tvåspråkiga kommuner och en tiondel av Finlands över 400 kommuner är tvåspråkiga. I dessa kommuner är finska majoritetsspråket i ca hälften och svenska i den andra hälften. Sammanlagt ca finskspråkiga bor i kommuner med svensk majoritet och ca svenskspråkiga bor i kommuner med finsk majoritet. Landskapet Åland är enspråkigt svenskt i enlighet med självstyrelselagen för Åland. Av landets enspråkigt svenska kommuner finns 16 i landskapet. Problem med att förverkliga de språkliga rättigheterna Har dessa språkliga rättigheter förverkligats? Kan vi då anse att vårt lands svenskspråkiga befolknings rättigheter tillgodoses? Hur är det med det allmännas förpliktelser? Riksdagens justitieombudsman ska övervaka lagligheten i myndigheternas och tjänstemännens verksamhet och särskilt värna om de grundläggande och mänskliga rättigheterna, som tryggas i grundlagen och i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. Övervakningen omfattar alla myndigheter och dessutom enskilda aktörer som enligt lag eller avtal sköter offentliga uppdrag. JO prövar klagomål från medborgarna (t.ex fick JO drygt klagomål) men gör också inspektioner i ämbetsverk och inrättningar. JO lägger stor vikt vid att inspektera slutna anstalter och samtala med de intagna, för att övervaka deras rättssäkerhet och behandlingen av dem. JOs laglighetskontroll omfattar också de språkliga rättigheterna även om det årliga antalet s.k. språkklagomål visserligen är relativt litet.

3 3 Under 2000-talet har JO årligen fått några tiotal klagomål som gäller språkfrågor. Antalet är relativt litet i förhållande till det totala antalet klagomål. En klar ökning skedde år 2004 då antalet språkklagomål steg till 38. Ökningen kan förklaras med publiciteten kring den nya språklagen och den debatt som lagen gav upphov till. Ett 60-tal klagomål har avgjorts med stöd av den nya språklagen. Utifrån det material som föreligger är det inte möjligt att dra några långtgående slutsatser om lagens funktion eller verkningar. Under det år då språklagen trädde i kraft kunde en viss ökning av de kritiska tongångarna bland den finskspråkiga befolkningen noteras, men denna tendens syns inte längre i klagomålen. Språkklagomålen gäller oftast det svenska språkets ställning, mera sällan är det frågan om finskan. Sporadiskt förekommer också klagomål om användning av samiska, romani, teckenspråk och vissa andra språk. Språkklagomålen behandlas i ett särskilt avsnitt i JOs berättelse. Berättelsen finns på webbadressen Medborgarnas erfarenheter av en fungerande tvåspråkig myndighetsservice har i och för sig inte varit föremål för någon heltäckande utredning och inte heller har t.ex. kommunernas basservice ur den språkliga servicens synvinkel varit föremål för länsvisa utvärderingar. Det finns sålunda inga exakta siffror att tillgå i detta avseende. Däremot finns det många källor att hämta erfarenheter ur. Vid sidan av justitieombudsmannens och justitiekanslerns avgörandepraxis bl.a. statsrådets berättelse till riksdagen om tillämpningen av språklagstiftningen är en sådan källa. Berättelsen innehåller en översikt av bl.a. förverkligandet av de språkliga rättigheterna och språkförhållandena. Information om saken finns att hämta också i de utvärderingar och rekommendationer som görs enligt internationella överenskommelser. Här kan nämnas landrapporten enligt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk samt rapporterna om genomförandet av ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. Också Kommunförbundet och Svenska Finlands Folkting har bedömt genomförandet av de språkliga rättigheterna. Ett påstående som man ofta hör är att svenskspråkiga personer inte alltid får så god betjäning på sitt modersmål som lagen förutsätter. Enligt Kommunförbundets enkät råder det en klar obalans mellan utbud och efterfrågan på tvåspråkig service. Detta gäller framförallt på orter där svenskan är minoritetsspråk. Det förefaller som om svårigheten att få service på sitt modersmål är särskilt påtaglig inom social- och hälsovården. Detta framgår också av utredningen Vård på två språk som gjordes på uppdrag av social- och hälsovårdsministeriet och publicerades år Språkfrågorna konkretiseras i justitieombudsmannens laglighetskontroll. Även om språkklagomålen är få till antalet, är det sannolikt att de rätt väl återspeglar verkliga missförhållanden. Den klart största gruppen av språkklagomål gäller svårigheter i att få betjäning på svenska. Dessa klagomål kommer från personer som fått finskspråkiga svar på svenskspråkiga förfrågningar eller som efterlyser svenskspråkiga blanketter och annan information, såsom annonser, broschyrer och webbsidor. Som exempel kan nämnas ett fall där ett patientombud i en tvåspråkig stad inte kunde ge fullgod betjäning på svenska samt ett par fall där en polisinrättning inte gav telefonservice på svenska och Banförvaltningen inte informerade om tillfälliga trafikarrangemang på båda språken. Vidare har påtalats brister i en nödcen-

4 4 trals svenskspråkiga telefonservice och ett ministerium har kritiserat för att inte ha publicerat anvisningar på båda nationalspråken osv. Upprepade klagomål handlar om språket på gatu- och vägskyltar samt på informationsoch varningsskyltar av olika slag. Det är då antingen fråga om enspråkiga skyltar på tvåspråkiga områden eller om otillfredsställande översättningar av skylttexter. En stor del av språkklagomålen gäller myndigheternas användning av svenska i olika sammanhang. Det kan vara fråga om delgivningen av stämningar, rättegångar, trafikövervakning, domares praktiska språkkunskaper, handläggningstiderna för ärenden som behandlas på svenska osv. I ett fall konstaterades t.ex. att handläggningstiderna vid Vasa hovrätt i svenskspråkiga mål var längre än i finskspråkiga mål. Iakttagelsen ledde till att också läget vid Helsingfors och Åbo hovrätter undersöktes. Behandlingen av dessa ärenden är ännu ofullbordad. Det har visat sig vara problematiskt att tillgodose de språkliga rättigheter vid förundersökning för den som misstänkt för brott. Förhöraren har i vissa fall, mot alla regler, styrt valet av förhörsspråk utifrån sina egna språkliga preferenser. JO Lauri Lehtimaja gjorde för några år sedan en omfattande utredning av domstolarnas beredskap att behandla svensk-språkiga brottmål, och konstaterade en del uppenbara brister. Hans iakttagelser ledde bl.a. till att justitieministeriet tillsatte en arbetsgrupp för att utreda den språkliga jämlikheten i brottmålsrättegångar. JO framhöll också behovet av att snabbt revidera den föråldrade språklagstiftningen. Också jämlikheten mellan de olika språkgrupperna har granskats. Frågan om poängsättningen i högskolornas inträdesförhör har diskuterats under de senaste åren, i allmänhet med utgångspunkt i klagomål som gällt kvoter för svenskspråkiga studerande. Detta var särskilt problematiskt innan lagen ändrades så att språkkvoter numera är tillåtna. Rundradiobolaget YLEs programverksamhet har också kritiserats i lagomålen. Kritiken gäller beslutet att upphöra med de svenskspråkiga morgonnyheterna och flyttningen av ett svenskspråkigt magasinprogram till en digitalkanal. I ett intressant fall sände Rundradion den svenskspråkiga valvakan i samband med 2004 års Europarlamentsval över det digitala FST-nätet och inte över analoga TV2. Det analoga utbudet av YLEs valresultatprogram var övervägande finskspråkigt. Biträdande justitieombudsman Ilkka Rautio gjorde bedömningen att den svenskspråkiga befolkningen inte behandlades jämlikt med den finskspråkiga, med beaktande av de faktiska möjligheterna att följa valprogrammen. De digitala sändningarna kunde då ses av betydligt färre än de analoga. Enligt Rautios åsikt var YLEs beslut emellertid inte klart lagstridigt men utifrån de språkliga rättigheterna skulle också ett annat slutresultat ha kunnat motiveras. I oklara fall ska den som utövar offentlig makt eller sköter ett offentligt uppdrag nämligen tillämpa lagarna på ett sätt som beaktar de grundläggande rättigheterna. I ett fall konstaterades det att Patientförsäkringscentralen anlitat advokatbyråer som rättegångsombud i svenskspråkiga mål, vilket ledde till högre rättegångskostnader för den förlorande parten än i finskspråkiga mål. De sistnämnda sköttes nämligen av Patientförsäkringscentralens egna jurister på tjänstens vägnar. Den omständigheten att handlingar inte alltid översätts i tillräcklig omfattning har försvårat den svenskspråkiga befolkningens faktiska möjligheter att påverka bl.a. utformningen av strategiska utvecklingsprogram och miljökonsekvensbedömningar, trots att var och en enligt grundlagen ska ha möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön.

5 5 Inom social- och hälsovården är det särskilt viktigt att tillgodose klienternas och patienternas rätt att använda sitt modersmål. Detta måste ständigt påpekas, framförallt under inspektionerna. Brister i detta avseende har framkommit också i samband med klagomål. Det har i flera fall konstaterats att social- och hälsovårdsstationers mottagningsbiträden och de som svarar i kristelefoner inte behärskar svenska samt att anvisningarna om hur man anmäler sig till mottagningen och använder kristelefonen finns endast på finska. Vidare har läkarna skrivit ut recept endast på finska. För att nu nämna några exempel. Under förra höstens inspektioner i landskapet Åland framgick det att de statliga myndigheterna inte givit de åländska myndigheterna fullgod service på svenska. Det framkom att rikets myndigheter hade använt finska i sina kontakter med landskapsregeringen. Dessutom konstaterades det bl.a. att Folkpensionsanstaltens anvisningar inte fanns att få på svenska. JOs kansli undersöker båda ärendena. Efter uppräkningen av alla dessa brister i myndigheternas förfarande vill jag berätta om en gång då jag upplevde tvåspråkighet i ordets bästa bemärkelse när jag som biträdande justitieombudsman i slutet av 1990-talet inspekterade Närpes härads polisinrättning i Kristinestad. En positiv erfarenhet som jag sent ska glömma var den levande tvåspråkigheten på polisinrättningen. Under mina diskussioner med personalen talade var och en tydligen enligt inrättningens traditioner det språk som han eller hon trivdes bäst med. Diskussionen fördes i en trivsam och konstruktiv anda på svenska och finska och ingen behövde känna sig besvärad över att inte kunna uttrycka sig på sitt modersmål. Den typen av levande tvåspråkighet skulle jag gärna se mera av hos myndigheterna i detta land. Bedömning Kan man utifrån dessa iakttagelser bedöma hur medborgarnas språkliga rättigheter genomförts? Har vars och ens rätt att hos domstol och andra myndigheter i egen sak använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, samt att få expeditioner på detta språk tryggats på det sätt som lagen förutsätter? Har det allmänna tillgodosett landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder? I beslysning av det som jag nyss anfört förefaller detta inte vara fallet. Enligt min åsikt har vi emellertid all anledning att trygga de språkliga rättigheterna så som lagen förutsätter. För det första är detta viktigt för att det svenska språket och den svenskspråkiga kulturen ska hållas levande i vårt land. Rättsstatsprincipen, som är en hörnsten för vår statsordning, förutsätter att lag noga iakttas i all offentlig verksamhet. Att de språkliga rättigheterna tillgodoses är även en viktig förutsättning också för att de övriga grundläggande rättigheterna ska kunna tryggas. Som exempel kan nämnas vars och ens rätt till rättssäkerhet, som innebär att var och en på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål ska få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt ska få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Om t.ex. en person som misstänks för brott redan vid förundersökningen blir förhörd på ett språk som antingen den misstänkte eller förhöraren inte behärskar fullständigt, är det klart

6 6 att förutsättningarna för en rättvis rättegång redan från början är dåliga. Men detsamma gäller också förvaltningen och administrativa beslut som gäller enskilda personer. Risken för att det inom förvaltningen och rättskipningen sker kränkningar av rättssäkerheten kan minskas genom att rättsbiträden och tolkar anlitas samt genom att relevanta handlingar översätts. Inom social- och hälsovården förekommer det däremot situationer där det är absolut nödvändigt att klienterna och patienterna blir betjänade på sitt modersmål. Vi vet alla att när vi och våra närmaste blir gamla, sjuka och svaga vill vi helst tala vårt modersmål. För dem som vårdas på sjukhus eller bor på servicecenter och vårdhem har det egna språket en avgörande betydelse för den verbala kommunikationen. Dessutom har var och en enligt grundlagen rätt till tillräckliga hälsovårdstjänster. Inom dagens social- och hälsovård har alla inte alltid möjlighet att använda sitt eget språk. Ofta går det bra, men i vissa situationer och under vissa tider på dygnet kan vårdenheterna och inrättningarna på grund av jour- och andra personalarrangemang ha brist på språkkunnig personal. Här kan det i och för sig vara intressant att konstatera att också den finskspråkiga befolkningen numera också ställs inför liknande språkproblem, men ännu inte i samma omfattning. Allt flera invandrare arbetar inom social- och hälsovården och har ibland svårigheter med att kommunicera på något av nationalspråken. Inom social- och hälsovården räcker empati och god vilja långt, men i många arbetsuppgifter är det nödvändigt att behärska landets nationalspråk. Också Nödcentralsverket är en myndighet som under alla dygnets tider måste betjäna hela landets befolkning på bägge nationalspråken. Som jag redan konstaterat har det i samband med justitieombudsmannens laglighetskontroll framkommit att Nödcentralsverket har haft problem med att rekrytera personal som behärskar svenska tillräckligt väl. Lagen föreskriver inte om språkkrav för jourhavande vid nödcentralerna. Biträdande justitieombudsman Jukka Lindstedt, som enligt JO-kansliets arbetsfördelning sköter språkärendena, konstaterade under en inspektion i Nödcentralsverket att det förekommit problem med den svenskspråkiga servicen framförallt i Egentliga Finland. Många av de brister och problem som jag nämner ovan kan avhjälpas. Det är en fråga om vilja, attityder och kompetens. Först och främst måste man inse att myndigheterna måste bedöma sina tjänster också på språkliga grunder. Deras information, webbsidor, protokoll, blanketter och telefonservice måste fungera också på svenska. T.ex. i statsrådets berättelse om tillämpning av språklagstiftningen, i finansministeriets rapport om stödprojektet för genomförande av den nya språklagen och i Kommunförbundets publikation God service på två språk, Språkförbindelser i praktiken föreslås ett antal små men effektiva åtgärder som kommunerna och statsförvaltningen kan vidta för att genomföra språklagen och de språkliga rättigheterna också i praktiken. Service på två språk kostar naturligtvis, men det allmänna har förbundit sig att trygga tvåspråkigheten i vårt land. Jag har ofta framhållit att förverkligandet av de grundläggande rättigheterna kräver ekonomiska resurser och att det allmännas åtagande består av just detta. Det mest krävande åtagandet i sammanhanget verkar vara att inom ramen för de nuvarande systemen trygga en tvåspråkig service inom social- och hälsovården. Jag tror att genomförandet av de språkliga rättigheterna inom just den sektorn kräver betydligt större

7 7 ansträngningar än hittills. Utgångspunkten bör vara att också servicen inom social- och hälsovården bedöms på språkliga grunder. Den bedömningen har gjorts och motsvarande arrangemang har vidtagits t.ex. inom Helsingfors primärvård. Jag kan inte bedöma hur väl arrangemanget fungerar. Men det som jag vill ha sagt är att möjligheterna att genomföra de språkliga rättigheterna t.ex. just inom hälsovården kan och bör undersökas. Detta gäller också den specialiserade sjukvården och t.ex. äldreomsorgen. En levande tvåspråkighet förutsätter bl.a. att de lagstadgade språkliga rättigheterna tillgodoses. Både utifrån de erfarenheter som laglighetskontrollen gett och från medborgarnas synpunkt innebär detta en stor utmaning. Enligt min åsikt är utmaningen inte orimlig. Vi finländare har av tradition respekterat lagen och i och med vår nya grundlag som är från detta årtusende har vi åtagit oss att följa lagen och rättsstatsprincipen.