Innehåll. Framsida av Karl Allander, Foto Eva Timm & Josefina Sköld Baksida foto Karl Allander, 2009.

Transkript

1

2

3 Innehåll Introduktion...2 Inledning...2 Bakgrund...2 Projektet...2 Torpen och torparna...4 Torpen och deras trädgårdar...5 Odlingszoner...9 Biologiskt kulturarv och kulturväxter...9 Vad är en kulturväxt?...9 Programmet för odlad mångfald, POM...10 Biologiskt kulturarv - definition...10 Metoden Hur börjar man?...12 Torpets byggnader...12 Kartor och arkiv...14 Ortnamn och smånamn...15 Fotografier...15 Källkritik...16 Fältarbetet...16 Dokumentera lämningarna...16 Dokumentera växterna...19 Var stod fotografen?...21 Växter...22 Vad säger lagen?...41 Allemansrätten...41 Kulturminneslagen...42 Skogsvårdslagen (1979:429)...42 Hur går man vidare...43 Bevarande av växter...43 Röjning av torp...44 Bidrag och stöd...44 Fördjupningar...44 Fältarbetet ett kom-i-håg...45 Här kan du läsa mer!...45 Hemsidor...45 Släktforskning...46 Tidigare rapporter i projektet...46 Växter...46 Referenser...47 Framsida av Karl Allander, Foto Eva Timm & Josefina Sköld Baksida foto Karl Allander, Syrener i ruiner En metod att inventera torpen och torparnas växter är ett levande dokument fritt för nedladdning och användning. Datum för senaste uppdatering Utskrift går att beställa mot självkostnadspris (80 kr) hos Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen. Kontakta christina.svensson@kmmd.se. Dokumentet finns för nedladdning på (kulturmiljö) (biologiska kulturarvet) (kulturmiljövård) 1

4 Introduktion Inledning När du hittat det torp du vill arbeta med börjar det roliga jobbet med att pussla fram dess historia! Fundera på vad syftet med just din inventering är. Är det något speciellt du vill ha fram. För vem görs efterforskningarna, är det för allmänheten, för en mindre grupp eller för dig själv. Ta reda på vad som redan är gjort. På biblioteket finns ofta en samling med lokalhistorisk litteratur, kanske finns ditt torp inventerat sedan tidigare? Din lokala hembygdsförening kan ha ett arkiv där det finns information om platsen. Vem kan ha fotografier på torpet? Sök efter personer med minnen från platsen, kanske finns någon person som bott på platsen att intervjua? Var varsam i samband med intervjuer, det är viktigt att respektera personens egna val om vad som skall berättas om platsen. Sedan är det bara att sätta igång! I Västmanland har en metod att inventera torpen och torparnas växter, utarbetats under 2000-talets början. Syrener i ruiner, som metoden kallas, syftar till att ge en mer heltäckande bild av torpmiljöerna genom flera olika vetenskapliga ingångar till en plats historia; kartor, fotografier, arkiv, intervjuer, växter, släktforskning och torparnas levnadsvillkor. I manualen redogörs för hur vi arbetat i Västmanland. Vår förhoppning är att kunna inspirera och visa på några av de möjligheter som torpforskning rymmer. Tanken är att metoden ska vara så enkel att alla kan använda den. Även om tekniken i dag har helt andra möjligheter till inmätningar är det viktigaste med metoden att alla kan använda den utan att behöva ha tillgång till avancerad teknisk utrustning. Denna manual är tänkt som en introduktion och ett stöd för dig som vill börja eller vill fördjupa dig ytterligare med torpinventeringar. Torparna var under 1860-talet Sveriges näst största befolkningsgrupp. Låt oss tillsammans skriva deras historia! Bakgrund Projektet Metoden utvecklades ur ett inventeringsprojekt som då var ett samarbetsprojekt mellan Skogsstyrelsen Västmanlands distrikt (dåvarande Skogsvårdsstyrelsen Västra Mälardalens distrikt) och Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen (dåvarande Västmanlands läns museum), med Länsstyrelsen i Västmanlands län som uppdragsgivare och Riksantikvarieämbetet som finansiär. När projektet utvidgades från inventering till att även gälla kurser 2007, engagerades även Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. Även andra samarbetspartners som Vallby friluftsmuseum, Sveriges hembygdsförbund och lokala hembygdsföreningar involverades. Biolog Josefina Sköld ( ) på Skogsstyrelsen och arkeolog Elisabeth Åman ( ), byggnadsantikvarie Helén Sjökvist (2006) och arkeolog Christina Svensson ( ) på Stiftelsen Kulturmiljövård Mälardalen har stått för projektets genomförande. Josefina har ansvarat för den biologiska delen. Elisabeth och Christina har ansvarat för den antikvariska delen med arkiv- och kartstudier samt uppmätning av grunder i fält. Helén har ansvarat för arkivstudier. Samtliga foton i denna skrift är tagna av Josefina Sköld om inget annat anges. År 2004 genomfördes den första inventeringen som en pilotstudie för att kartlägga omfattningen av kvarstående kulturväxter vid 10 övergivna torplämningar i Lillhärads socken, nordväst om Västerås. Projektet syftade bland annat till att jämföra växtligheten på fotografier tagna vid sekelskiftet år 1900 av prästdottern Eva Timm, 2

5 med den växtlighet som finns på samma plats idag. Men studien inriktades även på att finna ett äldsta belägg i de historiska kartorna för torpen, för att eventuellt kunna fornminnesklassa dessa och om möjligt finna skillnader i växtligheten beroende på torpens ålder. Lillhärad ligger i odlingszon 3 (Sköld & Åman, 2004, Welinder, 2007). Figur 1-3. De tidigare inventeringsrapporterna. Krusbär eller måbär - Vem bryr sig? (2004), Riddarhyttan - en plats för vila och ro (2005) och Kulturväxter i slottets skugga - om 1700-talstäppor på Tidö (2006). Under 2005 gjordes en jämförande studie av kvarstående kulturväxter kring tio övergivna torplämningar vid Riddarhyttan i Skinnskattebergs socken, samt en komplettering av 2004 års projekt med inventering av vår- och försommarväxter kring Lillhäradstorpen. Ambitionen var att göra studien i ett landskap med en annorlunda topografi och odlingszon, med andra ord i en annan del av länet, för att se om resultatet från Lillhärad var representativt även för Bergslagen. Riddarhyttan ligger i odlinszon 4 på gränsen till 5 (Sköld & Åman, 2005, Welinder, 2007) fortsatte projektet med en avslutande jämförelsestudie i området kring Tidö slott, i Rytterne socken sydväst om Västerås. Detta område valdes då den sista av odlingszonerna, zon 2, återfinns i de Mälarnära delarna av Västmanland. Förhoppningen var att hitta torplämningar med anor ner till 1600-talet då slottet byggdes och med ett rikt arkivmaterial med uppgifter om torptäppor med influenser från de rika slottsparkerna (Sjökvist & Sköld, 2006). Figur 4-5. De tidigare kursrapporterna. Syrener i ruiner Kurser om ett kulturarv i grunden (2007) och Syrener i ruiner - Tre kurser och en arkeologisk forskningsgrävning (2009). 3

6 Under 2007 och 2008 hölls sju kurser på olika platser i Sverige. Syftet med kursprojektet var att nå ut i Sverige med den metod, kallad Syrener i ruiner, som utvecklats under de tre årens inventeringar av det biologiska kulturarvet (Sköld & Svensson 2007, Sköld & Svensson, 2009). Under 2008 genomfördes även en arkeologisk forskningsgrävning med antikvariska frågeställningar kring bevarande och rådgivning i skogsbruket. Arkeologiska grävningar ingår inte i metoden då det krävs särskilt tillstånd från länsstyrelsen samt att godkänd arkeologisk institution ansvarar för dem. Torpen och torparna Innebörden av begreppet torp har varierat under historien. På 1500-talet och i början av 1600-talet avsåg ordet torp ofta en mindre enhet, ett familjejordbruk, som tagits upp på en äldre bys eller gårds utmarker. Torpet kunde även etableras på allmänningsmark och utgjorde grunden för torparfamiljens försörjning. Till torpet hörde små åkrar och täppor. Under 1500-talet såg man positivt på dessa nybyggen, landet behövde hämta sig efter den medeltida agrarkrisen och ju fler som kunde försörja sig desto bättre (Elgeskog, 1945). Under stormaktstidens 1600-tal blev det angeläget att bevara skogarna för att säkerställa ved till järnbruk och andra framväxande näringar. Många torp kom då att skattläggas eller rivas. De stora skattebefriade säterierna hade många torp, detta för att knyta till sig arbetskraft. Torparna på säterierna var fria från utskrivning till armén. På slutet av 1700-talet fick bönderna rätt att disponera allmänningarna och nya torp etablerades ofta långt från huvudgården infördes förordningen om Laga skiftet i Sverige. För att effektivisera jordbruket lades då de splittrade åker- och ängstegarna samman till större brukningsenheter, gårdar flyttade ut från bykärnorna och den samfällda marken delades. Bönderna behövde ny mark för bebyggelse och odling och torpmarken blev attraktiv. En stor del av torparna blev då istället anställda på gårdar eller begav sig mot städernas industrier. På 1860-talet fanns över torp i Sverige och torparna var landets näst största befolkningsgrupp, endast bönderna var fler. Figur 6. Torpet Vitmossen i Västmanland. Foto: Eva Timm, i början av 1900-talet. 4

7 Torparna betalade arrende till huvudgården för att de fick använda ett stycke mark att bo på och bruka. Arrendet kunde betalas i form av dagsverken på gården eller bestå av olika naturaprestationer som att leverera kol, hugga skog eller plocka lingon. Arrendet kunde också betalas med pengar, så kallad torpskatt. Hur många dagsverken som skulle göras beslutades i ett torpkontrakt. Det var vanligt att torparen utförde en del av sina dagsverken när gården hade behov av arbetskraft. Det kunde vara under den intensiva skördeperioden. När torparen inte hade dagsverksuppdrag på gården fanns möjlighet att arbeta åt andra uppdragsgivare. Om till exempel en väg skulle byggas i trakten kunde torpare rycka in och tjäna pengar. De blev på ett sätt en rörlig och flexibel arbetskraft, samtidigt som de hade sitt torp och sina dagsverken att sköta. Många torp benämns efter sin funktion. Dagsverkstorp innebar vanligtvis att brukaren gjorde dagsverken hos jordägaren. Om torpets brukare främst levererade arrende i form av naturaprodukter, kunde torpet få namn därefter. Exempel är Kolarstugan där brukaren kolade och levererade kol, Skogshuggarkojan, där man skötte och högg skog. Fiskartorpet var torpet där fiskaren bodde och som levererade arrende i form av fisk. Soldattorp uppfördes som bostäder för kronans indelta soldater. Bönderna svarade för uppförande och underhåll av soldattorpet i sin rote. En rote bestod av två till fem intilliggande gårdar. Detta förekom från slutet av 1600-talet till slutet av 1800-talet. Det går alltså ofta att hitta en ledtråd till torpets ekonomi i dess benämning. Runt större gods och gårdar kan behovet av arbetskraft påverkat antalet torp. Även större bruk med behov av arbetskraft kan ha tillåtit mycket nyetablering blev det förbjudet att betala med dagsverken och torpinstitutionen upphörde (Bäck 1992). Torparen fick ofta möjlighet att i stället arrendera platsen. Backstugan var namnet på de minsta jordupplåtelserna. Vanligtvis bestod det av en stuga och ett mindre potatis- och kålland. Backstugorna hade färre prestationsskyldigheter till jordägaren än torparen (Wohlin, 1908). Personerna som bodde i backstugor var ofta hantverkare. Stugan kunde också vara ett så kallat undantag, en plats för den äldre generationen att bo i när barnen tagit över torpet eller gården. De betalade för tomten med pengar eller arbete. En gård var en större enhet än ett torp. Gården var skattlagd och mantalsatt. Ägarna av en gård gjorde inga dagsverken eftersom de själva ägde sin gård. Gårdsägarna kunde även ha årsvis anställda, så kallade statare. De fick sin lön i form av mat och husrum, stat. Statarsystemet fick sitt genombrott under början av 1800-talet och avskaffades Storleken på ett mantal grundades på ett normalstort jordbruk, anpassat för en familj. Storleken på ett mantal har varierat beroende på var i landet man befunnit sig. De torp som växte sig allt större kom att mantalsättas och blev då i praktiken en gård. Torpen och deras trädgårdar Vad säger egentligen de växtfynd som görs runt gamla övergivna torp? Kan de ge en inblick i hur dåtidens torparträdgårdar en gång såg ut? Svaret på detta är inte helt enkelt. Förutom av klimat och geografiska betingelser påverkas torpmiljön av andra yttre faktorer. Ligger torpet isolerat så att de växter som påträffas verkligen kan antas härröra från tiden då torpet var bebott, eller sker en påverkan från modern bebyggelse i form av spridning av trädgårdsavfall eller luftburna fröer? Har torpet kanske använts som sommarstuga innan det slutligen övergavs och därmed fått växter inplanterade i senare tid? Hur länge torpet varit övergivet borde rimligen visa sig genom en avmattning i både antal sorter och individer ju längre tiden går. För att se dessa mönster måste samma plats besökas flera gånger under en lång tidsperiod. Hur miljön runt torpet ser ut idag påverkar också. Tunet kan vara planterat med skog, betas eller vara lämnat för fri utveckling. 5

8 Vid torp planterade med gran hittas sällan någon större mängd kulturväxter, som vid Närtorpet i Västmanland (Sköld & Åman, 2004). Kanske något enstaka fruktträd eller buske klarat sig kvar i en glänta, men perenner och liknande är det sämre med. Betas marken kan resultatet variera beroende på vilka djur som betar och hur många. Taggiga buskar som krusbär kan klara sig kvar trots bete, som vid torpet Hjulsätra i Västmanland (Sköld & Åman, 2004). Andra växter som brandliljan med sina lysande färger lockar till sig korna och endast stjälkarna blir kvar, som vid torpet Hjortkälla i Östergötland, se figur 14 (Sköld & Svensson, 2007). Figur 7-8. Till vänster sitter Soldat Erik Alfred Blad Näär (f. 1845) och hans fru Edla Kristina Högberg (f. 1842) framför Närtorpet i Västmanland, fotograferat av Eva Timm någon gång mellan Fotografiet till höger visar hur samma plats ser ut i dag efter granplantering. Päronträdet lever än. Foto Stefan Thulin, Vilken typ av kulturväxter som hittas varierar naturligtvis på var i landet man befinner sig, men inte så mycket som man kanske kan tro. Skillnaderna mellan Mälardalen och söderut är inte så stora, men kommer man längre norrut i landet borde det kargare klimatet inverka. Flera klängväxter som vintergröna och kaprifol sprider sig snabbt över stora ytor, som vid Linnäs i Västmanland (Sjökvist & Sköld, 2006), men även Risberget i Östergötland och Slätta-Nissens i Skåne (Sköld & Svensson, 2007) är exempel på detta. Buskar som snöbär, spirea och syren förökar sig med rotskott och breder snabbt ut sig i stora snåriga buskage när skötseln upphör. Så är fallet vid Långens i Västmanland (Sköld & Åman, 2005) och Långmossa i Halland (Sköld & Svensson, 2009). Idag kan det därför vara svårt att se var dessa växter ursprungligen planterades. Flera andra växter än de som påträffats vid inventeringarna har självklart funnits vid torpen då dessa varit bebodda. Dahlia är exempel på en växt som omöjligt kan återfinnas idag eftersom den inte klarar frost utan måste planteras varje år. Åter andra klarar sig inte när gräs och annat ogräs tar över, utan tynar bort. Med populära växter som pion och löjtnantshjärta kan det förhålla sig så att dessa praktväxter inte lämnades kvar, utan flyttades med till torparens nästa boställe. Kvarstod de efter flytt har troligen någon förbarmat sig över växterna och flyttat in dem i sin egen trädgård (Svedjemyr, 1986). Undantag finns, som vid skomakare Strömans torp vid Kinnekulle (Sköld & Svensson, 2009). Hur kan vi då få reda på hur torparens täppa såg ut? Här får man lita till skildringar av olika slag. Ibland kan man finna fotografier och har man riktig tur finns dessutom uppgifter på när och av vem bilden är tagen och vad den föreställer. Uppgifter som förstärker fakta och ger bilden och därmed torpet och dess innevånare en mer intressant historia. På andra håll får man lita till litteraturen. I Mobergs Utvandrarna finns följande skildring av Kristinas odlarmödor i det nya landet i mitten av 1800-talet: Hennes nya blomland låg invid stugans långvägg på framsidan, vänt mot solens väderstreck: här skulle det växa. Hon ansade jorden väl och rensade noggrant bort 6

9 ogräs och vildgräsrötter. Så påtade hon ner fröet i rader, en rad av varje sort, höljde jord över, jämnade till jorden och klappade den med brädlapp. Landet såg grannt ut, när det låg färdigt. Det skulle växa blommor vid ett hem, och de skulle stå på framsidan, på hedersplatsen. Blomland hörde till människors bostäder. Ingen planterade blommor utanför en svinstia. Ett blomland skiljde människors boningar från djurens härbärgen. Där skulle nu blommorna växa rakt nedanför fönstret så att hon fick dem för ögonen så snart hon tittade ut. Och folk kunde se på långt håll, att det bodde människor i stugan med de oskrädda stockväggarna. När Kristina fick sitt blomland vid det nya hemmet i ordning kände hon det som om hon flyttat över en liten jordfläck från hemlandet till nybygget vid Ki-Chi-Saga (Moberg, 1970). Figur 9. En ensam kossa betar vid spismursröset på torpet Hjortkälla i Östergötland. Men det hade inte alltid sett ut så i Sverige. Under medeltiden kom många växter till Sverige med klosterväsendet (Minnhagen-Alvsten et al, 1996). Under 1600-talet var det adeln som odlade, både för nytta och nöje, i sina parker och trädgårdar. I början av 1800-talet fanns fortfarande väldigt få plantskolor i Sverige och adeln köpte de flesta av sina växter utomlands. Böndernas odling hade vid denna tid fortfarande medeltida drag. Husen låg tätt tillsammans i byar och odling skedde där den fick plats, i små inhägnade hagar. Allt som skulle ätas måste odlas och denna odling upptog därför den mesta ytan (Andréasson, 2007). Vi anlade och omgärdade också en liten have vid stugan, och planterade päronplommon-, och körsbärsträd, samt satte blommor och fingo genom detta lite mer hemtrevligt efter hand (Paulsson, 1943). Många i 1800-talets samhälle hade varken tid, plats eller råd att anlägga en planerad trädgård med grusgångar och välformade rabatter. Men även vid torp och backstugor blev prydnadsväxterna allt vanligare även om nyttoodlingen fortfarande dominerade. Några prydnadsväxter kunde man ibland hitta på mullbänken vid husets vägg. Mullbänken var en låg jordvall som skottats upp kring grunden för värmens skull. Exempel på växter som hörde hemma här är akleja och brandlilja. Ofta stod även några kryddväxter som lavendel, åbrodd och salvia, tillsammans med blommorna (Andréasson, 2007). De skånska fyrlängade bondgårdarna hade ofta alla fönster och verksamheter riktade inåt gårdsplanen och bönderna var därför inte intresserade av en prydnadsträdgård utanför huslängorna. Inte förrän gården flyttades ut från den hopgyttrade byn och fick utåtriktade fönster, fanns det möjlighet för bonden att anamma överklassens manér med prydnadsväxter (Sjöbeck, 1932). Detta skedde i och med förordningen om Laga Skifte från 1827 och något tidigare enskiftet. Först då fanns möjlighet för trädgårdar i mer modern bemärkelse. 7

10 Figur 10. De skånska fyrlängade bondgårdarna hade ursprungligen alla fönster och verksamheter riktade in mot gårdsplanen och bönderna var därför inte intresserade av en prydnadsträdgård utanför huslängorna. Sporrakulla i Skåne. Växterna spred sig från adelns parker och trädgårdar via de många anställda, antingen genom gåvor eller kanske genom att någon knyckte med sig en planta. Därefter byttes skott och plantor från person till person. Hushållningssällskapen och folkskolorna bedrev även utdelningskampanjer som hjälpte till att sprida växterna även hos dem som inte kunde betala för sig. Beslutet 1854 att bygga ett statligt järnvägsnät innebar en stor förbättring av landets kommunikationer och därmed möjligheterna att sprida växter. När allt fler människor blev intresserade av trädgårdsodling ökade också efterfrågan på frö och plantor och sortimentet ändrades snabbt. Det är ett faktum att antalet arter och sorter på marknaden aldrig varit större än vid förra sekelskiftet. För plantskolorna verkar det viktigaste vid denna tid ha varit att kunna erbjuda ett brett urval, men man hade sannolikt inte speciellt många exemplar av varje sort (Andréasson, 2007). Lena Gunnarsson konstaterar i Torpträdgårdar i Skåne att: Skönhetsbehovet som vi ändå får anse vara något verkligt och konkret behov hos de flesta, tar sig alltså ibland och kanske inte så sällan som man trott uttryck i trädgårdsodling även hos torparen. Spåren av det kan vi se på de otal gamla torpruiner där envisa och seglivade perenner, blommande buskar och träd står kvar och pryder platsen trots att ingen sköter om dem längre, och ruinen i många fall hotas av igenväxning (Gunnarsson, 1987). Viktigt att komma ihåg är att det vi ser idag är en ögonblicksbild av något föränderligt som kan vara svårt att spåra till sin ursprungliga form, men som för den skull inte gör det mindre njutbart att försöka. Av de ca arter människan använder sig av i dag nyttjas ca i jordbruket. 30 arter svarar för 90 % av kaloritillskottet. Av dessa står vete och ris för hälften! Endast under de senaste drygt 100 åren har människan bedrivit aktiv växtförädling. Men under den tiden har evolutionen drivits på i en alltmer hisnande fart! "Urgamla" kulturväxter (minst år): vete, korn, ris, hirs, åkerböna, sojaböna, äpple, päron, fikon, banan, vindruva, oliv, kål, kålrot, lök, mullbär, hampa och lin "Nya" kulturväxter: raps, blåbär och gummiträd 8

11 Odlingszoner Olika omständigheter inverkar på en växts förmåga att härda ut i olika miljöer. Höjden över havet inverkar på vegetationsperioden som blir kortare ju högre upp man kommer. Hav och stora sjöar har en temperaturutjämnande inverkan. Vind och tillgången på vatten, berggrund och jordmån, växtens genetiska egenskaper och dess ursprung är andra faktorer som påverkar. Riksförbundet Svensk Trädgård har delat in Sverige i åtta odlingszoner, där zon 1 finns i landets mildaste delar och zon 8 i de kärvaste regionerna. Ju högre zontal som anges för en växt, desto härdigare anses den vara. Att en växt är härdig kan uttryckas som att den tål kraftiga och snabba temperaturförändringar, men också att den klarar mycket låga temperaturer under långa perioder. Vintrar med omväxlande kalla och varma perioder, som det ofta är i vissa delar av landet, är för en del växter svårare att klara av än mycket kalla men stabila vintrar. För perenna växter är det svårt att säga hur långt norrut de klarar sig, då de varje år vissnar ner och övervintrar med knoppar i marken. Är det snö på marken klarar sig dessa växter bättre än om det fryser när det är barmark. En växts härdighet kan variera såväl uppåt som nedåt på den enskilda lokalen inom en växtzon. Uppgifter om i vilken odlingszon växten är härdig finns därför endast att få för vedartade växter som buskar och träd (Riksförbundet Svensk Trädgård, 1993). Härdigheten för perenner anges mer allmänt som endast för Sydsverige eller mycket härdig. Ovanstående information är direkt hämtad från Riksförbundet Svensk Trädgårds hemsida ( Biologiskt kulturarv och kulturväxter Vad är en kulturväxt? Vilka växter man menar med uttrycket kulturväxt är inte alltid självklart. Kulturväxt, " växt som människan lärt sig använda och som därför odlas" står det i Nationalencyklopedin. I begreppet inbegrips vanligen att människan på något sätt har förändrat växten för att passa sitt behov. I motsats till kulturväxterna lever de vilda växterna i en tuff värld. Det gäller att konkurrera om utrymme, näring och ljus, att försvara sig mot olika skadegörare, att föröka sig maximalt och att sprida avkomman så väl som möjligt. Inte undra på att de under årmiljonernas gång utvecklat en mängd olika sätt och strategier för att försvara sig och nå högsta möjliga förökningsframgång. För våra förfäder var det förstås viktigt att försöka bli av med alla oönskade egenskaper som tornar (grenar som ombildats till taggar ), taggar, oätliga eller giftiga ämnen, svaga strån som viker sig eller frön som trillar av för minsta vindpust. Tusentals generationer av jordbrukare har - medvetet eller omedvetet - genom historien gjort sina urval bland miljontals plantor. Så småningom har de fått ett utseende som liknar de kulturväxter som odlas i dag. Vårt land rymmer också annat historiskt växtmaterial av en mängd slag, som ännu efter långt över 100 år fortfarande är livskraftigt. Måhända är det kanske inte det som ger den största skörden, de vackraste frukterna, eller den längsta blomningen. Helt klart har dock växterna visat sig ha egenskaper som gör att de överlever svåra vintrar eller på annat sätt har gjort sig populära. Dessa kulturväxter har utvecklats i intim relation med oss människor och tillhör det svenska kulturarvet precis lika mycket som runstenar, lador och träharvar. I sitt historiska sammanhang, som kulturmiljöer och liknande, är de förstås "helt rätt" (Jens Weibull, samordnare POM). 9

12 Programmet för odlad mångfald, POM År 1992 höll FN ett stort miljömöte i Rio de Janeiro, där bland annat världens långsiktiga livsmedelsförsörjning diskuterades. De flesta länder enades om en konvention som säger att alla växter och djur, deras gener och ekosystemen där de lever, ska bevaras. Eftersom vi inte vet vad vi kan ha behov av i framtiden måste allt liv bevaras. Sverige undertecknade konventionen 1993 och hittills har 190 länder skrivit under. Med denna mångfaldskonvention som stöd undersökte FN:s livsmedelsorgan FAO hur det var ställt med världens kulturväxter. Man fann att skyddet för kulturväxterna var dåligt i många länder, att det fanns för få fungerande genbanker i världen och att ännu mer borde göras inom undervisning, forskning och växtförädling. Man enades om en ambitiös plan för att komma tillrätta med problemen, bland annat genom nationella program som ska slå fast det enskilda landets mål och strategi för att bevara och nyttja den odlade mångfalden. I Sverige togs 1998 Programmet för odlad mångfald, POM, fram av Jordbruksverket i samråd med myndigheter, organisationer, företag och ideella föreningar verksamma inom området. POM har till uppgift att samla in kulturväxter och ordna för deras bevarande, öka användandet av kulturväxter genom odling och förädling, forska om arternas släktskap och genetiska variation, utbilda och informera samt bedriva internationellt samarbete. POM bedriver sitt arbete med insamling och kartläggning genom olika upprop: Rosor, perenner, frukt och bär, träd och buskar, lökar och knölar samt sparris. Mer information finns på Biologiskt kulturarv - definition I Riksantikvarieämbetets skrift Skogens biologiska kulturarv - att tillvarata föränderliga kulturvärden definieras skogens biologiska kulturarv enligt följande: Kulturarv är såväl materiella som immateriella aspekter av det historiska arvet, som formats av människor genom tiderna, från forntid till samtid. Eftersom levnadsförhållanden har varierat över tid och mellan olika platser speglar kulturarvet samhällets och människornas historia i en mångfald av uttrycksformer och spår (Prop. 1998/99:114). Biologisk är den organiska delen av miljön och ingår som en levande del i landskapet. Eftersom det biologiska kulturarvet är levande, kännetecknas det av ständig förändring och kan inte låsas fast i ett statiskt läge. Skog räknas både som skogsmark enligt Skogsvårdslagens (SFS 1979:429) definition 3 samt de områden eller miljöer som uppfattas som skog eller som del av ett skogslandskap. Föreliggande program för det biologiska kulturarvet går nästan uteslutande in på skogens växtlighet, allt ifrån enstaka växtindivider till komplexa växtsamhällen. Andra organismgrupper, t.ex. djur, samt markförhållanden, t.ex. instabila brunjordar (Riksantikvarieämbetet, 1997), kan naturligtvis också vara biologiska kulturarv. Trots att programmet inte specifikt behandlar dessa delar av skogens kulturarv så är principerna tillämpbara och det fortsatta arbetet bör även innefatta dem. Däremot omfattar programmet inte trädgårdar eller öppna jordbruksmarker, såsom betes- och slåttermarker i dagens odlingslandskap. De innehåller också ett biologiskt kulturarv, skapade av människor som de är, men är inte medtagna eftersom de inte ingår i skogslandskapet. Det betyder dock inte att hänvisningar till agrar markanvändning saknas i programmet; skogen var en integrerad del av det förindustriella jordbruket, med bl.a. utmarksodlingar och myrslåtter. 10

13 Enligt den inledande definitionen är skogens biologiska kulturarv den levande delen av det historiska arvet som människor format från forntid till samtid (Emanuelsson, 2003). I Skogsstyrelsens skrift Biologiska kulturarvet används följande definition: Det biologiska kulturarvet är ett sammanfattande uttryck för de naturföreteelser som uppkommit på grund av människors användning av naturresurserna. De kan normalt inte upprätthållas utan att denna - eller motsvarande- kulturpåverkan kontinuerligt fortsätter. Att skapa det vi idag betraktar som natur- och kulturvärden var aldrig något primärt mål för tidigare brukande utan en konsekvens av den verksamhet som bedrevs. Det innebär amtidigt att det biologiska kulturarvet kan ta sig många uttryck eftersom markanvändningen varierat inom landet och dessutom förändrats över tiden (Aronsson & Andersson, 2004). Tillsammans har Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen därefter arbetat fram en ny gemensam definition som lyder: Det biologiska kulturarvet är förekomst av ekosystem, biotoper, djur- och växtarter som uppstått, utvecklats, eller gynnats genom människans nyttjande av landskapet och vars långsiktiga fortlevnad och utveckling förutsätter eller påverkas positivt av brukande och skötsel (Fördjupad utvärdering * kulturmiljö och kulturhistoriska värden, Riksantikvarieämbetet 2007:6. ) Projektet Syrener i ruiner har använt en något vidare beskrivning av vad en kulturväxt är. Definitionen kan kanske översättas med växt som planterats av människan i närheten av torpet. Detta innebär att en växt som påträffas i anslutning till ett torp men inte i markerna omkring klassas som kulturväxt, medan samma kulturväxt när den hittas på ett annat torp men även i dess omgivningar, inte klassas som kulturväxt. Skillnaden mellan vilda växter och kulturväxter är alltså här inte helt given. Man kan säga att kulturväxten ska ha varit till nytta för människan. Det kan vara att den använts till spånad, medicin, att färga med eller liknande. I projektet har hamlade träd definierats som kulturväxt, men inte betes- eller slåttergynnade växter. Figur 11. Hamlade träd som denna lind vid torpet Klipparbo på Ängsö, Västmanland är en del av det biologiska kulturarvet. 11

14 Metoden Hur börjar man? När du hittat det torp du vill arbeta med så börjar det roliga jobbet med att pussla fram dess historia! I den metod vi arbetat med har vi haft som lägsta ambition att med enkla tillvägagångssätt få fram uppgifter om den tidigaste och siste brukaren samt när torpet övergavs. Torpets byggnader Det har sett olika ut i vårt avlånga och geografiskt varierade land. Det är till stor hjälp att studera den historia kring nyetablering och ekonomisk struktur som finns för just det område din studie skall omfatta. Fundera kring vilka som har fått möjlighet att etablera torp, varför de har fått möjlighet och under vilka villkor. Torpen varierar naturligtvis både till form och utseende beroende på dess brukare och dess funktion. Låt oss ändå ta upp de vanligast förekommande byggnaderna vid ett torp. Bostadshuset kunde vara en enkelstuga och bestå av ett rum med öppen spis och en mindre kammare/kove. Den något större parstugan hade ytterligare ett rum. Bostadshuset kunde därutöver ha tillbyggnader för förvaring. På figur 16 sidan 13 finns flera olika planlösningar. Ladugård för djuren och någon eller några ekonomibyggnader i dess närhet. Förvaring för mat i form av jordkällare eller förvaringsgropar samt brunn för vatten. Utöver dessa tillkommer byggnader som brukarna behövde för sin ekonomi, till exempel en smedja, en bakstuga eller en tvättstuga. Dessa kan även ha enklare tillbyggnader. Figur Torplämningar består av flera olika komponenter, några exempel på det är från vänster, jordkällare, brunn, ladugårdsgrund och stenmurar. Bostadshuset har ett gårdstun kring sig där byggnaderna är samlade, oftast är ladugården en bit ifrån bostadshuset, likaså jordkällaren. Kring gårdstunets tomt ligger åker- och ängsmarken, dessa är torpets inägor, den mark som torparen brukade individuellt. På utmarken, ofta en skog, kunde de till exempel ha kreatur betande, hämta ved eller samla löv. Kring gårdstunet och inägorna finns många spår av brukarna: stenmurar, odlingsrösen samt äldre vägar till och ibland genom platsen. Sök upp spåren efter dessa! 12

15 Figur 16. Exempel på planlösning. Här finns stora ekonomiska och regionala skillnader, studera byggnadstraditionen för just din region (ur Larsson et al, 1997, s 176). 13

16 Kartor och arkiv På de olika regionala landsarkiven i Sverige finns flera olika dokument att söka i. I husförhörslängder finns bland annat namn på personerna som brukade och bodde på platsen. I mantalslängderna finns uppgifter om skattebetalningar. Bouppteckningar innehåller information om den materiella kulturen, bohag, redskap och kläder. Föremål som värderades högt kom att nämnas i bouppteckningar och sparas. Landsarkiv finns i Göteborg, Härnösand, Lund, Uppsala, Vadstena, Visby och Östersund. Sök på och se vilken region ditt område hör till. Figur 17. Exempel på en Häradskarta. Byggnadernas läge, namn och storlek på inägor kan ofta utläsas på dessa. I Nordiska museets arkiv finns ett stort etnologiskt material att studera. I deras frågelistor finns uppteckningar om det vardagliga livet utifrån olika teman. Från slutet av 1700-talet fanns möjlighet att teckna brandförsäkringar. I samband med det gjordes detaljerade beskrivningar av byggnadsmaterial, storlek och skick. Om du har tur finns just ditt torp med i försäkringslistorna, då kan du få en ganska tydlig bild av byggnadernas skick vid det tillfälle som besiktningen gjordes. Sök sockenvis på Studera äldre kartor för att se torpets storlek, namn och utveckling. På Lantmäteriets hemsida under fliken Historiska kartor kan du själv söka på ett geografiskt område. De vanligaste äldre kartorna är Geometriska avmätningar som finns från 1630-talet och framåt. På dessa kan man bland annat se bebyggelsens läge och antal hemman i byn. Från perioden då jordbruket skulle effektiviseras genomfördes olika reformer med syfte att få större sammanhängande brukningsenheter. Storskiftet pågick från och påverkade i stort sett hela landet. Storskifteskartor redogör för den ekonomiska värderingen av gårdar och marker. Storskiftet berörde främst åker och äng (Cserhalmi, 1999). Från 1803 påbörjades i södra Sverige enskiftet., från den förordningen finns enskifteskartor. Förordningen om Laga skifte skrevs 1827 och kom att påverka hela Sveriges landsbygd. I samband med genomförandet av reformen ritades många Laga Skifteskartor. På dessa kan det finnas detaljerade protokoll om byggnadernas skick, storlek och material. Generalstabskartorna upprättades av militären. Häradskartorna innehåller mycket information som är av intresse vid torpstudier. Byggnadernas läge, namn och storlek kan ofta utläsas på dessa. Under 1900-talet kan vi hämta information från de ekonomiska kartorna. Torp etablerades ofta långt bort från huvudgården, leta vid ägogränser efter markeringar för torp. Arkeologin visar ofta det som förbrukats och kasserats, den dolda ekonomin. Det kan vara intressant att se om det finns fornlämningar i närheten av torpet, kanske har människor bott på platsen under tusentals år. Detta går att ta reda på via fornminnesregistret, 14

17 Figur 18. Bra fördjupning är boken Smånamn och andra ortnamn av Nyström, Ortnamn och smånamn En plats namn beskriver ofta dess historia, det gäller bara att få fatt i berättelsen bakom. Genom namn kan odling, husdjur, jakt, fiske, vägar, hantverk, yrken, skrock och folktro framträda. Många namn är beskrivande, torpet kan ha namn efter platsens ekonomi som Fiskartorp och Kolartorp eller efter dess brukare som Anderstorp och Persbo. Namn kan också beskriva dess geografiska läge som Berget och Sjötorpet. Många soldattorp fick namn efter soldaten; Närtorpet efter soldat Erik Alfred Blad Näär (Sköld & Åman, 2004) eller så fick soldaten namn efter torpet. Det är ganska vanligt att ett torp ändrar namn. Det kan vara bra att tänka på under kart- och arkivstudier. Fotografier Kameran började användas mer allmänt ute i landet omkring förra sekelskiftet. Ett exempel på detta är prästdottern Eva Timm som i Lillhärad utanför Västerås gick omkring med sin kamera och dokumenterade alla torp och gårdar i socknen. Denna fantastiska bildskatt låg till grund för det första inventeringsprojektet (Sköld & Åman, 2004). Många bilder från första halvan av 1900-talet finns idag sparade i folks byrålådor och album. Inte sällan saknas dessvärre viktig information om bilderna. Vem är fotograf? När är bilden tagen i form av datum eller beskrivning av en speciell händelse. Vilka är byggnaderna och människorna på bilderna. Många bilder blir därför näst intill oanvändbara vilket är synd med tanke på det arbete som lagts ner på dokumentation för snart 100 år sedan. Men vet man vilket torp bilden är tagen på kan många bilder ofta bidra till att öka kunskapen om torpen och dess invånare trots att dessa skriftliga uppgifter saknas. Man kan till exempel se växter och intressant är om dessa växter kan återfinnas på samma plats idag. Mycket annat kan läsas ut ur dessa gamla bilder. Personernas kläder kan ge ledtrådar till ungefär vilket årtionde bilden är tagen. Bladverket på träd och buskar liksom vilka växter som blommar kan ge uppfattning om årstid. Skuggor kan ibland till och med ge uppfattning om vilken tid på dagen bilden är tagen! Vidare kan redskap i bilden ge en vink om hur markerna såg ut i anslutning till torpet, som att en långbladad lie inte användes i steniga marker. Figur På fotografierna ovan ser ni torpet Rönningstorp, till vänster och till höger Lägg märke till stenarna närmast i bild (pilen längst till vänster). På båda bilderna kan man skymta stigen som leder upp mot trappan (pilen längst till höger). Även syrenbusken mitt i bild går att identifiera på båda bilderna (pilen i mitten). 15

18 Källkritik I samband med all forskning är det viktigt att vara källkritisk. Stämmer verkligen uppgifterna du letat fram? Vem har skrivit dem, varför har de skrivits och när? Det finns många felkällor som gör att viktiga detaljer försvinner. Felläsning och felskrifning, då som nu. En del ord kan förr ha haft en annan innebörd. Det är till stor hjälp att sätta sig in i den tidens sedvänjor och även lagar. Ett mycket bra stöd är Ordbok för släktforskare (Andersson & Anderö, 2006). Var även noga med att anteckna och ange dina källor; Var har du hämtat informationen? På så vis blir det lätt för dina läsare att kontrollera eller själva gå vidare med forskning. Fältarbetet Dokumentera lämningarna Grunder efter byggnader hittas lättast i början av året när snön försvunnit och årets växter ännu inte börjat spira. Börja med att få en överblick över området genom att gå runt och se dig omkring. Vilka grunder kan du se? Hur ligger de i förhållande till varandra? Ungefär hur stort är området som ska dokumenteras? Hur grunderna ser ut kan som tidigare nämnts variera. Detta har naturligtvis olika anledningar. Hur länge har torpet varit övergivet? Var i landet är vi? Det finns flera olika regionala skillnader som är ganska karaktäristiska. Vilket byggnadsmaterial var vanligast? I Bergslagen finns till exempel grunder av slaggsten, en restprodukt från järnhanteringen. I trakterna kring Kinnekulle finns grunder av kalksten. Vad har platsen varit med om sedan den övergavs? Har den planterats med skog, eller fått vara ifred? Har växtligheten tagit över platsen? Börja med att leta efter bostadshuset. På den grunden bör det finnas rester efter spismuren. Sök efter trappsten och försök bedöma grundens Bra att ha med sig i fält Flora GPS Karta, såväl äldre som modern Kamera Kompass Långmåttband (ca 30 m) Myggmedel Regnkläder, stövlar Paraply Ritbräda Sittunderlag Solskyddsmedel Tumstock Vatten och fikakorg Visselpipa och mobiltelefon Vädertåligt papper, flera pennor & sudd utsträckning. Utifrån bostadshuset letar man sedan efter ytterligare byggnader; ladugård, jordkällare och olika ekonomibyggnader. Ha gärna en kopia på äldre kartmaterial med dig i fält och jämför. Ibland är grunderna tydliga och ibland är de svårare att finna. Det händer att det inte går att finna grunder fast de finns med på en karta. Då kan grundstenarna ha flyttats, kanske till en ny byggnad eller så kan platsen ha röjts. Det är viktigt att ta god tid på sig vid en inventering och gärna besöka platsen flera gånger. När du känner att du fått en överblick av platsens struktur är det dags att börja rita upp grunderna. Använd gärna ett regntåligt millimeterpapper, men naturligtvis går det även bra med vanligt papper. Fundera ut en lämplig skala för din ritning. Några bra skalor är 1:100, 1:200 eller 1:500. Använd kompass och orientera din karta mot norr och ta ut riktning på grunderna. Markera på kartan vad som är norr. Utgå från bostadshuset. Mät upp 1:100 1 m i verkligheten blir 1 cm på pappret 1:200 1 m i verkligheten blir 5 mm på pappret 1:500 1 m i verkligheten blir 2 mm på pappret 16

19 grundernas yttermått med tumstock eller långmåttband. Lägg kartan mot norr och rita in din grund i rätt väderstreck. Lägg ned stor noggrannhet på det som först ritas upp, då kan resterande uppritning ske i förhållande till den. Använd gärna de symboler som finns i rutan nedan. Det är dock viktigt ur tolkningssynpunkt att samma område dokumenteras med samma typ av symboler. Figur 21. Använd kompassriktningar när du anger grundernas längdriktning. Noggrannheten på bilden till höger är lagom. Mät sedan upp resterande bebyggelselämningar. Använd måttbandet och kompassen. Renrita din fältskiss när du kommer hem, passa på medan du har inventeringen färskt i minnet. Använd gärna en kamera när du inventerar, det är ett bra stöd för minnet. Dessutom dokumenterar du hur platsen såg ut vid tidpunkten för just din inventering. Kom ihåg att skriva vad och när du fotograferat på dina bilder! På ritningen är det bra att anteckna platsens namn, samt vilken socken och landskap den är belägen i. Anteckna även när ritningen är gjord. Om du har möjlighet att mäta in platsens läge med GPS kan även X och Y koordinaterna skrivas in. Dessa går även att leta fram i efterhand på 17

20 Figur Så här kan en fältskiss se ut, i fält och efter renritning. Som ni säkert förstår är det viktigt att skriva rent den när man kommer hem. Beskriv även lämningen med ord. Vilken typ av sten har använts till grunden, naturlig, huggen eller är grunden gjuten? Är den typisk för regionen? Hur höga är grunderna, knappt synliga eller kanske upp till en meter höga? Hur ser omgivande terräng ut? Hur ligger gårdstunet i terrängen, är det tät skog eller avverkat, hagmark eller igenväxt? Ju mer du antecknar om platsen desto fylligare blir din inventering. Det blir också lättare för andra att hitta till platsen om de till exempel vet att de ska leta efter en husgrund på toppen av ett krön. Nedan följer ett exempel på hur beskrivningen kan se ut. Exemplet kommer från torpet Vitmossen i Lillhärad, Västmanland (Sköld & Åman, 2004). Terräng: Lämningarna ligger i flack moränmark öster om och i kanten av en kuperad, blockrik moränhöjd. I norr, öster och söder ligger åkermark som fortfarande delvis brukas. Beskrivning: Lämningarna efter den södra och äldsta torpstugan syns idag endast som en ca 7x7 meter stor upphöjning i markytan med längdriktningen i norr-söder. Grundstenar liksom spismursröse saknas helt. Tio meter åt väster finns däremot uthusgrunden kvar, med måtten 18x5,5 meter i norr-söder. Den norra och yngsta husgrunden är 9x8 meter, med längdriktningen i öst-väst. Stenfoten består av tuktade stenar och mitt i grunden finns ett stort spismursröse. Intill södra väggen finns grunden efter en förstukvist. Den tillhörande ladugårds- och uthusgrunden ligger 60 meter mot norr. Skador: Den yngsta ladugårdsgrunden har nya skador efter plöjning av åkern intill. 18

21 Dokumentera växterna Växterna måste inventeras vid flera tillfällen under året för att få med alla. Tidigt på våren kommer lökväxterna som scilla och påsklilja. Längre fram på sommaren kommer perennerna och framåt hösten växter som höstaster. På hösten är det också läge att samla in frukt för sortbestämning. Detta kan man få hjälp med på olika fruktbestämningsdagar som ofta anordnas av trädgårdsföreningar och liknande. Håll utkik efter annons i den lokala tidningen! När man ska rita in växterna på situationsplanen är det bra om man har en skiss på befintliga grunder att utgå ifrån. Börja med träd och buskar som ju stått på samma plats sedan de planterats. Fyll därefter i med övriga växter som lökväxter, perenner och slingerväxter. I fält kan det vara enklast att använda någon form av symboler istället för att skriva namnet på växterna. Det kan vara siffror, bokstäver eller liknande. En enkel teckenförklaring i kanten av skissen gör det möjligt att följa vilka växter som hittats. För buskar och träd symboliserar en ikon en växtindivid, men för andra växter som prästkragar, aklejor och liknande kan det bli väldigt plottrigt om varje planta ska ha en egen symbol. Här kan ett moln (se figur 100 nedan) med lämpligt antal ikoner för just den växten symbolisera att det inom detta område finns många plantor av denna art. Andra ikoner kan därefter användas vid renritning för att åskådliggöra vilka växter som hittats. Figur Vid dokumentation av växter är det enklast att utgå från en renritad situationsplan och markera in växterna i förhållande till befintliga grunder. Siffror eller liknande symboliserar de olika växtsorterna i fält för att ersättas med (i det här fallet) ikoner vid renritningen. 19

22 Figur I datorn överförs siffrorna till ikoner. En teckenförklaring redogör för vad ikonerna betyder. Det är även viktigt att beskriva växterna med ord som komplement till situationsplanen. Nedan följer ett exempel hämtat även det från Vitmossen. Växtligheten runt den äldre bebyggelsen i söder, domineras av syrener och krusbär. Öster om boningsgrunden står ett äppelträd och bakom den slingrandes i buskaget, finns ett par plantor av humle. Det är troligen frågan om honplantor som odlats för öltillverkning. Kanske finns det här ett samband mellan vårt fynd av humle och det faktum att torpet en gång i tiden skattlagts? Äppelträdet vid den äldre grunden är av sorten Trogsta, som har dragits upp av Karl Erik Johansson, Trogsta, Enköpings Näs församling. Detta skedde någon gång under senare delen av 1800-talet. Johansson som avled 1907, hade en plantskola och förökade där bland annat Trogstaäpplet. Han försökte på alla sätt att få folk att plantera fruktträd. Det berättas att han gick omkring i Enköpingstrakten och bar sina fruktplantor i en ryggsäck. Vare sig folk ville eller ej, så planterade han fruktträd åt dem. En son till honom startade Enköpings plantskola (Nilsson, 1987). Vid den nya husgrunden finns ett stort buskage med snöbär och syrener. I husgrunden återfinns såpnejlika och åkervinda. Vitmossen är det enda torpet med vita syrener, på alla de andra finns den blålila bondsyrenen. Runt den äldre lämningen finns stora mängder av träjon och likaså mot skogen i väster hela vägen bort mot och förbi den yngre delen. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns mer växtlighet runt den äldre än den yngre lämningen. 20

23 Växttabeller Om man har inventerat många torp och hittat många olika kulturväxter kan en tabell hjälpa till att åskådliggöra vilka växter och var man hittat dem. Nedan följer ett exempel från inventeringarna under 2008 på olika platser i Sverige. Uppställningen av växterna följer Krok & Almquist 1994, 28:e upplagan, 2:a tryckningen. Växternas vetenskapliga släktnamn anges med fet stil och därunder dess svenska namn och vilka torp den hittats vid. Tabellen visas inte i sin helhet. Stora Salen Strömans Fågelhult Rydells Dryopteridaceae Träjon X X Liliaceae Brandlilja X Krollilja X Hemerocallidaceae Daglilja X Amaryllidaceae Pingstlilja X X Iridaceae Iris X Fagaceae Ek X Corylaceae Hassel X Ulmaceae Alm X Cannabaceae Humle X Urticaceae Nässlor X X Polygonaceae Rabarber X Var stod fotografen? Att hitta tillbaka till var fotografen en gång stod är inte alltid enkelt. Men i de gamla bilderna finns ofta många ledtrådar. Har man hittat grunderna brukar det vara ganska enkelt att se vilken sida som är lång- eller kortsida och orientera sig därefter. Finns ventilationshål i grunden? Spismursröset är en annan sak som är lätt att se. Dagens röse ska vara beläget under skorstenen på fotot. Ingången låg ofta åt söder och kan idag ofta ses som trappsten eller trappa. Kanske fanns en liten utbyggnad i form av veranda eller förstuga. Annat som kan ge ledtrådar om var fotografen stått är att studera omgivningarna. Finns kanske andra grunder i närheten som kan hjälpa till med orienteringen? Hur sluttar marken? Åkrar, ängar och skog som fortfarande finns kvar? Finns stora stenar som kan hittas igen? Syns det några buskar eller träd? Se figur sidan

24 Växter Här nedan följer beskrivning av några av alla de växter som ofta återfinns vid torplämningar. Endast ett urval av växter tas upp, indelat i ett antal kategorier; vårdträd, fruktträd, bärande buskar, övriga buskar, slingerväxter, nyttoväxter, lökväxter och perenner. Bestämning och namngivning av växterna följer Krok & Almquist 1994, 28:e upplagan, 2:a tryckningen. Vårdträd Figur 28. Tre lönnar planterade på rad som vårdträd vid Svarvartorp i Lillhärad, Västmanland. Foto Eva Timm någon gång mellan Träd som planterats i anslutning till huset och som tilldelades övernaturlig, beskyddande verkan kallas vårdträd. Ett sådant träd står ofta framför huset eller också har man planterat ett träd på vardera sidan om grinden, för att beskydda dess invånare. Lönn, Acer platanoides, är väldigt vanlig som vårdträd i Bergslagen men planterades även på andra håll i landet och har odlats åtminstone sedan 1700-talet. Lönnen odlas ofta för sina vackra höstfärgers skull. Löven användes till kreatursfoder och virket till slöjd och finare snickeriarbeten, som musikinstrument och intarsia (Carlberg, 1988). Yx- och räfsskaft av lönn lär ha gett mindre blåsor än skaft av andra träslag (Almgren et al, 2003). Barken har använts som rött färgmedel. Stammens saft är under savstigningen på våren mycket riklig och kan liksom den nordamerikanska sockerlönnen inkokas till socker (Lindman, 1974, band 6). Under och talen hyste man i Sverige stora förhoppningar om lönnen som sockerproducent. Produktionen fick dock aldrig någon praktisk betydelse och intresset avtog så småningom (Almgren et al, 2003). Däremot användes saven, spädd med vatten, som måltidsdryck (Wallenquist, 2007). Figur Lönn är ett omtyckt vårdträd och står ofta flera tillsammans. Ekens, Quercus robur, ved har länge varit uppskattad av människan för sin hårdhet och motståndskraft. Under flera hundra år tillhörde alla ekar kronan, eftersom veden användes till skeppsbyggnad. Upp mot 2000 välväxta ekar gick åt för att bygga ett örlogsfartyg av Wasas storlek (Almgren et al, 2003). Sverige skulle troligen inte ha haft sin stormaktstid om det inte vore för våra ekar (Bolin, 1949). Eken är än idag symbol för Sveriges styrka och frihet och återfinns i sparbankens symbol. Det var belagt med stränga straff att hugga ner eller skada ekar, till och med småplantor hade samma skydd. Detta är ett skäl till att ekar ibland står kvar mitt ute i åkrar. 22