Stöd till barn i utsatta situationer en fråga om bostadsort. En kartläggning av krisstöd och gruppstöd i kommuner och landsting

Transkript

1 Stöd till barn i utsatta situationer en fråga om bostadsort En kartläggning av krisstöd och gruppstöd i kommuner och landsting

2 Rädda Barnen kämpar för barns rättigheter. Vi väcker opinion och stöder barn i utsatta situationer Sverige och i världen. Vår vision är en värld där alla barns rättigheter är tillgodosedda. Det är en värld där varje barn uppskattas och respekteras, där alla barn har inflytande och där alla barn har möjligheter och framtidstro. Det går att beställa vårt material genom att ta direktkontakt med oss, eller genom att gå in på vår hemsida på Internet, Rädda Barnen ISBN: Art nr: Författare: Anna Frenning Insamling av basfakta: Svante Karlsson Layout: Ulla Ståhl Rädda Barnen Stockholm Besöksadress: Landsvägen 39, Sundbyberg Tel: info@rb.se

3 Innehåll Förord 5 Inledning 6 Bakgrund 8 Rättigheter för barn i utsatta situationer 8 Vad är krissamtal? 9 Vad är stödgrupper? 10 Metod 12 Resultat 14 Krissamtal 14 Diskussion 20 Detta gör staten 20 Diskussion utifrån resultat 20 Detta menar vi med garantinivå 22 Rädda Barnens förslag till regeringen och riksdagen 24 Förslag till kommunerna och landstingen 24 Sammanfattning 26 Litteraturlista och länkar 27 Bilagor Frågeformulär 28 Läsanvisningar till tabellerna 31 Tabeller

4

5 Förord Rädda Barnen har länge drivit frågan om att barn till missbrukare, barn till psyksikt sjuka föräldrar, barn som utsatts för sexuella övergrepp, som bevittnat våld eller själva utsatts för våld, samt barn som förlorat en nära anhörig genom dödsfall behöver ha möjlighet att prata om sin situation i grupp tillsammans med andra barn, och kompetenta vuxna. Att med gruppens hjälp slippa känna sig ensam om sitt öde, och att få möjlighet att bearbeta det svåra kan göra stor skillnad för ett barn som annars kanske hade måst hantera ett stort inre och ibland även yttre kaos ensam och i hemlighet. För barn som varit med om dramatiska händelser av våld eller plötslig död, behövs också möjligheten att få bearbeta detta enskilt i strukturerade krissamtal. I Sverige idag lever omkring barn med en förälder som missbrukar, ungefär lika många upplever våld i sin familj och cirka barn har en förälder med psykisk sjukdom. Men det är bara barn som gått i individuella krissamtal efter att ha upplevt våld i familjen, i de kommuner som svarat på Rädda Barnens enkät. Endast barn rapporteras ha deltagit i grupper. Det är bara en bråkdel av alla barn i Sverige som lever i de vanligaste formerna av utsatthet som får sådant stöd. Barnkonventionen säger att alla barn ska ha samma möjligheter och samma rätt till stöd och rehabilitering. Det betyder att barn i alla kommuner ska kunna erbjudas krissamtal och stödgrupper antingen genom kommunens försorg, eller genom landstinget. Tyvärr är det långt dit, vilket den här rapporten visar. Det är stora skillnader mellan olika kommuner när det gäller vilket stöd som erbjuds barn som lever i utsatta situationer. Rätten till stöd gäller alla barn som behöver det, oavsett var i landet de bor. Det är oacceptabelt att boendeorten avgör om barnet erbjuds stöd eller ej. Rädda Barnen anser att det krävs ett uttalat uppdrag från regeringen till alla kommuner och landsting att se till att det finns en garantinivå av förebyggande arbete och tidiga insatser så att barn får den hjälp och det stöd de behöver. Vi uppmanar den sittande Barnskyddsutredningen att beakta allvaret i de uppgifter som presenteras i den här rapporten, och föreslå att en garantinivå instiftas. Eva Svedling Sektionschef Kunskap och utveckling Sverige 5

6 Inledning Varje år utsätts tusentals barn i Sverige för fysiska och psykiska övergrepp. Enligt Kommittén mot barnmisshandel har 10 procent av alla barn i Sverige upplevt våld i hemmet åtminstone någon gång. Ungefär 5 procent av barnen har upplevt våld ofta. Kommittén uppskattar att mindre än 1/3 av barn som bevittnat våld är kända hos socialtjänsten. 1 Barn som lever i ett hem där det förekommer vuxenvåld löper sex gånger större risk 2 än andra barn att själva bli misshandlade fick polisen över anmälningar om misshandel av barn. Oftast är det en förälder eller styvförälder som slår placerades ca barn i familjehem eller Hem för vård eller boende, HVB. Sannolikt finns det ännu fler barn som skulle behöva den sortens genomgripande skydd och stöd av samhället. En mellanform är så kallad strukturerad öppenvård, som är en omfattande insats, men där barnet ändå bor kvar hemma. Det finns också en stor grupp barn som ännu inte har en så besvärlig situation, men som ändå kan vara betjänta av särskilda stödåtgärder för att undvika en olycklig utveckling. Det gäller till exempel många av de barn som lever med missbrukande föräldrar, eller de barn som har en psykiskt sjuk förälder. Socialstyrelsen uppskattar att det finns ca barn som har en förälder som har vårdats på sjukhus för psykisk sjukdom. 3 För barn till missbrukande föräldrar ordnas relativt ofta stödgrupper genom socialtjänstens försorg. Andra grupper av barn som kan behöva den sortens stöd är barn till psykiskt sjuka föräldrar, barn som bevittnat våld i familjen, barn som förlorat en nära anhörig, och barn som utsatts för sexuella övergrepp eller misshandel. Även om barnen är placerade kan det vara viktigt att få bearbeta det som hänt i en stödgrupp. Barn vars föräldrar skiljer sig kan under en period behöva tala om detta med någon eller några andra än föräldrarna. Förebyggande arbete och tidiga insatser lönar sig. Men för att se det måste man tänka långsiktigt, och sektorsövergripande. Och för att det ska fungera måste man samarbeta över myndighetsgränser. Rapporten Det är bättre att stämma i bäcken än i ån 4 visar hur man kan jämföra kostnader för tidiga insatser med samhällskostnaden för att ingripa för sent i en människas liv. Författarna visar hur projekt som räddar en människa från att marginaliseras ger en avkastning på 20 till 30 gånger insatsen. Ett exempel som används är att samhällskostnaden för en enda missbrukare räcker till att driva en hel ungdomsmottagning i åtta år. Tankegången är inte ny. De socialsekreterare Rädda Barnen har kontakt med säger alla samma sak; det är lättare att vända en oroande utveckling ju tidigare man kommer in med stöd. Men det är fortfarande det förebyggande arbetet och det tidiga stödet som ofta får stryka på foten i besparingstider. Självklart måste 1 Kommittén mot barnmisshandel (2001) Barn och misshandel. Regeringens proposition (2005/06:166) Barn som bevittnat våld 2 Våld mot barn , Jansson m f l 3 Socialstyrelsen (2006) Social Rapport 4 Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog

7 det alltid finnas pengar till insatser för de barn som behöver ett omfattande stöd för att inte fara verkligt illa. Det kommer antagligen alltid att finnas behov av att omhänderta barn för samhällsvård, barn som inte kan bo kvar i sina ursprungliga familjer. Samtidigt skulle mycket lidande, och framtida kostnader, kunna undvikas om det till exempel var en självklarhet att barn som lever med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar, eller som förlorat en nära anhörig, kunde få bearbeta sina svårigheter i en samtalsgrupp med barn i samma situation. Forskning visar att i stort sett alla barn som deltagit i gruppverksamhet tycker att den har varit mycket positiv. 5 Barnen talar om ökad självkänsla och att de känner en mening med att leva. Sådana möjligheter att bearbeta det svåra borde finnas att tillgå för alla barn som behöver det, i alla kommuner. Tyvärr kan vi konstatera att så inte är fallet. I Rädda Barnens kartläggning från 2006 undersöktes kommunernas möjligheter att ge krissamtal och stödgrupper. Kartläggningen, som byggde på enkäter till kommunerna, ingick i en större undersökning, där vi bland annat också talade med socialsekreterare runt om i landet. 6 Resultatet från både enkätundersökningen och samtalen med socialsekreterarna visade då att de kommunala skillnaderna var mycket stora. Situationen idag skiljer sig inte från den tidigare. 5 6 Lindstein, Thomas (2001) Vändpunkten ur barnens och ungas perspektiv. Gothia Rädda Barnen (2006) Barnets bästa kräver resurser 7

8 Bakgrund Rättigheter för barn i utsatta situationer Enligt FNs konvention om barnets rättigheter, Barnkonventionen, ska konventionsstaterna se till att varje barn får sina rättigheter tillgodosedda. Konventionens fyra grundprinciper slår fast att 7 : - alla barn ska tillförsäkras samma rättigheter, det vill säga barnet ska skyddas mot alla former av diskriminering. - barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. - varje barn har rätt till liv och utveckling. - barnet har rätt att bli hört och att få påverka sin egen situation. Barnkonventionen säger också att barnet har rätt till skydd mot alla former av våld, övergrepp, vanvård och försummelse. Sverige, och andra länder som har ratificerat konventionen, ska vidta alla lämpliga åtgärder till skydd för barnet 8. Där slås även fast att ett land är skyldigt att se till att genomföra barnets rättigheter till det yttersta av sina tillgängliga resurser 9. Enligt Barnkonventionen har vidare konventionsstaterna skyldighet att ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets fostran 10. Det kan tolkas som att bistånd ska ges till föräldrarna, men det kan också tolkas som att staten kan gå in och komplettera föräldrarna i uppfostran, då föräldrarna inte fullt ut räcker till. Barnet har även rätt till skydd mot fysiskt och psykiskt våld, sexuella eller andra övergrepp liksom mot vanvård eller försumlig behandling. Konventionsstaten ska för dessa fall upprätta sociala program som syftar till att ge barnet nödvändigt stöd, förebyggande insatser, behandling och uppföljning. Två av grundprinciperna i Barnkonventionen ingår också i socialtjänstlagen. Där står det att när åtgärder rör barn ska det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Vidare säger lagen att socialtjänsten ska klarlägga barnets inställning och ta hänsyn till barnets vilja, med beaktande av barnets ålder och mognad 11. Socialtjänstlagen talar om kommunernas yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialtjänsten skall vidare bedriva uppsökande verksamhet, upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt ska nämnden samverka med andra samhällsorgan, organisationer och föreningar. Efterlevandet av Barnkonventionen ser över lag mycket olika ut i olika kommuner. Kommittén för barnets rättigheter i Genève följer upp Sveriges efterlevande av Barnkonventionen vart tredje år. Kommittén har flera gånger framfört bekymmer över ojämlika villkor för barn i olika regioner, särskilt med 7 Artikel 2, 3, 6 och 12 i FNs konvention om barnets rättigheter 8 Artikel 19 i FNs konvention om barnets rättigheter 9 Artikel 4 i FNs konvention om barnets rättigheter 10 Artikel 18 i FNs konvention om barnets rättigheter 11 3 kap 5 Socialtjänstlagen 8

9 avseende på hälsa och välfärd. Regeringen har i den rapport som kommer att lämnas till Barnrättskommittén i år svarat på kritiken genom att dels hänvisa till kommande satsningar inom skolan och elevhälsovården, dels genom att avisera en förstärkt vårdgaranti inom barn och ungdomspsykiatrin. Man berättar också om ett kommande utvecklingscentrum för tidiga insatser till barn och unga som löper risk att drabbas av svårare psykisk ohälsa. Vad är krissamtal? Krissamtal är som regel det som händer först när ett barn söker stöd. Krissamtal ska hållas tidigt när något hänt, och det är inget som pågår länge. Efter krissamtalet, när det gått en tid, kan det behövas mer bearbetande insatser, i form av individuell terapi, eller det vi tar upp i den här rapporten; stödgruppssamtal. För att det ska vara aktuellt med krissamtal ska barnet ha upplevt en kris eller ett trauma. Barn som upplevt någon form av våld, vare sig de varit utsatta själva eller varit vittne till att en förälder eller ett syskon blivit utsatt, har nästan alltid upplevt ett trauma. Det gäller både misshandel och sexuella övergrepp. En nära anhörigs död kan komma plötsligt och chockerande, eller smyga sig på långsamt vid sjukdom. En förlust av en viktig närstående behöver självklart inte vara något man behöver professionell hjälp med. Ändå kan det i en sådan situation ibland vara viktigt för barn att få tala med någon annan än en förälder som själv är drabbad av förlusten. Barn som bevittnat våld, eller själva utsatts för våld eller sexuella övergrepp, och barn som mist en nära anhörig har alltså upplevt ett trauma men behöver inte nödvändigtvis vara traumatiserade. Det är inte säkert att traumat kommit plötsligt, det kan vara en serie traumatiska händelser som pågått under lång tid. I vissa fall har barnet levt länge med ett reellt dödshot hängande över sig. Barn som haft det så utvecklar försvar för att stå ut. Om tillståndet permanentas kan det leda till svåra problem i vuxenlivet. I riktigt extrema situationer kan barnet utveckla symptom på Post Traumatic Stress Disorder (PTSD), som är en psykiatrisk diagnos. Symptomen kan vara t.ex. påträngande minnesbilder, plötsliga förnimmelser av rädsla, ett undvikande beteende, tvångsmässig uppmärksamhet på hot och fara i omgivningen, eller apati. De barn som har så allvarliga symptom behöver långvarig psykoterapeutisk hjälp av Barnpsykiatrin, BUP/PBU eller motsvarande. Bland professionella finns definitioner på vad ett krissamtal är. Nedan följer en beskrivning av huvuddragen i ett sådant krissamtal. Rädda Barnen har under många år utbildat i en modell för krissamtal som kallas Trappan 12. Det finns flera andra strukturerade modeller, som följer ungefär samma mönster. Trappanmodellen används för krissamtal med barn som bevittnat våld, eller som själva utsatts för våld, men liknande metoder används för andra former av kriser också. Innan krissamtalen inleds ska det praktiska vara ordnat, så att det inte finns någon akut hotbild riktad mot barnen. Barnet ska inte längre behöva bo med en förälder som slår, missbrukar, eller begår sexuella övergrepp. Om det finns en psykiskt sjuk förälder ska barnet kunna känna sig säkert på att få sina basala 12 Arnell, Ami och Ekbom, Inger (1999) och han sparkade mamma. Rädda Barnen 9

10 behov tillfredsställda, och det ska inte heller behöva oroa sig för sin sjuka mamma eller pappa. Trappanmodellen i korthet 1. Kontakt Ett första steg, och en förutsättning för att fortsättningen ska bli framgångsrik, är att etablera kontakt. Kontakten etableras genom att man t.ex. arbetar med bilder och berättar en historia tillsammans. Det är viktigt att bekräfta barnet, och lyssna noga. När kontakten har uppnåtts, efter ett eller flera möten, är det dags för nästa steg. 2. Rekonstruktion Det är viktigt att faktiskt gå igenom det som hänt så konkret som möjligt. Barnets upplevelse är det centrala, men man kan behöva hjälp av andra tillgängliga fakta. Det här är ett arbete som kräver noggrann förberedelse, där man använder många olika redskap, teckningar, kartor och kanske olika lekmaterial. Så småningom går man över till att tala om barnets egna upplevelser och känslor. Steg två tar ofta flera möten. 3. Kunskap Summering och förberedelse för avslut. Hur har barnet det nu? Barnet ska efter steg tre känna till vilka reaktioner som kan drabba den som varit med om svåra saker, som rädsla och ångest, sömnsvårigheter, känsla av ensamhet, av att vara udda och konstig, koncentrationssvårigheter med mera. Barnet ska också veta mer om hur framtiden ser ut rent konkret, känna till sitt nätverk och vart det kan vända sig om det blir problem igen. Alla tre stegen tar fem till tio träffar att gå igenom. I behandlingen ingår att bedöma om barnet behöver fortsatt stöd, i form av enskild terapi eller stöd i gruppverksamhet. De tre stegen behöver kompletteras med stöd till föräldrarna och ett avslutande samtal med den förälder som inte varit våldsam. Vad är stödgrupper? För barn som upplevt våld i någon form gäller att deltagande i gruppverksamhet alltid bör föregås av krissamtal. De grupper vi frågat specifikt om i den här rapporten är barn till föräldrar som missbrukar, barn till föräldrar med psykisk sjukdom, barn som blivit misshandlade i hemmet, barn som bevittnat våld i hemmet, barn som blivit sexuellt utnyttjade, barn som mist en nära anhörig och barn till föräldrar i skilsmässa. Det finns sannolikt fler grupper av barn som borde kunna behandlas framgångsrikt i stödgrupper tillsammans med barn som upplevt liknande saker, men dessa grupper är helt enkelt de som vi själva har erfarenhet av att arbeta med, och vet att stödgrupper fungerar bra för. Barn vars föräldrar skiljer sig är normalt sett inte något som innebär kris eller trauma för barnet, men vi vågar gissa att i princip alla barn vars föräldrar skiljer 10

11 sig reagerar på detta i någon form, och kan behöva prata om det. Detta får stöd av våra erfarenheter från Rädda Barnens projekt Skiljas 13 som även kommer att presenteras i bokform inom kort. Att gruppverksamhet har positiva effekter för barn i svåra livssituationer framkommer tydligt i forskning 14. I litteraturen finns olika former av gruppbehandling beskrivna. Oavsett behandlingsformen är fördelarna med att erbjuda barn stöd eller terapi i grupp många: Närvaron av andra barn underlättar kontakten med gruppledaren/ terapeuten och gör det lättare för barnet att möta en ny situation. Närvaron av andra barn ger fler möjligheter till reaktioner och spegling och ett större reflektionsutrymme. Leken i gruppen hjälper barnet att få uttrycka känslor och reaktioner. I en grupp är inte det enskilda barnet i fokus hela tiden, det kan dra sig undan och ändå ta del av vad som händer. De andra gruppmedlemmarna bidrar med erfarenheter och kunskaper som hjälper barnet att utvecklas. Att i grupp få möta likar, barn som varit med om samma sak, minskar barnets upplevelse av att vara udda och annorlunda. Gruppsamtal organiseras som regel utifrån problemområde; barn till föräldrar som missbrukar för sig, barn till föräldrar med psykisk sjukdom för sig och så vidare. I små kommuner kan det finnas anledning att fundera över om barn med olika problematik skulle kunna gå i samma stödgruppsverksamhet. Metoderna har ofta utvecklats utifrån samma grundkoncept som används av Ersta Vändpunkten sedan 90-talet i arbetet med barn till föräldrar som missbrukar. De metoder som funnits längst stöder sig på en psykodynamisk grundsyn, men det börjar även komma metoder för stödgrupper som bygger på kognitiv beteende terapi, KBT. Den stora skillnaden mellan de olika tankesystemen är att den psykodynamiska skolan betonar vikten av att gå tillbaka och bearbeta det som hänt för att sedan kunna gå vidare, medan KBT fokuserar mer på att lära nya sätt att hantera smärta eller svåra situationer. Målet med gruppverksamheten är att barnen ska få bättre problemlösningsförmåga och social förmåga, och ersätta negativt tänkande och negativa profetior med positiva självbilder. Det är bra att inte ha för olika åldrar på barnen i gruppen, eftersom barn utvecklas snabbt, och är väldigt olika i olika åldrar. Grupperna träffas ca gånger, och bygger ofta på ett samspel mellan samtal och övningar i storgrupp och uppgifter som deltagarna arbetar med i smågrupper och sedan redovisar. Man kan arbeta med rollspel, collage, teckningar eller skulptur, värderingsövningar, studiebesök, etc. Viktigt är också att ge utrymme åt leken det ska vara roligt att gå i grupp. Det som sägs ovan om vad som ska uppnås i krissamtal kan också sägas om stödgrupper; det gäller att skapa kontakt, att sätta ord på det som hänt, och att omvandla detta till kunskap. Ofta finns också en målsättning att utbilda, om just den problematik som barnen i gruppen lever med, om rättigheter, krav, Lindstein, Thomas (2001) Vändpunkten ur barnens och ungas perspektiv. Gothia 11

12 gränssättning och mellanmänskliga spelregler. Dynamiken i gruppverksamheter blir givetvis annorlunda än under krissamtal. Man har andra att jämföra sina upplevelser med, man lär sig kommunicera kring det svåra till fler än en person, man får förhoppningsvis positiva förebilder i ledarna, och positiva förstärkningar från hela gruppen, med bekräftelse på att man duger. Så här sa några barn som deltog i en stödgrupp för barn till föräldrar med psykisk sjukdom 15 : Till och med mina lärare tycker att jag har blivit gladare. När jag började här så var jag inte alls glad och allt var jobbigt. Men så är det inte längre. Jag känner mig mycket öppnare nu. Det är lättare när min mammas sjukdom inte behöver vara så hemlig längre. Nu fattar jag att det verkligen funkar att prata med andra. Och jag har blivit bättre på att dra gränser mot mamma. Det har skrivits många böcker om hur man kan arbeta med stödgrupper. Rädda Barnen har gett ut en: När mamma eller pappa dricker en handbok om att arbeta i grupp med barn till alkoholister av Ami Arnell och Inger Ekbom. Metod Rädda Barnen gjorde 2006 en nationell kartläggning av kommunernas/ stadsdelsförvaltningarna stöd i form av krissamtal och gruppverksamheter för barn till föräldrar som missbrukar, barn i sorg, barn som själva utsatts för våld, barn som bevittnat våld i sina familjer och barn till psykiskt sjuka föräldrar 16. Nu har vi följt upp den kartläggningen, för att se om kommunerna/stadsdelsförvaltningarna har förbättrat sitt arbete. Vi har också denna gång frågat landstingen om deras stödverksamheter, eftersom en del av de stödverksamheter vi efterfrågat ibland ligger hos landstingen istället för kommunen. Uppgifterna till rapporten har samlats in med hjälp av en enkät, se bilaga X. Enkäten har i vissa fall distribuerats med hjälp av Rädda Barnens lokalföreningar. I de kommuner där det saknas lokalföreningar eller där lokalföreningarna inte hunnit ta sig an uppgiften, har enkäten distribuerats från riksförbundets kansli i Sundbyberg. Lokalföreningarna har själva valt distributionssätt, mestadels har de ringt och ställt frågor utifrån enkäten, ibland har man skickat enkäten per post eller . De enkäter som distribuerats från centralt håll har samtliga gått via . Sammanlagt har vi distribuerat 352 enkäter. Det finns 290 kommuner, men i Stockholm, Göteborg och Malmö sköts dessa frågor av stadsdelsförvaltningen. Kommuner och stadsdelsförvaltningar finns det sammanlagt 332 stycken. Till det kommer 18 landssting och två regioner. Vi har fått svar på 241 enkäter, varav 225 från kommuner/stadsdelsförvaltningar (av 332 möjliga) och 16 från landsting/regioner (av 20 möjliga). Svaren har sammanställts i tabeller som redovisas bilagorna XX. Den här gången har vi också frågat om krissamtalen bedrivs enligt någon speciell metod; trappanmodellen eller någon annan modell. Vi har även, liksom förra gången, frågat efter om samtalen bedrivs som ordinarie verksamhet eller som projekt, och om det är andra än kommunen som bedriver verksamheterna. 15 Fristorp, Lotta och Kollarik, Peter (1999) Överlevnadshandbok för dig som har en psykiskt sjuk förälder. Rädda Barnen 16 Rädda Barnen (2006) Barnets bästa kräver resurser 12

13 Rapporten är tänkt att ge en överskådlig bild av hur tillgången till krisstöd och gruppverksamheter ser ut i landet. Resultatet går att jämföra kommun för kommun, men det ger också en bild av helheten. Två av frågorna, fråga 14 och 15, föll olyckligtvis bort i första utskicket, och har kompletterats i efterhand. Därför finns det några luckor i tabellerna, för dem som inte svarat på kompletteringsfrågorna. I tabellerna redovisas i övrigt endast de kommuner/stadsdelskontor och landsting som har svarat. Övriga är utelämnade i tabellerna. 13

14 Resultat Krissamtal Liksom vid vår tidigare kartläggning 2006 kan vi konstatera att både kommuner och landsting oftare svarar att de erbjuder krissamtal än gruppstöd. Och liksom 2006 är det vanligast att krisstödet ges som ordinarie verksamhet, inte som projekt. 77 procent av alla kommuner erbjuder gruppstöd till barn som bevittnat våld i sina familjer. 69 procent erbjuder krisstöd till barn som själva varit utsatta för våld. Lite färre erbjuder krisstöd till barn som utsatts för sexuella övergrepp; 52 procent, och barn som mist någon nära anhörig genom dödsfall; 47 procent. Av de 16 landsting som svarat uppger 13 att de erbjuder krisstöd till barns om bevittnat våld, 14 att erbjuder det till barn som själva utsatts för våld, och 14 erbjuder också krissamtal till barn som mist en nära anhörig genom dödsfall. 15 av 16 som svarat uppger att de ger krissamtal till barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Andel/antal kommuner/stadsdelsförvaltningar som svarat att de erbjuder krisstöd till respektive grupp barn, av 225 svarande Procent Antal Barn som bevittnat våld Barn utsatta för våld Barn utsatta för sexuella övergrepp Barn i sorg Antal barn som deltog Till frågorna om krisstöd till barn som bevittnat våld och som själva utsatts för våld kopplade vi också en fråga om hur många barn som deltagit. Sammanlagt var det 931 barn som deltog i krissamtal för barn som bevittnat våld i de svarande kommunerna, och 294 deltog i krissamtal för barn som själva varit utsatta för våld. Modeller som används Vi har även till de här frågorna kopplat frågan om vilken typ av krisstöd som använts, och givit förhandsvalet Trappanmodellen, den modell för krisstöd som Rädda Barnen har utvecklat, och utbildar i. Trappanmodellen används i 90 av de svarande kommunerna för barn som bevittnat våld, och i 48 kommuner i krissamtal med barn som själva varit utsatta för våld. Några kommuner har namngivit andra modeller, andra har bara svarat annan på frågan om vilken modell de använder. Bland de namngivna nämns Cap-modellen, och kreativ pedagogik. Runt hälften, något förre i den första gruppen, och något fler i den andra gruppen, har inte markerat att de använt någon särskild metod för krissamtalen. Vi kan därför inte avgöra om de som svarat använder sig av någon av de strukturerade modeller för krissamtal som finns. Det får ändå antas att de svarande med krissamtal menar något mer än ett vanligt enkelt samtal. 14

15 Fler erbjuder krissamtal I enkäten 2006 specificerade vi inte frågorna om krisstöd utifrån vilken typ av kris barnet upplevt. Det går därför inte att jämföra svaren rakt av uppgav 70 procent av de som svarade att de erbjöd krissamtal, utan specificering på problemområde. I den nya enkäten ser vi att det problemområde inom vilket man oftast erbjuder stöd i form av krissamtal är för barn som bevittnat våld i sina familjer. 77 procent av de som svarat uppger att de erbjuder krisstöd till den gruppen. Eftersom inte alla kommuner deltagit vare sig första eller andra gången får man räkna med en felmarginal, men siffrorna ger i alla fall en vink om att fler kommuner erbjuder krissamtal idag än för två år sedan. Våld i familjen För barn som upplevt våld i familjen är det ovanligt att någon annan än kommunen ordnar krissamtal. I tre av svaren uppges att kvinnojourer erbjuder samtalen, och i två av svaren är det kyrkan. Nästan alla är också ordinarie verksamheter. Fortfarande är det dock endast en bråkdel av alla de barn som bevittnar våld i hemmet, eller själva utsätts för våld, som faktiskt genomgår krissamtal i kommunens regi. Jämfört med de ca barn som bevittnar våld i hemmet varje år 17, eller de fallen av rapporterad misshandel från 2005 som tidigare nämnts är dryga barn i krissamtal en blygsam siffra. Barn i sorg De barn som upplevt dödsfall i familjen erbjuds inte lika ofta krissamtal i kommunens regi. Endast hälften av de svarande säger sig erbjuda ett sådant stöd. Här är det däremot ganska vanligt att kyrkan står för stödet; 21 av de svarande uppger detta, och två hänvisar till ideella organisationer. 14 av 16 landsting som svarat uppger att de kan erbjuda sådana samtal men två gör det inte. I dessa två län, Halland och Östergötland, har mer än hälften av de kommuner som svarat inte heller något krisstöd till barn som mist en nära anhörig. Antal landsting som svarat att de erbjuder krisstöd till respektive grupp barn, av 16 som svarat Antal Barn som bevittnat våld 13 Barn utsatta för våld 14 Barn utsatta för sexuella övergrepp 15 Barn i sorg 14 Stödgruppverksamheter Färre som fått stöd barn har fått stöd i gruppverksamheter i de svarande kommunerna. Det gäller alla de olika problemkategorierna som berörs i enkäten. Det är 235 barn färre än vid vår förra förfrågning. Då uppgavs att barn fått stöd i gruppverksamheter. Den gången var det 210 kommuner/stadsdelsförvaltningar som svarade denna gång 225, så antalet svarande kan inte förklara nedgången. 17 Nationellt råd för kvinnofrid enligt Barnombudsmannen

16 2006 fanns inga svar från landstingen med, så också av det skälet borde siffran snarare ha blivit högre denna gång eftersom landstingens verksamhet också är medräknad nu. Gruppverksamheter år kommuner/landsting År 2006 År 2008 Antal barn som deltog totalt i svarande barn barn Barn till missbrukare Kommunernas erbjudande om gruppverksamheter varierar stort över landet, och även mellan olika typer av problematik. Den problematik som möter mest frekvent stöd från kommunerna är att ha en förälder som missbrukar. 68 procent av kommuner och 12,5 procent av landsting som svarat säger att de erbjuder stöd för barn med missbrukande föräldrar. Siffran är lägre än den från Då erbjöd nästan 80 procent av de svarande gruppverksamhet till barn till missbrukare. Barn till psykiskt sjuka Det näst vanligaste gruppstödet erbjuds för barn till föräldrar med psykisk sjukdom. 38 procent av kommunerna, och 37,5 procent av landstingen som svarat uppger att de erbjuder sådant stöd. För kommunernas del är det 8 procentenheter mer än vid förra kartläggningstillfället, då endast 30 procent svarade ja på frågan. 16 procent av de svarande kommunerna uppger också att sådant stöd erbjuds av någon annan, och i de flesta fall är dessa andra antingen landstinget, kommunöverskridande myndighetssamarbeten eller professionella företag vars tjänster köps in vid behov. Sex kommuner hänvisar till kyrkan eller frälsningsarmén. 104 av de svarande kommunerna anger dock att det inte finns något gruppstöd för barn till föräldrar med psykisk sjukdom. Även om problematiken inte är riktigt lika vanligt förkommande som att ha en förälder som missbrukar finns det många barn som lever med dessa problem. 18. Och även om drygt en tredjedel av de svarande landstingen erbjuder grupper, visar siffrorna att många barn som blir utan ett stöd som de skulle behöva. Det saknas inte kunskap inom området. Till exempel Källan i Stockholm har lång och positiv erfarenhet av att arbeta med grupper för barn till psykiskt sjuka föräldrar. 18 Margareta Östman, docent och dekanus vid Malmö högskola, angav i Vårdalnytt/2-05 antalet till ca

17 Andel/antal kommuner/stadsdelsförvaltningar som svarat att de erbjuder gruppverksamheter till respektive grupp barn, av 225 svarande. För två av frågorna finns endast 177 svarande. Procentsatsen utgår från antal svarande på varje enskild fråga. Procent Antal Barn till missbrukare Barn till psykiskt sjuka Barn som bevittnat våld 37 (66, obs färre enkätsvar) Barn till föräldrar i skilsmässa Barn utsatta för våld Barn utsatta för sexuella övergrepp Barn i sorg 4,5 (8, obs färre enkätsvar) Våld i familjen Ännu lite lägre siffror får vi när det gäller gruppstöd till barn som bevittnat våld och barn som själva utsatts för våld; 37 procent respektive 22,5 procent av de svarande kommunerna erbjuder stöd i sådana grupper. Landstingen satsar mycket sällan på dessa grupper; här svarar ett ( bevittnat våld ) respektive två ( själv utsatt ) landsting att de erbjuder sådana grupper. Medan Rädda Barnens modell för krisbearbetning, Trappan, uppenbarligen slagit igenom stort när det gäller samtal med enskilda barn (90 kommuner), har gruppverksamheterna inte fått samma spridning. Några av kommunerna anger att de är beredda att tillskapa sådana grupper om behov uppstår. Andra skriver att underlaget i den egna kommunen är för litet för att det ska bli en grupp. Flera uppger att det finns kommunövergripande stödinsatser, en utväg för små kommuner som skulle kunna tillämpas av flera. En annan lösning som kommuner redovisade vid den förra kartläggningen, är att arbeta i tvärgrupper, det vill säga att låta barn med olika problematik gå i samma stödgrupper. Föräldrar i skilsmässa Knappt en tredjedel av de svarande kommunerna, och ett landsting, anger att de har gruppverksamheter för barn till föräldrar i skilsmässa. Området känns relativt nytt behovet av gruppstöd för dessa barn har inte diskuterats offentligt i någon större utsträckning, förrän helt nyligen 19. Frågan fanns inte heller med i vår förra kartläggning. Rädda Barnen har under 2006 och 2007 bedrivit gruppverksamhet för barn till skilda föräldrar. Erfarenheten var positiv, och via vår mailrådgivning vet vi att många barn till skilda föräldrar har ett stort behov av att tala om sin situation. Professionella om skiljasgrupper Ett antal av Rädda Barnens lokalföreningar har med hjälp av ett gemensamt formulär genomfört strukturerade intervjuer i 33 kommuner med företrädare för i första hand socialtjänst och kommunförvaltning, men också instanser som barnoch ungdomspsykiatri, elevvård, ungdomsmottagningar och kyrkans ungdomsverksamhet. Frågorna rörde stödet till barn vars föräldrar går igenom skilsmässa. I 17 av de 33 kommunerna ansåg de som tillfrågats att det finns behov av mer stödverksamhet för barn till skilda föräldrar. Flera nämner behovet av 19 T.ex. Allt fler barn ringer Bris om skilsmässor, Dagens Nyheter 6 augusti

18 förebyggande verksamhet, av att fånga upp barnen tidigt och skapa möjligheter för dem att möta barn i samma situation och samma ålder genom gruppverksamhet. Något som också nämns är familjecentraler och familjens hus där personer med olika kompetenser skulle kunna arbeta med både barn och föräldrar. För att nå dit behövs ekonomiska resurser, men flera efterlyser också ett skifte i attityd att sätta barnets behov före en stark föräldrarätt och att hos föräldrarna skapa en positiv inställning till att söka hjälp och stöd. Något som understryks är också vikten av att städet är både lättillgängligt och tydligt marknadsfört. Barnens åsikter Att ha föräldrar som skiljer sig är idag så vanligt att vi lätt förleds att tro att det därför inte skulle vara något problem för barnen. Barn som haft kontakt med Rädda Barnens skilsmässoprojekt vittnar dock om hur svårt det fortfarande är att tala om hur man mår när föräldrarna skiljer sig. Så här säger Mandy, 16 år i en kommande bok från Rädda Barnen 20 : Varje dag går jag runt och låtsas som ingenting men så fort någon säger något som sårar mig pyttelite, även om det är ett skämt, så kommer alla känslor fram och jag går någonstans där jag kan gråta ostört. Jag vill inte känna så här! Landstinget eller kommunen Landstingen har över lag sällan svarat att de erbjuder stöd i grupp. Flera av de gruppverksamheter vi frågat om ligger av tradition oftare hos kommunerna, eftersom socialtjänsten redan har kontakten med familjerna. För landstingens del är det oftast BUP som tillhandahåller stödet. Vi vet från andra källor än enkäten att sorgbearbetning för barn i grupp i enstaka fall erbjuds av sjukhus, eller i samarbeten där sjukhuset ingår. Så sker till exempel i Uppsala och Örebro läns landsting, men de har inte svarat på enkäten. På andra håll har sjukhuskyrkan hållit i sådana grupper. Antal landsting som uppger att de erbjuder gruppverksamhet till respektive grupp barn, av 16 som svarat. För två av frågorna finns endast 8 svarande. Antal Barn till missbrukare 2 Barn till psykiskt sjuka 6 Barn som bevittnat våld (3 av 8) Barn till föräldrar i skilsmässa 1 Barn utsatta för våld 2 Barn utsatta för sexuella övergrepp 4 Barn i sorg (0 av 8) Sexuella övergrepp För barn som utsatts för sexuella övergrepp erbjuds gruppverksamhet i liten utsträckning; 13 procent av kommunerna i kartläggningen svarar ja, och Skiljas barnen berättar, Sophie Arnö, Rädda Barnen

19 procent av landstingen (dvs 4 st). Å andra sidan erbjuder 15 av 16 svarande landsting enskilda krissamtal till barn som varit utsatta för sexuella övergrepp. Det borde självklart vara 16 av 16 (eller 20 av 20). Ett barn som upplevt ett så omfattande trauma måste kunna få hjälp genom den psykiska barn- och ungdomsvården. Det är dock inte självklart att det ska vara i form av gruppverksamhet. Rädda Barnens erfarenhet är att långt ifrån alla barn som har sådana erfarenheter vill tala om det i grupp. För de barn som vill skulle det däremot kunna vara ett mycket viktigt stöd i bearbetningen av det inträffade. Barn i sorg Slutligen, när det gäller barn i sorg är möjligheterna till stöd i grupp genom myndigheterna så gott som obefintligt. Sju kommuner, eller 4,5 procent av de svarande uppger att de erbjuder sådant stöd. Inget av de svarande landstingen gör det. Däremot har flera kommuner svarat att landstinget, BUP eller sjukvården erbjuder. Några igen svarar att de skapar grupper om det behövs. Rädda Barnen menar dock att det behövs hela tiden, men det är svårt att efterfråga något som man inte känner till. Tre kommuner hänvisar enbart till kyrkan, en fjärde i kombination med BUP. Sorgbearbetning ligger av tradition inom kyrkans område, men i ett modernt, sekulärt och multikulturellt samhälle som det svenska behövs ett neutralt alternativ. 19

20 Diskussion Detta gör staten Den borgerliga regeringsalliansen har många gånger uttalat sina intentioner att stärka stödet till barn som riskerar att fara illa. I Almedalen 2006 höll Rädda Barnen ett seminarium där nuvarande folkhälsoministern Maria Larsson deltog. Redan då lovade hon att om Alliansen vann valet skulle de genomföra en garantinivå för förebyggande socialt arbete och tidigt stöd under valperioden. Några konkreta beslut om garantinivå har vi inte sett, men regeringen har sedan den tillträdde ändå satt ljus på några av de grupper vi menar behöver få bättre stöd. Maria Larsson deltog aktivt i den nationella satellitkonferensen Dags för barnen som arrangerades av Alkoholkommitén till stöd för glömda barn, det vill säga barn till föräldrar som missbrukar, och barn med andra problem, som riskerar att glömmas bort. En utredning arbetar för att se över bestämmelserna om skydd och stöd till socialtjänstlagen och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Den ska vara färdig sommaren Statens folkhälsoinstitut kartlägger situationen för barn till missbrukande föräldrar, och Socialstyrelsen tar fram en metodhandbok för stödverksamhet till barn och unga i missbruksfamiljer. Det har tagits initiativ för att förbättra för barn som är placerade inom socialtjänsten, och för att kvalitetssäkra olika insatser. Regeringen har avsatt 215 miljoner för att korta väntetiderna inom barn- och ungdomspsykiatrin, och i samband med detta även avsatt fem miljoner till utbildning i en metod för familjeintervention, Beardslees. Det avsätts också pengar för kommuner som vill utveckla stödet till barn till missbrukare Ett antal steg har också tagits för att förbättra stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att hitta instrument för att bedöma vårdbehov och för att förbättra tillsyn av arbete med våldsutsatta kvinnor och deras barn. Vidare ska socialstyrelsen utvärdera metoder för sådant arbete, samt utveckla kunskapsstöd. Kommunerna har också fått 218 miljoner för att förstärka och förbättra sitt stöd till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Diskussion utifrån resultat Regeringen har många goda intentioner, och tar många initiativ. Allt detta är mycket bra men det räcker inte. Rädda Barnen menar att det behövs ett uttalat uppdrag till alla kommuner och landsting att se till att det finns en garantinivå av förebyggande arbete och tidiga insatser, som är detsamma över hela landet. Barn har rätt att få stöd från vuxna enligt Barnkonventionen. För alla barn är det viktigt att det finns andra vuxna än föräldrarna att vända sig till ibland. För de barn där föräldrastödet av olika skäl brister är det helt avgörande att det finns andra vuxna som kan skydda och stötta barnet och ibland även föräldrarna. Ett barn som råkar i kris ska kunna träffa professionella som kan hantera krisen, på 20

21 kort och på lång sikt. Barn som inte har vuxna omkring sig som förmår stötta dem fullt ut när det är kris i familjen av någon anledning, måste få möjlighet att söka stöd hos kompetenta vuxna och andra barn i en stödgrupp. Socialtjänsten är den myndighet som är ytterst ansvarig för att barn som behöver skydd och stöd får det. Vi är övertygade om att den här sortens tidiga insatser förebygger både psykiskt lidande och framtida sociala kostnader. Redan i vår tidigare undersökning konstaterade vi att de barn som får hjälp i stödgrupper endast utgör en liten bråkdel av alla de barn som lever i utsatthet. Enligt de senaste siffrorna från Folkhälsoinstitutet 21 har hela en förälder som dricker för mycket. Siffran härrör från en utredning som Folkhälsoinstitutet arbetar med, och som ännu inte är färdig. Den siffra som använts tidigare är att ca barn har en förälder som är missbrukare 22 - vilket är något annat än att dricka för mycket. Även om kanske inte alla dessa barn behöver stöd i grupp är det många som skulle må väl av att problemet synliggjordes. En socialtjänst som arbetade mer uppsökande, och aktivt informerade om möjligheterna till gruppstöd, skulle kunna bidra både till att avdramatisera problematiken, och till att fler efterfrågade gruppverksamheter. Skolan skulle också kunna ha en aktiv roll. Den grupp som vår undersökning visar är mest försummad är barn som förlorat en nära anhörig i dödsfall. Bristerna i krisstöd till sådana barn blev tydligt efter tsunamikatastrofen. Problemet blev plötsligt synligt, när många drabbades samtidigt. Det finns dock barn som mister anhöriga året runt, landet runt. Intressant att notera är att landstinget i Kronobergs län svarat på frågan om de erbjuder gruppstöd till barn i sorg, trots att vi vet från våra kontakter att sjukhuset i Växjö har sådan verksamhet. Kanske handlar det om att enkäten i dessa fall hamnat hos fel person. En annan tolkning är att det handlar om ett marknadsföringsproblem. Uppenbarligen är verksamheten okänd till och med inom den egna förvaltningen. Detta gäller i så fall inte bara landsting, och inte bara barn-i-sorg-grupper. Vi har från flera håll i landet fått olika svar från olika personer i samma kommun, som vi fått stämma av i efterhand. Vår undersökning visar att stödet till barn som förlorat en nära anhörig ofta överlåts på kyrkan. Andra utsatta grupper får ibland också stöd från kyrkan, eller från frivilligorganisationer. Det kan vara problematiskt att överlämna ansvaret för krisstödet till frivilligorganisationer och ideologiskt eller religiöst färgade organisationer. Frivilligorganisationer bygger i hög utsträckning på frivilligkrafter, med allt vad det innebär av risk för bristande professionalitet och kontinuitet. Det kan också finnas ett motstånd mot att anlita dem hos familjer som inte delar ideologin eller trosbekännelsen. Det bör därför vara en strävan att kommuner och landsting ska ta över eller komplettera den verksamhet som bedrivs i annan regi. Barn till föräldrar med psykisk sjukdom erbjuds gruppstöd från 6 av de landsting som svarat. Hur dessa grupper erbjuds, eller vem som håller i dem känner vi inte till i de flesta fall, men här finns en möjlighet för vuxenpsykiatrin att spela en Folkhälsoinstitutet juli 2008 UNFs (Ungdomens Nykterhetsförbunds) hemsida 21

22 viktig roll för barnen till sina patienter. Idag finns inget lagstadgat ansvar för personalen inom vuxenpsykiatrin att kontakta barn till psykiskt sjuka föräldrar, utöver anmälningsplikten som gäller för alla inom sjukvården. Här borde finnas en skyldighet för vuxenpsykiatrin att informera barn till patienter om vad förälderns sjukdom innebär. Detta föreslogs av en utredning , men förslaget har inte resulterat i någon ändrad lagstiftning. Vuxenpsykiatrin ska också kunna hänvisa barnen till lämpliga gruppverksamheter. Det är rimligt att tänka sig att på samma sätt som föräldrar erbjuds rådgivning av familjerätten vid skilsmässa, skulle barnen regelmässigt få möjlighet att bearbeta det inträffade. För barnens del kan gruppverksamhet vara ett lämpligt forum, där de kan dela erfarenheterna med andra barn. En grupp barn som inte får glömmas bort när det gäller möjligheter till krisstöd och gruppstöd är placerade barn. De behöver ofta bearbeta saker som hänt dem i terapier, krissamtal eller i gruppverksamheter. Risken här är att kommuner tycker att de gjort sitt när de placerat barnet. Vi har sett flera sådana exempel från vår verksamhet på Rädda Barnens Centrum för barn och ungdomar i kris. Det är viktigt att de kommuner som idag inte erbjuder krissamtal och gruppstöd börjar göra det. Småkommuner bör kunna samarbeta för att få underlag till grupper. Men även i kommuner som erbjuder stöd måste verksamheten bli mycket mer känt bland barn och unga i allmänhet. Ju mindre konstigt det är att delta i olika stödverksamheter, desto mindre skuld och skam läggs på barn som lever i utsatthet, vilket säkert bara det kan underlätta bearbetningen. Detta menar vi med garantinivå Att ge barn stöd kan handla om förebyggande insatser som görs på familjecentraler och ungdomsmottagningar. För att barn i utsatta situationer ska kunna få hjälp så tidigt som möjligt behöver det finnas lågtröskelställen, det vill säga ställen där familjer eller enskilda barn möter socialtjänsten på ett naturligt och okomplicerat sätt. Rädda Barnen vill att elevhälsan ska byggas ut, så att alla barn har verklig tillgång till såväl skolsköterska, som läkare, kurator och skolpsykolog. Men även om detta förverkligas behöver en sådan elevhälsa ha nära kontakter med en socialtjänst som kan erbjuda ett mer omfattande stöd, till exempel stödgrupper. En viktig faktor för att verksamheten ska fungera är lättillgängligheten. Idealet är en utökad familjecentral, öppenvårdscentral eller Barnahus 24 som ligger helt nära, eller i anslutning till elevhälsans lokaler. Det ska vara lätt rent praktiskt att ta sig till den som kan ge stöd för den som behöver. Ännu viktigare är kanske att det är lätt känslomässigt. Den som representerar möjligheten till stöd, antingen det är socialtjänstens företrädare, eller en skolkurator som arbetar i nära samarbete med socialtjänsten, måste vara känd av barnen. På en del skolor arbetar man redan idag med aktiva kuratorer som går in och håller i viss undervisning i till 23 Barnpsykiatrikommittén 1998 föreslog en ändring i 2 i HSL 24 Ett samlat sätt att utreda barn som utsatts för våld och övergrepp, där socialtjänst, barnpsykiatri, polis, åklagare och läkare samarbetar. 22

23 exempel livskunskapsämnet. På det viset underlättar man att den som behöver stöd vet vem den kommer att träffa. Socialtjänsten bör enligt Rädda Barnen också arbeta uppsökande för att verkligen nå alla barn som behöver stöd. De kan finnas tillgängliga på skolan i fritidsklubbarna, de kan gå runt och berätta om sin verksamhet i klassrummen, de kan finnas på fritidsgårdar och i utemiljöerna. Socialtjänsten ska också kunna arbeta motiverande när den fått kontakt med en familj där det finns svårigheter. Den måste självklart också ha något att erbjuda, bland annat krissamtal och gruppverksamheter för barn som lever med särskilda påfrestningar. På några håll i landet, som i Södertälje 25, har kommunen öppnat en särskild öppenvårdscentral för de lite äldre barnen, som specialiserat sig på att ordna just krissamtal och stödgrupper. De som arbetar med stödgrupperna bedriver också ett omfattande uppsökande arbete, så att barn och personal runt barnen ska känna till att de finns, och kunna ta kontakt. Ungdomsmottagningar är en annan verksamhet där flera olika myndigheter samverkar, som regel hälso- och sjukvård och socialtjänst. Många ungdomsmottagningar erbjuder idag både individuella stödsamtal och gruppsamtal kring många sorters tonårsproblem. Genom socialtjänstens närvaro finns möjlighet att fånga upp även problem som kräver mer genomgripande insatser. Men i väntan på ett beslut från riksdagen måste kommuner och landsting redan nu bli bättre på att erbjuda det som ska ingå i garantinivån. Vi hoppas väcka en diskussion i media och bland medborgare kring vikten av att arbeta förebyggande och med tidigt stöd. Maria Larsson har lovat att införa en garantinivå under mandatperioden - vi väntar på den. Vi hoppas också att den här rapporten ska sporra kommuner till att anstränga sig ytterligare för att erbjuda stödgrupper för alla de barn som vi vet behöver det. Många goda lösningar är ännu oprövade i form av samarbeten mellan småkommuner, och av samverkan mellan socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård och barnpsykiatri. Här finns goda exempel på kommuner, både små och stora, som har ett brett utbud av stöd. De kan bli goda förebilder för andra, mindre utbyggda kommuner. 25 Frizon 23

24 Rädda Barnens förslag till regeringen och riksdagen Fastslå en garantinivå för förebyggande arbete och lättillgängligt stöd. Alla kommuner ska kunna erbjuda, ensamma eller i samarbete med andra; Familjecentral Ungdomsmottagning Fungerande elevhälsovård, med skolsköterska, kurator och psykolog Uppsökande socialtjänst, med koppling till en enhet som kan erbjuda: Krissamtal för barn som bevittnat våld, eller själv utsatts för våld eller sexuella övergrepp, och barn som mist en nära anhörig genom dödsfall. För barn som mist en nära anhörig är det landstingskommunen som är ansvarig. Stödgrupper för barn som bevittnat våld, eller själv utsatts för våld eller sexuella övergrepp, och barn som mist en nära anhörig (landstinget), barn i skilsmässa, barn med föräldrar som missbrukar, barn till psykiskt sjuka föräldrar och andra barn som kan behöva stöd i grupp. Även barn som placeras i familjehem/hvb måste få stöd att bearbeta svåra upplevelser i t.ex. stödgrupper. Förslaget om garantinivå bör kunna ingå i Översyn av bestämmelserna till skydd och stöd för barn och unga i socialtjänstlagen (2001:453, SoL) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), en pågående statlig utredning som ska redovisas senast 15 juni Lev upp till Barnkonventionen genom att se till att alla barn har samma rättigheter, oavsett var i landet de bor. Barn i samma situation kan idag behandlas helt olika av socialtjänsten. Konflikten med det kommunala självstyret måste överbryggas. Efterlevandet av Barnkonventionen får inte vara en lokal resursfråga. Det ska finnas ett tydligt ansvar för personalen vid vuxenpsykiatrin att kontakta alla barn till psykiskt sjuka för att ge dem information, enligt ett förslag från Barnpsykiatrikommittén från (Ändring i 2 HSL) Förslag till kommunerna och landstingen Bestäm redan nu att leva upp till en garantinivå för förebyggande arbete och lättillgängligt stöd. Alla kommuner ska kunna erbjuda, ensamma eller i samarbete med andra; Familjecentral Ungdomsmottagning Fungerande elevhälsovård, med skolsköterska, kurator och psykolog Uppsökande socialtjänst, med koppling till en enhet som kan erbjuda: Krissamtal för barn som bevittnat våld, eller själv utsatts för våld eller sexuella övergrepp, och barn som mist en nära anhörig genom dödsfall. För barn som mist en nära anhörig är det landstingskommunen som är ansvarig. 24