Teologifestivalen - Kyndelsmässodagen den 5 februari 2012 Dialog: (Muna Mushahwar, Imad Haddad):

Transkript

1 Teologifestivalen - Kyndelsmässodagen den 5 februari 2012 Dialog: (Muna Mushahwar, Imad Haddad): X: Har du registrerat dig? O: Ja visst. Har jag något val? X: Tja, det är Myndigheterna som bestämmer. De vill sätta etiketter på oss med hjälp av de här gröna ID korten. Jag fick veta att utan ett sådant kort får jag inte ens komma in i Jerusalem. O: Mitt ser inte likadant ut, det är blått. Så nu vill Myndigheterna hålla oss isär och se oss som olika grupper. X: Men vi är inte olika! Vi är ju palestinier både du och jag. Visst, du bor i Jerusalem och jag bor i Betlehem, men där skulle inte vara några gränser mellan städer i ett och samma land. O: Någon borde säga ifrån på skarpen, det här är fel. Det strider mot Guds vilja att låta människor fara illa. Vi måste väl få rätt att fira gudstjänst var vi vill, vi måste väl ha rätt att besöka vår familj och våra vänner när vi så vill, vi måste väl ha rätt att resa vart vi vill i vårt eget land utan barriärer eller militärkontroller. X: I dag såg jag något som väckte nytt hopp i hela min varelse. Jag såg en familj som bar fram sitt barn i templet och jag hörde hur Simeon och Hanna prisade Gud och sade att det barnet var Frälsningen som Gud berett åt alla folk. O: Uppriktigt sagt, jag förstår inte hur du kan tala om hopp, när det enda vi ser är orättvisa och hopplöshet? Kan du säga mig vad hopp är? X: Hopp, menar jag, är först och främst tro å Gud. Sedan är hopp också vår förväntan, trots allt, om en bättre framtid. Slutligen är hopp inte detsamma som att jaga efter illusioner vi inser att verklig befrielse är avlägsen. Hopp är därför förmågan att se Gud mitt i eländet och att vara Andens medarbetare. Den heliga 1

2 Anden finns ju i oss. Av en sådan inställning följer förmågan att stå fast och stadigt i uppgiften att förändra den situation som nu är vår. Hopp är att inte resignera inför ondska utan i stället trotsa den och fortsätta att göra motstånd. Predikan av the Revd. Imad Haddad: (präst i ELCJHL i Beit Sahour) Det har gått 40 dagar sedan Jesus föddes och nu företas en ny resa, denna gång från Betlehem till Jerusalem. Evangelisten Lukas säger inget om själva resan, men utifrån vad vi vet om de då aktuella förhållandena kan vi förstå att det knappast kan ha varit en lättsam resa. Utifrån vad vi vet om den nu dagsaktuella situationen, är resan från Betlehem till Jerusalem långt ifrån en lättsam resa. Det är knappast en resa som en ung mor med nyfött barn vill ge sig i kast med, eftersom resan i dag medför ständiga kränkningar och bekymmer. Evangelisten berättar att när tiden var inne för deras rening enligt Mose lag, dvs. den rituella rening, som modern hade att iakttaga, då for både Maria och Josef med den nyfödde gossen Jesus till templet i Jerusalem för att där bära fram honom inför Herren. Vi får nu reflektera över situationen och över de agerande: de trolovade, Simeon och Hanna. Maria och Josef var båda goda, troende judar, som ville följa vad som var föreskrivet i Mose lag. Därför måste de fara till Jerusalem för reningsoffret i templet. Nu fanns det regler som kunnat åberopas för att inte ta den nyfödde gossen till templet. Ett erläggande av 5 shekel hade betalat för ett reningsoffer utan barnets närvaro. Men Josef och Maria valde att själva bära fram gossen, som en Guds tjänare, i templet, inför Herren, och därmed uppfylla vad Mose lag föreskrev om att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren. De visste båda att gossen Jesus skulle bli en Herrens tjänare och därför var det viktigt att bära fram honom i templet. Det var verkligen en besvärlig resa, och de hade alla skäl att inte göra den, men som en troende familj hade de andra prioriteringar, Josef och Maria lät tron stå i centrum. De fick stå ut med besvärligheterna. Barnet hade fötts under de mest osannolika och 2

3 påvra förhållanden, men föräldrarna förtröstade på en god och rättfärdig Gud, liksom vi palestinier i vår nöd inte slutar att förtrösta på Gud. Så når de till sist templet, de bär fram sin offergåva och barnet förklaras vara helgat åt Gud, så som det står i Herrens lag. Då, när vi tror att berättelsen är slut, kommer en ny person in på scenen. Simeon, den fromme, vars namn betyder Gud har hört och som av Anden förts till templet för att han skulle få se Herrens [smorde] Messias. Vi bör ge akt på Simeons person. Evangelisten Lukas skriver att Simeon var rättfärdig och from liksom att han väntade på Israels tröst, dvs Simeon trodde på Guds löfte. Han trodde på vad profeterna vittnat om och han trodde på Guds löfte att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Nu kom Simeon, ledd av Anden, till templet för att få se uppfyllelsen av Guds löfte. För Simeon var det viktigt att inte försitta tillfället. Barnet Jesus är Guds smorde. Han väntar inte på att barnet skall bli man, för att förklara att Guds löfte är uppfyllt. Barnet är uppfyllelsen. Barnet är Frälsningen som Gud berett åt alla folk. Barnet är ett ljus med uppenbarelse. Barnet är härligheten, den smorde, Messias. Simeon kan verkligen lära oss att inte försitta tillfällen utan i stället ta till vara det tillfälle, den Kairos,[ (καιρός) grekiska, ord för tid i betydelsen det rätta tillfället ]. som bjuds av Herren för att förkunna rättvisa och liv i en splittrad värld. Efter bönen vänder sig Simeon till föräldrarna för välsignelse, låt vara att den är tung. Välsignelsen rymmer också smärta, ett svärd skall genomborra Marias hjärta. Här syftas på korset som väntar, när folket förkastar sin frälsning och tar avstånd från budskapet om Guds rike. Här ryms en insikt om att den Smorde kommer att inför sitt folk tala klarspråk även om det för honom medför döden. 3

4 Att tala om svärd och välsignelse för oss in i vår dagsaktuella situation; vi påminns om dagens välsignelser som också rymmer det svåra. Jag tänker på välsignelsen nyfödda barn, en välsignelse blandad med smärta, oro och fruktan. Dagens mödrar får liksom Maria ängslas över att svärd kan komma att genomborra deras hjärtan. Föräldrar välsignas med barn men oroas samtidigt inför det okända. De ängslas över risken att barnen skall bli offer för strider och krig här i världen, att de skall gå hungriga, eller att orättvisor i världen skall drabba dem. Simeon uttalar välsignelsen, den hårda, och avlägsnar sig. Hans roll är slutförd. Han litar på Guds frälsning och lämnar plats för den tredje aktören, Hanna, profeten, vars namn betyder nåd. Hanna, dotter till Fanuel, med profetisk gåva, väntade också på Guds frälsning och var sedan länge i templet. Under fasta och bön väntade hon på Herrens tröst. Hon hade inte ett speciellt löfte, så som Simeon hade och hon kom aldrig att ta barnet Jesus i sin famn, så som Simeon gjorde, men hon kunde inte förbli tyst. Hon grep tillfället, hon också. Hon stämde in i lovsången över de uppfyllda löftena. Men hon nöjde sig inte med att göra så tillsammans med Simeon och föräldrarna. Hon tog också till orda och deklarerade att barnet verkligen var Guds befrielse och tröst för allt folk. 4

5 Detta skedde fyrtio dagar efter jul för mer än 2000 år sedan. Det händer också nu, varje dag. Vi ser fortfarande den fromma familjen, som försöker leva i sin tro, trots de svåra förhållanden, som reser hinder. Vi ser fortfarande familjer som tvingas underkasta sig förnedrande regelverk, för att kunna praktisera sin tro. Vi ser fortfarande dem, som vittnar om sin tro trots all orättvisa de utsätts för. Ja, även i vår moderna tid får vi bevittna välsignelser som rymmer hårda föraningar om hur förverkligandet av Guds rike på jorden förkastas, men samtidigt ser vi också nu, i dag, hur Gud visar sig i medmänniskor, som vi möter. Också nu får vi leva i tro att vi är skapade till Guds avbild och att vi i andra till och med i våra fiender ser Guds avbild. Också nu ser vi människor som likt Hanna stämmer in i lovsång över den tro och det hopp och den kärlek Gud välsignar oss med. Predikan av Dr Muna Mushahwar: (Dr Mushawar är ögonläkare i Jerusalem) Symeon tog honom i famnen och prisade Gud och sade Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk (Luk 2:28-31) 5

6 När vi läser det här kapitlet i Lukas evangelium undrar vi vad det egentligen var då, på Symeons tid, som krävde sådan frälsning. Det historiska scenariot var ockupation och förtryck, Romarrikets lag gällde för Palestina, vilket betydde orättvisa mot alla som inte tillhörde det styrande skiktet. Vi tänker på vår Herre Jesu födelse och det faktum att den ägde rum i Betlehem, söder om Jerusalem, trots att både Maria och Josef bodde i norra Palestina, i Nasaret. Det verkar konstigt att de färdades så långt, i synnerhet som Maria väntade barn. Men vi vet att det var den härskande regimens påbud, de var tvungna att ge sig iväg till Betlehem, tvungna att förflytta sig från norr till söder, till en plats där inte hade några släktingar, inte något hem att komma till, och jungfrun Maria måste när tiden var inne föda sitt barn i en enkel grotta, för det fanns inte rum för dem någon annan stans. Symeon visste att frälsningen skulle komma, för det hade Herren sagt honom. Hans tro gav honom hopp och förtröstan på det löfte som Gud hade givit. Som palestinsk kristen kan jag inte undvika att se likheten mellan Symeons Palestina och mitt Palestina, i dag. Mellan det ögonblick som han väntade på och visste skulle komma och vårt ögonblick, vårt Kairos. För mer än 2000 år sedan föddes Gudabarnet, geografiskt sett som palestinier, son i den judiska traditionen, under romerskt välde, romersk ockupation. Palestina är än i dag under ockupation. Ironiskt nog är det en politisk ockupation i judendomens namn, förtryck av palestinska döttrar och söner i den kristna och den muslimska tron. Världen vet att den värsta formen av tvångsförflyttning än i dag äger rum i Palestina. Det började med sjuhundra tusen palestinier när staten Israel grundades 1948, i dag har vi kommit upp till mer än sju miljoner. Förflyttningen gällde inte bara från norr till söder inom deras eget land, de tvingades också lämna sina hem och sitt land. Somliga lämnade frivilligt och andra, som min mors familj, tvingades iväg med gevären riktade mot huvudet på deras barn. Allt måste de lämna, och många lever fortfarande i flyktingläger, i hopp om att en dag få återvända hem. 6

7 Som boende i Jerusalem ser jag fortfarande, varenda dag, människor som tvingas flytta, fler och fler av oss förlorar rätten att bo i Jerusalem, och resten av oss lever under ständigt hot att förlora den rätten. Precis som alla andra palestinier boende i Jerusalem tänker jag inte om min tur kommer, utan när den ska komma. Om jag var borta från Jerusalem för en längre tid, för studier eller för mitt arbete, eller om jag t ex skulle gifta mig med en palestinier från Västbanken eller Gaza, eller en utlänning, så skulle den personen inte få lov att bo med mig i Jerusalem. Jag skulle vara tvungen att bo där han bodde. Men då skulle Israel frånta mig rätten att bo i Jerusalem, min rätt till uppehållstillstånd, och jag bleve ännu en i mängden av flyktingar. Jag förlorade rätten för mina barn att växa upp i den stad där jag föddes och växte upp, och det enda jag skulle ha vore minnen att berätta för dem så som mina föräldrar gör när de talar om för mina bröder och mig att det här var vårt hus som vi tvingades fly ifrån, eller det här var er morfars verkstad. Jag skulle inte få gå till min mors grav, ett besök som jag faktiskt varenda vecka måste ge de israeliska soldaterna som förklaring till att jag behöver komma igenom vägspärren som placerats ett par meter utanför kyrkogården. En annan sak jag ständigt har i tankarna är: När ska min palestinska kristna identitet i Jerusalem bli outhärdlig för hela den judiska staten som Israel proklamerar, ja, som de just nu när vi sitter samlade här i dag håller på att genomföra, utan hänsyn till internationell lag och hela världens uppfattning? Israel skryter med att vara den enda demokratin i Mellanöstern, men jag kan inte låta bli att fråga Hur kan den enda demokratin i Mellanöstern få det att gå ihop med att den också är den sista nu existerande ockupationsmakten, en nation som ockuperar en annan? Hur kan denna demokrati tillåta sig att kränka såväl kristnas som muslimers rätt att fira gudstjänst, i Jerusalem, i Guds stad, som skulle vara öppen för alla och inte ägas av någon? När jag vill fira Långfredagen och den Heliga Eldens högtid [Påsknattsmässa], två av de allra viktigaste dagarna inom kristendomen, varför ska jag då behöva mötas av vägspärrar till och med innanför Gamla stadens murar? Varför ska vi se soldater försedda med vapen som redo för slagfältet i stället för levande ljus och kors i den 7

8 Heliga gravens kyrka? När blev det motstånd mot ockupationen att utöva sin tro och besöka en gudstjänst? Mina vänner, kristna systrar och bröder, i Jerusalem i dag är detta verkligheten. Detta är den demokrati som erbjuds palestinierna under ockupation. Frågar vi oss vilken roll kyrkan har i allt detta står svaret helt klart för mig. Kyrkan måste ta sitt ansvar och stoppa en sådan misstolkning av Bibeln som tillåter och dessutom försvarar denna orättvisa mot det palestinska folket. Kyrkan måste tydliggöra skillnaden mellan det bibliska Israel, det utvalda folket och dagens politiska företeelse som är staten Israel. Trots ockupationen som har pågått i mer än 60 år tror och förtröstar vi palestinier på att frälsningen en dag ska komma. Precis som Symeon trodde och förtröstade på Guds löfte och hoppades på den dag när hans ögon skulle få se frälsningen. Trots all besvikelse och trots all avsaknad av ens en glimt av en lösning, hyser vi ändå en förhoppning, ett kristet hopp, att det ska finnas en lösning och att det goda ska segra över det onda, hur lång tid det än må ta. År 2009 gick palestinska kristna samman och skrev enhälligt samman dokumentet Sanningens ögonblick, Moment of Truth, också kallat det palestinska Kairosdokumentet, ett budskap om kärlek, hopp och tro för att skapa både fred och rättvisa i enlighet med vår Herres undervisning till vårt älskade land. Vi önskar att alla kristna i hela världen ska läsa det, fundera över det och stödja det. Jag står här i dag inför er och ber er tänka på och minnas era palestinska systrar och bröder i Kristus som lever i stor orättvisa, och komma ihåg Herrens ord: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig. (Matt 25:40) (översättning av Katarina och Lennart Sjöström, Uppsala) 8

9 9 ***