Att börja. -med dikor

Transkript

1 Att börja -med dikor

2 INLEDNING För att säkerställa tillgången på kalv till nötköttsproduktionen behöver antalet dikor i landet öka. Det finns också idag betesmarker som hävdas dåligt där dikor med kalvar skulle göra god nytta. För att lyckas ekonomiskt i dikalvsproduktionen krävs att korna har god fertilitet och att kalvarna inte bara överlever utan även växer bra fram till avvänjningen. Det förutsätter kor med goda modersegenskaper som får näringsmässigt bra förutsättningar. Ett genomtänkt avelsarbete är också viktigt. De rörliga kostnaderna för kon, till exempel foderkostnader, ska också vara så låga som möjligt för att totalekonomin ska bli god. Det förutsätter rätt sorts foder, inklusive bete, till rätt djurgrupp vid rätt tid. Den här framtagna skriften vänder sig i första hand till den som funderar på att börja med eller nyligen har börjat med dikalvsproduktion. Förhoppningen är att skriften ska vara ett stöd på vägen till en ekonomisk framgångsrik produktion av dikalv. Lofta i oktober 2006 Helena Stenberg Taurus 02 ATT BÖRJA MED DIKOR

3 INNEHÅLL VAD ÄR EN DIKO? 04 ATT VÄLJA RAS 06 TIDPUNKT FÖR KALVING 08 KLÖVVÅRD & PARASITBEKÄMPNING 10 UTFODRA FÖR RÄTT HULL 12 BETE 14 STÄLL KRAV PÅ AVELSTJUREN 16 DRÄKTIGHET & KALVNING 18 REKRYTERINGSKVIGOR 20 NYCKELTAL 22 FOTOGRAFIER Tidningarna Husdjur och Nötkött, Theres Strand PRODUCERAD AV Taurus Köttrådgivning AB, 2006 Att börja med dikor har beställningsnr T2651 Pris: 100 kr (exkl. moms och porto), 50% vid beställning av minst 100 ex. Layout: JFS & Co AB, Eskilstuna ATT BÖRJA MED DIKOR Taurus är slakteriernas (Swedish Meats, Avelspoolen och KLS), Svensk Mjölk och LRF:s utvecklingsbolag för nötköttsrådgivning. Mer information om Taurus hittar du på hemsidan 03

4 DIKOR NÅGOT FÖR DIG? Dikor och deras kalvar håller landskapet öppet och kan ge en bra ekonomi vid tillgång på naturbetesmark. Vad är en diko? En diko är en ko av köttras som föder en kalv och där kalven sedan tillåts dia sin mor under 6 till 7 månader. Kon sinläggs efter avvänjningen och fram till nästa kalvning. En amko däremot föder sin egen kalv men tillförs också en eller flera främmande kalvar som får dia. När första omgången kalvar avvants brukar en ny omgång tillföras kon. En hög mjölkproduktion är alltså viktigare för en amko än för en diko. En kalv per år Varje diko producerar en kalv per år och produktionsgrenen kallas därför dikalvsproduktion. Att producera dikalv betyder inte att man själv måste behålla kalvarna även efter avvänjning och föda upp dem fram till slakt. Många gånger är det mer effektivt, både med avseende på planering av byggnader och foderstrategier, att satsa på endast en produktionsgren. Det finns en god marknad för avvand dikalv. Störst är efterfrågan på grupper av jämna tjurkalvar. Kalvarna kan säljas genom att mellangårdsavtal upprättas eller via slakteriernas livdjursförmedling. Uppfödning av dikalvar från avvänjning och fram till slakt kommer inte att behandlas här. Läs istället mer om detta i Uppfödning av Ungnöt till slakt ( se litteraturlista). Passar dikor på min gård? En ekonomiskt intressant, och därmed uthållig, dikalvsproduktion kräver tillgång till ersättningsberättigade naturbetesmarker. På företag utan betesmarker passar ofta uppfödning av tjurar på stall bättre om man är intresserad av nötköttsproduktion. Betesmarkens storlek och avkastning får avgöra hur många dikor företaget bör satsa på. Även byggnaderna på gården är naturligtvis en viktig resurs att fundera över. Bäst är att satsa på ett system med lösgående dikor. Uppbundna djur i gamla stallar kräver en orimligt hög arbetsinsats. Båsplatser byggda för mjölkkor är dessutom oftast för små för att vara godkända för dikor. Att bygga om eller bygga nytt är en fråga som ständigt är aktuell och där svaret på vilket som är bäst, varierar från gård till gård. Läs mer om byggnader i Byggnader för nötköttsproduktion ( se litteraturlista) Att bedriva ekologisk dikalvsproduktion har hittills varit ett ekonomiskt attraktivt alternativ för många företag med dikor. Det kan därför vara intressant att se över reglerna för ersättning vid ekologisk produktion ( EU-ersättning via Landsbygdsprogrammet) och fundera över det egna företagets möjligheter att uppfylla de krav som finns. Att ha dikor kräver bl a kompetens kring betäckningar och kalvningar. Det är viktigt att den som satsar på dikor är intresserad av dessa frågor och beredd på den extra arbetsinsats som t ex krävs i kalvningsperioden. 04 ATT BÖRJA MED DIKOR

5 ATT BÖRJA MED DIKOR 05

6 Att välja ras 06 ATT BÖRJA MED DIKOR

7 ATT VÄLJA RAS Det är viktigt att gårdens förutsättningar och val av ras eller raskombination stämmer överens. Egenskaper hos en diko De egenskaper som utmärker en funktionell och ekonomisk diko kan sammanfattas i följande punkter: Lågt underhållsbehov av foder Lätt för att bli dräktig Lätt för att kalva Goda modersegenskaper t.ex. god mjölkproduktion som leder till en tung avvand kalv Bra temperament lätt att hantera God hållbarhet ( bl a bra ben och klövar) God form på kroppen ATT BÖRJA MED DIKOR DIKOR DELAS GENERELLT IN i lätta respektive tunga köttraser. Till de lätta raserna räknas Angus, Hereford och Highland cattle (finns ytterligare några numerärt små raser i landet) och till de tunga räknas Blonde d Aquitaine, Charolais, Limousin och Simmental (plus ytterligare några numerärt små raser). Lätta köttraser kännetecknas generellt av att de blir slaktmogna vid en lägre vikt d v s de har en tidigare fettansättning. Även vuxenvikten är lägre än hos de tunga raserna. Detta i kombination med den högre fettansättnigen ger hos kor av lätt köttras en lägre övervintringskostnad. De tunga köttraserna däremot har både högre tillväxtkapacitet och bättre slaktkroppsegenskaper än de lätta. En första förutsättning för att dikalvsproduktion ska var ekonomiskt intressant är att gården har tillgång till stödberättigade naturliga betesmarker. Betesmarkernas avkastning får styra vilken ras eller raskombination som korna ska vara av. På lågavkastande marker passar de lätta raserna bäst. Desto bättre marker som korna ska beta desto mer inslag av tung köttras kan finnas i dem. Kalvarnas användning efter avvänjning är också avgörande för val av ras. Ska kalvarna födas upp intensivt med hög andel kraftfoder i foderstaten bör korna betäckas med tung köttras. Det går utmärkt att kombinera lågavkastande betesmarker med en intensiv uppfödning av köttrastjurar genom att ha stort inslag av lätt köttras i dikon som i sin tur betäcks med en tjur av tung ras. Korsning eller ren ras Ett sätt att få fram bra dikor som motsvarar kraven i rutan är att jobba med ett genomtänkt korsningsprogram. I korsningsprogrammen brukar två eller tre olika köttraser ingå. Genom att korsa individer av olika ras med varandra kan önskvärda egenskaper från raserna kombineras i avkomman. Dessutom leder denna avelsstrategi till att s.k.positiva korsningseffekter uppstår. Korsningseffekterna är störst för egenskaper som är viktiga hos dikon t ex fruktsamhet och livskraft. I praktiken innebär detta fler dräktigheter per ko och flera överlevande kalvar. Målet bör vara att få fram så enhetliga moderdjur som möjligt. Detta underlättar gruppering och utfodring vintertid. Enhetligt djurmaterial i moderdjuren ger också jämnare grupper av kalvar. Satsa därför på samma korsningskombination i moderdjuren hela tiden. Väljer man att arbeta med en renrasig besättning är målet att förbättra egenskaperna i besättningen utifrån respektive ras avelsmål. Egenskaperna listade i rutan ingår ofta i rasernas avelsmål. Produktionsinriktningen i den renrasiga besättningen är att i första hand producera attraktiva livdjur för försäljning. Många av livdjuren säljs som avelsdjur till besättningar som producerar dikalv för uppfödning till slakt och som arbetar med korsningsavel. Att producera livdjur kräver att besättningen ansluts till officiell kontroll. Husdjursföreningarna sköter fältarbetet kring kontrollen som administreras via datorprogrammet KAP. Är man intresserad av en viss ras kan man vända sig till de olika rasföreningarna och erhålla all den information man vill ha. Läs mer om avel i skriften Avel för nötköttsproduktion (se litteraturlista) 07

8 TIDPUNKT FÖR KALVNING Traditionellt kalvar dikon på våren. Kon går då på bete under största delen av laktationsperioden, vilket ger låga foderkostnader. EN TIDIG KALVNING UNDER JANUARI och februari kan vara attraktivt eftersom tjurkalvarna då blir färdiga till slakt tidigt året därpå. Avräkningspriset från slakterierna brukar vara högt under denna period. Tidigt födda tjurkalvar betalas därför många gånger med ett högre pris vid avvänjningen.viktigt är dock att de även avvänjs tidigt på hösten. En tidig kalvning kräver utrymme då ko och kalv ska hållas tillsammans i stallarna under några månader fram till betessläpp. Kalvgömma, d v s ett utrymme dit endast kalvarna har tillträde, måste finnas. Kalvgömmorna ser olika ut och placeras på olika ställen beroende på det system korna hålls i. Läs mer om kalvgömmor och andra 08 ATT krav i Djurskyddsbestämmelser för mjölk- och köttdjur (se litteraturlista). För att möjliggöra samma volym av nötkött från köttraser året om är det önskvärt med dikor som kalvar även på hösten. Kalvarna kommer då att avvänjas på våren. Höstkalvning är utrymmeskrävande och kons foderkostnader blir också högre. Detta måste kompenseras genom ett högre pris för kalven, vilket i sin tur bygger på att djuren senare kan slaktas under en period när avräkningspriserna är höga. Höstkalvning innebär att det enbart är sinkor på bete under sommaren. Kravet på betesmarkernas avkastning blir därför lägre och det går också att ha en högre beläggningsgrad på betena. BÖRJA MED DIKOR

9 utfodring om de är i samma produktionsfas. En koncentrerad kalvningsperiod ökar kraven på tillgång till kalvningsboxar. Möjlighet att bygga tillfälliga boxar, t ex med hjälp av flyttbara grindar; kan bli nödvändigt. En koncentrerad kalvningsperiod innebär också att antalet hondjur per avelstjur inte får bli för stort under betäckningsperioden( se nedan under rubriken avelstjur). Det kan innebära att ytterligare en avelstjur måste hållas i besättningen. Hur koncentrerad kalvningen blir avgörs till största delen av hur länge avelstjuren tillåts gå med koflocken. Satsar man på en kalvningsperiod på 90 dagar får tjuren gå med korna i max 3 månader och sedan tas han bort. Kor som då inte är dräktiga slås ut. Om korna är i god kondition och antalet hondjur per avelstjur inte är för stort kan man räkna med att åtminstone 85% av korna är dräktiga inom loppet av 60 dagar efter tjursläpp. Kalvningsperiodens längd En kort kalvningsperiod är att föredra framför en utdragen. Perioden med ökad arbetsinsats, som kalvningar alltid innebär, förkortas då. Har man vårkalvande dikor kan det till exempel vara en fördel att kalvningen är avklarad innan vårbruket börjar. Kalvgruppen blir jämnare ( totalt fler kg avvand kalv) vid en koncentrerad kalvning. Det har stora fördelar efter avvänjningen då vidareuppfödningen börjar. Fördelarna finns, oavsett om man föder upp kalvarna själv eller om de säljs på hösten till en specialiserad ungnötsuppfödare. Det är också lättare gruppera och utfodra korna vid en koncentrerad kalvning då alla kor kräver likartad ATT BÖRJA MED DIKOR Avvänjning Avvänjningen sker oftast abrupt, d v s ko och kalv skiljs åt definitivt på en gång. Fråntagning vore kanske därför ett mera rättvisande namn än avvänjning. Kalvarna stallas in och korna släpps tillbaka ut på betet. Det råder delade meningar om hur fråntagningen bör ske. Vissa menar att det är bäst om ko och kalv inte kan höra varandra efter fråntagningen medan andra förespråkar s.k. fence-line weaning. Det senare innebär att kalvar och kor får vistas i fållor intill varandra och därmed ha full koll på var den andra befinner sig. Om korna kalvar på våren är det viktigt att kalvarna avvänjs i tid på hösten. Blöta, näringsfattiga höstbeten räcker definitivt inte som komplement till mjölken för en 6 till 7 månader gammal köttraskalv. Däremot passar höstbeten bra för lågdräktiga kor som ska sina. Senast i slutet av september bör kalvarna avvänjas. De stallas då in eller alternativt säljs till en specialiserad ungnötsuppfödare. Om kalvarna får tillskottsfoder med hjälp av en foderautomat, dit korna inte har tillträde, kan de gå kvar längre ute på betet. Tillskottsfodret består i första hand av kraftfoder t ex spannmål + koncentrat som erbjuds i fri tillgång. Tillskottsutfodring av kalvar under en stor del av betessäsongen kan vara intressant till exempel om betesavkastningen är mycket låg eller om kogruppen består av många 1:a kalvare. Det är önskvärt att alla kalvar övergångsutfodras i foderautomat innan avvänjningen. Speciellt viktigt är detta om de fortsättningsvis ska födas upp intensivt på mycket kraftfoder..övergångsutfodringen bör pågå under minst 3 veckor. Räkna med att kalvarna äter ca 2 kg kraftfoder per djur och dag. Ska kalvarna förmedlas dröjer det kanske 2 veckor innan de åker från gården. De bör då få tillgång till samma kraftfoder som under övergångsutfodringen kombinerat med fri tillgång på hö/ensilage av god hygienisk och näringsmässig kvalitet. 09

10 KLÖVVÅRD & PARASITER Klövvård och bekämpning av parasiter ingår i normala rutiner vid skötsel av dikor. VÄGGHORNET I EN KLÖV VÄXER med i genomsnitt 4-6 mm per månad. Sulhornets tillväxt däremot står i proportion till det mottryck som omgivningen svarar för. Ibland kan tillväxten motsvaras av ett lika stort slitage. Slitaget är dock oftast störst bak på klövarna vilket leder till en spetsigare tåvinkel och en felaktig belastning på klöven. Dikor behöver därför få sina klövar kontrollerade minst en gång per år. Även om klövarna inte ser förvuxna ut finns det erfarenhetsmässigt ändå ett behov av att verka dem med jämna mellanrum. Eventuella sår i klövsulan kan också upptäckas i tid. Regelbunden verkning är också ett sätt att undvika problem längre fram i kons liv. I många besättningar passar det bra med klövvård under december eller januari, d v s efter installningen men innan korna är allt för högdräktiga. En del föredrar att verka innan betessläppet d v s när korna har kalvat. Det är dock inte att rekommendera att släppa ut nyverkade kor direkt på betet då risken för klövskador ökar vid ett sådant förfarande. Husdjursföreningarnas personal kan tipsa om vilka klövvårdare som arbetar i olika områden runt om i landet. & Klövvård parasitbekämpning 10 ATT BÖRJA MED DIKOR

11 Parasitbekämpning Det finns inget behov att bekämpa inre parasiter hos dikor. Inte heller för kalvarna ställer parasitinfektioner till problem under tiden de dricker mjölk och därmed inte betar så stora mängder. Kalvarna utvecklar istället en skyddande immunitet under sommaren. Det finns därför inget behov av att avmaska dikalvar på betet. Då kalvarna avvänjs och stallas in rekommenderas däremot ofta en avmaskning. Det är då lämpligt att använda ett preparat som även har effekt på de yttre parasiterna som lus och skabb. Enklast är att använda ett s.k. Pouron preparat som hälls på kalvarnas rygg. Korna behöver också behandlas för yttre parasiter. För dem räcker ett Pour-on preparat som bara har effekt för just denna kategori till exempel pälsätande löss. Behandla korna vid installning och upprepa behandlingen inför kalvning. Även i ekologiska besättningar är det viktigt att verkligen behandla vid lus och skabbangrepp. Tydligast syns angreppen på att korna kliar sig mycket och hårremmen blir tunn och avsliten främst runt öronen, på halsen och i den s.k. mjölkspegeln bak ovanför juvret. Yttre parasiter finns alltid, ser man de tecken som här beskrivits är angreppen svåra. Att klippa djuren vid installning är också ett sätt att hålla de yttre parasiterna stången. Parasiterna trivs betydligt sämre i en kort och torr päls än i en lång och lite gödselförorenad och fuktig päls. Om man ska klippa djuren eller inte avgörs bland annat av det system som korna hålls i vintertid. Lösgående djur som vistas mycket utomhus bör få behålla sin päls. Hanteringsanläggning Alla behandlingar, provtagningar (t ex BVD-blodprov), dräktighetsundersökning och till exempel klippning,underlättas om det finns möjlighet att fixera djuren. Detta kan göras med hjälp av fånggrindar vid foderbordet eller vid foderhäckar. Ett annat sätt är att satsa på en ordentlig hanteringsanläggning med samlingsfålla, drivningsgång och någon form av behandlingsbur i slutet av gången. Det finns också flera typer av flyttbara grindar på marknaden som är till stor hjälp vid all hantering av djuren,även ute på betet. Att kunna hantera djuren utan att äventyra säkerheten för djurskötaren eller husdjursföreningens personal vid till exempel provtagningar är mycket viktigt. En genomtänkt plan för hantering spar också arbetstid. ATT BÖRJA MED DIKOR 11

12 UTFODRA FÖR RÄTT HULL Målet med utfodringen bör vara att kon har rätt hull vid kalvning, dvs varken för mager eller för fet. Därefter ska kon fodras så hon klarar att både producera mjölk och att snabbt bli dräktig igen. 12 ATT EN KO SOM ÄR MAGER VID KALVNING kommer att ta längre tid på sig att komma upp i kondition och vara redo för en ny dräktighet. En mager ko i dålig kondition kan också få problem att klara av kalvningen. Hos feta kor ökar risken för svåra kalvningar genom att fett inlagras kring förlossningsvägarna. Att försöka påverka kalvens vikt via utfodringen av kon kan inte rekommenderas. Att snåla med utfodringen under de sista dräktighetsmånaderna leder till kor i dålig kondition och som av den anledningen får ökade kalvningssvårigheter. Vill man nå lägre kalvvikter i besättningen görs det bäst genom ett aktivt avelsarbete. Många faktorer avgör foderbehovet Kor utfodras för underhåll och produktion. Underhållet motsvarar behovet av foder hos en ko som inte producerar något men som ska behålla sin vikt. Underhåll Blåst Fukt Kyla Dåligt hull Möjligheter till motion Mängden näring som behövs för underhåll bestäms av hur stor kon är ( vikt) och anges som behov av omsättbar energi( MJ) och protein ( gram AAT ). Förutom kons vikt finns det en rad andra faktorer som påverkar underhållsbehovet. Följande faktorer ökar underhållsbehovet av främst energi: Kor som går lösa och vistas mycket utomhus under vintern behöver därför tillföras mer energi än kor som står uppbundna i ett isolerat stall. Produktion En diko producerar en kalv under dräktigheten och hon producerar mjölk efter kalvningen. De sista dräktighetsmånaderna är kalvens tillväxt i livmodern stor och det krävs då extra tillförsel av både energi och protein. Att producera mjölk är också både energi och proteinkrävande och foderbehovet ökar därför markant efter kalvningen. Kons behov av energi och protein Rekommenderad näringsgiva till dikor framgår av tabellen. Tabell Rekommenderad näringsgiva till köttkor För underhåll/dag Levande vikt: Omsättbar energi,mj AAT,g Ca,g P,g 500kg kg kg kg Tillägg för dräktighet per dag Tillägg per 100 kg levande vikt under de 8 sista veckorna 3,6 29 3,2 2,3 För mjölkproduktion 5,0 40 2,6 1,8 per kg mjölk Är kon i gott/högt hull vid övergången från bete till vinterfoderstat kan energinormen reduceras till 80 % av den rekommenderade d v s man kan låta kon minska något i vikt under stallperioden. Proteinnormen ska däremot inte reduceras. Kom ihåg att kor som vistas utomhus i regn och rusk har ett ökat underhållsbehov, vilket i praktiken innebär att kon redan får mindre än hon behöver om normen följs. Det kan då vara vanskligt att dra ner ytterligare på utfodringen. För kor i dåligt hull och unga kor som fortfarande växer ska normen aldrig reduceras. Gruppindela därför djuren vid installning så att de kan utfodras efter behov. Det är lämpligt att ha förstakalvare och magra äldre kor i en grupp. Eventuellt kan även de dräktiga kvigorna ingå här. Att fodra grovfoder i fri tillgång i foderhäckar garanterar inte att även magra och ranglåga individer får möjlighet att äta det foder de behöver. När de ranghöga korna ätit sig mätta går de ofta och lägger sig för att idissla. De ranglåga djuren följer då övriga flockens beteende och lägger sig ner istället för att gå fram och äta. Gruppindelning av korna gör det möjligt för fler individer att verkligen få i sig den mängd foder de behöver. BÖRJA MED DIKOR

13 Rätt hull Foderstatsexempel Följande foder används i exemplet: Ensilage 10,2 MJ/ kg ts 71 g AAT/kg ts 130g råprotein/kg ts Stråsädeshalm 6,6 MJ/kg ts 45 g AAT/kg ts Effekt låg, mineralfoder alternativt Effekt normal Fodergivorna är beräknade per dag och ensilagegivan är angiven i kg torrsubstans. Kontrollera ensilagets vattenhalt och beräkna sedan hur många kg ensilage den angivna ts-givan motsvarar. Lågdräktig diko, 600 kg tung, normalt hull Ensilage, kg ts 3 Halm, kg 5 Mineralfoder, g 60 Högdräktig diko, 600 kg tung, normalt hull Ensilage,kg ts 5,5 Halm, kg 4 Mineralfoder 150 Mjölkande diko, 600 kg, 12 kg mjölk, normalt hull Ensilage,kg ts 12 Halm, kg 0 Mineralfoder, g 100 Analysera grovfodret En analys på grovfodret är nödvändigt för att en korrekt foderstat ska gå att beräkna. Det finns flera företag som utför sådana analyser i landet. Kontakta gärna en foderrådgivare för att få hjälp med provtagning och adresser till lämpliga analysföretag. Om ensilaget är av sämre kvalitet än det i exemplet ovan kan komplettering med kraftfoder bli nödvändigt till de mjölkande korna. Oftast räcker det med 2-3 kg spannmål per ko och dag. Selen och E-vitamin Muskeldegeneration kan drabba kalvar. Kalvarna rör sig då stelt och kan till slut inte resa sig. Kalvarna kan också födas utan att kunna resa sig. Akuta dödsfall i hjärtmuskeldegeneration förekommer. Sjukdomen behandlas med tillförsel av selen och E-vitamin och är vanligast i områden där jorden är naturligt selenfattig. Om man befarar att det finns risk för muskeldegeneration på kalvarna kan extra selen/e-vitamin ges till korna i förebyggande syfte under dräktighetstidens sista månad. Selen och E-vitamin överförs då till kalven. Kontakta en veterinär för hjälp med val av lämpligt preparat och tillförselanvisningar. ATT BÖRJA MED DIKOR 13

14 BETE 14 ATT BÖRJA MED DIKOR

15 BETE Det är viktigt att verkligen anpassa djurantalet till vad markerna producerar. BETET ÄR EN STOR OCH VIKTIG DEL i dikornas foderstat, både näringsmässigt och ekonomiskt. Naturbetesmarkernas avkastning ( i kg torrsubstans per ha) har en stor variation från mycket torra, stenrika och lågavkastande marker ( knappt 1000kg ts/ha) till förhållandevis vattenhållande högavkastande marker (runt 2500 kg ts/ha). Det är därför viktigt att verkligen anpassa djurantalet till vad markerna producerar. Fållindelning och putsning (där det är möjligt) ökar betesmarkernas avkastning. Tänk på att bete är färskvara som ska konsumeras när det är lagom utvuxet. Beläggningsgrad Generellt kan man räkna med en beläggningsgrad på en ko med kalv per ha betesmark Dock varierar detta med typ av mark och med tid på året. På t ex de extremt lågavkastande alvarsmarkerna kan det istället behövas 5-6 ha per ko, ibland ännu mer. På våren och försommaren, då betestillväxten är stor och betet håller hög näringsmässig kvalitet, kan beläggningsgraden vara hög, runt 1,5 ko med kalv per ha. På sensommaren då betestillväxten avtar bör betestrycket minskas till ca 0,75 ko med kalv per ha. I praktiken innebär detta att de naturliga betesmarkerna många gånger måste kompletteras med t ex återväxtbete under senare delen av betessäsongen. Om kalvarna avvänjs tidigt (augusti-september) spar detta bete eftersom sinkor har betydligt lägre näringsmässiga krav än mjölkande kor. Beläggningsgraden kan då åter ökas. Har man höstkalvande dikor innebär det att enbart sinkor går på bete under sommaren. Beläggningsgraden kan då vara generellt betydligt högre under hela betessäsongen. Flugor och knott Flugor och knott kan under betessäsongen sprida sjukdomar och vara mycket irriterande för djuren. För att förhindra svåra angrepp av flugor och knott kan korna förses med öronbrickor innehållande flugavvisande medel under betessäsongen. Ett annat alternativ är att samla ihop djuren och hälla flugmedel på deras ryggar med hjälp av ett pour-on preparat. Nackdelen med denna typ av behandling är att den måste upprepas med jämna intervall för att vara effektiv. ATT BÖRJA MED DIKOR 15

16 STÄLL KRAV PÅ AVELSTJUREN Avelstjuren är det djur i besättningen som kommer att få störst enskilt inflytande på resultatet i produktionen. Detta beror på att tjuren är den individ som får överlägset flest avkommor i en besättning. Ska han dessutom bli far till nästa generation dikor kommer hans egenskaper att leva kvar länge i besättningen. Ställ därför stora krav på avelstjurens kvalitet. Skötsel Tjuren ska vara i bra kondition när den släpps ut för att betäcka. En avelstjur som väger kg har ett underhålls behov som motsvarar ca 9-10 kg torrsubstans ensilage av god näringsmässig kvalitet. Ska tjuren dessutom fortsätta växa, vilket de gör upp till ca 4 års ålder, krävs mera foder. Glöm inte mineralfoder och salt. Avlusa, avskabba tjuren ihop med resten av besättningen vid installning. Upprepa behandlingen under senvintern innan kalvningarna börjar. En stor tung avelstjur måste ha väl fungerande ben och klövar. Verka honom vid behov i god tid före betessläppet så han inte är ömfotad när han kommer ut. Har tjuren varit uppbunden under vintern behöver han också få tillfälle att röra sig regelbundet under en period innan han ska börja betäcka. Kontrollera att tjuren fungerar bygga nytt Mycket varma perioder, tillfälliga infektioner eller knottangrepp kan göra en fullt avelsduglig tjur tillfälligt steril under en period. Studera flockens beteende och notera iakttagna betäckningar för att kunna följa upp eventuella omlöpningar 3 veckor senare. Vid hög andel omlöpningar är det rimligt att misstänka att något inte står rätt till. Eventuellt måste då tjuren ersättas med en annan likvärdig. Kontrollera alltid tjurens resultat genom att dräktighetsundersöka alla betäckta hondjur på hösten. Dräktighetsundersökningar kan göras tidigast 6-8 veckor efter betäckning och utförs av husdjursföreningarnas personal. 16 ATT Tänk på att tjurar alltid innebär en potentiell säkerhetsrisk då de går lösa med korna. Det kan därför vara lämpligt att ta med en påk eller liknande då man går i en dikoflock med tjur. Betäckningssäsongens längd Hur länge tjuren ska gå med korna avgörs av hur lång kalvningssäsong man vill ha. En kort kalvningssäsong har många fördelar. Arbetstoppen som kalvningen innebär blir kortare och kalvgruppen jämnare. Det sistnämnda underlättar gruppindelning och utfodring efter avvänjning eller gör kalvarna mer attraktiva vid en försäljning. Sträva efter en kalvningssäsong på maximalt 3 månader. Det innebär att avelstjuren tillåts gå med korna under just 3 månader. Därefter flyttas de till en egen liten betesfålla. De kor som inte klarat att bli dräktiga under denna period slaktas efter avvänjningen. Låt inte tjuren betjäna för många hondjur. Det kan förlänga kalvningssäsongen. Allra viktigast är det att unga 1-åriga tjurar inte får fler kor än de mäktar med ( ca st). Om inga omlöpningar observerats i flocken kan tjuren tillåtas gå kvar med korna. Tänk då på att köttraskvigor mycket väl kan bli könsmogna vid 5-6 månaders ålder och det finns alltså en risk att avelstjuren kommer att betäcka kvigkalvarna. Dela därför gärna korna i grupper efter kön på kalv och låt tjuren gå med de som har tjurkalvar. BÖRJA MED DIKOR

17 AVELSTJUREN Egen tjur eller seminering Av praktiska skäl föredrar flertalet dikobesättningar att ha en egen avelstjur. Genom att använda semin kan man få tillgång till tjurar med bra avelsvärden och dokumenterade kalvningsegenskaper av alla raser även i små besättningar. Semin är t.ex. ett bra alternativ i mindre besättningar där man vill använda en tjur av annan ras till kvigorna än till korna. Semin kan också göra det möjligt att behålla en avelstjur längre i en liten besättning även om man rekryterar kvigor efter honom. För att lyckas med semin krävs noggrann brunstpassning. Det kan ibland vara svårt att upptäcka brunst. Alla brunstiga hondjur rider inte på andra. Om flocken är van vid att man går ibland dem när de ligger ner så går det bra att även på bete kontrollera eventuella flytningar på aktuella kvigor/kor. Det finns också olika typer av brunstindikatorer på marknaden. Kontakta husdjursföreningen för hjälp att välja typ av indikator. Vissa besättningar använder sig av en s.k. probertjur för att hitta brunstiga kor. En probertjur är en steriliserad tjur som med hjälp av en färgdyna fäst på bröstet markerar de hondjur han hoppar på. Det är viktigt att ha de djur som ska semineras i en fålla som lätt överblickas. Någon typ av fångstanordning måste också finnas då semineringen ska utföras. Det går t.ex. bra att seminera djur på bete med hjälp av en foderhäck med fångstgrindar. Att tänka på vid köp av avelstjur. Välj ras på tjuren utifrån valt korsningsprogram eller vald ras i besättningen. Fundera på hur många hondjur tjuren ska betäcka. Detta avgör om det är lämpligt att köpa en ungtjur eller en äldre tjur. En 1- åring bör inte betäcka fler än hondjur. En tvååring kan klara och en äldre tjur upp till mellan 35 och 40 hondjur. Köp tjuren i god tid före betäckningssäsongen. Tjuren hinner då acklimatisera sig i besättningen och det finns dessutom fler bra tjurar att välja mellan tidigt på året. Försäkra dig om att tjuren är stamboksförd och studera tjurens avelsvärde för födelsevikt, lätta kalvningar, tillväxt och slaktkroppsegenskaper (läs mer i Avel för nötköttsproduktion ) Titta på tjurens exteriör och fundera över vad som behöver förbättras exteriört i den egna besättningen. Bra ben och klöver är nödvändigt för en avelstjur. Kontrollera den säljande besättningens hälsostatus (BVD och Paratuberkulos) Kontrollera tjurens lynne. Tolerera inga tveksamheter vad gäller tjurens hanterbarhet. Kontrollera tjurens hornstatus. Tjurar med scurs (lösa, små hornbitar) räknas som hornlösa (pollade). Vid köp av en äldre tjur bör man ta del av tjurens kalvningsstatistik i den besättning han verkat. Intressant är antalet dödfödslar och andelen svåra förlossningar efter honom. ATT BÖRJA MED DIKOR 17

18 DRÄKTIGHET & KALVNING Naturens ide är att ge de bästa förutsättningar för befruktning och dräktighet och en lyckosam uppfödning av ungen när den väl är född. 18 ATT DE VILDA DJURENS BRUNSTCYKLAR har anpassats så att ungarna föds under en period när det finns gott om mat och när klimatet är som bäst. Hos våra tamdjur har detta system delvis sats ur spel och nötkreaturen visar nu brunst året om. För dikalvsproduktionen är det ekonomiskt mycket viktigt att korna blir dräktiga igen snabbt efter kalvning. Kunskaper kring brunst och kalvning är därför av betydelse för dikalvsproducenten. Brunstcykel Brunstcykelns längd är hos nötkreatur ca 21 dagar ( dagar). Själva brunsten varar någonstans mellan timmar. Ägglossningen sker efter den synliga brunstens slut (10-18 timmar). Hos ca hälften av alla kor och runt 80 % av alla kvigor syns en blodflytning timmar efter ägglossningen. Blodflytningen är enbart ett tecken på att kon varit brunstig och ingenting annat. Befruktning Befruktningen sker i äggledarens övre del. Tjuren deponerar spermierna i främre delen av slidan vid betäckning. Efter ca 8 timmar finns befruktningsdugliga spermier på plats i äggledaren. Spermierna överlever timmar medan ägget har en betydligt kortare överlevnad ca 8-12 timmar. Det bästa är därför att spermierna redan finns på plats i äggledaren när ägglossningen sker. Detta är extra viktigt att känna till när kon ska semineras och det gäller att försöka fastställa lämplig inseminationstidpunkt. Det 16.e dygnet och därefter Runt det 16.e dygnet efter befruktningen måste embryot signalera till kon att det finns till. När denna signal kommer ändras kons hormonspel så att den efter ägglossningen bildade gula kroppen utvecklas till en dräktighetsgulkropp och en ny brunst stoppas Under dag växer embryot allt mer fast vid livmoderväggen för att på så sätt säkra sin näringsförsörjning. Ungefär dag 45 är alla organ anlagda och det är nu man börjar kalla embryot för foster. Antalet embryon som dör under de första tre veckorna är förhållandevis stort ( %). Många gånger märker vi inte att kon varit dräktig, utan vi ser en ny brunst och tar för givet att det inte blev någon befruktning vid förra brunsten. Orsaker till fosterdöd Det finns flera faktorer som kan vara orsaken till att foster (embryon) dör. Några av de faktorer som brukar nämnas är: Tiden efter förlossningen Efter förlossningen sker en självrening med hjälp av sammandragningar i livmodern. 3-4 veckor efter en förlossning är denna reningsprocess klar och eventuella flytningar ska åter vara normala d v s genomskinliga eller något mjölkiga. De flesta kor kommer nu åter igång med sina regelbundna brunstcykler och kan därmed bli dräktiga på nytt. Under brunsten förändras flytningarnas karaktär beroende på var i brunsten kon/kvigan befinner sig. I början är flytningen tjock och trögflytande. Den är ofta också något mjölkig i färgen. Under högbrunsten är flytningen klar och tunnare. Det är i senare delen av högbrunsten som seminering bör ske. Kalvning Defekta arvsanlag Infektionsämnen Giftiga substanser t ex mögel i foder Utfodringsfel, obalans eller stark under- eller överutfodring Stress Hormonfel Brunstanpassning Ska du seminera en del av dina kor kan det vara bra att känna till följande: Förstakalvare visar sämre brunst än kvigor och äldre kor Andelen tydliga brunster ökar under den ljusa årstiden Brunstsymptomen är tydligast på kvällen och natten Underutfodring har negativ inverkan på kons förmåga att visa brunst Ärftliga skillnader finns i förmågan att visa brunst En dikos produktion består av en kalv per år. Det är därför av största vikt att kalven föds levande. Kunskaper BÖRJA MED DIKOR

19 kring kalvningar är ett måste för en dikalvsproducent. Typiska tecken på att kalvningen närmar sig är att slidan svullnar upp och bäckenbanden mjuknar ( det ser ut som om svansroten höjs). Juvret och även spenarna är fyllda av råmjölk. Kon blir ofta orolig och drar sig om möjligt undan flocken. Det bästa är om kon får kalva i avskildhet i en väl ströad, och därmed torr och ren, kalvningsbox. Ingrip inte i kalvningen i onödan. Speciellt för kvigor tar det ofta längre tid än man tror att kalva. Det är dock viktigt att kolla hur förloppet går med jämna mellanrum så man upptäcker om något är onormalt. Kalvningen En kalvning delas in i tre faser : öppningsfas, utdrivingsfas och efterbördsfas. Under öppningsfasen, som kan ta allt från 2 till ca 8 timmar, pressas slemproppen i livmoderhalsen ut som en vitaktig seg flytning. Kon är orolig och går ofta omkring med svansen något upplyft. Öppningsfasen går över i utdrivningsfasen som tar mellan ca 1 till 4 timmar. Ibland går det ännu snabbare. Hinnorna som omger kalven blir synliga och den yttre hinnan brister ( vattenkalven går ). Kon får krystvärkar och kalven pressas ut. Normalt ligger kalven med huvudet mellan frambenen och med ryggen uppåt. Ibland kommer bakbenen först. Kalvningsproblem Ibland fortlöper inte kalvningen som förväntad. Detta kan bero på flera olika saker t ex felläge hos kalven, livmoderomvridning eller att kon är sjuk,. Kon kan även vara i fel kondition för kalvning d v s för mager eller för fet. Kalvningsproblem kan även bero på att storleken på ko och kalv helt enkelt inte är förenliga. Tecken på att något är fel kan vara att fostrets tunga syns men inget mera eller att nosen och endast ett ben syns. Fellägen, t ex ett bakåtvikt framben, kan vara enkla ATT BÖRJA MED DIKOR att rätta till. Alla fellägen ska rättas till i livmodern och inte i bäckenhålan. Det innebär att kalven först måste skjutas tillbaka in i livmodern innan en rättning kan göras. Det kan ibland vara tungt att utföra. Är du osäker bör du kalla på veterinärhjälp liksom om livmodern är omvriden och inte går att komma in i. Tänk på att iaktta god hygien i samband med att du går in i kon och känner efter. Kor som är för feta eller magra vid tidpunkten för kalvning kan få problem vid förlossningen. Feta kor får fett inlagrat kring förlossningsvägarna som därmed blir trängre. Det är då svårare för kalven att komma ut. Magra kor är ofta i dålig allmänkondition och kan därför ha svårt att orka med en förlossning. Är kalven för stor i förhållande till kon blir det problem med utdrivningen. Kontakta veterinär om du misstänker att så är fallet. Kalvvikterna i en besättning påverkas genom val av avelsdjur. Det är också viktigt att kvigorna tillåtits växa ordenligt så de är tillräckligt utvuxna när de ska kalva för första gången. När kalven är född Kontrolla att kon kommer på fötter efter förlossningen och slickar av sin kalv. Slickningen stimulerar bl a kalvens andning och ger en bindning mellan mor och avkomma som är viktig inför framtiden. Inom en timme bör kalven ha kommit upp på benen och diat. Kalvar som är svaga bör hjälpas fram till juvret så de får dia. De piggnar ofta till när de väl fått mat. Det är mycket viktigt att kalven får i sig av råmjölken då den förutom näring även innehåller antikropppar som skydd mot infektioner. Det kan vara klokt att vid tillfälle, om möjligt, mjölka ur råmjölk från en äldre ko i besättningen. Råmjölken fryses och finns som reserv om någon kalv inte kan få råmjölk från sin egen mor. Märk och eventuellt väg kalven så snart som möjligt efter förlossningen. Var observant då du handskas med kalven. Vanligtvis lugna kor kan plötsligt gå till anfall för att skydda sin kalv. 19

20 REKRYTERINGSKVIGOR Vid val av rekryteringskvigor är strävan att få korna i besättningen så jämna i typ och storlek som möjligt. Välj därför inte ut kvigor som avviker kraftigt i förhållande till redan befintliga moderdjur. PRIORITERA MODEREGENSKAPERNA, t ex. mjökproduktion och fertilitet, vid val av kvigor. Tillväxt och slaktkroppsegenskaper tillför du avkomman med hjälp av tjuren. Har du renrasiga djur som får avelsvärden beräknade bör du titta extra noga på avelsvärdena för födelsevikt, maternell tillväxt från födelse till 200 dagar samt för lätta kalvningar. Satsa på: kvigor efter mödrar som har jämna och normala kalvningsintervall kvigor efter mödrar som har haft lätt att kalva kvigor efter mödrar som avvänjer tunga kalvar kvigor som har bra temperament och med bra ben och klövar kvigor som är födda vid den tidpunkt du önskar kalvning i besättningen ( inkalvning runt 24 månader ger samma kalvningstidpunkt som födelsemånad). Rekryteringsprocent Att föda upp rekryteringsdjur kostar pengar. Betäck därför inte fler kvigor än du verkligen behöver. Rekryteringsprocenten bör ligga mellan 10 och 20%. I en renrasig besättning med produktion av livdjur till avel ligger den ofta något högre för att påskynda avelsframsteget. Överblivna kvigor föds upp till slakt, antingen hemma på gården eller hos en specialiserad ungnötsuppfödare. Tillväxt och utfodring FÖRSTA VINTERN En köttraskviga bör väga ca 65% av sin vuxenvikt när hon betäcks/insemineras. Ska kvigan kalva vid 24 månaders ålder innebär det att hon ska väga drygt 400 kg vid 15 månaders ålder. Beräknad vuxenvikt ligger då mellan 650 och 700 kg. Önskad tillväxt under den första vintern bestäms av kvigans avvänjningsvikt och tidpunkten då avvänjning sker. Oftast rör det sig om tillväxter på mellan g/ dag som krävs för att önskad betäckningsvikt ska uppnås. Ett ensilage med bra näringsmässigt innehåll kompletterat med mineraler räcker ofta som foder under första vintern. I praktiken innebär detta fri tillgång på ensilage då 6 kg ts ungefär motsvarar kvigans maximala konsumtionsförmåga vid denna vikt ( 300 kg). Exempel Kviga Vikt: 300 kg Önskad tillväxt: 700 g/dag Energibehov: 61 MJ Proteinbehov: 11,2 g råprotein/mj Analys på ensilage: 10,2 MJ/kg ts 130 g råprotein/kg ts Foderstat: När foderstaten domineras av grovfoder passar det bäst att komplettera med ett mineralfoder som innehåller låg CA/P kvot. Grovfoder är Ca rikt och mer P behöver därför tillföras. Är ensilaget av sämre kvalitet måste foderstaten kompletteras med kraftfoder. Betessäsong 6 kg ts ensilage/dag + mineralfoder och saltsten. Under betessäsongen bör kvigan även fortsättningsvis växa g /dag. Detta är fullt möjligt att uppnå på ett välskött naturbete med rimlig beläggningsgrad. Det är viktigt att planera betessäsongen så att betet utnyttjas väl. Beläggningsgraden ( antal djur/ha) kan vara högre på våren/ försommaren än på sensommaren /hösten. Beläggningsgrad ( djur/ha ) Betesmark Natur Åker Köttraskvigor, Vår/försommar Sensommar/höst Dela in betet i olika fållor, det ökar betesutnyttjandet. Putsa också,om möjligt, betet efter avbetning. Bete är färskvara, vilket ska konsumeras omgående när det nått en lagom utvecklingsgrad. Äldre förvuxet bete konsumeras sämre och är betydligt mindre näringsrikt. Är vädret gynnsamt kan kvigorna gå kvar ute till sent på hösten. Höstbeten är dock oftast både blöta och näringsfattiga, även om de ser frodiga ut. Ensilage av god näringsmässig kvalitet bör därför erbjudas kvigorna på betet under oktober månad och fram till installningen för att inte tappa tillväxt. 20 ATT BÖRJA MED DIKOR

21 ANDRA VINTERN Väg/mät kvigorna vid installning. Detta arbete underlättas om det finns en genomtänkt hanteringsanläggning att tillgå. Med denna vikt som utgångspunkt planeras sedan vinterns utfodring. Målsättningen är att kvigan ska ha uppnått minst 85 % av sin vuxenvikt vid inkalvningen. Hon ska dessutom vara i lagom hull, ej för mager eller för fet. För en ko som beräknas väga 650 till 700 kg som vuxen innebär detta att hon bör väga minst 550 kg vid kalvningen. Det är viktigt att komma ihåg att kvigan ska ha foder som täcker både hennes egen tillväxt och fostrets. Fostrets tillväxt är som störst under de två sista dräktighetsmånaderna. Då är det lämpligt att höja fodergivan. Ibland hör man rekommendationen att man ska sänka fodergivan för att inte kalvens födelsevikt ska bli för hög. Detta förfarande leder till en mindre och kanske för mager kviga. Risken är då att man istället framkallar problem vid kalvningen. När foderstaten domineras av grovfoder passar det bäst att komplettera med ett mineralfoder som innehåller låg CA/P kvot. Grovfoder är kalciumrikt och mer fosfor behöver därför oftast tillföras. Förslag på foderstat - Dräktig köttraskviga Vikt: 500 kg Önskad tillväxt: 500 g/dag Dräktighetsstatus: Högdräktig (mån 8) Hull: Normalt Analys på ensilage: 10,2 MJ/kg ts 130 g Rprot/kg ts Foderstat: 9,5 kg ts ensilage/dag + mineralfoder och saltsten. Är ensilaget av sämre kvalitet, än det som räknats med här, måste foderstaten kompletteras med kraftfoder se exemplet nedan. Problem kan uppstå om ensilaget håller en för hög näringsmässig kvalitet ( 10,5 11,0 MJ/kg ts ) och utfodras i fri tillgång ( t ex rundbalar fodrade i häck) och kvigorna huvudsakligen är av lätt köttras. Det finns då risk för att djuren blir alltför feta. Restriktiv utfodring av vallensilage i kombination med halm eller helsädesensilage är då att rekommendera. ATT BÖRJA MED DIKOR 21

22 NYCKELTAL En diko producerar en kalv per år. Några ytterligare direkta produktionsintäkter finns inte. DÄREMOT KAN KON GENERERA inkomster från marker som hon betar och från slaktavräkningen den dag hon slaktas. En realistisk målsättning i en dikalvsproduktion är: Alla kor ska avvänja en frisk, tung kalv med goda tillväxtegenskaper Kvigan ska kalva in vid 24 månaders ålder Kalvningsintervallet ska vara 12 månader Kalvningsperioden ska vara högst 90 dagar Årlig rekrytering ska ligga på högst 20% Beroende på vilken ras eller raskombination som passar bäst ihop med gårdens förutsättningar och brukarens intresse kan målsättningen ibland behöva anpassas. Nyckeltal För att ha kontroll på hur produktionen i besättningen verkligen går bör man jobba med s.k. nyckeltal. Nyckeltal skapas genom att hålla koll på och sätta siffror på det som sker i besättningen. Väljer man att ansluta sig till och registrera sina uppgifter i pc-programmet KAP kan man dessutom få möjlighet att jämföra sina nyckeltal med andras. Läs mer om KAP på Taurus hemsida: LÄS MER Avel för nötköttsproduktion, T2605 Beställ på eller från Strömbergs Pris: 100 kr Byggnader för nötköttsproduktion, T2599 Ladda ner från eller beställ från Strömbergs Pris: 100 kr Djurskyddsbestämmelser Mjölkkor och köttdjur Ladda ner eller beställ på Uppfödning av ungnöt till slakt, T2706 Beställ på eller från Strömbergs Pris: 100 kr Produktionsnyckeltal för dikor, T2649 Beställ på eller från Strömbergs Pris: 25 kr Exempel på ekonomiskt intressanta nyckeltal i en dikobesättning är: Andel tomma kor Rekryteringsprocent Kalvningsintervall Kalvningsperiodens längd Antal avvanda kalvar per ko Avvänjningsvikt (kg avvand kalv/ko) ) Kalvpris Foderåtgång per ko Foderpris Arbetsåtgång per ko och dag Börja med att välja ut några nyckeltal som känns enkla och intressanta att arbeta med. Ta reda på nuläget och formulera ett mål som känns realistiskt. Diskutera vilka åtgärder som måste till för att målet ska nås. Stäm av och jämför mot målet regelbundet. Uppskatta vad uppnådda förändringar innebär ekonomiskt för dikalvsproduktionen. 22 ATT BÖRJA MED DIKOR

23 ATT BÖRJA MED DIKOR Räkna nyckeltal 23

24