Stundar en omlivalfning. inom lakarekonstens omrade? SAMT NAGRA ORD I EN REFORMFRAGA THORD BONDE. MED J. H. KELLGRENS PORTRATT.

Transkript

1 <r>c: Stundar en omlivalfning inom lakarekonstens omrade? exl-!'x) ViY is J. I. KELLGREN SAMT NAGRA ORD I EN REFORMFRAGA % & AF THORD BONDE. MED J. H. KELLGRENS PORTRATT. IX) Jwi' Jit' (X) W : /4\! STOCKHOLM HOS ALBERT BONNTER PRIS 1 KR. 25 ORE.! sv ht^/ Tlw (Mm QfwwiSlfiwp

2

3

4

5

6

7 STUNDAR EN OMHVALFNING J. H. KELLGREN SAMT NAGRA ORD I EN REFORMFRAGA AF THORD BONDE. MED J. H. KELLGRENS PORTRATT. STOCKHOLM HOS ALBERT BONNIER 1887.

8 Lund, Aktiebolaget Fredrik Berlings Boktryckeri och Stilgjuteri

9 Forord. Foreliggande uppsatser, som till storsta delen varit inforda i tidningen Vart Land, utgora icke, sasom man fran vissa hall velat gora troligt, en utmaning ty hvartill skulle val qcksa en sadan tjena? De asyfta vasentligen att frambara en vordsam, om ocksa allvarlig uppmaning forst och framst till vara hogt aktade lakare att fordomsfritt taga den Kellgrenska behandlingsmetoden i skarskadande ur medicinsktvetenskaplig synpunkt. Att har foreligger nagot delvis nytt af stort varde pa terapiens omrade, derom ar jag pa grund af fackmans vitsord och personliga iakttagelser tills vidare lifligt ofvertygad. I sjutton ar har emellertid detta behandlingssatt varit kandt och erkandt afven af lakare, utan att d6ck nagon fullstandig belysning fran detta hall kommit det samma till godo. Hade sa skett, skulle troligtvis dessa blad aldrig sett dagen. Mot den del af uppsatserna, som behandlar Kellgren och hans lifsgerning, har forfattaren sjelf gjort den anmarkning, att ljuset stundom faller ofver framstallningen pa ett sadant satt, att skuggorna, som ju maste antagas vidlada denna liksom hvarje annan mensklig verksamhet, varda undantrangda. Denna omstandighet sammanhanger med forfattarens syfte, som vasentligen varit att i nagra korta drag

10 II fasta uppmarksamheten pa hvad Kellgren genom sitt behandlingssatt faktiskt utfort eller kunnat utfora, men ej att uppvisa, hvad ban ickc formatt utfora, ty till en sa beskaffad framstallning, som ju tillhor den fullstandiga mohografien, bar forfattaren saknat bade stoff, tid och krafter. For deras rakning, som mojligen kunde inbilla sig, att forfattaren till dessa uppsatser eller den aktade tidning, som intagit dem i sina spalter, med eller mot sin vilja gjort sig till redskap for en s. k.»reclame», ma anmarkas, att hvar heist i Europa Kellgren anlagt sitt institut eller nagon afdelning af det samma, bar tillstromningen af patienter snart blifvit stor, stundom allt for stor, och i detta ogonblick torde bans rykte vara sa stadgadt, att nastan hvar heist inom den civiliserade verlden ban ville nedsla sina bopalar, der skulle ban ocksa finna det begransade antal patienter, ban nu for tiden kan eller vill mottaga, utan att for sadant andamal behofva anlita ens,nagot slag af offentligt meddelande om sin tillvaro pa platsen. Uppsatsfoljden»Nagra ord i en reformfraga* ar fornamligast amnad att utgora den bakgrund, mot hvilken den Kellgrenska sjukdomsbehandlingens grundsatser tydligast afteckna sig. De fleste af grundtankarne i denna framstallning, hvilka forfattaren fun nit eller aterfunnit i ansedda fackmans skrifter, torde icke innehalla nagot nytt for den bildade lakaren och sta derfor icke heller bar for bans rakning. Snarare torde de bora betraktas sasom maningsord fran den medicinska vetenskapens eget lager till en hvar, som det vederbor, att eftersinna, hum vida vi icke pa helsovardens omrade nagot hvar aro fangna i- fordomar, som locka oss att tro eller att handla sa, som om vi verkligen trodde, att sjukdomars botande ej i nagon vasentlig man stode i sammanhang med vare sig naturen eller naturens berre eller vara

11 111 egna atgoranden, utan forst och sist berodde pa lakaren och hans recept, fordomar, som stalla oss till lakaren i ett osjelfstandighetsforhallande liknande det, som den blindt troende katoliken intager till sin kyrka, fordomar, som invagga oss i den villan, att vi i och med receptet kopt oss ett slags aflats- bref for alia de synder mot var kropp, vi redan begatt, ja, kanske afven for dem, vi amna bega. Dessa uppsatser aro hallna i en sa allman form, att de icke behofva^ forutsatta andra insigter an dem, som kunna sta till sammans med en vanlig universitetsbildning. Skulle forfattaren detta oaktadt kunna ofverbevisas om misstag, sa skall ban befinnas vara lika, villig att erkanna dessa som ovillig att underkasta sig det maktsprak, som bjuder, att ingen, som ej ar i stand att upp- visa vederborligt fakultetsintyg, ma ega rattighet att syssel- satta sig med teorierna pa detta omrade. En medicinsk sanning forvandlas icke till logn blott derfor, att den fram- stalles af en filosofie doktor, lika litet som en medicinsk logn forvandlas till sanning blott derfor, att den handelsevis prak- tiseras af en eller annan medicine doktor. Den fraga,' i hvilken detta lilla arbete sa att saga ut- rnynnar, fragan om en forbattrad helsovard pa var landsbygd, ar for forfattaren icke ny. Sarskildt i n:r 50 af Svensk Folk- tidning for 1883 gjorde ban ett uppslag till en mera omfat- tande behandling af den samma, Atskilliga tecken synas emellertid antyda, att denna vigtiga fraga snart skall med hela kraften icke blott af en nationel kulturfraga utan ocksa af en mensklighetsfraga tranga sig fram pa de offentliga an- gelagenheternas dagordning; och, ehuru strangt upptagen af arbete pa ett helt annat omrade, skulle forfattaren gerna onska lemna ett fullstahdigare bidrag till fragans belysning. Han begagnar derfor har tillfallet forklara, att ban med tack- samhet mottager hvarje sanningsenligt meddelande i detta

12 iv amne, sarskildt om sadana fakta som de vid bokens slut anforda angaende rodsotsepidemien i v sydostra delen af vart land, och torde sadana uppgifter, forsedda med den arade meddelarens namn, yrke och boningsort, benaget insandas under adress: Lektor Oscar Svahn, Kalmar. I mars Forfattaren.

13 Innehall. Forord. I. ' Nagra ord i en reformfraga, ss ' 1. Herr X.. sid Tro och tvifvel» Ar. laran om medikamentsbehandlingen en vetenskap?..» Forblandningeu af sjukdomskiillan och sjukdomsstallet. Gifternas anvandning sasom lakemedel» Den ensidiga medikamentsbehandlingens demoraliserande inflytande pa bade lakare och patienter» 26. II. Jonas Henrik Kellgren, ss Drag ur hans barndoms- och ungdomslif > Kellgren i Gotha.» Kellgren i London, Norderney, Baden-Baden och Sanna» 56. III. Efterord, ss Ytterligare nagra ord om J. H. Kellgren och hans sjukdomsbehandling» 80., 2. Nagra uttalanden fran framstaende medicinske vetenskapsman och lakare mot den ensidiga medikamentsbehand lingen m. m» 87. ' 3. Om utsigterna for en allmannare anvandning af den Kellgrenska sjukdomsbehandlingen» 94.

14

15 Mgra ord i en reformfraga. 1. Herr X. Hvem har icke nagon gang patrafifat en sjukling, i hvars lidandeshistoria man aterfunnit ett eller flera grunddrag af den berattelse, med hvilken t. ex. patron X. allt emellanat undfagnar sina vanner? Herr X. befann sig redan som ung i dessa vanligen afundade och dock i sjelfva verket sa foga afundsvarda lefnadsvilkor, som tillata en menniska att icke gora stort annat an lefva for sin helsa. Detta gjorde ocksa patronen sa grundligt, att ban vid sitt intrade i mannaaldern fann sig vara verkligt sjuk. Han led af matthet och somnloshet, men framfor allt af standigt aterkommande haftiga smartor i underlifvet Han besokte nu forst och framst i tur och ordning alia de lakare, som befunno sig i hans narmaste omgifning, fick af nastan en hvar bland dem ett nytt recept och «tog in», sa att hans ursprungligen godmodiga anlete slutligen tillegnade sig sasom ett konstant drag den muskelstallning, som atfbljer intagandet af en braddfull matsked ricinolja. Men ingenting halp, och patronen beslot nu att vanda sig till specialisterna. «Det ar reumatism», sade den ene, och sa tog patronen in salicylsyra, sa att han svettades bort ungefar 20 skalp. af sin materia och ett motsvarande, ehuru ovagbart qvantum af sina sjalsformogenheter, i syn-

16 2 nerhet minnet, dock icke varre, an att ban nastfoljande var kunde resa till Aix les Bains och derstades lata klatscha sig af den beromda varmduschen, for hvilken eljest den mest inbitna reumatism ej plagar halla stand. Men patronens vark holl i sig och brydde sig icke mera om duschen i Aix les Bains, an om den varit en vanlig flugsmackare. «Tacka for deth utropade specialisten n:r 2. «Ni har aldrig haft reumatism mer an min gamla stofvel. Ni lider af magkatarr.^ Sa fick patronen ett nytt recept jemte nya dietiska lefnadsregler, for ei\a aret till Porla, andra aret till Karlsbad, forminskades ytterligare till omfang och vigt, men fick behalla varken. Nu vande sig herr X. till n:r 3, en ung lakare, som borjat fa ett stort anseende for bade skicklighet och samvetsgrannhet. Denne undersokte patronen fran topp till ta,. knackade pa honom bade fram och bak, lyssnade, tog fram bade glasroret och salpetersyran m. m. och sade slutligen med stor bestamdhet: «Magkatarr ar det icke och icke heller reumatism, men hvad det ar, kan jag icke saga er. Blott ett vill jag tillrada: skaffa er nagon passande sysselsattning, lef ordentligt, men lat bli att svalta er.» «Hvilken okunnig bestu tankte patronen, i det han med annu tyngre Qat an vanligt stapplade utfor doktorns trappa* «En sadan der understar sig att kalla sig lakare! Han begrep ju rakt ingenting och hade icke ens det vettet att «skrifva» nagot, och detta oaktadt holl han till godo med min tiokrona! Det kan man kalla charlataneri, sa det forslar!* Sa fick patronen hora talas om en ny lakare «f6r allt och alla», som uppdykt nagonstades pa vestkusten, och som bevisligen utfort manga vackra kurer. Patronen var naturligtvis ej sen att salla sig till den pilgrimsskara, som fran alia hall och kanter vallfardade till den nye undergoraren. Efter nagra timmar af spand vantan varder slutligen patro nen inslappt, vederborligen undersokt, erhaller sitt recept jemte atskilliga dietiska regler af stort varde, kanner sig i hog grad' imponerad och reser hem med hjertat fyldt af nya forhoppningar, hvilka kanslor ytterligare forsotmas af med-

17 3 vetandet att det hela dock i sjelfva verket kostat blott en spottstyfver. Bland de dietiska reglerna lastes ocksa: com aftnarne intet annat an hafregrynsgrob ett fodoamne, som, i trots af sin obestridliga fortrafflighet, dock sa langt herr X. kunde minnas till baka, stadse utgjort ett af foremalen for bans lifligaste afsky. Men hvad gor man icke for att radda lifvet? Man ater till och med hafregrynsgrot. Alltsa, patronen tog nu in af mixturen en matsked hvar annan timme utan att spilla en droppe och pumpade i sig sin hafregryns grot med talamodet hos ett sanningsvittne. Men varken? Den fortfor, sa att patronen till sist icke kunde undga att vid nastan hvarje sked, han tog i synnerhet af groten utstota de bevingade orden: «Billig und schlechtu Med en suck staller patronen slutligen medikamentsflaskan i skapet bredvid den legion af dessa lakarekonstens hjelptrupper, som derstades forut voro uppradade, hvarefter han borjade fundera pa, hvar han nu skulle soka bot for sin sot. Plotsligt far han hora, att nagonstades borta i Srnalands obygder bodde en s. k. «klok gubbe», Visserligen hade denne icke mer an ett enda recept lyckligtvis, tankte patronen men sa hjelpte det i stallet mot nastan alia mojliga sjukdomar. Att lakarne icke aro nagra «kloka gubbar», det trodde sig patronen hafva erfarit, men hvarfor skulle icke en «klok gubbe» kunna vara en riktig lakare? Hvem vet? Vetenskapens fornamsta fel ligger deri tankte patronen vidare att den aflagsnat sig for langt fran naturen. Folket deremot ligger annu och diar sitt vetande vid naturens modersbrost Se der skilnaden! Ondt kan det val dessutom aldrig gora och sa forskaffade han sig med tillhjelp af vans vanner och mot ett kontant utlagg af So ore det beromda receptet. Det inneholl Gud ske lof ingen klassisk rotvalska, utan endast de tva hemlighetsfulla bokstafverna M. K., skrifna med s. k. dragkistestil, samt «doktorns» namn. Receptet var kandt pa hvarje apotek inom tio mils omkrets, och mot vederlag af annu en femtiooring erhaller patronen fran ett af dessa apotek en stor pase,

18 4 innehallande riagot som luktade hogst markvardigt. «M. K.5> betydde nemligen belt enkelt «Mina kryddon. «M. K.» skulle portionsvis kokas i ett halfstop vatten, «till dess halfstopet gatt i hop till ett qvartera, hvarefter blandningen skulle intagas icke matskedsvis, utan spilkumsvis strax fore sangdags. Aftonen kom* Allt var i ordning. Der stod nu patronen i nattrock, tofflor och nattmossa och betraktade med blandade kansloi* den markvardiga blandningen. «Farval hafregrynsgrot U sade patronen slutligen med fast stamma, och sa tomde han den stora mandarinkoppen, full af rykande K.» utan att blinka, ehuru han samtidigt holl pa att storkna, ty «M. K.», pastod patronen, smakade varre an aktningen for vara lasare forbjuder oss att nedskrifva de tre har erforderliga ljudtecknen. Sa krop han till kojs och drog nattmossan ofver oronen samt befann sig snart i samma tillstand som Lamartine, da han diktade: han sof icke, men han dromde dromde om «M. K.» «0 nature, mumlade patro nen, «huru underbar ar du dock icke i din enkla, oskuldsfulla storhet!» Men han hade icke val utsagt det sista ordet, forr an han for upp som en blixt, i det samtidigt «M. K.^ med en hisklig fart rusade ut samma vag de kommit in. Naturen hade nu svikit honom liksom forut vetenskapen. Hvad skulle han nu taga sig till? Diet maste man ju dock i alia handelser iakttaga, och sa vardt patronen vegetarian och borjade starkt fundera pa, huru vida det icke rent ut sagdt vore statens pligt att medelst lag forbjuda det omenskliga nedslagtandet af oxar, kalfvar, far, svin och fagel, i synnerhet den art af honsfaglar, som varper frukostagg. Under afvaktan pa detta framsteg bade i mensklighetens och djurens historia blef patronen emellertid allt blekare, mattare och magrare i hela sin kropp med undantag af benen, som borjade antaga vissa orovackande dimensioned Hade patronen forut varit melankolisk, sa blef han nu rent af hypokondrisk samt borjade allvarligt fundera pa Boltzius. «Det kan ju hjelpa»,.tankte han, coch den ene vet ju precist lika mycket eller lika litet som den andre.s

19 5 «Men kanske bror dock dessforinnan borde forsoka litet massage?» tillradde honom en af bans vanner, for hvilken ban klagat sin nod. «Ja, kanske», genmalde herr X. med en suck, och sa begaf ban sig med tungt hjerta i vag till, en beromd massor, som ocksa bevisligen utfort manga vackra kurer, och hvars kraft dessutom var sa stor pastod man att ban till och med kunde sofva sina patienter pa hundra mils afstand, blott man kommit riktigt ofverens om den timme och minut, da patienten skulle tanka pa doktorn och doktorn pa patienten, och doktorns och patientens klockor forstas ej gingo allt for rasande. Visst vore detta bra skont, tankte var stackars van, da ban horde detta kraftprof omtalas, ty att begagna morfin hvarje afton for att fa nagra timmars dalig somn, kan dock omojligt i langden vara riktigt helsosamt. Sa begaf han sig, som sagdt, a stad. Men vid den beromde massorens forsta angrepp pa bans svullna ben for patienten i vadret och svor dyrt pa, att han hellre doge tva ganger om, an han underkastade sig en sadan misshandling. «Ja, hjelper icke detta, sa ar det Guds vilja att ni skall do*, forklarade massoren lugnt. «Pa Var Herres makt bar jag aldrig tviflat, men pa er tviflar jag», utbrast herr X. ursinnigt, «och pa alia lakare i hela vida verlden.» Sa beslot ban att gifva bade Boltzius och Nelly Hall pa baten samt att fara hem for att med stilla undergifvenhet foga sig i sitt ode. Han ville do, men «d6 sjelfr utan nagon som heist lakarehjelp. Dock den allra vanligaste hoflighet bjod ju att dess forinnan gora ett litet afskedsbesok atminstone bos nagra af de mest framstaende man, han fordom sa ofta besvarat. Sagdt och gjordt. Den forste undersoker honom mycket noga, anbefaller honom att ofordrojligen skaffa sig ett par langstrumpor af kautschuk, emedan hans ben eljest skulle kunna hitta pa det oradet att spricka, derefter skrifver han ett recept, och sa foljer han patienten till dorren med en

20 6 handtryckning och en blick, hvilken sager sa mycket som: «Farval Sofi, vi se hvar andra aldrig ateru Den andre anser efter en langre stunds allvarligt begrundande, att det pa sjukdomens nuvarande stadium icke finnes nagon bot utom vid en nyligen upptackt badort, men belagen sa langt bort, att patronen ogonblickligen glommer namnet, Den tredje lakaren, doktor Y., en af patronens ungdomsvanner, sager efter en stunds undersokning belt enkelt: «H6r nu pa, bror X., du ar ju ingen gammal sakramentskader kruka?» Nej, det var patronen visst icke. «Lat oss derfor tala rena verba. Har ar icke vardt att braka langre. Alia maste vi do forr eller senare, och du har nu intet annat att gora an att fara hem och lagga dig,, sedan du forst gjort upp ditt testamente, och hm for den handelse du tanker disponera nagot af din formogenhet till allmanna andamal, sa glom inte bort Foreningen for sarade och sjuka i falt.» (Vannen var handelsevis regementslakare.) Sa begaf han sig pa hemvagen, fullt och fast besluten att folja sin gamle vans rad i allt, kanske med undantag af det der om de sjuke och sarade i fait. Som han nu icke langre uthardade jernvagsskakningen, sa for han i egen vagn och under sma dagsresor samt gastade hvar han kunde hos vanner och bekanta. Under ett af dessa gastbesok kom han att tala med en gammal hushallerska pa stallet om sin' sjukdom. Njurarne voro angripna, sade han, och nu vore han till doden domd. «Strunt i den sjukan» yttrade den gamla hushallerskan foraktligt. Den hade hon botat val ett tjog ganger, antingen det nu var it sockersjuka eller agghvita eller hvad allt doktorerna kallade det. Botemedlet var dessutom mycket enkelt och smakade till pa kopet alls icke ilia. «Och det skulle vara?» sporde den sjuke med ett matt, ironiskt smaleende. ssmultrom, genmalde hushallerskan kackt.

21 7 Nu ofverfblls den sjuke af en skrattparoxysm, sa att kautschukstrumpan pa det venstra benet, som var varst angripet, hotade. att explodera. sja, skratta ni», svarade den gamla forargad, cmen 1yd radet.a Na val. X. kom andtligen hem till det valbekanta stallet, der han nu skulle saga farval at det kara, elandiga lifvet. Det var i midten af Juli. Smultronen glodde och doftade som skonast. Smultron hade i forna dagar utgjort en af patronens alsklingsratter, som han dock pa manga ar icke vagat smaka af fruktan for magsyra och hetta at hufvudet. Nu, da han i alia fall skulle do, tyckte han, att han gerna kunde unna sig denna oskyldiga njutning och at derfor med strykande matlust ett ragadt fat smultron till frukost, ett annu storre till middagen och ett nagot mindre till qvallen, lade sig derefter till sangs, beredd pa det varsta, men somnade som en stock och vaknade nasta morgon sa latt om hjertat och sa glad i hagen, som han ej varit sedan manga langa ar till baka. «Smultron!» skrek patronen och slog nattmossan i vaggen, i det han samtidigt borjade kanna en, som han till en borjan tyckte, rent af syndig begarelse efter kalfkotletter med spritarter. «Ar det nm, mumlade han for sig sjelf, «pa det viset staldt har i verlden, att vi alia maste do forr eller senare, som den gamle skurken Y. pastod, sa ar det val icke vardt for kalfvarne att soka undandraga sig denna katastrofo och sa bestalde han sin frukost, at biff till middagen och kyckling till qvallen, allt med smultron, blef med hvarje dag allt kryare, raskare och framfor allt mera smalbent. Nar smultronen togo slut, fortsatte han med jordgubbarne, och nar sex veckor voro forlidna, sprang han omkring pa falten som en yngling och hoppade ofver gardsgardarne som en rabock, hvilket allt var sa mycket nodvandigare, som hans inspektor handelsevis rakat blifva sjuk och man befann sig midt i skordetiden.

22 8 Femton ar hafva sedan dess forflutit. Patronen har nu uppnatt en alder af nagra och sextio ar, men ar allt fortfarande frisk och kry som en mort. Hvad kunna vi nu lara af denna sannsaga? «Att. pa tron X. var en gammal asna», torde nagon svara. Kanske, kanske ocksa icke. I hvilket fall som heist torde man dock vara berattigad att med hansyn till detta fall framstalla foljande fragor: yar patron X:s sjukdom af en sa invecklad beskafifenhet, att den maste forblifva oatkomlig for vetenskapen hvarfor da ordinera mixturer? Kunde ater sjukdomens art utronas, sa fraga vi icke: hvarfor blef da patienten icke botad, enar han ju hade bade rad och formaga att vanda sig till framstaende lakare i ett land, der lakarekonsten faktiskt star hogre an i de flesta andra lander i verlden? Vi framstalla icke detta sporsmal, emedan botandet af en sjukdom kan bero pa mangahanda omstandigheter, utan vi fraga endast: hvarfor da alia dessa olika recept, alia dessa olika kurer? Var det vidare smultronen, som gjorde patro nen frisk eller den langa svaltkuren eller den omstandigheten, att han efter denna kur borjada ata sig matt hvarje dag, eller var det den lyckliga tillfalligheten, att hans inspektor blef sjuk, sa att han nodgades arbeta och lefva som en riktig menniska, eller var det slutligen alia dessa orsaker tillsammantagna, som astadkommo en sa gynsam verkan? Ingen vet det. Och sa blott annu en liten fraga: huru var det mojligt, att tre erkandt framstaende lakare kunde doma patronen till doden? Ty att sa skedde ar lika faktiskt, som att den till doden trefalt domde manga ar derefter icke blott lefvat, utan ocksa befunnit sig vid en jemforelsevis fortrafflig helsa. Ingen dodlig torde kunna pa ett fullt tillfredsstallande satt besvara dessa sporsmal. Men i sadant fall aterstar blott en slutfraga: hvad aro alia de tusenden, som annu i vara dagar under en eller annan form, i hogre eller lagre grad delat patronens ode, annat an hogljudda eller dodstysta anklagelser mot nutidens lakarekonst?

23 9 2. Tro och tvifvel. Inom det nyare samhallet fins ma handa intet lefnadsyrke, hvars medlemmar atnjuta en sa vidt utbredd och i de ojemforligt fiesta fall valfortjent aktning som utofvarne af lakarekallet. Orsakerna till detta forhallande aro latt funna. Inom fa andra stand patrafiar man ett sa stort matt af grundliga. och mangsidiga vetenskapliga studier, sa mycken allmanbildning, praktisk klokhet, verldserfarenhet och menniskokannedom som harstades, hvartill kommer, att pligtuppfyllelsen pa detta omrade forutsatter stora personliga anstrangningar och uppoffringar, ett talamod, en godhet och menniskokarlek, som icke kunna galdas med annat mynt an nagra af hjertats basta och varmaste kanslor.. Endast presten kan i dessa hanseenden tafia med eller ofverga lakaren. Afven den forre har ju i en viss mening till uppgift att vara lakare och borde sasom sadan afven i yttre hanseende sta ofver sin medbroder pa medicinens omrade lika mycket som sjalen star ofver kroppen. I enskilda fall forvarfvar sig val ocksa den framstaende presten en dylik stallning, men i allmanhet maste han inom det sociala lifvet noja sig med an dra rummet, helt enkelt emedan presten af de fiesta menniskor anses mindre behoflig an lakaren. Nog kanna vi nagot hvar, att vi aro behaftade med sjalskrampor, och att vi ocksa skulle kunna behofva nagon lakarehjelp for att bota dem. Men i allmanhet aro ju dock dessa storningar i vart religiosa medvetande ej sa allvarliga, att de hindra oss fran att fullfolja vara dagliga sysselsattningar, och sa lange detta icke intrafifar, ar det ju ingen fara. Kommer tid, kommer val ocksa rad, och skulle det nagon gang ga riktigt allvarsamt pa tok med oss, "sa matte val, heter det, den store undergoraren, som formadde skapa verlden af intet, ocksa kunna omskapa en syndare till en engel. Men om han nu handelsevis icke skulle vilja det? Ja, utan tvifvel vore detta betankligt; men, som sagdt ar, den saken reder sig nog! Sa hoppas hvarje rattrogen kristen hedning.

24 10 Men om var kropp angripes af nagon plaga, som lagger oss pa sjukbadden, och som hindrar oss icke blott fran att arbeta, utan ocksa fran att njuta, sa intrader ett annat forhallande. Ty att lefva utan att arbeta, det kan val ga for sig, ja, kan stundom vara angenamt nog, men att lefva utan att njuta ar ett uselt lif, och ur ett dylikt elande maste vi radda oss till hvad pris som heist, och sa tillkallas lakaren. Stundom hander det nu visserligen, att kallelsen kommer nagot for sent, att kraftkallan ar uttomd, att allt hvad han «skrifver» ar lika vardelost som allt hvad vi «taga in». Men i de flesta fall komma vi dock ater pa benen, och om du eller jag eller nagon af vara narmaste upplefvat denna angenama handelse, sa lyckonska vi forst och framst oss sjelfva och tacka sedermera var lakare af hjertans grund om vi icke aro allt for sjelfviske betala hans honorarium med vida mindre suckan an apoteksrakningen, vilja gerna se honom sasom en af hedersgasterna i vara hem och betrakta honom merendels som var van och valgorare och harutinnan gora vi fullkomligt ratt. Skulle vi handelsevis tillhora den del af slagtet, i hvars fint byggda hjertkammare hvarje varmare stamning sa latt antager omhetens fargton, sa hander det icke sallan, att vi rent af blifva kara i vara lakare, hvilket i forbigaende sagdt stundom kan vara ganska angenamt, men nagon gang ocksa mycket oangenamt for bada parterna. All ofverdrift skadar. Annu en omstandighet fortjenar har att framhallas, nemligen den heder och redbarhet, som utmarker sarskildt vara svenska lakare. Sa sallan, att man nastan kunde saga aldrig, hor man en svensk lakare inblandad i nagot af detta slags ruskiga eller hemska dramer, hvilkas slutakter sa ofta utspelas infor utlandets brottmalsdomstolar. Frestelsen for den mindre samvetsgranne lakaren att missbruka den makt, han eger ofver lif och dod, ofver sina patienters timliga val eller ve, aro stora, och att vara svenska lakare sa ytterst sallan duka under for dessa frestelser, bevisar att vi harstades patraffat karaktersegenskaper, som ytterst forklara den aktning, som lakarestandet sasom sadant atnjuter i vart land afven

25 II fran deras sida, som ej haft anledning att till nagon af dess medlemmar trada i ett narmare personligt forhallande. Men jemnsides med dessa kanslor for lakarekonstens utofvare patraffas ofta en stromning, gaende sa stick i staf mot den fbrra n att den till en borjan synes nastan oforklarlig, nemligen en djupt rotad missaktning mot lakarekonsten sjelf och den vetenskap, som ligger till grund for utofningen af denna konst Patraffa vi icke bar en motsats, som pa ett slaende satt erinrar om forhallandena inom det religiosa omradet, a ena sidan en tro, som stundom urartar an till 6fvertro, an till vantro, och a andra sidan ett tvifvel, som an ofvergar i fritankeri, an utmynnar i en fullstandig fornekelse? Liksom vi bland de religiose afifallingarne mota det bittraste religionshatet, sa skola vi ocksa bland f. d. medicinskt troende patraffa medicinens argaste motstandare. Afven i det afseendet likna hvar andra foreteelserna pa dessa bada omraden, att tviflet forst uppkommer inom de mera bildade samhallsklasserna, men sedermera sa smaningom sprides afven till de lagre samhallslagren. Man klagar ofver qvacksalfveriets framfart sarskildt pa var landsbygd; men manne icke tviflet pa den vetenskapliga lakarekonsten ar den mark, ur hvilken tron pa qvacksalfvaren hemtar visserligen icke sin enda, men sin kraftigaste naring?. Icke minst marklig ar slutligen den omstandigheten, att tviflets fornamste banerforare patraffas bland vetenskapligt bildade lakare. Inom alia de fornamsta kulturlanderna finna vi en med hvarje ar standigt vaxande literatur i detta amne. Den punkt, mot hvilken anfallen riktas, ar i framsta rummet medikamentslaran. Blott bland professorer vid engelska och amerikanska medicinska hogskolor samt framstaende lakare, som pa engelska spraket bekampat denna lara an med vetenskapens vapen, an med det bittraste han och begabberi, finna vi: professorerna Evans (Fellow of the Royal College, London), Gregory (Edinburgh), Alexander H. Stevens, Jos. M. Smith, C. A. Gilman, Alonzo Clark, W. Parker, Horace Green, H. G. Cox, B. F. Barker, J. W. Carson, E. S. Carr, S. St. John, Martin Payne samt doktorerna Sir John Forbes (date Court Physician to the

26 12 Queem), John Mason Good, Headland (forf. till den prisbelonta skriften»the action of Medicines on the systems), James Johnson o. s. v. I Tyskland, Frankrike och Belgien torde antalet af dem som angripa denna lara, icke vara mindre, och skulle man satta tro till endast halften af de anklagelser, som allopater och homoopater utslunga mot hvar andra sarskildt under de mass-strider, som stundom utkampas dem emellan, sa kunde man frestas tro, att en viss del af nutidens lakarekonst vore foga annat an ett enda stort bedrageri. Men hvarpa hanvisar ett sadant tvifvel hos den medicinska vetenskapens egna malsman? Skulle vi mojligen vara berattigade att drifva jemforelsen mellan det religiosa och medicinska omradet annu ett steg langre och fraga: skulle det verkligen vara mojligt, att vi pa lakarekonstens omrade lika val som pa den urartade katolicismens fait skulle kunna patraffa en tradition utan nagon som heist hemulsratt, dogmer utan annat forsvar an en hafdvunnen auktoritets «sic volo, sic jubeo», en lara, sa uppblandad af «menniskofunder», att den till sist med oemotstandlig makt maste nodga till en reformation, drifva den oroligt sokande menniskoanden till baka till nagon urkalla ter att derstades rena sitt vetande, styrka sin tro och hemta ny naring for ett nytt och battre lif i jordisk mening? Att utgora ett om ocksa ringa bidrag till besvarandet af denna vigtiga fraga ar andamalet med foljande uppsatser, i hvilka vi till en borjan skola forsoka att belysa nagra af de vigtigaste anklagelser, som af bade fackman och icke-fackman blifvit riktade mot vissa omraden af nutidens lakarekonst. 3. Ir laran om medikamentsbehandlingen en vetenskap? Hvarje bildad person i var tid har pa ett eller annat satt fornummit atskilligt om de oerhorda framsteg, som lakarekonstens hjelpvetenskaper anatomi, fysiologi, botanik, kemi

27 13 o. s. v. tagit, sarskildt under innevarande arhundrade. For kirurgien hyser ban derjemte en stor beundran. Den framstaende kirurgen maste vara fullt hemmastadd med menniskokroppens anatomiska topografi och de olika delarnes fysiologiska verksamhetssatt, ban vet icke blott hvad ban skall gora, utan afven buru ban skall fora sitt instrument, och ar ban derjemte i besittning af ett skarpt oga och en saker hand, sa skall han i regeln lyckas. Kirurgen vet hvad han gor. Men buru forhaller det sig med lakaren for de invartes sjukdomarne? Sedan han undersokt den sjukes tillstand saval «subjektivb> som cobjektivto, utfragat honom sa langt nodigt ar, vapnat sina sinnen med stetoskopet, strupspegeln, ogonspegeln, pulsskrifvaren o. s. v. och jemfort hvad han pa denna vag funnit med patologiens utsagor, sa lyckas han val i de flesta fall, om ocksa icke alltid att bestamma sjukdomen till art och namn. Men nu skall sjukdomen afven botas. For detta andamal ger lakaren sina foreskrifter, men bland dessa ingar vanligen, sa vida sjukdomsfallet ar af allvarligare beskaffenhet, ett sa kalladt medikament' eller en bjandning, som i vissa proportioner kan innehalla vigtsdelar af vaxtsafter, syror, salter o. s. v., hvilka blandningar enligt konstens regler i allmanhet tillredas pa apoteken. Lakaren vet nu pa grund af de vetenskapliga arbeten, han studerat, eller sin egen erfarenhet. att ett visst lakemedel skall anvandas mot frossa, ett annat mot en viss akomma i magen, ett tredje mot nagon storning i andningsorganens verksamhet o. s. v., men fragar man den erfarne och kunnige laka ren, hvarfor det ena lakemedlet hjelper for den ena, ett an nat for en annan sjukdom, sa blir hans svar i de flesta fall, sa vida han ar fullt arlig: «Fraga icke! Det vet ingem. Vill man nu icke atnoja sig med detta svar, utan forskar vidare, sa far man ur medikamentslaran veta, att hvarje sarskildt lakemedel ar utrustadt med en viss kraft, som af alder eger sitt aktningsvarda latinska eller grekiskt-latinska namn. Vi vilja har endast fasta oss vid nagra af de vigtigaste och mest oumbarliga lakemedlen. Sa t. ex. besitter sulphas chinicus (svafvelsyradt kinin, den i sa manga sjuk-

28 14 domsfall oumbarliga «kinam) en vis tonica, en spannande, lifvande eller starkande- kraft, men derjemte en vis antipyretica (kraft mot feberhetta) samt begagnas derfor mot febrar, vid forsvagad matsmaltningsformaga, under konvalescensen efter utmattande sjukdomar o. s. v. Engelskt salt (sulphas magnesicus) eger vis digestiva, antiphlogistica (!), resolvens o. s. v. Dess kraft ar vasentligen «l6sande», och det begag nas salunda mot forstoppning, mot inflammationer med undantag af inflammationer i magsack och tarmkanal och skall afven kunna begagnas mot sockersjuka (diabetes). Opium, detta markvardiga lakemedel, om hvilket den store engelske lakaren Sydenham sager, att utan det samma vore lakarekonsten bade lam och lytt, eger naturligtvis en stor mangd krafter eller «dygden>. Det besitter forst en eggande, sedermera en stillande kraft (primum incitans, dein sedativa), vidare en smartstillande, dofvande och sofvande kraft. Opiet skall kunna anvandas i en mangd olikartade sjukdomsfall, sasom t. ex. inflammationer i magsacken, bukhinnan, tarmkanalen, lungorna, halsen m. m., vidare mot nervofverretning, delirium tremens, somnloshet, nevralgiska smartor, vissa sjalssjukdomar (morbi mentales varii), sasom motgift mot alkohol, stryknin och atropin o. s. v. Ett annat af de mest. oum barliga lakemedlen ar, sasom bekant, qvicksilfver sarskildt i atskilliga foreningar, sasom t. ex. qvicksilfversublimat, fald kalomel o. s. v. Det forra eger vid invartes bruk vis alterans, antisyphilitica, sialagoga, irritans, deleteria och vid utvartes bruk vis adstringens, irritans, alterans, caustica, eller det eger med andra ord en forvandlande, eggande, spottdrifvande, sammandragande och forstorande kraft samt be gagnas mot vissa inrotade sjukdomar, mot bolder, svullnader, fratsar och utslag af syfilitiskt ursprung o s. v. Dessa termer och uppgifter aro hemtade ur den for hvarje svensk lakare valkanda boken Commentarius medicopracticus etc. af N. J. Berlin och tryckt Det kan nu icke falla oss in att betvifla denna boks praktiska anvandbarhet eller dess varde pa vetenskapens nuvarande standpunkt, ett varde, for hvilket den beromde vetenskapsman-

29 IS nens namn, som pryder bokens titelblad, skulle kunna utgora en tillracklig borgen, afven om man icke visste, att detta arbete vore ansedt sasom ett af de basta i sitt slag, som nagot lands medicinska literatur eger att uppvisa. Likaledes vet hvarje person med vanlig bildning, att det icke ar ur denna praktiska hjelpreda ensamt, som den vetenskapligt bildade lakaren hemtar sina foreskrifter vid behandlingen af ett sjukdomsfall. Men hvad som icke kan undga att vacka forvaning ar den omstandighet, att man i en dylik bok finner en terminologi, en vetenskaplig apparat, som tyckes harstamma fran lakarekonstens barndomstider. Ty hvad skulle det betyda, att ett visst lakemedel eger en viss kraft? Hvarfor verkar kinan a ena sidan feberstillande, a andra sidan starkande under konvalescens? Efter detta lakemedels intagning maste i den sjukes kropp forsigga processer af flerehanda slag, bade kemiska och fysiologiska, som skulle kunna forklara kinans underbara verkningar. Men hvaruti, besta dessa processer?" Ingen vet det, annu bar vetenskapen ej pa nagot fullstandigt satt formatt utreda detta sporsmal. Men da fragas, huru vida icke dessa outredda processer ocksa kunde vara af det slag, att kinans helsosamma verk ningar for ogonblicket kunde efter en langre eller kortare tid forbytas till raka motsatsen. Ingen vet det. Endast sa mycket vet man, att kina, intagen i storre mangd eller under en langre tid, verkar som ett gift pa den friska organismen. Skulle vidare ett lakemedels kraft betyda dess formaga att bota en viss storning i organismens verksamhet, sa skulle ju denna kraft verka lika pa alia under vanliga forhallanden. Den alldagligaste erfarenhet sager oss dock, att sa icke ar fallet. Om for det andra ett lakemedel inneholle en kraft till botandet af en viss sjukdom, hvarfor behofde da lakarekonsten till sitt forfogande ett sa stort antal olika lakemedel mot samma sjukdomsforeteelse? Salunda upptaga de vanliga medikamentsbockerna minst ett trettiotal olika medel mot forstoppning. Att t. ex. Frangula, Senna-blad eller ricinolja verka starkare hos den ene, svagare hos en annan och alls intet hos en tredje skulle ma handa bero pa

30 i6 olikheten i dessa medels styrka, men hvarpa ater beror denna? Ingen vet det. Annu markligare forefaller det, att samma laxermedel kan verka i dag, men icke i morgon, hos samma person, men allra markligast dock, att, ehuru alia dessa medel sagas ega en losande kraft, sa efterfoljas deras losande verkningar nastan utan undantag af en mer eller mindre stark forstoppning. Hvart har da * medikamentets losande kraft tagit vagen? Kunde icke ur denna synpunkt dessa medel lika gerna kallas stoppande som losande, eller ega de ma handa rent motsatta krafter, eller ega de i likhet med bans helighet pafvens nycklar formagan att bade losa och binda? Men hvarfor skola de da sta i medikamentsboken och skyldra sasom losenycklar, da de i sjelfva verket ocksa aro bindenycklar? Samma motsagelse synes vidlada afven opium, som ar forst inciterande och sedan dofvande. samt kinan, som botar frossan hos den sjuke, men framkallar fross-symptom hos den friske. Eller skulle manne lakemedlet icke hafva nagon annan uppgift an att hamma en sjukdomsforeteelse for ogonblicket utan hansyn till det framtida tillstandet, sa att vi vid hvarje recept, vi begara, skulle ega rattighet att saga med Dobeln till den unge lakaren: «tank ut en sats, min herre, Som gor mig for i morgon sjufalt varre, Men hjelper mig i dag pa mina ben!» Men da»kraften«hos nagra af vara fornamsta och mest begagnade lakemedel ar sa outredd, som har synes vara fallet, hvilket vetenskapligt varde kan da manne tillmatas krafterna hos den stora massan af medikament, hvilkas verkningar aro vida mindre bade kanda och konstaterade? Qvicksilfversublimat helar fratsaret och undanrodjer hudutslaget af syfilitisk art Men bade det oppna saret och utslaget aro ju endast yttringar af en sjukdom, som hvarken har sitt sate i saret eller pa hudens yta. Tranger nu detta lakemedel fram till sjukdomsorsaken, eller ar denna undanrojd blott derfor, att dess yttringar vid lakemedlets anvandning forsvinna fran kroppens yta? Denna fraga torde annu

31 17 vara i hog grad outredd; men huru forhaller det sig da med detta lakemedels sa hogt prisade skrafb? Liknande sporsmal skulle kunna uppstallas angaende lakemedlen for de sjukdomar, vi kalla diarre och forstoppning. Dessa symp tom aro ju icke annat an yttringar af ett sjukdomstillstand, som kan ega de mest olikartade orsaker: forkylning, felaktig diet, en langre tids medikamentsbehandling, brist pa rorelse, andlig ofveranstrangning o. s. v. Det synes mer an sannolikt, att det inre sjukdomstillstandet artar sig olika allt efter olikheten i de orsaker, som framkallat det samma, men manne detta inre sjukdomstillstand undanrodjes blott derfor, att dess verkningar for tillfallet hammas medelst anvandningen af laxerings- eller stoppningsmedel? Harvid torde man anmarka, att i nutidens vetenskapliga terapi medikamentet trader i bakgrunden i jemforelse med den ofriga delen af sjukdomsbehandlingen, som i de fiesta fall antingen ovilkorligt fordrar eller betydligt underlattas genom lakarens bitrade. Villigt erkannes detta forhallande. Vi erinra t. ex. om det for sa manga modrar valbekanta och afven i manga af utlandets fornamsta terapeutiska handbocker upptagna s. k. Abelinska forfaringssattet vid behandlingen af lunginflammation hos spada barn, hvarvid medika mentet endast under tillstotande stark feber spelar nagon roll. Men vi fraga, huru vida icke i. praktiken manga af vara lakare med eller mot sin vilja handla sa, som om de sjelfva trodde eller ville, att den hjelpbehofvande allmanheten skulle tro, att medikamentet inneholle den fornamsta skraftem till sjukdomens botande. Vi skola har nedan aterkomma till nagra af de nu uppstalda fragorna, men vilja endast har framhalla, att medikamentslarans s, k. krafter annu i ett icke ringa omfang synas tillhora de outredda naturkrafterna, att denna lara endast i vissa fall kan konstatera, ait, men icke hvarfor ett visst lakemedel verkar pa det ena eller andra sattet. Men allt, som fortjenar att kallas vetenskap, vare sig inom andens eller naturens omrade, eger ratt till denna benamning endast i den man som vetandet ar i stand icke blott att konstatera 2

32 i8 tillvaron af vissa samtidiga ^ eller efter hvar andra i tiden foljande foreteelser, utan ocksa att tydligt och klart adagalagga sammanhanget mellan grunder och foljder, orsaker och verkningar. En medikamentslara, som endast kan intyga, aii y men icke hvarfor vissa foreteelser eftertrada hvar andra, ar salunda ett erfarenhetsvetande, som i sitt slag kan vara af stort varde, men ar ingen vetenskap och maste derfor lida af den osakerhet och det ovetenskapliga vacklande, som faktiskt vidlada denna lara. Maste man icke ur denna synpunkt ega rattighet att uppstalla den fragan, huru vida icke nutidens lakarekonst under sina vanligast framtradande former, i trots af sina storartade framsteg pa andra omraden, dock hvad medikamentslaran och receptboken angar i grunden qvarstar pa samma standpunkt som for 2,000 ar till baka eller lika litet fortjenar att kallas en vetenskap som pa Hippokrates' och Galeni tider? 4- Forblandningen af sjukdomskallan och sjukdoms- stallet. Grifternas anvandning sasom lakemedel. Hvad ar sjukdom? Sjukdom, heter det, ar en storning af organismens lifsverksamhet, hvilken storning fornimmes dels under en allman kansla af olust, dels sasom smarta, kraftloshet o. s. v. i en viss del af kroppen. Men den menskliga organismen ar hvad den ar just derigenom, att alia dess organ befinna sig i ett nodvandigt inre forhallande, att deras ostorda samverkan ar oundganglig for det helas normala bestand, att salunda hvarje storning sarskildt i nagon af de vigtigare delarne, andningsorganen, hjertat, magsacken, tarmkanalen, njurarne, lefvern o. s. v. forr eller senare framkallar en sjuklig forandring af blodets sammansattning och funktioner samt salunda omedelbart eller medelbart inverkar pa hela organis mens helsotillstand. Nar vi hafva ondt i en ta, ar organismen i sin helhet, om ock i jemforelsevis ringa grad, sjuk, lika

33 19 visst som nar vi aro angripna af ett hjertlidande eller ett tarmsar. Men nar den lilla skaran i vart finger eller det obetydliga saret i var fot lakes af sig sjelft, sasom det heter, hvad sker da? Ar det manne icke organismen som med tillhjelp af sin totalkraft rattar storningen i den enskilda delen, ar det icke organismen i sin helhet som ofvertager lakarevarden af den enskilda kroppsdelen? Och tvart om, nar saret i finger eller fot forvarras, sa att kallbrand intrader, sa betyder ju detta, att organismen i sin helhet icke maktat att i detta fall utfora sitt lakarevarf, och hvarfor? Emedan dess kraft blifvit forsvagad af den blodforskamning m. m., som dels mojligen utgjort en af orsakerna till bulnaden, som foregatt saret, dels under sarets forsamring blifvit ytterligare okad. Men da nu saret forsamras i trots deraf, att vi genom plaster och antiseptiska medel soka tillstoppa alia yttre giftkallor, hvad betyder denna forsamring, om icke att saret nu hemtar sin naring ur hela organismen, hvilken sa smaningom blifvit forvandlad till ett slags giftkalla? Om saret uppkommit genom yttre skada, voro sjukdomskallan och sjukdomsorten till en borjan belagna sa att saga pa samma plats, men under sjukdomens fortgang har en ny sjukdomskalla tillkommit, och denna utgores af hela organismen. Hvad vore nu i ett dylikt fall att gora? Sundt fornuft liksom sund lakarekonst svarar: att angripa bada sjukdomskallorna samtidigt, att soka forstarka det helas lakande kraft genom alia de medel, som bast befordra en friskare omsattning, samt a andra sidan genom lokal behandling minska den sjuka kroppsdelens menliga infiytande pa det hela. Inom den vetenskapliga medicinska literaturen torde man finna denna sats under olika former framhallen, liksom den val ocksa inskarpes af "de fieste medicinske forelasare, antingen de nu aro specialister eller icke-specialister. Men huru tillampas denna sats ofta, ja, allt for ofta inom den vanliga lakarepraktiken? Man inskranker sig till en ensidigt lokal behandling, och nar denna icke hjelper, sa sager kirurgen, att fingret, armen eller benet maste skaras eller sagas af for att radda det hela. Vi bestrida icke, att fall kunna intrafifa, da amputation ar

34 20 oundganglig, men vi fraga blott: skulle icke mangen ampu tation kunnat undvaras, om lakaren icke forblandat sjukdomsorten och sjukdomskallan eller med andra ord gjort sig skyldig till en ensidigt lokal behandling? Men manne icke atskilliga af de s. k. specialisterna for hals-, ogon-, 6ron- n hudsjukdomar o. s. v. gora sig skyldiga till samma fel, eller ar den anklagelsen belt och ballet ogrundad, att om ocksa specia listerna i hog grad befordrat den medicinska undersokningskonsten, sa hafva de dock genom sin ensidigt lokala behand ling bidragit att fora lakarekonsten in pa afvagar? All fornuftig lakarekonst asyftar i forsta rummet och sa langt sadant ar mojligt att understodja den af sjukdom angripna organismen i dess sjelflakande verksamhet. Detta maste fbrnamligast, om ocksa icke uteslutande, ske genom att medelst frisk luft, ljus, lamplig aktiv och passiv rorelse, lattsmalta och narande fodoamnen, vattenbehandling ut- och invartes starka alia de fornamsta organens och foljaktligen afven lifsfunktionernas verksamhet. Denna grundsats, som tillampas i hvarje art af s. k. naturmedicinsk behandling, har, sasom hvar man vet, sarskildt funnit sitt uttryck i behandlingen vid vara vatten- och luft-kurorter. Men huru tillampas denna grundsats, sa snart vi nodgas taga var tillflykt till den ensidiga medikamentsbehandlingen? Vi tanka oss t. ex. en allvarligare akut sjukdom i andningsorganen. Sjukdomen atfbljes af en pafallande kraftnedsattning, hvilken angifver, att organismen i sin helhet ar angripen. Men hvarfor yttrar sig da sjukdomen foretradesvis uti en viss kroppsdel? Antagligen emedan denna af naturen eller pa grund af tillfalliga omstandigheter egt den jemforelsevis svagaste motstandskraften. Om tio personer forkyla sig samtidigt, emedan de under en viss tid varit utsatta for drag eller vata, sa framtrader forkylningen hos den ene under form af maginflammation, hos en annan sasom reumatism, hos en tredje sasom tandvark, hos en fjerde sasom lunginflammation o. s. v. allt efter organismens och de sarskilda organens olika beskaffenhet hos de olika personerna. Men vi atervanda till det i fraga varande sjukdomsfallet. I en-

35 21 lighet med den sunda lakarekonstens grundregel borde nu organismen understodjas i sin reaktion mot storningen eller i sin sjelflakareverksamhet. Men i stallet for att tillampa denna grundsats skall nu det onda behandlas foretradesvis lokalt och med tillhjelp af ett medikament, hvari ingar t. ex. opium sasom en vasentlig bestandsdel. De sjukliga symptomen mildras ma. handa, men samtidigt intrader en ytterligare kraftnedsattning, och hvarfor? Emedan giftet afven angripit matsmaltningsorganet och hammat eller ytterligare nedsatt dess normala verksamhet. Organismen hade behoft sa mycket lattsmalt och narande foda som mojligt for att salunda blifva starkt i kampen mot sjukdomen, men dess fdrmaga att tillegna sig fodoamnen har genom lakemedlet blifvit rninskad. Vidare hade den af en dylik sjukdom angripna organismen behoft en rik tillgang af frisk luft ty hvarfor sanda vi eljest vara lung- och strup-patienter till luftkurorter? men kraftnedsattningen varder ma handa smaningom sa stor, att patienten anses icke kunna utharda inandning af frisk luft. Han maste tvart om omsorgsfullt utestangas fran beroring med luften utom sjukrummet. Organismen behofde slutligen rorelse for att dess vigtigaste organ skulle pa ett tillborligt satt utfora sina aligganden. Men den sjuke ar allt for kraftlos for att ega formaga af aktiv rorelse, och nagra passiva rorelser, t. ex. under form af en lindrig och lamplig gymnastisk behandling vill man heller icke veta af. Sa forblifver nu den sjuke liggande i sin sang utan tillborlig luftvexling i det qvafva sjukrummet, utan formaga att tillegna sig annat an en ofullstandig naring, utan tillborlig rorelse, utan formanen att genom vattenbehandling kunna rensa sina hudporer eller starka sin hud, utan nagot annat hjelpmedel i kampen mot sjukdomen an just detta medikament, detta gift, som i vasentlig man hindrar honom fran att i tillborlig grad och pa tillborligt satt begagna sig af de kraftigaste bundsforvandter, som naturen anvisat honom, nemligen foda, luft, vatten och rorelse. Maste icke genom anvandningen af ett lakemedel, som innehaller gift, organismens sjelfverksamhet forsvagas och tillfrisknandet, da sadant ar mojligt, fordrojas? Ty organismen

36 22 eger ju nu icke blott till uppgift att frigora sig fran sjukdomsorsaken, utan afvetf fran lakemedlet, hvilket, sasom varande ett gift, innesluter uti sig en ny sjukdomsorsak, sa lange det qvarstannar i organismen, och detta dubbla varf skall den sjuka organismen nu utfora med krafter, som just blifvit ytterligare forsvagade af den nya sjukdomsorsaken eller af lakemedelsgiftet. Huru ofta bander det icke, att en brostpatient omedelbart efter sjukdomens upphorande eller efter nagon tids konvalescens angripes af t. ex. maginflammation eller tyfus, derefter af nagon njursjukdom, sa af nevralgiska smarter, reumatism o. s. v., och for den handelse nagon epidemisk sjukdom upptrpder pa den ort, der patienten befinner sig, kolera, rodsot o. s. v., sa angripes ban stundom afven af denna, ehuru ban under manader ej lemnat sin sang. Beror icke detta sa vanliga faktum dels deraf, att for hvarje ny akomma anvandes ett nytt lokalt botemedel, som i vidstracktare eller inskranktare mening verkar som ett gift, dels och hufvudsakligen derpa, att organismen genom den naturvidriga behandlingen under den forsta sjukdomen blifvit sa forsvagad, att den icke langre formar motsta verkningarna af sjukdomsorsaker, som under andra forhallanden antingen forblifvit kraftlosa eller icke ens funnits till inom organismen? Men i de flesta fall tillfrisknar ju patienten efter sin hals- eller lungsjukdom? Utan tvifvel. Men intraffar detta tillfrisknande pa grund af eller i trots af lakemedelsgiftet? Denna fraga.torde i de flesta fall vara omojlig att besvara pa ett fullt tillfredsstallande satt Under vanliga omstandigheter torde man knappt hafva ratt till nagot annat pastaende an det bekanta: den sjuke tog in och derefter vardt han frisk, men hum vida tillfrisknandet var en verkan af medikamentets intagande eller kunde hafva forsiggatt utan detta hjelpmedel torde, som sagdt ar, omojligen kunna afgoras, i synnerhet om man fasthaller det faktum, att otaliga fall af samma slags sjukdom blifvit botade utan anvandning af nagot medikament En skicklig och samvetsgrann svensk lakare, som tilltradt en ny befattning, tillfragades af en bekant, huru han befann sig i sin nya verkningskrets.»f6rtraffligfo, svarade den till-