HÅLLBAR VÄLFÄRD UTDRAG UR KONGRESSRAPPORTEN BRA VÄLFÄRD FÖR EN BRA LIVSFÄRD TCOs KONGRESS MAJ 2011

Transkript

1 HÅLLBAR VÄLFÄRD UTDRAG UR KONGRESSRAPPORTEN BRA VÄLFÄRD FÖR EN BRA LIVSFÄRD TCOs KONGRESS MAJ 2011 UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

2 Produktion: TCO Tryck: CM Gruppen, Stockholm,

3 VÄLFÄRDEN. BAKGRUND HÅLLBAR VÄLFÄRD Det är inte de länder som har de lägsta skatterna, de mest avreglerade arbetsmarknaderna och de sämsta villkoren i välfärdssystemen som har klarat finanskrisen de senaste åren bäst. Tittar man på Europa visar de nordiska välfärdsländernas ekonomiska tillväxt och konkurrenskraft att det förefaller vara tvärtom. När World Economic Forum rangordnar världens mest konkurrenskraftiga ekonomier hamnar Sverige på andra plats, Finland på sjunde och Danmark på nionde. Under en lång rad av år har Norden hamnat i toppskiktet. Trots stora offentliga utgifter är statsfinanserna i de nordiska länderna goda. En viktig förklaring är att högre skatter och mer universella välfärdssystem verkar vara kopplat till högre grad av social tillit mellan människor. Detta verkar i sin tur ge mindre korruption och högre skattemoral och därmed större skatteintäkter. Detta visar sig tydligt när man studerar sambandet mellan social tillit, korruption och offentliga underskott i ekonomin i olika länder. Länder som har högre skatter och använder dessa till att skapa mer generella välfärdssystem kan öka förutsättningarna för makroekonomisk stabilitet. Många ekonomer har slentrianmässigt hävdat att höga skatter och utbredd välfärd är skadligt för ekonomin. Men det finns ytterst svaga belägg för att det är så. Det mesta tyder på att de offentliga intäkterna i de nordiska välfärdsländerna i hög grad används till investeringar som är nödvändiga för att ekonomin ska fungera bra, men som marknaden inte tillhandahåller på egen hand. Det handlar om tillräckliga investeringar i infrastruktur, utbildning och socialförsäkringar. Högre skatter än omvärlden blir en konkurrensfördel om pengarna används till investeringar som gynnar den ekonomiska utvecklingen och ekonomins omställningsförmåga. Den svenska välfärdsmodellen skulle inte fungera utan en stark partsmodell, där även medelklassen är fackligt organiserad och där ansvarstagande fackliga organisationer både fyller upp där välfärden fallerar och skapar förutsättningar för en lönebildning som ger reallöneökningar, ökad sysselsättning och låg inflation. Framgångssagan för den svenska och nordiska välfärds- och partsmodellen vilar på ett tålmodigt arbete under lång tid, där fack och arbetsgivare UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

4 har tagit gemensamt ansvar, där politiker över blockgränserna i huvudsak har stått upp för välfärdsmodellen och där medborgarna och företagen har svarat med framtidstro, tillit och ekonomisk utveckling. De fackliga motiven för att värna välfärdssystemen är många. Välfärdssektorn är arbetsgivare och arbetsplats för många medlemmar i TCOförbunden. Villkoren för sektorn styr för dessa medlemmar både villkoren i och för arbetet. Många TCO-förbundsmedlemmar som arbetar inom sektorn är kvinnor. Välfungerande välfärd av hög kvalitet är en viktig förutsättning för att dessa välutbildade kvinnogrupper ska kunna tillvarata sitt yrkeskunnande fullt ut och inte behöva bekymra sig för barnens förskola eller de gamla föräldrarnas omsorg. Detta har också viktiga jämställdhetseffekter. Välfärden är dessutom ett viktigt komplement till de avtal som parterna träffar och bidrar till den förhandlingsstyrka som facken kan uppbåda. Svaga välfärdssystem försvagar facken och löntagarna när ekonomin ställs om. Slutligen har medlemmarna skäl att ha synpunkter på hur de gemensamma tillgångarna används, inte minst för att kunna ta ställning till om en alternativ användning vore att föredra. Välfärdsbegreppet Välfärd är mycket mer än socialförsäkringar, skola, vård och omsorg. Välfärd är allt som får oss att kunna prestera väl och må bra. Det handlar om att kunna få en ekonomisk och materiell försörjning, att känna sig delaktig i samhället, att få vara frisk och ha nära relationer med familj, vänner och arbetskamrater, att uppleva frihet och valfrihet och känna att livet har en mening. Det handlar också om ekonomisk och personlig trygghet. När vi har välfärd enligt dessa kriterier blir vi också lyckligare. 1 Denna rapport utgår dock inte enbart ifrån att välfärd är nödvändig för människors välmående utan också för samhällets effektivitet. 1 Layard, R. (2006). Happiness. London, Penguin Books Ltd. Välfärd handlar inte enbart om vad samhället levererar utan också om hur enskilda individer kan få del av välfärden. Sociala relationer och meningsskapande berörs indirekt genom att en hållbar välfärd skapar möjligheter som underlättar för individer. Grundläggande förutsättningar för välfärd som frisk luft, rent vatten, god miljö och tillräckligt med mat, behandlas endast indirekt genom skrivningar om att ekologisk hållbarhet är själva grunden för både hälsa och försörjning, och därmed också för social och ekonomisk hållbarhet. Det finns också en rad välfärdstjänster som behövs för att säkerställa samhällets funktionalitet, exempelvis teknisk och social infrastruktur i form av samhällsplanering, kollektivtrafik och rättsväsende, vilka inte heller tas upp. Att ha ett arbete är på många sätt grunden både för individens och samhällets välfärd. Det goda arbetet ger försörjning och arbetetsglädje, med därav följande stolthet och delaktighet. Hög sysselsättning finansierar välfärdssystemets trygghet och framtidsinvesteringarna i utbildning och folkhälsa. Välfärdssamhället bygger grunden för allas välstånd och lägger grunden för ett gott samhällsklimat. 4 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

5 Rapporten fokuserar på de offentliga åtaganden som bäst ordnas gemensamt, eftersom samhället fungerar bättre för samtliga om alla har tillgång till välfärdstjänster som tryggar individers hälsa och utveckling. Ur ett samhällsperspektiv är det effektivt om alla i unga år kostnadsfritt får god utbildning och hälsovård och att människor sedan betalar tillbaka skattevägen när de börjar tjäna pengar. På samma sätt är det effektivt om vi gemensamt försäkrar oss så vi får pension, sjukersättning, hälsovård och rehabilitering den dagen vi blir gamla eller drabbas av sjukdom. Utbildning och folkhälsa är plussummespel eftersom kunskap som används sprids, medan sjukdomar som aldrig uppstår eller botas inte heller sprids. Detta gör att länder som effektivt tillhandahåller välfärdstjänster till alla, och på så sätt trygghet till alla, brukar prenumerera på de översta platserna på topplistor som rangordnar länders ekonomiska och sociala välfärdsnivå. Gemensamma lösningar gör i allmänhet välfärden effektivare och mer hållbar. En hållbar välfärd ska främja ekonomisk hållbarhet genom att vara både produktivitetshöjande och aktivitetsfrämjande. Alla ska erbjudas många vägar till utbildning i olika form och många vägar tillbaka till arbetslivet om man hamnat utanför. Detta ställer krav på vård, rehabilitering, vidareutbildning och möjligheter till omskolning. Det innebär också att samhället anpassar arbetslivet så att det fungerar för individen, till och med att samhället garanterar arbete när så behövs. Inte bara individen, utan också samhället och därmed alla medborgare, gynnas av investeringar i andra människor. Sådana produktivitetshöjande och aktivitetsfrämjande välfärdsinvesteringar tryggar både den enskildes försörjning, den gemensamma nationella försörjningen och ett gott samhällsklimat. Kunskap, samarbete och tillit växer ju mer de kommer till användning, till skillnad från andra produktionsresurser som slits eller tar slut när de används. En hållbar välfärd innebär att välfärdssystemen ska överleva påfrestningar, men också minska risken för att påfrestningar uppkommer, genom att fungera som en automatisk stabilisator som stödjer samhällsekonomin i dåliga tider och balanserar den i goda tider. Produktivitetshöjningarna ska inte bygga på eftersatt arbetsmiljö som leder till fysiska eller psykiska skador på de anställda. Den ska inte heller baseras på ohållbara resursuttag eller leda till miljöproblem som på sikt äventyrar vår hälsa och kommande generationers försörjningsförutsättningar. Produktivitetshöjningarna ska också vara ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara, En hållbar välfärd stärker en god samhällsekonomi och ökar därmed förutsättningarna för att hållbart kunna finansiera välfärdssystemen via skattsedeln. Högre skatter än omvärldens är inte skadligt för ekonomins konkurrenskraft om skatterna används till produktiva och samhällsnyttiga investeringar. Det är hur skattepengarna används, inte hur låg skattekvoten är, som avgör Sveriges konkurrenskraft. UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

6 Framtidstrender finansieringen av ett hållbart välfärdssystem har att förhålla sig till Ett välfärdsystem är ett stort finansieringsåtagande samtidigt som välfärdstjänsterna är en av samhällets grundstenar. En rad omvärldsfaktorer påverkar det framtida behovet av ett välfärdssystem, ingående tjänster och finansieringen av det. Både samhällsutvecklingen och finansieringen av ett hållbart välfärdssystem står inför en rad utmaningar, som måste mötas med välfärdsinvesteringar. Dessa utmaningar, investeringsbehov och framtidsfrågor diskuteras nedan. Sverige och Europa åldras. Stora årskullar har börjat gå i pension. Allt fler kommer framöver att bli mycket gamla och de flesta av dem kommer att vara kvinnor. Under alla tidigare tidsperioder har ungdomskullarna varit större än de ålderskullar som lämnat arbetslivet, men framöver kommer årskullarna som ska ersätta dem som går i pension inte alltid att vara lika stora. Detta påverkar försörjningskvoten, som beskriver förhållandet mellan dem som arbetar och dem som ska försörjas av detta arbete. Migration kan påverka den demografiska utvecklingen positivt, men för att invandring ska förbättra försörjningskvoten på kort sikt måste nyanländas etablering på arbetsmarknaden fungera bättre. Födelsetalen kan påverka demografin på lång sikt. Vill vi ha ett barnafödande som gör att befolkningen inte krymper kräver det att trygghetssystemen är generella, men också att de välfärdstjänster som är specifikt riktade till barnfamiljer, fungerar väl. I delar av Europa, med mindre generösa eller utbyggda välfärdssystem, ser den framtida demografiska profilen riktigt ansträngd och allt mer äldretung ut. De nordiska välfärdslösningarna står just nu modell för många länder. Det man särskilt intresserar sig för är ofta barnomsorg och föräldraförsäkring, som främjar högt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor och högre födelsetal. Många sydeuropeiska länder har så låga födelsetal att de kommer att ställas inför stora demografiska omställningsproblem. Kinas ettbarnspolitik kommer att innebära stora demografiska påfrestningar framöver. I många länder i Östeuropa har födelsetalen länge varit låga, liksom i Japan, vilket kommer att sätta stor press på dessa länder försörjningskvotsmässigt framöver. Länder med kraftigt sjunkande födelsetal får obönhörligen stora demografiska omställningsproblem och därmed växande framtida ekonomiska obalanser. Sveriges omställningsproblem fram till år 2030 ska inte bagatelliseras, men Sverige har en mindre dramatisk demografisk resa framför sig än nästan alla andra länder. Nästan inget annat land har som Sverige klarat av att genomföra en pensionsreform som säkerställer att pensionssystemet och därigenom statsfinanserna klarar att balansera intäkter och pensionsutbetalningar över tiden. Vår utmaning är istället att skapa ett arbetsliv där människor vill och kan stanna kvar i arbete högre upp i åldrarna. En allt äldre befolkning för med sig en rad ekonomiska konsekvenser för samhäl- 6 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

7 let. Äldre sparar i regel mindre än yngre, vilket kan göra det svårare att inom landet finansiera nödvändiga investeringar. Skattekvoten i ett land kommer därför alltid att i någon mån återspegla försörjningskvoten. Alla som inte arbetar måste försörjas och ju större andel av befolkningen det blir, desto högre skattekvot för dem som har arbete och lön för att ekvationen ska gå ihop. Sveriges och andra länders möjlighet att hantera dessa demografiska utmaningar försörjningskvotsmässigt är att investera i sådant som är produktivitetshöjande och aktivitetsfrämjande. Genom förbättrad folkhälsa, rehabilitering, vidareutbildning, samt anpassning av samhälls- och arbetslivet för att främja jämställdhet, likabehandling och livspussellösningar kommer fler att få, kunna, vilja och orka arbeta fler timmar i ett livsperspektiv. Då kan vi, tack vare investeringarna i den hållbara välfärden, trots den demografiska utmaningen, få en bättre försörjningskvot än vad vi annars hade fått och på så sätt också lättare finansiera de hållbara välfärdsinvesteringarna. Konsumtionsutrymmet tros öka. Nästan alla framtidsprognoser spår att både Sverige och de flesta andra länder kommer konsumera mera framöver. Att nya folkrika länder växer sig allt framgångsrikare kommer att påverka den svenska ekonomins konkurrenskraft, men också ge svenska företag nya exportmöjligheter. De flesta prognoser pekar på att de svenska välfärdssystemen tack vare en växande ekonomi kommer att kunna finansieras trots att de äldre kommer att utgöra en större del av den totala befolkningen än tidigare. Den offentliga konsumtionen per person kommer däremot inte att utvecklas i samma takt, eftersom man inte förväntar sig samma produktivitetsutveckling i offentlig som i privat sektor. De framtida välfärdsfinansieringsproblemen härstammar istället ur vad som brukar kalllas de stigande förväntningarnas missnöje. Om allt rikare pensionärer som lever allt längre börjar ställa högre krav på vård och omsorg kan det leda till kraftigt ökande kostnader för vård- och omsorgssektorerna. Å andra sidan har varje generation fram till nu levt mindre betungande liv, samt haft tillgång till bättre vård och medicinska framsteg. Frågan är om dessa faktorer kan vändas till välfärdssystemets fördel genom att vi igenomsnitt kan ha bättre hälsa och arbeta högre upp i åren. Offentliga ekonomiska obalanser i den rika världen måste rättas till. I många länder finansieras delar av välfärden på andra sätt än via skattsedeln. Skattekvoten ser då lägre ut eftersom hushållen och inte det offentliga betalat, men för medelinkomsttagaren har det sällan inneburit någon större skillnad. Det är bara olika sätt att betala för välfärdstjänster som utbildning och vård. Höginkomsttagaren kanske gynnas av lägre skatter, medan låginkomsttagaren inte har råd att betala för sina barns högre studier eller för fullgott sjukförsäkringsskydd. Nackdelen med privatfinansierade system är också att de dels kan bli kostnadsdrivande som i USAs vårdsektor, dels segregerande och därmed samhällsekonomiskt ineffektiva eftersom alla som behöver vård eller kan dra nytta av en utbildning inte får del av välfärdstjänsterna. UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

8 Skattekvoten kan inte vara hur hög som helst, men långt viktigare än skattekvoten är hur skattemedlen tas in och används. Det som är problematiskt i många länder, inte minst i många av de nu skuldtyngda EU-länderna, är att bygga upp en skattemoral och en legitimitet för skattesystemet. Samhällets ekonomiska och sociala utveckling behöver fungerande infrastruktur, utbildning, vård och rehabilitering. En gemensam finansiering av detta via skatter ger ofta bättre förutsättningar för alla att ta del av dessa samhälleliga nyttigheter. Rätt använda skattepengar som effektivt tryggar de investeringar som möjliggör att ett samhälle kan ha hög produktivitet, hög sysselsättningsgrad och hög social tillit säkerställer länders försörjning, konkurrenskraft och välfärd. De framgångsrika nordiska ländernas samhällsmodeller med relativt hög skattekvot, effektivt utförda samhällstjänster och trygga omställningssystem som främjar produktivitet och aktivitet har visat sig speciellt framgångsrika under den senaste ekonomiska krisen. Samhällets sammanhållning minskar vid ökad ojämlikhet. Investeringar i utbildning och hälsa som kommer alla till del är vad som skapar förutsättningar för att ett land ska bli framgångsrikt. Spetsutbildning ger innovationer och teknisk utveckling, medan breddutbildning och folkhälsosatsningar gör att hela samhället kan dra nytta av innovationerna och teknikutvecklingen. Investeringar i utbildning och hälsa är ofta offentligt finansierade för att alla ska få del av dem, just för att det är samhällsekonomiskt effektivt. Att inte investera i god utbildning, god vård och rehabilitering för alla och i välfärdstjänster som underlättar jämställdhet och barnafödande, får långsiktiga negativa konsekvenser för samhällsekonomin. Det blir färre som förvärvsarbetar och fler måste försörjas av dem som jobbar. I samhällen med sjunkande sysselsättningsgrad urholkas välfärden efterhand eftersom allt färre inte kan försörja allt fler utan att välfärden urholkas eller skattekvoten till sist når kontraproduktiva nivåer. I båda fallen växer den informella försörjningen som bygger på att var och en har många småjobb och ofta med låga gråa eller svarta löner. Sådana jobb är sällan högproduktiva och bidrar oftast inte heller till att individens yrkeskunnande och hälsa växer eller till att tilliten och förtroendet i samhället, det så kallade sociala kapitalet, ökar. I länder som inte förmår upprätthålla sysselsättningsgraden i den formella vita ekonomin riskerar man en utveckling mot ett tvåtredjedelssamhälle, där en majoritet med jobb bygger en välfärd åt sig medan allt större grupper hamnar utanför. Är demografin ogynnsam, och allt fler slås ut ifrån arbetslivet, kan ett land i en nedåtgående spiral hamna i ett hälften-hälften samhälle där också parlamentarismen riskerar att urholkas. Grogrunden för populism ökar liksom utrymmet för antidemokratiska strömningar. Att gemensamt försäkra alla samhällsmedborgare lönar sig för alla på lång sikt. Alla gynnas om samhället främjar allas produktivitet, allas aktivitet och allas samhällsdeltagande. Även de som sällan är sjuka, de som har en utbildning och yrkeserfarenhet som efterfrågas och som fått en anställning eller skapat sin en position i samhället som betalar sig bra, gynnas i absoluta termer av att alla andra gör ett bra jobb och den gemensamma samhällsekonomin fungerar så bra som möjligt. Därför är det samhällsekonomiskt klokt att gemensamt finansiera den utbildning som 8 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

9 främjar allas produktivitet, aktivitet och samhällsdeltagande. Annars hade inte alla grupper fått del av utbildning i den utsträckning som är bra både för dem själva och för samhällets utveckling. Den gemensamt finansierade offentliga sektorn inklusive socialförsäkringssystemen är en kollektiv lösning som både säkerställer att vi själva får den samhällsservice vi behöver och tryggar samhällsgemenskapen eftersom ingen av oss vill leva i ett samhälle där några står utan utbildning eller vård och omsorg när de behöver den. Fyra av fem skattekronor vi betalar in betalas dessutom i genomsnitt tillbaka till oss själva sett över livet: Ungefär en krona får vi tillbaka samma år den betalas in, genom olika välfärdstjänster och ersättningar, ungefär en krona betalar vi tillbaka för att vi fått utbilda oss gratis, två kronor får vi tillbaka under vår ålderdom, huvudsakligen i form av pension, men också via vård och omsorg. Runt 80 procent av allt vi betalar in i skatt går tillbaka till oss själva Omställningskraven för att få till en hållbar utveckling ökar. Naturvetenskapernas och ekonomivetenskapens bild av hur världen utvecklas går allt mer isär. Världsekonomin växer trendmässigt som aldrig förr och samtidigt kommer allt fler larmsignaler om risk för bristande tillgång på naturresurser och ekosystemens försämrade hälsotillstånd, där klimatförändringarna drar till sig störst uppmärksamhet. Inget välfärdssystem är i längden starkare än den samhällsekonomi det är uppbyggd för att värna och ingen samhällsekonomi är i längden bättre fungerande än de omgivande ekosystem som förser ekonomin med rent vatten, frisk luft och andra livsnödvändiga förnybarheter. Därför måste ett hållbart välfärdssystem främja både ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet. Ekologisk hållbarhet som tryggar livsmedelsförsörjning och en hälsosam livsmiljö är basen för social hållbarhet som tack vare det goda samarbetsklimat det ger utgör basen för ekonomisk hållbarhet. Ekosystemen måste ha hälsa och bärkraft nog att förse sitt undersystem, samhällsekonomin med allt det som både människorna och maskinerna de byggt, behöver. Samhällsekonomin är uppbyggd genom och för att omsätta naturens resurser. Maskiner förädlar råvarumaterial och drivs av energi, och alla använda naturresurser ger i sin tur upphov till utsläpp och avfall eftersom ingenting någonsin försvinner. Ett hållbart välfärdssystem ska säkerställa att ekonomiska, sociala frågor och miljöfrågor samverkar på ett hållbart sätt. Effektiva välriktade välfärdsinvesteringar måste utgöra en del i den samhällsomställning som behövs för att nå både en väl fungerande samhällsekonomi och en socialt och ekologiskt hållbar utveckling. Effektivt levererad hållbar välfärd stärker både samhällets humankapital och det sociala kapitalet, men måste framöver också mycket mer än tidigare värna det förnybara naturkapitalets livsvillkor. Lyckas vi inte med detta kommer varken medelinkomsten eller medellivslängden att öka eftersom både samhällsekonomin och människors hälsa i det långa loppet är beroende av att de omgivande ekosystemen mår bra. När man diskuterar hållbar utveckling måste man tänka på att det som kommer att visa sig vara produktivt och lönsamt i framtiden, knappast är precis UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

10 samma saker som idag. En hel del naturresurser kommer att bli knappa och dyra. En hållbar välfärd ska underlätta de omställningar som ekologiska, ekonomiska och sociala realiteter kommer att leda till kommande år. Dagens politiska upptagenhet vid att hålla de offentliga finanserna i balans och statsskulden så låg som möjligt, måste framöver kombineras med att hela tiden också säkerställa att samhällets tillgångssida nationalförmögenheten utvecklas väl. Internationella Fackliga Samorganisationen, IFS, där TCO är medlem, förespråkar a juste transition en omställning som går rätt till och förutspår att de länder som först lyckas att ställa om samhället så att det blir ekologiskt hållbart, och gör det på socialt hållbart sätt så att företag, arbetstagare och konsumenter hinner med i omställningen, kommer att stå mycket konkurrenskraftigt framöver när marknadens relativpriser kommer att gynna det miljö- och energieffektiva. Att investera sig ut ur hög arbetslöshet, att investera för att vända den sociala segregationen och för att möta miljöutmaningar är aldrig billigt i det korta perspektivet, men däremot lönsamt i det långa. Hur möta framtidstrendernas demografiska, sociala, ekonomiska, miljö- och naturresursmässiga utmaningar? De ekonomiska utmaningarna kan åskådliggöras av följande diagram: Diagram 1. Sveriges befolkning efter ålder den 31 december Antal, tusental Ålder, år Källa: SCB Barn- och ungdomskullarna i för- och grundskola, de tre datapunkterna längst till vänster i figur 1, är relativt små jämfört med kullarna, längre till höger, som redan finns ute i arbetslivet. Dessa små kullar är de som ska in i arbetslivet de kommande två decennierna. Pensionsavgångskullarna är större än de ingående kullarna för första gången i Sveriges moderna historia. Det innebär också att antalet pensionärer ökar. Till detta kommer det faktum att medelsvensken lever allt längre. 10 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

11 Barnbidrag, utgifter för skola och fritids, gratis vård för unga med mera gör att det offentliga betalar ut pengar till alla under 16 år. Nästan alla börjar numer gymnasiet, och många läser sedan också vidare, vilket gör att genomsnittsåldern när man börjar arbeta och betala skatt höjs. Utbildning är viktigt, så det är knappast en samhällelig fördel att sänka inträdesåldern i arbetslivet om det sker till priset av kortare skolgång. Vid runt 25 års ålder, där kurvan i figur 2 skär X-axeln, balanseras det offentligas utgifter för framför allt universitetsutbildning, men också försörjningsstöd för ungdomsarbetslösa, av de skatteinkomster personer i den åldergruppen bidrar med. Diagram 2. Nettoskatteöverskott per individ Den faktiska genomsnittliga pensionsåldern ligger något år under 65, men inte lika lågt som för några år sedan. För åldersgruppen runt 64 års ålder, där kurvan i figur 2 återigen skär X-axeln, balanserar skatteintäkter och offentliga utgifter. För äldre genomsnittindivider är pension, vård- och omsorgsutgifter stigande och allt färre bidrar allt mindre med skatteintäkter. Hade det funnits lika många individer i alla åldersgrupper hade skatteintäkts- 2 och offentligutgiftsmönstret i figur 2 inte gett en balanserad budget för offentlig sektor. Eftersom det finns allt färre individer i de äldre åldersgrupperna så brukar dock utgifterna för de offentliga åtagandena och inkomsterna till det offentliga balansera ganska väl i Sverige, såsom framgår schablonmässigt av figur 3, där figur 1 och 2 multiplicerats ihop. I genomsnitt över en konjunkturcykel har riksdagen bestämt att Sverige ska ha ett positivt budgetsaldo på en procent av BNP. 2 Skatteintäkter förknippade med arbetsgivaravgofter ocj kapitalbeskattning har grovt schablonmässigt förts till arbetsinkomster, och likaså energiskatter och varuskatteintäkter som moms, efetrsom de ofta härrör till vad som tillverkats och tillhandahållits på arbesttid. Ursprungliga data är hämtade från Joyan Zamacs underlag till Institutet för framtidsstudiers presentation på Kulturhuset på seminarioet Nästa stora skattereform. framtidsstudier.se/titlebank... men hans data har schabloniserats för att få med andra skatteintäkter och utgifter. UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

12 Diagram 3. Nettoskatteöverskott per åldersgrupp Få människor vill öka antalet årsarbetstimmar eller den dagliga arbetstiden. Det lämnar fyra andra huvudmöjligheter att säkerställa att figur tre även framöver ger ett överskott. Huvudmöjligheterna är att öka arbetsproduktiviteten eller förbättra de tre kvoterna längst till höger: Investeringar i humankapitalet som höjer arbetsproduktiviteten, investeringar i folkhälsa, arbetsmarknadspolitik och jobbskapande, som gör att fler har ett jobb att gå till, och också har hälsan att göra detta, investeringar riktade till de grupper som idag står utanför arbetskraften och åtgärder som möjliggör för dem som vill vara (kvar) i arbetslivet att vara det, och det gäller alla de grupper som idag är underrepresenterade i arbetslivet: kvinnor, äldre, nyanlända och så vidare. Syftet med sådana investeringar och åtgärder är att förskjuta kurvaturen i nettoskatteöverskottsdiagrammen i figur 2 och 3 så att fler åldersgrupper ligger ovanför brytpunkten, och att varje ålderskull kan bidra mer, både genom att fler arbetar och genom ökad produktivitet. Störst avstånd mellan linjerna i figur 4 nedan är det i åldersgruppen något över 65, som om de kan vara kvar i arbetslivet förändrar skatteintäkts- och offentligutgiftsbilden mest. Att möjliggöra ett längre arbetsliv är alltså det som skulle kunna göra störst skillnad för den hållbara välfärdens finansiering. Ökad satsning på arbetsmiljöfrågorna, återupprättande en väl fungerande företagshälsovård och en flexiblare syn på deltidsarbete utifrån individens behov, skulle underlätta detta. 12 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

13 Diagram 4: Nettoskatteöverskott/åldersgrupp idag (den blå linjen) och om några decennier, givet demografin och att en rad välfärdsinvesteringar genomförts och lyckats (den rosa linjen) Ålder Anm.: Genom att fler i arbetsför ålder kan arbeta, kan vara mer produktiva, och tack vare lägre ohälsa och ett bättre arbetsliv kan och vill arbeta högre upp i åldrarna ligger den rosa linjen ovanför den blåa i figur 4 för dem i arbetsför ålder. Detta ska kompensera för att det kommer att vara fler yngre i skolan, fler och fler som utbildar sig mer och mer från och till genom livet, och att de äldre blir mer talrika, det vill säga att den rosa linjen ligger under den blåa i yngre och äldre åldersgrupper i figur 4. Investeringar i utbildning och yrkesträning Dessa investeringar krävs för att så många som möjligt ska kunna göra ett så kvalificerat jobb som möjligt. Mer och bättre utbildning, från förskolan till den högre utbildningen, och ständigt nya chanser att läsa vidare och utveckla sitt livslånga lärande, till exempel i form av en utbildningsgaranti, må kosta mer pengar, men det betalar sig genom högre produktivitet som ger högre intjäningsförmåga, lön och skattekraft, samt längre förväntat yrkes liv, högre sannolikhet för färre och kortare perioder utanför arbetslivet och högre humankapital som även andra kan ta del av, vilket gynnar det sociala kapitalet. Utbildningsinvesteringarna måste komma alla till del, både för individernas, samhällsekonomins och samhällsklimatets skull. Utbildningssatsningar är långsiktiga och samhället får inte full utdelning på satsade pengar förrän om en till två generationer. Då är de som börjar skolan idag sedan länge ute i arbetslivet, har själva fått barn och kan uppmuntra dem i deras kunskapssökande. Utbildningssatsningar är, om de kombineras med god folkhälsa och möjligheter att få jobb och vidareutveckla sin kunskap, det bästa sättet att långsiktigt bygga upp ett lands nationalförmögenhet. Forskning och skaparkraft som ger innovationer som entreprenörer vågar vidareutveckla till produkter som tillverkas skapar jobb. Realkapitalet, det vill säga hela vår produktionskapacitet, är mani- UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

14 festerat humankapital, sprunget ur vad mänskliga hjärnor kommit på i samverkan med andra människor, deras utbildningar och yrkeserfarenheter. Kompetenskonton eller kompetensförsäkringar, där stat, arbetsgivare och arbetstagare gemensamt ser till att det finns medel för att vässa eller bredda var och ens yrkeskunskaper arbetslivet igenom, skulle vara ett sätt att säkerställa investeringar i landets viktigaste tillgång. Investeringar i vård och rehabilitering Vård och rehabilitering vid behov kombinerat med utbildning och riktade arbetsmarknadsinsatser, krävs för att alla som hamnat utanför arbetslivet ska kunna komma tillbaka in i samhällsekonomins aktiviteter. Arbetslivet och samhällslivet måste dock då också anpassas för att alla ska kunna få och ta ett arbete. För att få till stånd strukturförändringar i samhället och arbetslivet krävs jämställdhetsreformer, antidiskrimineringsarbete och tillgängliggörandeinvesteringar. Därtill behövs en anpassning av de tillgängliggörande åtgärderna utifrån enskilda individers behov. Alla människor har ett behov av att vara inkluderade och känna sig delaktiga, på villkor som fungerar för dem. Vägen dit går främst via en politik för full sysselsättning. Använder inte samhället människors utbildning, yrkeserfarenhet och arbetsförmåga urholkas dessa. Till slut kan även självförtroende, självkänsla och identitet naggas i kanten, både för individer, för orter och för delar av samhället. Att vända en sådan negativ utvecklingsspiral och få det sociala kapitalet att istället utvecklas åt rätt håll innebär i förlängningen att en rad kostnader också kan undvikas. För att alla hållbart ska rymmas på arbetslinjen måste en rad pusselbitar finnas på plats och ligga i rätt ordning. Bra vård och bra rehabilitering förutsätter varandra för att långsiktigt göra folk friska och arbetsföra. Är man tillräckligt frisk och arbetsför kan man tillgodogöra sig utbildning, yrkesträning och arbetsmarknadspraktik. För att detta ska fungera måste arbetsplatser och arbetslivets upplägg vid behov anpassas. Att ha ett arbete som man känner glädje och stolthet när man utför, en arbetsplats där man trivs och en yrkesbana där man kan vidareutvecklas är några av de viktigaste förutsättningarna för att få ett långt, lyckligt och hälsosamt liv. Investeringar i arbetslivets rymlighet Investeringar i arbetslivets rymlighet som verkligen kan åstadkomma full sysselsättning skulle gynna både berörda individer och samhället. Att öppna upp samhällsliv och arbetsliv så att fler människor, var och en med sin individuella funktionsförmåga ryms och kan utnyttja sin fulla kapacitet är en förutsättning för att samhället ska lyckas med att få till aktivitetens goda cirklar. Längre frånvaro och passivitet är nästan aldrig en väg tillbaka till arbetslivet. Investeringar som möjliggör aktivitet skulle positivt kunna utveckla försörjningskvoten, humankapitalet, det sociala kapitalet, samhällsekonomin och därmed också möjligheterna till en hållbar skattefinansiering av välfärdssystemet. Allra störst skillnad kan människor uppvuxna och utbildade i de länder vi vill exportera varor och tjänster till, 14 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

15 göra. När den globala tillväxten allt mer lär ske i andra världsdelar måste ju människor med rötter där, och med kännedom om hur man gör affärer där, vara en stor tillgång. Det finns idag långt över en miljon människor som skulle vilja ha ett jobb, om det bara fanns sådana jobb som passade dem och deras förutsättningar. Unga vill ha sommarjobb och kanske ett extrajobb vid sidan av studierna. Många äldre vill dryga ut pensionen och få utlopp för sin kreativitet och sina erövrade erfarenheter genom att fortsätta stå till yrkeslivets förfogande på villkor som passar dem. Långtidssjukskrivna vill ofta jobba så mycket de förmår och orkar, om än inte alltid på den plats de sjukskrevs från. Detsamma gäller en del förtidspensionerade. Samtidigt har samhället ett närmast omättligt behov av fler arbetsinsatser bland äldre, ungdomar och barn, men också inom föreningslivet, i kultursfären och inom miljöområdet. Om samhället försökte matcha sina behov av tjänster som skulle behöva utföras med människors vilja att göra en insats där de passar, skulle det göra stor skillnad både för den som äntligen får komma till sin rätt i ett rymligare arbetsliv och för dem som skulle få sin servicenivå höjd av att ytterligare tjänster blev utförda. Välfärds systemets legitimitet skulle också öka. En mycket mer aktiv arbetsmarknadspolitik skulle kunna vara den mekanism som matchade samhällets behov av fler arbetstimmar där sådana skulle göra skillnad. Offentlig sektor skulle då få ett utökat ansvar och via arbetsmarknadspolitiken bli ansvarig för att tillgodose och ta tillvara medborgarnas behov och vilja av att vara delaktiga i samhället och sin egen försörjning. Merkostnaden för det offentliga skulle bli relativt låg. Vinsterna i form av ökat humankapital och socialt kapital skulle bli stora. Investeringar i en hållbar omställning För att individer ska kunna åka kollektivt till jobbet, skaffa sig en leverantör av förnybar elkraft eller kretsloppsanpassa sina vanor krävs investeringar i hållbar omställning. Företag kan bara nå en bit på väg mot sina visioner om ekologiskt hållbar verksamhet om det inte finns hållbara transport-, energi- och materiallösningar att tillgå. Samhällsplanering, framför allt på transport- och energiområdet, men också avseende vatten, avfall och närmiljöns utformning vad gäller service, är offentliga angelägenheter. Offentlig upphandling är dessutom en mycket effektiv metod att gynna omställning. Utbildningsväsendet, inte minst forskningen, är mycket viktiga institutioner som kan bidra kunskaps- och utvecklingsmässigt till en omställning för att nå en hållbar utveckling. Hela denna omställning är i sig jobbskapande, även om en del jobb också kommer att försvinna när energin och miljöpåverkan lär bli dyrare. Framför allt kommer många jobb att ändra karaktär. Omställningen kommer dels att drivas av förändrade marknadspriser, till exempel på olja och annan energi, där sektorer som sysslar med förnybar energi, och energi effektivisering kommer att möta ökad efterfrågan. Omställningen kommer också att drivas av hållbarhetspolitiken, där både styrmedel, upphandlingar och investeringar UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

16 i ny infrastruktur kommer att ha stor betydelse för den efterfrågan som näringslivet ska mätta. Effektiviseringar är vad som driver produktiviteten och utvecklingen framåt, vilket gör en omställning med just effektivisering i fokus till något som har alla förutsättningar att bli just jobbskapande. Tre framtidsfrågor som försvårar eller underlättar ett framtida hållbart välfärdssystem Hur väl de föreslagna välfärdsinvesteringarna förmår att möta de utmaningar några av framtidstrenderna tros föra med sig beror på hur äldres hälsa kommer att utvecklas när medellivslängden ökar, hur produktiviteten i offentlig sektor kommer att utvecklas, och på vilken inverkan de här anförda välfärdsinvesteringarna kommer att få på samhällsekonomins utvecklingsmöjligheter. Dessa tre framtidsfrågor diskuteras kort nedan. Kommer fler äldre som lever längre att på individnivå föra med sig högre vård- och omsorgskostnader under längre tid? Den demografiska utmaningen blir mycket tung för samhällsekonomin om den längre livslängden hos befolkningen inte huvudsakligen består av friska år, där individen inte behöver så mycket stöd från vård- och omsorgssektorerna. Mycket talar för att morgondagens äldre kommer att vara lika friska och pigga fram till sina sista levnadsår som dagens har varit, trots att medellivslängden tros öka. Visar det sig däremot att antalet år där genomsnittsindividerna behöver mycket vård och mycket omsorg ökar med den ökade genomsnittliga livslängden, ställs samhället inför ett än större finansieringsproblem. Då måste vård och omsorgsplatser byggas ut kraftigt, och framför allt behöver mycket mer personal utbildas och anställas. Samhället måste dock ha en beredskap för att hantera en sådan situation. Prioriteringar kommer att behöva göras, men ur alla nästan alla perspektiv bör den vård som ges imorgon vara bättre än den som ges idag, och åtminstone utifrån en medicinsk-teknisk synvinkel därför mera produktiv. Däremot kommer den kanske inte alltid att upplevas så av allt mer hälsosträvande individer/patienter om inte vårdpersonalen är både mycket välutbildad och tydligt kan förklara vilken vård som är rimlig att ge och därmed kan fås. Därför kommer vårdpersonalens pedagogik och patientbemötande, liksom personaltätheten i vården, att ha stor betydelse för vårdens och omsorgens legitimitet. Innebär Baumols paradox en utmaning för finansieringen av den hållbara välfärden? Baumols tjänsteparadox säger att varutillverkning kan effektiviseras med hjälp av tekniska uppfinningar, men att tjänstetillhandahållande som bygger på ett mänskligt möte inte kan produktivitetsutvecklas på samma sätt. Stämmer Baumols paradox kan man inte förvänta sig att ge en allt rikare, äldre och talrikare pensionärsgrupp, allt bättre välfärdsservice utan att tillskjuta allt mer resurser över tiden. Å andra sidan lär många delar inom 16 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

17 utbildnings- och vårdsektorn ha högre effektiviseringspotential än många andra sektorer. Med den tekniska utvecklingen, de medicinska framstegen, internet- och datorrevolutionen kan nog de största produktivitetsvinsterna indirekt ha gjorts i tjänstesektorn, även om ursprungsuppfinningen ofta skedde i varusektorn. Teknisk utveckling har gjort att fler sjukdomar än någon läkare kunnat bota undvikits, med hjälp av vattenrening, kylning, värmning, hantering av mat, hygienproduktsframställning och inte minst medicinsk apparatur. Nya läkemedel har haft samma positiva effekt. Internet och datorer möjliggör sökningar, och därtill expertutlåtanden, diagnostik och till och med operationer på distans. Före läsningar som förut hölls för de närvarande kan nu sändas och ses över hela världen, när som helst. Produktiviteten i delar av tjänstesektorn har på dessa och andra sätt förbättrats oerhört och den utvecklingen kommer sannolikt att fortsätta. Även personliga möten som tar tid och kräver empati kan oftast effektiviseras genom att de sker på rätt sätt, med rätt pedagogik och efter att rätt diagnos ställts det gäller både i vård, omsorg och skola. Det är inte så att Baumols paradox inte existerar, men den existerar inte i så hög utsträckning som ibland görs gällande och inte i hela tjänstesektorn. Den är inte heller enbart knuten till offentligt finansierade eller utförda tjänster. Att med hjälp av allt bättre teknik och allt mer yrkesprofessionalisering säker ställa att effektiviseringsvinster fortsatt kan uppnås i tjänstesektorerna är en viktig framtidsfråga att fokusera på. Sambanden mellan ekonomisk tillväxt och hållbar välfärd De senaste decennierna har utbildningens och samhällsklimatets betydelse för ekonomisk tillväxt lyfts fram. Humankapitalets spets är det som för den tekniska utvecklingen framåt, vilket manifesterar sig genom att realkapitalet förnyas och förbättras. Humankapitalets bredd, främjad av ett välfungerande utbildningsväsende och ett fortsatt lärande i arbetslivet, är det som ger möjlighet för alla anställda att rätt använda och framgångsrikt utnyttja det mest effektiva realkapitalet. Utbildning och ett brett deltagande i arbetslivet gynnar det sociala kapitalet. Framöver i en mer tjänstebetonad ekonomi, som dessutom måste anpassas så den ryms inom ekosystemens bärkraft, kan ett hållbarhetsinriktat välfärdssystem utgöra en viktig kugge i den omställningen som krävs för att möjliggöra en upprätthållbar tillväxt. Det bästa sättet att säkra framtidens försörjning och välfärd är investeringar som tryggar hög produktivitet, hög sysselsättningsgrad, och en balanserad försörjningskvot. Ska sysselsättningsgraden bli nog hög och försörjningskvoten nog bärkraftig, måste alla få del av nödvändiga investeringar i utbildning, vård och rehabilitering och då behöver finansieringen ske kollektivt. Vissa användaravgifter, mest av självriskskaraktär, kan dock komma i fråga för att inte uppmuntra ett slentrianmässigt överutnyttjande. En produktiv aktivitetsskapande hållbar välfärd som tryggar att sysselsättningsgrader och försörjningskvoter nås ska kunna finansieras skattevägen, UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

18 utan större skattehöjningar. Välfärdsinvesteringarna kostar pengar inledningsvis, men undersökningar visar att betalningsviljan för välfärdsinvesteringar i Sverige är fortsatt mycket hög. Den hållbara välfärden och dess finansiering ska vara resilient Välfärdens hållbarhet ska kännetecknas av återhämtningsförmåga, så kalllad resiliens. Det är ursprungligen ett ekologiskt begrepp som beskriver hur ett ekosystem kan återhämta sig efter olika sorts påfrestningar. Ett resilient system har funktioner inom sig som underlättar återhämtning. Ekonomiska system, sociala system och samhällen ska vara resilienta. Ekonomiskt resilienta system har regelverk som hindrar för hög skuldsättning i både offentlig sektor och på kreditmarknaderna, och har självstabiliserande egenskaper som kan rätta till obalanser som ändå uppstår. Socialt resilienta samhällen har inneboende kraft att resa sig och efter bästa förmåga ta tag i och lösa de problem som uppstått. Hållbar välfärd ska kännetecknas av resiliens! Hållbar välfärd ska leda till att individer stärks, utvecklas och alltid ges möjlighet att komma tillbaka. Hållbar välfärd innebär att välfärdssystemsuppbyggnaden och dess finansiering överlever påfrestningar genom att utbildning, folkhälsa och aktivitet sätts i fokus. Dessa välfärdsinvesteringar bygger upp nationalförmögenheten, vilket borgar för en hållbar ekonomisk och social utveckling. Detta kräver dock också att miljömålen samtidigt nås, så att vi får en ekologiskt hållbar utveckling, annars hotas både naturresursförsörjning och folkhälsan, vilket försvårar och i värsta fall omöjliggör den ekonomiska och sociala hållbarheten. En hållbar utveckling som ger en välfungerande samhällsekonomi är vad som till syvende och sist finansierar välfärdssystemet. Ett hållbart välfärdssystem fungerar också som en automatisk stabilisator genom att minska samhällsekonomins konjunkturkänslighet och öka sannolikheten för ett gott samarbetsinriktat samhällsklimat. 18 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011

19 VÄLFÄRDEN SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER UTGÅNGSPUNKTERNA Välfärd är allt som får oss att prestera väl och må bra. Det handlar om att ha sin försörjning och en bra arbetssituation, att känna sig delaktig i samhället, få vara frisk och ha nära relationer med familj, vänner och arbets kamrater, om att uppleva frihet och valfrihet och att känna att livet har en mening. Ekonomisk och personlig trygghet är grunden för ett hållbart välfärdssystem. Socialförsäkringar, utbildning, vård och omsorg är centrala delar. Välfärdssystem ordnas bäst gemensamt eftersom samhället fungerar bättre för samtliga när alla har tillgång till välfärdstjänster som tryggar hälsa, utveckling och försörjning. I många internationella undersökningar om länders välfärd placerar sig Sverige mycket högt. Den generella välfärdsmodellen brukar lyftas fram som en framträdande förklaringsfaktor. Att den svenska generella välfärdsmodellen är effektiv visar sig i både svenska och internationella undersökningar. Modellen har också ett stort stöd från befolkningen. En stor del av TCO-förbundens akademiskt utbildade och professionella medlemmar har sin yrkesutövning inom välfärdssektorn och bidrar till att sektorn fungerar väl både för dem som ska nyttja dess tjänster och för samhället. Att tjänsterna fungerar väl, exempelvis förskolan och äldreomsorgen, är viktigt för att många TCO-förbundsmedlemmar ska kunna yrkesarbeta och använda sin kunskap fullt ut i stället för att med egna insatser ta hand om barn och/eller gamla föräldrar. Att tjänsterna fungerar väl är också viktigt därför att när de fungerar dålig, på grund av att regelverk och förutsättningar är sådana, innebär detta en stor belastning på de yrkesutövare inom sektorn som inget hellre vill än att göra att bra arbete. Lika viktigt är att välfärdssystemens sociala skydd kan upprätthållas även för TCO-förbundens medlemmar. Även de som har utbildat sig och har löner i mellanskiktet och däröver behöver inkomstskydd vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet eller efter en arbetsskada. Om de sociala skyddsnäten inte omfattar TCO-grupperna kommer den arbetslöse eller sjuka allt för snabbt tvingas dekvalificera sig på arbetsmarknaden och förlora både i framtida inkomst och utbildningsvärde. För att klara framtidens utmaningar behöver den svenska generella välfärdsmodellen stärkas och tendenserna att gå från generell till selektiv välfärd behöver motverkas. UTDRAG UR välfärden kongressrapport TCO

20 En välfärdsmodell i ständig förändring och omvandling Att kombinera effektiv tillväxtpolitik med en medveten strävan efter att utjämna medborgarnas möjligheter och levnadsförhållanden har varit en grundbult i den svenska välfärdsmodellen. Detta har underlättat för många medlemmar i TCO-förbund att skapa sig ett bättre liv. Socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen är viktiga delar av välfärden. Systemen måste bygga på standardtrygghet genom inkomstbortfallsprincipen och finansieras solidariskt. Om stora grupper som är med och finansierar systemen inte längre får inkomsttrygghet raseras tilltron till systemet. Därför måste ersättningsnivåerna vara på så hög nivå att de allra flesta har sin inkomst tryggad. Det minskar behovet av kollektiva och individuella påbyggnader. Betalningsviljan till ett generellt system med ersättningar enligt inkomstbortfallsprincipen förutsätter också att det finns ett tydligt samband mellan inbetalda avgifter, skatter och utgående förmåner. För att fler ska orka ett helt yrkesverksamt liv, och kunna jobba längre än idag, krävs bland annat ökade insatser för att förbättra arbetsmiljön och rehabiliteringen på arbetsplatserna. Vi måste skapa en rymligare och mer tolerant arbetsmarknad, där den variation av funktions- och arbetsförmågor som människor besitter kan tas tillvara bättre. Den svenska välfärdsmodellen bidrar till en konkurrenskraftig ekonomi och till att samhället på ett bra sätt kan hantera behov av förändring och omställning. Välfärden behöver utvecklas så att den kan fylla sina funktioner, för individerna och i samhället, när verksamheter och styrsystem förändras. Detta kräver ett omfattande strategiskt analys- och påverkansarbete. Den sociala rörligheten i Sverige och människors livschanser ska utjämnas. Utökade ambitioner när det gäller utbildning är en nyckel till ökad social rörlighet. Sjukförsäkringen bör bli mer försäkringsmässig i betydelsen att sambandet mellan vad som betalas in till och betalas ut från försäkringen överensstämmer bättre. Ersättningen i de sociala trygghetssystemen ska ge acceptabel täckning för förlorad inkomst. Ersättningstaken måste därför höjas i takt med att inkomsterna stiger. Utbyggda och väl tilltagna socialförsäkringar förutsätter regler som motverkar missbruk Tidsgränserna i sjukförsäkringen måste göras om så att ingen kan utförsäkras utan att alla vägar tillbaka till arbetslivet, genom rehabilitering, har prövats. Det krävs en mer individuell bedömning som tar större hänsyn till ålder, investerat utbildningskapital och försörjningsförmåga, vid beslut om sjukersättning (förtidspension). Alla anställda ska ha rätt till kvalitetssäkrad företagshälsovård. Hur detta ska kunna uppnås måste skyndsamt utredas. Det behövs en bättre balans mellan krav och stöd i sjukförsäkringen. Staten bör utveckla mer verkningsfulla incitament för arbetsgivare att anpassa arbetet utifrån variationen av funktions- och arbetsförmågor i 20 UTDRAG UR välfärden kongressrapport tco 2011